Min 50-årsdag firade jag i Israel. Det var en fin vecka med segling på Röda havet, bad i Döda havet och besök i Jerusalem. Några år senare tillbringade jag en vecka i Tel Aviv. Det var också mycket trevligt, särskilt som jag fick se en flicka från Trollbäckens Tennisklubb vinna en internationell dubbelturnering i tennis. (Min falska blygsamhet förbjuder mig att nämna hennes namn)
Jag tillhör en generation som ständigt hörde och läste om att israelerna fick öknen att blomma, att de var ett folk utan land som nu befolkade ett land utan folk. Om palestinierna visste jag på den tiden inte mycket, för det framhölls alltid att ondsinta arabstater angrep den nybildade staten Israel. Dessutom hade jag kamrater som jobbat på israeliska kibbutzer, dessa närmast utopiska experiment i socialism.
Under de många årskongresser i Svenska Freds jag deltagit i har jag en enda gång reserverat mig mot ett beslut. Det var på 80-talet när Israels politik mot palestinierna i en resolution betecknades som ”rasistisk”, ett glåpord det sedan dess gått ännu mer inflation i. Det vanligaste men ofta sämst underbyggda politiska invektivet är sedan länge ordet ”antisemit”.
Ibland undrar jag om jag blev vilseledd av västliga mediers ensidiga skildringar av Mellanöstern. Ja, ibland befarar jag att jag som europé hade alltför lätt att identifiera mig med israelerna, som beskrevs som demokratiska och civiliserade till skillnad från sina mera brunbrända och svartmuskiga grannar. Och terrordåd, exempelvis det som drabbade israeliska idrottsmän vid OS i München, ökade min avsky för Israels fiender, precis som de senaste årens fanatiska självmordsbombare har gjort, när de urskillningslöst mördar civila.
På 70-talet läste jag med förtjusning om Erica Jongs sexuella frispråkighet i boken ”Rädd för att flyga”. Hennes grova negativa generaliseringar om tyskar och araber bekom mig inte. Hade hälften så mycket drabbat hennes egen etniska grupp skulle författaren ha hamnat i fängelse i flera europeiska länder. Först när mina tonårselever tvingade iväg mig på bio för att se deras kultfilm ”Jakten på den försvunna skatten” började jag fundera. Denna typiskt nog Oscarsbelönade film av Steven Spielberg hade visserligen komiska poänger men var full av de mest perfida karikatyrer av tyskar och araber. Jag skrev om den på Aftonbladets kultursida (1982-06-05) under rubriken ”En riktigt fascistisk film”.
Faktum är att jag visste pinsamt lite om både den etniska rensningen 1945-46 av 14 miljoner tyskar, av vilka över två miljoner dog eller dödades, och rensningen av hundratusentals palestinier 1947-48 i massor av byar, inte bara i Deir Yassin, där israeler den 9 april 1948 mördade ett hundrtal civila palestinier. Holocaust hade jag läst eller hört talas om varje vecka i våra medier, men palestiniers elände och flykt visste jag oändligt mycket mindre om, inte ens kände jag till deras ord, ”nakba”, som de kallar sin flyktingkatastrof för.
Alltför okritiskt men i berömvärt antinazistiskt nit hade jag lärt ut historieförfalskningar som att otäcka tyskar gjorde tvål och lampskärmar av sina judiska offer och att de hade gaskamrar för massavlivning av människor också i Buchenwald, Dachau, Sachsenhausen och andra hemska läger i egentliga Tyskland. Där dog alltför många av sjukdomar och undernäring, precis som många tyskar gjorde i sönderbombade ruinstäder och under den väldiga fördrivningen av dem från öster.
Israelerna använder inte heller gas mot palestinierna i Gaza, ett getto som ibland beskrivs som ett stort koncentrationsläger. Men isoleringen av Gaza och bojkotten gör att alltför många dör ändå. Israel är en unik stat i minst två avseenden: Inget annat land har tillnärmelsevis fått så mycket utländskt stöd i förhållande till sin folkmängd. I fråga om militärkostnader per capita är landet i extrem särklass. Alltså behöver de inte gas utan kan använda de mest moderna och sofistikerade vapen, till exempel klusterbomber mot shiamuslimer i Libanon förra sommaren. Och landet har kärnvapen. Deras behandling av sin dissident kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu är ingen bekräftelse på att Israel är så mycket mera demokratiskt än sina grannländer.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1156) 2007-10-28
lördag, oktober 27
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1156) 07-10-28 till....
....till den amerikanska senatens majoritetsledare Harry Reid, som uttalar sig med anledning av att president Bush nu begär ytterligare 300 miljarder kr (300 000 000 000) till krigen i Irak och Afghanistan. Redan kostar dessa krig 2,1 miljarder kr per dag, en summa som skulle kunna ge 270 000 barn gratis hälsovård under ett år. Reid säger bland annat:
”Bush säger nej till pengar till hälsovård, nej till inrikes säkerhet, nej till förbättrad infrastruktur. Men han säger ja till det omöjliga kriget i Irak och betalar kostnaden med lånade pengar”
....till Dagens Nyheters familjesida (24/10), som har en artikel under rubriken ”Sverige bör förbjuda radioaktiv krigföring”. Det är en intervju med Anita Lilburn, som i onsdags på FN-dagen fick ”Lilla fredspriset” i Stockholms stadshus. Hon delade priset med Sköld Peter Matthis. Anita belönades för sitt engagemang för Irak och mot radioaktiv krigföring. Hon har flera gånger hörts i Radio Tuff och kommer i nästa ”Klarspråk” att höras om de ödesdigra konsekvenserna av utarmat uran i krigföringen.
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (23/10) hade en helsida av John Jenkins om Radio Tuffs jordenruntresenär Hampus Eckerman plus ett foto från radiostudion. Den lästes nog av extra många, eftersom helsidesrubriken löd: Hamnade på penisfestival” (Artikeln finns också i tidningarna ”Mitt i Haninge” och ”Mitt i Kista”) Dessutom hade Mitt i Tyresö fört in en insändare av Monica Schelin under rubriken ”Glöm inte bort Tyresös eget biståndsarbete”. Den handlar om de många projekt som finansieras av Tuff, där varje öre oavkortat går till mottagarna, eftersom alla i Tuff jobbar oavlönat.
....till den internationella kampanjdagen mot klustervapen måndag den 5 november. Då finns tuff-aktivister i Tyresö centrum kl 15.30-18.00 och informerar om dessa djävulska vapen. Så här sammanfattas verkningarna i Kristna Fredsrörelsens nyhetsbrev:
”När ett klustervapen exploderar sprids mängder av mindre sprängladdningar över ett så stort område att det i praktiken är omöjligt att undvika civila offer. Oexploderad klusterammunition som ligger kvar på marken skadar och dödar civilbefolkningen också långt efter att ett krig tagit slut..... Den svenska regeringen har argumenterat emot ett totalförbud av klustervapen eftersom man vill behålla det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90, till Jas 39 Gripen”
Elva organisationer står bakom ett gemensamt upprop, som finns att läsa på http://www.motklustervapen.se/ Senare i denna veckas Radio Tuff kommer Svenska Freds’ Rolf Lindahl att berätta mera om klustervapnen och kampanjen mot dem
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i oktobernumret har en helsida om Tyresöradion med programtablåer och tre foton på medverkande
....till alla de lyssnare som kommenterar Tyresöradion och Radio Tuff och vilkas omdömen varje vecka läggs in på http://www.tyresoradion.se/ i avdelningen ”Sagt om 91,4” Så länge lyssnare hör av sig fortsätter Åke Sandin med radion. Honom når man på ake.sandin@tyresoradion.se
....till Aftonbladets Lotta Gröning som (22/10) undrar på tal om Jas-Gripen:
”Ett snällt plan? Finns det någon större dubbelmoral än politiken kring svensk vapenindustri? Jag bara kom att tänka på det nu när svenska myndigheter sagt ja till att sälja jakt-, attack- och spaningsplanet Jas Gripen till militärdiktaturen i Thailand. Sverige håller ju en hög svansföring när det gäller fred. Vi är för fred! Vi vill inte kriga, om det inte är för freden förstås. Nato för fred gillar vi. Vi har riksdagsbeslut på att inte sälja vapen till krigförande länder. Men å andra sidan har vi en vapenindustri. Frågan är vad vi ska med den till när Sverige inte längre behöver försvaras och vapnen inte får användas i krig."
....till Tuffs nya Indiengrupp, som har sin nästa träff onsdag den 31 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämnen: Indiens delstater, partier och arvet efter Gandhi. Alla välkomna! Sannolikt mynnar träffarna ut i en resa till Tuff-projekten i Indien. För mer information: Margareta Svahn, tel 712 3302
”Bush säger nej till pengar till hälsovård, nej till inrikes säkerhet, nej till förbättrad infrastruktur. Men han säger ja till det omöjliga kriget i Irak och betalar kostnaden med lånade pengar”
....till Dagens Nyheters familjesida (24/10), som har en artikel under rubriken ”Sverige bör förbjuda radioaktiv krigföring”. Det är en intervju med Anita Lilburn, som i onsdags på FN-dagen fick ”Lilla fredspriset” i Stockholms stadshus. Hon delade priset med Sköld Peter Matthis. Anita belönades för sitt engagemang för Irak och mot radioaktiv krigföring. Hon har flera gånger hörts i Radio Tuff och kommer i nästa ”Klarspråk” att höras om de ödesdigra konsekvenserna av utarmat uran i krigföringen.
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (23/10) hade en helsida av John Jenkins om Radio Tuffs jordenruntresenär Hampus Eckerman plus ett foto från radiostudion. Den lästes nog av extra många, eftersom helsidesrubriken löd: Hamnade på penisfestival” (Artikeln finns också i tidningarna ”Mitt i Haninge” och ”Mitt i Kista”) Dessutom hade Mitt i Tyresö fört in en insändare av Monica Schelin under rubriken ”Glöm inte bort Tyresös eget biståndsarbete”. Den handlar om de många projekt som finansieras av Tuff, där varje öre oavkortat går till mottagarna, eftersom alla i Tuff jobbar oavlönat.
....till den internationella kampanjdagen mot klustervapen måndag den 5 november. Då finns tuff-aktivister i Tyresö centrum kl 15.30-18.00 och informerar om dessa djävulska vapen. Så här sammanfattas verkningarna i Kristna Fredsrörelsens nyhetsbrev:
”När ett klustervapen exploderar sprids mängder av mindre sprängladdningar över ett så stort område att det i praktiken är omöjligt att undvika civila offer. Oexploderad klusterammunition som ligger kvar på marken skadar och dödar civilbefolkningen också långt efter att ett krig tagit slut..... Den svenska regeringen har argumenterat emot ett totalförbud av klustervapen eftersom man vill behålla det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90, till Jas 39 Gripen”
Elva organisationer står bakom ett gemensamt upprop, som finns att läsa på http://www.motklustervapen.se/ Senare i denna veckas Radio Tuff kommer Svenska Freds’ Rolf Lindahl att berätta mera om klustervapnen och kampanjen mot dem
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i oktobernumret har en helsida om Tyresöradion med programtablåer och tre foton på medverkande
....till alla de lyssnare som kommenterar Tyresöradion och Radio Tuff och vilkas omdömen varje vecka läggs in på http://www.tyresoradion.se/ i avdelningen ”Sagt om 91,4” Så länge lyssnare hör av sig fortsätter Åke Sandin med radion. Honom når man på ake.sandin@tyresoradion.se
....till Aftonbladets Lotta Gröning som (22/10) undrar på tal om Jas-Gripen:
”Ett snällt plan? Finns det någon större dubbelmoral än politiken kring svensk vapenindustri? Jag bara kom att tänka på det nu när svenska myndigheter sagt ja till att sälja jakt-, attack- och spaningsplanet Jas Gripen till militärdiktaturen i Thailand. Sverige håller ju en hög svansföring när det gäller fred. Vi är för fred! Vi vill inte kriga, om det inte är för freden förstås. Nato för fred gillar vi. Vi har riksdagsbeslut på att inte sälja vapen till krigförande länder. Men å andra sidan har vi en vapenindustri. Frågan är vad vi ska med den till när Sverige inte längre behöver försvaras och vapnen inte får användas i krig."
....till Tuffs nya Indiengrupp, som har sin nästa träff onsdag den 31 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämnen: Indiens delstater, partier och arvet efter Gandhi. Alla välkomna! Sannolikt mynnar träffarna ut i en resa till Tuff-projekten i Indien. För mer information: Margareta Svahn, tel 712 3302
fredag, oktober 19
SVENSKA ”PRAVDA” OCH EN MÖRDAD ”KOMMUNISTDIKTATOR”
I Helsingborgs Dagblad kunde man för någon vecka sedan läsa, hur en kvinnlig moderat politiker i Ängelholm hade reagerat när Olof Palme mördades. I sin blogg skrev hon nyligen:
”Palmes död är en obetydlig parentes i världshistorien, och i Sverige är det väl bara sossar som sörjer den inbilske typen. Jag själv rökte cigarr i glädjeyra dagens efter hans död 1986 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator”
Det fanns ett av vissa borgerliga kretsar uppiskat Palmehat. Jag minns hur i Nyboda skola (Tyresö) Fria moderata studentförbundet på korridorväggarna hade satt upp nidteckningar föreställande en demonlik Palme med en känga i baken. Jag tog inte ned dessa hetsande bilder, för jag trodde att någon av mina många kollegor skulle göra det. Men det skedde inte, kanske för att några av dem berömde sig för sin ”objektivitet” genom att balansera sin morgonläsning av Svenska Dagbladet med sina aftonstudier av Expressen.
I Sverige är pressen till mestadels borgerlig. Många läser aldrig något annat och när de någon gång konfronteras med andra åsikter blir de provocerade, störda i sin indoktrinering. Jag vet inte hur många gånger jag har hört socialdemokratins största tidning, Aftonbladet, kallas för ”Pravda”. Senast var det faktiskt härom veckan på Tyresö Närradioförenings styrelsemöte.
Det där är lika okunnigt och fånigt, som om någon skulle kalla Svenska Dagbladet för Der Stürmer, nazismens mest vulgära tidning. Det hör man tack och lov aldrig och ifall det hände vore det ett beröm av den extremaste nazism, för Svenskan är ingen dålig tidning.
Jag har haft förmånen att intervjua massor av Tyresöpolitiker från olika partier och dessutom många i olika partier på riksdags- och statsrådsnivå. Ingen av dem skulle sänka sig till att beteckna en folkvald och sedan mördad statsminister som ”kommunistdiktator”. Knappast någon av dem skulle likna en stor svensk tidning med kommunismens huvudorgan Pravda och därmed göra Stalin till en god demokrat.
När Anna Lindh mördades intervjuade jag flera Tyresöpolitiker från olika partier. Jag minns att det moderata kommunalrådet Berit Assarsson grät, så hon har inte mycket gemensamt med sin Palmehatande partivän i Ängelholm.
I Tuff har vi förmånen att förutom en massa partilösa också ha folk från olika politiska riktningar. Ingen har varit föreningens ordförande så länge som Göran Flodman: 1974-82 och 1989-90. Sedan många år är han nu en briljant samtalsledare i det uppskattade diskussionscaféet Filosofika, vars nästa träff är den 12 november, då ämnet är ”Brott och straff”.
Göran är mera konsekvent liberal än en hel ”liberal” riksdagsgrupp. När han fyllde jämt härom året samlade hans vänner in till ”Flodman Water System” i Indien. Det var en dieselpump vid en brunn och en 600 m lång vattenledning till en av Tuff-skolorna bland de många fattiga byarna i Dharampur.
När jag stuckit ut huvudet i den kallaste motvind genom att exempelvis beteckna sovjetiska ubåtar i svenska vatten som myter eller avslöjat segrarnas propagandamyter i andra världskriget har jag alltid kunnat lita på Göran Flodman. Hans kritiska förnuft har väglett honom att inte alltid tro på det som de politiskt korrekta opportunisterna trummar ut som sanningar.
Det finns en och annan fördomsfull idiot både till vänster, i mitten och till höger, men de allra flesta är schyssta och kloka. Tack vare dem finns det hopp.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1155) 2007-10-21
------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har gjorts på frivilligbasis varenda vecka utan undantag från 1985. I dag sänds alltså Radio Tuff nr 1138. Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6.
Välkommen som medlem. Du behövs!
”Palmes död är en obetydlig parentes i världshistorien, och i Sverige är det väl bara sossar som sörjer den inbilske typen. Jag själv rökte cigarr i glädjeyra dagens efter hans död 1986 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator”
Det fanns ett av vissa borgerliga kretsar uppiskat Palmehat. Jag minns hur i Nyboda skola (Tyresö) Fria moderata studentförbundet på korridorväggarna hade satt upp nidteckningar föreställande en demonlik Palme med en känga i baken. Jag tog inte ned dessa hetsande bilder, för jag trodde att någon av mina många kollegor skulle göra det. Men det skedde inte, kanske för att några av dem berömde sig för sin ”objektivitet” genom att balansera sin morgonläsning av Svenska Dagbladet med sina aftonstudier av Expressen.
I Sverige är pressen till mestadels borgerlig. Många läser aldrig något annat och när de någon gång konfronteras med andra åsikter blir de provocerade, störda i sin indoktrinering. Jag vet inte hur många gånger jag har hört socialdemokratins största tidning, Aftonbladet, kallas för ”Pravda”. Senast var det faktiskt härom veckan på Tyresö Närradioförenings styrelsemöte.
Det där är lika okunnigt och fånigt, som om någon skulle kalla Svenska Dagbladet för Der Stürmer, nazismens mest vulgära tidning. Det hör man tack och lov aldrig och ifall det hände vore det ett beröm av den extremaste nazism, för Svenskan är ingen dålig tidning.
