På Tyresöradion har jag några tusen gånger varit frivillig programledare och minst hundra gånger för halvtimmar, där glada men elaka människor berättat de vildaste historier. Många har varit fräckisar, andra limerickar och dessa ska ju enligt den engelska –eller irländska?—definitionen innehålla ”virgins, masculine urgings and vulgar erotic effects”. Det är ett populärt radioinslag, men några protesterar förstås upprört. Ändå använder vi ytterst sällan de folkliga ord som tidigare kallades ”runda”. Under en halvtimme av komiker på svensk TV på bästa sändningstid kunde jag däremot räkna till tjugofem sådana ord.
Vi berättar också bland annat barnhistorier, ålderdomshistorier, killar-i-garderoben-historier, ja gud hjälpe också nunnehistorier, som jag själv gärna berättar, eftersom nunnor för en gubbe som jag inte ger mig någon prestationsångest. Men vi berättar också massor av blondinhistorier. Första gången sådana förekom på Tyresöradion var när en av mina unga släktingar, just hemkommen från ett franskt universitet, gladde lyssnarna med dem. Ni vet, blondiner är ju så korkade och lättlurade, att deras bristande intelligens blir roande.
Några kritiska röster har hörts också om blondinhistorierna. Men alla dessa har bara påpekat hur otrevliga vi är för att vi driver med just kvinnor. Detta är lätt att bemöta med att vi också har berättat tusentals historier om riktigt korkade killar och gubbar. Men ingen enda har faktiskt förebrått oss för att vi trakasserat människor av blond hårfärg. Så skönt det alltså känns för mig att få tillhöra den stora majoriteten, de politiskt korrekta ”rasisterna”!
Norrmän har vi förstås också drivit hejdlöst med, men en av Tyresöradions roligaste historieberättare är norrman och han ger igen med besked. Och i Norge är man lika ”rasistiska” som vi, för där berättar man en massa riktigt elaka Sverigehistorier.
Känsligare blir det med historier om andra folk. Judarna är beundrade för sin självironi, men skulle en icke-jude, en sketen goj som jag, drista mig till att driva med dem skulle jag väl hamna i fängelse. Antisemitism är nog det mest missbrukade av politiska glåpord. Men förstaplatsen hotas nu av de många beskyllningarna för islamofobi. När jag kritiskt skildrat amerikanska högerkristna eller släppt fram alltför sekulära röster har jag fått ilskna förebråelser av fundamentalistiska kristna. Men än har ordet kristofob inte börjat användas som skällsord.
”Rasistiskt” klämmer en ung svenska till med när hon nu uppmanas att i sitt jobb sluta med att bära heltäckande slöja. Kanske är min förtröstan på religioner alltför stor, när jag förväntar mig att anhängarna inte ska fastna för ytliga skitsaker. Minns min intervju i fjol med den unga modiga egyptiskan Sabina som blev bespottad och kallad hora för att hon inte bar slöja. ”Jag bryr mig inte”, sa hon, ”är övertygad om att min muslimska gud inte fäster sig vid hur jag är utanpå utan ser till mitt inre”.
Faktum är att Tuffs kvinnor, som besöker våra projekt i Indien inte propsar på att demonstrera sin kulturella särart genom att knalla omkrig barbenta i soliga men fattiga byar. De tar snällt på sig långkjol eller långbyxor, tar seden dit de kommer.
Radio är ansiktslöst och därför skonsamt mot oss gubbar. Någon estet borde kräva:
GÖR SVERIGE VACKRARE! GRATIS BURKOR TILL ALLA GUBBAR
-----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1249) 25/10-8/11 -09
söndag, oktober 25
lördag, oktober 24
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1249) 25/10-8/11 -09 till....
....till den amerikanska organisationen Million Mom March, amerikanska mödrar som vill se tuffare vapenlagar. De påpekar att väpnat våld skördar dödsoffer över hela världen. Enbart i USA har de senaste åren i genomsnitt 29 569 dödats varje år till följd av väpnat våld. Det blir 81 personer per dag, eller en var 18 minut. Redan för tio år sedan marscherade en miljon amerikanska mödrar genom USA för att kräva strängare vapenlagar. På deras hemsida http://www.mothersdayproject2010.org/ finns många gripande skildringar och personliga historier av anhöriga som förlorat nära och kära genom vapenanvändning.
....till Tuffs samarbete med gandhianska indiska partners, som nu pågått i 38 år. Nyligen skickades liksom i fjol 300 000 kr till Indien, där de i utfattiga och bergiga Dharampur används många gånger bättre än om de stannat i Sverige. Sex skolor, ett par hundra brunnar, 95 000 mangoträd, många dammar och terrasseringar har anlagts de senaste åren och andra förbättringar är på gång. Tuffs främste partner Bhikhu Vyas har redan e-postat: ”Framför våra tack till alla i Tuff för denna generösa hjälp och omtanke!” Det kan tilläggas att Tuff sedan flera år inte har ett öre i offentliga anslag.
....till de duktiga lärarna och eleverna vid Strandskolan, som på ett par tre timmar under sitt Öppet hus den 15 oktober jobbade in ca 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien.
....till det offentliga mötet om de många Indien-projekten. Flera tidigare besökare och några som åker till Indien till vintern medverkar. Kort inledning av Åke Sandin i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, onsdagen den 4 november kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till projektet ”barfota barnmorskor” i Guatemala. Till det har Tuff tidigare bidragit med 9 000 kr. Nyligen skickades ytterligare 10 000 kr. LUCA (Lokal Utveckling i CentralAmerika) har redan skrivit: ”Stort tack och massor med kramar till solidariska TUFF som beslutat stödja vårt projekt med ytterligare hela 10 000 kronor. Det betyder oerhört mycket för nu kan vi sätta igång med etapp två av projektet och den är redan förberedd av alla parter.” En rapport om projektet med bilder finns redan på www.tuff.fred.se
....till den tiggarkampanj som under sommaren inbringade 12 815 kr till barnbibliotek i Bagdad och 10 950 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Kampanjen är nu avslutad men Tuff håller sitt löfte att fördubbla solidariska människors insättningar. Redan har 5 000 kr skickats till Afghanistan. Om en stund hör vi Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén berätta om barnbiblioteken i Bagdad.
....till världens största bokmässa, Die Frankfurter Buchmesse, där Kina var årets hedersgäst. Men där tog man även förtjänstfullt upp de brott mot yttrande- och tryckfrihet som kinesiska myndigheter begår. Fast en tysk deltagare vågade också nämna att i förbundsrepubliken Tyskland har 50 000 boktitlar stoppats och en brittisk dam påpekade att tyska historiker som vågat nyansera bilden av andra världskriget ibland dömts till fängelse.
....till den ironiker som tyckte att uttrycket ”fredsbevarande militära styrkor” borde bytas ut mot ”krigsbevarande styrkor”.
....till Tuffs samarbete med gandhianska indiska partners, som nu pågått i 38 år. Nyligen skickades liksom i fjol 300 000 kr till Indien, där de i utfattiga och bergiga Dharampur används många gånger bättre än om de stannat i Sverige. Sex skolor, ett par hundra brunnar, 95 000 mangoträd, många dammar och terrasseringar har anlagts de senaste åren och andra förbättringar är på gång. Tuffs främste partner Bhikhu Vyas har redan e-postat: ”Framför våra tack till alla i Tuff för denna generösa hjälp och omtanke!” Det kan tilläggas att Tuff sedan flera år inte har ett öre i offentliga anslag.
