Min senaste krönika i Radio Tuff hade rubriken ”Bröllopshysteri och studsande boll” (Se nedan). Den avslöjade mitt intresse för fotboll men min leda vid kunglig pompa.
I förrgår såg jag slutet av VM-matchen i fotboll England-Tyskland. Tyskarna vann med 4-1. Men alla fem inslagen i en svensk tidning på webben timmarna efteråt talade inte om tyskarnas spel utan var upprörda över att engelskt mål blev bortdömt.
På TV pratade kommentatorer som vanligt inte om bollkunniga tyska killar utan om den "tyska maskinen", som om de unga tyskarna var programmerade robotar och inte lirade läcker och elegant fotboll. Typiskt!
Inom sportjournalistiken finns det en enormt ensidig vinkling till förmån för engelsk fotboll och amerikansk ishockey. Men kollar man statistiken har Tyskland i decennier varit långt mer framgångsrik än England i fotbollens mästerskap (EM och VM). Ändå kan svenska fotbollsintresserade massor om Arsenal, Manchester United, Liverpool och andra engelska lag i Premier League, men knappast något om Tysklands Bundesliga. Och vad vet vi om duktiga ryska och tjeckiska ishockeyspelare, vi hjärntvättade med alla medieinslag från amerikanska NHL?
Det här beror på den oerhörda västliga mediedominansen och att vi alla är så duktiga på engelska, som blivit världsspråket på grund av alla brittiska erövringskrig, som dödade tiotals miljoner men gjorde att England i min barndom hade koloniserat en fjärdedel av jordens landyta och härskade över var fjärde människa på vår planet. Hur många av oss förstår i dag Europas två största språk, ryska och tyska?
Bör kanske tillägga att engelska ett år var språket i mitt hem, då vi hade den amerikanske Vietnamdesertören Rick Bailey boende hos oss.
För två år sedan var Tyskland i EM-final i fotboll igen. England lyckades inte ens kvala in till slutspelet. Våra journalister fick då förstås medge att tyskarna ofta vann sina matcher, men det förklarades som vanligt med nedsättande vändningar som den tyska ”lagmaskinen”, ”ångvälten”, ”kraftfotbollen” och liknande klyschor. Ett undantag utgjorde Dagens Nyheters Johan Esk som (2008-06-25) skrev:
”Några mil från Sverige finns Europas största publikliga med den mest underhållande fotbollen för den som gillar fart, kraft, offensivlusta. Och ändå. Efter alla dessa år, efter alla dessa framgångar. Tysk fotboll behandlas som något katten släpat in. Jürgen Klinsmanns Tyskland var det roligaste som fanns i VM 2006”
Vintern 1997 spelade det tyska landslaget i fotboll en landskamp på bortaplan mot Israel. Tyskarna spelade inte särskilt bra men vann med 0--1. Före matchen måste det tyska landslaget göra en visit i Holocaustmuséet i Jerusalem för att hylla nazismens offer.
Aldrig har brittiska idrottsmän i Tyskland behövt sig bry om Dresden, Hamburg, Pforzheim eller andra tyska städer, där brittiskt flyg förintade många hundratusen tyska civila. De vet knappast om dessa krigsförbrytelser, ännu mindre om vad som hände i Neustadt (Holstein) den 3 maj 1945, då brittiskt flyg dödade 7000 koncentrationslägerfångar.
Amerikanska idrottsmän, som tävlar i Tyskland, behöver inte besöka Eberstetten eller Lippach, där tyska fångar mördades av amerikaner och tyska kvinnor och flickor våldtogs. Inte heller behöver de påminnas om Remagen och andra orter efter Rhen, där tyska krigsfångar dog som flugor i vad som kallats "Eisenhowers dödsläger".
Franska idrottsmän i Tyskland blir inte påminda om till exempel kurorten Freudenstadt (Schwarzwald), där 600 tyskor fick söka sjukhusvård efter ha blivit våldtagna av franska soldater eller Stuttgart, där över 6000 våldtogs, av vilka åtskilliga dödades. Inte heller behöver de skuldbeläggas för allt dödande i Algeriet och andra franska kolonier.
Det är ju också helt riktigt, att unga brittiska, amerikanska och franska idrottare inte skall skuldbeläggas för vad deras landsmän gjorde under det krigiska barbariet decennier innan de föddes. Bara deras jämnåriga tyska idrottskillar och flickor blir utsatta för detta. Här gäller helt oförblommerat och retroaktivt den rasistiska kollektivskulden -- eller om det nu inte är en grym tillämpning av Bibelns arvssynd.
I Svenska Dagbladet (2002-07-01) skrev Mats Gellerfelt –vart har han tagit vägen?- under rubriken "Glöm kriget--tysk fotboll har elegans". Det handlade om fotbolls-VM i Japan/Korea och om "vissa av fördomar förblindade förståsigpåare". Han skrev:
"När det gäller tyskar, oavsett när de är födda, skall kriget alltid nämnas. Vid fotbolls-EM i England 1996 svämmade den inhemska skandalpressen över av snaskiga rubriker om Gestapo och revansch och hämnd och annat smått och gott."
Och Gellerfelt fortsatte:
"Över tysk fotboll, och i grund och botten över alla tyskar, kan man vräka vilka fördomar som helst, sådana som vore otänkbara i diskussionen om andra länders folk eller fotboll. Vem beskyller Beckham för de brittiska imperialisternas mord och andra våldshandlingar?"
Inför matchen Israel-Tyskland 1997 skrev den israeliska journalisten Aron Zander, att "det finns inga goda tyskar". Han talade också om det "bayerska svinet Lothar Matthäus" . Matthäus var under många år en av Europas mest eleganta fotbollsartister, lagkapten för det framgångsrika tyska landslaget och internationellt känd som en schysst och sportslig världsstjärna.
Tänk om någon tysk eller svensk tidning hade kallat en elitidrottsman för ”det judiska svinet”! Det hade säkert lett till åtal.
Vill slutligen påminna om att jag i fjol tog starkt avstånd från att unga israeliska tennisspelare i Davis Cup mot Sverige skulle klandras för vad israeliska politiker och generaler just hade ställt till med i Gaza. Den förbannade kollektivskulden, som åstadkommit så mycket elände, borde förses med pestflagg, i varje fall i sportsliga sammanhang.
---------------------------------------------
Åke Sandin (Texten ej sänd i Radio Tuff)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar