Sista krönikan: Till Natalie

(1996 skrev jag min 106:e gratiskrönika i Svenska Freds' tidning PAX. Den hade rubriken "Krigspropagandan lurar oss". Där tog jag upp kuvösbluffen, som hjälpte till att trigga i gång det första Gulfkriget ("Operation Ökenstorm") i januari 1991. Dessutom nämnde jag att de människotvålar tyskarna påstods ha gjort av sina offer var en myt, trots att jag liksom andra historielärare hade lärt ut det till många årgångar tonåringar. Det fanns inte något faktafel i denna krönika, men Svenska Freds' dåvarande ordförande - okunnig eller alltför trendkänslig? -  ansåg upprört, att jag inte fick skriva "sådant" mera. Alltså skrev jag min sista krönika. Den kommer här")  

----------------------------------------------------------------------------- 

Ovanför mitt skrivbord hänger en bild av Natalie Nickerson. Den är ur den stora amerikanska veckotidningen Life från 1944. Natalie är så söt och politiskt korrekt, att jag valt att tillägna henne denna min sista krönika. Det är den 107:e i oavbruten följd, mina krönikor före 1983 oräknade.

Valet var inte lätt. Jag tänkte förstås också på alla mina kamrater här i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff). Deras ständiga slit har inneburit, att mer än var tionde medlem i Svenska Freds kommer från Tuff. De har sett till att ett tiotal miljoner kronor bara på 1990-talet har skickats från Tuff till skol- och vattenprojekt i Indien, till gatubarnsprojekt i Ecuador, till indianfolket Sirionó i Bolivia, till olika fredsgrupper i forna Jugoslavien samt till Eritrea (100 000 läroböcker) och Kenya (bidrag till kvinnohus).

Sedan ett par tre år tillbaka har några kvinnliga Tuff-aktivister varannan vecka samlat tjogtals annars hemmabundna invandrarkvinnor från många olika länder till träffar, där man syr, snackar, fikar och trivs. Verksamheterna skildras varje vecka av Radio Tuff och ofta på Tyresöradions sex timmar långa bandade slinga. Oavlönad tekniker för båda programmen är min främste arbetskamrat, Edmundo Arróspide, flykting från Peru.  Allt det här och mycket, mycket annat sker frivilligt och fjärran från  landets moraliska elit, som ofta inskränker sig till välbetalda verbala insatser.

Desutom tänkte jag på alla de Pax-redaktörer jag under 14 års krönikeskrivande haft förmånen att samarbeta med. Unga, skärpta och helschyssta.

                                                x x x

I den här krönikan har jag föresatt mig att inte i onödan utmana fördomar. Ändå vill jag med tacksamhet nämna några motståndsmän. De är sedan länge döda, så de bör inte provocera.

Den förste är den liberale ledaren i början av seklet, Karl Staaff. Han kämpade mot kunga-, herre- och militärmakt, men tvingades bort som statsminister 1914 och blev fram till sin död sedan skamligt förtalad för att han föredrog sociala reformer framför pansarbåtar. Det vore ingalunda politiskt korrekt att avslöja, vilken av hans nutida partivänner som varit den ende som betett sig som en fascistliknande översittare bland de drygt 2000 jag intervjuat för radion.    

Den andre är Bertolt Brecht, vars kortdikter jag kan utantill. Han var aldrig riktigt följsam. Efter arbetarupproret i Östberlin 1953 ironiserade han över ledningens tal om att "folket förverkat regeringens förtroende". Han föreslog, att "regeringen upplöste folket och valde ett annat".

Den tredje är Bertrand Russell (1872-1970!). Under första världskriget hamnade han i fängelse för sin protest mot kriget, medan andra intellektuella som vanligt blev "medvetenhetens fnask" (Jan Myrdal) och skrev krigspropaganda, alltså rasistiskt. Efter andra världskriget blev han förgrundsfiguren i kampen mot de kärnvapen som segermakterna i totalt förakt för humanism och människovärde rustade upp med, därmed i förintelseförmåga klart överträffande alla tidigare militarister -- fascister, nazister och andra.

Den fjärde är inte så känd. Det är den radikale brittiske bokförläggaren Victor Gollancz, som gick motvinds efter andra världskriget genom att ömka också förlorarna. Om kollektivskulden, en av rasismens hörnpelare men lika aktuell nu som då, skrev han, att den var "en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke".

                                                    x x x

Egentligen borde jag ha tillägnat Marie Neumann denna sista krönika. Det hon genomled är det vidrigaste jag någonsin läst om, fastän miljoner av hennes medsystrar hade nästan samma helvete vid andra världskrigets slut. Men Maries etniska tillhörighet är så helt fel, att det kan uppröra åsiktsetablissemanget, som i dag är ännu starkare och långt mera uniformt än 1959, när jag av fredspolitiska skäl sattes i fängelse. Dess fundamentalism döljs numera bland annat bakom skylten "oberoende liberalism"-- hallelujah!-- och uttrycks i skadeglada utrop av typen: "Det kommer tack och lov att bli allt svårare för honom att bedriva historieforskning.". ("DN-Kultur" 8/9 96)

Det är därför jag valt en representant för segrarna, amerikanskan Natalie, vars skönhet påminner om Grace Kellys. Hon plitar på ett tackbrev till "en  lång och ståtlig marinlöjtnant". Tacket gäller den dödskalle man ser på hennes skrivbord. På dess huvudsvål har hennes löjtnant och tretton av hans kompisar skrivit sina autografer och tillagt: "Det här är en bra japan, en död japan".

Jag är lite förvånad över att krigets avhumanisering också drabbade de trygga depåsvinen hemma på den ledande amerikanska veckotidningens redaktionen så starkt, att de över en helsida lät publicera bilden av Natalie och hennes japan som "Picture of the Week". Natalie själv hade ingen skuld som mottagare till en av de många suvenirer, gjorda på dödade japaner, som soldater i det obarmhärtiga kriget i Stilla havet skickade hem. Det var krigets fel, att också många killar från ett demokratiskt och kristet land förråades.

Jag hoppas, att Natalie ännu lever och att hon nu som 72-åring lyckats bevara lite av sin forna skönhet. Kanske har hon sin japan på en nätt, liten virkad duk i sitt hem, så att hon drömmande kan minnas sin ungdoms löjtnant.