....till de duktiga lärarna och eleverna vid Strandskolan, som på ett par tre timmar under sitt Öppet hus den 15 oktober jobbade in ca 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien.
....till det offentliga mötet om de många Indien-projekten. Flera tidigare besökare och några som åker till Indien till vintern medverkar. Kort inledning av Åke Sandin i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, onsdagen den 4 november kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till projektet ”barfota barnmorskor” i Guatemala. Till det har Tuff tidigare bidragit med 9 000 kr. Nyligen skickades ytterligare 10 000 kr. LUCA (Lokal Utveckling i CentralAmerika) har redan skrivit: ”Stort tack och massor med kramar till solidariska TUFF som beslutat stödja vårt projekt med ytterligare hela 10 000 kronor. Det betyder oerhört mycket för nu kan vi sätta igång med etapp två av projektet och den är redan förberedd av alla parter.” En rapport om projektet med bilder finns redan på www.tuff.fred.se
....till den tiggarkampanj som under sommaren inbringade 12 815 kr till barnbibliotek i Bagdad och 10 950 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Kampanjen är nu avslutad men Tuff håller sitt löfte att fördubbla solidariska människors insättningar. Redan har 5 000 kr skickats till Afghanistan. Om en stund hör vi Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén berätta om barnbiblioteken i Bagdad.
....till världens största bokmässa, Die Frankfurter Buchmesse, där Kina var årets hedersgäst. Men där tog man även förtjänstfullt upp de brott mot yttrande- och tryckfrihet som kinesiska myndigheter begår. Fast en tysk deltagare vågade också nämna att i förbundsrepubliken Tyskland har 50 000 boktitlar stoppats och en brittisk dam påpekade att tyska historiker som vågat nyansera bilden av andra världskriget ibland dömts till fängelse.
....till den ironiker som tyckte att uttrycket ”fredsbevarande militära styrkor” borde bytas ut mot ”krigsbevarande styrkor”.
Marianne Stiger: Trafikförsyndelser och krigsförbrytelser
Kära lyssnare!
Malmöiter, påstås det, är ena riktiga småförbrytare i trafiken. Och nog har jag rynkat pannan en och annan gång, när jag blir omkörd i hundra knyck, där det är femtio kilometer i timmen. Ibland har jag också tyckt att bilisterna nog borde blinka, när jag står i en korsning och väntar, och bilen jag väntar på plötsligt svänger in på gatan där jag snällt har väntat. Men jag har inte förfasat mig särskilt mycket, helst med tanke på att jag själv säkert begår en eller annan försyndelse i trafiken.
Men under den gångna veckan har malmöiternas envishet när det gäller deras körsätt verkligen visat sig från den fränaste sidan. I Malmös gamla stad har en gata plötsligt enkelriktats så att bussar och yrkestrafiken lättare ska komma fram. Vad gör privatbilisterna? Jo, de fortsätter oförtrutet att köra på den numera med stora skyltar enkelriktat markerade gatan. En annan gata, som har varit avstängd på grund av byggnadsarbete för den nya tunneln under Malmö, har nu äntligen öppnats för trafik igen. Men vad gör malmöiterna då? Jo, de fortsätter troget att köra den gamla omvägen och låter gatan ligga öde och tom. Ingen trafik där inte! Tala om skånsk tjurskallighet! Fast det är också en del av charmen
med skåningarna.
Några som verkligen är tjurskalliga, eller kanske hellre korkade, är våra svenska beslutsfattare. När jag 1958 blev svensk medborgare var jag verkligen stolt över att ha blivit medborgare i ett land, där det inte hade härskat krig på nästan 150 år. Jag kom från ett land, där det ett drygt årtionde tidigare hade rasat ett förödande krig. Att nu leva i ett land, där det inte fanns några ruiner, där det inte fanns några lemlästade och där det inte fanns mer än 15 miljoner fördrivna, det var för mig en oändlig lycka. Sveriges neutralitet var min stolthet.
Och nu är det slut med det. Sverige är inte längre neutralt. Vi lever i krig! Ja, kära lyssnare, det är vad vi gör. Här råder fortfarande lugn och ro, men i Afghanistan har vi soldater som dödar och dödas. Dagligen hör vi på tv och läser i tidningarna om nya förödande anslag. Och nu frågar jag er och mig: Vad gör vi egentligen i Afghanistan? Försvara vi folket eller försvarar vi amerikanska intressen? Det är dags för en ordentlig debatt i Afghanistan-frågan! Har svenska folket verkligen gett regeringen sitt mandat att kriga i ett annat land? Gör våra ministrar sig inte skyldiga till krigsförbrytelser? Åtminstone förbryter de sig mot gällande grundlag!
En krigsförbrytare som har tagit sitt ansvar och ställt sig själv till svars är den före detta bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. Hon var en drivande kraft bakom den organiserade etniska rensningen av muslimer och kroater under det förhärjande kriget på Balkan 1990-talet. År 2003 dömdes hon av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. I torsdags tog regeringen beslutet att frisläppa henne efter att hon avtjänat två tredjedelar av sitt brott.
Tyvärr, kära lyssnare, har alltför många krigsförbrytare sluppit undan rättvisan. Och varför slapp de undan rättvisan? Jo, för att de hade besegrat en av de största av alla krigsförbrytare, nämligen Hitler. Därför slapp de undan straff för sina egna illgärningar. En av de största krigsförbrytarna har dessutom senare belönats med Nobelpriset i litteratur. Det var nog för magstarkt att ge honom fredspriset. Vill vi ha ministrar som senare kommer att ställas till svars för sina krigsförbrytelser i Afghanistan? Nej och åter nej! Så därför gäller det för vår regering att ta hem våra svenska soldater så fort som möjligt. Helst före jul! Låt oss arbeta på det, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1249
Malmöiter, påstås det, är ena riktiga småförbrytare i trafiken. Och nog har jag rynkat pannan en och annan gång, när jag blir omkörd i hundra knyck, där det är femtio kilometer i timmen. Ibland har jag också tyckt att bilisterna nog borde blinka, när jag står i en korsning och väntar, och bilen jag väntar på plötsligt svänger in på gatan där jag snällt har väntat. Men jag har inte förfasat mig särskilt mycket, helst med tanke på att jag själv säkert begår en eller annan försyndelse i trafiken.
Men under den gångna veckan har malmöiternas envishet när det gäller deras körsätt verkligen visat sig från den fränaste sidan. I Malmös gamla stad har en gata plötsligt enkelriktats så att bussar och yrkestrafiken lättare ska komma fram. Vad gör privatbilisterna? Jo, de fortsätter oförtrutet att köra på den numera med stora skyltar enkelriktat markerade gatan. En annan gata, som har varit avstängd på grund av byggnadsarbete för den nya tunneln under Malmö, har nu äntligen öppnats för trafik igen. Men vad gör malmöiterna då? Jo, de fortsätter troget att köra den gamla omvägen och låter gatan ligga öde och tom. Ingen trafik där inte! Tala om skånsk tjurskallighet! Fast det är också en del av charmen
med skåningarna.
Några som verkligen är tjurskalliga, eller kanske hellre korkade, är våra svenska beslutsfattare. När jag 1958 blev svensk medborgare var jag verkligen stolt över att ha blivit medborgare i ett land, där det inte hade härskat krig på nästan 150 år. Jag kom från ett land, där det ett drygt årtionde tidigare hade rasat ett förödande krig. Att nu leva i ett land, där det inte fanns några ruiner, där det inte fanns några lemlästade och där det inte fanns mer än 15 miljoner fördrivna, det var för mig en oändlig lycka. Sveriges neutralitet var min stolthet.
