I decennier undervisade jag många tusen tonåringar och
vuxengymnasister i historia och matematik. Historia i all ära men matte var på sätt
och vis lättare, eftersom det är ett mera exakt ämne.
Bemödade mig i alla fall att skildra "vad som verkligen hänt" - "wie es eigentlich gewesen ist",
som en av historievetenskapens förgrundsfigurer, Leopold von Ranke,
uttryckte det redan på 1800-talet. Minns hur stolt jag var när andra
historielärare rådfrågade mig om det förflutnas händelser, eftersom de ansåg
mig som kunnig.
Ändå har jag nu sedan länge drabbats av eftertankens kranka
blekhet. Har upptäckt att jag till intet ont anande elever spred ett antal
historieförfalskningar:
GASKAMRARNA
I min undervisning om andra
världskriget nöjde jag mig inte med att skildra förintelselägren i det av
tyskarna ockuperade Polen utan beskrev helt riktigt också de eländiga
förhållandena i lägren i egentliga Tyskland, såsom Buchenwald, Dachau med
flera. Lärde dock också ut att där förekom massavrättningar med gas i
industriell skala.
Detta gällde som sanning i
decennier. Men så småningom fann historikerna att gaskamrar för
människoavlivning inte förekommit i lägren belägna i egentliga Tyskland.
Tidigare misstag hade troligen påverkats av att i lägren liksom på många andra
ställen fanns desinfektionsanläggningar för att med vätecyanid bekämpa ohyra
för att motverka spridningen under krigstiden av svåra sjukdomar såsom tyfus
med mera. Detta gasande räddade liv i stället för att döda.
Numera är det få som vet att sådana
gasningar eller "rökningar" med vätecyanid var vanligt förekommande i
många länder, däribland Sverige under våra farföräldrars tid. Ett tragiskt
exempel är när den 32-årige skalden Dan Andersson den 16 september 1920
hittades död i rum 11 på Hotell Hellman i Stockholms Klarakvarter. Personalen
hade rökt med vätecyanid mot vägglössen men inte vädrat tillräckligt. (Dan
Andersson är av de poeter som Ebbe Björkman och jag ägnade en serie program om
på
www.tyresoradion.se )
1995 besökte jag minnesplatsen
Dachau. Där fanns visserligen en lokal, som betecknades som
"Gaskammer", men märkligt nog fanns på flera språk upplysningen att
den aldrig använts som gaskammare för avlivning av människor.
Jag bredde i min undervisning på
ordentligt om Auschwitz-Birkenau, uppgav enligt den då gängse
"sanningen", att hela fyra miljoner stackars fångar, mestadels judar,
hade gasats ihjäl där. Efter kommunismens sammanbrott i Polen reviderades
siffran till en dryg miljon, "hemskt nog ändå" som jag skrev i ett
blogginlägg, som några föga läskunniga betecknat med den inkvisitoriska
skamstämpeln "förnekelse".
KATYN
Vid rättegången i Nürnberg
1945-46, där ledande tyskar dömdes till döden, yrkade den sovjetiska åklagaren
för straff också för att tyskarna enligt honom hade massakrerat 11 000 polska
officerare i Katynskogen nära Smolensk. De som vågade yppa tvivel om detta
avfärdades som läskiga nazister. Själv tillhörde jag som lärare den stora
trendriktiga och "rättroende" majoriteten
Polackerna hade dock tvivlat om
vilka som utförde dådet. När Gorbatjov mjukade upp sovjetsystemet och framför
allt när Sovjet för ett par decennier sedan blev det mycket mindre och mera
demokratiska Ryssland kom omvärderingen. Även ryska historiker slog nu fast att
"Katynmassakern" utförts av Sovjets hemliga säkerhetstjänst NKVD.
Det framkom också att dödstalet
som vanligt vid "body count" hade överdrivits. Det var inte 11 000
polska officerare och akademiker som hade dödats i Katynskogen 1940 utan drygt
4000, "hemskt nog ändå" för att använda det uttrycket en gång till.
Dessutom hade dock ca 15 000 polska fångar dödats på andra håll i Sovjetunionen.
(I motsvarande grad tillhörde jag
den överväldigande majoritet som överdrev ryska brott, till exempel
Stalinterrorns utrensningar 1936-38. Vi trodde och spred länge att det var
fråga om flera miljoner avrättade, men senare forskningar talar om ca 600000.)
RIKSDAGSHUSBRANDEN I BERLIN
Den 27 februari 1933, några veckor
efter det att Hitler blivit rikskansler i en koalitionsregering, sattes
riksdagshuset i Berlin i brand. I det brinnande riksdagshuset hade polisen
fångat en 23-årig holländsk anarko-kommunist Marinus van der Lubbe. Han erkände
stolt att han ensam hade startat mordbranden och avrättades efter en spännande
rättegång.
