Hej alla lyssnare!
I dessa yttersta tider rekommenderar jag den gamla filmen Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. En mycket romantisk historia, som utspelas i den franskkoloniala utposten Casablanca i Marocko under andra världskriget. En kväll kommer den ytligt sett korrupte, men innerst inne ädle, polischefen, Renault, som vanligt in på Ricks kafe, men denna gång följd av några naziofficerare. Till gästernas bestörtning utbrister han med sin sexiga franska accent:
I am shocked, Shocked to find that gambling is going on in here!
I dag utbrast förre amerikanske riksbankschefen, Alan Greenspan, att han var Shocked! över att kreditsystemet hade kollapsat. Nu väntar vi bara på en annan berömd replik från Casablanca:
Round up the usual suspects!
Annars är det en vag känsla av oro, som förföljer mig denna höst. Frågan är hur det amerikanska imperiet kommer att ta de kommande krigsnederlagen, samtidigt som dess ekonomiska ställning är i dalande. Nu håller amerikanerna på att försöka få igenom ett avtal med Irak, som tillåter dem en snygg reträtt om några år. Bara för några månader sedan talade politikerna om att kriga vidare på obestämd tid tills segern var vunnen.
Pakistan står på randen till inbördeskrig och ekonomisk kollaps. För USA är Bushs presidenttid ett historiskt misslyckande. Men republikanerna verkar vilja ha mer av samma medicin och likaså en stor del av väljarna.
Politikernas retoriska blandning av nationalism, sabelskrammel, religion och hot mot verkliga eller förmenta fiender känns inte särskilt konstruktivt. Ibland får man ett intryck av att till och med skatteskalorna är av Gud givna.Men här gäller uppochnedvända världen. Det är USA som är hotat, främst av en orakad gubbe i en grotta någonstans i Centralasien. Därför är det förräderi att ifrågasätta en enda militär operation någonstans i världen. På politiska kampanjmöten har folk skrikit "förrädare" och "döda honom", när Barack Obamas namn har nämnts. På de stora, väletablerade medierna påstås det inte att Obama är muslim, men det går bra att hävda att han umgås med terrorister och är "muslim born", alltså född muslim.
Enligt lokala republikanska nätsidor är han dessutom 43,5% arab. Ungefär som om moderaterna skulle hävda att Mona Sahlin är 43,5% bleking och umgås med folk från Harvaremåla.Låt oss hoppas att USA kan ta sig ur sitt nuvarande hål utan att ställa till med fler katastrofer.
--------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1209) 2008-11-02.
tisdag, oktober 28
lördag, oktober 25
ALBERT CAMUS OM VÅLD, KRIG OCH SAMVARO
De två senaste krönikorna i Radio Tuff har handlat om Nobels fredspris. Den här veckan vill jag påminna om en nobelpristagare i litteratur. Det är en av de yngsta, fransmannen Albert Camus, som fick priset 1957, redan vid 44 års ålder.
Albert Camus växte upp i Algeriet, då en franska koloni. Redan som ettåring förlorade han sin far, ett av de miljontals offren för första världskrigets masslakt. Kanske var det därför han sedan bland annat skrev:
”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning, en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en fegis. Och alltså kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: Att ord är mäktigare än vapen”
Och han påpekade att de som framhärdar att krigiska massmord inte längre borde vara legitima håller sig med en sundare utopi än andra.
Camus växte upp under fattiga förhållanden. Men en lärare lade märke till hans begåvning och hjälpte honom till stipendier för högre studier, bland annat i filosofi. Till denna lärare, Louis Germaine, skrev han när han fick Nobelpriset:
”Utan er vänliga hand som ni sträckte till det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt”
Han anslöt sig i unga år till vänstern och arbetade för att Algeriets araber skulle uppnå jämlikhet med de franska kolonisatörerna. Det tvingade honom att redan 1940 flytta till Frankrike. Där medverkade han under den tyska ockupationen i den underjordiska tidningen Combat och uppmärksammades av den franska intelligentsians främste, Jean-Paul Sartre. Men trots sin ungdoms kommunism accepterade han inte Sartres beundran för Sovjetunionen. Det ledde till en schism mellan de två. Och att Camus inte var någon våldsromantiker framgår av hans kommentar till diskussionen om franska revolutionen:
”Författaren av ett nytt förord till Saint-Just talar om män under en tidigare period, som har betänkligheter mot våld, och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte’. Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka, överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Albert Camus omkom vid en trafikolycka 1960 bara 47 år gammal. Han skrev också rader som nu ett halvsekel senare har ännu större aktualitet:
”Vi älskar via telefon, vi arbetar inte med material utan med maskiner, och vi dödar och dödas genom ombud. Vi vinner i renlighet men förlorar i förståelse”.
Vi som ännu framhärdar att i den gamla folkrörelsedemokratins bästa traditioner samla människor i offentliga möten vet hur svårt det är att nu få folk att slita sig från datorer och TV-apparater. Internet i all ära men de direkta kontakterna ansikte mot ansikte är en överlägsen umgängesform, tycker
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1208) 08-10-26.
Albert Camus växte upp i Algeriet, då en franska koloni. Redan som ettåring förlorade han sin far, ett av de miljontals offren för första världskrigets masslakt. Kanske var det därför han sedan bland annat skrev:
”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning, en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en fegis. Och alltså kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: Att ord är mäktigare än vapen”
Och han påpekade att de som framhärdar att krigiska massmord inte längre borde vara legitima håller sig med en sundare utopi än andra.
Camus växte upp under fattiga förhållanden. Men en lärare lade märke till hans begåvning och hjälpte honom till stipendier för högre studier, bland annat i filosofi. Till denna lärare, Louis Germaine, skrev han när han fick Nobelpriset:
”Utan er vänliga hand som ni sträckte till det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt”
Han anslöt sig i unga år till vänstern och arbetade för att Algeriets araber skulle uppnå jämlikhet med de franska kolonisatörerna. Det tvingade honom att redan 1940 flytta till Frankrike. Där medverkade han under den tyska ockupationen i den underjordiska tidningen Combat och uppmärksammades av den franska intelligentsians främste, Jean-Paul Sartre. Men trots sin ungdoms kommunism accepterade han inte Sartres beundran för Sovjetunionen. Det ledde till en schism mellan de två. Och att Camus inte var någon våldsromantiker framgår av hans kommentar till diskussionen om franska revolutionen:
”Författaren av ett nytt förord till Saint-Just talar om män under en tidigare period, som har betänkligheter mot våld, och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte’. Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka, överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Albert Camus omkom vid en trafikolycka 1960 bara 47 år gammal. Han skrev också rader som nu ett halvsekel senare har ännu större aktualitet:
”Vi älskar via telefon, vi arbetar inte med material utan med maskiner, och vi dödar och dödas genom ombud. Vi vinner i renlighet men förlorar i förståelse”.
Vi som ännu framhärdar att i den gamla folkrörelsedemokratins bästa traditioner samla människor i offentliga möten vet hur svårt det är att nu få folk att slita sig från datorer och TV-apparater. Internet i all ära men de direkta kontakterna ansikte mot ansikte är en överlägsen umgängesform, tycker
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1208) 08-10-26.
fredag, oktober 24
ROSOR från RADIO TUFF (nr1208) 08-10-26 till....
....till journalisten, författaren och Tyresöbon Bror Perjus, som i tisdags (21/8) i Tuff-lokalen på ett mycket intressant och kunnigt sätt inledde ett möte om spekulationsekonomin och krigsindustrins makt. Han hörs senare i dagens Radio Tuff
....till Jan Öberg i TFF, Lund, som på FN-dagen i fredags (24/10) erinrade om vad han kallar ”de absurda prioriteringarna”: FN:s budget utgör bara en femtedels procent --ynka 2 promille!-- av de ca 10 000 miljarder kronor, som världens länder slösar på militära rustningar
....till tidningen Broderskap och av två skäl. Dels fyller den faktiskt 80 i år, dels har den på citatavdelningen på ledarsidan då och då med citat från Radio Tuff. Vi tackar!
....till Tuffs styrelse, som vid sitt senaste möte anslog 5000 kr för utbildning av ”barfotabarnmorskor i Guatemala och 7000 kr till fattiga gamla i Belgrad
....till Tuffs partner i Indien Bhikhu Vyas, som tackar för de 300 000 kr som nu anlänt från Tuff för att bland annat finansiera driften av två skolor för de fattigaste av de fattiga i bergiga och tidigare så försummade Dharampur. ”Not 3 but 5 cheers” [inte tre utan fem hurrarop], utbrister Bhikhu, som också ber oss hälsa Strandskolan som vid sitt senaste Öppet hus jobbade in 32 995 kr till Indienprojekten, enligt Bhikhu ett ”underbart resultat”.
....till Maria Ström-Nilsson, som nu e-postar från Basel efter hemkomsten från Indien: ”Vi som har sett många andra skolor är otroligt imponerade (ännu mer) av vad Tuff, Bhikhu och Kokila åstadkommit. Jag personligen blev väldigt förtjust i både Bhikhu och Kokila.”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som nästan har en helsida om Tyresöradion, också med foton på fyra av de intervjuade.
....till Ann Sandin-Lindgren, som sköter den ena av radions hemsidor, den med adressen http://www.tyresoradion.se/ , där man också kan lyssna på webben. Nu har hon i fliken ”Arkiv” lagt in 35 program från Succékanalen 91,4 (aug-okt) plus nio av sommarens Radio Tuff
....till Tyresö Närradioförenings Anders Linder, Christina Melzén, Ann Sandin-Lindgren m fl som ordnade en så trevlig radioträff i torsdags (23/10) i Kulturcaféet. Tänk så bra och roligt det vore om flera än vi i Tuff ville utnyttja radion, ”eterns stencileringsmaskin”. Vi instämmer i vad tidningen Tyresömagasinets redaktör Helena Thorén säger: ”Jag hoppas att det blir fler föreningar än TUFF som tar chansen att höras i Tyresöradion”
....till de kloka solidariska människor, som redan har beställt Tuffs mangogram ”I stället för blommor” för att använda som julklappar. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar, för 500 kr planteras 100 träd.
....till Jan Öberg i TFF, Lund, som på FN-dagen i fredags (24/10) erinrade om vad han kallar ”de absurda prioriteringarna”: FN:s budget utgör bara en femtedels procent --ynka 2 promille!-- av de ca 10 000 miljarder kronor, som världens länder slösar på militära rustningar
....till tidningen Broderskap och av två skäl. Dels fyller den faktiskt 80 i år, dels har den på citatavdelningen på ledarsidan då och då med citat från Radio Tuff. Vi tackar!
....till Tuffs styrelse, som vid sitt senaste möte anslog 5000 kr för utbildning av ”barfotabarnmorskor i Guatemala och 7000 kr till fattiga gamla i Belgrad
....till Tuffs partner i Indien Bhikhu Vyas, som tackar för de 300 000 kr som nu anlänt från Tuff för att bland annat finansiera driften av två skolor för de fattigaste av de fattiga i bergiga och tidigare så försummade Dharampur. ”Not 3 but 5 cheers” [inte tre utan fem hurrarop], utbrister Bhikhu, som också ber oss hälsa Strandskolan som vid sitt senaste Öppet hus jobbade in 32 995 kr till Indienprojekten, enligt Bhikhu ett ”underbart resultat”.
....till Maria Ström-Nilsson, som nu e-postar från Basel efter hemkomsten från Indien: ”Vi som har sett många andra skolor är otroligt imponerade (ännu mer) av vad Tuff, Bhikhu och Kokila åstadkommit. Jag personligen blev väldigt förtjust i både Bhikhu och Kokila.”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som nästan har en helsida om Tyresöradion, också med foton på fyra av de intervjuade.
....till Ann Sandin-Lindgren, som sköter den ena av radions hemsidor, den med adressen http://www.tyresoradion.se/ , där man också kan lyssna på webben. Nu har hon i fliken ”Arkiv” lagt in 35 program från Succékanalen 91,4 (aug-okt) plus nio av sommarens Radio Tuff
....till Tyresö Närradioförenings Anders Linder, Christina Melzén, Ann Sandin-Lindgren m fl som ordnade en så trevlig radioträff i torsdags (23/10) i Kulturcaféet. Tänk så bra och roligt det vore om flera än vi i Tuff ville utnyttja radion, ”eterns stencileringsmaskin”. Vi instämmer i vad tidningen Tyresömagasinets redaktör Helena Thorén säger: ”Jag hoppas att det blir fler föreningar än TUFF som tar chansen att höras i Tyresöradion”
....till de kloka solidariska människor, som redan har beställt Tuffs mangogram ”I stället för blommor” för att använda som julklappar. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar, för 500 kr planteras 100 träd.
LYCKLIGA BARN BLIR FREDLIGA VUXNA
Lyckliga barn blir fredliga vuxna. Javisst är det så. Men hur får vi lyckliga barn i dagens stressiga tillvaro? En sak som jag är övertygad om, är lekens betydelse för barns utveckling till fredliga och ansvarstagande vuxna. Barn idag leker alldeles för lite, eller rättare sagt, de leker alldeles för lite utomhus. Just vistelsen utomhus främjar fantasin och kreativiteten, hälsan och välbefinnandet. Idrott i all ära, men det är oftast alldeles för organiserat.
Malmö, som sedan början av 1900-talet bär epitetet ”parkernas stad” på grund av de vackra parkerna Kungsparken, Pildammsparken och numera den nya havsnära Scaniaparken borde egentligen inte bära detta namn Arealen park per invånare ligger en bra bit under genomsnittet för Sverige. Men detta har kommunen för barnens del till stor del kompenserat genom att anlägga vackra, fantasifulla lekplatser. Det finns ett tjugotal temalekplatser i Malmö.
