Förra veckan publicerade DN-Kultur en läsvärd och skarpt analyserande artikel om valet, skriven av professorn och idéhistorikern Sven-Eric Liedman (se nedan den 17 sept). I dag kommer en lång, lysande artikel av författaren Sven Lindqvist. Den handlar om behovet av modiga och stridbara författare. Han erinrar om sin debutbok ”Ett förslag” och skriver:
"Vad jag föreslog var ett nytt liv, levt i större allvar. Jag föreslog en ny dikt, riktad direkt till en läsare ”som hotas av en stor fara”. En läsare som ”hör radion säga att det nya kriget brutit ut”.
Det var så jag definierade mig. Vi drömde om kärlek, lycka, framgång – men levde hela tiden i skuggan av en annalkande katastrof som vi ingenting tyckte oss kunna göra för att hejda.
Barbro Alving och Per Anders Fogelström nöjde sig inte med det. Bang och Paff kallade till ett möte för att starta kampanjen mot svenska atomvapen.
Jag smålog världsvist åt deras blåögdhet. Vad kunde två aldrig så stridbara författare åstadkomma i kärnvapenvärlden?
De hade ju ingen chans mot massmedierna, militär, partikanslier och näringsliv – hela det etablissemang som på arbetstid och med till synes oändliga resurser propagerade för svensk atombomb.
För att besegra detta etablissemang måste man, sa jag, identifiera opinionsbildare och beslutsfattare i nyckelpositioner och inrikta alla krafter på att övertyga just dem.
Nej, sa Bang och Paff, det gäller tvärtom att bygga underifrån och skapa en folkrörelse.
Jag tyckte de kastade bort sina liv på att skriva insändare i lokalpressen och kuska runt i landet och tala för husmorsföreningar och fackklubbar, när Tingsten på Dagens Nyheters ledarsida nådde en halv miljon läsare varje dag. Vad skulle det tjäna till?
Jag hade inte räknat med det förtroende Per Anders Fogelström var på väg att bygga upp hos dem som läste hans stora romanserie om arbetarklassens Stockholm. När han argumenterade mot kärnvapen hörde läsarna inte bara den stridbare författaren utan samtidigt den lugna, kloka, erfarna berättarrösten i romanerna. Den vann deras tillit, den gjorde dem mottagliga även för argumenten mot kärnvapen.
Jag hade inte räknat med det förtroende som Barbro Alving hade byggt upp under många år som krigskorrespondent. Inte minst när hon skildrat bombernas verkningar för kvinnor och barn. Och i kärnvapenkriget var civila offer inte längre en fråga om enstaka olycksfall i arbetet – utan om den avsiktliga tillintetgörelsen av miljoner och åter miljoner obeväpnade kvinnor, barn och åldringar i ett allomfattande folkmord utan motstycke i historien.
En sådan katastrof är svår att föreställa sig, men den tillit Bang skapat hos läsarna gjorde det ändå möjligt.
När kampen började 1956 var bara 36 procent av svenska folket mot kärnvapen. Men Bang och Paff och de andra som jag så erfaret hade smålett åt fortsatte att tala kväll efter kväll på småmöten över hela landet. Tre år senare, oktober 1959, var kärnvapenmotståndarna i knapp majoritet: 51 procent. Ytterligare tio år senare var 69 procent av svenska folket motståndare till kärnvapen. Till och med DN hade ändrat uppfattning.
Lika ofrånkomlig som den svenska atombomben hade förefallit i mitten av 1950-talet, lika självklart hade det nu blivit att vi inte skulle ha kärnvapen.
Det är ett bra exempel på vad stridbara författare kan uträtta.
Och inte fanns det större ”plats” för dem då, än det finns i dag.
Då som nu hade Bang och Paff alla odds emot sig. Men de gav inte upp i förväg, som jag gjorde. De tog kampen.
De satsade hela det förtroende hos läsarna som deras texter under många år byggt upp. De tog sig plats, som stridbara författare i alla tider har fått göra. Och fortfarande gör, i dag"
(Hela Sven Lindqvists artikel finns att läsa på
http://www.dn.se/dnbok/forfattarna-vagar-inte-langre-ta-fajten-1.1174681 )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar