Nu har alla medier diskuterat valutgången. Många är djupt bekymrade över att Sverigedemokraterna nu kommit in i riksdagen. Kanske inte så konstigt eftersom de har kunnat vinna sympati genom att vara valrörelsens offer, och offerrollen är oftast ett segrande koncept. Unga odemokratiska typer störde eller förhindrade ju Sverigedemokraternas valmöten, korkat och helt kontraproduktivt, eftersom det gav stort utrymme i medierna och därigenom hjälpte detta parti.
Ingen verkar bekymrad över att det mest lyckosamma partiet är arvtagare till det högerparti som för ett sekel sedan försökte stoppa införandet av allmän rösträtt och sedan i flera decennier spjärnade emot varje vettig välfärdsreform. Det ska dock inte Reinfeldt lastas för. Inte heller de rödgröna borde, som det faktiskt demagogiskt gjordes, ha stämplats för ”kommunistsamarbete”. Vänsterledaren Ohly föddes ju flera år efter Stalins död. Historielösheten är som vanligt monumental.
Tittar man på valresultat och valdeltagande är det frapperande att de borgerliga tog hem valkretsar med stort valdeltagande, medan de rödgröna dominerade områden med låg röstfrekvens. Här i Tyresö fick de rödgröna drygt 68 procent i hyreshusen kring Nyboda, men där röstade bara 66 procent av de berättigade. Ännu lägre, 61 procent, var valdeltagandet i höghusen på Granängsringen och där fick de rödgröna 70 procent av rösterna. Annat var det bland de fina villorna på Fornudden, där moderaterna ensamma kammade hem över 57 procent av rösterna. Men där var röstdeltagandet högt, hela 88 procent. Hade vi haft röstplikt i Sverige hade valutslaget blivit ett annat.
Det låga politiska intresset i rödgröna områden med många invandrare kan ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn, att integrationspolitiken har varit dålig. Men i kvarteren med lågt valdeltagande bor också många röstskolkande svennar.
Minns bland mina över 5000 radiointervjuer, den jag gjorde i Umeå med en ung iranier. Han berättade hur han väckt uppmärksamhet i vallokalen genom att falla i gråt. Folk trodde att han var sjuk, men han var så rörd över att för första gången i sitt liv få förmånen att delta i ett demokratiskt och fritt val att tårarna rann. Så bra om andra invandrare och en hel hop sofflocksliggande svenskar också insåg detta privilegium. Eller masar de sig bara iväg till röstlokalen om de får betalt?
Betalt ja, valdebatten var ju ett veritabelt auktionerande om hur de rika skulle få mindre skatter och vi andra lite högre pensioner eller andra penningförmåner. Vi i valboskapen degraderades till giriga egoister. Internationell solidaritet förekom inte i debatten. Partierna ansåg tydligen att vi inte brydde oss om långt sämre lottade medmänniskor i de länder där uppåt tiotusen barn dör varje dag. Men i Tuff bryr vi oss och jobbar oförtrutet vidare med dessa frågor.
Plånboksfrågorna gjorde också att ideologierna helt försvann inför valet. Den skarpaste analysen av valrörelsen skrevs av idéhistorikern, professorn Sven-Eric Liedman (DN 16/9), under rubriken ”Årets valrörelse är rentvättad från ideologier”. Han skrev bland annat:
”Valrörelsen 2010 kan synas kliniskt ren från ideologier. Den domineras av en ändlös rad utspel där de flesta gäller begränsade frågor, alltifrån bruket av burka i skolan till avdrag för klimatvänliga ombyggnader i hemmet. Siffror bollas fram och åter.”
På tal om högerns ”arbetslinje” var han elak nog att påminna om den engelska fattigvårdskommissionens betänkande från år 1834, där ”arbetslinjen” verkligen hyllas, bland annat med följande ord:
”Varje öre i bidrag som tjänar till att göra de fattigas villkor mer tilltalande än den frie arbetarens är en premie för lättja och synd.”
Begreppet solidaritet glömdes tyvärr bort i årets valrörelse. Så det gick som det gick.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1273 (26/9 2010)
söndag, september 26
lördag, september 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1273) 26/9 2010 till....
....till DN-Kultur som (16/9) hade en skarpt analyserande artikel om valet, skriven av professorn och idéhistorikern Sven-Eric Liedman. En annan lysande artikel, som publicerades (22/9) på samma sidor är skriven av författaren Sven Lindqvist som betonar behovet av stridbara och modiga författare. Han framhåller Barbro Alvings och Per Anders Fogelströms kamp mot de framskridna planerna på svenska kärnvapen. Det verkade i början lönlöst eftersom det mediala och politiska etablissemanget agiterade för blågula atombomber, men efter några år lyckades fredsrörelsen med dessa två författare i spetsen svänga opinionen i en mera vettig och humanistisk riktning.
(Hela Sven-Eric Liedmans artikel finns att läsa på http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arets-valrorelse-ar-rentvattad-fran-ideologier-1.1171719 , medan Lindqvists artikel finns på http://www.dn.se/dnbok/forfattarna-vagar-inte-langre-ta-fajten-1.1174681 )
....till Den amerikanske historieprofessorn Howard Zinn (1922-2010), som bland annat skrivit följande rader, uppmuntrande för oss i den frivilliga folkrörelsen: ”Att vara hoppfull i svåra tider är inte bara dåraktigt romantiskt. Det bygger på det faktum att den mänskliga historien inte bara är en historia om grymhet utan också om medkänsla, uppoffring, mod och godhet. Om vi faktiskt handlar, i hur liten skala som helst, behöver vi inte sitta och vänta på någon storslaget utopisk framtid. Framtiden är en ändlös följd av nutid, och att leva idag som vi anser att mänskliga varelser bör leva, på trots mot allt omkring oss som är ont, är i sig en underbar seger” Om Zinn sade Daniel Ellsberg , han som 1971 läckte hemliga Pentagonpapper om Vietnamkriget: ”Howard Zinn är det bästa exemplet på vad en människa kan vara och kan göra med sitt liv.”
....till Armémuseum, Riddargatan 13 i Stockholm, som mellan 9 september och 8 december visar utställningen No More Wars. Utställningen baseras på föremål, texter och bilder från Hiroshima Peace Memorial Museum samt bilder från Nagasaki Atomic Bomb Museum. Historieprofessorn Peter Englund citeras: ”Atombomben är en styggelse, inte bara för att den hotar våra kroppar utan kanske än mer för att den ifrågasätter vårt förnuft”. I informationen om utställningen sägs: ”Föremålen, vardagliga och personliga, vittnar om hur tillvaron slås sönder i ett ögonblick. De bär alla på en egen berättelse som sammantaget tecknar en fasansfull historia om mänskligt lidande i krig. Alla föremål är unika och har aldrig tidigare visats i Skandinavien.”