ÅKE SANDIN i fredstidningen Pax nr 6 / 1996

------------------------------------------------------------------------------------------------

(När jag ser att två av de fyra jag "tacksamt nämner" är Brecht och Gollancz (båda judar) tänker jag på några moderaters vilda fördömanden av mig för att på www.tyresoradion.se ha släppt fram en "mängd antisemitisk propaganda". De har på tre månader inte kunna ge ett enda exempel på denna ärekränkande beskyllning mot mig och lyssnarna på mina 4700 program verkar helt oförstående för denna smutskastning.)

När kemiska vapen använts

CHURCHILL VÄN AV GASATTACKER

Dödande gas användes av båda parter i första världskrigets masslakt, inte minst på västfronten. Det var dock ett nyckfullt vapen. När vinden vände drabbades de egna av gasdöden.

På 1920-talet använde britterna gas mot upproriska kurder i det av England ockuperade Mesopotamien (Irak). Den dåvarande kolonialsekreteraren Sir Winston Churchill hade inga betänkligheter mot detta utan yttrade tvärtom:

”Jag är en stark anhängare av att använda giftgas mot ociviliserade stammar”.

Churchill var ett barn av sin främlingsfientliga tid och visade ofta sitt förakt för de engelska koloniernas människor. När Mahatma Gandhi startade sin icke-våldsliga kampanj för ett fritt Indien gick Churchill i taket: ”Gandhi borde bli bunden till händer och fötter och lagd på Delhis gator och sedan trampad på av en enorm elefant med den nye brittiske vicekungen på dess rygg!” Och när motståndet i Indien ökade, sa han: ”Jag hatar indier. De är ett avskyvärt folk med en djurisk religion.”

Undra på att Churchill av indiska historiker numera får en stor del av skulden till att tre miljoner bengaler bara under 1943 dog av svält i Brittiska Indien. Men Churchill tyckte det var indiernas eget fel, ty ”de fortplantade sig som kaniner”, som han drämde till med.

HALABIA 1988

I diskussionen om kemiska vapen i Syrien har det ibland erinrats om den kurdiska staden Halabias öde den 16 mars 1988 i Irak. Där dödades uppåt 5 000 människor av giftgas. Det skedde under det åttaåriga och mycket blodiga kriget mellan Saddam Husseins Irak och det Iran, som redan då hade ådragit sig USA:s misshag för att sedan kallas för en "ondskans axelmakt" av George Bush. Halabia hade erövrats av iranierna och stadens kurder som gjort uppror mot Irak betraktades därför som "landsförrädare".

Amerikanerna stödde på den tiden Saddam Hussein och i början försökte de beskylla iranierna för massakern men efteråt råder det ingen tvekan om att det var ett irakisk dåd.

ALLRA VÄRST FÖR VIETNAMESERNA!

I den upprörda debatten om syriska kemiska vapen aktar sig våra västvänliga medier för att påminna om det amerikanska kriget i Vietnam. Över en tiondel av det landets yta fälldes minst 72 miljoner liter av det kemiska avlövningsmedlet Agent Orange. Tre miljoner vietnameser påverkades och minst 150 000 barn föddes missbildade av giftet. (Enligt vietnamesiska uppgifter ledde det till hela 400 000 döda eller skadade och en halv miljon missbildade barn )

  

ÄR ASSAD VERKLIGEN SÅ KORKAD?

CUI BONO? VILKA GAGNAS?

För en vecka sedan chockades vi av otäcka bilder från Syrien. Vi såg rader av lik till synes dödade av någon slags nervgas. I dag laddar USA och England upp för att i sedvanlig ordning göra ett militärt ingripande. Hur ett sådant skulle kunna minska det redan otäcka massdödandet i landet får vi inte veta.

Nu säger de båda aggressiva västländerna självsäkert, att det var Assadregimen som med kemiska vapen var ansvarigt för massdödandet. De är så angelägna att få basunera ut det, att de inte ens tycks vilja invänta FN-inspektörernas slutrapport.

Föga sägs om det motsägelsefulla i att regimen var syndabocken. Assad visste ju mycket väl, att användning av kemiska vapen skulle vara ett klartecken för västmakterna att inskrida militärt. Att dessutom göra det just när FN-inspektörerna hade anlänt är ju ett uppseendeväckande självmål. Är Assadregimen verkligen så korkad? Redan romarna frågade "cui bono", vem gagnas.

Vart tog Carla del Pontes rapport till FN vägen för tre månader sedan? Hon hade bland annat genom intervjuer med flyktingar funnit att det inte fanns några bevis på att den syriska regimen använt kem-vapen, medan mycket tydde på att rebellerna hade gjort det. Schweiziskan Carla del Ponte är ingen duvunge i fråga om krigsförbrytelser. Hon har bland annat varit åklagare vid den Internationella Brottsdomstolen i Haag och visat civilkurage tidigare.

För ett par veckor sedan framträdde fredsprofessorn Ola Thunander vid fredsdagarna i Degerfors. Han talade bland annat om de operationer som kallas "false flag". Ett av exemplen han nämnde var den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992, när bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo och dödade många civila muslimer. Han ifrågasatte om det verkligen var ett serbiskt dåd, ty det var de som missgynnades.

KRIGENS FÖRSTA OFFER….

Dessutom vet vi ju att sanningen har varit krigets första offer inte minst i Mellersta östern. Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag.

"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort  även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet..

Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar.

Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington.

Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena".  På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna. Efteråt blev hundratusentals irakier indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport dog uppåt en halv miljon barn, främst till följd av sanktionerna.

Ännu mera ökänd är den propagandalögn som USA och England använde för att motivera sitt anfall på Irak 2003. Det var det falska påståendet att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. I detta krig och dess följder har många hundratusen irakier dödats och ännu flera drivits på flykt.

Men nu ska vi snällt  tro att Assadregimen är så omdömeslös, att den själv triggar i gång en västlig aggression.

-------------------------------------------------

Åke Sandin 2013-08-28

SATIR

Med anledning av Dagens Nyheter  23/8 sändes  följande på Radio Tuff 2001-08-26 och på tal om sommarens vinklade intervjuer av mig.

SKÖN-BOSSE McCARTHY  GRILLAR ÅKE SANDIN

ÅS    Det är en stor ära för oss i Radio Tuff att bli utfrågade av en i de stora medierna så uppmärksammad journalist som du Skön-Bosse McCarthy. Du är ju så stor och politiskt korrekt att även när dina uppgiftslämnare är mytomaner blir du hyllad och dina dokumentärer visas i repris av TV4. Nu i torsdags var du både på första sidan och på debattsidan i Dagens Nyheter. Grattis!

SB Det är ingen idé att du försöker smöra för mig, Åke Sandin. I min underbökande journalistik har jag till exempel funnit det här fotot, som föreställer dig, eller hur?