Inte en lekplats utan en hel temalekpark öppnades med buller och bång för några veckor sedan i Bunkeflo, stadsdelen några kilometer söder om Limhamn. Afrikaparken är det stolta namnet. Och ”pappa” till denna temalekpark är ekologen Mats Wirén på Malmös Stadsplaneringskontor. Bunkeflo har haft mycket stök och oro bland sina tonåringar, mycket beroende på att det saknades vettig sysselsättning för de lite äldre barnen.
Vid ett tillfälle gick Mats Wirén förbi ett risigt och bortglömt område nära en skola i Bunkeflo. Då lade han märke till att det risiga hagtornsbuskaget, som hade blivit ett tillhåll för traktens ungar, liknade den afrikanska savannen. Och vips kom tanken på en Afrikapark.
Från idé till färdig lekpark tog det fem år och kostade ungefär en och halv miljon kronor. I början betraktades Mats Wiréns idé med skepsis, men allteftersom han utvecklade sina tankar backades han upp av kommunen. Och nu står den parken där, med sina naturtrogna afrikanska djur, tillverkade av glasfiber i Singapore och fyllda med cement i Staffanstorp. Här har ungarna från småbarn upp till tonåringar fått ett jätteområde att leka och ströva i, att få utlopp för sin äventyrs- och leklust i. Att klappa elefanten, att klättra i termitstacken och att rida på noshörningen framkallar enorma glädjeyttringar. Det bästa med en sådan temalekpark är att även vuxna dras till denna annorlunda plats. Sist jag var där med mina barnbarn lade jag märke till hur många äldre som rörde sig i området. Alla gick förtjusta omkring och kommenterade detta lilla stycke Afrika mitt i Bunkeflo. Vuxna och barn möttes på ett naturligt sätt.
Och nu kommer jag till min käpphäst. Att skapa sådana lekparker för en summa som närmast är försumbar i de stora sammanhangen, är verkligen att satsa på barnen, det som politiker så gärna framhäver att de vill göra. Det går inte att bara peka på alla träd och säga: ”Lek!” Man måste skapa förutsättningarna för lek. Och där brister det i Tyresö i allra högsta grad. Skicka ner några av era politiker och jag lovar att guida dem på alla härliga platser! Eller ta upp Mats Wirén till Tyresö och låta honom leta reda på en vildvuxen plats som med lite fantasi kan förvandlas till ett äventyrsland. En sådan satsning är framsynt. En utgift idag sparar miljonbelopp i framtida utgifter. Har våra ungar vettig sysselsättning, ja, då går energin till lek och äventyr och inte till bus och förstörelse.
Förresten - Mats Wirén kallas för grodmannen på grund av sitt stora intresse för grodor. Har ni några nya spännande grodor i Tyresö? Ut och leta upp dem hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1208) 2008-10-26
Malmö, som sedan början av 1900-talet bär epitetet ”parkernas stad” på grund av de vackra parkerna Kungsparken, Pildammsparken och numera den nya havsnära Scaniaparken borde egentligen inte bära detta namn Arealen park per invånare ligger en bra bit under genomsnittet för Sverige. Men detta har kommunen för barnens del till stor del kompenserat genom att anlägga vackra, fantasifulla lekplatser. Det finns ett tjugotal temalekplatser i Malmö.
Inte en lekplats utan en hel temalekpark öppnades med buller och bång för några veckor sedan i Bunkeflo, stadsdelen några kilometer söder om Limhamn. Afrikaparken är det stolta namnet. Och ”pappa” till denna temalekpark är ekologen Mats Wirén på Malmös Stadsplaneringskontor. Bunkeflo har haft mycket stök och oro bland sina tonåringar, mycket beroende på att det saknades vettig sysselsättning för de lite äldre barnen.
Vid ett tillfälle gick Mats Wirén förbi ett risigt och bortglömt område nära en skola i Bunkeflo. Då lade han märke till att det risiga hagtornsbuskaget, som hade blivit ett tillhåll för traktens ungar, liknade den afrikanska savannen. Och vips kom tanken på en Afrikapark.
Från idé till färdig lekpark tog det fem år och kostade ungefär en och halv miljon kronor. I början betraktades Mats Wiréns idé med skepsis, men allteftersom han utvecklade sina tankar backades han upp av kommunen. Och nu står den parken där, med sina naturtrogna afrikanska djur, tillverkade av glasfiber i Singapore och fyllda med cement i Staffanstorp. Här har ungarna från småbarn upp till tonåringar fått ett jätteområde att leka och ströva i, att få utlopp för sin äventyrs- och leklust i. Att klappa elefanten, att klättra i termitstacken och att rida på noshörningen framkallar enorma glädjeyttringar. Det bästa med en sådan temalekpark är att även vuxna dras till denna annorlunda plats. Sist jag var där med mina barnbarn lade jag märke till hur många äldre som rörde sig i området. Alla gick förtjusta omkring och kommenterade detta lilla stycke Afrika mitt i Bunkeflo. Vuxna och barn möttes på ett naturligt sätt.
Och nu kommer jag till min käpphäst. Att skapa sådana lekparker för en summa som närmast är försumbar i de stora sammanhangen, är verkligen att satsa på barnen, det som politiker så gärna framhäver att de vill göra. Det går inte att bara peka på alla träd och säga: ”Lek!” Man måste skapa förutsättningarna för lek. Och där brister det i Tyresö i allra högsta grad. Skicka ner några av era politiker och jag lovar att guida dem på alla härliga platser! Eller ta upp Mats Wirén till Tyresö och låta honom leta reda på en vildvuxen plats som med lite fantasi kan förvandlas till ett äventyrsland. En sådan satsning är framsynt. En utgift idag sparar miljonbelopp i framtida utgifter. Har våra ungar vettig sysselsättning, ja, då går energin till lek och äventyr och inte till bus och förstörelse.
Förresten - Mats Wirén kallas för grodmannen på grund av sitt stora intresse för grodor. Har ni några nya spännande grodor i Tyresö? Ut och leta upp dem hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1208) 2008-10-26
TUFF INSPIRERADE GRUPP I BASEL
(TUFF=Tyresö Ulands- och FredsFörening)
I somras (2008) kontaktades Tuff av Maria Ström-Nilsson. Hon bor i Basel och har som barnmorska varit biståndsarbetare i Zimbabwe, där hon bland annat kände familjen Mugabe, innan Mugabe blev alltförr självsvåldig. Om det har hon berättat både på Succékanalen 91,4 och i Radio Tuff. Klicka på ”Arkiv” i www.tyresöradion.se , så hörs intervjuerna.
En av hennes vänner i Schweiz, Nikki Borer, har en bakgrund i Indien. Hon, Maria och några till funderade på att göra en insats för fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur, där Tuff i många år har finansierat skolor, hundratals brunnar, dammar, 90 000 mangoträd med mera.
De både kvinnorna i Basel upptäckte då Tuffs hemsida www.tuff.fred.se , kontaktade Tuff, som förmedlade kontakten till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila.
Här kommer på engelska deras rapport efter sitt besök i Indien:
A visit to the Dharampur area, 4 – 6 October 2008
We are a group of friends living and working in Switzerland, who became interested earlier this year in the tribal areas around Dharampur. In February three of us, my Irish friend Esther, my 18-year-old son Benedict and myself, visited a tribal school near Dharampur, and decided that we would like to find out more about this interesting area and its needs. By coincidence one of our group – Maria Ström-Nilsson – is actually Swedish, and when we “found” TUFF on the internet, Maria immediately got in touch with Åke Sandin in Stockholm. Maria was able to meet with Åke twice on visits to Stockholm, and to discuss with him the work that TUFF has supported in this area. Åke also put us in touch with Bhikhu and Kokila Vyas, and after much emailing, Maria and I visited the Dharampur area again in early October, and spent two days with Bhikhu and Kokila.
Bhikhu was a wonderful host, taking us around the area in a jeep for two days and showing us the work that he and Kokila have been doing with the help of TUFF and other donors over the past 22 years. We were able to see a check dam, view some soil-bunding projects, visit some mango plantations and, most importantly, spend time at three of the seven schools that have been built for the tribal children by Bhikhu and Kokila. These schools are hugely impressive – not only for their commitment to the children, the dedication of the teachers, and the obvious well-being of the children, but also for their philosophy, which quite clearly permeates every aspect of the schools. Education at these schools is much more than just the three “R”s (reading, writing and arithmetic) although these basic skills are certainly not neglected. But the intention is to educate children in the widest possible sense – to be ethical and productive members of their own society. Even the appearance of the schools, the little aesthetic details which show themselves in the organization of the tree-shaded gardens and the tribal decorations painted on the walls, are part of the philosophy of teaching the children to appreciate harmonious surroundings and a pride in their heritage and their own accomplishments.
We were lucky to be in the area just after the monsoon; the landscape was green and lush, and the reddish-brown earth of the school-yards a very restful change from the grey concrete we had seen everywhere else. We were always expected, entertained, fed, and looked after so well that we were almost overwhelmed by the hospitality. In return, we pestered Bhikhu with a huge number of questions that he answered courteously and with enormous patience. I think when we left that he was quite exhausted! We hope he has recovered since.
While visiting the girls’ hostel near Dharampur, we were also lucky enough to meet with Bhavna Shah, Hiten Shah and Mitesh Kumar – all of whom contribute so much time and work to these projects. In Mumbai we visited Bhavna again, as we had still more questions for her, and she generously gave us more of her time (and a delicious lunch!). And always we asked ourselves: if the situation were reversed, and we in Europe were the hosts and they the unexpected visitors from India, would we be as generous with our hospitality to complete strangers? I wonder …
We would like to thank everyone who took the time and trouble to take us around and talk to us, but most particularly Bhikhu, Kokila and Bhavna. And we sincerely congratulate TUFF on the work they have supported over so many years in this beautiful but disadvantaged area of India. The results are inspirational.
Nikki Borer and Maria Ström-Nilsson
Basel, Switzerland
I somras (2008) kontaktades Tuff av Maria Ström-Nilsson. Hon bor i Basel och har som barnmorska varit biståndsarbetare i Zimbabwe, där hon bland annat kände familjen Mugabe, innan Mugabe blev alltförr självsvåldig. Om det har hon berättat både på Succékanalen 91,4 och i Radio Tuff. Klicka på ”Arkiv” i www.tyresöradion.se , så hörs intervjuerna.
En av hennes vänner i Schweiz, Nikki Borer, har en bakgrund i Indien. Hon, Maria och några till funderade på att göra en insats för fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur, där Tuff i många år har finansierat skolor, hundratals brunnar, dammar, 90 000 mangoträd med mera.
De både kvinnorna i Basel upptäckte då Tuffs hemsida www.tuff.fred.se , kontaktade Tuff, som förmedlade kontakten till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila.
Här kommer på engelska deras rapport efter sitt besök i Indien:
A visit to the Dharampur area, 4 – 6 October 2008
We are a group of friends living and working in Switzerland, who became interested earlier this year in the tribal areas around Dharampur. In February three of us, my Irish friend Esther, my 18-year-old son Benedict and myself, visited a tribal school near Dharampur, and decided that we would like to find out more about this interesting area and its needs. By coincidence one of our group – Maria Ström-Nilsson – is actually Swedish, and when we “found” TUFF on the internet, Maria immediately got in touch with Åke Sandin in Stockholm. Maria was able to meet with Åke twice on visits to Stockholm, and to discuss with him the work that TUFF has supported in this area. Åke also put us in touch with Bhikhu and Kokila Vyas, and after much emailing, Maria and I visited the Dharampur area again in early October, and spent two days with Bhikhu and Kokila.
Bhikhu was a wonderful host, taking us around the area in a jeep for two days and showing us the work that he and Kokila have been doing with the help of TUFF and other donors over the past 22 years. We were able to see a check dam, view some soil-bunding projects, visit some mango plantations and, most importantly, spend time at three of the seven schools that have been built for the tribal children by Bhikhu and Kokila. These schools are hugely impressive – not only for their commitment to the children, the dedication of the teachers, and the obvious well-being of the children, but also for their philosophy, which quite clearly permeates every aspect of the schools. Education at these schools is much more than just the three “R”s (reading, writing and arithmetic) although these basic skills are certainly not neglected. But the intention is to educate children in the widest possible sense – to be ethical and productive members of their own society. Even the appearance of the schools, the little aesthetic details which show themselves in the organization of the tree-shaded gardens and the tribal decorations painted on the walls, are part of the philosophy of teaching the children to appreciate harmonious surroundings and a pride in their heritage and their own accomplishments.
We were lucky to be in the area just after the monsoon; the landscape was green and lush, and the reddish-brown earth of the school-yards a very restful change from the grey concrete we had seen everywhere else. We were always expected, entertained, fed, and looked after so well that we were almost overwhelmed by the hospitality. In return, we pestered Bhikhu with a huge number of questions that he answered courteously and with enormous patience. I think when we left that he was quite exhausted! We hope he has recovered since.
While visiting the girls’ hostel near Dharampur, we were also lucky enough to meet with Bhavna Shah, Hiten Shah and Mitesh Kumar – all of whom contribute so much time and work to these projects. In Mumbai we visited Bhavna again, as we had still more questions for her, and she generously gave us more of her time (and a delicious lunch!). And always we asked ourselves: if the situation were reversed, and we in Europe were the hosts and they the unexpected visitors from India, would we be as generous with our hospitality to complete strangers? I wonder …
We would like to thank everyone who took the time and trouble to take us around and talk to us, but most particularly Bhikhu, Kokila and Bhavna. And we sincerely congratulate TUFF on the work they have supported over so many years in this beautiful but disadvantaged area of India. The results are inspirational.