....till Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som nu polisanmält Saab för mutbrott i samband med försäljningen av Jas 39 Gripen till Sydafrika 1999 samt de motköp som var kopplade till affären. Svenska Freds’ ordförande Anna Ek säger: ”Denna vapenaffär kan vara den största korruptionshärva som ett svenskt företag någonsin varit inblandat i och överåklagaren måste nu lyfta på varenda sten för att hela sanningen ska komma fram och ansvariga ställas inför rätta”
....till Gunder Andersson, som (AB 15/9) skriver om Maj Wechselmanns nya film ”Carl Bildt – en trovärdig man?”, som visas på biografen Zita, Birger Jarlsgatan 37. Den handlar om Bildts engagemang i Lundin Oil, vars verksamhet i Sudan och Etiopien enligt Andersson bidragit till ”brutala människoomflyttningar, en etnisk rensning av stora områden, rituella våldtäkter, nedbrända byar, förstörelse av grödan för att framkalla svält”. På 90-talet gjorde Wechselmann bland annat filmen ”Koytas – Kniven”, som handlade om de indiska sockerrörshuggarnas svåra situation, bland vilka Tuff då bekostade omfattande skolprojekt för 3000 barn varje år.
...till kommande Tuff-arrangemang, nämligen det möte som Radio Tuffs Marianne Stieger inleder om Robert Stiegers bok om hans tonårstid i krig och fångenskap. Den har fått den svenska titeln: ”Tysk, men inte nazist”. Alla välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 måndag den 4 oktober kl 19. Och nästa träff i samtalscaféet Filosofika är måndagen den 18 oktober. Ämne: ”Onda och goda”. Inledare: Birgitta Karlfeldt.
....till de medvetna och solidariska människor, som beslutar sig för att bli medlemmar i Tuff genom att på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6 betala 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem. Gåvor är också lika välkomna som uppmuntrande!
(Hela Sven-Eric Liedmans artikel finns att läsa på http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arets-valrorelse-ar-rentvattad-fran-ideologier-1.1171719 , medan Lindqvists artikel finns på http://www.dn.se/dnbok/forfattarna-vagar-inte-langre-ta-fajten-1.1174681 )
....till Den amerikanske historieprofessorn Howard Zinn (1922-2010), som bland annat skrivit följande rader, uppmuntrande för oss i den frivilliga folkrörelsen: ”Att vara hoppfull i svåra tider är inte bara dåraktigt romantiskt. Det bygger på det faktum att den mänskliga historien inte bara är en historia om grymhet utan också om medkänsla, uppoffring, mod och godhet. Om vi faktiskt handlar, i hur liten skala som helst, behöver vi inte sitta och vänta på någon storslaget utopisk framtid. Framtiden är en ändlös följd av nutid, och att leva idag som vi anser att mänskliga varelser bör leva, på trots mot allt omkring oss som är ont, är i sig en underbar seger” Om Zinn sade Daniel Ellsberg , han som 1971 läckte hemliga Pentagonpapper om Vietnamkriget: ”Howard Zinn är det bästa exemplet på vad en människa kan vara och kan göra med sitt liv.”
....till Armémuseum, Riddargatan 13 i Stockholm, som mellan 9 september och 8 december visar utställningen No More Wars. Utställningen baseras på föremål, texter och bilder från Hiroshima Peace Memorial Museum samt bilder från Nagasaki Atomic Bomb Museum. Historieprofessorn Peter Englund citeras: ”Atombomben är en styggelse, inte bara för att den hotar våra kroppar utan kanske än mer för att den ifrågasätter vårt förnuft”. I informationen om utställningen sägs: ”Föremålen, vardagliga och personliga, vittnar om hur tillvaron slås sönder i ett ögonblick. De bär alla på en egen berättelse som sammantaget tecknar en fasansfull historia om mänskligt lidande i krig. Alla föremål är unika och har aldrig tidigare visats i Skandinavien.”
....till Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som nu polisanmält Saab för mutbrott i samband med försäljningen av Jas 39 Gripen till Sydafrika 1999 samt de motköp som var kopplade till affären. Svenska Freds’ ordförande Anna Ek säger: ”Denna vapenaffär kan vara den största korruptionshärva som ett svenskt företag någonsin varit inblandat i och överåklagaren måste nu lyfta på varenda sten för att hela sanningen ska komma fram och ansvariga ställas inför rätta”
....till Gunder Andersson, som (AB 15/9) skriver om Maj Wechselmanns nya film ”Carl Bildt – en trovärdig man?”, som visas på biografen Zita, Birger Jarlsgatan 37. Den handlar om Bildts engagemang i Lundin Oil, vars verksamhet i Sudan och Etiopien enligt Andersson bidragit till ”brutala människoomflyttningar, en etnisk rensning av stora områden, rituella våldtäkter, nedbrända byar, förstörelse av grödan för att framkalla svält”. På 90-talet gjorde Wechselmann bland annat filmen ”Koytas – Kniven”, som handlade om de indiska sockerrörshuggarnas svåra situation, bland vilka Tuff då bekostade omfattande skolprojekt för 3000 barn varje år.
...till kommande Tuff-arrangemang, nämligen det möte som Radio Tuffs Marianne Stieger inleder om Robert Stiegers bok om hans tonårstid i krig och fångenskap. Den har fått den svenska titeln: ”Tysk, men inte nazist”. Alla välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 måndag den 4 oktober kl 19. Och nästa träff i samtalscaféet Filosofika är måndagen den 18 oktober. Ämne: ”Onda och goda”. Inledare: Birgitta Karlfeldt.
....till de medvetna och solidariska människor, som beslutar sig för att bli medlemmar i Tuff genom att på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6 betala 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem. Gåvor är också lika välkomna som uppmuntrande!
Radio Tuff ne 1273
Här nedan en sammanfattning av Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1273) söndag 26 september kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 10 oktober på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Välkommen du också med dina synpunkter!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till två DN-artiklar, två stridbara svenska författare, en radikal amerikansk historieprofessor, en utställning om atomkrig, en polisanmälan. en filmrecension, två Tuff-arrangemang och till solidariska människor.
Hampus Eckermans gör nedslag om valen i Peru och Afghanistan, om en inröstad shaman, utvisning för även mindre brott och nya uppgifter om den elake president Nixon.
Monica Schelin och Åke Sandin samtalar om de tusentals fängelsedömda vapenvägrarna för 40 -50 år sedan.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Vart tog solidaritet, ideologier och världens fattiga vägen?” och handlar om valrörelsen.
Marianne Stieger intervjuas om sin make Roberts bok som hon nu har översatt med titeln ”Tysk, men inte nazist”.
Välkommen du också med dina synpunkter!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till två DN-artiklar, två stridbara svenska författare, en radikal amerikansk historieprofessor, en utställning om atomkrig, en polisanmälan. en filmrecension, två Tuff-arrangemang och till solidariska människor.
Hampus Eckermans gör nedslag om valen i Peru och Afghanistan, om en inröstad shaman, utvisning för även mindre brott och nya uppgifter om den elake president Nixon.
Monica Schelin och Åke Sandin samtalar om de tusentals fängelsedömda vapenvägrarna för 40 -50 år sedan.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Vart tog solidaritet, ideologier och världens fattiga vägen?” och handlar om valrörelsen.
Marianne Stieger intervjuas om sin make Roberts bok som hon nu har översatt med titeln ”Tysk, men inte nazist”.
fredag, september 24
”Vägra döda! Vägra värnplikt!”
Rubriken är en paroll som fanns på banderoller för 40-50 år sedan. Den var olaglig, ansågs som uppvigling och de ansvariga straffades. Ett av inslagen i nästa Radio Tuff handlar om vänpliktsvägran. Nyligen blev Radio Tuffs programledare sedan 1985, Åke Sandin, intervjuad på den stora tyska TV-kanalen ZDF om desertörerna som Tyresö Ulands- och FredsFörening tog hand om från det amerikanska kriget i Vietnam för 40 år sen. Men nu vill en ung tjej på fredstidningen Pax intervjua honom. Jag frågade Åke om vad då?