Och nu är det slut med det. Sverige är inte längre neutralt. Vi lever i krig! Ja, kära lyssnare, det är vad vi gör. Här råder fortfarande lugn och ro, men i Afghanistan har vi soldater som dödar och dödas. Dagligen hör vi på tv och läser i tidningarna om nya förödande anslag. Och nu frågar jag er och mig: Vad gör vi egentligen i Afghanistan? Försvara vi folket eller försvarar vi amerikanska intressen? Det är dags för en ordentlig debatt i Afghanistan-frågan! Har svenska folket verkligen gett regeringen sitt mandat att kriga i ett annat land? Gör våra ministrar sig inte skyldiga till krigsförbrytelser? Åtminstone förbryter de sig mot gällande grundlag!
En krigsförbrytare som har tagit sitt ansvar och ställt sig själv till svars är den före detta bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. Hon var en drivande kraft bakom den organiserade etniska rensningen av muslimer och kroater under det förhärjande kriget på Balkan 1990-talet. År 2003 dömdes hon av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. I torsdags tog regeringen beslutet att frisläppa henne efter att hon avtjänat två tredjedelar av sitt brott.
Tyvärr, kära lyssnare, har alltför många krigsförbrytare sluppit undan rättvisan. Och varför slapp de undan rättvisan? Jo, för att de hade besegrat en av de största av alla krigsförbrytare, nämligen Hitler. Därför slapp de undan straff för sina egna illgärningar. En av de största krigsförbrytarna har dessutom senare belönats med Nobelpriset i litteratur. Det var nog för magstarkt att ge honom fredspriset. Vill vi ha ministrar som senare kommer att ställas till svars för sina krigsförbrytelser i Afghanistan? Nej och åter nej! Så därför gäller det för vår regering att ta hem våra svenska soldater så fort som möjligt. Helst före jul! Låt oss arbeta på det, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1249
onsdag, oktober 21
Ännu en fegt anonym tyckare.
Så här skriver en ny sådan där ”anonym”, som i likhet med AFA-terrorister (läs: fascistliknande ”antifascister”) bankrånare och alltför många besserwissrar på Internet maskerar sig i anonymitet:
”Du beskyller andra för att vara fegisar men själv vågar du inte publicera de kommentarer du får. Det är lite svårt att förstå! Hur ska samhället utformas? Varför vill du inte ha en diskussion? Vad vill du dölja? Papua har 800 språk och en befolkning stor som Sveriges - vad är hållbart? Ett språk? Människan är sju miljoner år, jordrukssamhället 10 000 år, naturvetenskapen - industrisamhället 400 år.Hur ska samhället utformas? Vilka har skapat vårt nuvarade samhälle? Vilka äger media som styr oss - skapar politisk korrekthet? Vilka äger pengarna som styr media? Det går att försöka hitta svar men de flesta bryr sig inte! Låter sig styras av pengarnas media.Det är helt ekelt för stort för de flesta - att se sitt vardagsliv i världsperspektiv och media tiger - gör de flesta okunniga.”
Detta är inte speciellt lättfattligt. Sedan anger ”anonym” en massa länkar som jag sett förut men sällan orkat läsa. Länkarna går till sidor om att 11 september var en bluff, kanske iscensatt av israeliska agenter.
Det intressanta vore om ”anonym” själv ville besvara sina frågor, så man vet vad han tycker i stället för att använda mig som någon slags torped för hans många länkar. Min blogg är inget fågelbo, där fegt anonyma gökar kan placera sina åsiktsägg.
Åke Sandin
”Du beskyller andra för att vara fegisar men själv vågar du inte publicera de kommentarer du får. Det är lite svårt att förstå! Hur ska samhället utformas? Varför vill du inte ha en diskussion? Vad vill du dölja? Papua har 800 språk och en befolkning stor som Sveriges - vad är hållbart? Ett språk? Människan är sju miljoner år, jordrukssamhället 10 000 år, naturvetenskapen - industrisamhället 400 år.Hur ska samhället utformas? Vilka har skapat vårt nuvarade samhälle? Vilka äger media som styr oss - skapar politisk korrekthet? Vilka äger pengarna som styr media? Det går att försöka hitta svar men de flesta bryr sig inte! Låter sig styras av pengarnas media.Det är helt ekelt för stort för de flesta - att se sitt vardagsliv i världsperspektiv och media tiger - gör de flesta okunniga.”
Detta är inte speciellt lättfattligt. Sedan anger ”anonym” en massa länkar som jag sett förut men sällan orkat läsa. Länkarna går till sidor om att 11 september var en bluff, kanske iscensatt av israeliska agenter.
Det intressanta vore om ”anonym” själv ville besvara sina frågor, så man vet vad han tycker i stället för att använda mig som någon slags torped för hans många länkar. Min blogg är inget fågelbo, där fegt anonyma gökar kan placera sina åsiktsägg.
Åke Sandin
söndag, oktober 18
Det vimlar av fega stollar på Internet
På Internet vimlar det av varelser som krälar under sina stenar och maskerade sticker upp sina käftar, inte för att argumentera utan för att skälla till. Civilkurage saknas hos dessa anonyma fegisar. Det går inte att komma i kontakt med dem och därmed inleda en diskussion. Flera gånger har jag svarat på Internet att de skall höra av sig, så kan de få framföra sina synpunkter i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff eller på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion. Men nej, de väljer alltid att hålla till i sitt gosiga mörker. Tål väl inte dagsljuset, i varje fall gör inte deras synpunkter det.
Kanske är många av dem så packade eller förvirrade att de inte vill sätta ut sina namn. Fick just en kommentar till en krönika av en sån där ”anonym”, som skrev (här citerat utan ändringar av stavfel):
”Hej jag läser alsköns smaskiga saker som troligt är påhittat allt och en som hyllar sig själv som pacefist är en feg ynkrygg bara sitta här och åta gräddbakelser som svenskarna gjorde under 2 WW och skryta att man är pacifist är en skit bara som är ett fegt kräk som inte ville hjälpa broder folket Findland. IDIOT”
Jag är alltså ”en feg ynkrygg” och ”en skit bara som är ett fegt kräk”. Dessutom idiot. Detta sägs av en stackare som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Finnarna utkämpade sina krig, när jag var liten pojke. Min familj fick flera medaljer och gåvor för att de helhjärtat ställde upp på att ”Finlands sak är vår”.
Själv förde jag sedan befäl över 40 man under en vintrig manöver i Norrland. Men när det svenska etablissemanget hade planer på att skaffa blågula aromvapen --snacka om förintelse!-- så vägrade jag min andra repmånad och valde fängelse i stället. Var det också fegt och ynkryggigt och värdigt ett kräk?
På den frågan får jag säkert inget svar, i varje fall inte av någon som kallar andra fega kräk, men som själv inte ens vågar sätta ut sitt namn.
Namnet på denna blogg är ”Förbannad pacifist”. Det är dubbeltydigt för det syftar också på att pacifister ofta förbannas av de självgoda och hjärntvättade.
