Alfred-Maurice de Zayas är en amerikansk jurist, tidigare gästprofessor vid DePaul-universitetet i Chigago och sedan folkrättsprofessor i Genève. När de otäcka krigen i Jugoslavien hade rasat ett par tre år kom han ut med sin bok The German Expellees. Victims in War and Peace (New York 1993). [De tyska fördrivna. Offer i krig och fred]. Den boken har blivit aktuell, nu när gripandet av den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic fått så stort medieutrymme. Denne anklagas bland annat för etnisk rensning, i dag ett brott som bidragit till att många serber, kroater och andra dömts till mångåriga fängelsestraff vid Haagdomstolen. Därför finns det nu anledning att påminna om de grova förbrytelser och etniska rensningar som försiggick i Jugoslavien vid andra världskrigets slut men som vanligen har förtigits och aldrig bestraffats.
De Zayas’ bok bok utgör en viktig men ytterst motbjudande läsning. Viktig för att det handlar om den sannolikt värsta etniska rensningen i Europas historia, alltså om de ca 15 miljoner tyskar som flydde eller etniskt rensades (och sen nekades återvända) från områden i östra och sydöstra Centraleuropa (Ostpreussen, Pommern, Schlesien, Sudetområdet, Ungern, Rumänien, Jugoslavien etc), där deras förfäder levat i sekler. Motbjudande, därför att den blev så grym: Minst två miljoner av dem strök med-- av svält, sjukdomar, usel behandling, tortyr, avrättningar, våldtäkter och självmord. Det är oerhört märkligt att vi i vår tid när vi med rätta förfasar oss över etniska rensningar och rasism så sällan har hört talas om det här.
Så här skriver de Zayas i sin bok från 1993:
"Vi hör så mycket i dag om så kallade etniska rensningar som pågår sedan 1991 i det forna Jugoslavien. För fyrtioåtta år sen utspelades ett annat folkmord i samma områden av Balkan. Hundratusentals etniska tyskar kördes iväg, och tiotusentals dödades. De fördrevs från sina hem till slavarbetsläger i Sovjetunionen. Kvinnorna våldtogs samt åldringar och barn, alltför unga för att arbeta, internerades i svältläger.”
I boken finns många otäcka berättelser från ögonvittnen, representativa för ”det monstruösa lidande den här etniska minoriteten hade att genomgå” som de Zayas kallar det.
---------------------------------------
Ej sänt i Radio Tuff
tisdag, maj 31
söndag, maj 29
Fallet Mladic: Men krig är ju folkmord!
Den dominerande nyheten på sistone har varit gripandet av den bosnienserbiske överbefälhavaren Ratko Mladic. Han kallas för krigsförbrytare och sägs ha begått ”folkmord” i Srebrenica 1995. Visst var det flera tusen bosnienmuslimer som grymt avrättades där, men offren var vuxna män, medan kvinnor och barn skonades. Alltså var det i egentlig mening inte folkmord.
Vad som utlöste massmorden i Srebrenica finns det ingen förklaring på i medierna, vilka som vanligt är lyckliga över att få brännmärka en ”krigsförbrytare”. De gav till exempel en extremt ensidig skildring nyligen av den tyska domen på fem års fängelse mot den 91-årige ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, han som satt oskyldig sju år bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter en skenrättegång med falska vittnesmål. (Se denna blogg 16 maj).
Det har förekommit uppgifter om att serbiska byar i Srebrenicas närhet anfölls före massakern på bosnienmuslimer och att många hundra civila serber då dödades. Kan det ha bidragit till den mordiska behandlingen av Srebrenicas manliga befolkning? Någon objektiv kännare av de eländiga jugoslaviska inbördeskrigen borde kunna ge besked.
Ja, den där termen folkmord borde diskuteras. I vår tid utgör de civila ofta en majoritet av dödsoffren. Under andra världskriget var nästan hälften av de dödade kvinnor, barn och obeväpnade män och bland detta krigs miljontals indirekta offer var de i majoritet. I Koreakriget 1950-53 var en majoritet av de dödade civila liksom i Vietnamkriget. Vad är alltså krig om inte typiska folkmord!?
Det skulle bli väldigt trångt i Haagdomstolen om man verkligen tog ”folkmord” på allvar. Varför lagförs inte de som satt i gång flera folkrättsvidriga anfallskrig bara under de senaste tolv åren, vilket lett till dödandet av massor med civila? Kanske för att de är självgoda västmakter, som dessutom dominerar vår medierapportering.
När det här skrivs rapporterar Dagens eko om att ockupationstrupperna i Afghanistan de senaste dagarna har dödat ca 50 civila. Vid en flygattack i går dödades tolv afghanska barn och två kvinnor. Det finns slaktare lite varstans.
------------------------------------------
Åke Sandin. En text som (ännu inte?) hörts på Radio Tuff
Vad som utlöste massmorden i Srebrenica finns det ingen förklaring på i medierna, vilka som vanligt är lyckliga över att få brännmärka en ”krigsförbrytare”. De gav till exempel en extremt ensidig skildring nyligen av den tyska domen på fem års fängelse mot den 91-årige ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, han som satt oskyldig sju år bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter en skenrättegång med falska vittnesmål. (Se denna blogg 16 maj).
Det har förekommit uppgifter om att serbiska byar i Srebrenicas närhet anfölls före massakern på bosnienmuslimer och att många hundra civila serber då dödades. Kan det ha bidragit till den mordiska behandlingen av Srebrenicas manliga befolkning? Någon objektiv kännare av de eländiga jugoslaviska inbördeskrigen borde kunna ge besked.
Ja, den där termen folkmord borde diskuteras. I vår tid utgör de civila ofta en majoritet av dödsoffren. Under andra världskriget var nästan hälften av de dödade kvinnor, barn och obeväpnade män och bland detta krigs miljontals indirekta offer var de i majoritet. I Koreakriget 1950-53 var en majoritet av de dödade civila liksom i Vietnamkriget. Vad är alltså krig om inte typiska folkmord!?
Det skulle bli väldigt trångt i Haagdomstolen om man verkligen tog ”folkmord” på allvar. Varför lagförs inte de som satt i gång flera folkrättsvidriga anfallskrig bara under de senaste tolv åren, vilket lett till dödandet av massor med civila? Kanske för att de är självgoda västmakter, som dessutom dominerar vår medierapportering.
När det här skrivs rapporterar Dagens eko om att ockupationstrupperna i Afghanistan de senaste dagarna har dödat ca 50 civila. Vid en flygattack i går dödades tolv afghanska barn och två kvinnor. Det finns slaktare lite varstans.
------------------------------------------
Åke Sandin. En text som (ännu inte?) hörts på Radio Tuff
söndag, maj 22
Krigens barn då och nu
1900-talets främste skandinaviske fredsaktivist var enligt min mening Per Anders Fogelström, bland annat ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen 1963-77. Har var ju också en framstående författare. En av hans böcker var ”Krigens barn” (1985), som handlade om Sveriges krig 1788-1814. Där beskrivs till exempel skeppsgossarnas hårda liv och vedermödor. Många av dem dödades eller dog och det gjorde också andra barn, inte minst genom de epidemier som alltid följer i krigens spår.
