Balkankrigens "värdiga" och "ovärdiga" offer

Lennart Palm är professor i historia vid universitetet i Göteborg. En artikel i Göteborgs-Posten (30/1 2014) med rubriken "Osakligt om krigen i forna Jugoslavien" inleder han så här:

"Krigen i före detta Jugoslavien var förfärliga. Tyvärr tar våra stora medier ständigt upp vad som i västvärldens ögon blivit de 'värdiga' offren för dessa krig. De tusentals mördade serberna nämns praktiskt taget aldrig".

Palm kommenterar ett par tidigare artiklar i samma tidning av frilansjournalisten Annika Hamrud. Han menar att hennes texter tyvärr fogar sig "till en oändlig rad av artiklar i våra stora medier, tidningar och TV, som bara tar upp vad som i västvärldens ögon blivit de ”värdiga” offren för de jugoslaviska krigen."

Han vågar gå emot den gängse propagandans tal om att serberna "mördade" ett par hundratusen bosnienmuslimer. Han gör det genom att hyfsa siffrorna med hjälp av vetenskapliga undersökningar som visar följande:

"97 207 personer dog eller saknades under kriget i Bosnien–Herzegovina 1992–1995. Det är 2,22 procent av republikens dåvarande invånare (samtidigt innebär det en halvering av antalet offer jämfört med vad som spreds i media vid tiden). Av dessa beräknades 39 684 vara civila och 57 523 soldater. Av samtliga offer var 64 036 bosnienmuslimer, 24 905 serber, 7 788 kroater och 478 av andra nationaliteter. 98,5 procent av soldaterna stupade i strider."

Palm påpekar, att massgravarna innehåller nästan bara män i militära årsklasser. Han avvisar Hamruds påstående att serberna hade veritabla "dödsläger". Om de upprörande bilderna på en utmärglad man i ett serbiskt läger, vilket kraftigt spädde på  de antiserbiska känslorna under kriget, påpekar professor Palm att de inte alls var typiska för de andra fångarna, vilka såg välnärda ut. Han varnar för att propaganda utelämnar betydande delar av verkligheten och därmed blir den historiska skildringen av de krigförande alltför svartvit.

Lennart Palm undrar i sin slutkläm. när de "ovärdigas" lidanden i det grymma kriget i Bosnien–Herzegovina uppmärksammas.

Hans artikel får skarp kritik av Christina Gamstorp vid myndigheten "Forum för levande historia". I stället för att kunna visa på faktafel koncentrerar hon sig på tjusigheter och varnar för "historieförfalskningar", bland annat med det inkvisitoriska ordet "förnekelse". För henne är "historierevisionister" skumma typer och inte historiker, som i den stolta traditionen från "hovhistorikernas" tid faktiskt försöker kolla trendriktiga och tabubelagda historiska "sanningar".

"Forum för levande historia" har en årlig budget på 45 miljoner kr och borde därför ha medel och kurage att undvika att vara språkrör åt alltför ensidig historia.

Gamstorp har i sin brist på argumentation till och med mage att påminna om rabaldret 2003, då Ordfront lät Diana Johnstone komma till tals och därmed räddhågat gjorde utrensning i Ordfronts redaktion. Johnstone hade nyanserat den gängse bilden av de jugoslaviska krigen i boken "Dårarnas korståg - Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser", vilket mittfårans åsiktspoliser fördömde. Så här skrev hon bland annat:

”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport.

Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld.

 Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”

Även i våra skolor kan det förekomma ensidiga skildringar av historien, åtminstone enligt Pete Seeger som vi ska höra nu i "What did you learn in school today…."