Åke Sandin
Kanske är många av dem så packade eller förvirrade att de inte vill sätta ut sina namn. Fick just en kommentar till en krönika av en sån där ”anonym”, som skrev (här citerat utan ändringar av stavfel):
”Hej jag läser alsköns smaskiga saker som troligt är påhittat allt och en som hyllar sig själv som pacefist är en feg ynkrygg bara sitta här och åta gräddbakelser som svenskarna gjorde under 2 WW och skryta att man är pacifist är en skit bara som är ett fegt kräk som inte ville hjälpa broder folket Findland. IDIOT”
Jag är alltså ”en feg ynkrygg” och ”en skit bara som är ett fegt kräk”. Dessutom idiot. Detta sägs av en stackare som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Finnarna utkämpade sina krig, när jag var liten pojke. Min familj fick flera medaljer och gåvor för att de helhjärtat ställde upp på att ”Finlands sak är vår”.
Själv förde jag sedan befäl över 40 man under en vintrig manöver i Norrland. Men när det svenska etablissemanget hade planer på att skaffa blågula aromvapen --snacka om förintelse!-- så vägrade jag min andra repmånad och valde fängelse i stället. Var det också fegt och ynkryggigt och värdigt ett kräk?
På den frågan får jag säkert inget svar, i varje fall inte av någon som kallar andra fega kräk, men som själv inte ens vågar sätta ut sitt namn.
Namnet på denna blogg är ”Förbannad pacifist”. Det är dubbeltydigt för det syftar också på att pacifister ofta förbannas av de självgoda och hjärntvättade.
Åke Sandin
söndag, oktober 11
FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
------------------------------------------------
Här hemma hos mig hänger en tavla av Helga Henschen (1917-2002). Många minns nog denna poet och konstnär och hennes tecknade figur Rebella, en hippieliknande tjej med raka, kluriga budskap. På en affisch syns nu Rebella igen. Hon står på en låda och i handen har hon ett plakat med texten: ”Tillsammans kan vi stoppa bomben”. Hon talar till en folksamling och säger: ”För att kärnvapenkriget ska bryta ut behövs det bara att du och jag och alla dom andra tiger och samtycker”.
Affischen har rubriken ”BUDKAVLE FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD”. Det är ett lika glädjande som märkligt projekt. Initiativtagare är norrländskan Inger Holmlund, som hördes i somras under en många gånger repriserad halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Budkavlen startade i november 2008 i Haparanda och har sedan passerat alla kommuner i Norrland och Dalarna. Den har fått stor uppmärksamhet i lokalpressen men också på flera håll från kommunerna och kyrkorna. I budkavlen ingår en namninsamling ”för en kärnvapenfri värld”, som redan samlat uppåt 30 000 namn att skickas till svenska UD. Sedan en tid har också vi i Tuff varit aktiva att samla namn på dessa listor. Kontakta mig om du vill ha en lista för att samla namn bland vänner och bekanta!
Inger Holmlund talar med rätta om ”en ödesdiger tystnad om kärnvapenhotet”. Hon påpekar att bara en ynka bråkdel av världens väte- och atombomber skulle kunna utrota allt liv på vår planet. Ryssland och USA har 2 200 bomber -50 gånger starkare än Hiroshimabomben- vilka är osäkrade och redo att avfyras inom två minuter. De har också 5 330 kärnvapen förberedda för avfyrning inom en timme. Indien och Pakistan har långt färre kärnvapen men de räcker för att vid ett lokalt krig blockera tio procent av solvärmen och omöjliggöra skördar under flera år, samtidigt som ozonskiktet förstörs och släpper fram en massa cancerogen strålning.
Förbluffande mycket i kärnvapenfrågan är grymt ironiskt och fullt av dubbelmoral. De fem självgoda segrarna (USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina) i andra världskriget var de första som rustade upp med dessa helvetiska vapen. Många av deras företrädare kan nästan tungomålstala om mänskliga rättigheter, trots att en elementär sådan rättighet borde vara att få leva i en värld utan hotet mot alla våra livsbetingelser. Ickevåldsmannen Gandhi måtte rotera i sin grav över att hans hemland Indien i dag är en kärnvapenmakt. Det är väldigt tyst om att ett land i Mellanöstern, Israel, sedan länge haft kärnvapen, medan det högljutt larmas om att Iran kanske förbereder framställning av dem.
På FN-dagen den 24 oktober kommer budkavlen till Tyresö centrum, där i många år kommunen och föreningarna firat denna dag. I år säger centrumägaren Rodamco nej. De ska ha ett ”event” inne i centrum. På frågan vad detta ord på supermaktspråket innebär har vi bara fått svaret att det ska bli ett ”event”, alltså goddag yxskaft. Här är det kommersialismen som styr över förnuftet och omsorgen om människorna.
Egentligen borde vi ha en demonstration mot en sådan vulgär felprioritering. Men Tuff kommer att vara där på FN-dagen. Dels vid ett bokbord utanför Coop och vid ett stort tält vid ingången till centrum. Välkomna då att skriva på namnlistorna! Bättre aktiv i dag än radioaktiv i morgon! Fast radioaktiv på ett helt annat sätt kommer jag själv att vara, så länge jag kan. Eller som Bertrand Russell uttryckte det:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat”
-------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
------------------------------------------------
Här hemma hos mig hänger en tavla av Helga Henschen (1917-2002). Många minns nog denna poet och konstnär och hennes tecknade figur Rebella, en hippieliknande tjej med raka, kluriga budskap. På en affisch syns nu Rebella igen. Hon står på en låda och i handen har hon ett plakat med texten: ”Tillsammans kan vi stoppa bomben”. Hon talar till en folksamling och säger: ”För att kärnvapenkriget ska bryta ut behövs det bara att du och jag och alla dom andra tiger och samtycker”.
Affischen har rubriken ”BUDKAVLE FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD”. Det är ett lika glädjande som märkligt projekt. Initiativtagare är norrländskan Inger Holmlund, som hördes i somras under en många gånger repriserad halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Budkavlen startade i november 2008 i Haparanda och har sedan passerat alla kommuner i Norrland och Dalarna. Den har fått stor uppmärksamhet i lokalpressen men också på flera håll från kommunerna och kyrkorna. I budkavlen ingår en namninsamling ”för en kärnvapenfri värld”, som redan samlat uppåt 30 000 namn att skickas till svenska UD. Sedan en tid har också vi i Tuff varit aktiva att samla namn på dessa listor. Kontakta mig om du vill ha en lista för att samla namn bland vänner och bekanta!
Inger Holmlund talar med rätta om ”en ödesdiger tystnad om kärnvapenhotet”. Hon påpekar att bara en ynka bråkdel av världens väte- och atombomber skulle kunna utrota allt liv på vår planet. Ryssland och USA har 2 200 bomber -50 gånger starkare än Hiroshimabomben- vilka är osäkrade och redo att avfyras inom två minuter. De har också 5 330 kärnvapen förberedda för avfyrning inom en timme. Indien och Pakistan har långt färre kärnvapen men de räcker för att vid ett lokalt krig blockera tio procent av solvärmen och omöjliggöra skördar under flera år, samtidigt som ozonskiktet förstörs och släpper fram en massa cancerogen strålning.
Förbluffande mycket i kärnvapenfrågan är grymt ironiskt och fullt av dubbelmoral. De fem självgoda segrarna (USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina) i andra världskriget var de första som rustade upp med dessa helvetiska vapen. Många av deras företrädare kan nästan tungomålstala om mänskliga rättigheter, trots att en elementär sådan rättighet borde vara att få leva i en värld utan hotet mot alla våra livsbetingelser. Ickevåldsmannen Gandhi måtte rotera i sin grav över att hans hemland Indien i dag är en kärnvapenmakt. Det är väldigt tyst om att ett land i Mellanöstern, Israel, sedan länge haft kärnvapen, medan det högljutt larmas om att Iran kanske förbereder framställning av dem.
På FN-dagen den 24 oktober kommer budkavlen till Tyresö centrum, där i många år kommunen och föreningarna firat denna dag. I år säger centrumägaren Rodamco nej. De ska ha ett ”event” inne i centrum. På frågan vad detta ord på supermaktspråket innebär har vi bara fått svaret att det ska bli ett ”event”, alltså goddag yxskaft. Här är det kommersialismen som styr över förnuftet och omsorgen om människorna.
Egentligen borde vi ha en demonstration mot en sådan vulgär felprioritering. Men Tuff kommer att vara där på FN-dagen. Dels vid ett bokbord utanför Coop och vid ett stort tält vid ingången till centrum. Välkomna då att skriva på namnlistorna! Bättre aktiv i dag än radioaktiv i morgon! Fast radioaktiv på ett helt annat sätt kommer jag själv att vara, så länge jag kan. Eller som Bertrand Russell uttryckte det:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat”
-------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
lördag, oktober 10
Pol Pot som EU-president och fredspriset till Richard Nixon?
(Det här är en text av Hampus Eckerman, som varit medarbetare i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, en radio som på frivilligbasis har hörts varenda vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-------------------------
Fredagen var en sån där märklig dag då verkligheten verkade vara ur synk med sig själv. Jag kände mig ungefär som den man som nyligen hittades efter att ha kramat om en Jesus-staty för att tacka Gud för räddningen från en bilolycka. Statyn välte över mannen och han dog, krossad av dess tyngd. Förvåningen han måste ha känt speglade min reaktion över dagens nyheter.Dagen efter att Spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barak Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta för krigsförbrytelser kom nyheten från den norska nobelkommittén att Barack Obama skulle få Nobels Fredspris.
Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv. 1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av "privata säkerhetsfirmor" - legosoldater med andra ord.
Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte för krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med Sultanen. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Han är en rackare på att skaka hand.
* * *
Nästa chock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att "ödesdigra misstag gällande Irak" gör honom "problematisk", men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon "Ja varför inte?". Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.
Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historia "Forum för Levande historia" en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla.
Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medan de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv. Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kanbodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper, detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef.
Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men det var med säkert färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner. * * *
Barack "Nixon" Obama och Tony "Pol Pot" Blair. Krigförande med blod på sina händer, ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan påverka människor till folkmördare har de två utmärkta studieobjekt. En av dem som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak, är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Bushs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.
Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.
-----------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
-------------------------
Fredagen var en sån där märklig dag då verkligheten verkade vara ur synk med sig själv. Jag kände mig ungefär som den man som nyligen hittades efter att ha kramat om en Jesus-staty för att tacka Gud för räddningen från en bilolycka. Statyn välte över mannen och han dog, krossad av dess tyngd. Förvåningen han måste ha känt speglade min reaktion över dagens nyheter.Dagen efter att Spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barak Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta för krigsförbrytelser kom nyheten från den norska nobelkommittén att Barack Obama skulle få Nobels Fredspris.
Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv. 1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av "privata säkerhetsfirmor" - legosoldater med andra ord.
Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte för krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med Sultanen. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Han är en rackare på att skaka hand.
* * *
Nästa chock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att "ödesdigra misstag gällande Irak" gör honom "problematisk", men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon "Ja varför inte?". Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.
Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historia "Forum för Levande historia" en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla.
Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medan de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv. Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kanbodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper, detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef.
Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men det var med säkert färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner. * * *
Barack "Nixon" Obama och Tony "Pol Pot" Blair. Krigförande med blod på sina händer, ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan påverka människor till folkmördare har de två utmärkta studieobjekt. En av dem som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak, är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Bushs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.
Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.
-----------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
fredag, oktober 9
MARIANNE STIEGER: Nedtystade krigsförbrytelser
Kära lyssnare!
Häromdagen föll mina ögon på en rubrik i min dagliga tidning: ”Krigsbrott måste straffas.” Javisst, det är självklart, tänkte jag och läste vidare i artikeln som handlade om FN:s rapport om kriget på Gazaremsan. Jag läste vidare: ”Det handlar inte bara om Israel och Hamas utan om hela världen. När det gäller de flesta andra konflikter anses rättsliga åtgärder mot krigsbrottslingar vara en förutsättning för stabil fred.” Ja, och så följde en uppräkning av många krigsförbrytelser över hela världen, den ena värre än det andra.
Samma dag på eftermiddagen lärde jag känna en pensionerad sjökapten, en svensk sjöman av det riktigt gamla slaget som har seglat på all världens hav. Vårt samtal flöt fram och tillbaka, när han plötsligt sade: ”Det värsta jag har upplevt var nog när jag seglade som befälselev för Transatlantik åren 1947 till 48. Så glad jag var när rederiet flyttade mig till en annan trad, så att jag slapp se de uthungrade, förtvivlade kvinnorna som lastade och lossade i de kommunistiska hamnarna.”
Mitt intresse och min nyfikenhet var väckta och det behövdes inte många frågor, för att få den gamle mannen att gräva i minnenas skattkista. Upp kom en hemsk berättelse om hårt arbete, svält och umbäranden. I de flesta hamnarna var det utmärglade, dåligt klädda kvinnor som utförde det tunga lastnings- och lossningsarbetet. Ibland bröt kvinnorna ihop i lastrummen, vinschades upp och fördes bort av de ryska soldaterna som bevakade dem med kalasjnikovs. Tack var sina tyska språkkunskaper kunde den då tjugoårige befälseleven under korta obevakade sekunder fråga ut kvinnorna om deras öde. Alla var de tyska deporterade kvinnor som av de ryska trupperna hade släpats bort under de kaotiska månaderna i slutet av andra världskriget.
”Vi ville så gärna ge dem något att äta”, fortsatte den gamle, medan det blänkte förrädiskt i hans blåa ögon, ”men de bevakades hela tiden av välnärda, varmt klädda ryska soldater. Under hela mitt sjömannaliv har jag tänkt på de här stackars kvinnorna och om de någonsin kom hem igen.”
Dessa kvinnor hörde till de många hundratusen civilister som deporterades till Sovjetunionen i krigets slutskede och månaderna därefter. 132 000 av dem befann sig redan på rysk mark före Jalta-konferensen, det vill säga innan kriget var slut. Det var en ren krigsförbrytelse och strider mot alla undertecknade konventioner. De sista av alla de många hundratusen deporterade från många olika länder, bland dem 400 000 civilister från Ungern, däribland många judar, återvände hem 1957. De tyska kvinnor som inte hade något hem att återvända till, varken i DDR eller i Förbundsrepubliken, fördes till de östtyska urangruvorna, där tusentals av dem omkom. De slutligen hemvändande kvinnorna var sjuka, lemlästade och psykiskt fullständigt slut.
Kära lyssnare, nu kommer det värsta. Ingen, ingen enda nation i världen har någonsin bett om ursäkt för brotten mot dessa människor. Och ingen gottgörelse har de fått. Jo, någon kvinna talar i boken av Freya Klier ”Verschleppt ans Ende der Welt, Deporterad till världens ände, som jag har som grund för mina påståenden om 600 DM eller någon om 1320 DM. Inte någon enda av de hundratals miljarder kronorna som har utbetalats som gottgörelse av tyska staten till krigets offer har gått till dessa kvinnor. Heder åt Freya Klier som gett dessa kvinnor en röst i världen! Skam åt Tyskland som ännu sviker dessa kvinnor! Tusenfalt skam åt Sovjetunionen som har behandlat människor på detta sätt! Och tack gamle sjöman, som minns dessa kvinnor med sådan värme!