Åke: Det är om ett liknande ämne som desertörer. Eftersom värnplikten nu avskaffats vill Pax göra ett reportage om svenska vapenvägrare. Jag var en av dom.
Jag invände att Åke väl hade varit en riktig stridis i unga dar.
Åke: Jovisst. Redan som trettonåring var jag ivrig landstormspojke. Sju år senare gick jag ut som etta bland befälseleverna i pansarvärnsgruppen på I 21. Som 22-åring förde jag befäl över 40 man vid en vintrig militärmanöver i Norrland. Men när jag nästa gång inkallades vägrade jag. Då ivrade det mediala och politiska etablissemanget för blågula atomvapen, snacka om förintelse! Dessutom hade mina historiestudier lärt mig, att det inte minst var kvinnor, barn och andra civila vi unga ”soldathjältar” dödade i krig.
Frågade vad som hände då?
Åke: Fängelse i en månad
Frågade om det var många som vapenvägrade på den tiden?
Åke: Nej inte då, så jag tillhörde väl ”pionjärerna”. Men sedan på 70-talet dömdes ett tusental killar till fängelse varje år. Många hade begärt men nekats vapenfri tjänst, trots att den var flera månader längre än militärtjänsten. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper tog svenska vägrare som sina samvetsfångar.
Frågade om det räckte med fängelse?
Åke: Nej, jag tycks ha varit ovärderlig för staten. Fick något år efter fängelsevistelsen som vapenfri gräva diken på Stora skuggan och sedan jobba på sågverk i Uppland. Och på halvgamla dar blev jag inkallad några veckor till civilförsvar på Rosersberg. Det var för all del en viktig utbildning, men jag insåg att det var mycket svårt att i krig försöka rädda människor. Jämfört med detta var det mycket lätt att i lumpen lära sig massdöda människor.
Påpekade att det aldrig numera talas om hur ickevåldsverkare behandlades på den tiden.
Åke: Det är sant och det beror väl på att så många då bland journalister, politiker och präster höll käften. Nu skäms dom trots att dom kan tungomålstala om mänskliga rättigheter. Det är lika tyst om varför så många medier och beslutsfattare för 15-30 år sedan många hundra gånger larmade om att sovjetiska ubåtar vimlade i våra vatten. Sedan har det visat sig att nästan allt var propagandalögner, så detta ämne ska också nedtystas.
---------------------------------------------------------------
Monica Schelin har varit vice ordförande i Svenska Freds och ordförande i Tuff. Hon är nu vice ordförande i Tuff och regelbunden medarbetare i Radio Tuff. Intervjun med Åke sänds första gången söndag 26/9 kl 17 och sedan 4 ggr/dygn i två veckor på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
Åke: Det är om ett liknande ämne som desertörer. Eftersom värnplikten nu avskaffats vill Pax göra ett reportage om svenska vapenvägrare. Jag var en av dom.
Jag invände att Åke väl hade varit en riktig stridis i unga dar.
Åke: Jovisst. Redan som trettonåring var jag ivrig landstormspojke. Sju år senare gick jag ut som etta bland befälseleverna i pansarvärnsgruppen på I 21. Som 22-åring förde jag befäl över 40 man vid en vintrig militärmanöver i Norrland. Men när jag nästa gång inkallades vägrade jag. Då ivrade det mediala och politiska etablissemanget för blågula atomvapen, snacka om förintelse! Dessutom hade mina historiestudier lärt mig, att det inte minst var kvinnor, barn och andra civila vi unga ”soldathjältar” dödade i krig.
Frågade vad som hände då?
Åke: Fängelse i en månad
Frågade om det var många som vapenvägrade på den tiden?
Åke: Nej inte då, så jag tillhörde väl ”pionjärerna”. Men sedan på 70-talet dömdes ett tusental killar till fängelse varje år. Många hade begärt men nekats vapenfri tjänst, trots att den var flera månader längre än militärtjänsten. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper tog svenska vägrare som sina samvetsfångar.
Frågade om det räckte med fängelse?
Åke: Nej, jag tycks ha varit ovärderlig för staten. Fick något år efter fängelsevistelsen som vapenfri gräva diken på Stora skuggan och sedan jobba på sågverk i Uppland. Och på halvgamla dar blev jag inkallad några veckor till civilförsvar på Rosersberg. Det var för all del en viktig utbildning, men jag insåg att det var mycket svårt att i krig försöka rädda människor. Jämfört med detta var det mycket lätt att i lumpen lära sig massdöda människor.
Påpekade att det aldrig numera talas om hur ickevåldsverkare behandlades på den tiden.
Åke: Det är sant och det beror väl på att så många då bland journalister, politiker och präster höll käften. Nu skäms dom trots att dom kan tungomålstala om mänskliga rättigheter. Det är lika tyst om varför så många medier och beslutsfattare för 15-30 år sedan många hundra gånger larmade om att sovjetiska ubåtar vimlade i våra vatten. Sedan har det visat sig att nästan allt var propagandalögner, så detta ämne ska också nedtystas.
---------------------------------------------------------------
Monica Schelin har varit vice ordförande i Svenska Freds och ordförande i Tuff. Hon är nu vice ordförande i Tuff och regelbunden medarbetare i Radio Tuff. Intervjun med Åke sänds första gången söndag 26/9 kl 17 och sedan 4 ggr/dygn i två veckor på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
onsdag, september 22
Sven Lindqvist om Bang och Fogelström
Förra veckan publicerade DN-Kultur en läsvärd och skarpt analyserande artikel om valet, skriven av professorn och idéhistorikern Sven-Eric Liedman (se nedan den 17 sept). I dag kommer en lång, lysande artikel av författaren Sven Lindqvist. Den handlar om behovet av modiga och stridbara författare. Han erinrar om sin debutbok ”Ett förslag” och skriver:
"Vad jag föreslog var ett nytt liv, levt i större allvar. Jag föreslog en ny dikt, riktad direkt till en läsare ”som hotas av en stor fara”. En läsare som ”hör radion säga att det nya kriget brutit ut”.
Det var så jag definierade mig. Vi drömde om kärlek, lycka, framgång – men levde hela tiden i skuggan av en annalkande katastrof som vi ingenting tyckte oss kunna göra för att hejda.
Barbro Alving och Per Anders Fogelström nöjde sig inte med det. Bang och Paff kallade till ett möte för att starta kampanjen mot svenska atomvapen.
Jag smålog världsvist åt deras blåögdhet. Vad kunde två aldrig så stridbara författare åstadkomma i kärnvapenvärlden?
De hade ju ingen chans mot massmedierna, militär, partikanslier och näringsliv – hela det etablissemang som på arbetstid och med till synes oändliga resurser propagerade för svensk atombomb.
För att besegra detta etablissemang måste man, sa jag, identifiera opinionsbildare och beslutsfattare i nyckelpositioner och inrikta alla krafter på att övertyga just dem.
Nej, sa Bang och Paff, det gäller tvärtom att bygga underifrån och skapa en folkrörelse.
Jag tyckte de kastade bort sina liv på att skriva insändare i lokalpressen och kuska runt i landet och tala för husmorsföreningar och fackklubbar, när Tingsten på Dagens Nyheters ledarsida nådde en halv miljon läsare varje dag. Vad skulle det tjäna till?