Nikki Borer and Maria Ström-Nilsson
Basel, Switzerland
lördag, oktober 18
AHTISAARI vs KALLE ANKA. MÄNNISKORÄTT DÅ OCH NU
Finlands förre president Martti Ahtisaari var en gång i USA. Där besökte han Disneyland. Det som då hände har finska vänner berättat, så det är ”absolut sant”, ett uttryck som Tyresöradions historieberättare använder, när vi ljuger som värst.
Ahtisaari mötte där en annan kändis, Kalle Anka, som kollade in den finländske statsmannens ansikte och förvånat utbrast:
--Hörru, vem fan har ritat dig?
Nej, i motsats till ledande finländska politiker av i dag har Ahtisaari inte varit någon kvinnornas Mister Suomi, aldrig varit påtänkt för något skönhetspris. Men nu har han fått Nobels fredspris. I SvT:s Rapport den 10 oktober meddelades att stor glädje hade uttryckts från två håll: Carl Bildt och Svenska Freds.
Bildt kände sig nog lite besvärad av den sammankopplingen. Och Svenska Freds? Dess anrika Eldh-Ekblads fredspris har allt oftare utdelats till kändisar, inte alltid med några antimilitaristiska insatser eller oavlönat fredsjobb på meritlistan. Det har kanske det goda med sig att organisationen blir mer accepterad i den breda mittfåran och av medierna. Måhända underlättar det framgångar vid bidragsansökningar.
Som norrlänning och alltså närmast kvartsfinne kände jag reflexmässigt en viss lycka över Ahtisaaris Nobelpris. Men så läste jag Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Han skräder inte orden utan tycker att årets pris är lika misslyckat som fjolårets till Al Gore. Han kallar Ahtisaari för ”västs fredsfixare”, vars insatser inte på långa vägar stämmer med Alfred Nobels intentioner. På Balkan accepterade han Natos folkrättsvidriga anfallskrig och bidrog –låt vara fredligt-- till Kosovos avsöndring från Serbien.
Låt oss göra tankeexperimentet att Irak i hemlighet hade haft kärnvapen eller att Iran har dem. Om någon modig forskare då skulle avslöja det och därför kidnappades från utlandet av irakiska eller iranska agenter och sedan fick dväljas 18 år i fängelse, nog skulle väl Nobelkommittén förläna honom priset? Men israelen Mordechai Vanunu, som genomlidit detta öde, är det inte politiskt korrekt att belöna. Han är en av den norske fredsaktivisten Fredrik Heffermehls priskandidater, och denne har just skrivit den insiktsfulla och kritiska boken ”Nobels vilje” om priset och pristagarna.
Är det inte lite konstigt att etablerade figurer som tjänat miljoner på sina ibland förhoppningsvis goda insatser för en mindre krigisk värld skall belönas med ytterligare miljoner av sina kompisar i det norska Nobeletablissemanget?
Det finns ett pris som i jämförelse med Nobelpriset är generande blygsamt. Det är Tuffs pris på ca 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Sedan 1995 har det delats ut till människor i Svenska Freds och andra lokala fredsgrupper, som utan ett öre i ersättning jobbat hängivet för fred. Det har vartannat år gått till fredsaktivister från Luleå i norr till Värnamo, Orust och Kvänum i söder. Några gånger har Tuff-aktivister belönats, 1997 Gunnar och Margaretha Petersen. Lika sorgsen som jag är över Edmundo Arróspides alltför tidiga död 2004, lika tacksam är jag för att han 2003 hann få priset tillsammans med Hampus Eckerman, båda för sina jättefina insatser i Radio Tuff. Och förra året gick priset till Sylvia Ljungdahl för hennes beundransvärda frivilliga jobb som ordförande både i Tyresö Kvinno- och Tjejjour och i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Faktiskt har jag själv blivit belönad av etablissemanget. Det var för länge sen, när jag som ung sergeant vägrade att föra befäl en andra repmånad i det Sverige som på den tiden planerade att skaffa kärnvapen, snacka om förintelse!. Då fick jag gratis kost och logi under en solig sommarmånad på fångvårdsanstalten Bogesund, ja rentav 3 kronor om dan för mitt jobb att bära massaved i skogen.
Det fanns kanske människorättsaktivister redan då. I dag är mänskliga rättigheter väldigt i ropet. Hur är det nu med den självklara mänskliga rättigheten att vägra att på order uppifrån massmörda utlänningar, denna orgie i rasism som krig är? Varje dag skildrar våra medier märkligt nog bara en enda sida av andra världskrigets mångfacetterade rasism. Segrarnas brott tystas ner. Historikernas och mediernas musa Clio är deras lilla frilla, som smart skor sig på trendriktigheten och därmed bidrar till nya krigiska massmord.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1207) 2008-10-19
Ahtisaari mötte där en annan kändis, Kalle Anka, som kollade in den finländske statsmannens ansikte och förvånat utbrast:
--Hörru, vem fan har ritat dig?
Nej, i motsats till ledande finländska politiker av i dag har Ahtisaari inte varit någon kvinnornas Mister Suomi, aldrig varit påtänkt för något skönhetspris. Men nu har han fått Nobels fredspris. I SvT:s Rapport den 10 oktober meddelades att stor glädje hade uttryckts från två håll: Carl Bildt och Svenska Freds.
Bildt kände sig nog lite besvärad av den sammankopplingen. Och Svenska Freds? Dess anrika Eldh-Ekblads fredspris har allt oftare utdelats till kändisar, inte alltid med några antimilitaristiska insatser eller oavlönat fredsjobb på meritlistan. Det har kanske det goda med sig att organisationen blir mer accepterad i den breda mittfåran och av medierna. Måhända underlättar det framgångar vid bidragsansökningar.
Som norrlänning och alltså närmast kvartsfinne kände jag reflexmässigt en viss lycka över Ahtisaaris Nobelpris. Men så läste jag Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Han skräder inte orden utan tycker att årets pris är lika misslyckat som fjolårets till Al Gore. Han kallar Ahtisaari för ”västs fredsfixare”, vars insatser inte på långa vägar stämmer med Alfred Nobels intentioner. På Balkan accepterade han Natos folkrättsvidriga anfallskrig och bidrog –låt vara fredligt-- till Kosovos avsöndring från Serbien.
Låt oss göra tankeexperimentet att Irak i hemlighet hade haft kärnvapen eller att Iran har dem. Om någon modig forskare då skulle avslöja det och därför kidnappades från utlandet av irakiska eller iranska agenter och sedan fick dväljas 18 år i fängelse, nog skulle väl Nobelkommittén förläna honom priset? Men israelen Mordechai Vanunu, som genomlidit detta öde, är det inte politiskt korrekt att belöna. Han är en av den norske fredsaktivisten Fredrik Heffermehls priskandidater, och denne har just skrivit den insiktsfulla och kritiska boken ”Nobels vilje” om priset och pristagarna.
Är det inte lite konstigt att etablerade figurer som tjänat miljoner på sina ibland förhoppningsvis goda insatser för en mindre krigisk värld skall belönas med ytterligare miljoner av sina kompisar i det norska Nobeletablissemanget?
Det finns ett pris som i jämförelse med Nobelpriset är generande blygsamt. Det är Tuffs pris på ca 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Sedan 1995 har det delats ut till människor i Svenska Freds och andra lokala fredsgrupper, som utan ett öre i ersättning jobbat hängivet för fred. Det har vartannat år gått till fredsaktivister från Luleå i norr till Värnamo, Orust och Kvänum i söder. Några gånger har Tuff-aktivister belönats, 1997 Gunnar och Margaretha Petersen. Lika sorgsen som jag är över Edmundo Arróspides alltför tidiga död 2004, lika tacksam är jag för att han 2003 hann få priset tillsammans med Hampus Eckerman, båda för sina jättefina insatser i Radio Tuff. Och förra året gick priset till Sylvia Ljungdahl för hennes beundransvärda frivilliga jobb som ordförande både i Tyresö Kvinno- och Tjejjour och i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Faktiskt har jag själv blivit belönad av etablissemanget. Det var för länge sen, när jag som ung sergeant vägrade att föra befäl en andra repmånad i det Sverige som på den tiden planerade att skaffa kärnvapen, snacka om förintelse!. Då fick jag gratis kost och logi under en solig sommarmånad på fångvårdsanstalten Bogesund, ja rentav 3 kronor om dan för mitt jobb att bära massaved i skogen.
Det fanns kanske människorättsaktivister redan då. I dag är mänskliga rättigheter väldigt i ropet. Hur är det nu med den självklara mänskliga rättigheten att vägra att på order uppifrån massmörda utlänningar, denna orgie i rasism som krig är? Varje dag skildrar våra medier märkligt nog bara en enda sida av andra världskrigets mångfacetterade rasism. Segrarnas brott tystas ner. Historikernas och mediernas musa Clio är deras lilla frilla, som smart skor sig på trendriktigheten och därmed bidrar till nya krigiska massmord.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1207) 2008-10-19
KOMPLICERAT AMERIKANSKT VAL
Hej alla lyssnare!
Denna måndag är det Kolumbusdagen i USA och tre veckor till valet. Som vanligt har vi fått en massa valinformation. En katalog på 144 sidor från delstaten Kalifornien och en katalog på 272 sidor från "City and County of San Francisco".
Delstatskatalogen presenterar 12 delstatliga folkomröstningar. Den första avgör om man ska bygga en höghastighetsjärnväg mellan San Francisco och Los Angeles, en sträcka ungefär som Stockholm till Malmö. Nu går det ett tåg om dagen i vardera riktningen, och det tar runt 12 timmar. Den åttonde folkomröstningen handlar om att ta bort rätten till samkönade äktenskap.Den lokala valkatalogen på 272 sidor presenterar bland annat 22 lokala folkomröstningar från A till V. Många av dem är rätt snåriga att sätta sig in i.
Enligt Proposition M, tex, skulle fastighetsägare kunna bli skadeståndsskyldiga, om de hotar sina hyresgäster med våld eller trakasserar dem för att bli av med dem, stänger av el och vatten, etc. Sedan följer 5 sidor med argument för ja eller nej till detta förslag. Enligt nej-sidan är proposition M inget annat än en garanti om fullsysselsättning för giriga advokater. Dessutom sägs den strida mot grundlagen.
Proposition R är däremot enkel att förstå. Dess förespråkare vill byta namn på stadens stora reningsverk från "the Oceanside Water Pollution Control Plant" till "the George W Bush Sewage Plant", ungefär "Avloppsverket George Bush". Ja-sidan menar att ingen president haft en sådan dramatisk inverkan på landet på så kort tid. Dessutom hoppas de att det ska dra turister dit och till djurparken, som ligger bredvid.
Nejsidan menar att det vore respektlöst mot alla offren för Irak-kriget och alla hederliga, duktiga människor som arbetar på reningsverket att uppkalla det efter GW Bush.Prop R är ett medborgarinitiativ. För att få upp det till folkomröstningen krävdes att förespråkarna samlade in minst 7168 underskrifter, vilket är 5% av antalet medborgare som röstade i det senaste borgmästarvalet.
Proposition A vill spendera 887,4 miljoner dollar på att jordbävningssäkra stadens Allmänna Sjukhus (General Hospital) före år 2013, då det måste stängas, om inget görs. Detta är ett initiativ från stadsfullmäktige.Vad som inte presenteras i dessa redan så tjocka broschyrer är alla personvalen, från president och neråt.Här kan man alltså nästan tala om direktdemokrati.
Men: Valsedeln består av 12 A4-sidor. Inte undra på att valdeltagandet är lågt. Den börjar med de sex alternativen i presidentvalet: Libertarianer, Republikaner, Gröna, "American Independent", "Peace and Freedom" och Demokrater. Förutom ca 40 kandidater till diverse personval ska man alltså rösta ja eller nej i 34 folkomröstningar.
-----------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1207) i San Francisco.
Denna måndag är det Kolumbusdagen i USA och tre veckor till valet. Som vanligt har vi fått en massa valinformation. En katalog på 144 sidor från delstaten Kalifornien och en katalog på 272 sidor från "City and County of San Francisco".
Delstatskatalogen presenterar 12 delstatliga folkomröstningar. Den första avgör om man ska bygga en höghastighetsjärnväg mellan San Francisco och Los Angeles, en sträcka ungefär som Stockholm till Malmö. Nu går det ett tåg om dagen i vardera riktningen, och det tar runt 12 timmar. Den åttonde folkomröstningen handlar om att ta bort rätten till samkönade äktenskap.Den lokala valkatalogen på 272 sidor presenterar bland annat 22 lokala folkomröstningar från A till V. Många av dem är rätt snåriga att sätta sig in i.
Enligt Proposition M, tex, skulle fastighetsägare kunna bli skadeståndsskyldiga, om de hotar sina hyresgäster med våld eller trakasserar dem för att bli av med dem, stänger av el och vatten, etc. Sedan följer 5 sidor med argument för ja eller nej till detta förslag. Enligt nej-sidan är proposition M inget annat än en garanti om fullsysselsättning för giriga advokater. Dessutom sägs den strida mot grundlagen.
Proposition R är däremot enkel att förstå. Dess förespråkare vill byta namn på stadens stora reningsverk från "the Oceanside Water Pollution Control Plant" till "the George W Bush Sewage Plant", ungefär "Avloppsverket George Bush". Ja-sidan menar att ingen president haft en sådan dramatisk inverkan på landet på så kort tid. Dessutom hoppas de att det ska dra turister dit och till djurparken, som ligger bredvid.
Nejsidan menar att det vore respektlöst mot alla offren för Irak-kriget och alla hederliga, duktiga människor som arbetar på reningsverket att uppkalla det efter GW Bush.Prop R är ett medborgarinitiativ. För att få upp det till folkomröstningen krävdes att förespråkarna samlade in minst 7168 underskrifter, vilket är 5% av antalet medborgare som röstade i det senaste borgmästarvalet.
Proposition A vill spendera 887,4 miljoner dollar på att jordbävningssäkra stadens Allmänna Sjukhus (General Hospital) före år 2013, då det måste stängas, om inget görs. Detta är ett initiativ från stadsfullmäktige.Vad som inte presenteras i dessa redan så tjocka broschyrer är alla personvalen, från president och neråt.Här kan man alltså nästan tala om direktdemokrati.
Men: Valsedeln består av 12 A4-sidor. Inte undra på att valdeltagandet är lågt. Den börjar med de sex alternativen i presidentvalet: Libertarianer, Republikaner, Gröna, "American Independent", "Peace and Freedom" och Demokrater. Förutom ca 40 kandidater till diverse personval ska man alltså rösta ja eller nej i 34 folkomröstningar.
-----------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1207) i San Francisco.
fredag, oktober 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1207) 08-10-19 till....
....till den stora tyska tidningen Süddeutshe Zeitung som (13/10) skriver: ”Turbokapitalismen är död. Nu får staten betala begravnings-kostnaderna”
....till Venezuelas kontroversielle president Hugo Chaves, som när Bush föreslog många tusen miljarder kr statliga pengar för att kontrollera eller delvis ta över krisande privatbanker, undrade om USA hade blivit socialistiskt. Chaves hälsning till Vita huset: ”Lycka till kamrat Bush!”
....till minnet av Martin Luther King jr, som bland annat konstaterade: "En nation som satsar mer på militären än på den sociala välfärden, närmar sig sin själsliga död”
....till FN:s förre vapeninspektör svensken Hans Blix, som i Al Jazeera (14 okt), sa att en amerikansk attack på Iran skulle bli en kolossal tragedi för hela regionen. Han påminner om att förevändningen för anfallet på Irak 2003 var de felaktiga påståendena om att Irak hade massförstörelsevapen och är rädd att samma sak ska hända med Iran.
....till Världshälsoorganisationen (WHO), som enligt en notis i DN 15/10) nu rapporterar om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn utan medicinsk hjälp. WHO påpekar också att de hälsomässiga klyftorna i världen ökar. Skillnaden i medellivslängd mellan det rikaste landet och det fattigaste är 40 år
....till Amnesty Internationals ledande kvinna i England Kate Allen, som på tal om Israel/Palestina bland annat säger: ”Den chockerande sanningen är att israeliska soldater dödar civila i Gaza vecka ut och vecka in utan att bli straffade”. Och hon tillägger: ”Amnesty fördömer i starka ordalag allt dödande och andra attacker på israeliska civila av väpnade palestinska grupper. Emellertid blir palestinier som begår sådana brott ställda inför rätta och får hårda straff, medan israeliska soldater skyldiga till olagligt dödande av obeväpnade palestinska civila nästan alltid förblir ostraffade”
....till en notis i Dagens Nyheter (16/10) med rubriken ”Indien har flest hungrande i världen”. Enligt bland annat tyska ”Welthungerhilfe” (Världshungerhjälpen) har antalet hungrande ökat från 848 till 923 miljoner, alltså nästan en miljard svältande. Inger Schäuble i den tyska organisationen mot världshungern påpekar med hänvisning till finanskrisen: ”Till skillnad från bankerna har de hungrande ingen skuld i sin misär”
....till personal och elever vid Strandskolan i Tyresö, som vid sitt Öppet hus den 9 oktober för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr på ett par tre timmar. Senare i dagens Radio Tuff hörs Mia Tranehed, lärare vid skolan, berätta om arbetet och sina intryck av de många projekten.
....till veckans väldigt intressanta Tuff-möte. Redan på tisdag 21 oktober inleder redaktören och författaren Bror Perjus ett möte om dem som tjänar på krig och om krigens tilltagande privatisering. Välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19 på tisdag!
....till den gamla parollen ”Tyresöradion måste leva!”, som är högaktuell i veckan, fast i medieskuggans Tyresö är den väl alltid aktuell. På torsdag den 23 oktober kl 19 inbjuder närradioföreningen till en mysig träff i Kulturcaféet vid Nyboda skola. De besökande bjuds på drycker, ost och annat tilltugg. Anders Linder, ordförande i närradioföreningen, medverkar liksom programledaren Åke Sandin, som de senaste åren gång på gång betonat att det är de många lyssnarkontakterna som gör att han nu på 24:e året fortsätter att göra frivillig radio. (Se fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ )
....till Venezuelas kontroversielle president Hugo Chaves, som när Bush föreslog många tusen miljarder kr statliga pengar för att kontrollera eller delvis ta över krisande privatbanker, undrade om USA hade blivit socialistiskt. Chaves hälsning till Vita huset: ”Lycka till kamrat Bush!”
....till minnet av Martin Luther King jr, som bland annat konstaterade: "En nation som satsar mer på militären än på den sociala välfärden, närmar sig sin själsliga död”
....till FN:s förre vapeninspektör svensken Hans Blix, som i Al Jazeera (14 okt), sa att en amerikansk attack på Iran skulle bli en kolossal tragedi för hela regionen. Han påminner om att förevändningen för anfallet på Irak 2003 var de felaktiga påståendena om att Irak hade massförstörelsevapen och är rädd att samma sak ska hända med Iran.
....till Världshälsoorganisationen (WHO), som enligt en notis i DN 15/10) nu rapporterar om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn utan medicinsk hjälp. WHO påpekar också att de hälsomässiga klyftorna i världen ökar. Skillnaden i medellivslängd mellan det rikaste landet och det fattigaste är 40 år
....till Amnesty Internationals ledande kvinna i England Kate Allen, som på tal om Israel/Palestina bland annat säger: ”Den chockerande sanningen är att israeliska soldater dödar civila i Gaza vecka ut och vecka in utan att bli straffade”. Och hon tillägger: ”Amnesty fördömer i starka ordalag allt dödande och andra attacker på israeliska civila av väpnade palestinska grupper. Emellertid blir palestinier som begår sådana brott ställda inför rätta och får hårda straff, medan israeliska soldater skyldiga till olagligt dödande av obeväpnade palestinska civila nästan alltid förblir ostraffade”
....till en notis i Dagens Nyheter (16/10) med rubriken ”Indien har flest hungrande i världen”. Enligt bland annat tyska ”Welthungerhilfe” (Världshungerhjälpen) har antalet hungrande ökat från 848 till 923 miljoner, alltså nästan en miljard svältande. Inger Schäuble i den tyska organisationen mot världshungern påpekar med hänvisning till finanskrisen: ”Till skillnad från bankerna har de hungrande ingen skuld i sin misär”
....till personal och elever vid Strandskolan i Tyresö, som vid sitt Öppet hus den 9 oktober för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr på ett par tre timmar. Senare i dagens Radio Tuff hörs Mia Tranehed, lärare vid skolan, berätta om arbetet och sina intryck av de många projekten.
....till veckans väldigt intressanta Tuff-möte. Redan på tisdag 21 oktober inleder redaktören och författaren Bror Perjus ett möte om dem som tjänar på krig och om krigens tilltagande privatisering. Välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19 på tisdag!
....till den gamla parollen ”Tyresöradion måste leva!”, som är högaktuell i veckan, fast i medieskuggans Tyresö är den väl alltid aktuell. På torsdag den 23 oktober kl 19 inbjuder närradioföreningen till en mysig träff i Kulturcaféet vid Nyboda skola. De besökande bjuds på drycker, ost och annat tilltugg. Anders Linder, ordförande i närradioföreningen, medverkar liksom programledaren Åke Sandin, som de senaste åren gång på gång betonat att det är de många lyssnarkontakterna som gör att han nu på 24:e året fortsätter att göra frivillig radio. (Se fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ )
lördag, oktober 11
NOBELS FREDSPRIS MISSRIKTAS?
Alfred Nobel (1833-96) uppfann bland annat dynamiten men trodde på människors förnuft och humanism. Han skrev:
"Min dynamit leder snarare än tusen världsfördrag till fred. När människan insett att hela arméer kan komma att tillintetgöras, kommer man att fortleva i en gyllene fred."
I dag finns kärnvapen, som får dynamit att verka knallpulver. Ändå är det antimilitaristiska engagemanget inte särskilt stort. Men varje år delas Nobels fredspris ut. Under Nobels tid var Norge i union med Sverige och det var en fin gest att låta broderfolket välja pristagare.
I Nobels testamente stod det att priset skulle tilldelas den "som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser".
Kollar man pristagarna sedan 1901, då det första priset delades ut, märker man skillnader mellan valen under de första decennierna och de senaste. Från början gavs priset till fredsaktiva personer och organisationer, sedan allt oftare för allmänt humanitära eller andra goda insatser i olika tiders anda.
För ett sekel sedan gick Nobelpriset 1908 till Klas Pontus Arnoldsson, en av Svenska Freds’ grundare (1883), och 1910 till Internationella Fredsbyrån (IPB). I dag är Svenska Freds’ före detta ordförande Tomas Magnusson president i IPB, men hur ofta nämns den anrika organisationen i medierna?
”Av de sju senaste pristagarna har bara en motsvarat kriterierna i Nobels testamente.” Den som hävdar det är den norske juristen Fredrik S. Heffermehl, vice president i IPB. I dagarna har hans nyutkomna bok ”Nobels vilje” väckt stor uppmärksamhet i norska medier. Mer än hälften av dem som mottagit Nobels fredspris sedan andra världskriget har inte uppfyllt villkoren i Nobels testamente, menar han.
Den norska Nobelkommittén utses av Stortinget. Det har tillsatt försvarsvänliga politiker från sitt eget Natoland och kommittén har också bindningar till det norska näringslivet, som sponsrar -- om för dem lämpliga mottagare utses.
Bland de felaktiga nobelprisen som Heffermehl pekar på finns förstås Henry Kissingers, Anwar Sadats, Menachem Begins, Yassir Arafats, Shimon Peres och Elie Wiesels men också moder Teresas. Han ifrågasätter inte deras insatser men menar, att dessa inte är i linje med Nobels fredsfokuserade vilja.
Inte heller priset till Al Gore finner nåd i Heffermehls ögon. Och han är inte ensam om den åsikten. Precis för ett år sedan (2007-10-12) skrev Jan Öberg (TFF) att Gore var ”ett populistiskt val som bara kan nedvärdera själva fredspriset.” Han påpekade att ”Al Gore som vice president (1993-2001) inte hade bidragit på ett sätt som motsvarar tusentals andra enskilda personer och från regeringar fristående organisationer, som ägnar livet åt att bekämpa militarism, kärnvapenivrare och krig, och arbetar för att minska våldet, till förmån för fredsuppbyggande, tolerans, försoning och samexistens – kärnfrågorna för Nobels fredspris”. Öberg anser också att Al Gore aldrig hördes eller sågs som en person som skapade fred: ”Clinton och Gore hade ett program för att bygga upp USA:s militära kapacitet och skapade militära allianser kring hela Ryssland – och missade historiens största tillfälle att skapa en ny världsordning. ”
Visst fick Martin Luther King Nobels fredspris, innan han mördades. Men ledande statsmän, särskilt i i väst, har varit mera lockande för norska Nobelkommittén att belöna än antimilitaristiska icke-våldskämpar. Gandhi nominerades flera gånger, innan han 1948 mördades, men han ansågs inte värdig priset.
Bertha von Suttner var Alfred Nobels goda vän. 1905 fick hon Nobels fredspris, främst för sin bok ”Waffen nieder!” (Ned med vapnen). Sådan livsnödvändig radikalism är inget som dagens prisutdelare tycks uppskatta. Vågar ens våra statsunderstödda fredsorganisationer riskera sina anslag genom att satsa på antimilitarism och icke-våld? Det är jättebra att de verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Men den alldeles grundläggande mänskliga rättigheten är att slippa krigens massdödande. Och hur många miljoner oskyldiga har inte demokratiska länders bombeskadrar dödat de senaste 40 åren?
--------------------------------------------------------------
Åle Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1206) 2008-10-12
"Min dynamit leder snarare än tusen världsfördrag till fred. När människan insett att hela arméer kan komma att tillintetgöras, kommer man att fortleva i en gyllene fred."
I dag finns kärnvapen, som får dynamit att verka knallpulver. Ändå är det antimilitaristiska engagemanget inte särskilt stort. Men varje år delas Nobels fredspris ut. Under Nobels tid var Norge i union med Sverige och det var en fin gest att låta broderfolket välja pristagare.
I Nobels testamente stod det att priset skulle tilldelas den "som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser".
Kollar man pristagarna sedan 1901, då det första priset delades ut, märker man skillnader mellan valen under de första decennierna och de senaste. Från början gavs priset till fredsaktiva personer och organisationer, sedan allt oftare för allmänt humanitära eller andra goda insatser i olika tiders anda.
För ett sekel sedan gick Nobelpriset 1908 till Klas Pontus Arnoldsson, en av Svenska Freds’ grundare (1883), och 1910 till Internationella Fredsbyrån (IPB). I dag är Svenska Freds’ före detta ordförande Tomas Magnusson president i IPB, men hur ofta nämns den anrika organisationen i medierna?
”Av de sju senaste pristagarna har bara en motsvarat kriterierna i Nobels testamente.” Den som hävdar det är den norske juristen Fredrik S. Heffermehl, vice president i IPB. I dagarna har hans nyutkomna bok ”Nobels vilje” väckt stor uppmärksamhet i norska medier. Mer än hälften av dem som mottagit Nobels fredspris sedan andra världskriget har inte uppfyllt villkoren i Nobels testamente, menar han.