ÅS Ja, det stämmer

SB Vet du när det här fotot togs?

ÅS Nej, för länge sen i alla fall, det syns ju

SB Det plåtades den 30 januari 1933

ÅS Vad är det med det då?

SB Jag trodde du visste att det var den dagen Hitler tog makten. Kan du förklara varför du ser så glad ut på det här fotot och varför du håller ena handen i luften?

ÅS Men herregud, jag var ju bara tio månader gammal den gången. Och små barn viftar ofta glatt med armarna.

SB Nu slingrar du dig, helt förgäves faktiskt, för den berömde amerikanske professorn Daniel Goldhagen har påvisat att rasistiska böjelser praktiskt taget finns i generna, åtminstone på tyskar och säkert också på er norrlänningar. Du har själv medgivit på radion och i en artikel att du var med i Törnelljugend i slutet av andra världskriget.

ÅS Ja, andra mera insiktsfulla, kallade oss landstormspojkar för Törnelljugend efter Sveriges ÖB, general Törnell. Jag var 12-13 år gammal den gången

SB Vill du därmed antyda att ungdomsförsyndelser inte är försyndelser?

ÅS  Jo, men snälla Skön-Bosse……

SB  Försök inte att komma med invändningar. Du är väl inte så korkad att du tror att våra medier bryr sig om sånt tjafs. Och för resten: Gjorde du inte lumpen på ett elitkompani och stoltserade som fanvakt på Svenska Flaggans dag 1953?

ÅS Ja, det är möjligt. Men vad är det med det då?

SB  Du har väl ändå inte, Åke Sandin, förträngt  vilka grupper det är som i tid och otid använder svenska flaggan. Nån medvetenhet har man väl rätt att kräva av dig.

ÅS  Jomen, kära nån, det här hände för 48 år sen. Och jag var faktiskt utkommenderad att stå där ett par timmar.

SB  Kommenderad och kommenderad, vet du hur många illdådare det är som skyllt på att dom bara lytt order. Du skulle ha vägrat för du vet väl vilken ödesdiger roll alla medlöparna har spelat.

ÅS Jo, det är sant men jag tyckte inte att det var nåt illdåd att stå där. Och förresten vägrade jag militärtjänst sex år senare och hamnade då i fängelse som en slags politisk fånge.

SB  Hur kan man i en demokrati som vår svenska kalla sig för politisk fånge. Åke Sandin och Ahmed Rami, politiska fångar, det låter nånting det!

ÅS Jo, men det var väl en viss skillnad eller menar du………

SB   Olaglighet som olaglighet och förresten begick du inte ditt brott därför att du var inspirerad av den kommunistiska hetsen mot svenska atombomber?

ÅS  Inte alls, jag tyckte bara att kärnvapen både i Sovjet, USA och de planerade i Sverige var det mest fascistiska……

SB Det räcker med att kolla vår fria svenska press vid den här tidpunkten. Den var enig om att ni pacifister gick i Moskvas ledband. Du menar väl inte att Herbert Tingsten och Per Ahlmark båda hade fel?

ÅS  Jo, det hade dom på den här punkten. Faktum är att ingen i AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb, var kommunist.

SB   Nej, inte formellt förstås, så dumma var dom inte, men dom var betuttade. Inte heller socialdemokraten Ragnar Edenman, folkpartisten Birgit Rodhe och moderaten Rolf Clarkson var medlemmar i nazistpartiet, men dom fanns i unga dar i nationella organisationer och som du ser på Dagens Nyheters förstasida i en stor rubrik, så kallas dom för fascister.

ÅS  Jag tycker man ska vara lite aktsam med att använda såna uttryck på så lösa boliner även om det går hem kring mittfårans lockande köttgrytor. Kom med lite fakta i stället!

SB  Fakta ja. Faktum är att du en dag sommaren 1978, Åke Sandin, i Bollmora centrum mötte en känd kommunist som hälsade med höjd och knuten näve, kommunisthälsningen alltså, och du lär ha hälsat tillbaka på samma sätt.

ÅS Det har jag inget minne av. Vad har du för belägg för detta?

SB  Två ögonvittnen, faktiskt

ÅS  Av samma kaliber som din SS-mytoman från Eskilstuna?

SB  Men du kan väl inte neka till att du på radion intervjuat en massa kommunister?

ÅS  Nej visst har jag det, och en massa moderater sossar, folkpartister och andra…...

SB  Som du alltså använder som alibi eller?

……………………………………….

SB  Varför svarar du inte

ÅS  Nja, jag sitter och funderar på att du nog skulle ha klättrat mycket högt på karriärstegen också om du hade varit journalist i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen?

Radio Tuff 1346

RADIO TUFF nr 1346
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1346:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 25 augusti kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 15 september, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17.  Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program..

Programmet i korthet:

Veckans rosor delas ut till många välförtjänta. Se nedan!

Rysslandskännaren Stefan Lindgren intervjuas om rysk politik visavi Syrien, flygövningar över Östersjön, Snowdenaffären, hbtq-lagar m m

Läkarstudenten och Tuff-aktivisten Shahpoor Omidy berättar från sitt besök i Afghanistan om självmordsbombare, kidnappningar, utländska trupper och flickors situation.

ROSOR från RADIO TUFF (nr1346) 25/8 2013 till…
….till tuffaktivisterna Sylvia, Monica, Lena, Bitte, Cecilia, Ingrid och Erika, som på Hiroshimadagen den 6 augusti fanns i Tyresö Centrum och delade ut flygblad och annan information om Tuffs kamp bland annat mot kärnvapen.

….till studenter från olika svenska universitet och högskolor, som Hiroshimadagen 6 augusti i tidningsartiklar krävde förbud mot kärnvapen och andra massförstörelsevapen.

….till Aftonbladet, som (7/8) har rubriken "Än minns Hiroshima Little Boy". Detta var det oskyldiga namnet på den amerikanska atombomb, som den 6 augusti 1945 dödade 140 000 civila japaner, tre dagar senare följd av atombomben över Nagasaki med 70 000 dödsoffer. Tiotusentals personer samlades under årsdagen i Hiroshimas minnespark. Från svensk sida deltog Tomas Magnusson, ordförande i Internationella Fredsbyrån (IPB) och tidigare ordförande i Svenska Freds.

….till Fria Tidningens Klas Lundström, som (7/8) skriver under rubriken "När skatten går till soldaternas självmord". Han skriver om att USA:s skatter framför allt går till stora satsningar på militären. Och han nämner självmorden som ett tragiskt faktum: " Bara under 2012 ändade 349 soldater sina liv efter utlandstjänst, företrädesvis i Afghanistan och Irak"

….till en ny bok med titeln "Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen," utgiven på Celanders förlag till priset av 150 kr. Förordet är skrivet av ingen mindre än förre försvarsministern Thage G Peterson som är värd att citera: ”Sverige måste åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Vårt land måste återgå till de fredliga lösningarna med samtal, förhandlingar och medling som det centrala i fredsarbetet. Vårt land måste återgå till den väg som vi med framgång gått på under många år. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred – inte för krig!" Bokens texter är författade av de fyra juristerna Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström och Lars-Gunnar Liljestrand

….till Jan Öberg i den Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, som skriver om Obamas diplomatiska blunder och de västliga demokratiernas feghet. Han menar att Obamas inställda möte med Putin var väldigt kortsiktigt och saknar verkligt statsmannaskap. Han skriver: "I USA är man upprörd över att Ryssland skyddar Edward Snowden. Men kan någon på allvar tro på att Washington skulle ha lämnat tillbaka en rysk dissident till Moskva? Nej, han skulle ha blivit behandlad som en frihetshjälte. Och varför måste Snowden stanna i Moskva? Jo, därför att skamligt nog inget europeiskt, demokratiskt frihetsälskande land i eller utanför Nato och EU stod upp för denne modige man och inbjöd honom att komma och stanna. Sveriges statsminister borde ha haft civilkuraget att erbjuda Snowden asyl när han nu i stället för Putin möter USA:s president".

….till Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller, som (23/8), som inte skräder orden om förföljelsen av visselblåsaren Edward Snowden och försöken från brittiska myndigheter att skrämma journalister på tidningen The Guardian. Hon skriver bland annat: "Det är Snowden och The Guardian som framstår som de moraliskt överlägsna, och USA och Storbritannien som desperata ynkryggar med PR-strateger hämtade direkt från Guantanamo."

….till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) som nu rivstartar efter sommaren med flera lockande evenemang: Loppis utanför Bollmorahallen lördag den 31 augusti kl 11-15. Deltagande i Tyresöfestivalen på Bollmoraängen lördag den 7 september kl 12-17. Offentligt möte i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, måndag den 23 september kl 19 med Stefan Lindgren som inledare om rysk politik Alla mycket välkomna. Diskussion, fika och gemyt ingår.

TUFF-bladet hösten 2013

TUFF-bladet

        Tyresö Ulands- och FredsFörening,

            Myggdalsv 80,  135 43 Tyresö

Tel 742 1442 (ordf),  712 2581. Tuffs plusgiro: 16 01 37-6. Insamlingskonto: pg 79 36 36 - 2

         E-post: tuffmail@spray.se      

         Hemsida: www.tuff.fred.se 

    Tuffs fina Indienbistånd

I över 40 år har Tuff finansierat massor av bra projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Det har blivit ett 30-tal skolbyggnader, flera skolbibliotek, samlingssalar, lärarlöner, mat till skolbarnen, ca 200 brunnar, ja till och med en medicinfabrik och mycket annat.

       Solidariska skolor!

Det mesta av pengarna, ca 20 miljoner kr, har jobbats in av skolor vid operation dagsverken och liknande. I år har tre Tyresöskolor bidragit (Kumla, Strandskolan och Tyresö skola) men också Alléskolan i Lerum. Tillsammans har de under 2013 arbetat in 159 097 kr. Väldigt bra!  

     "Räcker till mycket"

Tuffs främsta indiske partner Bhikhu Vyas är full av beundran för svenska skolors insatser. Han framhåller att pengarna i Indien räcker till flera gånger mera än i Sverige. Årets bistånd kan ge åtta lärare en årslön, mat till uppåt 200 elever vid Tuff-skolorna i Dharampur och även till enkla skoluniformer ,böcker, hälsovård och bra dricksvatten.

   Nu byggs Kongoskolan

Den planerade skolan i Kongo (-Kinshasa) har nu börjat byggas, bland annat med insatser från unga ingenjörer från KTH. Den ska ge grundskoleundervisning för 360 barn till fattiga  i den lugna delen av det krigsdrabbade Kongo, Tuff har redan bidragit med 25 000 kr och på insamlingskontot pg 793636-2 finns dessutom 73 287 kr avsedda för skolbygget. Det betyder att Tuff kan bekosta fyra av de sex planerade klassrummen. Projektet är ett initiativ från paret Landström i Tyresö och deras förening finns på www.elikianabiso.tumblr.com

   Sofies minne fint hedrat

I vintras avled Sofie Wenander, en av Tuffs grundare. På hennes döttrars uppmaning satte hennes vänner in sammanlagt 22 050 kr på Tuffs insamlingskonto. Vilket bistånd beloppet ska finansiera bestäms av Sofies döttrar.

              Citat 1:

"Kriget är ett djävulskt företag, vars konstigaste företeelse ligger i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa"                       

                                                                          VOLTAIRE

   Varför presentproblem?

Sedan länge har vi betecknat Tuffs mangogram som den ”perfekta presenten”. De finns på bild i www.tuff.fred.se och finns i tre varianter: 

  1.   ”I stället för blommor”

       2.  ”För att gratulera....”      

       3. ”Till minne av....”

För 200 kr blir det minst 40 mangoträd fulla av vitaminrika frukter i Dharampurs fattiga byar. För 500 kr minst 100 träd etc. Inte minst tack vare Tuffs insatser finns nu 110 000 mangoträd. Nästan 14 000 kr har hittills i år betalats in för mangogram av fyrtio solidariska människor. Mangogram kan beställas hos Monica på tel. 08- 712  25 81 eller på tuffmail@spray.se 

Radio Tuff nu var 3:e veckaRadio Tuff har nu hörts varenda eviga vecka sedan 1985 och går nu in på sitt 29:e år, säkert ett rekord för frivillig gjord radio. Det hörs jämte andra program på 91,4 MHz var sjätte timme dygnet runt. Men sedan några år kan man också lyssna på webben www.tyresoradion.se  Ett nytt Radio Tuff kommer var tredje vecka.

  Ryssland, Afghanistan

I det Radio Tuff, som hörs till 15 september är huvudämnena Ryssland o Afghanistan. Stefan Lindgren, som är redaktör för veckobulletinen "Ryska Posten" intervjuas om ryskt flyg över Östersjön, konflikten med USA, om Snowdens asyl, rysk syn på homosexualitet, inställningen till Syrienkriget m m. Om sitt två månaders  besök i sitt forna hemland Afghanistan berättar läkarstudenten och Tuffs Shahpoor Omidy: Självmordsbombare, kidnappningar, flickornas situation, allmän osäkerhet och pessimism mm 

   Face to face bättre än...