Kära lyssnare, skänk även ni en tanke åt alla civilister i världen som drabbas så hårt av krigets elände hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 okt. 2009
Häromdagen föll mina ögon på en rubrik i min dagliga tidning: ”Krigsbrott måste straffas.” Javisst, det är självklart, tänkte jag och läste vidare i artikeln som handlade om FN:s rapport om kriget på Gazaremsan. Jag läste vidare: ”Det handlar inte bara om Israel och Hamas utan om hela världen. När det gäller de flesta andra konflikter anses rättsliga åtgärder mot krigsbrottslingar vara en förutsättning för stabil fred.” Ja, och så följde en uppräkning av många krigsförbrytelser över hela världen, den ena värre än det andra.
Samma dag på eftermiddagen lärde jag känna en pensionerad sjökapten, en svensk sjöman av det riktigt gamla slaget som har seglat på all världens hav. Vårt samtal flöt fram och tillbaka, när han plötsligt sade: ”Det värsta jag har upplevt var nog när jag seglade som befälselev för Transatlantik åren 1947 till 48. Så glad jag var när rederiet flyttade mig till en annan trad, så att jag slapp se de uthungrade, förtvivlade kvinnorna som lastade och lossade i de kommunistiska hamnarna.”
Mitt intresse och min nyfikenhet var väckta och det behövdes inte många frågor, för att få den gamle mannen att gräva i minnenas skattkista. Upp kom en hemsk berättelse om hårt arbete, svält och umbäranden. I de flesta hamnarna var det utmärglade, dåligt klädda kvinnor som utförde det tunga lastnings- och lossningsarbetet. Ibland bröt kvinnorna ihop i lastrummen, vinschades upp och fördes bort av de ryska soldaterna som bevakade dem med kalasjnikovs. Tack var sina tyska språkkunskaper kunde den då tjugoårige befälseleven under korta obevakade sekunder fråga ut kvinnorna om deras öde. Alla var de tyska deporterade kvinnor som av de ryska trupperna hade släpats bort under de kaotiska månaderna i slutet av andra världskriget.
”Vi ville så gärna ge dem något att äta”, fortsatte den gamle, medan det blänkte förrädiskt i hans blåa ögon, ”men de bevakades hela tiden av välnärda, varmt klädda ryska soldater. Under hela mitt sjömannaliv har jag tänkt på de här stackars kvinnorna och om de någonsin kom hem igen.”
Dessa kvinnor hörde till de många hundratusen civilister som deporterades till Sovjetunionen i krigets slutskede och månaderna därefter. 132 000 av dem befann sig redan på rysk mark före Jalta-konferensen, det vill säga innan kriget var slut. Det var en ren krigsförbrytelse och strider mot alla undertecknade konventioner. De sista av alla de många hundratusen deporterade från många olika länder, bland dem 400 000 civilister från Ungern, däribland många judar, återvände hem 1957. De tyska kvinnor som inte hade något hem att återvända till, varken i DDR eller i Förbundsrepubliken, fördes till de östtyska urangruvorna, där tusentals av dem omkom. De slutligen hemvändande kvinnorna var sjuka, lemlästade och psykiskt fullständigt slut.
Kära lyssnare, nu kommer det värsta. Ingen, ingen enda nation i världen har någonsin bett om ursäkt för brotten mot dessa människor. Och ingen gottgörelse har de fått. Jo, någon kvinna talar i boken av Freya Klier ”Verschleppt ans Ende der Welt, Deporterad till världens ände, som jag har som grund för mina påståenden om 600 DM eller någon om 1320 DM. Inte någon enda av de hundratals miljarder kronorna som har utbetalats som gottgörelse av tyska staten till krigets offer har gått till dessa kvinnor. Heder åt Freya Klier som gett dessa kvinnor en röst i världen! Skam åt Tyskland som ännu sviker dessa kvinnor! Tusenfalt skam åt Sovjetunionen som har behandlat människor på detta sätt! Och tack gamle sjöman, som minns dessa kvinnor med sådan värme!
Kära lyssnare, skänk även ni en tanke åt alla civilister i världen som drabbas så hårt av krigets elände hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 okt. 2009
torsdag, oktober 8
ROSOR från RADIO TUFF (nr1248) 11-25 okt -09 till....
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-----------------------------------------------------
....till Strandskolan i Tyresö, som 15 oktober från kl 16 anordnar Öppet hus för Tuff-projekten i Indien och som har den prisbelönta skoltidningen Strandaren. Där berättar läraren Mia Tranehed med många fina bilder från indiska Dharampur om sitt besök bland projekten 2005 och skriver bland annat: ”Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer.” Se http://webnews.textalk.com/strandaren/ eller Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se , som varje vecka uppdateras av Bengt Citron och som läses av bland andra Bhikhu Vyas i Indien. Han skriver: “Please thank Bengt for his wonderful and efficient job”
....till två inspirerande fredshändelser som sker i oktober. I november 2008 startade en ”Budkavle för en kärnvapenfri värld” i Haparanda. Den har redan passerat alla Norrlandskommuner och på FN-dagen 24 oktober anländer den till Tyresö. Mer om detta hörs i detta Radio Tuffs krönika. Den andra mera internationella fredskampanjen är ”Världsmarschen för fred och icke-våld”, som i år startade på Nya Zeeland den 2 oktober, Gandhis födelsedag. Den anländer till Stockholm den 29-30 oktober och dess paroller är: ”Global kärnvapenavrustning. Omedelbart tillbakadragande av militära styrkor från ockuperade områden. Fortskridande proportionell nedrustning av konventionella vapen. Undertecknande av icke-aggressionsavtal mellan länder. Regeringars avsägande av krig som en lösning på konflikter”
....till före detta ärkebiskopen KG Hammar, som är mycket kritisk mot Sveriges dubbelmoral: "På sikt måste vi se på vapenproduktion på samma sätt som koldioxidutsläpp. Vi bara öser in nya vapen, samtidigt som alla gamla finns kvar. Det kan inte sluta i något annat än en våldskatastrof. Men jag tycker att det är väldigt tyst, och få vågar problematisera att stater lägger så mycket pengar på vapenkapacitet när de behövs till så mycket annat. Det är väldigt lite prat och ingen vågar tro på en vapenfri värld."
....till Tyresöbon Inger Gemicioglu, som meddelar att LUCA (Lokal utveckling i Centralamerika) nu är nära att nå målet att utbilda ett antal ”barfota” barnmorskor i Guatemala. Hon skriver: ”Det är tack vare TUFF och andra bidragsgivare, som det blivit möjligt att genomföra projektet och det är vi oerhört tacksamma för”. Tuff har det senaste året bidragit med 9000 kr.
....till tidskriften Deutscher Ostdienst, som påminner om katoliken och antifascisten Don Luigi Sturzo som tidigt flydde från Mussolinis Italien men som redan i december 1944 från sin asyl i USA skarpt kritiserade Churchills planer på att etniskt rensa många miljoner tyskar. Han kallade det för ”historielöst, barbariskt och rasistiskt”. Och barbariskt blev det. Av de 14 miljoner tyskar som fördrevs till det krympta ruinlandet Tyskland dog eller dödades över två miljoner. Eller som den brittisk-judiske socialisten och bokförläggaren Victor Gollanz skrev på tal om detta: ”Kollektivskuld är en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke”.
