VISST ÄR JAG FOTBOLLSNATIONALIST!

Uj, uj, uj så mycket fotboll det är i alla medier dessa dagar. En del protesterar högljutt mot detta och jag förstår dem. Själv slår jag alltid av radion, när det talas om trädgårdar, mode och matlagning. Sånt förekommer alldeles för mycket, men det tycker jag bara för att jag själv är så ointresserad. Många andra lär tycka om det, så jag unnar dem alla dessa program.

Jag måste bekänna att jag är bolltokig. Medan andra unga män en gång för länge sen skröt med att de ägnade sig åt vin, kvinnor och sång framhöll jag min svaghet för vin, kvinnor och - studsande boll. De senaste åren har jag promenerat med en viss värdighet, inte bara på grund av ålder utan också till följd av en gammal knäskada efter tolv års harvande på diverse fotbollsplaner. Men det var länge sen och senast jag gladde mig åt kunna leka med boll var en novembervecka i fjol, när jag spelade tennis en timme varje morgon. Nåja, det blev i omgångar med tre minuter tennis och två minuters vattendrickande

Ännu har jag dock ork att tillhöra idrottens svans, så jag har på TV sett åtminstone glimtar av alla EM-matcherna. Men jag har en egenhet som gränsar till masochism. Håller alltid på de nederlagstippade. Alltså hejade jag på Schweiz, som förstås förlorade mot Tjeckien. Höll tummarna för Österrike, men de förlorade mot Kroatien. Lika illa gick det för Ryssland och Turkiet som jag hoppades skulle vinna över favoriten Portugal.

Men jag kunde glädja mig åt att de regerande Europamästarna Grekland fick på nöten – av Sverige rentav. Jovisst, jag är fotbollsnationalist. Förmildrande –eller kanske försvårande?—är att jag delar denna passion med alla sportintresserade i alla länder och dom är väldigt många Det är nästan komiskt på läktarna numera med allt flaggviftande och alla som spökar ut sig också i nyllena med sina hemländers färger. Bortsett från de små huligangängen, lössen i flaggornas veck, är det ändå ganska oskyldigt och en stark kontrast till den nationalism som föder våld och krig.

Min entusiasm för idrott har i dag sprickor. Visst är spelarna på toppnivå beundransvärda artister men samtidigt stenrika mångmiljonärer i den snabba kommersialisering som populära idrottsgrenar genomgått. På klubbnivå är det nu allt svårare att hålla på ett visst lag. De spelare som ena säsongen finns i laget blir under nästa säsong köpta över till ett annat lag, ofta till ett annat land Det handlar om köp, slit och släng och det värvas friskt för stora summor. Typiskt är att EM sänds av TV 4. Mellan de redan långtråkiga expertsnacken drabbas man av ännu längre och tråkigare reklaminslag.

I andanom anar jag nu politiska puritaners fördömanden. Fy för fotboll, när det finns så mycket viktigare att engagera sig för, tycker väl de självgoda. Vad kommer nu den otroligt tjatiga ”Anonym” att skriva, ja han är så renons på civilkurage att han inte sätter ut sitt namn? Vad jag än skriver om belamrar han vecka efter vecka min blogg med ständiga förebråelser om att jag inte vågar förstå hans ”sanning” om 11 september. (Se www.tuffsandin.blogspot.com ) Eller den mycket modigare men lika intensivt e-postande, som ständigt hånar svenska medier för att de inte lika mycket som han ägnar sig åt kritik av USA och som ibland av samma skäl ger fredsrörelsen och oss ”krigsmotståndare” märkliga gliringar? Ingenting vore lättare –eller mera orättvist!--än att förebrå honom för att inte beröra många av de viktiga ämnen vi i Radio Tuff tar upp.

Utan att vara maoist finns det skäl att påminna om Maos råd att vara bland folket som fisken i vattnet. Jag tror att vi är ganska bra på det i Tuff. Annars hade vi inte haft 400 betalande medlemmar. Hade vi snörpmynt suttit på piedestaler och tittat ner på medmänskligheten hade ingen lyssnat på oss.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1189) 2008-06-15