….självaste så populära  Facebook, i varje fall om man besöker intressanta, gemytliga och debattglada Tuff-möten (Se TUFF-kalendariet!)              

 Citat 2:

På väggen stod det med krita:

"De vill ha krig!"

Den som skrivit det 

har redan stupat 

Bertolt Brecht                

                                        

Redan 1997 beljögs TUFF

1997 hade just Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) blivit rentvådd efter en förtalskampanj i tidningen Mitt i Tyresö. Där hade i flera artiklar våra indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas skildrats som korrumperade, vilka förskingrat pengar till politiskt parti och därför var de många Tuff-projekten (då mer en miljon kr per år) misskötta och mer eller mindre värdelösa.

Det gick så långt att SIDAs sidoorgan Forum Syd skickade en inspektör, Ivo Iliste, för att kolla beskyllningarna. Han fann att Tuffs biståndspengar användes mycket bra till massor av utmärkta projekt inte minst till skolor för "de fattigas av de fattiga". Tidningen Mitt i Tyresö var då lillasyster i Mariebergskoncernen till Expressen, som i slutet av 1997 publicerade en artikel som de nuvarande belackarna 2013 faktiskt har mage att i svepande formuleringar erinra om. Här kommer Tuffs svar:

Uttalande från Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) 1997

(Infört i Expressen 27/12 1997)

I en helsidesartikel i Expressen den 14 december 1997 står det i ingressen att "Rami är Sveriges farligaste antisemit" och att artikeln handlar om "några av de personer Rami omger sig med i sin allt grövre antisemitiska propaganda".

Av dessa personer fokuserar artikeln på Åke Sandin som visas med ett foto, som nästan upptar en halv sida. Den har en tvåradig rubrik över hela sidan, syftande på Sandin: "HAN ÄR EN AV AHMED RAMIS HANTLANGARE".

1.Expressen påstår: Sandin "är i dag ordförande I Tyresö Ulands- och Fredsförening TUFF)."

 Fakta: Sandin avgick som ordförande redan för 25 år sedan. I dag är han inte ens med bland de 23 i Tuffs styrelse.

2. Osanningen i detta påstående tas sedan dagen efter (15/12) till intäkt för ett ledarstick, där Åke Sandin nämns som "mångårig ledare " av Tuff och föreningen            därför föreslås byta namn till "Tyresö antisemit- och krigsförening". Så grovt smutskastar man på uppenbart lögnaktiga grunder en u-lands- och fredsförening och dess 600 medlemmar.

3. Sandin är oavlönad programledare för Radio Tuff, som sänt varenda vecka sedan 1985, inalles 642 sändningstimmar. För Tyresö närradioförening har han de senaste åren gjort 500 halvtimmesprogram, inklusive väldigt många med invandrare. Han har skrivit flera böcker och hundratals artiklar. På inget ställe i denna rika radio- och författarproduktion finns ens en antydan om, att Sandin skulle vara antisemit, däremot att han tycks vara en gammaldags Israelvän. Vad han framförallt gjort är att agitera för de u-landsprojekt i Indien, Latinamerika och Afrika, som Tuff med mycket frivilligt arbete och med många miljoner kronor lyckats med bara under 1990-talet. Dessutom har han intensivt varnat för militaristiska våldsideologier och lyft fram                     krigens helt glömda eller nedtystade offer.

Inte är väl detta typiskt för antisemitism och kvalificerar vederbörande till att vara Ramis "hantlangare"?

4. Expressen: "Sandin pekas av Svenska Kommittén mot antisemitism ut som historieförfalskare". Det enda som sägs i det sammanhanget är att              han personligen inte tror på att tyskarna gjorde tvålar och lampskärmar av sina dödade offer.

Frågor: Varför nämner inte tidningen, att historikerna av facket i dag är ense om att denna gamla och ständigt av våra skolor och media upprepade historia från krigets propaganda är en myt? På vilket sätt skulle Sandin då ha varit historieförfalskare?

Vad anser Expressens uppgiftslämnare, Svenska kommittén mot antisemitism --om den nu verkligen påstått något sådant?                                                                         

5. Expressen: Åke Sandin har försvarat Rami. Inga belägg presenteras.

Fråga: Ingen har någonsin hört detta i Sandins tusentals radiotimmar eller sett det i hans omfattande skriverier. Varför försökte inte Expressen                belägga denna grova anklagelse? Eller har tidningen inte några som helst belägg?

6. På den stora bilden av Sandin i Expressen ser man på väggen bakom ett foto av en bedjande muslim. Ingen i Tuff, inte heller Sandin själv, kan erinra sig detta foto. Märkligt nog anges inte fotografens namn, annars kutym också i Expressen. Inte kan det väl vara ett fotomontage för att ytterligare lura läsarna i önskvärd riktning? Han har upprepat kallat sig själv för "religiöst obegåvad" och har inga muslimska eller andra religiösa böjelser.

7. Journalisten, som skrev den här märkliga artikeln, heter Ingvar Hedlund. Han lovade Sandin att denne skulle få se den innan den publicerades. Det var synd, att han inte ansåg sig behöva hålla sitt löfte. Då hade en rad lögner, ärekränkande och andra, kunnat undvikas.

8. Bland de ca 3000 (sic) Sandin intervjuat finns Arne Ruth, Olle Alsén, Gunilla Åbrandt (Dagens Nyheter), Staffan Heimerson och Gunnar Fredriksson (Aftonbladet), Ingemar Myhrberg (Populär Vetenskap), Stefan Lindgren (FIB-K.), Torbjörn Björkman (Proletären), Peter Eng och Anna Karin Lodenius (TV 4), Birgitta Sandstedt (TV 2), Lennart Lundegård (SvD), Maria Patriksson (Tyresö Nyheter) och många andra journalister.

Sandin ställde snällt upp och svarade på Hedlunds frågor. När han efteråt frågade Hedlund, om han fick intervjua honom för Radio Tuff, undrade Hedlund först om det var allvar. Sedan sade han, att han måste fråga sina överordnade om lov. Sandin insisterade och Hedlund rådde honom att ringa om en vecka. När Sandin då ringde uppgavs att Hedlund var på semester.

