Krigens otaliga offer adderar sig

Några gånger här på bloggen har jag publicerat citat, som jag tycker är tänkvärda. Här kommer ett till:

"Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som nämner krigsoffer från den ena sidan men förtiger den andra sidans offer, den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände."

(Skrivet av teologie doktor Norbert Buske, vars text i original lyder:"Schuld und Elend lassen sich nicht gegeneinander aufrechnen, sie addieren sich, sie häufen sich an. Wer Kriegsopfer der einen Seite nennt und Kriegsopfer der anderen Seite verschweigt, wer angesichts des Todes zwischen Gerechten und Ungerechten unterscheidet, der hat noch nicht viel vom eigentlichen Elend des Krieges begriffen"

Det finns en alltför vanlig tendens hos etnocentriker och nationalister att anklaga folk som inte bara verbalt utan också i praktiken följer regeln om alla människor lika värde. Det är när vi vågar påpeka att också människor av "fel" etnicitet led ohyggligt under krig. När man alltså ömkar de bosniaker som blev offer för massakern i Srebenica kan man bli förebrådd för att relativisera de lidanden som ett antal serber hade åsamkats i närliggande byar eller i den ertniska rensningen av hundratusentals serber i Krajina som  skedde ungefär samtidigt. När man påpekar att ca 3 miljoner indiska bengaler svalt ihjäl 1943, en i väst nästan nedtystad massdöd till följd av de brittiska kolonialherrarnas krig, kan man bli förebrådd för att "relativisera" massdöden i vidriga europeiska fångläger under samma obarmhäriga krig. Exemplen kan mångfaldigas.

Ordet "relativisera" används tyvärr ibland  propagandiskt för att hävda att man inte ska ömka dem som enligt medietrenderna är "orättfärdiga". Noam Chomsky har kritiserat den gängse tendensen att indela krigens många offer i "värdiga" och "ovärdiga".

Ja, Norbert Buske har rätt: Krigens många förbrytelser tar inte ut varandra. Tvärtom, de adderar och hopar sig och bör inte skildras selektivt. Buske, som jag intervjuade 2001 för www.tyresoradion.se  var väl medveten om det. Som pojke under andra världskriget fanns han i den nordtyska staden Demmin, var otäcka öde han har skildrat. (Se nedan)

"BEFRIELSEN" AV DEMMIN 1945

Inte många har någonsin hört talas om Demmin, ännu färre vet något om stadens öde 1945. Den kallar sig hansestad och tillhörde efter Westfaliska freden 1648 under flera generationer det svenska väldet. Den ligger vid floden Peene i det platta vorpommerska inlandet, sex mil söder om Stralsund och ungefär lika långt ifrån Rostock. I slutet av 1980-talet hade Demmin, som då låg i DDR, 17 000 invånare.

Om Demmins öde 1945 handlade ett TV-program i den tyska kanalen ARD. Det sändes den 1/8 1994 under titeln "Das vergessene Drama" [Det glömda dramat"] men inte på någon bra sändningstid utan kl 13 på dagen. Det finns också en liten bok, "Das Kriegsende in Demmin 1945". Författare är Norbert Buske, teologie doktor och uppvuxen i Demmin. Det är på hans uppgifter den följande redogörelsen grundar sig.

Hans bok utgavs 1995 av Mecklenburg-Vorpommerns delstatscentrum för politisk bildning. Dess chef, Christa Drews-von Steinsdorff skriver i förordet på tal om DDR-tidens nedtystande av sovjetiska brott:

"Försoning/förlåtelse kan man dock inte uppnå genom förtigande eller ljugande. Det kan man bara lyckas med på en grund av ömsesidig sanningsenlighet. Att ha detta för ögonen är med anledning av ohyggligheterna i våra dagars krig i och utanför Europa precis lika nödvändigt som för 50 år sedan."

SMÅ GRAVSTENAR OM STOR MASSDÖD

På Demmins gamla kyrkogård står en liten obelisk. Årtalet 1945 finns inristat på den samt en from vers av Goethe och några bibelord. Obelisken står på en massgrav för många av dem som efter Röda arméns inmarsch i staden begick självmord. Norbert Buske utgår ifrån att över 1000 människor i Demmin tog livet av sig men medger att ett mera exakt antal är omöjligt att ange, inte minst därför att i Demmin fanns många flyktingar österifrån. Irmgard von Maltzahn som 1945 skrev ned sina upplevelser i Demmin de tragiska dagarna nämner 1200 döda genom självmord. Marie Dabs, som 1984 utkom med andra upplagan av sina "Lebenserinnerungen" uppger 2000 självmordsoffer. Å andra sidan talar den första officiella rapporten (november 1945) från den sovjetiska ockupationens tid om "över 700". Hur som helst är alla siffrorna otäckt höga för en så pass liten stad som Demmin

På den nyare delen av kyrkogården finns ett gammalt granitkors. Inskriften på dess sockel nämner "400 barn som offer för år 1945".