Jag har haft förmånen att intervjua massor av Tyresöpolitiker från olika partier och dessutom många i olika partier på riksdags- och statsrådsnivå. Ingen av dem skulle sänka sig till att beteckna en folkvald och sedan mördad statsminister som ”kommunistdiktator”. Knappast någon av dem skulle likna en stor svensk tidning med kommunismens huvudorgan Pravda och därmed göra Stalin till en god demokrat.
När Anna Lindh mördades intervjuade jag flera Tyresöpolitiker från olika partier. Jag minns att det moderata kommunalrådet Berit Assarsson grät, så hon har inte mycket gemensamt med sin Palmehatande partivän i Ängelholm.
I Tuff har vi förmånen att förutom en massa partilösa också ha folk från olika politiska riktningar. Ingen har varit föreningens ordförande så länge som Göran Flodman: 1974-82 och 1989-90. Sedan många år är han nu en briljant samtalsledare i det uppskattade diskussionscaféet Filosofika, vars nästa träff är den 12 november, då ämnet är ”Brott och straff”.
Göran är mera konsekvent liberal än en hel ”liberal” riksdagsgrupp. När han fyllde jämt härom året samlade hans vänner in till ”Flodman Water System” i Indien. Det var en dieselpump vid en brunn och en 600 m lång vattenledning till en av Tuff-skolorna bland de många fattiga byarna i Dharampur.
När jag stuckit ut huvudet i den kallaste motvind genom att exempelvis beteckna sovjetiska ubåtar i svenska vatten som myter eller avslöjat segrarnas propagandamyter i andra världskriget har jag alltid kunnat lita på Göran Flodman. Hans kritiska förnuft har väglett honom att inte alltid tro på det som de politiskt korrekta opportunisterna trummar ut som sanningar.
Det finns en och annan fördomsfull idiot både till vänster, i mitten och till höger, men de allra flesta är schyssta och kloka. Tack vare dem finns det hopp.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1155) 2007-10-21
------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har gjorts på frivilligbasis varenda vecka utan undantag från 1985. I dag sänds alltså Radio Tuff nr 1138. Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6.
Välkommen som medlem. Du behövs!
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1155) 07-10-21 till....
....till Tomas Magnusson, som från Somalia e-postar en historia om den finländske fredsaktivisten och professorn Göran von Bonsdorff, nu 89 år. När han en gång nominerades till ordförande i vänskapsföreningen Finland-Sovejunionen, gick en kommunist upp i talarstolen och tyckte att ”inte fan kunde man väl ha en borgare som ordförande”, varpå von Bonsdorff från golvet ropade "Jag är inte borgare, jag är adelsman"
....till den brittiska tidningen The Observer (14 okt) som skriver om den flitiga användningen av vapen i USA. År 2005 mördades där med skjutvapen 14 000 människor. Ja, det påpekas att sedan mordet på John F Kennedy 1963 har flera amerikaner skjutits ihjäl på hemmaplan än alla amerikanska soldater som dödats under hela 1900-talet på utländska slagfält.
....till hemsidan http://www.tuff.fred.se/ som varje vecka uppdateras av Bengt Citron. Nu har han också lagt in foton på flera av de krigsskadade afghaner, som av Tuff och Ulla Carina Sellergren fått hjälp genom de 11 250 kr som skickats från Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till TFF:s Jan Öberg som påminner om att minst en miljon oskyldiga irakier dog på grund av sanktionerna under 1990-talet. Skall väst vinna irakiernas hjärtan måste vi be om förlåtelse för denna massdöd, menar han.
....till Strandskolan (Tyresö), som i onsdags (17 okt) hade sitt traditionella ”Öppet hus” för tuff-projekten i Indien. Det blev ett nytt rekord, för på 3-4 timmar fick duktiga elever och lärare in hela 30 512 kr. På plats fanns också fyra tuff-kvinnor. Och på Succékanalen 91,4 hörs från och med den här veckan läraren vid Strandskolan Mia Tranehed, som besökt de indiska projekten, och tre niondeklasstjejer, men då är ämnet skräpplockning
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu skickat en utförlig kvartalsrapport om projekten. Nyheter är att ett elevhem för flickor nu har tagits i bruk och ett pojkhem diskuteras. Förutom de 110 brunnar som finansierats av Tuff planeras nu tre till. En av dem får namnet ”Olga Well” efter Tuffs i vintras avlidna kassör Olga Alata. Antalet planterade mangoträd är nu uppe i 75 000. Beställ gärna Tuffs gåvobrev, mangogrammen, den perfekta presenten!
....till den israeliska författaren Susan Nathan som (AB 15/10) bland annat skriver:
”Det råder nu inget tvivel om att Israels sätt att behandla palestinierna under de senaste decennierna – det totala upphävandet av palestiniernas rättigheter, det ständiga hotet om förflyttning, de faktiska dolda fördrivningarna och det sätt på vilket palestinska medborgare behandlas som främlingar i sitt eget land – visar hela världen att Israel inte bryr sig om internationella rättsregler.”
....till lockande arrangemang i veckan. Redan på måndag den 22 okt kommer Radio Tuffs Hampus Eckerman och berättar om sin ettåriga jordenruntresa. Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19. På onsdag den 24 okt (FN-dagen) ordnas kl 19.30 ”En fest för freden” i Stadshuset med ett uppbåd av fina artister och musiker. Samma kväll i Farsta bibliotek tar islamkännaren Jan Hjärpe upp ”kriget mot terrorismen” apropå sin nya bok ”Profetens mantel”
....till den brittiska tidningen The Observer (14 okt) som skriver om den flitiga användningen av vapen i USA. År 2005 mördades där med skjutvapen 14 000 människor. Ja, det påpekas att sedan mordet på John F Kennedy 1963 har flera amerikaner skjutits ihjäl på hemmaplan än alla amerikanska soldater som dödats under hela 1900-talet på utländska slagfält.
....till hemsidan http://www.tuff.fred.se/ som varje vecka uppdateras av Bengt Citron. Nu har han också lagt in foton på flera av de krigsskadade afghaner, som av Tuff och Ulla Carina Sellergren fått hjälp genom de 11 250 kr som skickats från Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till TFF:s Jan Öberg som påminner om att minst en miljon oskyldiga irakier dog på grund av sanktionerna under 1990-talet. Skall väst vinna irakiernas hjärtan måste vi be om förlåtelse för denna massdöd, menar han.
....till Strandskolan (Tyresö), som i onsdags (17 okt) hade sitt traditionella ”Öppet hus” för tuff-projekten i Indien. Det blev ett nytt rekord, för på 3-4 timmar fick duktiga elever och lärare in hela 30 512 kr. På plats fanns också fyra tuff-kvinnor. Och på Succékanalen 91,4 hörs från och med den här veckan läraren vid Strandskolan Mia Tranehed, som besökt de indiska projekten, och tre niondeklasstjejer, men då är ämnet skräpplockning
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu skickat en utförlig kvartalsrapport om projekten. Nyheter är att ett elevhem för flickor nu har tagits i bruk och ett pojkhem diskuteras. Förutom de 110 brunnar som finansierats av Tuff planeras nu tre till. En av dem får namnet ”Olga Well” efter Tuffs i vintras avlidna kassör Olga Alata. Antalet planterade mangoträd är nu uppe i 75 000. Beställ gärna Tuffs gåvobrev, mangogrammen, den perfekta presenten!
....till den israeliska författaren Susan Nathan som (AB 15/10) bland annat skriver:
”Det råder nu inget tvivel om att Israels sätt att behandla palestinierna under de senaste decennierna – det totala upphävandet av palestiniernas rättigheter, det ständiga hotet om förflyttning, de faktiska dolda fördrivningarna och det sätt på vilket palestinska medborgare behandlas som främlingar i sitt eget land – visar hela världen att Israel inte bryr sig om internationella rättsregler.”
....till lockande arrangemang i veckan. Redan på måndag den 22 okt kommer Radio Tuffs Hampus Eckerman och berättar om sin ettåriga jordenruntresa. Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19. På onsdag den 24 okt (FN-dagen) ordnas kl 19.30 ”En fest för freden” i Stadshuset med ett uppbåd av fina artister och musiker. Samma kväll i Farsta bibliotek tar islamkännaren Jan Hjärpe upp ”kriget mot terrorismen” apropå sin nya bok ”Profetens mantel”
Marianne Stieger: Inte lätt att vara nobelpristagare
Marianne Stieger: Inte lätt att vara nobelpristagare
Det inte lätt att vara författare och allra minst nobelpristagande författare i Tyskland, i detta land som aldrig kommer att kunna förlåta sig själv sina missgärningar.
Under de gångna veckorna har nobelpristagarna utsetts. Jublet var enormt i Tyskland, när först nobelpriset i fysik, eller rättare sagt halva priset, gick till en tysk, och bara någon dag senare även kemipriset. Hurra! Äntligen! Bildnings- och forskningsministern Annette Schavan visste inte till sig av lycka. Detta om något bevisade den höga bildningsstandarden, även om varenda PISA-studie, den internationellt jämförande studien av elevers skolresultat, visade på motsatsen. Att nobelpristagarna hade gjort sina rön långt innan denna minister fått sitt ämbete, var inget nämnvärt hinder för jublet.
Och så kom dagen då Doris Lessing fick litteraturpriset. Nu kände jublet inga gränser. Det var nästan ett tyskt pris till. Doris Lessing bar ju ett tyskt efternamn. Hon hade i unga år varit gift med en tysk, visserligen bara i några år – men ändå; det föll lite glans till över Tyskland.
Så uppdagades dock eländet. Mannen i fråga hade varit kommunist och Doris Lessing själv likaså fram till Ungernrevolten, innan hon tog avstånd från detta parti. Visst kommunist, men hon hade varit en engelsk kommunist och det kunde man ha överseende med. Men ack och ve! Doris Lessings för länge sedan frånskilde man, om han överhuvudtaget lever idag, har en systerson! Och denna systerson heter Gregor Guysi och är ledare för PDS, efterföljaren till det östtyska kommunistpartiet. Från att först ha synts i vartenda tv-program, där Guysi ändock blygsamt poängterade att det ju trots allt varit Doris Lessing och inte han som hade skrivit alla böcker nobelpriset vilade på, blev det plötsligt tvärtyst om både Gregor Guysi och Doris Lessing. Detta släktskap var tydligen inte rumsrent. Tyskland återgick till sitt halva nobelpris i fysik och det hela i kemi.
Under den gångna veckan fick man besvär med en annan nobelpristagare i litteratur, nämligen Günter Grass som i tisdags fyllde 80 år. Inte heller den här pristagaren vet man riktigt hur man skall handskas med. Som medlem i Gruppe 47, gruppen av författare som debuterade 1947, gav han sig själv stämpeln som den bästa demokraten genom tiderna. Han hyllades stort i Tyskland i flera decennier, främst för sin debutroman Blecktrumman, och när han fick nobelpriset i litteratur pöste Tyskland av stolthet.
Günter Grass, som föddes i Danzig på den tiden staden var tysk, inbjöds med anledning av sin 80-årsdag till sin hemstad, numera Gdansk. Han kom inte tomhänt. Som den konstnär han även är, hade han med sig ett hundratal konstverk - teckningar, litografier och statyetter – som han skänkte till stadens museer. Hans hemstad och dess polska befolkning mottog honom med stora ovationer.
Men så bar det sig ju inte bättre än att Günter Grass för något år sedan erkände att han i unga år, som tonåring, låtit sig värvas till SS, vilket i krigets slutskede inte var lätt att undvika. Nu plötsligt börjar man ifrågasätta författarens verk. Om han inte har erkänt denna sin synd tidigare och bestrött sitt huvud med aska, ja, då kan inte heller hans böcker vara så bra som man tidigare trott. Litteraturkritiker i hela Tyskland kritiserar nu hans verk sönder och samman. Det tyska etablissemanget hade stora svårigheter att fira denna berättare på ett sådant sätt att det såg ut som om man firade honom och ändock inte. Nej, det är inte lätt att vara nobelpristagare i Tyskland.
Må så gott i höstrusket medan jag fortfarande njuter av mina solvarma tomater på balkongen hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger för Radio Tuff (nr 1155) 2007-10-21
Det inte lätt att vara författare och allra minst nobelpristagande författare i Tyskland, i detta land som aldrig kommer att kunna förlåta sig själv sina missgärningar.
Under de gångna veckorna har nobelpristagarna utsetts. Jublet var enormt i Tyskland, när först nobelpriset i fysik, eller rättare sagt halva priset, gick till en tysk, och bara någon dag senare även kemipriset. Hurra! Äntligen! Bildnings- och forskningsministern Annette Schavan visste inte till sig av lycka. Detta om något bevisade den höga bildningsstandarden, även om varenda PISA-studie, den internationellt jämförande studien av elevers skolresultat, visade på motsatsen. Att nobelpristagarna hade gjort sina rön långt innan denna minister fått sitt ämbete, var inget nämnvärt hinder för jublet.
Och så kom dagen då Doris Lessing fick litteraturpriset. Nu kände jublet inga gränser. Det var nästan ett tyskt pris till. Doris Lessing bar ju ett tyskt efternamn. Hon hade i unga år varit gift med en tysk, visserligen bara i några år – men ändå; det föll lite glans till över Tyskland.
Så uppdagades dock eländet. Mannen i fråga hade varit kommunist och Doris Lessing själv likaså fram till Ungernrevolten, innan hon tog avstånd från detta parti. Visst kommunist, men hon hade varit en engelsk kommunist och det kunde man ha överseende med. Men ack och ve! Doris Lessings för länge sedan frånskilde man, om han överhuvudtaget lever idag, har en systerson! Och denna systerson heter Gregor Guysi och är ledare för PDS, efterföljaren till det östtyska kommunistpartiet. Från att först ha synts i vartenda tv-program, där Guysi ändock blygsamt poängterade att det ju trots allt varit Doris Lessing och inte han som hade skrivit alla böcker nobelpriset vilade på, blev det plötsligt tvärtyst om både Gregor Guysi och Doris Lessing. Detta släktskap var tydligen inte rumsrent. Tyskland återgick till sitt halva nobelpris i fysik och det hela i kemi.
Under den gångna veckan fick man besvär med en annan nobelpristagare i litteratur, nämligen Günter Grass som i tisdags fyllde 80 år. Inte heller den här pristagaren vet man riktigt hur man skall handskas med. Som medlem i Gruppe 47, gruppen av författare som debuterade 1947, gav han sig själv stämpeln som den bästa demokraten genom tiderna. Han hyllades stort i Tyskland i flera decennier, främst för sin debutroman Blecktrumman, och när han fick nobelpriset i litteratur pöste Tyskland av stolthet.
Günter Grass, som föddes i Danzig på den tiden staden var tysk, inbjöds med anledning av sin 80-årsdag till sin hemstad, numera Gdansk. Han kom inte tomhänt. Som den konstnär han även är, hade han med sig ett hundratal konstverk - teckningar, litografier och statyetter – som han skänkte till stadens museer. Hans hemstad och dess polska befolkning mottog honom med stora ovationer.
Men så bar det sig ju inte bättre än att Günter Grass för något år sedan erkände att han i unga år, som tonåring, låtit sig värvas till SS, vilket i krigets slutskede inte var lätt att undvika. Nu plötsligt börjar man ifrågasätta författarens verk. Om han inte har erkänt denna sin synd tidigare och bestrött sitt huvud med aska, ja, då kan inte heller hans böcker vara så bra som man tidigare trott. Litteraturkritiker i hela Tyskland kritiserar nu hans verk sönder och samman. Det tyska etablissemanget hade stora svårigheter att fira denna berättare på ett sådant sätt att det såg ut som om man firade honom och ändock inte. Nej, det är inte lätt att vara nobelpristagare i Tyskland.
Må så gott i höstrusket medan jag fortfarande njuter av mina solvarma tomater på balkongen hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger för Radio Tuff (nr 1155) 2007-10-21
BENGT SVENSSON: Nobels fredspris. Irakiska flyktingbarn
Jag har inget emot att förre vicepresidenten Albert Gore upplyser folk, särskilt i USA, om den globala temperaturökningen. Men han är inte värd Nobels fredspris.
Han har, såvitt jag vet, aldrig tagit avstånd från våld, eller hot om våld i sitt lands relationer till andra stater. Han hade den nästhögsta positionen i 8 år i en regering som unilateralt bombade ett antal länder med många civila dödsoffer som följd, inte minst Irak men också till exempel Jugoslavien och Sudan. Mig veterligt har han aldrig tagit avstånd i ord eller handling från detta sitt tidigare liv. Jag är övertygad om att det finns många enskilda människor och organisationer som kämpar för fred med ickevåldsliga medel i världens krigshärdar, och som till skillnad från Al Gore till och med riskerar livet för sin övertygelse. Någon av dessa borde fått fredspriset.
Här kommer morgonens solskenshistoria från San Franciscos The Examiner. Två irakiska flyktingbarn i Jordanien, som led av hjärtflimmer har tagits till ett sjukhus i Israel för operation. Artikeln framhåller att detta är rätt märkligt med tanke på att det bara är 16 år sedan Saddam Hussein lät avfyra 39 scud-missiler mot Israel. Om de åstadkom 0 eller 1 dödsfall minns jag inte längre, bara att Per Ahlmark åkte dit för att sitta och kråma sig i ett israeliskt skyddsrum. Men inget av de här flyktingbarnen var ju fött då, så de begriper kanske inte hur oerhört tacksamma de borde vara. Historien står under rubriken "Todays Newsmakers" och tar ungefär fem gånger så stor plats som den lilla notisen i högra hörnet på samma sida, som mycket kort meddelar att en amerikansk attack nyligen dödade bland annat 15 civila varav nio barn..
--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1155) 2007-10-21
Han har, såvitt jag vet, aldrig tagit avstånd från våld, eller hot om våld i sitt lands relationer till andra stater. Han hade den nästhögsta positionen i 8 år i en regering som unilateralt bombade ett antal länder med många civila dödsoffer som följd, inte minst Irak men också till exempel Jugoslavien och Sudan. Mig veterligt har han aldrig tagit avstånd i ord eller handling från detta sitt tidigare liv. Jag är övertygad om att det finns många enskilda människor och organisationer som kämpar för fred med ickevåldsliga medel i världens krigshärdar, och som till skillnad från Al Gore till och med riskerar livet för sin övertygelse. Någon av dessa borde fått fredspriset.
Här kommer morgonens solskenshistoria från San Franciscos The Examiner. Två irakiska flyktingbarn i Jordanien, som led av hjärtflimmer har tagits till ett sjukhus i Israel för operation. Artikeln framhåller att detta är rätt märkligt med tanke på att det bara är 16 år sedan Saddam Hussein lät avfyra 39 scud-missiler mot Israel. Om de åstadkom 0 eller 1 dödsfall minns jag inte längre, bara att Per Ahlmark åkte dit för att sitta och kråma sig i ett israeliskt skyddsrum. Men inget av de här flyktingbarnen var ju fött då, så de begriper kanske inte hur oerhört tacksamma de borde vara. Historien står under rubriken "Todays Newsmakers" och tar ungefär fem gånger så stor plats som den lilla notisen i högra hörnet på samma sida, som mycket kort meddelar att en amerikansk attack nyligen dödade bland annat 15 civila varav nio barn..
--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1155) 2007-10-21
fredag, oktober 12
FINLAND OCH TIKKANEN I MITT HJÄRTA
Sedan barndomen är jag svag för finländare. Som pojke vid norrländska E-fyran såg jag de vita lastbilarna i konvojer på väg till vårt krigsdrabbade broderfolk. Ortens hjälte var en kille som anslöt sig som Finlandsfrivillig soldat. Som lillebror några år hade jag ett av de många finska krigsbarnen. Min första flickvän var från Österbotten. Hon var 16 och jag bara 15. När jag vill glädja mina finländska vänner brukar jag berätta hur förskräckligt hon avvisade mina tafatta närmanden. Ack ja! Som 18-åring och nybakad student gjorde jag min första utlandsresa. Det var förstås över Bottenviken. Utan att vara någon Stefan Holm deltog jag i höjdhopp vid klubbmatcher i Vasa och Vörå.
Om jag skulle förvisas till en öde ö och bara fick ta med mig tio böcker skulle två av dem vara skrivna av Henrik Tikkanen (1924-1984). Båda är ganska tunna. Den ena är ”Trettioåriga kriget”. Den handlar inte om hur svenska arméer på 1600-talet hjälpte till att massdöda, våldta och förhärja stora delar av Tyskland och Tjeckien. Det är soldaten Viktor Käppärä som är huvudpersonen. Enligt Tikkanen var han ett militärt helgon, för han ifrågasatte aldrig en order. Utan kontraorder stannade han därför kvar på sin post trettio år efter krigets upphörande.
Tikkanen skriver koncist och med stilistisk briljans. Ironin finns alltid där. Så här börjar fortsättningen på ”Trettioåriga kriget” i boken med titeln ”Efter hjältedöden”:
”I krig kan det hända att det enda som blir kvar av en människa är en grop i marken. Egentligen gör man gropar för att placera det som finns kvar av människan i dem. Sen börjar man behandla gropen som om den skulle vara människan och man lägger blommor på den mycket oftare än man hämtade till människan när hon var vid liv. Det är en obegriplig men vacker sed.”
Henrik Tikkanen var själv med i kriget. Han visste vad det innebar och skrev bland annat:
”Jag har sett mina kamrater med förvånad min försöka samla ihop sina krälande tarmar innan de dog. Jag har hört dem skrika i dygn bakom taggtrådshindret i väntan på döden som inte råttorna hade tålamod att vänta på. De tog för sig köttiga bitar ur ansiktet, näsan och läpparna, men skriket finns kvar i våra öron långt efter det de dött. Det finns ännu där. För fosterlandet...”
Tikkanen var en duktig illustratör. Hans tecknade figurer fanns länge i Dagen Nyheter tillsammans med hans aforismer. Här några av dem:
”Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”
”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”
”Vapen finns till för att döda ,för ingenting annat”
”Krigslycka är tusentals döda och lemlästade”
Henrik Tikkanens aforismer kunde vara självmotsägande och paradoxala:
”Kapitalismens ledande tanke är att alla ska kunna tillhöra det fåtal som har det bra”
Min förkärlek för finländare har inte minskat med åren. Av alla de många hundra föreningsaktivister jag intervjuat för radion är det bara Finska föreningen som har givit mig en butelj. Det var inte Koskenkorva utan tillverkat i Skottland. Och min vän Seppo Isotalo släpper jag fram med jämna mellanrum här på radion. Från och med den här veckan hörs han under en halvtimme på Succékanalen 91,4. Han snackar faktiskt med tacksamhet om sina kontakter inte bara med Säpo och CIA utan också med sovjetiska KGB.
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1154) 2007-10-14
Om jag skulle förvisas till en öde ö och bara fick ta med mig tio böcker skulle två av dem vara skrivna av Henrik Tikkanen (1924-1984). Båda är ganska tunna. Den ena är ”Trettioåriga kriget”. Den handlar inte om hur svenska arméer på 1600-talet hjälpte till att massdöda, våldta och förhärja stora delar av Tyskland och Tjeckien. Det är soldaten Viktor Käppärä som är huvudpersonen. Enligt Tikkanen var han ett militärt helgon, för han ifrågasatte aldrig en order. Utan kontraorder stannade han därför kvar på sin post trettio år efter krigets upphörande.
Tikkanen skriver koncist och med stilistisk briljans. Ironin finns alltid där. Så här börjar fortsättningen på ”Trettioåriga kriget” i boken med titeln ”Efter hjältedöden”:
”I krig kan det hända att det enda som blir kvar av en människa är en grop i marken. Egentligen gör man gropar för att placera det som finns kvar av människan i dem. Sen börjar man behandla gropen som om den skulle vara människan och man lägger blommor på den mycket oftare än man hämtade till människan när hon var vid liv. Det är en obegriplig men vacker sed.”
Henrik Tikkanen var själv med i kriget. Han visste vad det innebar och skrev bland annat:
”Jag har sett mina kamrater med förvånad min försöka samla ihop sina krälande tarmar innan de dog. Jag har hört dem skrika i dygn bakom taggtrådshindret i väntan på döden som inte råttorna hade tålamod att vänta på. De tog för sig köttiga bitar ur ansiktet, näsan och läpparna, men skriket finns kvar i våra öron långt efter det de dött. Det finns ännu där. För fosterlandet...”
Tikkanen var en duktig illustratör. Hans tecknade figurer fanns länge i Dagen Nyheter tillsammans med hans aforismer. Här några av dem:
”Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”
”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”
”Vapen finns till för att döda ,för ingenting annat”
”Krigslycka är tusentals döda och lemlästade”
Henrik Tikkanens aforismer kunde vara självmotsägande och paradoxala:
”Kapitalismens ledande tanke är att alla ska kunna tillhöra det fåtal som har det bra”
Min förkärlek för finländare har inte minskat med åren. Av alla de många hundra föreningsaktivister jag intervjuat för radion är det bara Finska föreningen som har givit mig en butelj. Det var inte Koskenkorva utan tillverkat i Skottland. Och min vän Seppo Isotalo släpper jag fram med jämna mellanrum här på radion. Från och med den här veckan hörs han under en halvtimme på Succékanalen 91,4. Han snackar faktiskt med tacksamhet om sina kontakter inte bara med Säpo och CIA utan också med sovjetiska KGB.
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1154) 2007-10-14
tisdag, oktober 9
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1153) 07-10-07 till....
....till den burmesiska demokratikämpen Aung San Suu Kuy, som trots mångårig husarrest inte ger sig. Hon tror på icke-våld och de många människornas gemensamma ansträngningar. Om sitt lands brutala militärjunta säger hon trotsigt:
”Det kommer att bli förändring, därför att allt som militären har är skjutvapen”
....till SvT:s program ”Uppdrag granskning”, som nu kritiskt granskade de påstådda ryska ubåtarna i Hårsfjärden 1982. Det var Lars Borgnäs, som var programledare, han som intervjuades under en halvtimme här på Tyresöradion i vintras. De fyra så kallade ”bevisen” för att det var ryska ubåtar smulades mer eller mindre sönder. Det var en tröst för Radio Tuff som när ubåtshysterin grasserade som värst regelbundet ifrågasatte de förmenta bevisen och därför av de lättlurade och troskyldiga skälldes för att göra drängtjänst åt Moskva. Historierevisionister behövs, även om de pestflaggas av ett ängsligt etablissemang, som inte vill bli avslöjat..
....till tidskriften Monthly Review som har en utförlig artikel under rubriken ”Raserandet av Jugoslavien”, skriven av Edward S. Herman och David Peterson. Där sägs bland annat:
"Så effektivt har mediernas propaganda varit i att framställa de imperialistiska krigen i Jugoslavien på 1990-talet som 'humanitära interventioner', att detta inte bara lade grund för stödet åt invasionerna och ockupationerna i Irak och Afghanistan (i trots mot folkrätten), utan nu framställs som rättfärdigande för flera möjliga 'humanitära interventioner' på andra håll, som i Iran, Sudan , Nigeria och till och med Venezuela."