Jag hade inte räknat med det förtroende Per Anders Fogelström var på väg att bygga upp hos dem som läste hans stora romanserie om arbetarklassens Stockholm. När han argumenterade mot kärnvapen hörde läsarna inte bara den stridbare författaren utan samtidigt den lugna, kloka, erfarna berättarrösten i romanerna. Den vann deras tillit, den gjorde dem mottagliga även för argumenten mot kärnvapen.
Jag hade inte räknat med det förtroende som Barbro Alving hade byggt upp under många år som krigskorrespondent. Inte minst när hon skildrat bombernas verkningar för kvinnor och barn. Och i kärnvapenkriget var civila offer inte längre en fråga om enstaka olycksfall i arbetet – utan om den avsiktliga tillintetgörelsen av miljoner och åter miljoner obeväpnade kvinnor, barn och åldringar i ett allomfattande folkmord utan motstycke i historien.
En sådan katastrof är svår att föreställa sig, men den tillit Bang skapat hos läsarna gjorde det ändå möjligt.
När kampen började 1956 var bara 36 procent av svenska folket mot kärnvapen. Men Bang och Paff och de andra som jag så erfaret hade smålett åt fortsatte att tala kväll efter kväll på småmöten över hela landet. Tre år senare, oktober 1959, var kärnvapenmotståndarna i knapp majoritet: 51 procent. Ytterligare tio år senare var 69 procent av svenska folket motståndare till kärnvapen. Till och med DN hade ändrat uppfattning.
Lika ofrånkomlig som den svenska atombomben hade förefallit i mitten av 1950-talet, lika självklart hade det nu blivit att vi inte skulle ha kärnvapen.
Det är ett bra exempel på vad stridbara författare kan uträtta.
Och inte fanns det större ”plats” för dem då, än det finns i dag.
Då som nu hade Bang och Paff alla odds emot sig. Men de gav inte upp i förväg, som jag gjorde. De tog kampen.
De satsade hela det förtroende hos läsarna som deras texter under många år byggt upp. De tog sig plats, som stridbara författare i alla tider har fått göra. Och fortfarande gör, i dag"
(Hela Sven Lindqvists artikel finns att läsa på
http://www.dn.se/dnbok/forfattarna-vagar-inte-langre-ta-fajten-1.1174681 )
"Vad jag föreslog var ett nytt liv, levt i större allvar. Jag föreslog en ny dikt, riktad direkt till en läsare ”som hotas av en stor fara”. En läsare som ”hör radion säga att det nya kriget brutit ut”.
Det var så jag definierade mig. Vi drömde om kärlek, lycka, framgång – men levde hela tiden i skuggan av en annalkande katastrof som vi ingenting tyckte oss kunna göra för att hejda.
Barbro Alving och Per Anders Fogelström nöjde sig inte med det. Bang och Paff kallade till ett möte för att starta kampanjen mot svenska atomvapen.
Jag smålog världsvist åt deras blåögdhet. Vad kunde två aldrig så stridbara författare åstadkomma i kärnvapenvärlden?
De hade ju ingen chans mot massmedierna, militär, partikanslier och näringsliv – hela det etablissemang som på arbetstid och med till synes oändliga resurser propagerade för svensk atombomb.
För att besegra detta etablissemang måste man, sa jag, identifiera opinionsbildare och beslutsfattare i nyckelpositioner och inrikta alla krafter på att övertyga just dem.
Nej, sa Bang och Paff, det gäller tvärtom att bygga underifrån och skapa en folkrörelse.
Jag tyckte de kastade bort sina liv på att skriva insändare i lokalpressen och kuska runt i landet och tala för husmorsföreningar och fackklubbar, när Tingsten på Dagens Nyheters ledarsida nådde en halv miljon läsare varje dag. Vad skulle det tjäna till?
Jag hade inte räknat med det förtroende Per Anders Fogelström var på väg att bygga upp hos dem som läste hans stora romanserie om arbetarklassens Stockholm. När han argumenterade mot kärnvapen hörde läsarna inte bara den stridbare författaren utan samtidigt den lugna, kloka, erfarna berättarrösten i romanerna. Den vann deras tillit, den gjorde dem mottagliga även för argumenten mot kärnvapen.
Jag hade inte räknat med det förtroende som Barbro Alving hade byggt upp under många år som krigskorrespondent. Inte minst när hon skildrat bombernas verkningar för kvinnor och barn. Och i kärnvapenkriget var civila offer inte längre en fråga om enstaka olycksfall i arbetet – utan om den avsiktliga tillintetgörelsen av miljoner och åter miljoner obeväpnade kvinnor, barn och åldringar i ett allomfattande folkmord utan motstycke i historien.
En sådan katastrof är svår att föreställa sig, men den tillit Bang skapat hos läsarna gjorde det ändå möjligt.
När kampen började 1956 var bara 36 procent av svenska folket mot kärnvapen. Men Bang och Paff och de andra som jag så erfaret hade smålett åt fortsatte att tala kväll efter kväll på småmöten över hela landet. Tre år senare, oktober 1959, var kärnvapenmotståndarna i knapp majoritet: 51 procent. Ytterligare tio år senare var 69 procent av svenska folket motståndare till kärnvapen. Till och med DN hade ändrat uppfattning.
Lika ofrånkomlig som den svenska atombomben hade förefallit i mitten av 1950-talet, lika självklart hade det nu blivit att vi inte skulle ha kärnvapen.
Det är ett bra exempel på vad stridbara författare kan uträtta.
Och inte fanns det större ”plats” för dem då, än det finns i dag.
Då som nu hade Bang och Paff alla odds emot sig. Men de gav inte upp i förväg, som jag gjorde. De tog kampen.
De satsade hela det förtroende hos läsarna som deras texter under många år byggt upp. De tog sig plats, som stridbara författare i alla tider har fått göra. Och fortfarande gör, i dag"
(Hela Sven Lindqvists artikel finns att läsa på
http://www.dn.se/dnbok/forfattarna-vagar-inte-langre-ta-fajten-1.1174681 )
fredag, september 17
Liedmans lysande artikel
Ofta numera tycker jag korsordet på DNs kultursidor är det intressantaste. Men i går (16/9) hade Sven-Eric Liedman en helsida där under rubriken "Därför är årets valrörelse rentvättad från ideologier". Den är ytterst välformulerad och Liedman är ju professor i idéhistoria och känner alltså till det politiska tänkandet genom seklerna. De som lika frigjort som historielöst i propagandan påstår sig tillhöra "det enda arbetarpartiet" får sig en känga, när Liedman får den engelska fattigdomskommissionen från 1834 i tankarna. Så här skrev den:
"Varje öre i bidrag som tjänar till att göra de fattigas villkor mer tilltalande än den frie arbetarens är en premie för lättja och synd".
Men läs hela denna lysande artikel på http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arets-valrorelse-ar-rentvattad-fran-ideologier-1.1171719
Själv är jag lite deppad över att många partier behandlar oss väljare som egoistiska och giriga konsumenter, att vi liksom pastor Jansson inte har några bestämda åsikter alls -- utom för omsorgen om våra egna plånböcker. Några tusen kronor mindre i skatt för de välbeställda, några hundra kronor till för oss andra, ja till oss pensionärer, en stor väljargrupp, har det varit rena löftesauktionen.
Det sägs att valrörelsen varit ovanligt ren utom att unga odemokratiska idioter, som genom att störa Sverigedemokraternas valmöten därigenom hjälper detta parti att få sympatier. Korkat och kontraproduktivt.
Ett fult och tjatigt inslag har varit att varna för de rödgröna genom att påminna om Vänsterpartiets kommunistiska förflutna för något halvsekel sedan. Den borgerliga alliansen har klarat sig mot sådana skamgrepp, trots att dess ledande parti är arvtagare till Högerpartiet, som under min farfars tid ständigt försökte stoppa demokratins genomförande och sedan dess i decennier spjärnade emot varje rimlig välfärdsreform. Detta har jag på radion skildrat, bland annat genom att kommentera de senaste böckerna om statsministrarna Karl Staaff (liberal) och Arvid Lindman (höger). Hörs nu på radion www.tyresoradion.se och finns här på bloggen, inlagt den 25 juli i år.
Men som sagt, läs gärna Sven-Eric Liedmans artikel.
Åke Sandin
"Varje öre i bidrag som tjänar till att göra de fattigas villkor mer tilltalande än den frie arbetarens är en premie för lättja och synd".
Men läs hela denna lysande artikel på http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arets-valrorelse-ar-rentvattad-fran-ideologier-1.1171719
Själv är jag lite deppad över att många partier behandlar oss väljare som egoistiska och giriga konsumenter, att vi liksom pastor Jansson inte har några bestämda åsikter alls -- utom för omsorgen om våra egna plånböcker. Några tusen kronor mindre i skatt för de välbeställda, några hundra kronor till för oss andra, ja till oss pensionärer, en stor väljargrupp, har det varit rena löftesauktionen.
Det sägs att valrörelsen varit ovanligt ren utom att unga odemokratiska idioter, som genom att störa Sverigedemokraternas valmöten därigenom hjälper detta parti att få sympatier. Korkat och kontraproduktivt.
Ett fult och tjatigt inslag har varit att varna för de rödgröna genom att påminna om Vänsterpartiets kommunistiska förflutna för något halvsekel sedan. Den borgerliga alliansen har klarat sig mot sådana skamgrepp, trots att dess ledande parti är arvtagare till Högerpartiet, som under min farfars tid ständigt försökte stoppa demokratins genomförande och sedan dess i decennier spjärnade emot varje rimlig välfärdsreform. Detta har jag på radion skildrat, bland annat genom att kommentera de senaste böckerna om statsministrarna Karl Staaff (liberal) och Arvid Lindman (höger). Hörs nu på radion www.tyresoradion.se och finns här på bloggen, inlagt den 25 juli i år.
Men som sagt, läs gärna Sven-Eric Liedmans artikel.
Åke Sandin
söndag, september 12
Karl XII, Churchill och verkliga hjältar
Som pojke lärde jag mig många dikter utantill, eftersom min far brukade deklamera verser av bland andra Johan Ludvig Runeberg och Esaias Tegnér, På äldre dagar har jag mest uppskattat Runebergs dikt “Den döende krigaren”, som med empati skildrar en fiende, en döende ryss.
Av min pappas uppläsning av Esaias Tegnérs diktning minns jag nu med störst beundran följande strof:
Döm ej strax den vilseförda,stolte broder, med förakt./Icke vägde du den bördaödet på hans skuldra lagt./Icke talde du de stridersom han stridde för sin dygd,/icke vet du vad han liderav sin ånger, av sin blygd.
Den är väl fin och medmänsklig, men biskop Tegnér skrev också för 200 år sedan i tidens nationalistiska anda en hjältedikt om Karl XII, den som börjar:
”Kung Karl den unge hjälte/ han stod i rök och damm/ han drog sitt svärd från bälte/och bröt i striden fram.”
Det är klart att jag som lättlurad pojke tyckte att det var häftigt. Sedan under mina historiestudier upptäckte jag, vilken nöd och död Karl XII:s krig hade inneburit för miljoner ryssar, polacker och svenskar.
Karl XII deltog i alla fall i krigen och stupade från en omtvistad kula redan vid 36 års ålder 1718. Europas ”störste statsman under 1900-talet”, Winston Churchill, kunde däremot åldras i säkerhet, låt vara efter ett äventyrligt journalistliv i sin ungdom. Samtida med Hitler och andra rasister, som det då vimlade av i olika länder, talade också han om den egna rasens överlägsenhet. Ja, under 1920-talet tyckte han att det var bra att britterna från luften med gas dödade vad han kallade ”barbariska människor” i byarna i det av britterna ockuperade Irak.
Churchill var också ytterst ansvarig för att det brittiska flyget under sina terrorbombningar av tyska städer sprängde eller brände ihjäl 70 000 tyska barn plus 600 000 andra civila. Men han tillhörde segrarna och de skall definitionsmässigt inte klandras som krigsförbrytare.
Nyligen utkom en bok av den kvinnliga indiska toppfysikern Madhusree Mukerjee. Den har titeln Churchill’s Secret War. Hon skriver om den i väst nedtystade svälten i Brittiska Indien 1943, då ca tre miljoner människor dog och Calcuttas gator var fulla av lik och svältande stackars människor. Hon har funnit, att Churchill vägrade att skicka matleveranser till de svältande bengalerna. Och inte nog med det, så menar hon att han genom sin avsky för Nehru och andra i den indiska frihetsrörelsen, till exempel Gandhi, som han stämplade som ”en halvnaken apa”, starkt bidrog till det otäcka blodbad som Indien drabbades av efter frigörelsen 1947.
På vers finner jag numera de verkliga hjältarna hos Bertolt Brecht i hans dikt ”En läsandes arbetares frågor”, den som börjar:
”Vem byggde Tebe med de sju portarna?
I böckerna står kungars namn.
Har kungarna släpat fram klippblocken?”
Eller anonyma hjältar på mycket närmare håll i Sven Lionells ”De namnlösas visa” om de många anonyma på Tyresö kyrkogård, där människornas namn inte är utsatta utan bara gårdarna, typ Dyvik, Näsby, Uddby kvarn och andra:
”Vi som levde och slet med grödan och djuren
namnlösa bönder, kvinnor och barn
vi finns under stenar i bogårdsmuren
under Dyvik, Näsby och Uddby kvarn”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1272) 12-26 sept.
Av min pappas uppläsning av Esaias Tegnérs diktning minns jag nu med störst beundran följande strof:
Döm ej strax den vilseförda,stolte broder, med förakt./Icke vägde du den bördaödet på hans skuldra lagt./Icke talde du de stridersom han stridde för sin dygd,/icke vet du vad han liderav sin ånger, av sin blygd.
Den är väl fin och medmänsklig, men biskop Tegnér skrev också för 200 år sedan i tidens nationalistiska anda en hjältedikt om Karl XII, den som börjar:
”Kung Karl den unge hjälte/ han stod i rök och damm/ han drog sitt svärd från bälte/och bröt i striden fram.”
Det är klart att jag som lättlurad pojke tyckte att det var häftigt. Sedan under mina historiestudier upptäckte jag, vilken nöd och död Karl XII:s krig hade inneburit för miljoner ryssar, polacker och svenskar.
Karl XII deltog i alla fall i krigen och stupade från en omtvistad kula redan vid 36 års ålder 1718. Europas ”störste statsman under 1900-talet”, Winston Churchill, kunde däremot åldras i säkerhet, låt vara efter ett äventyrligt journalistliv i sin ungdom. Samtida med Hitler och andra rasister, som det då vimlade av i olika länder, talade också han om den egna rasens överlägsenhet. Ja, under 1920-talet tyckte han att det var bra att britterna från luften med gas dödade vad han kallade ”barbariska människor” i byarna i det av britterna ockuperade Irak.
Churchill var också ytterst ansvarig för att det brittiska flyget under sina terrorbombningar av tyska städer sprängde eller brände ihjäl 70 000 tyska barn plus 600 000 andra civila. Men han tillhörde segrarna och de skall definitionsmässigt inte klandras som krigsförbrytare.
Nyligen utkom en bok av den kvinnliga indiska toppfysikern Madhusree Mukerjee. Den har titeln Churchill’s Secret War. Hon skriver om den i väst nedtystade svälten i Brittiska Indien 1943, då ca tre miljoner människor dog och Calcuttas gator var fulla av lik och svältande stackars människor. Hon har funnit, att Churchill vägrade att skicka matleveranser till de svältande bengalerna. Och inte nog med det, så menar hon att han genom sin avsky för Nehru och andra i den indiska frihetsrörelsen, till exempel Gandhi, som han stämplade som ”en halvnaken apa”, starkt bidrog till det otäcka blodbad som Indien drabbades av efter frigörelsen 1947.
På vers finner jag numera de verkliga hjältarna hos Bertolt Brecht i hans dikt ”En läsandes arbetares frågor”, den som börjar:
”Vem byggde Tebe med de sju portarna?
I böckerna står kungars namn.
Har kungarna släpat fram klippblocken?”
Eller anonyma hjältar på mycket närmare håll i Sven Lionells ”De namnlösas visa” om de många anonyma på Tyresö kyrkogård, där människornas namn inte är utsatta utan bara gårdarna, typ Dyvik, Näsby, Uddby kvarn och andra:
”Vi som levde och slet med grödan och djuren
namnlösa bönder, kvinnor och barn
vi finns under stenar i bogårdsmuren
under Dyvik, Näsby och Uddby kvarn”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1272) 12-26 sept.
lördag, september 11
Radio Tuff nr 1272 (12-26 sept.)
Här finns texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1272) söndag 12 september kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 26 september på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Välkommen du också med dina synpunkter! Skicka dem till ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till Per Anders Fogelströms vänner, dem som kom ihåg olika 11 september, en f d FN-ambassadör, en loppmarknad i Skarpnäck, en tysk TV-reporter, en amerikansk krigsveteran och numera fredsaktivist, alla som förgäves jobbat med ett förväntat besök av indier, en Tuff-veteran och en dikt om solidaritet.
På telefon från Malmö kåserar Marianne Stieger under rubriken ”Rosor jag fått och rosor jag ger” om hjälparbetare, farligt civilkrage och en kär bortgången Tyresöbo.
Åke Sandins krönika har titeln ”Karl XII, Churchill och verkliga hjältar” och innehåller också diktsnuttar från Esaias Tegnér till Bertolt Brecht.
Inför samtalscaféet Filosofika den 13 september med ämnet ”Vart tog etiken vägen?” intervjuas inledaren och Tuff-veteranen Göran Flodman.
Hampus Eckerman tar upp tilltänkt bränning av koraner i USA, tidigare bokbål på Nya Testamentet i Israel, Pentagons uppköp av hela upplagor av för USA misshagliga böcker, Blairs memoarer och Expressens överdrifter om talibanernas motstånd mot flickskolor.
Välkommen du också med dina synpunkter! Skicka dem till ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till Per Anders Fogelströms vänner, dem som kom ihåg olika 11 september, en f d FN-ambassadör, en loppmarknad i Skarpnäck, en tysk TV-reporter, en amerikansk krigsveteran och numera fredsaktivist, alla som förgäves jobbat med ett förväntat besök av indier, en Tuff-veteran och en dikt om solidaritet.
På telefon från Malmö kåserar Marianne Stieger under rubriken ”Rosor jag fått och rosor jag ger” om hjälparbetare, farligt civilkrage och en kär bortgången Tyresöbo.
Åke Sandins krönika har titeln ”Karl XII, Churchill och verkliga hjältar” och innehåller också diktsnuttar från Esaias Tegnér till Bertolt Brecht.
Inför samtalscaféet Filosofika den 13 september med ämnet ”Vart tog etiken vägen?” intervjuas inledaren och Tuff-veteranen Göran Flodman.
Hampus Eckerman tar upp tilltänkt bränning av koraner i USA, tidigare bokbål på Nya Testamentet i Israel, Pentagons uppköp av hela upplagor av för USA misshagliga böcker, Blairs memoarer och Expressens överdrifter om talibanernas motstånd mot flickskolor.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1272) 12-26 sept till...
....till sällskapet Per Anders Fogelströms Vänner, som påminner om att det nu är 50 år sedan hans ”Mina drömmars stad” kom ut första gången med bl a ett möte i föreläsningssalen, Stadsarkivet, torsdag den 23 sept. kl 18. Inom fredsrörelsen har vi mycket att påminna om beträffande Fogelström, Svenska Freds’ ordförande 1963-77
....till alla dem, som nyligen kom ihåg 11 september, inte bara det välkänt otäcka som hände den dagen i USA 2001 utan också att Anna Lindh dog efter ett attentat den dagen 2003 och att den folkvalde Salvador Allende och många andra i Chile mördades av militären den 11 september 1973. Det värsta men trendriktigt nästan helt nedtystade av alla 11 september är dock vad som hände i Darmstadt den dagen 1944. Det ”hjältemodiga” brittiska flyget terrorbombade då staden och brände eller sprängde ihjäl 12 000 civila, däribland 2000 barn, låt vara tyska –så vaddåra undrar de många skamlöst rasistiska antityska trendnissarna:
....till Göteborgs-Posten som (6/9) publicerar en artikel av förre svenske FN-ambassadören Pierre Schori, som bland annat skriver: ”När socialdemokratin bryter med regeringens låtgå-politik i Afghanistan ondgör sig Carl Bildt och hans regeringskolleger över att Mona Sahlin vikt sig för Lars Ohly och att kommunisterna styr de rödgrönas utrikespolitik. Detta är lappri och vulgärpropaganda när de egna argumenten kraschat mot verkligheten.” Schori har nyligen kommit ut med boken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard).
....till Kollektivhusföreningen Sockenstugan, Statsrådsvägen 9 i Skarpnäck, som den 18 september kl 11-15 har loppmarknad som går till hjälpverksamhet på olika håll. De utlovar kaffe med hembakat bröd. Inkomster från deras tidigare loppis har inte minst tack vare läkaren och Tuff-medlemmen Ingrid Eckerman bland annat gått till Tuffs biståndsarbete bland utfattiga eller krigsdrabbade i olika länder
....till TV-reportern Caroline Reiher från den stora tyska TV-kanalen ZDF, som den 4 september gjorde en intervju med Rick Bailey, en av de första av de många desertörer från det amerikanska kriget i Vietnam, vilka fick bostad hos olika Tuff-medlemmar. Också Radio Tuffs Åke Sandin intervjuades.