En annan mycket läsvärd krigsbok är amerikanen Kurt Vonneguts ”Slakthus 5”, som inte minst handlade om hans upplevelser som krigsfånge i det sönderbombade Dresden När han skulle skriva den blev hans krigskamrats hustru Mary förbannad och sa:
”Ni var ju barn under kriget...Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av Frank Sinatra och John Wayne eller nån av de där andra glamorösa, krigsälskande gamla skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt, så vi får en massa nya.”
Då lovade Vonnegut att kalla boken för ”Barnkorståget”, vilket också blev dess undertitel.
Dresden, ja, det var en av de många civila mål som terrorbombades under andra världskriget. Just flygbombningar bidrog till att andelen civila av de många tiotal miljonerna dödade i andra världskriget var uppåt hälften. Cirka 70 000 tyska barn och sannolikt ännu flera japanska dödades av de allierade ”flyghjältarnas” bomber. Men det ska vi helst tala tyst om. Här gäller den rasistiska kollektivskulden eller den märkliga gammaltestamentliga uppfattningen om arvssynden: att förfädernas ogärningar ska drabba kommande släktled.
Hur många barn som de hyllade segrarna i andra världskriget sedan tagit död på vet vi inte. Men det kan röra sig om sjusiffriga tal. Det är bara att tänka på bombningarna av Vietnam, Kambodja, Panama, Irak, Afghanistan med flera länder. Ingen kallar det här för krigsförbrytelser, eftersom sådana definitionsmässigt bara sägs begås av krigens förlorare, det vill säga västmakternas fiender. Bombkrigets främsta barnamördare brukar i stället få medaljer och hyllas i Hollywoodfilmer.
Interventionen i Libyen med Natos flygplan och bomber motiverades tjusigt med att det gällde att ”skydda civila”. Men nyligen dödades i en flygattack också överste Kadaffis tre barnbarn. I krig är det synd om ”onda” regimers barn, eftersom kollektivskuldens förbannelse också drabbar dem.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1290, som hörs också på http://www.tyresoradion.se/
En annan mycket läsvärd krigsbok är amerikanen Kurt Vonneguts ”Slakthus 5”, som inte minst handlade om hans upplevelser som krigsfånge i det sönderbombade Dresden När han skulle skriva den blev hans krigskamrats hustru Mary förbannad och sa:
”Ni var ju barn under kriget...Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av Frank Sinatra och John Wayne eller nån av de där andra glamorösa, krigsälskande gamla skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt, så vi får en massa nya.”
Då lovade Vonnegut att kalla boken för ”Barnkorståget”, vilket också blev dess undertitel.
Dresden, ja, det var en av de många civila mål som terrorbombades under andra världskriget. Just flygbombningar bidrog till att andelen civila av de många tiotal miljonerna dödade i andra världskriget var uppåt hälften. Cirka 70 000 tyska barn och sannolikt ännu flera japanska dödades av de allierade ”flyghjältarnas” bomber. Men det ska vi helst tala tyst om. Här gäller den rasistiska kollektivskulden eller den märkliga gammaltestamentliga uppfattningen om arvssynden: att förfädernas ogärningar ska drabba kommande släktled.
Hur många barn som de hyllade segrarna i andra världskriget sedan tagit död på vet vi inte. Men det kan röra sig om sjusiffriga tal. Det är bara att tänka på bombningarna av Vietnam, Kambodja, Panama, Irak, Afghanistan med flera länder. Ingen kallar det här för krigsförbrytelser, eftersom sådana definitionsmässigt bara sägs begås av krigens förlorare, det vill säga västmakternas fiender. Bombkrigets främsta barnamördare brukar i stället få medaljer och hyllas i Hollywoodfilmer.
Interventionen i Libyen med Natos flygplan och bomber motiverades tjusigt med att det gällde att ”skydda civila”. Men nyligen dödades i en flygattack också överste Kadaffis tre barnbarn. I krig är det synd om ”onda” regimers barn, eftersom kollektivskuldens förbannelse också drabbar dem.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1290, som hörs också på http://www.tyresoradion.se/
lördag, maj 21
Radio Tuff och Tyresöradion
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1290) sänds första gången söndag 22 maj kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 5 juni på 91,4 MHz. Sändningen kan när som helst avlyssnas på webben http://www.tyresoradion.se/ , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en DN-skribent, tre indiska partners, tre Tyresölärare, Radio Tuffs man i San Francisco, en holländsk professor, ett gymnasium, ett ordspråk och till tre viktiga arrangemang.
Amerikansk-svensken Al Burkes text har rubriken ”Nu kallas saker och ting inte vid sina rätta namn”, en kritisk genomgång av USA:s politik i arabländerna och Sveriges följsamhet.
Hampus Eckerman om Chigagos avlopp, brittiske massförstörelseexperten Kelly, domen igen mot Demjanjuk, 140 000 palestinier fråntagna sina medborgarskap och en ”mordisk” trädgårdstomte.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Krigens barn då och nu”. Den tar upp både Fogelströms och Vonneguts böcker men också det förödande bombkriget.
Monica Schelin och Åke Sandin om varför Tuff i decennier haft internationella kontakter och givit bistånd till Indien och många andra länder i tredje världen. De betonar att Tuff inte har någon avlönad, så varenda krona går oavkortat till ändamålet.
-------------------------------------------------
Radio Tuff är en av de tolv halvtimmar som hörs dygnet runt på 91,4 MHz. Programmen kan när som helst höras på www.tyresoradion.se
Här kommer korta sammanfattningar av Tyresöradions utbud de närmaste veckorna:
8/5-29/5:
KG Lindeberg, Göran Stenberg och Holger Svensson är aktiva i Trollbäcken Lions och berättar om föreningens verksamhet, stipendier och berömvärda hjälpinsatser både in- och utrikes och satsar nu på att Trollbäckendagarna den 27-29 maj på nytt ska bli en succé.
Jeanette Thunvall, som växte upp på Björkbacken, berättar om sina år i Nyboda skola och arbetar nu som personlig assistent. Hon har blivit prisbelönad för sina fina insatser för autistiska barn, som hon övar i idrott. Sjunger i Barber Shop.
Sångerskan Git Skiöld, kapellmästaren Bo Axelzon och dragspelaren Per Romin sjunger och spelar. De berättar om sin ”Franska afton” den 24 maj på Fairway Inn, Bäverbäcksvägen vid golfbanan.
David Westius bor på Musserongången och är lärare vid Tyreso gymnasium i historia och samhällskunskap. På universitet skrev han om svensk underrättelsetjänst under Berlinkrisen. Han är av prästsläkt, så han utfrågas också om religion. Han har spelat amatörteater.
15/5-5/6:
Ann Ringblom, född Törnkvist, växte upp på Sikvägen och bor nu på Farmarstigen, har jobbat med barnsjukvård och många år med ambulansjobb, så hon kan berätta om olyckor, psykfall, självmord och annat elände. Men Ann är också aktiv bland nattvandrarna och engagerad i fotboll.
Josefin Wall sjöng redan som liten flicka i Enköping. Nu bor hon i Lindalen och är på gång med sin tredje CD i samarbete med Mats B Olsson. Sjunger fyra låtar men intervjuas också om alkoholterapi, sitt textilintresse, sina släktingar m m.
Tony Johansson är en av de mest aktiva bland Tyresös många berömvärda föreningsledare. Senaste året ägnade han 80 kvällar åt Hanvikens SK:s ishockey. Intervjuas om Tyresös olika hockeylag, även om damhockey. Växte upp i “Negerbyn” i Tyresö och minns med glädje Honken Holmqvist.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1289-90) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman med flera. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
22/5-12/6:
Mats Berggren var skomakare och hade jourhem för barn i Älta men bor nu i Nytorp, Tyresö, och föreläser om papparollen inte bara i Sverige utan också i Ryssland och Etiopien. Jobbar åt ABF och är nyfiken på bl a Bellman och Springsteen.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) fortsätter att ge glimtar från kommunfullmäktiges sammanträden och med sina politiska erfarenheter insiktsfullt kommentera Tyresös politik.
Ebbe Björkman om Dan Andersson (del 4): Hans jobb på tidningen Ny Tid, hans dikter i samlingen ”Svarta ballader”, såsom ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Tiggaren från Luossa” med flera och hans vän och levnadstecknare Waldemar Bernhard.
Peter Dicke samtalar med Kåge Junetoft, Börje Andersson, Ulf Stark och Björn Zetterkvist om Tyresö fiskevårdsförenings många aktiviteter, såsom kräftfiske, sportfiske, båtuthyrning m m.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en DN-skribent, tre indiska partners, tre Tyresölärare, Radio Tuffs man i San Francisco, en holländsk professor, ett gymnasium, ett ordspråk och till tre viktiga arrangemang.
Amerikansk-svensken Al Burkes text har rubriken ”Nu kallas saker och ting inte vid sina rätta namn”, en kritisk genomgång av USA:s politik i arabländerna och Sveriges följsamhet.
Hampus Eckerman om Chigagos avlopp, brittiske massförstörelseexperten Kelly, domen igen mot Demjanjuk, 140 000 palestinier fråntagna sina medborgarskap och en ”mordisk” trädgårdstomte.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Krigens barn då och nu”. Den tar upp både Fogelströms och Vonneguts böcker men också det förödande bombkriget.
Monica Schelin och Åke Sandin om varför Tuff i decennier haft internationella kontakter och givit bistånd till Indien och många andra länder i tredje världen. De betonar att Tuff inte har någon avlönad, så varenda krona går oavkortat till ändamålet.
-------------------------------------------------
Radio Tuff är en av de tolv halvtimmar som hörs dygnet runt på 91,4 MHz. Programmen kan när som helst höras på www.tyresoradion.se
Här kommer korta sammanfattningar av Tyresöradions utbud de närmaste veckorna:
8/5-29/5:
KG Lindeberg, Göran Stenberg och Holger Svensson är aktiva i Trollbäcken Lions och berättar om föreningens verksamhet, stipendier och berömvärda hjälpinsatser både in- och utrikes och satsar nu på att Trollbäckendagarna den 27-29 maj på nytt ska bli en succé.
Jeanette Thunvall, som växte upp på Björkbacken, berättar om sina år i Nyboda skola och arbetar nu som personlig assistent. Hon har blivit prisbelönad för sina fina insatser för autistiska barn, som hon övar i idrott. Sjunger i Barber Shop.
Sångerskan Git Skiöld, kapellmästaren Bo Axelzon och dragspelaren Per Romin sjunger och spelar. De berättar om sin ”Franska afton” den 24 maj på Fairway Inn, Bäverbäcksvägen vid golfbanan.
David Westius bor på Musserongången och är lärare vid Tyreso gymnasium i historia och samhällskunskap. På universitet skrev han om svensk underrättelsetjänst under Berlinkrisen. Han är av prästsläkt, så han utfrågas också om religion. Han har spelat amatörteater.
15/5-5/6:
Ann Ringblom, född Törnkvist, växte upp på Sikvägen och bor nu på Farmarstigen, har jobbat med barnsjukvård och många år med ambulansjobb, så hon kan berätta om olyckor, psykfall, självmord och annat elände. Men Ann är också aktiv bland nattvandrarna och engagerad i fotboll.
Josefin Wall sjöng redan som liten flicka i Enköping. Nu bor hon i Lindalen och är på gång med sin tredje CD i samarbete med Mats B Olsson. Sjunger fyra låtar men intervjuas också om alkoholterapi, sitt textilintresse, sina släktingar m m.
Tony Johansson är en av de mest aktiva bland Tyresös många berömvärda föreningsledare. Senaste året ägnade han 80 kvällar åt Hanvikens SK:s ishockey. Intervjuas om Tyresös olika hockeylag, även om damhockey. Växte upp i “Negerbyn” i Tyresö och minns med glädje Honken Holmqvist.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1289-90) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman med flera. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
22/5-12/6:
Mats Berggren var skomakare och hade jourhem för barn i Älta men bor nu i Nytorp, Tyresö, och föreläser om papparollen inte bara i Sverige utan också i Ryssland och Etiopien. Jobbar åt ABF och är nyfiken på bl a Bellman och Springsteen.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) fortsätter att ge glimtar från kommunfullmäktiges sammanträden och med sina politiska erfarenheter insiktsfullt kommentera Tyresös politik.
Ebbe Björkman om Dan Andersson (del 4): Hans jobb på tidningen Ny Tid, hans dikter i samlingen ”Svarta ballader”, såsom ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Tiggaren från Luossa” med flera och hans vän och levnadstecknare Waldemar Bernhard.
Peter Dicke samtalar med Kåge Junetoft, Börje Andersson, Ulf Stark och Björn Zetterkvist om Tyresö fiskevårdsförenings många aktiviteter, såsom kräftfiske, sportfiske, båtuthyrning m m.
Al Burke: Nu kallas saker och ting inte vid sina rätta namn
Wesley Clark, USA-generalen som bl.a. varit NATO:s militärchef mellan 1997 och 2000, har berättat om hur Pentagon redan år 2001 höll på med planeringar för att bli av med sju olydiga regeringar i Mellanöstern: “Vi börjar med Iraq, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan, och efter det tar vi Iran,” löd PM:et som Clark fick läsa.
Det har inte gått helt enligt planerna. Bland annat har en del besvärliga befolkningar ställt till det genom att utmana USA-stödda diktaturer i Egypten, Yemen och Bahrain m.fl. Men Iraks enorma oljeresurser är nu tills vidare under imperiets kontroll -- fast med landet i spillror och miljontals liv på olika sätt förstörda (vad detta nu har för betydelse i USA eller Sverige).
Libyen och dess ledare har nu på alla möjliga sätt varit under attack i två månader med inget slut i sikte -- detta med stöd av en FN-resolution om ett flygförbud som snabbt, och som ett brev på posten, blev till ett regelrätt krig i samordning med ett beväpnat uppror på marken vars ledare tillbringat de föregående 20 åren bosatt i skuggan av CIA:s huvudkvarter utan någon synbar självförsörjning.
