Från Radio Tuffs kvinna i Malmö Marianne Stalbohm-Stieger:
Skåningarna är ett tålmodigt släkte. Låt mig berätta följande episod som bekräftar denna iakttagelse:
Med anledning av den nyss stundade nationaldagen stod jag i torsdags på systemet för att inhandla en flaska bubbelvin. En skylt upplyste oss i kön om att den nyligen införda kassarutinen kunde leda till en långsammare expediering av flaskorna. Och jodå, inför alla kassorna bildades tålmodiga köer. Så kom då jag i tur, och med min vanliga klantighet lyckades jag med min kontokortshantering slå ut hela det nya sofistikerade systemet. Nej, inte bolaget utan kassasystemet. Kassören svettades, hjälp tillkallades och kön bakom mig växte. Jag tittade i golvet, jag tittade på väggen, men jag vågade inte titta på den växande kön.
I spegeln kunde jag konstatera att ingen bytte kö. Alla stod kvar och väntade med spänning på vad som skulle hända. Jag svettades av pinsamhet, men kunde inte låta bli att kommentera med orden: Kära nån, hade detta hänt i Stockholm, hade folk blivit galna på mig.
På bred skånska, som jag aktar mig för att härma, kom genast svar på tal från kön: Ja, si di stockholmare, di är då hialösa, di ska alltid springa. Härnere tar vi lugnt, till och med i systemkön.
Lugnad kunde jag tio minuter senare plocka ner kontokortet efter välförrättat värv och både kassör och jag pustade ut, medan ett litet jubel utbröt i kön bakom mig.
Jubel hade två dagar tidigare utbrutit både på ett fartyg ute i Öresund och framför två storbildsskärmar på Stortorget i Gamla Staden i Malmö. Efter månaders intrimning av de 48 vindmöllorna ute på Lillgrund strax söder om Öresundsbron skulle nu den högtidliga invigningen äga rum. Och vad händer dagarna före? De tidigare så flitigt snurrande propellrarna stannade. Jodå, de stannade helt och hållet och ingen förklaring fanns i första hand. Ut åkte montörer, konstruktörer och fabrikörer. Panik! Kungen kommer och inga snurrande möllor!
Så hittades dock förklaringen – en brusten kabel. Men en sådan fanns inte till hands utan fick flygas in. Ännu kvällen innan, när jag tog mig en cykeltur utmed havet till en utsiktsplats mittemot Lillgrund, stod väderkvarnarna helt stilla. Och de som hade snurrat ända sedan november när provdriften hade startat. Och nu inför invigningen stod de totalt stilla. Malmöiterna höll andan. Hur skulle det här gå!
Ja, så kom då den 3 juni med mer än lagom blåst och ett strålande solsken. Kungen och övriga högdjur, inklusive Maud Olofsson, biträdande statsminister, åkte ut till Lillgrund, medan vi undersåtar samlades på Stortorget för att bevittna vad vi trodde skulle bli en fadäs. Men se, när skärmarna gick igång, då snurrade alla 48 vindmöllorna. Maud Olofsson talade med stolthet om Lillgrund som det tredje största vindkraftverket i världen, kungen talade med lika stor stolthet om miljöaspekterna och så sköt han salut med en pistol och trumpeterna trumpetade en fanfar ut över Öresund. Och på torget stod vi undersåtar och sa: Vadå det tredje i världen? Det största i Skåne!
Och nu snurrar vindkraftverket för fullt för att producera elektricitet till 60 000 hushåll. De lärde strider om huruvida vindkraft är en lönsam resurs, men ingen kan bestrida att det är en ren och outsinlig resurs.
Här där det blåser nästan jämt. Och även det bär vi med tålamod.
Må så gott och njut av det vackra sommarvädret hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar