Nu har alla medier diskuterat valutgången. Många är djupt bekymrade över att Sverigedemokraterna nu kommit in i riksdagen. Kanske inte så konstigt eftersom de har kunnat vinna sympati genom att vara valrörelsens offer, och offerrollen är oftast ett segrande koncept. Unga odemokratiska typer störde eller förhindrade ju Sverigedemokraternas valmöten, korkat och helt kontraproduktivt, eftersom det gav stort utrymme i medierna och därigenom hjälpte detta parti.
Ingen verkar bekymrad över att det mest lyckosamma partiet är arvtagare till det högerparti som för ett sekel sedan försökte stoppa införandet av allmän rösträtt och sedan i flera decennier spjärnade emot varje vettig välfärdsreform. Det ska dock inte Reinfeldt lastas för. Inte heller de rödgröna borde, som det faktiskt demagogiskt gjordes, ha stämplats för ”kommunistsamarbete”. Vänsterledaren Ohly föddes ju flera år efter Stalins död. Historielösheten är som vanligt monumental.
Tittar man på valresultat och valdeltagande är det frapperande att de borgerliga tog hem valkretsar med stort valdeltagande, medan de rödgröna dominerade områden med låg röstfrekvens. Här i Tyresö fick de rödgröna drygt 68 procent i hyreshusen kring Nyboda, men där röstade bara 66 procent av de berättigade. Ännu lägre, 61 procent, var valdeltagandet i höghusen på Granängsringen och där fick de rödgröna 70 procent av rösterna. Annat var det bland de fina villorna på Fornudden, där moderaterna ensamma kammade hem över 57 procent av rösterna. Men där var röstdeltagandet högt, hela 88 procent. Hade vi haft röstplikt i Sverige hade valutslaget blivit ett annat.
Det låga politiska intresset i rödgröna områden med många invandrare kan ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn, att integrationspolitiken har varit dålig. Men i kvarteren med lågt valdeltagande bor också många röstskolkande svennar.
Minns bland mina över 5000 radiointervjuer, den jag gjorde i Umeå med en ung iranier. Han berättade hur han väckt uppmärksamhet i vallokalen genom att falla i gråt. Folk trodde att han var sjuk, men han var så rörd över att för första gången i sitt liv få förmånen att delta i ett demokratiskt och fritt val att tårarna rann. Så bra om andra invandrare och en hel hop sofflocksliggande svenskar också insåg detta privilegium. Eller masar de sig bara iväg till röstlokalen om de får betalt?
Betalt ja, valdebatten var ju ett veritabelt auktionerande om hur de rika skulle få mindre skatter och vi andra lite högre pensioner eller andra penningförmåner. Vi i valboskapen degraderades till giriga egoister. Internationell solidaritet förekom inte i debatten. Partierna ansåg tydligen att vi inte brydde oss om långt sämre lottade medmänniskor i de länder där uppåt tiotusen barn dör varje dag. Men i Tuff bryr vi oss och jobbar oförtrutet vidare med dessa frågor.
Plånboksfrågorna gjorde också att ideologierna helt försvann inför valet. Den skarpaste analysen av valrörelsen skrevs av idéhistorikern, professorn Sven-Eric Liedman (DN 16/9), under rubriken ”Årets valrörelse är rentvättad från ideologier”. Han skrev bland annat:
”Valrörelsen 2010 kan synas kliniskt ren från ideologier. Den domineras av en ändlös rad utspel där de flesta gäller begränsade frågor, alltifrån bruket av burka i skolan till avdrag för klimatvänliga ombyggnader i hemmet. Siffror bollas fram och åter.”
På tal om högerns ”arbetslinje” var han elak nog att påminna om den engelska fattigvårdskommissionens betänkande från år 1834, där ”arbetslinjen” verkligen hyllas, bland annat med följande ord:
”Varje öre i bidrag som tjänar till att göra de fattigas villkor mer tilltalande än den frie arbetarens är en premie för lättja och synd.”
Begreppet solidaritet glömdes tyvärr bort i årets valrörelse. Så det gick som det gick.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1273 (26/9 2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar