Kära lyssnare!
Ibland klantar jag mig mer än vanligt. Så gjorde jag i förra veckan när jag äntligen skulle ut och segla. Vad jag gjorde? Jo, jag snubblade på en brygga och bröt höger hand, som nu vilar i tryggt förvar i ett gipsbandage. Försök själva att skriva med bara en hand när man är van att skriva med tio fingrar utan att titta på tangenterna. Plötsligt finns inte tangenterna där, där jag tidigare hittade dem i blindo. Och att skifta mellan stora och små bokstäver blir plötsligt ett mindre äventyr.
Nåja, större problem än en bruten hand brottas världen med. Som tröst fick jag fick en bukett helt underbara jättestora orangefärgade rosor av mina grannar, och då slog det mig att jag gärna vill dela med mig av dem till er.
Den första rosen ger jag till Johan von Schreeb, kirurg och katastrofmedicinare vid Karolinska institutet. Den mannen har jag beundrat i många år. Johan von Schreeb är grundare av den svenska avdelningen av Läkare utan gränser, och när katastrofen efter jordbävningen på Haiti var som värst tog han på sig rollen som ansvarig kirurg i staden Leogan nära skalvets epicentrum. I det kaos som härskade på Haiti och där uppåt 300 000 människor omkom, var Johan von Schreeb en klippa. Glöm inte Haiti där det behövs fortsatta insatser för att skapa en dräglig tillvaro för miljoner hemlösa!
Den andra rosen vill jag postumt dela ut till den tyske man som visade civilkurage och ingrep när två unga män trakasserade en grupp barn på ett pendeltåg i München. Dominik Brenner klev resolut fram och ställde sig beskyddande framför barnen. De unga männen misshandlade Brenner till döds. Visserligen var själva dödsorsaken hjärtstopp, men utan misshandel inget hjärtstopp. Tänk om många fler visade civilkurage i utsatta lägen!
Försvaret menade därför att de unga männen inte skulle straffas för dödsfallet, bara för misshandeln. Domarna föll dock inte till föga utan utdelade långa fängelsestraff. För det får de den tredje rosen. Jag är ingen hämndlysten människa, men det finns situationer när lagen måste sätta ner foten.
Den fjärde rosen lämnar jag med en djup bugning till styrelsemedlemmarna i TUFF som gör ett så otroligt fint jobb. Alla dessa loppisar för att samla in pengar till projekten i indiska Dharampur, alla dessa bokbord för att uppmärksamma fredsarbetet och inte minst alla styrelsemöten för att planera nya aktiviteter. Leve det frivilliga folkrörelsearbetet!
Och likaså postumt går den sista rosen till Tyresös mångåriga blomsterflicka, Tyresös egen Eliza. I kyrkans regi och i ur och skur gick Vera Sjödin, en av TUFF:s många medlemmar, och delade med varm hand ut välkomna blomster till sjuka och gamlingar som annars kanske inte hade uppvaktats på sin högtidsdag. Nu lägger jag denna ros på Veras grav.
I somras somnade Vera in tyst och stilla vid en ålder av nästan 97 år, saknad av sina tre döttrar Birgitta, Margareta och Inger och av många barnbarn. Trädgården på Hjortronvägen, som Veras make Uno hade anlagt med sådan kärlek på 60-talet, måste klara sig utan Vera nu, men i Dharampur kommer de mangoträd jag har planterat där att blomma i många, många år och minna om Tyresös blomsterflicka Vera Sjödin, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1272) 12-26 spet. 2010
En sån där feg anonym har krupit upp under sin sten igen och lämnar något som skall vara en kommentar till Mariannes text. Men han/hon kommenterar inte hennes text utan lämnar bara en länk till en amerikansk text om 11 september och hennes krönika handlade ju inte med ett ord om detta. Anonym lade alltså som vanligt ut ett av sina gökägg. Alltså har jag inte publicerat den.När vederbörande uppger sitt namn, så jag kontakta, är jag beredd att göra ett radioprogram med vederbörande, där han (eller hon?) får lufta sina åsikter.
SvaraRaderaMen vänta så kommer snart här på bloggen "veckans rosor" från Radio Tuff och där ges en av rosorna till dem som också kommer ihåg 11 september 1973 i Chile, då den folkvalde Allende mördades av militären och den värsta av alla 11 september, den i Darmstadt 1944. då allierade terrorbombningar dödade 12000 civila tyskar, därav 2000 barn
Åke Sandin,
som välkomnar människor som har det minimum av civilkurage att de sätter ut sina namn och de kommentarer som i någon mån ansluter till de texter de säger sig "kommentera".