Propagandakriget mot Syrien har trappats upp, ett tydligt tecken på att det landet står näst på tur. Och så vidare….
En som har iakttagit denna utveckling med avsky är Paul Craig Roberts som var statssekreterare i regeringen Reagans finansdepartement. “Det är min åsikt att det inte finns något legitimt uppror i Libyen,” säger Roberts. “Det är en CIA-operation och det handlar om ett försök av USA:s regering att tvinga Kina ut ur Libyen.”
Problemet med Syrien enligt Roberts är att där har ryssarna upprättat en stor flottbas som USA inte tål. Även om supermakten blev taget på sängen av upproren i Tunisien, Egypten och Bahrain, insåg USA snabbt att “de arabiska protesterna kunde utnyttjas som täckmantel för att driva Kina och Ryssland bort från Medelhavet” menar Roberts.
Han får medhåll från bland många andra Cynthia McKinney, förra detta kongressledamot, som konstaterar att “USA:s policy är rotad i lögner, orättvisa och krig”.
Vad får vi i Sverige veta om allt detta av våra politiska ledare och tongivande medier? Knappast någonting. I stället matas vi dagligen av en alltmer utbredd propaganda i en systematisk och långsiktig kampanj för att förvandla Sverige till ett krigarsamhälle i USA/NATO:s tjänst.
“Krig för fred” som det heter i SVT:s orwellska dokumentärserie om Sveriges medverkande i USA/NATO:s våldsamma ockupation av Afghanistan. Där liksom i Kosovo och nu Libyen, samt gud vet var härnäst, skall Sverige hjälpa supermakten värna om de mänskliga rättigheterna medelst “humanitärt krig”, heter det.
Struntprat säger Paul Craig Roberts. “Hur kan USA hävda ett intresse för humanitära frågor när det oavbrutet mördar folk i Pakistan, Afghanistan och var som helst? Det har ingenting med humanitärt hänsynstagande att göra. Det handlar om att driva två andra världsmakter bort från Medelhavsområdet.”
Så säger den före detta statssekreteraren i en konservativ USA-regering. Det påminner om Olof Palmes princip om att “saker och ting skall kallas vid deras rätta namn”, en hållning som när han levde fick ett brett stöd från svenska folket.
Det är dock länge sedan man hört den sortens klarspråk från en ledande politiker i Sverige. Hur har det blivit så? Det är en fråga som tål att lyfta fram och diskutera.
----------------------------------------------------------
-- Al Burke i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1290
(Al Burke flyttade på 80-talet från USA till Sverige)
Det har inte gått helt enligt planerna. Bland annat har en del besvärliga befolkningar ställt till det genom att utmana USA-stödda diktaturer i Egypten, Yemen och Bahrain m.fl. Men Iraks enorma oljeresurser är nu tills vidare under imperiets kontroll -- fast med landet i spillror och miljontals liv på olika sätt förstörda (vad detta nu har för betydelse i USA eller Sverige).
Libyen och dess ledare har nu på alla möjliga sätt varit under attack i två månader med inget slut i sikte -- detta med stöd av en FN-resolution om ett flygförbud som snabbt, och som ett brev på posten, blev till ett regelrätt krig i samordning med ett beväpnat uppror på marken vars ledare tillbringat de föregående 20 åren bosatt i skuggan av CIA:s huvudkvarter utan någon synbar självförsörjning.
Propagandakriget mot Syrien har trappats upp, ett tydligt tecken på att det landet står näst på tur. Och så vidare….
En som har iakttagit denna utveckling med avsky är Paul Craig Roberts som var statssekreterare i regeringen Reagans finansdepartement. “Det är min åsikt att det inte finns något legitimt uppror i Libyen,” säger Roberts. “Det är en CIA-operation och det handlar om ett försök av USA:s regering att tvinga Kina ut ur Libyen.”
Problemet med Syrien enligt Roberts är att där har ryssarna upprättat en stor flottbas som USA inte tål. Även om supermakten blev taget på sängen av upproren i Tunisien, Egypten och Bahrain, insåg USA snabbt att “de arabiska protesterna kunde utnyttjas som täckmantel för att driva Kina och Ryssland bort från Medelhavet” menar Roberts.
Han får medhåll från bland många andra Cynthia McKinney, förra detta kongressledamot, som konstaterar att “USA:s policy är rotad i lögner, orättvisa och krig”.
Vad får vi i Sverige veta om allt detta av våra politiska ledare och tongivande medier? Knappast någonting. I stället matas vi dagligen av en alltmer utbredd propaganda i en systematisk och långsiktig kampanj för att förvandla Sverige till ett krigarsamhälle i USA/NATO:s tjänst.
“Krig för fred” som det heter i SVT:s orwellska dokumentärserie om Sveriges medverkande i USA/NATO:s våldsamma ockupation av Afghanistan. Där liksom i Kosovo och nu Libyen, samt gud vet var härnäst, skall Sverige hjälpa supermakten värna om de mänskliga rättigheterna medelst “humanitärt krig”, heter det.
Struntprat säger Paul Craig Roberts. “Hur kan USA hävda ett intresse för humanitära frågor när det oavbrutet mördar folk i Pakistan, Afghanistan och var som helst? Det har ingenting med humanitärt hänsynstagande att göra. Det handlar om att driva två andra världsmakter bort från Medelhavsområdet.”
Så säger den före detta statssekreteraren i en konservativ USA-regering. Det påminner om Olof Palmes princip om att “saker och ting skall kallas vid deras rätta namn”, en hållning som när han levde fick ett brett stöd från svenska folket.
Det är dock länge sedan man hört den sortens klarspråk från en ledande politiker i Sverige. Hur har det blivit så? Det är en fråga som tål att lyfta fram och diskutera.
----------------------------------------------------------
-- Al Burke i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1290
(Al Burke flyttade på 80-talet från USA till Sverige)
fredag, maj 20
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1290) 22/5-5/6 till....
....till DN:s Clas Barkman, som (14/5) skriver under rubriken ”Närradion ska inte vara kommersiell”, ett citat från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Där skriver han bl a: ”Det var i början på veckan som Community Media Forum Europe skickade ett brev till kulturministern som kritiserade att allt fler av landets 130 närradiostationer tas över av rent kommersiella programbolag” Det framhålls att därmed urholkas den demokratiska idén med närradion som ett forum för ideella föreningar att nå ut.
....till Tuffs tre indiska gäster Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som haft svettiga dagar med framträdanden i fem svenska systerskolor, vid ett Tuff-möte, en träff med Tyresös ledande politiker med mera.
....till Lärarna vid Kumla skola (Tyresö) Lisa Norgren Benedictsson, Lena Mansfield och Katarina Persson, som 13/5 så fint ordnade en middag med indisk mat. Våra tre indier var hedersgäster men också Tuff-aktivister och lärare från flera systerskolor deltog. Glädjande många andra Tuff-aktivister ställde upp med mat, log,i transporter, guidning, mötesarrangemang med mera.
