ÄLTANDE OM TSUNAMIN OCH "ONDSKAN"

ÄLTANDE (1): TSUNAMIN OCH SVERIGE
Det är begripligt att anhöriga till de drygt 500 svenska offren för flodvågskatastrofen i sin sorg har ett behov att förbanna gud och hela världen, inklusive politiska makthavare.

Däremot är det obegripligt hur Sveriges agerande julen 2004 ständigt ältats sedan dess. Nu på fjortonde månaden har det kulminerat i Konstitutionsutskottets (KU) utfrågning av tjänstemän och politiker. I ett par veckor har detta nu dominerat mediernas intresse.

Detta vore befogat, om en enda svensk på semester i Thailand hade dött på grund av myndigheternas försummelser. Ingen har dock kunnat påstå detta.

Det vore också befogat om det var regeringen som deporterade en massa svenskar till turistparadisen vid Indiska Oceanen. Så var det självfallet inte, utan de lockades dit av privata reseföretag, som kommit märkligt lindrigt undan i den intensiva jakten på syndabockar.

Ibland har det nästan låtit, som om Göran Persson och Laila Freivalds orsakade denna väldiga naturkatastrof. De som tror på högre makter borde i stället ha frågat sig, varför denna människomördande flodvåg inträffade. Åtminstone en del kristdemokrater tror väl på en allsmäktig gud. De representeras i KU av stjärnadvokaten Peter Althin. Men ingen minsta förebråelse har han riktat mot sin gud.

Utfrågarna i KU bolmar av efterklokhet, när de detalj för detalj, timme för timme nagelfar myndigheters agerande. De uppvisar också en oblyg självgodhet. Begrep de verkligen mera och tidigare än vi andra katastrofens omfattning? Den frågan är det ingen som ställer till dem. Inte heller behöver de redovisa sitt julfirande 2004. Till och med några från det annars så kaxiga mediefolket har erkänt att de alltför sent anade tragedins hela vidd.

Det hade varit rimligare och mänskligare om KU frågat, vad vi i Sverige gjort för miljonerna anhöriga till de över 200 000 asiater som dödades av tsunamin. Dessa anhöriga miste inte bara nära och kära utan i de flesta fall också sina hus, båtar och försörjningsmöjligheter. Under de två veckor det nu på nytt jagats syndabockar för att svenska turister alltför länge fick vänta på att flygas hem har cirka 200 000 barn i världen dött i onödan.

Det är en tröst att asiaterna inte känner till det här jämmerliga svenska skådespelet, där en del politiker alltmer framstår som röstfiskande asgamar. Skulle man i Asien veta vad vi så intensivt ägnar oss åt, skulle de tro att vi svenskar var en samling grälsjuka societetstanter, så egotrippade att vi förlorat sinnet för alla proportioner.

ÄLTANDE (2): ”ONDSKAN”
Även i sekulära kretsar ältas ordet ”ONDSKAN”. Läser i DN (15/2) om att ”ONDSKAN” nu också är namnet på en ny musiktidning. Varför den fått det namnet framgår inte av artikeln som är skriven av Niklas Wahllöf. Han skriver bland annat:

”Ondskans guldkorn finns i stället i de rent subjektiva passagerna och mer upplysande ordbajserierna”

Den meningen är inget guldkorn precis men kanske är Wahllöf en virtuos vid pianot, fast inte vid tangentbordet.

Till och med den föga religiöse Jan Guillou valde redan 1981 ”Ondskan” som titel på en bok. I vinter har hans sevärda TV-serie ”Häxornas tid” visats. Den belyste hur tron på ondskan, personifierad av Satan, ledde till grymma avrättningar av många hundra svenska kvinnor på 1600-talet.

Samma vidskepelse lever kvar än i dag på sina håll. I den brittiska tidningen The Observer (12/2) skriver Richard Dowden om barn i Kongo som beskylls för att vara i det ondas våld. När anhöriga blir sjuka eller dör får barnen skulden. De anklagas för att vara häxor och utsätts för tortyr. Om de överlever grymheterna hamnar de på gatan i Kinshasa, där de försöker livnära sig på tiggeri och stölder. Även i europeiska storstäder har afrikanska barn dykt upp, som i hemlandet blivit brännmärkta som besatta av onda andar.

Liksom i Sverige behöver Kongo syndabockar och av mycket starkare skäl än vi. Där har man länge härjats av krig, korrupta regimer och aids. Därför anklagas tiotusentals barn för att äta sina anhöriga och att flyga bland fåglarna. Bekännelserna visas på TV, även i sådana stationer som ägs av kristna kyrkor. Tidigare var det bara sekter som ägnade sig åt denna häxfobi.

Riktigt otäckt blir det när mäktiga –och fundamentalistiska -- ledare i öst och väst stämplar ”de andra” som ondskans kreatur. Det är inte bara muslimska ayatollor som gör det, när de svamlar om ”Satans hemvist”, det vill säga Västerlandet. Också högerkristna i USA med Bush i spetsen pratar till exempel om ”ondskans axelmakter”. Verkligt farlig blir denna självgoda och polariserade bild, när det nu finns kärnvapen att använda mot de ”onda”. Då blir gamla tiders häxbål försumbara små bloss i mörkret.

”Vi går tillsammans den dagen det är slut” sjöng den satiriske Tom Lehrer. Och han varnade för att ”vi alla blir stekta på samma friluftsbål”.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1068) 2006-02-19