Kaliningrad i dag. Königsbergs öde

Härom veckan inträffade en händelse som fått stora rubriker i Sverige. Ryska plan påstods ”öva anfall” mot ett amerikanskt örlogsfartyg. Det var jagaren USS Donald Crook, som utsattes för denna ”aggression”. Enligt rapporter hade två ryska stridsplan flera gånger flugit över USA-jagaren på så låg höjd, att det enligt en amerikansk talesman var ”helt oförenligt med professionella normer för militärer som är verksamma i närheten av varandra på internationellt vatten och internationellt luftrum”.

Nu var den amerikanska jagaren långt från sin hemmakust. Den var i Östersjön några mil utanför den ryska örlogsbasen i Kaliningradområdet. Den amerikanska upprördheten hade varit mera begriplig, ifall de ryska planen varit i närheten av  USA:s kust.

Kaliningradområdet helt omgivet av Nato

Kaliningrad är centrum för det område som Ryssland har vid sydöstra Östersjön med kust på ca 15 mil. Sedan Litauen 1990-91 blev självständigt från Ryssland är området en enklav helt skild från det övriga Ryssland.

Trots närheten till Sverige torde inte alla svenskar vara medvetna om läget. Ännu färre känner till att detta ryska område har landgränser till bara Litauen och Polen, med andra ord: det är helt omgivet av Nato-länder. Inte undra på om ryskt flyg visar sin närvaro när amerikanska örlogsfartyg kryssar utanför dess kust.

Kaliningrad hette förut Königsberg och var i 700 år en tysk stad, känd bland annat för filosofen Immanuel Kant (1724-1804). Det var den största staden i Ostpreussen, som efter andra världskriget delades mellan Sovjetunionen och Polen. 1946 döptes staden om till Kaliningrad efter Stalins kompis Kalinin.

Radiointervjuer med många invandrare

Under mina många tusen intervjuer på www.tyresoradion.se har jag flera hundra gånger haft förmånen att tala med utomlandsfödda från ett 70-tal länder här i trakten. Det har lärt mig mycket om andra länder och deras historia.

Några av dem har vuxit upp i Tyskland. En av dem som har sina rötter i Ostpreussen är Anneliese, som bor sedan många år i Tyresö. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon berättade bland annat:

--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.

Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.

--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.

Van vid att se döda

Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:

--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.

Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:

Löss, råttor och ständig hunger

--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en   dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.

Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:

--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett  näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.

Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.

--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någonting om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?

Flykt till Litauen

Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948  fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.

--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.

En litauisk bondgård

Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:

--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.

--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.

--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.

Königsbergs/Kaliningrads ”vargbarn”

1996 utkom Ruth Kibelkas bok ”Wolfskinder: Grenzgänger an der Memel”.

Wolfskinder, alltså vargbarn, blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva i Ostpreussen genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart.

Många av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen.

För många av Königsbergs och Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen liksom för Anneliese räddningen undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.

Hög dödlighet efter kriget

1945 vid Röda arméns "befrielse" av Königsberg –sedan omdöpt till Kaliningrad efter Stalins kompis Kalinin-- fanns där drygt 100 000 tyska civila, som inte kunnat eller velat fly västerut.

Enligt den vetenskapliga kommission under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade den enorma fördrivningen --i dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergs tyskar över hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000.

Det skulle i så fall på ett par tre år vara ungefär dubbelt så många än som under ett drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.

”När soldaterna kom”

Nyligen utkom historikern Miriam Gebhardts bok med titeln ”Als die Soldaten kamen” (När soldaterna kom). Tidigare har uppgivits att långt över en miljon våldtäkter begicks av ryssarna. Hon reducerar detta antal till ca 600 000.

Å andra sidan har hennes bok fått stor uppmärksamhet genom hennes beräkningar av de västliga segrarnas våldtäkter: 190 000 begicks av amerikaner, 50 000 av fransmän och 45 000 av britter. Siffrorna är dock svåra att verifiera.

Den blivande nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn var sovjetisk officer under kriget. I hans diktsamling "Ostpreussiska nätter" finns följande strof om en av de många våldtäkterna:

Ӏnnu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"