....till Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson, som e-postar: ”Vad som är mest olycksbådande med krigsäventyret mot Libyen är kanske inte, att Nato-bombningar och rebellattacker förmodligen dödat många fler libyer och afrikanska gästarbetare än vad Gadaffi lyckats med, utan med vilken fanatism Nato fortsätter att bomba ’för att rädda människoliv’. Alltså, västs fräckhet, cynism, arrogans och självgodhet, en verkligt stinkande soppa! Det är också en del av tendensen mot ökande brutalitet i konflikter mellan Natoländerna och ’avvikande’ småstater. Parallellt har vi i USA ett allt brutalare rättsväsende med miljoner i fängelse och hämnd som rättesnöre samt en allt råare och enfaldigare politisk debatt”.
....till den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter, expert på krigsförbrytelser, som på tal om den nya fängelsedomen mot ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk skriver att denne var ”the littlest of the little fishes", alltså en obetydlig liten fisk. Demjanjuk satt redan för ca 20 år sedan oskyldig bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter att ha blivit dömd på falska vittnesmål.
....till Solna gymnasium, som efter besöket av Tuffs indiska partners på sin hemsida http://www.solna.se/sv/skolor/solna-gymnasium/nyheter-solna-gymnasium/ett-spannande-besok-fran-indien-pa-solna-gymnasium/ har en text om besöket med bilder.
....till ett ryskt ordspråk: ”En mager fred är bättre än ett rejält krig” (Källa: Ryska Posten)
....till tre viktiga arrangemang: Kumla skola har dagsverke för Indien-projekten den 26 maj, Tuff har sin vårloppis på ängen nedanför rulltrapporna i Tyresö Centrum den 28 maj och Tyresö skola har dagsverke för fattiga indiska barn den 10 juni
....till Tuffs tre indiska gäster Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som haft svettiga dagar med framträdanden i fem svenska systerskolor, vid ett Tuff-möte, en träff med Tyresös ledande politiker med mera.
....till Lärarna vid Kumla skola (Tyresö) Lisa Norgren Benedictsson, Lena Mansfield och Katarina Persson, som 13/5 så fint ordnade en middag med indisk mat. Våra tre indier var hedersgäster men också Tuff-aktivister och lärare från flera systerskolor deltog. Glädjande många andra Tuff-aktivister ställde upp med mat, log,i transporter, guidning, mötesarrangemang med mera.
....till Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson, som e-postar: ”Vad som är mest olycksbådande med krigsäventyret mot Libyen är kanske inte, att Nato-bombningar och rebellattacker förmodligen dödat många fler libyer och afrikanska gästarbetare än vad Gadaffi lyckats med, utan med vilken fanatism Nato fortsätter att bomba ’för att rädda människoliv’. Alltså, västs fräckhet, cynism, arrogans och självgodhet, en verkligt stinkande soppa! Det är också en del av tendensen mot ökande brutalitet i konflikter mellan Natoländerna och ’avvikande’ småstater. Parallellt har vi i USA ett allt brutalare rättsväsende med miljoner i fängelse och hämnd som rättesnöre samt en allt råare och enfaldigare politisk debatt”.
....till den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter, expert på krigsförbrytelser, som på tal om den nya fängelsedomen mot ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk skriver att denne var ”the littlest of the little fishes", alltså en obetydlig liten fisk. Demjanjuk satt redan för ca 20 år sedan oskyldig bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter att ha blivit dömd på falska vittnesmål.
....till Solna gymnasium, som efter besöket av Tuffs indiska partners på sin hemsida http://www.solna.se/sv/skolor/solna-gymnasium/nyheter-solna-gymnasium/ett-spannande-besok-fran-indien-pa-solna-gymnasium/ har en text om besöket med bilder.
....till ett ryskt ordspråk: ”En mager fred är bättre än ett rejält krig” (Källa: Ryska Posten)
....till tre viktiga arrangemang: Kumla skola har dagsverke för Indien-projekten den 26 maj, Tuff har sin vårloppis på ängen nedanför rulltrapporna i Tyresö Centrum den 28 maj och Tyresö skola har dagsverke för fattiga indiska barn den 10 juni
måndag, maj 16
Demjanjuk --”Den lilla fisken fångar vi, men....”
I Aftonbladet finns (12/5) rubriken ”Dömdes för mord på 27 900 människor”. Dagen efter (13/5) har Dagens Nyheter rubriken ”Lägervakt dömd för 28 000 mord”. Vad handlar det om för monster som begått sådana gräsligheter? Jo, Aftonbladet skriver: ”John Demjanjuk, 91, ligger bakom morden på 27 900 judar”. Han kallas i tidningen för ”exnazist.” Men vem var han egentligen denne förmente nazist som så grymt och flinkt ska ha hunnit med att mörda så många?
Demjanjuk är en ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.
NEDTYSTAT: FLERA ÅR OSKYLDIG I ISRAELISK DÖDSCELL
I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
HÄXJAKTEN FORTSATTE
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. För några dagar sedan dömdes 91-åringen till fem års fängelse.
Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många brändes ihjäl av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade härom året deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:
”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”
(Har inte sänts i Radio Tuff)
Demjanjuk är en ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.
NEDTYSTAT: FLERA ÅR OSKYLDIG I ISRAELISK DÖDSCELL
I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
HÄXJAKTEN FORTSATTE
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. För några dagar sedan dömdes 91-åringen till fem års fängelse.
Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många brändes ihjäl av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade härom året deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:
”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”
(Har inte sänts i Radio Tuff)
söndag, maj 8
”Öga för öga” kontra ickevåld
I USA utbröt jubel, när mordet på Usama bin Laden blev känt. Och visst var han en mordisk fanatiker, som organiserade mördandet av ca 3000 amerikaner den 11 september, för att inte tala om de många muslimska trosfränder han också lät ta livet av. Men det är nonsens, när det sägs att han är ansvarig för flera dödade än någon annan i vår samtid. Väldigt många fler har blivit dödade i ”kriget mot terrorismen”, inte bara i Afghanistan och Irak. Detta mördande har utförts av de ”goda”, ”kristna” och ”demokratiska” och dem ska vi inte förebrå, om vi vill ha det bra och lönsamt vid de trendriktiga köttgrytorna.
Det är inte ens den gamla vidriga vedergällningsregeln ”öga för öga” som gällt utan snarare massor av ögon för ett öga. Vi föreställer oss ofta att amerikaner är alltför skjutgalna i sitt hyllande av pionjärtiden med vilda västern och kampen mot underlägsna indianer. Deras religiöst dualistiska indelning av människor i onda och goda har säkert bidragit. Men lägg märke till att både i Teheran och Washington är det de självgoda som gjort denna indelning.
Framför allt bör vi inte hänge oss åt att pådyvla amerikaner kollektivskuld, rasismens verkliga hörnpelare. I stället ska vi lyssna på några av de många beundransvärda amerikanerna, till exempel Martin Luther King, som i sitt historiska tal ”Bortom Vietnam” bland annat sa:
"Vi har inte längre råd att dyrka hatets gud eller böja knä framför vedergällningens altare . Historiens oceaner kokar av hatets ständigt stigande tidvatten. Och historien är fylld med spillrorna av nationer och individer som gått under, längs hatets självdestruktiva väg."