Den norska Nobelkommittén utses av Stortinget. Det har tillsatt försvarsvänliga politiker från sitt eget Natoland och kommittén har också bindningar till det norska näringslivet, som sponsrar -- om för dem lämpliga mottagare utses.
Bland de felaktiga nobelprisen som Heffermehl pekar på finns förstås Henry Kissingers, Anwar Sadats, Menachem Begins, Yassir Arafats, Shimon Peres och Elie Wiesels men också moder Teresas. Han ifrågasätter inte deras insatser men menar, att dessa inte är i linje med Nobels fredsfokuserade vilja.
Inte heller priset till Al Gore finner nåd i Heffermehls ögon. Och han är inte ensam om den åsikten. Precis för ett år sedan (2007-10-12) skrev Jan Öberg (TFF) att Gore var ”ett populistiskt val som bara kan nedvärdera själva fredspriset.” Han påpekade att ”Al Gore som vice president (1993-2001) inte hade bidragit på ett sätt som motsvarar tusentals andra enskilda personer och från regeringar fristående organisationer, som ägnar livet åt att bekämpa militarism, kärnvapenivrare och krig, och arbetar för att minska våldet, till förmån för fredsuppbyggande, tolerans, försoning och samexistens – kärnfrågorna för Nobels fredspris”. Öberg anser också att Al Gore aldrig hördes eller sågs som en person som skapade fred: ”Clinton och Gore hade ett program för att bygga upp USA:s militära kapacitet och skapade militära allianser kring hela Ryssland – och missade historiens största tillfälle att skapa en ny världsordning. ”
Visst fick Martin Luther King Nobels fredspris, innan han mördades. Men ledande statsmän, särskilt i i väst, har varit mera lockande för norska Nobelkommittén att belöna än antimilitaristiska icke-våldskämpar. Gandhi nominerades flera gånger, innan han 1948 mördades, men han ansågs inte värdig priset.
Bertha von Suttner var Alfred Nobels goda vän. 1905 fick hon Nobels fredspris, främst för sin bok ”Waffen nieder!” (Ned med vapnen). Sådan livsnödvändig radikalism är inget som dagens prisutdelare tycks uppskatta. Vågar ens våra statsunderstödda fredsorganisationer riskera sina anslag genom att satsa på antimilitarism och icke-våld? Det är jättebra att de verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Men den alldeles grundläggande mänskliga rättigheten är att slippa krigens massdödande. Och hur många miljoner oskyldiga har inte demokratiska länders bombeskadrar dödat de senaste 40 åren?
--------------------------------------------------------------
Åle Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1206) 2008-10-12
KVINNOR OCH BARN BLIR KRIGENS OFFER
Kära lyssnare,
Under den gångna veckan har TUFF haft besök av Lena Ag, generalsekreterare för ”Kvinna till kvinna”, föreningen som arbetar för kvinnor i krig. Behövs det en sådan förening? Absolut!
Kvinnor i krigshärjade områden är alltid dubbelt utsatta. Det är kvinnorna som under stora umbäranden håller igång samhället när männen är ute och strider. Och det är kvinnorna som utsätts för våld och övergrepp både under pågående krig och efteråt, när den så kallade freden inleds, en fred som ofta för kvinnornas del handlar om våld och övergrepp av ockupationsmakternas soldater.
Men även barnen lider dubbelt. De drabbas av krigets fasor, av svält och umbäranden. De drabbas dessutom av starka trauman när de ser kvinnorna omkring sig utsättas för våldet, när segerrusiga soldater tar sig de kvinnor de anser sig ha rätt till. Själv har jag vid flera tillfällen i Radio TUFF berättat om ett par sådana fall, som utspelades i min omgivning när jag var barn. En händelse jag tänker på om och om igen är, när min mor och flera andra kvinnor gömde sig på min morfars vind för att undkomma de ständiga våldtäkterna som utövades av de sovjetiska soldater som ockuperat min hemstad Warnemünde.
Vid ett tillfälle hade en av kvinnorna lämnat sitt gömställe för att titta till sin familj i grannhuset. Hon hann inte tillbaka upp på vinden innan soldaterna på nytt kom för att plundra och leta efter kvinnor. Hon sprang in i ett sovrum och gömde sig under sängen, där hon naturligtvis hittades. I sin förtvivlan slet hon sig loss och hoppade ut genom fönstret på andra våningen. I fallet bröt hon benen, men trots det släpades hon in i mina morföräldrars farstu och våldtogs av flera soldater.
I många år efteråt sades det om henne att hon hade flytt till Västtyskland. I själva verket hade hon hängt sig på vinden. Ingen vågade tala om att hon hade tagit livet av sig i sin förtvivlan. Det hade varit att misskreditera ockupationsmakten. Barnen blev moderlösa och faderlösa i många år, innan fadern kom hem ur fångenskapen. Sådant är kriget! Sådan är situationen för kvinnor och barn i krig! Ja, det behövs kvinnor som Lena Ag!
Vi barn då, hur umgicks vi med sådana upplevelser? Vi lekte av oss fasorna genom att i leken upprepa det som hänt. Mina syskon, mina kamrater och jag lekte våldtäkt, ”Vergewaltigung”. Fasansfullt, men sant. Nog har ni alla sett bilder på barn runt om i världen som leker krig i ruinhögarna? Och nog har en och annan av er tänkt: ”Så gräsligt, hur kan de?”
Men leken läker ut själens sår. Leken är barns absolut viktigaste vapen i ett krig, men likaväl i fredstider. Att skapa goda förutsättningar för barns lek är en av de viktigaste uppgifterna våra samhällsplanerare har. Och därför tjatar jag med en dåres envishet på våra politiker att bygga så att våra barn får utrymme för kreativ lek. Här i Malmö behövs nästan inget tjat. Här har vi lekplatser. Men det återkommer jag till nästa gång. Ut med er, kära lyssnare, i skog och mark och lek med era barn och barnbarn, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1206 den 12-19 okt 2008)
Under den gångna veckan har TUFF haft besök av Lena Ag, generalsekreterare för ”Kvinna till kvinna”, föreningen som arbetar för kvinnor i krig. Behövs det en sådan förening? Absolut!
Kvinnor i krigshärjade områden är alltid dubbelt utsatta. Det är kvinnorna som under stora umbäranden håller igång samhället när männen är ute och strider. Och det är kvinnorna som utsätts för våld och övergrepp både under pågående krig och efteråt, när den så kallade freden inleds, en fred som ofta för kvinnornas del handlar om våld och övergrepp av ockupationsmakternas soldater.
Men även barnen lider dubbelt. De drabbas av krigets fasor, av svält och umbäranden. De drabbas dessutom av starka trauman när de ser kvinnorna omkring sig utsättas för våldet, när segerrusiga soldater tar sig de kvinnor de anser sig ha rätt till. Själv har jag vid flera tillfällen i Radio TUFF berättat om ett par sådana fall, som utspelades i min omgivning när jag var barn. En händelse jag tänker på om och om igen är, när min mor och flera andra kvinnor gömde sig på min morfars vind för att undkomma de ständiga våldtäkterna som utövades av de sovjetiska soldater som ockuperat min hemstad Warnemünde.
Vid ett tillfälle hade en av kvinnorna lämnat sitt gömställe för att titta till sin familj i grannhuset. Hon hann inte tillbaka upp på vinden innan soldaterna på nytt kom för att plundra och leta efter kvinnor. Hon sprang in i ett sovrum och gömde sig under sängen, där hon naturligtvis hittades. I sin förtvivlan slet hon sig loss och hoppade ut genom fönstret på andra våningen. I fallet bröt hon benen, men trots det släpades hon in i mina morföräldrars farstu och våldtogs av flera soldater.
I många år efteråt sades det om henne att hon hade flytt till Västtyskland. I själva verket hade hon hängt sig på vinden. Ingen vågade tala om att hon hade tagit livet av sig i sin förtvivlan. Det hade varit att misskreditera ockupationsmakten. Barnen blev moderlösa och faderlösa i många år, innan fadern kom hem ur fångenskapen. Sådant är kriget! Sådan är situationen för kvinnor och barn i krig! Ja, det behövs kvinnor som Lena Ag!
Vi barn då, hur umgicks vi med sådana upplevelser? Vi lekte av oss fasorna genom att i leken upprepa det som hänt. Mina syskon, mina kamrater och jag lekte våldtäkt, ”Vergewaltigung”. Fasansfullt, men sant. Nog har ni alla sett bilder på barn runt om i världen som leker krig i ruinhögarna? Och nog har en och annan av er tänkt: ”Så gräsligt, hur kan de?”
Men leken läker ut själens sår. Leken är barns absolut viktigaste vapen i ett krig, men likaväl i fredstider. Att skapa goda förutsättningar för barns lek är en av de viktigaste uppgifterna våra samhällsplanerare har. Och därför tjatar jag med en dåres envishet på våra politiker att bygga så att våra barn får utrymme för kreativ lek. Här i Malmö behövs nästan inget tjat. Här har vi lekplatser. Men det återkommer jag till nästa gång. Ut med er, kära lyssnare, i skog och mark och lek med era barn och barnbarn, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1206 den 12-19 okt 2008)
fredag, oktober 10
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1206) 08-10-12 till....
....till journalisten Johan Romin, Tyresökille från början, som just kommit ut med boken ”Desertören och Vietnamkriget. Blod, skuld och politik”. Den handlar inte bara om kriget utan också om Terry Whitmore, en av de många amerikanska krigsvägrare, som för 40 år sedan bodde hos olika Tuff-medlemmar. Därför finns i boken flera sidor om Tyresö och Tuff. Den skildrar också Tuffs grundande, som ägde rum under ett möte vintern 1967. En av grundarna var dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson, som hade orsakat en väldig folkstorm i Hylands hörna några veckor innan Så här beskrivs det i boken: ”När det blev känt att Per Oscarsson skulle komma till årsmötet kom alla tidningar och det blev stor kalabalik. Per fick fly upp på ett bord på grund av trängseln och tidningarna gick omkring och intervjuade folk” Boken kan köpas från Tuff.
....till Tuff-aktivisterna Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf. De besökte i vintras de många Tuff-projekten i Indien. Nu finns deras reseberättelse både på svenska och engelska i fliken ”Tuffa tjejer i Indien” på www.tuff.fred.se
....till Bengt Citron, som varje vecka uppdaterar http://www.tuff.fred.se/ , där det finns massor av information om aktiva Tyresö Ulands- och Fredsförening -Tuff
....till Kristna Freds’ nya generalsekreterare Elisabeth Lundgren, som i sitt senaste nyhetsbrev också har med rubriken. KYRKAN BÖR GÅ I TÄTEN FÖR NEDRUSTNING! Det sägs bland annat: ”Kyrkorna måste göra sina röster hörda för att påverka politiker och genom att se över alla ekonomiska tillgångar så att de inte gynnar vapenindustrin”. Det påpekas också att Svenska kyrkan har aktier i vapenindustrin. I nyhetsbrevet meddelas också att första till fjärde AP-fonderna nu slutar att investera i företag som tillverkar klustervapen. Ordföranden i AP-fondernas etikråd Carl Rosén säger: ”Det är frågan om inhumana vapen som ofta skadar oskyldiga civila och där det nu finns stöd för en konvention om förbud”
....till Pia Bergström som (AB 7/10) under rubriken ”Mördarna och mödrarna” recenserar boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen”, skriven av Fausta Marianovic, Umeåbo som kom till Sverige från krigets Bosnien. Pia Bergström skriver: ”Det där fruktansvärda kriget blir äntligen begripligt och likt alla andra krig i historien. Även här handlar det, trots retoriken om heder och ära och fosterlandets jord, till sist ändå om futtigare begär: personlig makt och pengar, krigsbyte, mark, grannens hus, Mercedes, guldsmycken, tv-apparat och tvättmaskin, om våldtäkter och plundring. Om medelålders män som själva sitter långt från alla visslande kulor och hetsar unga pojkar att bli mördarmaskiner och offra sina liv för lögner.”
....till Eva Ehrstedt, som skickat oss ett tänkvärt citat av Rudolf Steiner: "Giv dem stenar och de skola bygga. Giv dem vapen och de skola skjuta."
....till nästa spännande Tuff-arrangemang: Bror Perjus inleder ett möte tisdag den 21 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Krigens vinnare och privatisering. Alla välkomna!
....till Tuff-aktivisterna Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf. De besökte i vintras de många Tuff-projekten i Indien. Nu finns deras reseberättelse både på svenska och engelska i fliken ”Tuffa tjejer i Indien” på www.tuff.fred.se
....till Bengt Citron, som varje vecka uppdaterar http://www.tuff.fred.se/ , där det finns massor av information om aktiva Tyresö Ulands- och Fredsförening -Tuff
....till Kristna Freds’ nya generalsekreterare Elisabeth Lundgren, som i sitt senaste nyhetsbrev också har med rubriken. KYRKAN BÖR GÅ I TÄTEN FÖR NEDRUSTNING! Det sägs bland annat: ”Kyrkorna måste göra sina röster hörda för att påverka politiker och genom att se över alla ekonomiska tillgångar så att de inte gynnar vapenindustrin”. Det påpekas också att Svenska kyrkan har aktier i vapenindustrin. I nyhetsbrevet meddelas också att första till fjärde AP-fonderna nu slutar att investera i företag som tillverkar klustervapen. Ordföranden i AP-fondernas etikråd Carl Rosén säger: ”Det är frågan om inhumana vapen som ofta skadar oskyldiga civila och där det nu finns stöd för en konvention om förbud”
....till Pia Bergström som (AB 7/10) under rubriken ”Mördarna och mödrarna” recenserar boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen”, skriven av Fausta Marianovic, Umeåbo som kom till Sverige från krigets Bosnien. Pia Bergström skriver: ”Det där fruktansvärda kriget blir äntligen begripligt och likt alla andra krig i historien. Även här handlar det, trots retoriken om heder och ära och fosterlandets jord, till sist ändå om futtigare begär: personlig makt och pengar, krigsbyte, mark, grannens hus, Mercedes, guldsmycken, tv-apparat och tvättmaskin, om våldtäkter och plundring. Om medelålders män som själva sitter långt från alla visslande kulor och hetsar unga pojkar att bli mördarmaskiner och offra sina liv för lögner.”