Ironiskt nog var det få som trodde på att Lubbe varit ensam
om gärningen. Nazister och kommunister anklagade varandra för brottet. Både
till vänster och höger vägrade man att acceptera att den herostratiska
mordbranden verkligen utförts av en ensam terrorist -- eller galning.
Beskyllningarna från kommunisterna och andra verkade logiska
på mig och de flesta andra: Branden gav nämligen nazisterna en förevändning att
krossa sina politiska motståndare, avveckla demokratin och inleda marschen mot
högerdiktatur och världskrig. Samma natt infördes resoluta
undantagsbestämmelser, massarresteringar företogs, kommunistpartiet förbjöds
liksom socialdemokratiska tidningar.
Alltså undervisade jag tusentals elever om att nazisterna
genom sitt utnyttjande av branden nog låg bakom den. Långt senare läste jag den
tyske socialdemokraten Fritz Tobias' bok
"Reichstagsbrand, Legende und Wirklichkeit" /Riksdagsbranden,
legend och verklighet/. Efter grundligt studium av källorna avfärdade han både
den nazistiska och den kommunistiska propagandans försök att konstruera
sammansvärjningar bakom branden. Därmed gav han den avrättade Marinus van der
Lubbe en viss upprättelse genom att utpeka den unge holländaren som ensam
gärningsman och inte ett verktyg för en konspiration.
"TVÅLARNA"
GJORDA PÅ DÖDADE MÄNNISKOR
Ett veritabelt pangnummer i min historieundervisning var att
jag berättade att de otäcka tyskarna till och med hade gjort tvål av sina
dödade offer. Som huvudlärare i historia införskaffade jag till skolan ett ljudbildband
av Ferenc Göndör, överlevande från Auschwitz, flera gånger prisbelönad för sin
informationsverksamhet. Han berättade bland annat om de tvålar som tyskarna
hade tillverkat på fettet av sina dödade offer.
Dessa tvålar hade beteckningen RIF, vilket uttyddes som "Rent
Jude-Fett. Lite senare intervjuade jag
Göndör för
www.tyresoradion.se efter
det att han hållit en välbetald föreläsning för Tyresö gymnasiums elever. Han
medgav då att tvålhistorien var en myt. Det hade israeliska specialister lärt
honom och även flera andra historiker hade sent omsider avslöjat den i medierna
och skolorna så länge och intensivt skildrade tvålhistorien.
Eftersom jag i decennier bemödat mig om att avslöja myter,
militaristiska och andra, nämnde jag 1996 i krönikan "Krigspropagandan lurar oss" i fredstidningen PAX, att
det där med tvålarna nog inte stämde. Det var dumdristigt. Människor var så
indoktrinerade med detta förmenta tyska brott att de upprört misstrodde mig.
Några bättre vetande tyckte kanske också att denna propagandalögn var alltför
värdefull för att ifrågasättas.
En av dem som reagerade var Svenska Freds' dåvarande
ordförande, som befallde mig att "inte skriva sådant mera". Strax
därpå hängdes jag ut i Expressen i en också för denna tidning ovanligt osaklig
artikel. (Se texten den 16 aug. i denna blogg!) Där stämplades jag bland annat
som historieförfalskare för att jag tvivlade på människotvålarna. Som källor
uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Eftersom så mycket i artikeln var felaktigt skrev jag till
den antisemitiska kommittén och frågade om det verkligen stämde att de hade
tipsat Expressen eller om jag uttryckt mig "antisemitiskt". Den
bevärdigade mig inte med ett svar.
Av självutnämnda "antiraster" fick i somras tre
ledande moderater här i Tyresö den 16 år gamla och lögnaktiga Expressen-artikeln.
Utan att ha fått Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) beriktigande svar i
samma tidning blev de så grundlurade, att de överhopade mig med de grövsta
beskyllningar. Tyvärr har de på drygt sju månader inte kunnat belägga en enda
av sina många vidriga påhopp.
FÖRMILDRANDE
OMSTÄNDIGHETER?
Som historielärare har man ett stort ansvar att inte
vidarebefordra myter, hur trendiga de än kan verka. Det är dock inte lätt att
genomskåda sådana. Vill därför anföra några omständigheter till mitt försvar:
1. Jag undervisade i god tro och i antinazistiskt nit.
2. Alla andra, inte bara medier utan också de flesta
historiker, trodde på och spred
dessa "sanningar"
3. Försökte om gaskamrarna följa den då rådande historiska vetenskapen.
När jag
felaktigt påstod
att sådana för massavlivning fanns i Buchenwald och andra läger i
egentliga
Tyskland, återgav jag ju bara vad dåtidens historiker hade uppgivit:
Professor R.R. Palmers "Den "Den nya
tidens världshistoria" (originalets titel:
History of the
Modern World) var för oss historiestudenter ett standardverk i vår
utbildning, ofta kallad för vår
"bibel". Där stod att också Buchenwald och Dachau
var "koncentrationsläger,
som förvandlades till massutrotningscentra
med
gaskamrar och krematorieugnar".