Eller på professor Noam Chomsky:
”Den uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjen förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt”
Kemiprofessorn och nobelpristagaren Linus Pauling ansåg:
”När vi arbetar för att avskaffa krig, arbetar vi också för människors frihet och för de enskilda människornas rättigheter. Krig och nationalism samt ekonomisk exploatering har varit de enskilda människornas stora fiender..”
Henry David Thoreau (1817-62) i sin skrift ”Om civil olydnad”:
”När icke-våld lär oss hur vi ska dö, lär det också oss hur vi ska leva, och i detta ligger hoppet om framtiden”
Abraham Lincoln, USA:s president 1861-65, hävdade:
”Det bästa sättet att bli kvitt en fiende är att göra honom till sin vän”
I förra Radio Tuff hörde vi amerikanskan Joan Baez sjunga. Hon skrev i sin läsvärda bok ”Det sorgsna nöjesfältet” bland annat:
”Om det är naturligt att döda, varför måste folk då lära sig, hur det går till? Det ingår våld i den mänskliga naturen men också hygglighet, kärlek, värme. Människan organiserar, köper, säljer och tränar våld”
Javisst, vi säljer och köper våld. Så länge det finns så många miljarder eller biljoner att tjäna på vapenindustrin i världen kommer slaktandet att fortsätta och med de mest hycklande förevändningar. Och vedergällning enligt Gamla testamentet kommenterade Mahatma Gandhi ungefär så här:
”Öga för öga..., ja, då blir snart hela världen blind”
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1289, som kan höras på www.tyresoradion.se
Det är inte ens den gamla vidriga vedergällningsregeln ”öga för öga” som gällt utan snarare massor av ögon för ett öga. Vi föreställer oss ofta att amerikaner är alltför skjutgalna i sitt hyllande av pionjärtiden med vilda västern och kampen mot underlägsna indianer. Deras religiöst dualistiska indelning av människor i onda och goda har säkert bidragit. Men lägg märke till att både i Teheran och Washington är det de självgoda som gjort denna indelning.
Framför allt bör vi inte hänge oss åt att pådyvla amerikaner kollektivskuld, rasismens verkliga hörnpelare. I stället ska vi lyssna på några av de många beundransvärda amerikanerna, till exempel Martin Luther King, som i sitt historiska tal ”Bortom Vietnam” bland annat sa:
"Vi har inte längre råd att dyrka hatets gud eller böja knä framför vedergällningens altare . Historiens oceaner kokar av hatets ständigt stigande tidvatten. Och historien är fylld med spillrorna av nationer och individer som gått under, längs hatets självdestruktiva väg."
Eller på professor Noam Chomsky:
”Den uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjen förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt”
Kemiprofessorn och nobelpristagaren Linus Pauling ansåg:
”När vi arbetar för att avskaffa krig, arbetar vi också för människors frihet och för de enskilda människornas rättigheter. Krig och nationalism samt ekonomisk exploatering har varit de enskilda människornas stora fiender..”
Henry David Thoreau (1817-62) i sin skrift ”Om civil olydnad”:
”När icke-våld lär oss hur vi ska dö, lär det också oss hur vi ska leva, och i detta ligger hoppet om framtiden”
Abraham Lincoln, USA:s president 1861-65, hävdade:
”Det bästa sättet att bli kvitt en fiende är att göra honom till sin vän”
I förra Radio Tuff hörde vi amerikanskan Joan Baez sjunga. Hon skrev i sin läsvärda bok ”Det sorgsna nöjesfältet” bland annat:
”Om det är naturligt att döda, varför måste folk då lära sig, hur det går till? Det ingår våld i den mänskliga naturen men också hygglighet, kärlek, värme. Människan organiserar, köper, säljer och tränar våld”
Javisst, vi säljer och köper våld. Så länge det finns så många miljarder eller biljoner att tjäna på vapenindustrin i världen kommer slaktandet att fortsätta och med de mest hycklande förevändningar. Och vedergällning enligt Gamla testamentet kommenterade Mahatma Gandhi ungefär så här:
”Öga för öga..., ja, då blir snart hela världen blind”
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1289, som kan höras på www.tyresoradion.se
lördag, maj 7
Kort om Radio Tuff nr 1289
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1289 hörs första gången söndag den 8 maj kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. På http://www.tyresoradion.se/ kan man höra programmet på valfri tidpunkt
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en brittisk skribent, en svensk gandhian, en fredsaktiv amerikanska, en israelisk dirigent, tre indiska partners, en svensk värdfamilj, en krönikör i Radio Tuff och till köparna av Tuffs mangogram.
Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah intervjuas vid ankomsten till Tyresö.
Från Malmö gör Marianne Stieger i sin hundrade(!) krönika en sammanfattning av tiden i Skåne, tackar och säger (tillfälligt?) adjö.
Hampus Eckerman tar upp dödandet av bin Laden, civila libyska offer för Natos bombningar, en främlingsfientlig rabbin, mordet på en amerikansk tortyrexpert och en märklig amerikan som blivit hög på badsalt.
Åke Sandins krönika har rubriken ”ÖGA FÖR ÖGA KONTRA ICKEVÅLD”, där han börjar med mordet på bin Laden och sen citerar fem amerikanska fredsaktivister.
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en brittisk skribent, en svensk gandhian, en fredsaktiv amerikanska, en israelisk dirigent, tre indiska partners, en svensk värdfamilj, en krönikör i Radio Tuff och till köparna av Tuffs mangogram.
Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah intervjuas vid ankomsten till Tyresö.
Från Malmö gör Marianne Stieger i sin hundrade(!) krönika en sammanfattning av tiden i Skåne, tackar och säger (tillfälligt?) adjö.
Hampus Eckerman tar upp dödandet av bin Laden, civila libyska offer för Natos bombningar, en främlingsfientlig rabbin, mordet på en amerikansk tortyrexpert och en märklig amerikan som blivit hög på badsalt.
Åke Sandins krönika har rubriken ”ÖGA FÖR ÖGA KONTRA ICKEVÅLD”, där han börjar med mordet på bin Laden och sen citerar fem amerikanska fredsaktivister.
ROSOR från RADIO TUFF (1289) 8-22 maj till....
...till den brittiska tidningen The Guardians Benjamin Barber som (2/5) om Libyen skriver under rubriken ”This is Nato's dirty war”. Han menar att västs insats där är självbedrägligt, hycklande och kontraproduktivt och att Nato nu häftigt har överdrivit FN-mandatet att skydda civila när de till och med bombat ihjäl överste Gadaffis son och tre barnbarn. Han tycker, ”att Nato nu är en avspegling av libyska myndigheters olaglighet och omoral, som de vill bekämpa, och när de gör det har de tagit på sig det smutsiga jobb som USA tvekar att utföra.”