....till Ira Mallik, som i Aftonbladet (1/10) skriver under rubriken ”En farlig annons?”. Det handlar om att svenskägda Metro i New York, som vägrat införa en annons med rubriken ”Vem är det verkliga kärnvapenhotet?” och med en bild på ett atombombsmoln, i vilket fanns en bild av president Bush. Då ändrade man texten till ”En miljon döda i Irak. Afghanistan åt helvete. Nu tar Bush sikte på Iran”. Men även denna annons stoppades. Mallik skriver:
”I dessa tider då en yttrandefrihet under attack ständigt diskuteras är det extra anmärkningsvärt att det är så tyst när en svensk mediekoncern (Kinneviksgruppen, den så kallade Stenbeckssfären) som Metro börjar utöva politisk censur i ett västland.”
....till alla Tuff-arrangemang. Enbart under oktober-november anordnas tio möten -- förutom Radio Tuff varje söndag kl 17. Den här veckan inleder Anna Wester på onsdag den 10 oktober ett möte om ”Vad händer i Palestina?” Tisdag den 16 okt ett möte om Indien inför en trolig resa till Tuff-projekten där. Båda dessa träffar sker i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 kl 19. Alla välkomna. Och onsdag den 17 oktober kl 16-19 är Strandskolan värd allt stöd, när de har sitt traditionella Öppet hus för fattiga indiska barn
”Det kommer att bli förändring, därför att allt som militären har är skjutvapen”
....till SvT:s program ”Uppdrag granskning”, som nu kritiskt granskade de påstådda ryska ubåtarna i Hårsfjärden 1982. Det var Lars Borgnäs, som var programledare, han som intervjuades under en halvtimme här på Tyresöradion i vintras. De fyra så kallade ”bevisen” för att det var ryska ubåtar smulades mer eller mindre sönder. Det var en tröst för Radio Tuff som när ubåtshysterin grasserade som värst regelbundet ifrågasatte de förmenta bevisen och därför av de lättlurade och troskyldiga skälldes för att göra drängtjänst åt Moskva. Historierevisionister behövs, även om de pestflaggas av ett ängsligt etablissemang, som inte vill bli avslöjat..
....till tidskriften Monthly Review som har en utförlig artikel under rubriken ”Raserandet av Jugoslavien”, skriven av Edward S. Herman och David Peterson. Där sägs bland annat:
"Så effektivt har mediernas propaganda varit i att framställa de imperialistiska krigen i Jugoslavien på 1990-talet som 'humanitära interventioner', att detta inte bara lade grund för stödet åt invasionerna och ockupationerna i Irak och Afghanistan (i trots mot folkrätten), utan nu framställs som rättfärdigande för flera möjliga 'humanitära interventioner' på andra håll, som i Iran, Sudan , Nigeria och till och med Venezuela."
....till Ira Mallik, som i Aftonbladet (1/10) skriver under rubriken ”En farlig annons?”. Det handlar om att svenskägda Metro i New York, som vägrat införa en annons med rubriken ”Vem är det verkliga kärnvapenhotet?” och med en bild på ett atombombsmoln, i vilket fanns en bild av president Bush. Då ändrade man texten till ”En miljon döda i Irak. Afghanistan åt helvete. Nu tar Bush sikte på Iran”. Men även denna annons stoppades. Mallik skriver:
”I dessa tider då en yttrandefrihet under attack ständigt diskuteras är det extra anmärkningsvärt att det är så tyst när en svensk mediekoncern (Kinneviksgruppen, den så kallade Stenbeckssfären) som Metro börjar utöva politisk censur i ett västland.”
....till alla Tuff-arrangemang. Enbart under oktober-november anordnas tio möten -- förutom Radio Tuff varje söndag kl 17. Den här veckan inleder Anna Wester på onsdag den 10 oktober ett möte om ”Vad händer i Palestina?” Tisdag den 16 okt ett möte om Indien inför en trolig resa till Tuff-projekten där. Båda dessa träffar sker i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 kl 19. Alla välkomna. Och onsdag den 17 oktober kl 16-19 är Strandskolan värd allt stöd, när de har sitt traditionella Öppet hus för fattiga indiska barn
fredag, oktober 5
”FÖRINTELSEN”: 26 000 SMÅ BARN DÖR PER DYGN
I vintras berättade vi mycket här i Radio Tuff om att Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) faktiskt fyller 40 i år. Flera andra Tyresöföreningar jubilerar nu också. En av dem är Nattvandrarna, det tappra gäng som i tio år varit ute bland våra ungdomar fredag- och lördagkvällar. Från och med den här veckan hörs fyra av dem på Succékanalen 91,4. De berättar att ungdomarna ibland frågar dem vad de tjänar på att vara aktiva under dessa obekväma arbetstider. När de svarar att de gör detta frivilligt, ser tonåringarna oerhört förvånade ut och tycker att nattvandrarna är riktiga knäppskallar.
Den giriga marknadsekonomins segertåg har mer och mer drabbat det frivilliga folkrörelsearbetet. Nu gäller det att skaffa bidrag från stat och kommun (läs: skattebetalarna) för att få betalt för sitt jobb i olika föreningar.
I 40 år har Tuff bland annat hjälpt hundratusentals fattiga barn i Indien och på andra håll. Under 90-talet finansierade Tuff årligen elementär undervisning, mellanmål och en uppsättning kläder för 3000 barn till indiska sockerrörshuggare, som bodde i de eländigaste läger. De senaste åren har insatserna koncentrerats till Dharampurs hundratals små fattiga byar. Där får cirka 700 barn till analfabeter i sex Tuff-skolor nu undervisning, kläder, mat och logi. För en månad sedan skickade Tuff 300 000 kr till dessa projekt. Allt detta har skett helt oavlönat och under de senaste åren helt utan offentliga bidrag, inte ens för den kostsamma hyran av Tuff-lokalen.
Det finns stora och statligt stödda biståndsorganisationer, som har draghjälp från medierna. Nu förekommer varje dag i alla stora medier uppmaningar att stödja den kampanj som ”Världens barn” har genom insättningar på Radiohjälpen. I Tyresö Centrum kommer nu på lördag den 13 oktober flera utomordentligt beundransvärda organisationer, såsom Rädda Barnen, Röda Korset och Lions att göra insamlingsaktioner. De är värda allt stöd.
De stora biståndsorganisationerna gör ett jättebra jobb, men de har avbränningar. Deras personal i Sverige är välavlönad och administrationen är kostsam. I mottagarlandet kan byråkrati, korruption och annat girigt skoj ytterligare minska bidragen. I veckan har ju biståndet till afrikanska länder utsatts för svidande kritik av riksrevisionens kontroll av Sidabidragen.
I Tuff och Radio Tuff sker allt arbete helt oavlönat. Vartenda öre går oavkortat till mottagarna, som är hederliga gandhianer, vilka får en tusenlapp att göra minst tio gånger så stor nytta som i Sverige. Bidrag till de stora organisationerna försvinner ofta i anonyma jättepotter, så att man inte vet så mycket om resultatet. Tuffs biståndspengar går till begränsade och konkreta projekt, så bidragsgivarna får fortlöpande information om hur pengarna har använts, till exempel genom regelbundna rapporter i Radio Tuff.
Men visst ska vi stödja kampanjen ”Världens barn” nu till helgen. Här i Radio Tuff citerades i mitten av september en FN-rapport. Den uppgav att barnadödligheten i världen hade minskat. Från 1990 till 2006 hade antalet barn som dör före fem års ålder minskat från 13 miljoner till 9,7 miljoner per år. Det betyder dock att över 26 000 små barn nu dör varje dygn. Över 1100 barn dör alltså varje timme. Varje halvtimme dygnet runt dör lika många barn som antalet svenskar i tsunamin julen 2004. Snacka om vår tids förintelse!
Stöd gärna ”Världens barn” men glöm inte bort Tuff, som här i Tyresö i 40 år arbetat med konkreta och jättebra projekt för massor av barn i Indien, Bolivia, Guatemala och forna Jugoslavien. Så tänk också på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
-------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
Den giriga marknadsekonomins segertåg har mer och mer drabbat det frivilliga folkrörelsearbetet. Nu gäller det att skaffa bidrag från stat och kommun (läs: skattebetalarna) för att få betalt för sitt jobb i olika föreningar.
I 40 år har Tuff bland annat hjälpt hundratusentals fattiga barn i Indien och på andra håll. Under 90-talet finansierade Tuff årligen elementär undervisning, mellanmål och en uppsättning kläder för 3000 barn till indiska sockerrörshuggare, som bodde i de eländigaste läger. De senaste åren har insatserna koncentrerats till Dharampurs hundratals små fattiga byar. Där får cirka 700 barn till analfabeter i sex Tuff-skolor nu undervisning, kläder, mat och logi. För en månad sedan skickade Tuff 300 000 kr till dessa projekt. Allt detta har skett helt oavlönat och under de senaste åren helt utan offentliga bidrag, inte ens för den kostsamma hyran av Tuff-lokalen.
Det finns stora och statligt stödda biståndsorganisationer, som har draghjälp från medierna. Nu förekommer varje dag i alla stora medier uppmaningar att stödja den kampanj som ”Världens barn” har genom insättningar på Radiohjälpen. I Tyresö Centrum kommer nu på lördag den 13 oktober flera utomordentligt beundransvärda organisationer, såsom Rädda Barnen, Röda Korset och Lions att göra insamlingsaktioner. De är värda allt stöd.
De stora biståndsorganisationerna gör ett jättebra jobb, men de har avbränningar. Deras personal i Sverige är välavlönad och administrationen är kostsam. I mottagarlandet kan byråkrati, korruption och annat girigt skoj ytterligare minska bidragen. I veckan har ju biståndet till afrikanska länder utsatts för svidande kritik av riksrevisionens kontroll av Sidabidragen.
I Tuff och Radio Tuff sker allt arbete helt oavlönat. Vartenda öre går oavkortat till mottagarna, som är hederliga gandhianer, vilka får en tusenlapp att göra minst tio gånger så stor nytta som i Sverige. Bidrag till de stora organisationerna försvinner ofta i anonyma jättepotter, så att man inte vet så mycket om resultatet. Tuffs biståndspengar går till begränsade och konkreta projekt, så bidragsgivarna får fortlöpande information om hur pengarna har använts, till exempel genom regelbundna rapporter i Radio Tuff.
Men visst ska vi stödja kampanjen ”Världens barn” nu till helgen. Här i Radio Tuff citerades i mitten av september en FN-rapport. Den uppgav att barnadödligheten i världen hade minskat. Från 1990 till 2006 hade antalet barn som dör före fem års ålder minskat från 13 miljoner till 9,7 miljoner per år. Det betyder dock att över 26 000 små barn nu dör varje dygn. Över 1100 barn dör alltså varje timme. Varje halvtimme dygnet runt dör lika många barn som antalet svenskar i tsunamin julen 2004. Snacka om vår tids förintelse!
Stöd gärna ”Världens barn” men glöm inte bort Tuff, som här i Tyresö i 40 år arbetat med konkreta och jättebra projekt för massor av barn i Indien, Bolivia, Guatemala och forna Jugoslavien. Så tänk också på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
-------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
LEIF BRATT:Lärdomar från Österrikes historia
(Leif Bratt, känd Tyresöprofil och kommunpolitiker, bor numera i Wien och här kommer hans första rapport därifrån till Radio Tuff)
Österrike eller snarare dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern gick in i första världskriget som en europeisk stormakt. Avslutningen blev mindre glamorös. Man var på förlorarsidan och kejsardömet gick under. Ur askan från en inflytelserik stormakt med över 60 miljoner invånare, reste sig en sargad fattig 1:a Republik med ungefär en tiondel av den ursprungliga befolkningen inom det nya landets gränser och som i realiteten ställdes under Nationernas Förbunds överförmyndarskap eftersom man inte hade ekonomi till den fortsatta driften av landet.
Före kriget hade Wien fått tagit del av industrialiseringen och där fanns därför arbetarklassen, det övriga landet var i huvudsak agrart. Det resulterade i att huvudstaden kom att styras av ”röda” politiker, övriga Österrike av de konservativa. Landet i sin helhet styrdes av en koalition som inte fick mycket uträttat. Snarare kan perioden karakteriseras just olika väpnade grenar kopplade till de tre största partierna (socialister, konservativa och senare nazister) och deras tyranni.
Smärre sammandrabbningar skedde under nästan hela 20-talet. Mer kända är Juli-revolten 1927 med ca 90 döda och över 600 allvarligt skadade och det som ibland kallas det Österrikiska inbördeskriget i februari 1934. Det senare är kanske något överdrivet eftersom det varade 3-4 dagar. Resultatet var i alla fall åtskilliga hundra döda och flera tusen skadade.
Konsekvenserna av allt bråkande, både i parlamentet och ute på gatorna, gjorde att kanslern Dolfuß till slut upplöste parlamentet och förbjöd andra politiska partier och militior.
Perioden för den enpartistat som Dolfuß införde kallades för Austro-fascism. Hans ideal var nämligen katolska kyrkan och Benito Mussolinis fascism. Han var inte anhängare av nazismen och ville inte ha någon anslutning till Tyskland. Han blev dock skjuten under en misslyckad kupp av nazistanhängare, men hans efterföljare, Kurt Schuschnigg, följföljde självständighetspolitiken. Han var dock tvungen att ge upp i mars 1938 då Hitler hade tröttnat och valde att gå in med militär för att ansluta Österrike till Tyskland.
Hitlers nederlag i andra världskriget gjorde dock att de politiker från socialister och konservativa, som kom till makten här i Österrike aktade sig väldigt noga för väpnade grenar och konfrontation. De valde istället samarbete som arbetsform. Så historien visar att det går. Frågan är väl bara vilken olycka som måste drabba Irak innan de olika grupperingarna inser att de också måste skaka hand istället för med handen krama varsin avtryckare på ett gevär riktade mot varandra.
-------------------------------------------------
Leif Bratt för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
Österrike eller snarare dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern gick in i första världskriget som en europeisk stormakt. Avslutningen blev mindre glamorös. Man var på förlorarsidan och kejsardömet gick under. Ur askan från en inflytelserik stormakt med över 60 miljoner invånare, reste sig en sargad fattig 1:a Republik med ungefär en tiondel av den ursprungliga befolkningen inom det nya landets gränser och som i realiteten ställdes under Nationernas Förbunds överförmyndarskap eftersom man inte hade ekonomi till den fortsatta driften av landet.
Före kriget hade Wien fått tagit del av industrialiseringen och där fanns därför arbetarklassen, det övriga landet var i huvudsak agrart. Det resulterade i att huvudstaden kom att styras av ”röda” politiker, övriga Österrike av de konservativa. Landet i sin helhet styrdes av en koalition som inte fick mycket uträttat. Snarare kan perioden karakteriseras just olika väpnade grenar kopplade till de tre största partierna (socialister, konservativa och senare nazister) och deras tyranni.
Smärre sammandrabbningar skedde under nästan hela 20-talet. Mer kända är Juli-revolten 1927 med ca 90 döda och över 600 allvarligt skadade och det som ibland kallas det Österrikiska inbördeskriget i februari 1934. Det senare är kanske något överdrivet eftersom det varade 3-4 dagar. Resultatet var i alla fall åtskilliga hundra döda och flera tusen skadade.
Konsekvenserna av allt bråkande, både i parlamentet och ute på gatorna, gjorde att kanslern Dolfuß till slut upplöste parlamentet och förbjöd andra politiska partier och militior.
Perioden för den enpartistat som Dolfuß införde kallades för Austro-fascism. Hans ideal var nämligen katolska kyrkan och Benito Mussolinis fascism. Han var inte anhängare av nazismen och ville inte ha någon anslutning till Tyskland. Han blev dock skjuten under en misslyckad kupp av nazistanhängare, men hans efterföljare, Kurt Schuschnigg, följföljde självständighetspolitiken. Han var dock tvungen att ge upp i mars 1938 då Hitler hade tröttnat och valde att gå in med militär för att ansluta Österrike till Tyskland.
Hitlers nederlag i andra världskriget gjorde dock att de politiker från socialister och konservativa, som kom till makten här i Österrike aktade sig väldigt noga för väpnade grenar och konfrontation. De valde istället samarbete som arbetsform. Så historien visar att det går. Frågan är väl bara vilken olycka som måste drabba Irak innan de olika grupperingarna inser att de också måste skaka hand istället för med handen krama varsin avtryckare på ett gevär riktade mot varandra.
-------------------------------------------------
Leif Bratt för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
Marianne Stieger: Bovar -- men rosor till hjältar
Kära lyssnare!
Idag vill jag gärna dela ut några rosor.
Den första rosen får Folke Bernadotte, kungens farbror och gudfar, men också Röda korsets vice ordförande i Andra världskrigets slutskede. Förra lördagen var kungen här i Malmö och invigde ett alldeles nytt monument på Värnhemstorget, ett monument till minne av de vita bussarna, som i krigets slutskede under ledning av Folke Bernadotte räddade tusentals fångar ur koncentrationsläger i Tyskland. Dagen före invigningen hade Sydsvenskan en lång artikel över Folke Bernadottes insats, i vilken han fick mycket kritik för sitt agerande under räddningsaktionen.
Norge som bekostade räddningsaktionen hade gett Bernadotte mandat att rädda skandinaviska fångar, vilket innebar att andra fångar fick flyttas så att de skandinaviska fångarna kunde samlas i lägret Ravensbrück. Härvid dog ett antal mycket svaga fångar. Jovisst, säkert gjordes det missbedömningar, men ändock räddades tusentals utsatta människor som annars förmodligen inte skulle ha överlevt fasorna i krigets slutskede, i en räddningsaktion som för alla deltagare innebar stora faror och fasor.