....till Eva Ehrstedt, som skickat oss ett tänkvärt citat av Rudolf Steiner: "Giv dem stenar och de skola bygga. Giv dem vapen och de skola skjuta."
....till nästa spännande Tuff-arrangemang: Bror Perjus inleder ett möte tisdag den 21 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Krigens vinnare och privatisering. Alla välkomna!
söndag, oktober 5
Hampus Eckerman: MILITÄRBILJONER, AFGHANISTAN, SOMALIA, IRAK:
Så är då det amerikanska räddningspaketet för ekonomin klart. 700 miljarder dollar ligger det på. 700 miljarder dollar eller 5 biljoner kronor, 5000 miljarder kronor. Blotta tillskjutningen av dessa pengar har skapat panik i USA:s finanser. Kommer denna summa vara så hög att den sänker hela USA:s kreditvärdighet vilket kommer göra alla utlandslån dyrare?
Som av en händelse är 700 miljarder dollar också den officiella kostnaden för USA:s försvar tillsammans med kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Man kunde tycka att försvarsspenderingarna då skulle skapa en liknande panik varje år. Särskilt som försvaret har tappat bort ungefär 1 biljon dollar, motsvarande 7000 miljarder kronor. Pengar som ingen har en den minsta aning om vart de tagit vägen. Att hitta dem borde ju vara en prioritering just nu, om inte annat skulle det bekosta hela det finansiella räddningspaketet och t.o.m ge pengar över.
Eftersom det är försvaret som tappat bort dem lär dock inget hända. Att kritisera det militärindustriella komplexet är inget som någon president vågar sig på. Senast någon försökte göra det i Sverige var Thage G. Petersson och han tvingades mycket riktigt att avgå som försvarsminister inte långt senare.
Ingen vet heller om 700 miljarder dollar kommer att räcka. När en talesman för det amerikanska skatteverket tillfrågades om hur siffran räknats fram svarade hon att "den är inte baserad på något särskilt data. Vi ville bara välja en riktigt stor siffra". Och sanningen är att ingen vet hur mycket pengar som kommer att krävas.
* * *
Det går dock inte så bra för den amerikanska armén. I Afghanistan har de ockuperande styrkorna tvingats fördubbla antalet soldater och ändå ser de inget hopp. Det vore en "positiv sak", sa Storbritanniens ambassadör i Afghanistan, om vi inom fem till tio år hade "en acceptabel diktator". Det där med demokrati är visst inte så intressant längre och kvinnornas frigörelse var det länge sedan någon brydde sig om. "Vi är inte som talibanerna när de stenade kvinnor", sa en av landets nya ministrar, "Vi är humana, vi använder mindre stenar".
USA har också sponsrat den etiopiska armén i dess invasion av Somalia. Det har inte heller gått så bra. Det parlament de tillsatt, den s.k "övergångsregimen", har nu tvingats flytta till Kenya. Trots allt blodigare och brutalare försök att slå ned motståndet tar de lika hänsynslösa rebellerna över mer och mer av landet. Det positiva är att befolkningen rapporterar om mindre övergrepp där ockupationsstyrkorna drivits bort. Det är inte otroligt, för krig tar alltid fram det värsta hos folk och inget är värre än en soldat som vet att han kämpar i ett krig utan mening där han står på den förlorande sidan. Etiopien har själv gett signaler om att dra sig ut. * * *
Endast Irak visas idag upp som en stor framgång i amerikansk TV. Det är dock en ren Potemkinkuliss. Den etniska rensningen i Irak, där mellan fyra och fem miljoner människor drivits på flykt, har gjort att det etniska våldet ebbat ut. Så många har fördrivits att områdena nu blivit etniskt homogena. Det finns inte längre kvar folk från andra folkgrupper att slåss med i grannskapen. Den amerikanska armén har också beordrats att inte provocera, att inte patrullera in i fientliga områden. Istället har pengar använts för att betala milismän för att sluta slåss. Allt inför det amerikanska presidentvalet.
Att detta inte kommer att vara är uppenbart. Om flyktingarna försöker återvända kommer de etniska stridigheterna åter att blossa upp. Amerikanska soldater kan inte hålla sig gömda på baserna i evigheter och att betala milismän är en högst kortsiktig taktik eftersom man också ger dem pengar att rusta upp med. Eftersom det ökar McCains chanser att vinna presidentvalet kommer man dock gå vidare med den ytterligare ett tag.
------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio TUFF nr 1205
Som av en händelse är 700 miljarder dollar också den officiella kostnaden för USA:s försvar tillsammans med kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Man kunde tycka att försvarsspenderingarna då skulle skapa en liknande panik varje år. Särskilt som försvaret har tappat bort ungefär 1 biljon dollar, motsvarande 7000 miljarder kronor. Pengar som ingen har en den minsta aning om vart de tagit vägen. Att hitta dem borde ju vara en prioritering just nu, om inte annat skulle det bekosta hela det finansiella räddningspaketet och t.o.m ge pengar över.
Eftersom det är försvaret som tappat bort dem lär dock inget hända. Att kritisera det militärindustriella komplexet är inget som någon president vågar sig på. Senast någon försökte göra det i Sverige var Thage G. Petersson och han tvingades mycket riktigt att avgå som försvarsminister inte långt senare.
Ingen vet heller om 700 miljarder dollar kommer att räcka. När en talesman för det amerikanska skatteverket tillfrågades om hur siffran räknats fram svarade hon att "den är inte baserad på något särskilt data. Vi ville bara välja en riktigt stor siffra". Och sanningen är att ingen vet hur mycket pengar som kommer att krävas.
* * *
Det går dock inte så bra för den amerikanska armén. I Afghanistan har de ockuperande styrkorna tvingats fördubbla antalet soldater och ändå ser de inget hopp. Det vore en "positiv sak", sa Storbritanniens ambassadör i Afghanistan, om vi inom fem till tio år hade "en acceptabel diktator". Det där med demokrati är visst inte så intressant längre och kvinnornas frigörelse var det länge sedan någon brydde sig om. "Vi är inte som talibanerna när de stenade kvinnor", sa en av landets nya ministrar, "Vi är humana, vi använder mindre stenar".
USA har också sponsrat den etiopiska armén i dess invasion av Somalia. Det har inte heller gått så bra. Det parlament de tillsatt, den s.k "övergångsregimen", har nu tvingats flytta till Kenya. Trots allt blodigare och brutalare försök att slå ned motståndet tar de lika hänsynslösa rebellerna över mer och mer av landet. Det positiva är att befolkningen rapporterar om mindre övergrepp där ockupationsstyrkorna drivits bort. Det är inte otroligt, för krig tar alltid fram det värsta hos folk och inget är värre än en soldat som vet att han kämpar i ett krig utan mening där han står på den förlorande sidan. Etiopien har själv gett signaler om att dra sig ut. * * *
Endast Irak visas idag upp som en stor framgång i amerikansk TV. Det är dock en ren Potemkinkuliss. Den etniska rensningen i Irak, där mellan fyra och fem miljoner människor drivits på flykt, har gjort att det etniska våldet ebbat ut. Så många har fördrivits att områdena nu blivit etniskt homogena. Det finns inte längre kvar folk från andra folkgrupper att slåss med i grannskapen. Den amerikanska armén har också beordrats att inte provocera, att inte patrullera in i fientliga områden. Istället har pengar använts för att betala milismän för att sluta slåss. Allt inför det amerikanska presidentvalet.
Att detta inte kommer att vara är uppenbart. Om flyktingarna försöker återvända kommer de etniska stridigheterna åter att blossa upp. Amerikanska soldater kan inte hålla sig gömda på baserna i evigheter och att betala milismän är en högst kortsiktig taktik eftersom man också ger dem pengar att rusta upp med. Eftersom det ökar McCains chanser att vinna presidentvalet kommer man dock gå vidare med den ytterligare ett tag.
------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio TUFF nr 1205
TUFFS JAPANSKA FÖRBINDELSER
I Radio Tuff 5-12 oktober på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se finns också fem minuter om förbindelserna mellan Tyresö Ulands-och FredsFörening (TUFF) och japanska fredsaktivister. De började redan under Tuffs första år, för i slutet av 1967 anlände de fyra första Vietnamdesertörerna till Tyresö. De kallades ”The Intrepid Four”, eftersom de under en permission i Japan hade deserterat från den amerikanska hangarkryssaren Intrepid. Den japanska fredsorganisationen Beheiren såg till att de via Sovjetunionen smugglades till Sverige. Dess i fjol bortgångne ledare Makoto Oda besökte 1968 Tyresö och Tuff.
De fyra unga amerikanerna var Richard D Bailey, Michael Lindner, Craig Anderson och John Barilla. De fick husrum hos olika Tuff-aktivister, som senare skulle ta emot många andra amerikanska krigstjänstvägrare. En av dem var Terry Whitmore.
När Terry kom till Tyresö lekte Johan Romin ”Vietnamkrig” med de andra barnen här i Bollmora. I dag är han journalist och författare. För några år sedan gjorde han för Utbildningsradion i Sveriges Television en sevärd film just om Terry, som han bland annat tog med på ett återbesök till Vietnam, där Terry hade blivit svårt sårad under de hårda striderna på 1960-talet.
Nyligen utkom Johan Romins bok ”Desertören och Vietnamkriget” (Prisma) och den handlar främst om Terry Whitmore, bland annat också om hans tid hos Tuff. (Boken finns att köpa av Tuff, till exempel vid bokbordet i Tyresö Centrum lördag den 25 oktober eller av mig, tel 08-712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se ).
I början av augusti under alla år har Tuff minneshållit folkmorden i Hiroshima och Nagasaki den 6 resp 9 augusti 1945. Under 1980-talet deltog vi mycket aktivt i de stora manifestationerna på Sergels torg den 6 augusti och numera finns vi på Hiroshimadagen i Tyresö Centrum, där vi bland annat delar ut papperstranor till minne av ett av de hundratusentals atombombsoffren, lilla Sadako i Hiroshima.
!989 besöktes de båda atombombade städerna av Tuffs dåvarande ordförande Monica Schelin, då också vice ordförande i Svenska Freds. I telefon från Hiroshima intervjuades hon av Sveriges Radio men rapporterade också direkt till Radio Tuff, vars medarbetare hon sedan många år är.
2005 besöktes vi av den japanska forskaren och journalisten Kim Kyungmook. Vi intervjuade varandra och han hördes i Radio Tuff.
Nyligen kom den japanska fredsaktivisten Yoko Takayama till Stockholm. Hon kontaktade mig och jag passade på att intervjua henne för radion. Yoko tillhör The Peace Boat, en japansk fredsorganisation som i flera år ordnat båtresor jorden runt för 800 passagerare åt gången. De får betala för sig men informeras genom föreläsningar och besök i olika hamnstäder om olika länders förhållanden, ett slags indoktrinering i fred och internationell solidaritet.
På min fråga om Peace Boat brydde sig om de många ännu överlevande (de så kallade hibakushas) från atombombsförintelsen berättade Yoko att 100 hibakushas hade inbjudits att gratis följa med ombord och i olika städer världen runt berättat om sitt öde.
Yoko var här för att planera fredsbåtens besök i Stockholm den 20 maj nästa år. Hon hörs under några minuter i Radio Tuff söndagen den 5 oktober kl 17 och sedan fyra gånger per dygn tills nästa Radio Tuff den 12 oktober. Hela halvtimmen med henne hörs från den 26 oktober kl 17.30 och sedan fyra gånger per dygn under tre veckor.
------------------------------------------------------
Åke Sandin
------------------------------------------------------
FEG ”ANONYMS” MANISKA KOMMENTARER
Under något år har ”Anonym” med manisk tjatighet varje vecka kommenterat mina krönikor här på bloggen, ofta med samma trosvissa budskap, många gånger till varje min text. Vad jag än skriver om kommenterar han inte mina texter utan kör med samma trosvissa förebråelser över att jag är lurad av medierna, att jag är okunnig, att jag inte vill veta sanningen, att jag liksom han inte har sett ljuset. Häromsistens undrade han hånfullt om jag inte var för gammal.
Ljuset för denne tydligen religiöst påverkade människa är 11 september 2001. Otaliga gånger tjatar han om att jag inte förstår 11 september, en händelse som han tydligen helt låter dominera sitt tänkande. På sistone har han kommit med ”avslöjanden om bankernas media”, också nu utan att tala om på vad han grundar sina svepande påståenden. Som vanligt är det tro, inte argumentation
Varför skulle jag fästa mig vid synpunkter från en så besatt person? Varför skulle jag bry mig om någon som är så urbota feg, att han inte vågar sätta ut sitt namn? Jag har erbjudit honom en halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, men då måste han ju krypa upp i dagsljuset och där under stenen har han uppenbarligen det alltför skönt. På radion har jag i ett av de sex alternativa Klarspråk jag gjort släppt fram en namngiven person som också tvivlade på den gängse bilden av 11 september, men dennes försök att argumentera övertygade nog inte många.