Om Hedlunds uppgift stämmer --många av hans andra påståenden har dock bevisligen icke stämt-- är det inte mycket bevänt med yttrandefriheten på "oberoende liberala" Expressen.

Vad är Expressen rädd för?

Sanningen?

------------------------------------------------------------------

Kommentar 2013:

Den osakliga artikeln i Expressen används faktiskt också i sommarens drev. Det moderata kommunalrådet åberopar den i sitt fördömande av Åke Sandins "kort sagt jävliga" åsikter.

Det hedrar Expressen att de obeskuret tog in Tuffs svar. Men på samma sida gav de plats åt sin storsvamlande journalist Ingvar Hedlund. Han svarar inte på Tuffs frågor utan går på i samma stil, påstår att det "framgår att Tuffs styrelse ansluter sig till revisionisternas, historieförfalskarnas påstående att det är en 'myt' att nazisterna gjorde tvålar och lampskärmar av sina offer".

Här nämner han ett telefonsamtal han hade med Monica Schelin, vice ordförande i Tuff, som upprepar att tvålhistorien är en myt. Tyvärr kom hon i hastigheten inte ihåg namnen på de aktade historiker som hon grundade sin åsikt på. Men timmen efteråt ringde hon Hedlund och uppgav att också judiska historiker såsom professorerna Deborah Lipstadt, Valter Laqueur och Gitta Sereny hade avfärdat tvålhistorien som en myt. Men detta utelämnade Hedlund, för det hade ju annars avslöjat att det var han själv som var historieförfalskare.

Sin första osakliga artikel (14/12 1997) illustrerar tidningen med en bild av Åke Sandin och bakom honom på väggen syns en tavla med en bedjande muslim. I Tuffs uttalande frågade vi ju: "Inte kan det väl vara ett fotomontage för att ytterligare lura läsarna i önskvärd riktning?"

Då blev Hedlund extra snorkig och skrev i sina slutrader:

"Vad gäller Tuffs övriga insinuationer - exempelvis om bildmanipulationen - avstår Expressen gärna från kommentar - av ren barmhärtighet mot denna fredsförening".

Det ironiska var, vilket vi efteråt fick reda på och som Hedlund lär ha vetat, att fotot togs fem år tidigare i DN/Expressens egna lokaler. Tavlan på den fromma muslimen hängde alltså i Expressens eget hus, men  läsarna trodde förstås att den fanns på Åke Sandins vägg hemma i Bollmora.

Att Åkes och Tuffs belackare är tvungna att nu åberopa Expressen av 1997 tyder på att de har stor brist på sakargument.

-----------------------------------------------

 PS: I Radio Tuff av 21 december 1997 deltog två andra av de i Expressen uthängda. Det var skådespelaren Leif Stålhammer och docenten Seppo Isotalo. Intresserade är välkomna att lyssna på programmet, som finns på CD

NU HADE JAG BEHÖVT ROLAND SCHÜTT

"Bort gå de,

stumma skrida de,

en efter en till

skuggornas värld"

(Så skrev Heidenstam vid Gustaf Frödings jordafärd)

Vid min ålder ska man vara glad att man ännu lever. Bland det värsta är dock att så många av ens närmaste vänner redan har "emigrerat vertikalt", som en av dem, Ebbe Björkman (1922-2003), brukade säga. En annan kär vän var Roland Schütt (1913-2005).

Roland saknar jag inte bara på Tyresöradion (www.tyresoradion.se),där han framträdde ca 70 gånger, inte minst med sina många roliga historier utan också med verbalt begåvade limerickar, bland annat om hundarnas komplicerade kärleksliv. Också i Radio Tuff hördes hans röst ofta.

Första gången jag intervjuade honom var i Radio Tuff för över 25 år sedan. Då berättade han ömsint om sin judiska mamma Zipa, i vars tobaksaffär på Norrmalm lille Roland stal elastiska "försiktighetsartiklar", det vill säga kondomer, som han sedan förvandlade till "ballonger med knopp" och till "kådisbellor".

Det här var nog den gång vår radio faktiskt gjorde en litteraturhistorisk insats.1989 utkom nämligen Roland med sin succébok "Kådisbellan", som också filmades och ett år på 90-talet prisbelönades som det årets bästa svenska film. När journalister nyfiket frågade honom, hur det kom sig att han på gamla dar skrev en succébok, berättade han om intervjun i Radio Tuff och tillade: "Efteråt sa den där Åke till mig, att nu går du tamefan hem och skriver en bok om det här. Och då gjorde jag det."

När Expressen 1997 hängde ut mig på en ovanligt lögnaktig helsida med den trendiga spottloskan antisemit försvarade denne son till judinnan Zipa mig och avlossade den mest svavelosande kritik mot mina påhittiga kritiker. Hade han levt i dag hade han väl blivit så upprörd, att jag måst censurera honom, om han sett hur några ledande Tyresömoderater nu beljuger mig. Men nog hade jag nu behövt Rolle.

Jag har haft förmånen att intervjua många kloka moderater men jag antar att den nu så svamlande moderattrion är lika trendigt osaklig som historielös. De förstår nog inte att om Roland och jag hade varit tyskar på 30-talet, skulle vi som pacifister och socialister ha varit bland de första som hamnat i otäcka koncentrationsläger.

Roland Schütt avled 2005, 92 år gammal. Han hade bestämt att jag skulle tala vid hans begravning. Det var en lika sorglig som hedrande uppgift.

---------------------------------

Åke Sandin i augusti 2013

ÄVEN DÅ BELJÖGS FREDSAKTIVISTER

(En krönika från 1993)

Toleranta människor hamnar lätt i dåligt sällskap. Självaste Jesus förebråddes av sina samtida för att han umgicks med publikaner och syndare. Och även om det är Stalin, Hitler Pol Pot eller Satan själv, som påstår att 2 +2 är fyra är man ju tvungen att hålla med dem. Fast det känns obehagligt.

I många år har jag med en viss frenesi hävdat, att nästan allt i de uppblåsta ubåtshistorierna har varit militär-medial humbug. Därmed har jag hamnat i ett brokigt sällskap: Pravda, Proletären, apk, Maj Wechselmann, Ingemar Myhrberg, Radio Tuff….

På sistone har dock en tvättäkta kommendör med det svenskaste av namn; Karl Andersson, sällat sig till oss förtalade dissidenter. Sedan pensioneringen för några år sen betecknar han ubåtskränkningarna som hjärnspöken och illusionstrick. ÖB:s trosvissa experter liknar han vid religiösa fundamentalister. "Hydrofonoperatörer kan vara mer eller mindre exalterade", påpekar han och underkänner de förmenta ubåtsljud, som under buller och bång spelades upp nyligen.