....till Jan Viklund, utgivare av Gandhi TODAY, som på sin blogg http://gandhitoday.org/blog/?p=742 citerar den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly. Hon skriver på tal om mordet på Usama bin Laden, bl a om Families for Peaceful Tomorrows”, som påpekar att säkerheten inte kan grunda sig på våld och hämnd. Och Kathy Kelly frågar: ”Hur har de senaste tio åren av flygbombningar, nattliga räder, dödspatruller, mord och drönarattacker i Afghanistan gynnat det amerikanska folket? Har dessa blodbad och blodsutgjutelser fört USA närmare sanningen om var bin Laden befann sig? Har vi besegrat terrorismen eller framkallat ett djupare hat mot USA?” Om Afghanistan skriver hon att det är det värsta landet för barn, för där dör ca 850 barn varje dag. Kathy Kelly skriver också: ”7,4 miljoner afghaner lever på svältgränsen, medan miljoner fler är beroende av bistånd, och ett av fem barn dör före fem års ålder. För amerikanska skattebetalare kostar fortsatt krig i Afghanistan varje vecka 2 miljarder dollar.”
....till den israeliske dirigenten och fredsaktivisten Daniel Berenboim, som (26/4) tillsammans med framstående europeiska musiker höll historisk konsert i det isolerade Gaza, och möttes av stormande applåder. Berenboim sade till publiken bland annat: ”Det här är en unik gest från hela Europa för er i Gaza. Ni har varit avstängda här i många år, Varför vi alla kom hit i dag är inte bara för att ge er tröst och kanske njutning av lyssnandet till musiken utan för att ni ska förstå att många människor från hela världen bryr sig om er”
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som besöker Tyresö och Sverige 7-21 maj. De framträder bland annat i systerskolorna Tyresö skola den 9 maj, i Kumla skola den 10 maj och i Strandskolan 12 maj. Och alla är välkomna till Tuff-mötet med de indiska gästerna i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 måndag den 16 maj kl 19.
...till familjen Sandin-Kroos på Sjöhagsvägen som själva flyttar ner i källarvåningen för att ge de indiska gästerna bekvämt husrum i övervåningen under deras vistelse i Tyresö. Rosor också till Örjan och Greta Wiberg som tar emot dem i Vänersborg under deras sista dagar i Sverige.
....till Marianne Stieger, som i denna sändning av Radio Tuff om en stund kommer med sin hundrade (!) krönika
....till alla kloka solidariska människor, som löser sina presentproblem genom att skaffa Tuffs mangogram, som finns i tre varianter: 1)”För att gratulera”, 2) ”I stället för blommor”, 3) ”Till minne av....”. För 100 kr blir det minst 20 mangoträd, för 500 kr 100 träd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar. Beställ av Monica Schelin, tel 712 2581 eller på tuffmail@spray.se
(Hela Radio Tuff kan höras på http://www.tyresoradion.se/ )
....till Jan Viklund, utgivare av Gandhi TODAY, som på sin blogg http://gandhitoday.org/blog/?p=742 citerar den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly. Hon skriver på tal om mordet på Usama bin Laden, bl a om Families for Peaceful Tomorrows”, som påpekar att säkerheten inte kan grunda sig på våld och hämnd. Och Kathy Kelly frågar: ”Hur har de senaste tio åren av flygbombningar, nattliga räder, dödspatruller, mord och drönarattacker i Afghanistan gynnat det amerikanska folket? Har dessa blodbad och blodsutgjutelser fört USA närmare sanningen om var bin Laden befann sig? Har vi besegrat terrorismen eller framkallat ett djupare hat mot USA?” Om Afghanistan skriver hon att det är det värsta landet för barn, för där dör ca 850 barn varje dag. Kathy Kelly skriver också: ”7,4 miljoner afghaner lever på svältgränsen, medan miljoner fler är beroende av bistånd, och ett av fem barn dör före fem års ålder. För amerikanska skattebetalare kostar fortsatt krig i Afghanistan varje vecka 2 miljarder dollar.”
....till den israeliske dirigenten och fredsaktivisten Daniel Berenboim, som (26/4) tillsammans med framstående europeiska musiker höll historisk konsert i det isolerade Gaza, och möttes av stormande applåder. Berenboim sade till publiken bland annat: ”Det här är en unik gest från hela Europa för er i Gaza. Ni har varit avstängda här i många år, Varför vi alla kom hit i dag är inte bara för att ge er tröst och kanske njutning av lyssnandet till musiken utan för att ni ska förstå att många människor från hela världen bryr sig om er”
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som besöker Tyresö och Sverige 7-21 maj. De framträder bland annat i systerskolorna Tyresö skola den 9 maj, i Kumla skola den 10 maj och i Strandskolan 12 maj. Och alla är välkomna till Tuff-mötet med de indiska gästerna i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 måndag den 16 maj kl 19.
...till familjen Sandin-Kroos på Sjöhagsvägen som själva flyttar ner i källarvåningen för att ge de indiska gästerna bekvämt husrum i övervåningen under deras vistelse i Tyresö. Rosor också till Örjan och Greta Wiberg som tar emot dem i Vänersborg under deras sista dagar i Sverige.
....till Marianne Stieger, som i denna sändning av Radio Tuff om en stund kommer med sin hundrade (!) krönika
....till alla kloka solidariska människor, som löser sina presentproblem genom att skaffa Tuffs mangogram, som finns i tre varianter: 1)”För att gratulera”, 2) ”I stället för blommor”, 3) ”Till minne av....”. För 100 kr blir det minst 20 mangoträd, för 500 kr 100 träd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar. Beställ av Monica Schelin, tel 712 2581 eller på tuffmail@spray.se
(Hela Radio Tuff kan höras på http://www.tyresoradion.se/ )
fredag, maj 6
Marianne Stieger: Tack och adjö!
Kära lyssnare!
Fyra år har gått sedan jag flyttade från Tyresö till Limhamn utanför Malmö, fyra år sedan jag tog er med på strövtåg genom min nya hemstad. Med nyfikna ögon har jag upptäckt min nya stads gator och gränder och glatt och oskuldsfullt berättat om det jag sett och upplevt. Ibland har det blivit käpprätt åt skogen. Som den gången när jag kallade Hyllie vattentorn för Fosie vattentorn och mina grannar hoppade på mig och frågade hur sjutton jag kunde ta så fel. Men Hyllie, Fosie, Oxie och Grevie – vem kan hålla reda på alla dessa nya namn?
Alla gånger jag körde fel på främmande vägar och hamnade i någon okänd by långt utanför stan, som den gången jag landade i den lilla byn Gessie söder om Malmö. Som tur var avtecknade sig Turning Torso, Malmös vridna utropstecken, vid horisonten. Då var det bara att ta sikte på tornet och hoppas på att komma hem igen. Karta, frågar ni. Ja, men så där ute på vischan finns ju inga skyltar. På det sättet lärde jag dock känna nejderna runt omkring Malmö.
Första våren härnere stannade jag i stum beundran inför alla blommande körsbärsträd och överdådigt blommande magnolior. En sådan blomprakt hade jag inte sett under alla mina år i Stockholm. Den förundran och beundran har jag behållit under åren härnere, och även denna vår har jag stått i häpnad och beundran inför blomprakten som är lika överdådig varje ny vår.