Varför skulle jag fästa avseende vid någon, som oavbrutet med samma länkar hänvisar till andra utan att själv redogöra för innehållet? Alltså har jag inte öppnat en enda av de länkar han ständigt rekommenderar i sina så kallade ”kommentarer”.
Flera som varit inne på bloggen uppmanar mig att som de säger ”ta bort den där knäppskallens stollerier”. Av två skäl gör jag inte det. Dels är jag vän av yttrandefrihet, dels gör han ju ständiga självmål genom sin osakliga tjatighet. Det kan förstås vara lite orättvist mot mera sansade tvivlare på 11 september, till exempel Andreas von Bülow och Robert Fisk, vilka därmed blir komprometterade,
”Anonym” surrar gång på gång om Pearl Harbor 1941 och ”fem skrattande israeler” den 11 september 2001, ibland också om riksdagshusbranden i Berlin 1933. Visst, det japanska angreppet på Pearl Harbor gjorde att Roosevelt äntligen fick en förevändning att göra som han länge velat: att gå med i kriget mot axelmakterna. Men nog var det japanerna som anföll, därtill under lång tid provocerade av USA. Visst utnyttjade Hitler riksdagshusbranden till undantagsbestämmelser, som inledde krossandet av den tyska demokratin. Men det var faktiskt den unge holländske antinazisten Marinus van der Lubbe som tuttade på. Visst utnyttjade Stalin mordet 1934 på Leningrads ledande bolsjevik Sergej Kirov genom att inleda sina beryktade utrensningar. Men mordet på Kirov var ett svartsjukedrama. Han mördades av Leonid Nikolajev, vars judiska hustru var Kirovs älskarinna.
Visst gav 11 september amerikanska hökar en efterlängtad förevändning att starta anfallskrig mot Irak och Afghanistan – det lika folkrättsvidriga anfallet mot Serbien 1999 hade ju snällt accepterats av ”världssamfundet” (läs: västliga medier). Men ljög verkligen al-Qaida, när de tog på sig skulden? Och visst hade nationalistiska israeler anledning att vara glada över 11 september. Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister 1996-99, har öppet förklarat att 11 september gynnade Israel och han har rätt. Han är så nationalistisk, att han tillhörde dem som härom året firade 50-årsminnet av den israeliska sprängningen av det brittiska högkvarteret i Jerusalem 1946, då massor av människor dödades. Så han och andra i Israel är inte främmande för terror, men med all respekt för världens kanske skickligaste säkerhetstjänst Mossad, verkar det vara långsökt att konspirationstro på Israels inblandning i 11 september.
Bland det jobbigaste med den anonyme fegisen är att han svamlar på, ibland med citatförfalskningar, ibland med halsbrytande anklagelser. När jag i augusti inför minnet av folkmorden i Hiroshima och Nagasaki hade en krönika med rubriken ”En Hiroshimaflickas bön”, så skrev han ”Åke Sandin skriver” för att sedan citera inte mig utan den lilla flickan. När jag i somras hade en krönika med rubriken ”Amalia lurade alla godtrogna”, som handlade om att det främsta beviset på sovjetiska ubåtskränkningar nu hade avslöjats som ljudet från den gamla svenska båten Amalia, ja, då fick jag på käften för att jag sysslade med vad som hände för 25 år sedan. Men nyheten om Amalia var en vecka gammal, medan hans kära 11 september var 350 veckor gammalt.
Var fanns den här storsnackande fegisen, när vi var några alltför få som källkritiskt granskade alla larm om sovjetiska ubåtar under ubåtshysterins tid? Då kunde man verkligen prata om att medierna vilseledde, så till den grad att vi dissidenter av de hjärntvättade stämplades som Moskvalakejer. Radio Tuff, som görs oavlönat sedan 23 år, har inte minst tack vare sitt ekonomiska oberoende vågat gå motvinds. Vi har skildrat övergreppen också mot demoniserade förlorare; serber, japaner tyskar med flera liksom propagandalögnerna om dem.
Var fanns han någonstans när jag 1996 efter hundratals gratiskrönikor i tidningen Pax av Svenska Freds’ dåvarande ordförande –opportunistisk eller bara okunnig?-- i upprörda ordalag ombads att sluta? Jag hade ju skildrat mordet på Bernadotte, berättat om den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, ja, till och med vågat påstå att historikerna var överens om att de i alla medier och skolor skildrade tyska människotvålarna var en seglivad propagandalögn från kriget.
Det är alltså ovanligt korkat av honom att jämt och ständigt förebrå just Radio Tuff för att tro alltför mycket på medierna. I femton år har denna radiokanal dessutom haft förmånen att som medarbetare varje vecka ha Hampus Eckerman, vars raka puckar drabbar inte minst våra medier. Inte undra på att Hampus’ blogg har adressen www.motbilder.se
De fyra unga amerikanerna var Richard D Bailey, Michael Lindner, Craig Anderson och John Barilla. De fick husrum hos olika Tuff-aktivister, som senare skulle ta emot många andra amerikanska krigstjänstvägrare. En av dem var Terry Whitmore.
När Terry kom till Tyresö lekte Johan Romin ”Vietnamkrig” med de andra barnen här i Bollmora. I dag är han journalist och författare. För några år sedan gjorde han för Utbildningsradion i Sveriges Television en sevärd film just om Terry, som han bland annat tog med på ett återbesök till Vietnam, där Terry hade blivit svårt sårad under de hårda striderna på 1960-talet.
Nyligen utkom Johan Romins bok ”Desertören och Vietnamkriget” (Prisma) och den handlar främst om Terry Whitmore, bland annat också om hans tid hos Tuff. (Boken finns att köpa av Tuff, till exempel vid bokbordet i Tyresö Centrum lördag den 25 oktober eller av mig, tel 08-712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se ).
I början av augusti under alla år har Tuff minneshållit folkmorden i Hiroshima och Nagasaki den 6 resp 9 augusti 1945. Under 1980-talet deltog vi mycket aktivt i de stora manifestationerna på Sergels torg den 6 augusti och numera finns vi på Hiroshimadagen i Tyresö Centrum, där vi bland annat delar ut papperstranor till minne av ett av de hundratusentals atombombsoffren, lilla Sadako i Hiroshima.
!989 besöktes de båda atombombade städerna av Tuffs dåvarande ordförande Monica Schelin, då också vice ordförande i Svenska Freds. I telefon från Hiroshima intervjuades hon av Sveriges Radio men rapporterade också direkt till Radio Tuff, vars medarbetare hon sedan många år är.
2005 besöktes vi av den japanska forskaren och journalisten Kim Kyungmook. Vi intervjuade varandra och han hördes i Radio Tuff.
Nyligen kom den japanska fredsaktivisten Yoko Takayama till Stockholm. Hon kontaktade mig och jag passade på att intervjua henne för radion. Yoko tillhör The Peace Boat, en japansk fredsorganisation som i flera år ordnat båtresor jorden runt för 800 passagerare åt gången. De får betala för sig men informeras genom föreläsningar och besök i olika hamnstäder om olika länders förhållanden, ett slags indoktrinering i fred och internationell solidaritet.
På min fråga om Peace Boat brydde sig om de många ännu överlevande (de så kallade hibakushas) från atombombsförintelsen berättade Yoko att 100 hibakushas hade inbjudits att gratis följa med ombord och i olika städer världen runt berättat om sitt öde.
Yoko var här för att planera fredsbåtens besök i Stockholm den 20 maj nästa år. Hon hörs under några minuter i Radio Tuff söndagen den 5 oktober kl 17 och sedan fyra gånger per dygn tills nästa Radio Tuff den 12 oktober. Hela halvtimmen med henne hörs från den 26 oktober kl 17.30 och sedan fyra gånger per dygn under tre veckor.
------------------------------------------------------
Åke Sandin
------------------------------------------------------
FEG ”ANONYMS” MANISKA KOMMENTARER
Under något år har ”Anonym” med manisk tjatighet varje vecka kommenterat mina krönikor här på bloggen, ofta med samma trosvissa budskap, många gånger till varje min text. Vad jag än skriver om kommenterar han inte mina texter utan kör med samma trosvissa förebråelser över att jag är lurad av medierna, att jag är okunnig, att jag inte vill veta sanningen, att jag liksom han inte har sett ljuset. Häromsistens undrade han hånfullt om jag inte var för gammal.
Ljuset för denne tydligen religiöst påverkade människa är 11 september 2001. Otaliga gånger tjatar han om att jag inte förstår 11 september, en händelse som han tydligen helt låter dominera sitt tänkande. På sistone har han kommit med ”avslöjanden om bankernas media”, också nu utan att tala om på vad han grundar sina svepande påståenden. Som vanligt är det tro, inte argumentation
Varför skulle jag fästa mig vid synpunkter från en så besatt person? Varför skulle jag bry mig om någon som är så urbota feg, att han inte vågar sätta ut sitt namn? Jag har erbjudit honom en halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, men då måste han ju krypa upp i dagsljuset och där under stenen har han uppenbarligen det alltför skönt. På radion har jag i ett av de sex alternativa Klarspråk jag gjort släppt fram en namngiven person som också tvivlade på den gängse bilden av 11 september, men dennes försök att argumentera övertygade nog inte många.
Varför skulle jag fästa avseende vid någon, som oavbrutet med samma länkar hänvisar till andra utan att själv redogöra för innehållet? Alltså har jag inte öppnat en enda av de länkar han ständigt rekommenderar i sina så kallade ”kommentarer”.
Flera som varit inne på bloggen uppmanar mig att som de säger ”ta bort den där knäppskallens stollerier”. Av två skäl gör jag inte det. Dels är jag vän av yttrandefrihet, dels gör han ju ständiga självmål genom sin osakliga tjatighet. Det kan förstås vara lite orättvist mot mera sansade tvivlare på 11 september, till exempel Andreas von Bülow och Robert Fisk, vilka därmed blir komprometterade,
”Anonym” surrar gång på gång om Pearl Harbor 1941 och ”fem skrattande israeler” den 11 september 2001, ibland också om riksdagshusbranden i Berlin 1933. Visst, det japanska angreppet på Pearl Harbor gjorde att Roosevelt äntligen fick en förevändning att göra som han länge velat: att gå med i kriget mot axelmakterna. Men nog var det japanerna som anföll, därtill under lång tid provocerade av USA. Visst utnyttjade Hitler riksdagshusbranden till undantagsbestämmelser, som inledde krossandet av den tyska demokratin. Men det var faktiskt den unge holländske antinazisten Marinus van der Lubbe som tuttade på. Visst utnyttjade Stalin mordet 1934 på Leningrads ledande bolsjevik Sergej Kirov genom att inleda sina beryktade utrensningar. Men mordet på Kirov var ett svartsjukedrama. Han mördades av Leonid Nikolajev, vars judiska hustru var Kirovs älskarinna.
Visst gav 11 september amerikanska hökar en efterlängtad förevändning att starta anfallskrig mot Irak och Afghanistan – det lika folkrättsvidriga anfallet mot Serbien 1999 hade ju snällt accepterats av ”världssamfundet” (läs: västliga medier). Men ljög verkligen al-Qaida, när de tog på sig skulden? Och visst hade nationalistiska israeler anledning att vara glada över 11 september. Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister 1996-99, har öppet förklarat att 11 september gynnade Israel och han har rätt. Han är så nationalistisk, att han tillhörde dem som härom året firade 50-årsminnet av den israeliska sprängningen av det brittiska högkvarteret i Jerusalem 1946, då massor av människor dödades. Så han och andra i Israel är inte främmande för terror, men med all respekt för världens kanske skickligaste säkerhetstjänst Mossad, verkar det vara långsökt att konspirationstro på Israels inblandning i 11 september.
Bland det jobbigaste med den anonyme fegisen är att han svamlar på, ibland med citatförfalskningar, ibland med halsbrytande anklagelser. När jag i augusti inför minnet av folkmorden i Hiroshima och Nagasaki hade en krönika med rubriken ”En Hiroshimaflickas bön”, så skrev han ”Åke Sandin skriver” för att sedan citera inte mig utan den lilla flickan. När jag i somras hade en krönika med rubriken ”Amalia lurade alla godtrogna”, som handlade om att det främsta beviset på sovjetiska ubåtskränkningar nu hade avslöjats som ljudet från den gamla svenska båten Amalia, ja, då fick jag på käften för att jag sysslade med vad som hände för 25 år sedan. Men nyheten om Amalia var en vecka gammal, medan hans kära 11 september var 350 veckor gammalt.
Var fanns den här storsnackande fegisen, när vi var några alltför få som källkritiskt granskade alla larm om sovjetiska ubåtar under ubåtshysterins tid? Då kunde man verkligen prata om att medierna vilseledde, så till den grad att vi dissidenter av de hjärntvättade stämplades som Moskvalakejer. Radio Tuff, som görs oavlönat sedan 23 år, har inte minst tack vare sitt ekonomiska oberoende vågat gå motvinds. Vi har skildrat övergreppen också mot demoniserade förlorare; serber, japaner tyskar med flera liksom propagandalögnerna om dem.
Var fanns han någonstans när jag 1996 efter hundratals gratiskrönikor i tidningen Pax av Svenska Freds’ dåvarande ordförande –opportunistisk eller bara okunnig?-- i upprörda ordalag ombads att sluta? Jag hade ju skildrat mordet på Bernadotte, berättat om den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, ja, till och med vågat påstå att historikerna var överens om att de i alla medier och skolor skildrade tyska människotvålarna var en seglivad propagandalögn från kriget.
Det är alltså ovanligt korkat av honom att jämt och ständigt förebrå just Radio Tuff för att tro alltför mycket på medierna. I femton år har denna radiokanal dessutom haft förmånen att som medarbetare varje vecka ha Hampus Eckerman, vars raka puckar drabbar inte minst våra medier. Inte undra på att Hampus’ blogg har adressen www.motbilder.se
torsdag, oktober 2
”FÖRST KOMMER KÄKET, SEDAN....”