....till Tuff-aktivisten Erika Husberg, som städat Tuff-lokalen. Sådana insatser i en frivilligt arbetande förening är väldigt viktiga men tyvärr ofta underskattade.
....till veckans citat, som kommer från Bengt Svensson i San Francisco: ”Krig är terrorism – med en större budget”
-----------------------------------------------------
....till Strandskolan i Tyresö, som 15 oktober från kl 16 anordnar Öppet hus för Tuff-projekten i Indien och som har den prisbelönta skoltidningen Strandaren. Där berättar läraren Mia Tranehed med många fina bilder från indiska Dharampur om sitt besök bland projekten 2005 och skriver bland annat: ”Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer.” Se http://webnews.textalk.com/strandaren/ eller Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se , som varje vecka uppdateras av Bengt Citron och som läses av bland andra Bhikhu Vyas i Indien. Han skriver: “Please thank Bengt for his wonderful and efficient job”
....till två inspirerande fredshändelser som sker i oktober. I november 2008 startade en ”Budkavle för en kärnvapenfri värld” i Haparanda. Den har redan passerat alla Norrlandskommuner och på FN-dagen 24 oktober anländer den till Tyresö. Mer om detta hörs i detta Radio Tuffs krönika. Den andra mera internationella fredskampanjen är ”Världsmarschen för fred och icke-våld”, som i år startade på Nya Zeeland den 2 oktober, Gandhis födelsedag. Den anländer till Stockholm den 29-30 oktober och dess paroller är: ”Global kärnvapenavrustning. Omedelbart tillbakadragande av militära styrkor från ockuperade områden. Fortskridande proportionell nedrustning av konventionella vapen. Undertecknande av icke-aggressionsavtal mellan länder. Regeringars avsägande av krig som en lösning på konflikter”
....till före detta ärkebiskopen KG Hammar, som är mycket kritisk mot Sveriges dubbelmoral: "På sikt måste vi se på vapenproduktion på samma sätt som koldioxidutsläpp. Vi bara öser in nya vapen, samtidigt som alla gamla finns kvar. Det kan inte sluta i något annat än en våldskatastrof. Men jag tycker att det är väldigt tyst, och få vågar problematisera att stater lägger så mycket pengar på vapenkapacitet när de behövs till så mycket annat. Det är väldigt lite prat och ingen vågar tro på en vapenfri värld."
....till Tyresöbon Inger Gemicioglu, som meddelar att LUCA (Lokal utveckling i Centralamerika) nu är nära att nå målet att utbilda ett antal ”barfota” barnmorskor i Guatemala. Hon skriver: ”Det är tack vare TUFF och andra bidragsgivare, som det blivit möjligt att genomföra projektet och det är vi oerhört tacksamma för”. Tuff har det senaste året bidragit med 9000 kr.
....till tidskriften Deutscher Ostdienst, som påminner om katoliken och antifascisten Don Luigi Sturzo som tidigt flydde från Mussolinis Italien men som redan i december 1944 från sin asyl i USA skarpt kritiserade Churchills planer på att etniskt rensa många miljoner tyskar. Han kallade det för ”historielöst, barbariskt och rasistiskt”. Och barbariskt blev det. Av de 14 miljoner tyskar som fördrevs till det krympta ruinlandet Tyskland dog eller dödades över två miljoner. Eller som den brittisk-judiske socialisten och bokförläggaren Victor Gollanz skrev på tal om detta: ”Kollektivskuld är en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke”.
....till Tuff-aktivisten Erika Husberg, som städat Tuff-lokalen. Sådana insatser i en frivilligt arbetande förening är väldigt viktiga men tyvärr ofta underskattade.
....till veckans citat, som kommer från Bengt Svensson i San Francisco: ”Krig är terrorism – med en större budget”
tisdag, oktober 6
Bengt Svensson: KÄRNVAPEN, IRAN, HÄLSOVÅRDSREFORM
Hej alla lyssnare på radio Tuff och Tyresö närradio.
Empire State Building i New York har blivit belyst i rött och gult för att fira Mao Tse Tungs utropande av folkrepubliken Kina för precis 60 år sedan. Det är tur att Mao är död. Annars skulle han nog ha skrattat ihjäl sig.
Åtta makter samlades för att diskutera kärnvapenbegränsning och provstoppsavtalets följande. Sju av dem är kärnvapenmakter, om man räknar in Tyskland, som har hundratals amerikanska massförstörelsevapen på sitt territorium. Den åttonde, Iran, saknar både kärnvapen och teknologin för att tillverka dem och säger sig dessutom inte ha några planer på att skaffa några. Till skillnad från de sju kärnvapenmakterna har Iran heller inte brutit mot provstoppsavtalet.
Bara USA:s årsbudget för kärnvapenutveckling överstiger de flesta länders totala försvarsbudget. I provstoppsavtalet står det tvärtom att kärnvapenmakterna ska avskaffa sina kärnvapen. Men får man tro våra vanligaste massmedier, så är det Iran som hotar freden med sina icke-existerande kärnvapen. I själva verket liknar den här propagandaoffensiven motsvarande kampanj mot Irak, som banade väg för anfallet för över sex år sedan. Då som nu tillhörde de stora amerikanska tidningarna som The New York Times och Wall Street Journal de värsta krigshetsarna.Snart har ett år gått sedan Barak Obama valdes till president. Som väntat har inte särskilt mycket hänt. Jag hade dock väntat mig att hans inrikespolitiska reformer skulle vara både djärvare och kraftfullare med tanke på den demokratiska majoriteten i både senat och representanthus. Obama står nu inför valet att trappa upp kriget i Afghanistan. På sista tiden har man jämfört honom med Lyndon Johnson, som valde att trappa upp Vietnamkriget och tvingades överge sina sociala reformer, som han kallade för The Great Society. Ja, Vietnamkriget blev undergången för hans presidentskap. Han ställde inte upp för omval. Hans vicepresident Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon efter att både Martin Luther King och Robert Kennedy mördats samma år, 1968.
Johnson hade mycket mer politisk erfarenhet än Obama och var betydligt brutalare och effektivare när det gällde att driva igenom sin lagstiftning, särskilt medborgarrättslagarna, vilka mötte bittert motstånd från hans egna partikamrater i sydstaterna.Obamas hälsovårdsreform går trögt minst sagt. Det är osäkert om det blir något mer än en obetydlig försäkringsreform. Men den demokratiske representanten från Florida, Alan Grayson, presenterade motståndarnas alternativ så här:
”The Republican health care plan for America: 'don't get sick.' If you have insurance don't get sick, if you don't have insurance, don't get sick; if you're sick, don't get sick. ... If you do get sick America, the Republican health care plan is this: 'die quickly’."
Bli inte sjuk, och om du ändå blir sjuk, dö snabbt. Bakgrunden är, att tusentals människor med eller utan försäkring gör personlig konkurs varje år på grund av obetalda sjukhusräkningar.
--------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 11-25 oktober 2009
Empire State Building i New York har blivit belyst i rött och gult för att fira Mao Tse Tungs utropande av folkrepubliken Kina för precis 60 år sedan. Det är tur att Mao är död. Annars skulle han nog ha skrattat ihjäl sig.
