Blix: Sverige bör skriva under FN-konventionen

Enligt min mening skulle det varken gagna Sverige, USA eller Nato att vi gav efter för de ganska oblyga påtryckningar som gjorts och avstod från att skriva under konventionen mot kärnvapen, skriver Hans Blix.

Initiativet att utarbeta en konvention om ”förbud mot kärnvapen” stöddes tidigt av många människor och stater. Det var en protest mot att kärnvapen­staterna tycks ha övergivit all ambition om nedrustning och i stället ägnar sig åt att utveckla vapnen. Bland kärnvapenstaterna möttes initiativet mest med sarkasm, och liksom en mängd andra stater bojkottade de den FN-konferens som i juli antog en slutlig text med 122 röster (däribland Sve­riges) av 124 deltagande stater.

Det är rimligt att man nu med texten i hand i Sverige låter en utredning närgånget och juri­diskt analysera både konventionen och tyngden i de invändningar som görs. Man måste samtidigt ha klart för sig att såväl konventionen som invändningarna främst är inlägg i en internationell politisk debatt.

En första invändning är att konventionen skulle vara ett meningslöst slag i luften. Kritiken ter sig överdriven. Om konventionen bara var meningslös, varför bråka om den? Å andra sidan vill före­språkare av konventionen gärna få oss känna att vi äntligen fått ett globalt förbud mot tillverkning, innehav, an­vänd­ning etc av kärnvapen. Så är det ju inte. Stater blir bundna av denna liksom av andra konventioner endast genom att ge individuellt samtycke och verkligheten är att kärnvapen­staterna inte under överskådlig tid kommer att ge sådant samtycke. Det går inte heller att, som sker i konventionen, hävda att varje använd­ning av kärn­vapen skulle stå i strid med krigets ­lagar. 1996 förklarade Haagdomstolen att det kunde finnas extrema lägen då insats av kärnvapen kunde vara laglig.

Verkligheten är snarast att kärnvapenmakterna känner sig pikerade av konventionen som en missnöjesyttring från de kärn­vapen­lösa och befarar en viss delegitimering av vapnen. De vill gärna hävda att ­vapnens ohygglighet avhåller innehavare från krig, men håller samtidigt med om att vi måste komma till en kärnvapenfri värld för att inte riskera drabbas av ohyggligheten. Borde man inte i såväl Washington som Moskva känna ett behov av att alla parter, särskilt motparter, ställs inför ett tryck att avstå från att vifta med kärnvapen? I så fall borde man också visa förståelse för att konventionen bidrar till att delegitimera dem.

En andra invändning mot konventionen är att den är onödig: antalet kärnvapen har ­sedan slutet på det kalla kriget minskats drastiskt, vad som behövs är fortsatta stegvisa framsteg. Skrotandet av överskottslagren på kärnvapen tycks dock ha kommit till vägs ände. Man är ju i full gång med att modernisera sina arsenaler och överväga nya användningar för dem! Detta nästan 50 år sedan super­makterna i artikel 6 av NPT (icke-spridningsfördraget) åtog sig att förhandla om ”snara” åtgärder för kärnvapennedrustning och mer än 20 år sedan internationella domstolen i Haag förklarade att åtagandet inte bara ­gällde att förhandla utan också att nå resultat.

En tredje invändning är att konventionen skulle underminera icke-spridningsavtalet som otvetydigt tillåter fem stater att ha kärnvapen. Men det är ju faktiskt inte så att NPT ålägger dem att behålla dessa vapen! Det skulle tvärtom kunna sägas att NPT-avtalet går längre än konventionen. Det påbjuder förhandlingar som ska leda till snar nedrustning. Konventionen inbjuder kärnvapen­staterna att ansluta sig och eliminera sina vapen.

När detta är sagt får man dock konstatera att konventionen orealistiskt tycks tänka sig att kärnvapenstater ansluter sig var för sig. Det kommer naturligtvis inte att ske. USA kommer inte att ratificera och förtröstansfullt vänta på att Ryssland ska lunka efter. Konventionen innebär inte heller något tryck på USA eller annan kärnvapenmakt att skrida till osannolik ensidig nedrustning. Den dag kärnvapenstaterna är redo för avveckling kommer denna säkert att omfatta dem alla, nedtecknas i ett multilateralt instrument och ta hänsyn till de behov parterna känner att i varje skede av en nedtrappning vara garderade.

Så till frågan hur USA ser på andra staters önskan att vara fria från kärnvapen. Förhållandena inom Nato är inte helt enkla. Alla medlemsstater (utom England, Frankrike och USA) har genom anslutning till NPT lovat att avstå från kärnvapen, men Belgien, Italien, Turkiet och Tyskland har trots detta för närvarande amerikanska kärnvapen på sina territorier med den något krystade förklaringen att de inte kontrollerar dem. Danmark, Norge och Spanien samtycker inte till placering av kärnvapen på sina territorier i fredstid, medan Island och Litauen tycks ha uteslutit placering av vapnen i såväl freds- som krigstid.

Nato-medlemmarnas gemensamma strategi innefattar möjlig insats av kärnvapen, medan den nya konventionen uttryckligen förbjuder parter att använda eller hota med dessa vapen. Det ter sig därför begripligt att de anser sig inte kunna bli parter i konventionen och förmodligen inte heller är beredda att acceptera anslutning till Nato av stater som är parter i konventionen. 

Hur kommer USA och Nato att förhålla sig till de många länder som ingår i kärnvapenfria zoner och som kan väntas ansluta sig till konventionen? Sannolikt utan att resa några invändningar. USA är starkt positivt till att länder i till exempel Latinamerika, Afrika, och Stilla Havsområdet gemensamt förpliktar sig att inte utveckla och inneha kärnvapen och accepterar också att kärnvapen från ­andra stater, inklusive USA, utestängs. Man gör dock betydande påtryckningar för, och tycks ofta nå samtycke till, att detta inte ska ute­sluta besök av skilda slag ­eller transitering genom ekonomiska zoner till havs eller internationella sund av eventuellt kärnvapen­bärande amerikanska fartyg eller flyg.

När det gäller Sverige, slutligen, tycks USA/Nato göra ganska oblyga påtryckningar om vaga hot om nedgradering av samverkan om vi skulle ansluta oss till den nya konventionen som kräver att parterna utesluter placering av kärnvapen på sina territorier. Det kontrasterar mot att man inte tycks resa invändningar mot att parter i kärnvapenfria zoner världen över och även Island och Litauen stänger sina territorier för kärnvapen och att Norge och Danmark gör det i fredstid. 

Varningarna för anslutning till konventionen kan knappast ha motiverats av oro för att konventionen skulle förplikta Sverige att inte delta i (engage) eller bistå (assistance) verksamhet som är förbjuden enligt konventionen, som att använda eller hota med kärnvapen. En nära svensk samverkan med Nato lär knappast kräva något sådant. Kanske grundas varningarna i en rädsla att konventionen skulle helt stänga för besök och transitfart av fartyg och flyg. Det är väl dock troligare att man i dessa frågor kommer att inta ungefär samma hållning som de kärnvapenfria zonerna gör.

En gång i tiden var det svensk utrikespolitik att aldrig söka andra länders garantier för svensk neutralitet. Skälet var att vi inte ville bli ställda inför oönskade krav eller villkor. Vi tycks nu stå inför en liknande frågeställning. Propåer görs om att vi som gengäld för ett fortsatt nära försvarssamarbete med USA/Nato ska göra avkall på en sedan länge etablerad oberoende svensk politik som syftar till avspänning och nedrustning.

Enligt min ­mening skulle det varken gagna Sverige, USA eller Nato att vi gav efter för sådana påtryckningar. Vi bör skriva under den nya konventionen, som främst är ett välbehövligt bidrag till att delegiti­mera kärnvapnen. Särskilt i dagens världsläge.

Hans Blix

fd utrikesminister, chef för IAEA och FN:s vapeninspektörer i Irak