----------------------------------------------------------------
Radio Tuff kommer med ett nytt program varje söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se På den hemsidan finns också fliken "Arkiv", där man kan lyssna på ett hundratal program från 2008, däribland ett 20-tal Radio Tuff. Flera hundra lyssnaromdömen finns där i fliken "Sagt om 91,4". Du är också välkommen med dina synpunkter. Anonyma fegisar citeras inte, så sätt ut ditt namn"
--------------------------------------------------------------------
Under 1990-talet lyckades TUFF (Tyresö Ulands- och FredsFörening) skicka över en miljon kronor om året till indiska partners. Dessa använde pengarna oerhört väl. I femtio stora skoltält fick barnen till säsongarbetande sockerrörshuggare (koytas) tillsyn och enkel undervisning av unga lärarinnor från trakten. Sammanlagt omfattade projektet 3000 barn per år.
Barnen bodde med sina familjer i de mest eländiga läger under de 4-5 månader skördesäsongen varade. I början visade de extremt lågavlönade och utsugna föräldrarna, själva analfabeter, inget intresse för att deras barn skulle gå i någon slags skola. Först när ett mellanmål per dag och en uppsättning kläder till dessa trashankar till barn infördes blev föräldrarna entusiastiska..
Om någon ännu minns Bertolt Brecht var det han som sade: ”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” [Först kommer käket, sedan moralen].
Det här aktualiseras nu av nya riktlinjer för svensk biståndspolitik. Ännu mera än tidigare skall biståndet inriktas på att ”främja demokrati” i diverse länder. När TUFF tidigare ansökte om projektbidrag från Sida via Forum Syd var vi tvungna att lära oss alla de trendiga inneorden. Kvinnor (gender) under några år, demokrati under andra år etc etc. Snacket föreföll viktigare än verkstan. Ändå visste vi sedan decenniers samarbete med Indien --ibland också med Bolivia, Eritrea, Ecuador och andra länder-- att det var mycket viktigare att utgå från de fattigas behov än från västerländska honnörsbegrepp.
Våra i väst så omhuldade värden som frihet och mänskliga rättigheter är --med all aktning för dem-- inte särskilt intressanta för världens tusentals miljoner fattiga Vilka är de viktigaste och mest grundläggande friheterna? Jo, självklart frihet från hunger, frihet från okunnighet, frihet från krigisk massdöd och liknande.
Hur mycket demokrati kan det nedanför de tjusiga flosklerna bli, om barnen hungrar och föräldrarna är analfabeter? En viktig demokratisk rättighet är ju yttrande- och tryckfrihet. På papperet har alltså Stockholms uteliggare lika stor frihet att grunda tidningar och TV-kanaler som Bonniers och de 200 000 fattiga analfabeterna i indiska Dharampurs hundratals små byar samma chanser som överklassjournalisterna i Bombay att i medierna framföra sina synpunkter. Men hur det är med möjligheterna i den grå verkligheten förstår vi.
I bergiga Dharampur i den indiska delstaten Gujarat har tuff-pengar åstadkommit förbluffande mycket. För tio år sedan kunde sex skolor grundas med totalt ca 800 elever. Tre av dem är ännu helt finansierade med Tyresöpengar, som också bidrar till flera viktiga förbättringar i de andra tre skolorna, till exempel i fråga om vattentillförseln,
Dessutom har våra duktiga indiska partners använt Tuff-pengar till att förse området med 150 brunnar. Dammar har anlagts och massor av skyddsvallar har byggts för att rädda jorden från att spolas bort under monsunregnen. Tillsammans med många dieselpumpar för konstbevattning har detta inte bara räddat åkermark utan utökat den med många hektar. 90 000 mangoträd har planterats, vilkas vitaminrika frukter motverkar den nattblindhet som tidigare grasserade. Projekten har utformats i samråd och samarbete med byarnas människor.
För fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur har allt detta inneburit ett lyft på många områden. För att travestera Brecht: Först kommer käket och undervisningen, sedan så småningom demokratin.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1205) 2008-10-05
Radio Tuff kommer med ett nytt program varje söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se På den hemsidan finns också fliken "Arkiv", där man kan lyssna på ett hundratal program från 2008, däribland ett 20-tal Radio Tuff. Flera hundra lyssnaromdömen finns där i fliken "Sagt om 91,4". Du är också välkommen med dina synpunkter. Anonyma fegisar citeras inte, så sätt ut ditt namn"
--------------------------------------------------------------------
Under 1990-talet lyckades TUFF (Tyresö Ulands- och FredsFörening) skicka över en miljon kronor om året till indiska partners. Dessa använde pengarna oerhört väl. I femtio stora skoltält fick barnen till säsongarbetande sockerrörshuggare (koytas) tillsyn och enkel undervisning av unga lärarinnor från trakten. Sammanlagt omfattade projektet 3000 barn per år.
Barnen bodde med sina familjer i de mest eländiga läger under de 4-5 månader skördesäsongen varade. I början visade de extremt lågavlönade och utsugna föräldrarna, själva analfabeter, inget intresse för att deras barn skulle gå i någon slags skola. Först när ett mellanmål per dag och en uppsättning kläder till dessa trashankar till barn infördes blev föräldrarna entusiastiska..
Om någon ännu minns Bertolt Brecht var det han som sade: ”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” [Först kommer käket, sedan moralen].
Det här aktualiseras nu av nya riktlinjer för svensk biståndspolitik. Ännu mera än tidigare skall biståndet inriktas på att ”främja demokrati” i diverse länder. När TUFF tidigare ansökte om projektbidrag från Sida via Forum Syd var vi tvungna att lära oss alla de trendiga inneorden. Kvinnor (gender) under några år, demokrati under andra år etc etc. Snacket föreföll viktigare än verkstan. Ändå visste vi sedan decenniers samarbete med Indien --ibland också med Bolivia, Eritrea, Ecuador och andra länder-- att det var mycket viktigare att utgå från de fattigas behov än från västerländska honnörsbegrepp.
Våra i väst så omhuldade värden som frihet och mänskliga rättigheter är --med all aktning för dem-- inte särskilt intressanta för världens tusentals miljoner fattiga Vilka är de viktigaste och mest grundläggande friheterna? Jo, självklart frihet från hunger, frihet från okunnighet, frihet från krigisk massdöd och liknande.
Hur mycket demokrati kan det nedanför de tjusiga flosklerna bli, om barnen hungrar och föräldrarna är analfabeter? En viktig demokratisk rättighet är ju yttrande- och tryckfrihet. På papperet har alltså Stockholms uteliggare lika stor frihet att grunda tidningar och TV-kanaler som Bonniers och de 200 000 fattiga analfabeterna i indiska Dharampurs hundratals små byar samma chanser som överklassjournalisterna i Bombay att i medierna framföra sina synpunkter. Men hur det är med möjligheterna i den grå verkligheten förstår vi.
I bergiga Dharampur i den indiska delstaten Gujarat har tuff-pengar åstadkommit förbluffande mycket. För tio år sedan kunde sex skolor grundas med totalt ca 800 elever. Tre av dem är ännu helt finansierade med Tyresöpengar, som också bidrar till flera viktiga förbättringar i de andra tre skolorna, till exempel i fråga om vattentillförseln,
Dessutom har våra duktiga indiska partners använt Tuff-pengar till att förse området med 150 brunnar. Dammar har anlagts och massor av skyddsvallar har byggts för att rädda jorden från att spolas bort under monsunregnen. Tillsammans med många dieselpumpar för konstbevattning har detta inte bara räddat åkermark utan utökat den med många hektar. 90 000 mangoträd har planterats, vilkas vitaminrika frukter motverkar den nattblindhet som tidigare grasserade. Projekten har utformats i samråd och samarbete med byarnas människor.
För fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur har allt detta inneburit ett lyft på många områden. För att travestera Brecht: Först kommer käket och undervisningen, sedan så småningom demokratin.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1205) 2008-10-05
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1205) 08-10-05 till....
....till minnet av Gandhi (född 1869, mördad 1948), vars 139:e födelsedag inföll i torsdags den 2 oktober. Denna dag är också den internationella Icke-våldsdagen. Ironiskt nog godkände USA samtidigt ett avtal om kärnvapen med Indien. Jan Viklunds Gandhi IDAG erinrar om Gandhis ord: "Det behöver inte innebära framsteg för Indien att importera västvärldens elände."
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat brev till Strandskolans elever och personal. De har på torsdag den 9 oktober Öppet hus för Tuffs indiska projekt. Bhikhu berättar, att under de senaste fem åren har de sex Tuff-skolorna i fattiga Dharampur utökats med två gymnasier och ett elevhem för flickor. Han påpekar hur imponerade och glada lärarna och eleverna är av Strandskolans årliga insatser och skriver: ”Vi är tacksamma till er alla för era ansträngningar och till Tuff för dess effektiva samordning av arbetet. Systerskolesamarbetet är en unik idé, som främjar vänskap, rättvisa och kärlek. Det ger hopp om en ny och bättre värld”
....till veteranen bland fredsforskare, professor Johan Galtung, som (29/9) på tal om finanskrisen skriver: ”Vilken cynism att tala om ’kris’ som ett fenomen under en månad eller ett eller annat år, när varje dag 125 000 människor dör av systemproducerad hunger och lätt botade sjukdomar. Mycket av ansvaret ligger begravd i en ekonomism som främjar finansiellt transaktionssystem i stället för de grundläggande behoven”
....till Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF), som (1/10) påminner om Gandhis ord: ”Icke-våld i politiken är ett nytt vapen i utvecklingsprocessen. Dessa stora möjligheter är ändå outnyttjade”. Öberg påpekar att de 700 miljarder dollar som USA vill satsa på att garantera finansmarknaden faktiskt är mindre än vad militära rustningar och krig kostar per år.
....till dem som ännu minns Bertolt Brecht (1898-1956) och hans ironi: ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”
....till TUFF-bladet, som i dagarna skickas ut till alla medlemmar. Det är fullmatat med fjorton innehållsrika notiser. Finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/ En av rubrikerna lyder: ”Värva nya medlemmar!” Medlemsavgift: 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till professor Gunnar Adler-Karlsson som för många år sedan slog fast: ”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilken den svenska demokratin är uppbyggd”
....till lockande Tuff-arrangemang: Redan onsdag den 8 oktober kl 19 inleder Lena Ag ett möte i ämnet ”Kvinna, fred och säkerhet”. Torsdag den 21 oktober kl 19 inleder Bror Perjus i ämnet ”Krigens privatisering och vinnare”. Båda mötena i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
....till arrangörerna av ett fackeltåg för Afghanistan, som börjar kl 18 vid Slussen och avslutas med möte på Sergels torg kl 19 på onsdag den 8 oktober. Parollen är ”Stoppa bombningarna av Afghanistan!” Talare är f d nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin, språkröret Maria Wetterstrand, partiledaren Lars Ohly och förre försvarsministern Thage G Peterson
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat brev till Strandskolans elever och personal. De har på torsdag den 9 oktober Öppet hus för Tuffs indiska projekt. Bhikhu berättar, att under de senaste fem åren har de sex Tuff-skolorna i fattiga Dharampur utökats med två gymnasier och ett elevhem för flickor. Han påpekar hur imponerade och glada lärarna och eleverna är av Strandskolans årliga insatser och skriver: ”Vi är tacksamma till er alla för era ansträngningar och till Tuff för dess effektiva samordning av arbetet. Systerskolesamarbetet är en unik idé, som främjar vänskap, rättvisa och kärlek. Det ger hopp om en ny och bättre värld”
....till veteranen bland fredsforskare, professor Johan Galtung, som (29/9) på tal om finanskrisen skriver: ”Vilken cynism att tala om ’kris’ som ett fenomen under en månad eller ett eller annat år, när varje dag 125 000 människor dör av systemproducerad hunger och lätt botade sjukdomar. Mycket av ansvaret ligger begravd i en ekonomism som främjar finansiellt transaktionssystem i stället för de grundläggande behoven”
....till Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF), som (1/10) påminner om Gandhis ord: ”Icke-våld i politiken är ett nytt vapen i utvecklingsprocessen. Dessa stora möjligheter är ändå outnyttjade”. Öberg påpekar att de 700 miljarder dollar som USA vill satsa på att garantera finansmarknaden faktiskt är mindre än vad militära rustningar och krig kostar per år.
....till dem som ännu minns Bertolt Brecht (1898-1956) och hans ironi: ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”
....till TUFF-bladet, som i dagarna skickas ut till alla medlemmar. Det är fullmatat med fjorton innehållsrika notiser. Finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/ En av rubrikerna lyder: ”Värva nya medlemmar!” Medlemsavgift: 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till professor Gunnar Adler-Karlsson som för många år sedan slog fast: ”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilken den svenska demokratin är uppbyggd”
....till lockande Tuff-arrangemang: Redan onsdag den 8 oktober kl 19 inleder Lena Ag ett möte i ämnet ”Kvinna, fred och säkerhet”. Torsdag den 21 oktober kl 19 inleder Bror Perjus i ämnet ”Krigens privatisering och vinnare”. Båda mötena i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
....till arrangörerna av ett fackeltåg för Afghanistan, som börjar kl 18 vid Slussen och avslutas med möte på Sergels torg kl 19 på onsdag den 8 oktober. Parollen är ”Stoppa bombningarna av Afghanistan!” Talare är f d nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin, språkröret Maria Wetterstrand, partiledaren Lars Ohly och förre försvarsministern Thage G Peterson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)