....till 22-årige amerikanen Josh Stieber som var soldat i Irak under 14 månader men efter hemkomsten blivit en fredsaktivist. Han såg så många av amerikanska övergrepp att han förra året under sex månader vandrade eller cyklade över den amerikanska kontinenten och propagerat mot kriget och för ickevåldsliga alternativ. Han berättar om alla kamrater, som efter tiden i Irak har drabbats av posttraumatisk stress med svåra psykiska problem.
....till alla dem i Tuff som förväntansfullt jobbat med att ta emot våra indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas, men som nu tyvärr meddelat att de på grund av visumkrångel inte kommer. Det innebär tyvärr att det utannonserade mötet med dem torsdag den 30 september i Föreningsgården nu måste inställas-
...till veteranen Göran Flodman, som redan måndag den 13 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, inleder en ny träff i samtalscaféet Filosofika, den här gången i ämnet ”Vart tog etiken vägen?”,aktuellt därför att valrörelsen mestadels handlat om plånboksfrågor.
....till ”Holmberg” i DNs ”NAMN och NYTT” (7/9), som skaldat strofen ”Svikaren”:
All ljuvlighetens ljuvlighet
har fågeln sugit ut.
Nu flyr den fältet, ty den vet
att sommaren är slut.
Vad bryr den sig om vår förtret?
Den saknar solidaritet.
Den borde veta hut.
....till alla dem, som nyligen kom ihåg 11 september, inte bara det välkänt otäcka som hände den dagen i USA 2001 utan också att Anna Lindh dog efter ett attentat den dagen 2003 och att den folkvalde Salvador Allende och många andra i Chile mördades av militären den 11 september 1973. Det värsta men trendriktigt nästan helt nedtystade av alla 11 september är dock vad som hände i Darmstadt den dagen 1944. Det ”hjältemodiga” brittiska flyget terrorbombade då staden och brände eller sprängde ihjäl 12 000 civila, däribland 2000 barn, låt vara tyska –så vaddåra undrar de många skamlöst rasistiska antityska trendnissarna:
....till Göteborgs-Posten som (6/9) publicerar en artikel av förre svenske FN-ambassadören Pierre Schori, som bland annat skriver: ”När socialdemokratin bryter med regeringens låtgå-politik i Afghanistan ondgör sig Carl Bildt och hans regeringskolleger över att Mona Sahlin vikt sig för Lars Ohly och att kommunisterna styr de rödgrönas utrikespolitik. Detta är lappri och vulgärpropaganda när de egna argumenten kraschat mot verkligheten.” Schori har nyligen kommit ut med boken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard).
....till Kollektivhusföreningen Sockenstugan, Statsrådsvägen 9 i Skarpnäck, som den 18 september kl 11-15 har loppmarknad som går till hjälpverksamhet på olika håll. De utlovar kaffe med hembakat bröd. Inkomster från deras tidigare loppis har inte minst tack vare läkaren och Tuff-medlemmen Ingrid Eckerman bland annat gått till Tuffs biståndsarbete bland utfattiga eller krigsdrabbade i olika länder
....till TV-reportern Caroline Reiher från den stora tyska TV-kanalen ZDF, som den 4 september gjorde en intervju med Rick Bailey, en av de första av de många desertörer från det amerikanska kriget i Vietnam, vilka fick bostad hos olika Tuff-medlemmar. Också Radio Tuffs Åke Sandin intervjuades.
....till 22-årige amerikanen Josh Stieber som var soldat i Irak under 14 månader men efter hemkomsten blivit en fredsaktivist. Han såg så många av amerikanska övergrepp att han förra året under sex månader vandrade eller cyklade över den amerikanska kontinenten och propagerat mot kriget och för ickevåldsliga alternativ. Han berättar om alla kamrater, som efter tiden i Irak har drabbats av posttraumatisk stress med svåra psykiska problem.
....till alla dem i Tuff som förväntansfullt jobbat med att ta emot våra indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas, men som nu tyvärr meddelat att de på grund av visumkrångel inte kommer. Det innebär tyvärr att det utannonserade mötet med dem torsdag den 30 september i Föreningsgården nu måste inställas-
...till veteranen Göran Flodman, som redan måndag den 13 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, inleder en ny träff i samtalscaféet Filosofika, den här gången i ämnet ”Vart tog etiken vägen?”,aktuellt därför att valrörelsen mestadels handlat om plånboksfrågor.
....till ”Holmberg” i DNs ”NAMN och NYTT” (7/9), som skaldat strofen ”Svikaren”:
All ljuvlighetens ljuvlighet
har fågeln sugit ut.
Nu flyr den fältet, ty den vet
att sommaren är slut.
Vad bryr den sig om vår förtret?
Den saknar solidaritet.
Den borde veta hut.
fredag, september 10
Marianne Stieger: Rosor jag fått och rosor jag ger
Kära lyssnare!
Ibland klantar jag mig mer än vanligt. Så gjorde jag i förra veckan när jag äntligen skulle ut och segla. Vad jag gjorde? Jo, jag snubblade på en brygga och bröt höger hand, som nu vilar i tryggt förvar i ett gipsbandage. Försök själva att skriva med bara en hand när man är van att skriva med tio fingrar utan att titta på tangenterna. Plötsligt finns inte tangenterna där, där jag tidigare hittade dem i blindo. Och att skifta mellan stora och små bokstäver blir plötsligt ett mindre äventyr.
Nåja, större problem än en bruten hand brottas världen med. Som tröst fick jag fick en bukett helt underbara jättestora orangefärgade rosor av mina grannar, och då slog det mig att jag gärna vill dela med mig av dem till er.
Den första rosen ger jag till Johan von Schreeb, kirurg och katastrofmedicinare vid Karolinska institutet. Den mannen har jag beundrat i många år. Johan von Schreeb är grundare av den svenska avdelningen av Läkare utan gränser, och när katastrofen efter jordbävningen på Haiti var som värst tog han på sig rollen som ansvarig kirurg i staden Leogan nära skalvets epicentrum. I det kaos som härskade på Haiti och där uppåt 300 000 människor omkom, var Johan von Schreeb en klippa. Glöm inte Haiti där det behövs fortsatta insatser för att skapa en dräglig tillvaro för miljoner hemlösa!
Den andra rosen vill jag postumt dela ut till den tyske man som visade civilkurage och ingrep när två unga män trakasserade en grupp barn på ett pendeltåg i München. Dominik Brenner klev resolut fram och ställde sig beskyddande framför barnen. De unga männen misshandlade Brenner till döds. Visserligen var själva dödsorsaken hjärtstopp, men utan misshandel inget hjärtstopp. Tänk om många fler visade civilkurage i utsatta lägen!
Försvaret menade därför att de unga männen inte skulle straffas för dödsfallet, bara för misshandeln. Domarna föll dock inte till föga utan utdelade långa fängelsestraff. För det får de den tredje rosen. Jag är ingen hämndlysten människa, men det finns situationer när lagen måste sätta ner foten.
Den fjärde rosen lämnar jag med en djup bugning till styrelsemedlemmarna i TUFF som gör ett så otroligt fint jobb. Alla dessa loppisar för att samla in pengar till projekten i indiska Dharampur, alla dessa bokbord för att uppmärksamma fredsarbetet och inte minst alla styrelsemöten för att planera nya aktiviteter. Leve det frivilliga folkrörelsearbetet!
Och likaså postumt går den sista rosen till Tyresös mångåriga blomsterflicka, Tyresös egen Eliza. I kyrkans regi och i ur och skur gick Vera Sjödin, en av TUFF:s många medlemmar, och delade med varm hand ut välkomna blomster till sjuka och gamlingar som annars kanske inte hade uppvaktats på sin högtidsdag. Nu lägger jag denna ros på Veras grav.
I somras somnade Vera in tyst och stilla vid en ålder av nästan 97 år, saknad av sina tre döttrar Birgitta, Margareta och Inger och av många barnbarn. Trädgården på Hjortronvägen, som Veras make Uno hade anlagt med sådan kärlek på 60-talet, måste klara sig utan Vera nu, men i Dharampur kommer de mangoträd jag har planterat där att blomma i många, många år och minna om Tyresös blomsterflicka Vera Sjödin, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1272) 12-26 spet. 2010
Ibland klantar jag mig mer än vanligt. Så gjorde jag i förra veckan när jag äntligen skulle ut och segla. Vad jag gjorde? Jo, jag snubblade på en brygga och bröt höger hand, som nu vilar i tryggt förvar i ett gipsbandage. Försök själva att skriva med bara en hand när man är van att skriva med tio fingrar utan att titta på tangenterna. Plötsligt finns inte tangenterna där, där jag tidigare hittade dem i blindo. Och att skifta mellan stora och små bokstäver blir plötsligt ett mindre äventyr.
Nåja, större problem än en bruten hand brottas världen med. Som tröst fick jag fick en bukett helt underbara jättestora orangefärgade rosor av mina grannar, och då slog det mig att jag gärna vill dela med mig av dem till er.
Den första rosen ger jag till Johan von Schreeb, kirurg och katastrofmedicinare vid Karolinska institutet. Den mannen har jag beundrat i många år. Johan von Schreeb är grundare av den svenska avdelningen av Läkare utan gränser, och när katastrofen efter jordbävningen på Haiti var som värst tog han på sig rollen som ansvarig kirurg i staden Leogan nära skalvets epicentrum. I det kaos som härskade på Haiti och där uppåt 300 000 människor omkom, var Johan von Schreeb en klippa. Glöm inte Haiti där det behövs fortsatta insatser för att skapa en dräglig tillvaro för miljoner hemlösa!
Den andra rosen vill jag postumt dela ut till den tyske man som visade civilkurage och ingrep när två unga män trakasserade en grupp barn på ett pendeltåg i München. Dominik Brenner klev resolut fram och ställde sig beskyddande framför barnen. De unga männen misshandlade Brenner till döds. Visserligen var själva dödsorsaken hjärtstopp, men utan misshandel inget hjärtstopp. Tänk om många fler visade civilkurage i utsatta lägen!
Försvaret menade därför att de unga männen inte skulle straffas för dödsfallet, bara för misshandeln. Domarna föll dock inte till föga utan utdelade långa fängelsestraff. För det får de den tredje rosen. Jag är ingen hämndlysten människa, men det finns situationer när lagen måste sätta ner foten.
Den fjärde rosen lämnar jag med en djup bugning till styrelsemedlemmarna i TUFF som gör ett så otroligt fint jobb. Alla dessa loppisar för att samla in pengar till projekten i indiska Dharampur, alla dessa bokbord för att uppmärksamma fredsarbetet och inte minst alla styrelsemöten för att planera nya aktiviteter. Leve det frivilliga folkrörelsearbetet!
Och likaså postumt går den sista rosen till Tyresös mångåriga blomsterflicka, Tyresös egen Eliza. I kyrkans regi och i ur och skur gick Vera Sjödin, en av TUFF:s många medlemmar, och delade med varm hand ut välkomna blomster till sjuka och gamlingar som annars kanske inte hade uppvaktats på sin högtidsdag. Nu lägger jag denna ros på Veras grav.
I somras somnade Vera in tyst och stilla vid en ålder av nästan 97 år, saknad av sina tre döttrar Birgitta, Margareta och Inger och av många barnbarn. Trädgården på Hjortronvägen, som Veras make Uno hade anlagt med sådan kärlek på 60-talet, måste klara sig utan Vera nu, men i Dharampur kommer de mangoträd jag har planterat där att blomma i många, många år och minna om Tyresös blomsterflicka Vera Sjödin, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1272) 12-26 spet. 2010
lördag, september 4
RYSK ANTIHJÄLTE RÄDDADE VÄRLDEN
(Här nedan kommer en krönika från Radio Tuff 2003,återutsänd 20026, då i OBS Kulturkvarten i Sveriges Radios P 1 Eva Moberg kritiserade valet av mottagare av Nobels fredspris. I stället för att som vanligt ge etablerade organisationer och välkända, välavlönade och militaristiska politiker priser föreslog hon nu att nobelkommittén nästa år skulle ge priset till Stanislav Petrov. Därför återges nu krönikan i Radio Tuff den 28 september 2003):
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
I fredags, den 26 september 2003, borde vi ha tänkt med tacksamhet på den sovjetiske överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Det var han som för tjugo år sedan förhindrade katastrofernas katastrof.
Petrov var den 26 september 1983 förlagd några mil söder om Moskva. Han var chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Reagan hade kallat Sovjet för "ondskans imperium", ryssarna hade skjutit ner ett koreanskt passagerarplan tre veckor tidigare och Nato hade militära övningar med tonvikt på kärnvapenanvändning.
Natten den 26 september för tjugo år sen började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapen-laddningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.
Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.
I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.
Världsmedborgarna i San Francisco har beslutat hedra den sovjetiske översten med en utmärkelse.
----------------------------------------------------
Så långt krönikan från 2003. Nobels fredspris, ja, det bör ges till Stanislav Petrov i stället för till etablissemangens organisationer och personligheter, tycker alltså Eva Moberg. Det sägs att Tom Lehrer slutade att skriva sina roliga och extremt satiriske sångtexter 1973. Då fick Henry Kissinger fredspriset och därför ansåg Lehrer att inte ens hans ironi kunde överträffa verklighetens. Det finns andra nobelpris än det till Kissinger, som kan diskuteras.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1062) 2006-01-08
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
I fredags, den 26 september 2003, borde vi ha tänkt med tacksamhet på den sovjetiske överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Det var han som för tjugo år sedan förhindrade katastrofernas katastrof.
Petrov var den 26 september 1983 förlagd några mil söder om Moskva. Han var chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Reagan hade kallat Sovjet för "ondskans imperium", ryssarna hade skjutit ner ett koreanskt passagerarplan tre veckor tidigare och Nato hade militära övningar med tonvikt på kärnvapenanvändning.
Natten den 26 september för tjugo år sen började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapen-laddningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.
Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.
I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.
Världsmedborgarna i San Francisco har beslutat hedra den sovjetiske översten med en utmärkelse.
----------------------------------------------------
Så långt krönikan från 2003. Nobels fredspris, ja, det bör ges till Stanislav Petrov i stället för till etablissemangens organisationer och personligheter, tycker alltså Eva Moberg. Det sägs att Tom Lehrer slutade att skriva sina roliga och extremt satiriske sångtexter 1973. Då fick Henry Kissinger fredspriset och därför ansåg Lehrer att inte ens hans ironi kunde överträffa verklighetens. Det finns andra nobelpris än det till Kissinger, som kan diskuteras.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1062) 2006-01-08
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)