Åtta makter samlades för att diskutera kärnvapenbegränsning och provstoppsavtalets följande. Sju av dem är kärnvapenmakter, om man räknar in Tyskland, som har hundratals amerikanska massförstörelsevapen på sitt territorium. Den åttonde, Iran, saknar både kärnvapen och teknologin för att tillverka dem och säger sig dessutom inte ha några planer på att skaffa några. Till skillnad från de sju kärnvapenmakterna har Iran heller inte brutit mot provstoppsavtalet.
Bara USA:s årsbudget för kärnvapenutveckling överstiger de flesta länders totala försvarsbudget. I provstoppsavtalet står det tvärtom att kärnvapenmakterna ska avskaffa sina kärnvapen. Men får man tro våra vanligaste massmedier, så är det Iran som hotar freden med sina icke-existerande kärnvapen. I själva verket liknar den här propagandaoffensiven motsvarande kampanj mot Irak, som banade väg för anfallet för över sex år sedan. Då som nu tillhörde de stora amerikanska tidningarna som The New York Times och Wall Street Journal de värsta krigshetsarna.Snart har ett år gått sedan Barak Obama valdes till president. Som väntat har inte särskilt mycket hänt. Jag hade dock väntat mig att hans inrikespolitiska reformer skulle vara både djärvare och kraftfullare med tanke på den demokratiska majoriteten i både senat och representanthus. Obama står nu inför valet att trappa upp kriget i Afghanistan. På sista tiden har man jämfört honom med Lyndon Johnson, som valde att trappa upp Vietnamkriget och tvingades överge sina sociala reformer, som han kallade för The Great Society. Ja, Vietnamkriget blev undergången för hans presidentskap. Han ställde inte upp för omval. Hans vicepresident Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon efter att både Martin Luther King och Robert Kennedy mördats samma år, 1968.
Johnson hade mycket mer politisk erfarenhet än Obama och var betydligt brutalare och effektivare när det gällde att driva igenom sin lagstiftning, särskilt medborgarrättslagarna, vilka mötte bittert motstånd från hans egna partikamrater i sydstaterna.Obamas hälsovårdsreform går trögt minst sagt. Det är osäkert om det blir något mer än en obetydlig försäkringsreform. Men den demokratiske representanten från Florida, Alan Grayson, presenterade motståndarnas alternativ så här:
”The Republican health care plan for America: 'don't get sick.' If you have insurance don't get sick, if you don't have insurance, don't get sick; if you're sick, don't get sick. ... If you do get sick America, the Republican health care plan is this: 'die quickly’."
Bli inte sjuk, och om du ändå blir sjuk, dö snabbt. Bakgrunden är, att tusentals människor med eller utan försäkring gör personlig konkurs varje år på grund av obetalda sjukhusräkningar.
--------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 11-25 oktober 2009
lördag, oktober 3
Öppet hus 15 oktober 2009 - Mat och solidaritet
(Mia Tranehed är lärare vid Strandskolan i Tyresö, som den 15 oktober 2009 har sitt traditionella Öppet hus för Tuff-projekten i Indien. Så här skriver hon i skolans tidning Strandaren):
Nu är det åter dags att solidariskt hjälpa det utsatta bergsområdet i Dharampur i norra Indien. Ända sedan Strandskolan öppnade 1996 har vi i samarbete med TUFF (Tyresö U-lands och fredsförening) skänkt pengar från Öppet hus till Indien.
En diskussion man kan föra i samband med detta är huruvida vi ska fortsätta sända pengar till ett land som Indien, som numera tillhör de största ekonomierna i världen. TUFF och även Strandskolan har beslutat att fortsätta hjälpa de byar som inte staten i nuläget hjälper. Våra vänskolor ligger utspridda i små bergsbyar i Dharampur i delstaten Gujarat. Människorna i dessa byar är mycket fattiga och har dålig tillgång till rent vatten. Folket är varken hinduer eller muslimer och tillhör på så sätt en utsatt minoritetsbefolkning utan det naturliga samhällsskyddet. TUFF har genom åren bidragit till att borra nya brunnar, bygga dammar för att rädda en del av monsunens regn samt byggt skolor till barnen som inte annars hade fått någon utbildning. Det är på sikt allas önskan att Indien själva övertar omsorgen över detta område.Vår samarbetspartner Bikhu Vyas fördelar pengarna till våra sex skolor. Det kan också komma att handla om nya planteringar av mangoträd eller inköp av medicin.
Pengarna ger resultat.
Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer. Undertecknad tillsammans med kollegan Anna-Karin Nylander har själv sett resultatet från våra tidigare insamlade pengar. Under en resa i bergsområdet Dharamphur för fyra år sedan kunde vi möta mycket tacksamma och glada elever. Det är oerhört glädjande att veta att vi ännu en gång kommer att bidra till en bättre skolgång och en tryggare framtid för dessa ungdomar. Förra året inbringade vårt Öppna hus 32000 kr, låt oss tillsammans slå detta torsdagen den 15 oktober!Radio TUFF sänder via succékanalen på 91,4 och just nu rullar en intervju med mig där jag berättar lite mer om vårt Öppna hus för att locka även allmänheten att komma.För att se ett bildspel från Dharampur i Power point-format klickar du här.
Mia Tranehed, Lärare Strandskolan. Indienresenär 2005
Nu är det åter dags att solidariskt hjälpa det utsatta bergsområdet i Dharampur i norra Indien. Ända sedan Strandskolan öppnade 1996 har vi i samarbete med TUFF (Tyresö U-lands och fredsförening) skänkt pengar från Öppet hus till Indien.
En diskussion man kan föra i samband med detta är huruvida vi ska fortsätta sända pengar till ett land som Indien, som numera tillhör de största ekonomierna i världen. TUFF och även Strandskolan har beslutat att fortsätta hjälpa de byar som inte staten i nuläget hjälper. Våra vänskolor ligger utspridda i små bergsbyar i Dharampur i delstaten Gujarat. Människorna i dessa byar är mycket fattiga och har dålig tillgång till rent vatten. Folket är varken hinduer eller muslimer och tillhör på så sätt en utsatt minoritetsbefolkning utan det naturliga samhällsskyddet. TUFF har genom åren bidragit till att borra nya brunnar, bygga dammar för att rädda en del av monsunens regn samt byggt skolor till barnen som inte annars hade fått någon utbildning. Det är på sikt allas önskan att Indien själva övertar omsorgen över detta område.Vår samarbetspartner Bikhu Vyas fördelar pengarna till våra sex skolor. Det kan också komma att handla om nya planteringar av mangoträd eller inköp av medicin.
Pengarna ger resultat.
Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer. Undertecknad tillsammans med kollegan Anna-Karin Nylander har själv sett resultatet från våra tidigare insamlade pengar. Under en resa i bergsområdet Dharamphur för fyra år sedan kunde vi möta mycket tacksamma och glada elever. Det är oerhört glädjande att veta att vi ännu en gång kommer att bidra till en bättre skolgång och en tryggare framtid för dessa ungdomar. Förra året inbringade vårt Öppna hus 32000 kr, låt oss tillsammans slå detta torsdagen den 15 oktober!Radio TUFF sänder via succékanalen på 91,4 och just nu rullar en intervju med mig där jag berättar lite mer om vårt Öppna hus för att locka även allmänheten att komma.För att se ett bildspel från Dharampur i Power point-format klickar du här.
Mia Tranehed, Lärare Strandskolan. Indienresenär 2005
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)