På en annan granitvård finns inristat: "Vintern 1945-1946 dog av fläckfeber och andra farsoter 800 Demminbor och hemlösa."

Minnesmärkena över de tusentals döda tyskarna är oansenliga. I jämförelse framstår den höga obelisken med röd stjärna över segermaktens stupade soldater som "direkt monstruös" (Buske). Den kostade uppåt 100 000 mark, till mer än en tredjedel betalade av Demmins skattebetalare, när den uppfördes år 1948.

PLUNDRINGAR, VÅLDTÄKTER, MORDBRAND….

Det som hände i Demmin månadsskiftet april-maj 1945 kan torrt och utan hänsynstagande till de många mänskliga tragedierna sammanfattas :

28/4 Röda armén närmar sig. Lasarettet evakueras. Många flyr, inklusive polisen.

29/4 Demmins ledande nazister och tjänstemän lämnar staden.

30/4 (Hitlers dödsdag) De sista tyska trupperna lämnar staden och spränger broarna över Peene bakom sig. Sovjetiska trupper rycker in och möts bara av sporadisk skottlossning. De kvarvarande Demminborna har hängt ut vita lakan och handdukar i fönstren. Innan provisoriska broar byggts blir det kö i staden av sovjetiska artilleri- och pansarfordon. Medan en del sovjetiska enheter tar sig över floden kommer trossen in i staden. Plundringar och våldtäkter börjar. Enstaka hus sätts i brand.

1/5  Natten till den 1 maj tilltar övergreppen mot civilbefolkningen. Skräckslagna begår alltflera självmord. Nya sovjetiska enheter rycker på dagen in i staden och vådtäkterna och plundringarna kulminerar. Hela huslängor sätts i brand, främst längs huvudgatan och i den äldre stadsdelen. Värt att notera är att den stora Bartolomeuskyrkan klarar sig.

2/5  Bränderna når sin höjdpunkt liksom en panikartad självmordsvåg.

3/5  Demminborna hindras inte längre i sina släckningsförsök men inte mycket går att rädda.

4/5 De sista eldhärdarna släcks. Uppåt två tredjedelar av staden är nedbränd eller i ruiner. Nu börjar hopsamlandet av över tusen tyska lik, mestadels kvinnor, barn och gamla män.

BLÖDANDE KVINNOR GICK I DÖDEN MED SINA BARN

Lotte-Lore Martens, sedermera läkare, var 1945 en ung medicinstudent i Demmin. Hon klarade sig själv mycket bättre än de flesta andra av stadens kvinnor. 50 år senare berättar hon om händelserna:

"Från höjden, dit vi alla med våra saker hade tagit vår tillflykt, såg vi Demmin i form av tjocka rökmoln som drog fram över oss. I väster, där staden låg, slog eldsflammor oupphörligt upp i högan sky. Vi tyckte alla, att inte ens Roms brand på Neros tid kunde ha givit ett större intryck.

Som medicinstudent förfärades jag av något helt annat. Med röken kom ett otal våldtagna kvinnor stapplande uppför Jarmenvägen, några ännu starkt blödande, med ett två, tre, ja flera med fyra barn vid handen, som i trance och med tom blick. Vi såg hur de förr eller senare tog vägen till höger mot Tollensefloden. Det gick inte att hejda dem. Masspsykos. De sökte alltså döden i djupet. Några kvinnor kunde simma men inte barnen. Därför överlevde också några av kvinnorna. Hur har de egentligen kommit över det skedda?"

Bland dem som dränkte sig i Tollense hörde också Lotte-Lore Martens pappa, hennes faster och 85-åriga mormor. Pappan hade misshandlats under sibirisk fångenskap i första världskriget, så att han blivit rörelsehindrad och bara kunde ta sig fram med hjälp av käppar. Beslutet att begå självmord föregicks av ett falskt rykte om att deras släktingar redan gjort det. Vilka grymma erfarenheter som i övrigt förmådde dem till det är okänt.