1981 blev Karl Andersson nationalhjälte, när han förhörde besättningen på den felnavigerande ryska ubåten U 137. Ett par år senare var han med och ledde den omskrivna "ubåtsjakten" utanför Karlskrona. Men i dag kallas han galen av etablissemanget,
                                                   XXX
För sina avslöjanden om vapensmugglingen blev Svenska Freds på 80-talet skälld som kommunistiskt av Bofors och dess stödtrupper. Gullan Lindblad (m) höll torgmöten och framhöll som en självklarhet - därför onödig att belägga - att vi gick i Sovjets ledband.

Verkligheten överträffar dock här den vildaste satir. Sanningen var, att Svenska Freds samarbetade med oppositionen i öststaterna, såsom Charta 77 i Tjeckoslovakien och oberoende fredskrafter i DDR. Därför förvägrades vår ordförande Lars Ångström  och vår internationelle sekreterare Rainer Santi inresa i DDR. Och vice ordföranden, Peter Ingvarsson, blev arresterad i Prag och utsparkad ur landet.

Vad gjorde då samtidigt Boforsdirektörerna, så beundrade för sina fosterländska insatser i försvaret mot kommunismen?. Jo nu avslöjas att de gick som barn i huset hos Stasi. För dem var det inte tal om inreseförbud. . Tvärtom, de fick inte ens stämplar i passen. Bofors fick hjälp av den ökända spionorganisationen med att förse skjutglada östtyska gränsvakter med krut och den iranske gullplutten Khomeini med krigsmateriel.

För oss lurade undersåtar känns det nästan skamligt. Som om vi fluktat in i sovrummet hos överklassen och råkat upptäcka deras perversa sängkamrater..
                                                  XXX
Nu när Svenska Freds fyller 110 år är det angeläget att erinra om Bertil Svahnström (1907-1972). Han tog initiativet till Kampanjen mot atomvapen, var under många ås vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för dess tidning FREDEN, föregångare till PAX. Dessutom var han en centralfigur i svensk och internationell Vietnamrörelse.

Han samarbetade med folkrörelserna, också kommunisterna. Självfallet blev han stämplad som Sovjetlakej. Han fick Leninpriset och gjordes därmed nästan medskyldig till Gulag.

I verkligheten var han större delen av sitt liv liberal, mot slutet socialdemokratisk partimedlem.

Ibland använde dåtidens floskelvänster samma lögner som högern, kanske beroende på att CIA hade lätt att infiltrera bland revolutionära svenska borgarbarn och amerikanska Vietnamdesertörer. En historia, som spreds från båda hållen, var att Bertil under andra världskriget hade varit nazistsympatisör. Man underbyggde anklagelsen med många citat från hans rapporter som Berlinkorrespondent för Svenska Dagbladet .

Jag visste att Bertil två gånger hade blivit utvisad ur Tyskland. Därför tillbringade jag några dagar bland gamla tidningslägg. Jag fann, att de komprometterande citaten var korrekta så när som på en väldigt viktig punkt: Uttryck som "uppges det i Berlin" och "säger det tyska överkommandot" hade fimpats bort. Orden lades alltså i Bertils egen mun, fast han själv uttryckligen hade citerat. [ÅS: Det påminner skrattretande om dagens lögnaktiga drev]

I dagens mediesituation är det oändligt mycket lättare att smutskasta än att rentvå. Det gäller särskilt, när man dammar på med de grövsta och mest outslitliga av alla politiska invektiv: "kommunist", "nazist", "antisemit". Då återfaller vi gärna i medeltida vidskepelse och tror, att anklagelsernas läskighet minskar behovet av fakta och hållbara bevis.
------------------------------------------
ÅKE SANDIN1993

Ironi, lögn och cynism om Hiroshima

I maj 2011 avled Eva Moberg, författare, debattör och fredsaktivist. I ett sommarpratarprogram på Sveriges Radio sa hon för flera år sedan många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon ironiskt så här:

 "Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"

Verkligheten är kanske ännu mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar. Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945.

Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat. Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.

 Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem brändes till döds i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju sju andra länder sen dess har gjort.

 Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:

 "När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår" 

 Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:

 "Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare" 

 Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:

"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt" 

 Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:

 "Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera." 

 Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.

 I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

 "Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?" 

 Men vid krigsslutet 1945 var stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.

 1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.

 Låt oss minnas Joe Hills gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er! Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:

 BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON ! 
-----------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff  4-25 augusti 2013. Lyssna på www.tyresoradion.se

ROSOR från RADIO TUFF (1345) 2013 till ....

ROSOR från RADIO TUFF (1345) aug. 2013 till....

....till               Sofie Walan (Kristna fredsrörelsen) och Josefine Karlsson (Kvinnoförbundet för fred och frihet), som i Kyrkans tidning (nr 29/30) skriver under rubriken SÄTT STOPP FÖR MÖRDARROBOTARNA. De vill inte att Sverige ska fortsätta att tillverka egna drönare, de förarlösa plan som spridit skräck bland många civila ibland annat i Jemen och Pakistan.

….till              förre amerikanska presidenten Jimmy Carter, som på tal om den jagade Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska massavlyssningen säger: "USA har i nuläget inte en fungerande demokrati" (DN 21/7)

….till              fredsaktivisten Ola Friholt på Orust, som i fjol kom ut med en liten radikal diktbok med titeln "I det som synes ske". Här kommer en av hans dikter:

                     

Modet växlar.

Nu är modernt att klandra Gandhi.

Han vägrade godta

våldet som lösning på förtryck,

tortyr och stöld av åkerjord

från fattiga miljoner.

Han ville hellre lida själv

än vålla lidande åt andra.

Han hyste all respekt för fiender.

Förnedra var det sista han ville.

Den egna kroppen var hans sköld och vapen.

För feghet fann han ingen ursäkt

Att vädja till det mänskliga förnuftet

var taktiken.

Höjden av feghet

är att sitta säker, i skydd,

och fyra av missiler

ur en oåtkomlig farkost

ovan molnen.

Detta inser alla.

Men modet växlar.

Fienden beskrivs som monster,

berövas mänsklighet och sans.

Den västerländska

roffande kulturen

förkunnas vara rättfärdig och bäst.

Den äger ju de kristna värdena

och modets smarta

anpassliga

flexibilitet.