Detta var vad en senare generation också lärde
sig, för i den nya
upplagan av samma bok som min son studerade vid Umeå
universitet
förekommer samma uppgift.
4. Det av historikerna reviderade dödstalet för Auschwitz
kom i slutet av min
lärarbana.
Antagligen tror därför mina många forna elever ännu att det var hela
fyra miljoner som gasades ihjäl där. Det florerade också i medierna högre
dödssiffror än 4 miljoner och till exempel i
en fransk lärobok angavs hela 9 miljoner
dödade i Auschwitz. Förmildrande var att jag inte
vidarebefordrade dessa kraftiga
överdrifter till
mina elever. En annan propagandauppgift, som jag inte heller satte
någon tilltro till
var den berömde Simon Wiesenthals påstående att det var fyra
miljoner som hade
gasats ihjäl också i koncentrationslägret Mauthausen-
Hartheim. Enligt den israeliska experten på nazitiden
professor Yehuda Bauer var
det inte en enda jude som gasades ihjäl där.
5. Att jag undervisade fel om Katyn-massakern berodde mest
på att jag alltför okritiskt trodde på rättegången i Nürnberg 1945-46. Tänkte
nog inte på att där uppträdde de fyra segrarmakterna både som åklagare och
domare, knappast helt opartiska och måna om att dölja sina egna
krigsförbrytelser. Så den gamla romerska devisen "Vae victis" (ve de besegrade) föresvävade mig inte.
6. Att jag trodde på att nazisterna själva hade tuttat på
riksdagshuset i Berlin var det faktum att de själva hade en så uppenbar nytta
av branden, som de använde som förevändning för att krossa den tyska demokratin
och inleda sin avskyvärda diktatur. Dessutom ansåg också historiker detsamma,
till exempel den vid universitetet använda grundboken av R.R. Palmer, som skrev:
"Nazisterna, som
själva anlagt elden, beskyllde kommunisterna för att ha anlagt den."
Nästa studentgeneration kunde dock i en reviderad upplaga av
samma grundbok i historia se att skuldfrågan hade utelämnats, ty den nyss
citerade meningen hade nu ändrats till:
"Nazisterna
beskyllde utan några verkliga bevis kommunisterna för att ha anlagt branden"
7. Att jag till tusentals elever spred historien om de tyska
"människotvålarna" berodde väl pinsamt nog på att det var en
pedagogik som fascinerade. Elevernas öron fladdrade nästan av upphetsning.
Själv var jag väl lite rörd över att judiska församlingar i god tro lite
varstans förrättade högtidliga begravningar av dessa kristidstvålar. Det tog några decennier, innan tvålskrönan avslöjades.
Det jag skäms för är att jag inte reagerade på att denna tvål hette RIF och att
detta uttyddes som Reines Judefett (rent judefett).Jag kunde tillräckligt med
tyska för att veta att mellaninitialen i RIF var fel. Även på tyska stavas ju
jude med J. Tvålen RIF lär ha varit en surrogattvål, vars initialer betydde
någonting i stil med Reichstelle für industrielle Fettversorgung.
FÖRSVÅRANDE OMSTÄNDIGHETER?
Att undanhålla sanningar lär vara att ljuga så att säga
light. Minns detta när jag måste erkänna att det var tyvärr mycket av andra
världskrigets värsta massmord och elände jag som lärare inte berättade om.
Delvis var det av okunnighet. Segrarna skriver ju historien, som många
historiker påpekar, men som de sedan av försiktighetsskäl inte vill utveckla. Alltså
matades jag liksom alla andra med böcker, filmer och massor av tidningsartiklar
om förlorarnas ondska och uselhet och om de "goda" segrarnas ädel-
och hjältemod.
TVÅ CITAT::
"Krigspropaganda är ett svårutrotat ogräs"
(Historieprofessor Jarl Torbacke, Tyresöbo, som jag för
några år sedan hade förmånen att intervjua för
www.tyresoradion.se )
"Tyskarna begick så många otäcka
krigsförbrytelser, att vi inte behöver hitta på nya. Själva utsattes de för
tillräckligt otäcka lidanden, som vi inte bör fortsätta att tysta ner. Olika
sidors krigsbrott tar inte ut varandra. De adderar sig. Krig går ut på att döda
så många medmänniskor som möjligt och är alltså den värsta förbrytelsen av
alla."
(Radio Tuff)