Jag flyttade till en stad med djupa bygghål och ständiga omledningar på grund av tunnelbygget tvärs under stan. I fjol invigdes tunneln och alla byggkratrar är igenskottade. Fantastiskt! Nu stiger man på ett tåg mitt i Malmö vid Triangeln och kliver av i Köpenhamn eller Helsingör. Tala om integration! I ett halvår njöt vi av den lyxen här i stan. Men så trasslar Danmark till det med sina dåliga järnvägsaffärer och tycks nu stoppa vidare integration. Detta hindrar dock inte Malmö från att växa så det knakar. Veckan före påsk uppnådde staden den magiska siffran 300 000 invånare. Nu siktar stadens fäder på 400 000, men vid den tidpunkten har jag lagt näsan i vädret.
Ibland har jag fått uppmuntra ifrån er, kära lyssnare, eller uppmaningar att ta mig an ett eller annat ämne, men ibland har jag också fått påhopp för saker jag sagt. Ibland har påhoppen varit berättigade, som när jag inte varit tillräckligt påläst. När jag skrev om skyddsänglar fick jag uppmaningen av en lyssnare att inte skoja om ett så allvarigt ämne. Jag lovar, jag skojade inte. Jag är övertygad om att jag har en skyddsängel, hur den än ser ut. Men till den lyssnare som påstod att jag var ute och cyklade när det gäller USA:s tunga hand över Haiti vill jag bara säga: det är mycket värre än så.
Mitt senaste inlägg om kärnkraften åstadkom inte en mild vårvind utan en hel storm. Det tycker jag är intressant. Det visar ju bara att frågan om kärnkraften inte är så död som jag trodde. Att ha eller inte ha kärnkraft är tydligen fortfarande en fråga som upprör känslorna.
Varför, kära lyssnare, tar jag nu upp allt detta? Jo, för nu säger jag tack och adjö. När jag började med mina inlägg i Radio TUFF hade jag aldrig för avsikt att hålla på så länge. Ja, jag vet, i den här radiokanalen är alla tidsperspektiv relativa med tanke på vår programledares otaliga år i etern. Men jag har hunnit fram till mitt etthundrade inlägg, och då är det kanske dags att låta nya röster komma fram i den här spännande kanalen. Jag har satt Limhamn på kartan och det känns roligt.
Det har varit en förmån att få vara medarbetare i Radio TUFF och behålla anknytningen till Tyresö. Nu har jag dock landat härnere och då är det dags att säga adjö. Mitt arbete för Radio TUFF – Nordens enda fredssändare - har berikat mitt liv och vidgat mina perspektiv. Må denna uppkäftiga kanal leva i många år till!
Fortsätt kämpa för fred på jorden, hälsar för sista gången från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
i Radio Tuff 1289, som också hörs på www.tyresoradion.se
Fyra år har gått sedan jag flyttade från Tyresö till Limhamn utanför Malmö, fyra år sedan jag tog er med på strövtåg genom min nya hemstad. Med nyfikna ögon har jag upptäckt min nya stads gator och gränder och glatt och oskuldsfullt berättat om det jag sett och upplevt. Ibland har det blivit käpprätt åt skogen. Som den gången när jag kallade Hyllie vattentorn för Fosie vattentorn och mina grannar hoppade på mig och frågade hur sjutton jag kunde ta så fel. Men Hyllie, Fosie, Oxie och Grevie – vem kan hålla reda på alla dessa nya namn?
Alla gånger jag körde fel på främmande vägar och hamnade i någon okänd by långt utanför stan, som den gången jag landade i den lilla byn Gessie söder om Malmö. Som tur var avtecknade sig Turning Torso, Malmös vridna utropstecken, vid horisonten. Då var det bara att ta sikte på tornet och hoppas på att komma hem igen. Karta, frågar ni. Ja, men så där ute på vischan finns ju inga skyltar. På det sättet lärde jag dock känna nejderna runt omkring Malmö.
Första våren härnere stannade jag i stum beundran inför alla blommande körsbärsträd och överdådigt blommande magnolior. En sådan blomprakt hade jag inte sett under alla mina år i Stockholm. Den förundran och beundran har jag behållit under åren härnere, och även denna vår har jag stått i häpnad och beundran inför blomprakten som är lika överdådig varje ny vår.
Jag flyttade till en stad med djupa bygghål och ständiga omledningar på grund av tunnelbygget tvärs under stan. I fjol invigdes tunneln och alla byggkratrar är igenskottade. Fantastiskt! Nu stiger man på ett tåg mitt i Malmö vid Triangeln och kliver av i Köpenhamn eller Helsingör. Tala om integration! I ett halvår njöt vi av den lyxen här i stan. Men så trasslar Danmark till det med sina dåliga järnvägsaffärer och tycks nu stoppa vidare integration. Detta hindrar dock inte Malmö från att växa så det knakar. Veckan före påsk uppnådde staden den magiska siffran 300 000 invånare. Nu siktar stadens fäder på 400 000, men vid den tidpunkten har jag lagt näsan i vädret.
Ibland har jag fått uppmuntra ifrån er, kära lyssnare, eller uppmaningar att ta mig an ett eller annat ämne, men ibland har jag också fått påhopp för saker jag sagt. Ibland har påhoppen varit berättigade, som när jag inte varit tillräckligt påläst. När jag skrev om skyddsänglar fick jag uppmaningen av en lyssnare att inte skoja om ett så allvarigt ämne. Jag lovar, jag skojade inte. Jag är övertygad om att jag har en skyddsängel, hur den än ser ut. Men till den lyssnare som påstod att jag var ute och cyklade när det gäller USA:s tunga hand över Haiti vill jag bara säga: det är mycket värre än så.
Mitt senaste inlägg om kärnkraften åstadkom inte en mild vårvind utan en hel storm. Det tycker jag är intressant. Det visar ju bara att frågan om kärnkraften inte är så död som jag trodde. Att ha eller inte ha kärnkraft är tydligen fortfarande en fråga som upprör känslorna.
Varför, kära lyssnare, tar jag nu upp allt detta? Jo, för nu säger jag tack och adjö. När jag började med mina inlägg i Radio TUFF hade jag aldrig för avsikt att hålla på så länge. Ja, jag vet, i den här radiokanalen är alla tidsperspektiv relativa med tanke på vår programledares otaliga år i etern. Men jag har hunnit fram till mitt etthundrade inlägg, och då är det kanske dags att låta nya röster komma fram i den här spännande kanalen. Jag har satt Limhamn på kartan och det känns roligt.
Det har varit en förmån att få vara medarbetare i Radio TUFF och behålla anknytningen till Tyresö. Nu har jag dock landat härnere och då är det dags att säga adjö. Mitt arbete för Radio TUFF – Nordens enda fredssändare - har berikat mitt liv och vidgat mina perspektiv. Må denna uppkäftiga kanal leva i många år till!
Fortsätt kämpa för fred på jorden, hälsar för sista gången från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
i Radio Tuff 1289, som också hörs på www.tyresoradion.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)