….till              Nordiska fredssamtal i Degerfors 9-11 augusti med många intressanta inledare. I inbjudan heter det bland annat: "För 108 år sedan stoppade nordisk fredsrörelse och arbetarrörelse ett överhängande krigshot mellan Norge och Sverige. Idag deltar alla nordiska länder i orättfärdiga krig på USA:s sida. Vi accepterar inte anfallskriget och krigsretoriken som ett svar på sociala och politiska problem i världen. Vi återtar frågan om freden och den fredliga samexistensen som möjlighet. Ingen statsmakt kan driva ut sina medborgare i anfallskrig om medborgarna vägrar lyda och vägrar betala!"

….till              det i västliga medier så kritiserade Ryssland, som nu givit uppehållstillstånd åt den av amerikanerna jagade Edward Snowden, som avslöjat USA:s massavlyssning av miljoner människor.

....till               International Peace Bureau (IPB), som nu ger sitt Sean MacBridepris till visselblåsaren Bradley Manning. IPB:s president Tomas Magnusson, Svenska Freds' ordförande 1979-85, motiverar det så här: "IPB anser att bland de högsta moraliska plikterna för medborgarna är att berätta om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. När Manning avslöjade för världen de förbrytelser som begåtts av USA-militären visade han sin övertygelse om att följa  denna höga moraliska plikt." (IPB fick redan 1910 Nobels fredspris)

….till              Ulricehamns främste fredsaktivist Börje Andersson, som med anledning av årsdagarna den 6 och 9 augusti av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki nu bland annat skriver: "Det finns fortfarande nästan 20. 000 kärnvapen spridda över världen laddade och klara att användas. Många av dem starkare och effektivare än atombomberna 1945 och med en kapacitet som på ett kort ögonblick kan utplåna all mänsklig existens. Det kan kännas märkligt att inte alla länder samfällt ställer upp och lägger ett förbud som för alltid förbjuder dessa vapen. Varför får de finnas kvar och vad innebär det att det finns ett hängande hot över hela världens befolkning?"

....till               till Tuffs minneshållande av Hiroshimadagen den 6 augusti. Då finns aktivister utanför ICA i Tyresö centrum mellan kl 16-18 med flygblad och också med papperstranor, symbolerna för japanska civilas lidanden, då atombomben detonerade över staden. Mera om detta strax. 

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1344) juli 2013 till….

….till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg), som vid ett dagsverke för Tuffs omfattande skolprojekt för "de fattigaste av de fattiga" i indiska Dharampur jobbade in 30 168 kr. Tidigare under vårterminen har Tyresöskolorna Strandskolan, Kumla och Tyresö skola bidragit, så den sammanlagda summan från de 4 solidariska skolorna är nu 159 118 kr. ….

till Tuffs indiska partner Bhikhu Vyas, som nu e-postar och lyckligt tackar skolorna för deras fina insatser. Han uppger att deras pengar i indisk valuta motsvarar nästan 1,4 miljoner rupier. Det räcker i Indien till väldigt mycket mera än i Sverige.

 ….till "den perfekta presenten" Tuffs mangogram, som hittills i år har bidragit med 9 220 kr. Inte minst tack vare dessa pengar har bland indiska Dharampurs många fattiga byar över 110 000 mangoträd kunnat planteras. De dignar av läckra frukter med massor av A-vitamin mot den tidigare grasserande nattblindheten och de bidrar till skugga, glädje, hälsa och välstånd till folket. Mangogrammen finns av tre typer: "För att gratulera….", "I stället för blommor" och "Till minne av….". Kan beställas av Monica, tel 712 2581 eller av Åke ake.sandin@tyresoradion.se

 ….till Dagens Nyheter som har haft en serie med tre omfattande artiklar om Afghanistan. De är skrivna av dansken Carsten Jensen och norrmannen Anders Sömme Hammer. Det är verkligen inte några journalister som är "embedded", alltså beroende av någon stridande sidas uppgifter utan de beskriver självständigt läget i landet.

 ….till den 26 årige Leo Razzak, som var Sveriges Radios sommarpratare den 8 juli. Han var en fascinerande berättare, när han skildrade sin pappa från Bangla Desh och sin norrländska mamma, sin turbulenta ungdomstid i olika Stockholmsförorter och sin verksamhet på Fryshuset. För oss i Tuff var det intressant att höra att hans familj startat bra biståndsverksamhet i hans pappas fatiga hemby i Bangla Desh, ett land vi i Tuff inte har stött på ca 40 år.

 ….till de drygt 100 kloka personer som på e-post till Åke Sandin uttalat sitt stöd för honom i det lögnaktiga drev som pågått mot honom i över en månad. Namn ska vi inte nämna för också Åkes sympatisörer anklagas nu, men en rektor skriver så här: "Hej Åke, Det är för bedrövligt att förtalet mot dig fortsätter. Men vad är motivet när de som angriper dig bara tar till lösryckta citat från flera decennier bakåt? Det kan ju inte vara att föra en aktuell debatt. Stå på dig, men försök också att koppla av det hela och njut av sommaren!"

….till den oförbrännelige 86-åringen Jan Myrdal, som nu för första gången på länge dyker upp i rikspressen igen. Det gör han (6/7) i Aftonbladet där han inte är nådig när han skriver om den jagade Edward Snowden, som avslöjat USA:s hemliga avlyssning till och med av dess EU-vänner: "Snowden lydde sitt samvete. Han handlade som en hederlig karl, när han avslöjade att Förenta Staternas regering, hyckleriets farbror Sam, för profitens skull ljög världen rakt i ansiktet och snokade sig till såväl sina vänners affärshemligheter som deras diplomatiska och militära nationella hemligheter…. De nuvarande EU-regeringarna förmår inte visa den rakryggade hållning som Per Albins förtalade samlingsregering trots vår militära svaghet visade mot påtryckningarna under det förra storkriget. Den stod emot det kraftiga fransk/brittiska kravet på militär genommarsch för en ententens krigsinsats på Finlands sida mot Sovjet"

 ….till Venezuela, Bolivia och Nicaragua, som i motsats till USA-lydiga EU-länder inte stängde sitt luftrum för det bolivianska presidentplanet, nu erbjuder Edward Snowden asyl. Den drabbade bolivianske presidenten Evo Morales skräder inte orden: "Europas länder talar vackert om mänskliga rättigheter och respekt för internationella konventioner. Men i praktiken är de inget annat än USA:s springschasar." (DN 6/7)
 --------------------------------------------------------
 (Eftersom vi varit ganska kritiska mot supermakten USA vill vi gärna betona att där finns många beundransvärda dissidenter, t. ex den radikale sångaren Pete Seeger, som vi nu ska lyssna på)