Lotte-Lore Martens arbetade månaderna efteråt i sjukvården, först med en tysk läkare, som dock häktades och sedan försvann i "GPU:s källare". I sitt jobb träffade hon många av våldtäktsoffren. De som hade blivit med barn gjorde abort "på löpande band". Samtalsgrupper med ca 100 kvinnor åt gången organiserades också. Inte minst gällde det att ge kvinnor råd om hur de skulle behandla de allmänt grasserande könssjukdomarna, syfilis och "asiatisk gonorré".

Hon berättar också om den tyfus- och fläckfeberepidemi som härjade Demmin året efter kriget. "Det dog väl många fler än ett tusen sjuka" uppskattar hon. Att inte ännu flera dog av dessa farsoter berodde på ett serum mot tyfus som en professor Herzberg i Greifswald tagit fram. Honom betecknar Lotte-Lore Martens som "Demmins räddare".

ETT HEMBITRÄDE BERÄTTAR

Norbert Buske har sin bok bland annat återgivit ett brev som Else R. den 28 december 1945 skrev till Werner Kuhlmann, vars pappa var läkare i Demmin. Else hade i flera år varit familjen Kuhlmanns hembiträde och brevet mottog Werner Kuhlmann under sin krigsfångenskap i Gütersloh/Marienfeld.

Elses brev är långt och detaljerat och innehåller tragiska nyheter för mottagaren. Hon berättar att hans föräldrar och syster liksom så många andra Demminbor hade begått självmord. Det som hände i det Kuhlmannska huset i Demmin dagarna --och natten-- efter Röda arméns intåg stämmer ganska väl med andra skildringar av händelseförloppet:

Först kom några ryssar in och ville ha brännvin och husets klockor. Sedan kom en sårad ryss och blev omplåstrad av doktor Kuhlmann. Ett par andra ville bli skjutsade i Kuhlmanns bil. Han kom tillbaka utan sin bil. Sedan kom en polack som frågade efter dottern.

"När han inte gav sig utan framhärdade i sitt krav på dottern gav sig fru Lorenz ut för att vara dottern och blev våldtagen flera gånger".

Kvinnorna gömde sig i källaren. Men mitt i natten bankade det på ytterdörren och två ryska officerare kommer in.

"De sade till fru Michel och fru Lorenz: 'Följ med!'. Vad de skulle göra, det visste vi. På morgonen framemot femtiden kom de tillbaka."

Senare på morgonen får hon reda på att Kuhlmanns skjutit sig och sin dotter, Ilse. Samma dag brinner huset ned. Om också kvinnorna Kuhlmann hade blivit våldtagna, framgår inte, kanske vill brevskriverskan skona den efterlevande Werner Kuhlmann. Else R.:

"I Demmin ser det nu fruktansvärt ut. 60 procent av staden är förstörd eller skadad. Innerstan är praktiskt tagit borta.

Nu, kära Werner, vill jag också berätta, att din mor och Ilse är jordfästa i en grav på kyrkogården. Din far kunde inte återfinnas bland ruinerna, ty i husapoteket hade det brunnit för mycket. Din mor och Ilse hittades i ruinerna av matrummet som förkolnade lik. På graven har jag satt ett kors åt dem, som tyvärr bara är av trä men senare kan man ju ersätta det."

Om sina egna upplevelser är brevskriverskan Else R. förtegen. Man bör dock komma ihåg att det 1945 var ännu mycket svårare än nu för skändade kvinnor att berätta om sina trauman. Än i dag vill ytterst få tyska kvinnor berätta om vad de upplevde som unga flickor, inte bara för att ingen hittills har velat lyssna på dem.

VAD HÄNDE MED RYSKOR OCH POLSKOR?

I Pommersche Zeitung av den 1/4 1995 lämnar Ursula Strohschein sin ögonvittnesrapport om Demmin vid krigsslutet 50 år tidigare. Om segrarnas härjningar skriver hon bland annat:

"Den vackra gamla hansestaden hade förlorat sitt ansikte. Med "dawai"-vrål jagade man oss ur trädgården in i ett hus vid Lindenstrasse. Där kröp vi ihop som bedövade i ett halvtomt rum. Oupphörligt bultande på dörren och ropen: 'Klocka, klocka' och 'kvinna, kom!' I närheten jämmer och skrin från kvinnor. Jag darrade och tryckte mössan djupare ned över pannan...."

Och om tiden efteråt:

"Likkärrorna knarrade i veckor uppför kyrkogårdsberget. Regionalsjukhuset och de tidigare kavallerikasernerna kunde inte hysa alla de otaliga sjuka. Dysenteri, tyfus och könssjukdomar försatte människorna i panik. Löss, ohyra och loppor bredde ut sig. Läkare var oförtröttligt i arbete med sina ytterst torftiga medicinska hjälpmedel. Medicinalrådet, doktor Herbst --vars fru och yngsta barn hade begått självmord-- hade intill utmattning satsat hela sin person för att kunna bekämpa denna nöd"

Bland de kvinnor som med bävan väntade på Röda arméns ankomst fanns också ryska och polska tvångsarbeterskor. Ursula Strohschein uppger att de var förtvivlade. "Vad ska bli av oss? Fruktansvärt, alldeles fruktanhsvärt, när ryssen kommer", klagade de. Och deras onda aningar skulle besannas, menar Strohschein:

"På natten slets vi upp ur sömnen av hjärtskärande skrin som ekade över gården. På morgonen var alla polska och ryska flickor borta. Vi hörde och såg dem aldrig mera."

En helt motsatt bild av polska och ryska tvångsarbeterskors öde ger Irmgard von Maltzahn i sin 1945 nedskrivna skildring om hur ryssarna intog godset Wanselow någon mil öster om Demmin. Hon berättar, hur dessa kvinnor under jubel och med blommor sprang emot soldaterna och sedan deltog i segrarnas sedvanliga firande:

"Med nästa omgång ryssar kom hela kasernen av kvinnor, en 70 stycken, och nu satte plundringarna i gång. De lämnade ingenting kvar till oss utan rev till och med ned gardinerna...Allt blev demolerat och sönderslaget,  hela huset dånade, knarrade och kved. Under tiden krossade de speglar, fönsterrutor och porslin."

Även andra byar runt Demmin drabbades, till och med veckor efter krigsslutet. I Mecklenburgs landsarkiv finns uppgifter om vad som i exempelvis inträffade i Kletzin, en mil öster om Demmin [citerat efter Norbert Buske]:

"I juni hade en bonde från Kletzin förts till Demmins sjukhus med ett dödligt bukskott. Ryska soldater hade nattetid trängt in i huset och frågat efter kvinnor. Bondfrun och hennes syster hade kunnat gömma sig, bondens 75-åriga mamma blev våldtagen och bonden skjuten"

DEMMIN I DDR:s HISTORIESKRIVNING

Norbert Buske har i sin skrift om Demmin också ett par sidor om hur händelserna i Demmin skildrades under DDR-tiden. Den officiella historieskrivningens förhållningssätt var att först tiga, sedan utesluta icke önskvärda fakta och att slutligen förvanska verkligheten.

Han skriver, att i början "allt tonades bort av det man menade skulle befläcka befrielsen från fascismen". Så länge det ännu fanns så många vittnen till det skedda var det bäst att tiga.

När sedan en regional kommission 1975 skulle skriva den lokala arbetarrörelsens historia uteslöt de ur sovjetiska dokument alltför genanta avsnitt. Samma år kom en kort framställning från den regionala partiskolan för det ledande partiet SED, där det hette, att "behjärtade medborgare gick de sovjetiska trupperna till mötes, för att bevara Demmin mot förstörelse". Detta betecknar Buske som en legend.

Samma skrift gör stor affär av att några ungdomar, här kallade Wehrwolfs, hade "kastat pansargranater" och att sovjetiska officerare skulle ha blivit mördade i apoteket. (Buskes förklaring till händelserna i apoteket är att ryssarna av misstag efter apotekarens självmord hade druckit ur den flaska med vinblandat gift denne använt.) Enligt de partitrogna i Demmin 1975 förklaras ödeläggelsen av staden med "att förintelsen av dessa fascistiska element ledde till det totala förstörandet av Demmins centrum"

Detta stämmer inte alls, eftersom som det tyska motståndet var försumbart och nästan all ödeläggelse skedde efter det att Demmin erövrats av Röda armén.

Även de flesta självmorden skedde, sedan ryssarna redan hade plundrat, våldtagit och satt staden i brand. Norbert Buske:

      "Det var inte nationalsocialisternas skräckpropaganda, som drev människor till

       självmord, utan erfarenheterna av att denna propaganda besannades"