I hela artikeln förekom inte ett ord om den lastbilskonvoj som anfölls av engelskt flyg, varvid 20 just räddade kvinnor och en svensk chaufför dödades. Inte ett ord om de 10 000 koncentrationslägerfångar som i väntan på räddning vistades på tre fartyg i Lübeckbukten. Dessa fartyg bombades av engelskt flyg den 3 maj när kriget i praktiken var slut. 7 000 av dem drunknade eller brändes tills döds.
Vad är det för märklig tendens i svensk press att alltid förringa Folke Bernadottes insats? Han utförde sin uppgift helt enligt det givna mandatet. Nej, tack för det nya monumentet "Den trånga porten mot friheten", som är en gåva från norska överlevare som räddades av de vita bussarna, och en stor ros på Folke Bernadottes grav.
Den andra rosen går till exministern Jens Orback. Jens Orback har skrivit en bok om sin mors traumatiserande upplevelser i krigets slutskede. Modigt tar han upp det som var så svårt för modern att tala om: de svåra våldtäkterna hon som barn utsattes för av ryska segerrusiga soldater. Titeln "Medan segern firades" syftar på våldet de besegrade tyskarna utsattes för medan världen firade att det tyska tyranniet var slut. Vilken skuld hade Jens Orbacks mor och hennes lillasyster? Varför skulle hämnden tas ut på dem? Jens Orback, du får en stor röd ros för ditt mod att beskriva de övergrepp din mor utsattes för. Ge den gärna till din mor!
När jag läser titeln "Medan segern firades" går mina tankar till min morfar som får den tredje rosen. Medan segern firades gömde min morfar min mor och flera andra kvinnor på vinden till sitt hus. I flera veckor försörjde han dem med mat, tömde deras toaletthink och hivade upp färskt vatten till de rädda kvinnorna.
Vid ett tillfälle, när ryska soldater ånyo stormade huset för att leta efter "Frau, Frau", kvinna, kvinna, hann en av kvinnorna, som just hade varit hemma hos sig för att se till sina barn, inte tillbaka upp på vinden. Morfar vägrade henne det, eftersom ryssarna redan stod nere i farstun och han inte ville riskera de andra kvinnorna. Den här kvinnan gömde sig under en säng, hittades av soldaterna, slet sig loss och hoppade ut genom ett fönster. Trots sina skador våldtogs hon i mina morföräldrars farstu. Flera år senare tog hon livet av sig. Hon hade aldrig övervunnit sitt trauma.
Nu kommer den moraliska frågan. Är min morfar en hjälte eller en bov? Han nekade kvinnan tillträde till gömstället och bidrog i viss mån till hennes senare självmord. Jovisst, men han räddade de andra fem kvinnorna från att bli våldtagna, och måhända räddade han min mormor och de små barnen som fanns i huset från repressalier. Nej, morfar, i mina ögon är du en stor hjälte och du får min allra vackraste ros.
Nu vill ni förstås veta var min storasyster och jag befann oss vid tillfället? Tvärs över gatan fanns ett bageri vars ägarinna var min gudmor. Hon hade gömt oss och ytterligare två flickor i bakstugan. I många år hade jag för mig att vi var gömda i själva bakugnen, men vid efterforskningar efter murens fall har jag fått klart för mig att det var i mjölbingen under golvet vi låg gömda, två åttaåringar och två elvaåringar, som inte ens förstod varför de skulle gömmas, som inte begrep att de såsom varande de besegrade nu var fritt villebråd för segerrusiga soldater.
Kära lyssnare, mitt i eländet också lite glädje. Zlatan, ni vet, han Ibrahimovic, har också varit i Malmö. Här invigde han belysningen på en fotbollsplan i Rosengård. Varför det? Jo, han mindes sin ungdoms sena fotbollskvällar i kolsvart mörker. Nu skänkte han ungarna på sin mamms gata belysningen. Ja, han får väl den sista lilla rosen, eller hur?
Må så gott däruppe, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
Idag vill jag gärna dela ut några rosor.
Den första rosen får Folke Bernadotte, kungens farbror och gudfar, men också Röda korsets vice ordförande i Andra världskrigets slutskede. Förra lördagen var kungen här i Malmö och invigde ett alldeles nytt monument på Värnhemstorget, ett monument till minne av de vita bussarna, som i krigets slutskede under ledning av Folke Bernadotte räddade tusentals fångar ur koncentrationsläger i Tyskland. Dagen före invigningen hade Sydsvenskan en lång artikel över Folke Bernadottes insats, i vilken han fick mycket kritik för sitt agerande under räddningsaktionen.
Norge som bekostade räddningsaktionen hade gett Bernadotte mandat att rädda skandinaviska fångar, vilket innebar att andra fångar fick flyttas så att de skandinaviska fångarna kunde samlas i lägret Ravensbrück. Härvid dog ett antal mycket svaga fångar. Jovisst, säkert gjordes det missbedömningar, men ändock räddades tusentals utsatta människor som annars förmodligen inte skulle ha överlevt fasorna i krigets slutskede, i en räddningsaktion som för alla deltagare innebar stora faror och fasor.
I hela artikeln förekom inte ett ord om den lastbilskonvoj som anfölls av engelskt flyg, varvid 20 just räddade kvinnor och en svensk chaufför dödades. Inte ett ord om de 10 000 koncentrationslägerfångar som i väntan på räddning vistades på tre fartyg i Lübeckbukten. Dessa fartyg bombades av engelskt flyg den 3 maj när kriget i praktiken var slut. 7 000 av dem drunknade eller brändes tills döds.
Vad är det för märklig tendens i svensk press att alltid förringa Folke Bernadottes insats? Han utförde sin uppgift helt enligt det givna mandatet. Nej, tack för det nya monumentet "Den trånga porten mot friheten", som är en gåva från norska överlevare som räddades av de vita bussarna, och en stor ros på Folke Bernadottes grav.
Den andra rosen går till exministern Jens Orback. Jens Orback har skrivit en bok om sin mors traumatiserande upplevelser i krigets slutskede. Modigt tar han upp det som var så svårt för modern att tala om: de svåra våldtäkterna hon som barn utsattes för av ryska segerrusiga soldater. Titeln "Medan segern firades" syftar på våldet de besegrade tyskarna utsattes för medan världen firade att det tyska tyranniet var slut. Vilken skuld hade Jens Orbacks mor och hennes lillasyster? Varför skulle hämnden tas ut på dem? Jens Orback, du får en stor röd ros för ditt mod att beskriva de övergrepp din mor utsattes för. Ge den gärna till din mor!
När jag läser titeln "Medan segern firades" går mina tankar till min morfar som får den tredje rosen. Medan segern firades gömde min morfar min mor och flera andra kvinnor på vinden till sitt hus. I flera veckor försörjde han dem med mat, tömde deras toaletthink och hivade upp färskt vatten till de rädda kvinnorna.
Vid ett tillfälle, när ryska soldater ånyo stormade huset för att leta efter "Frau, Frau", kvinna, kvinna, hann en av kvinnorna, som just hade varit hemma hos sig för att se till sina barn, inte tillbaka upp på vinden. Morfar vägrade henne det, eftersom ryssarna redan stod nere i farstun och han inte ville riskera de andra kvinnorna. Den här kvinnan gömde sig under en säng, hittades av soldaterna, slet sig loss och hoppade ut genom ett fönster. Trots sina skador våldtogs hon i mina morföräldrars farstu. Flera år senare tog hon livet av sig. Hon hade aldrig övervunnit sitt trauma.
Nu kommer den moraliska frågan. Är min morfar en hjälte eller en bov? Han nekade kvinnan tillträde till gömstället och bidrog i viss mån till hennes senare självmord. Jovisst, men han räddade de andra fem kvinnorna från att bli våldtagna, och måhända räddade han min mormor och de små barnen som fanns i huset från repressalier. Nej, morfar, i mina ögon är du en stor hjälte och du får min allra vackraste ros.
Nu vill ni förstås veta var min storasyster och jag befann oss vid tillfället? Tvärs över gatan fanns ett bageri vars ägarinna var min gudmor. Hon hade gömt oss och ytterligare två flickor i bakstugan. I många år hade jag för mig att vi var gömda i själva bakugnen, men vid efterforskningar efter murens fall har jag fått klart för mig att det var i mjölbingen under golvet vi låg gömda, två åttaåringar och två elvaåringar, som inte ens förstod varför de skulle gömmas, som inte begrep att de såsom varande de besegrade nu var fritt villebråd för segerrusiga soldater.
Kära lyssnare, mitt i eländet också lite glädje. Zlatan, ni vet, han Ibrahimovic, har också varit i Malmö. Här invigde han belysningen på en fotbollsplan i Rosengård. Varför det? Jo, han mindes sin ungdoms sena fotbollskvällar i kolsvart mörker. Nu skänkte han ungarna på sin mamms gata belysningen. Ja, han får väl den sista lilla rosen, eller hur?
Må så gott däruppe, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)