När USA den 6 augusti 1945 fällde den första atombomben någonsin över den japanska staden Hiroshima var jag själv nio dagar gammal och lyckligt ovetande om det inträffade. Mycket har hänt sedan dess. Jag och ”bomben” har fyllt sjuttiotvå. Men fortfarande har vi inte kommit så långt att mänskligheten kan andas ut i vetskap om att sådana ödesdigra vapen numera hör till historien.
Nej, kärnvapnen har bara blivit fler och kraftfullare. Och idag håller världen åter andan, i skräck för vad som kan komma att ske ifall någon stat, av misstag eller högst kalkylerat, skulle trycka på knappen och utlösa Harmagedon.
Inför en fara av sådana dimensioner skulle man helst vilja stoppa huvudet i sanden och tänka att det där hemska långt borta i Asien, det är väl ingenting som vi här i Nordeuropa behöver bekymra oss om. I kärnvapnens tidsålder kan man dock inte tänka så. Allra helst nu, när frågan om sådana vapen aktualiserats i Sverige på det mest häpnadsväckande sätt.
I diskussionen om värdlandsavtalet med Nato och ett eventuellt svenskt medlemskap i denna militärallians har kärnvapnen hittills mest lyst med sin frånvaro. De som förespråkar att Sverige definitivt skall överge alliansfriheten och inte bara samarbeta nära och tätt med Nato utan också bli medlem, de brukar aldrig vidgå att Nato faktiskt är en kärnvapenallians och att alla medlemsstater, även de utan egna sådana vapen, ändå är medansvariga för Natos kärnvapeninnehav och eventuella användning. Det kallas ”nuclear sharing” (kärnvapendelning eller nukleärt kompanjonskap) och är en grundsten i denna militärallians.
Men i och med att det nu framkommit att USA genom hot och påtryckningar har försökt få vårt land att inte ratificera den FN-konvention mot kärnvapen som 122 stater, inklusive Sverige, röstade för i juli i år – har frågan plötsligt kommit i ett nytt läge.
”Elefanten i rummet”, vars existens förespråkarna av svenskt Natomedlemskap tidigare förbigått med största möjliga tystnad, har i stället blivit ett viktigt argument för att böja sig för USA:s påtryckningar. Ja, man anser att det nära förhållandet till USA (och det hägrande Natomedlemskapet) är så viktigt att Sverige bör avstå från att skriva under denna FN-konvention! Detta trots att ett sådant ställningstagande skulle innebära ett totalt brott med det arbete för fred och nedrustning som tidigare gjort Sverige känt och respekterat världen över.
Som jämngammal med ”bomben” är jag personligen pacifist i hjärtat. Men det innebär inte att jag är så naiv att jag tror att vi klarar oss utan militärt försvar. Självklart bör Sverige ha ett försvar, ett starkt och avskräckande, helst värnpliktsbaserat sådant med den enda, men desto viktigare, uppgiften att försvara det egna territoriet och hålla vårt land utanför krigen i omvärlden. Denna fredsbevarande uppgift förutsätter militär alliansfrihet samt ett principiellt avståndstagande från kärnvapen.
Naturligtvis kan Sverige ha försvarssamarbete med andra stater, men då måste det i samarbetsavtalen skrivas in ett förbud mot att införa (och lagra) kärnvapen på svenskt territorium. Och kruxet med USA är att de har som policy att inte tala om ifall deras flygplan, fartyg eller andra militära anordningar har kärnvapen med sig. Om Sverige verkligen skulle avstå från att skriva under den nu aktuella konventionen riskerar det, fruktar jag, att allvarligt undergräva respekten för vår alliansfrihet och också öka risken för att vi, i fall av krig, blir mål för angrepp.
De som vill att Sverige i denna fråga skall göra USA till viljes menar att det militära hotet från Ryssland idag är så stort och akut att Sverige just därför måste huka bakom USA och hålla god min i elakt spel vad gäller kärnvapnen. Men i så fall är det väl snarare så att ett alltför långtgående samarbete med USA och Nato, på sikt kanske även inkluderande kärnvapenlagring på svensk mark, i det perspektivet tvärtom skulle vara en kraftigt riskhöjande faktor.
Sverige bör alltså stå på sig och underteckna det nu aktuella förbudet mot kärnvapen. Ty Sverige är ett land som självt utformar sin utrikes- och säkerhetspolitik och inte ger efter för påtryckningar utifrån. Det bör vi visa omvärlden, i vårt eget och i världsfredens intresse.
Margareta Zetterström är författare, översättare och frilansskribent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar