Den 15 juli var rubriken på Dagens Nyheters ledarsida ”Rättvisans sista chans” Det var Lisa Bjurwald som skrev om jakten på tysken Aribert Heim. Han är en 94-årig gubbe, som för 65 år sedan påstås ha mördat judiska barn med hjärtinjektioner. Jag skrev till Bjurwald och bad henne ange källan till denna ruskiga anklagelse. Något svar har jag inte fått, så jag undrar om det möjligen är ett av många propagandautspel på samma välkända tema. Kanske är det inte rättvisans sista chans utan snarare hämndens.
Jag medger att jag inte riktigt tillhör de många som jublar över att åldringar jagas och spärras in. I en krönika här i Radio Tuff för några veckor berättade jag om förra bosnienserbiska presidenten och ”krigsförbrytaren” Biljana Plavsic. Hon är 78 och sitter sedan fem år i Hinsebergs kvinnofängelse, dömd till elva år. I hennes ålder verkar det vara en livstidsdom. Senaste veckan var en av de främsta nyheterna att en annan bosnienserbisk ledare, Radovan Karadzic, nu efter tretton års jakt hade infångats.
Både Plavsic och Karadzic anklagas bland annat för etnisk rensning. Men i slutändan var det faktiskt deras serbiska landsmän som rensades värst, bland annat från kroatiska Krajina och sedan från Kosovo. Och ingen tycks veta något om den värsta etniska rensningen i Europas historia. Den skedde kring krigsslutet 1945 och omfattade 14 miljoner civila tyskar, vilkas förfäder i många generationer hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Jugoslavien. Drygt två miljoner av dem dog av umbäranden och hunger eller dödades, många kvinnor och flickor efter våldtäkter.
Tystnaden är begriplig, för två av dem som tillsammans med Stalin på toppmötet i Potsdam 1945 beslutade om fördrivningen var Winston Churchill och Harry Truman. Som Paul Craig Roberts (Information Clearing House 16/7) skriver:
“Men självklart begår inte det Stora Moraliska Väst krigsförbrytelser. Det ärr anklagelser som luras på människor som demoniseras av västliga medier, sådana som serben Milosevic och sudanesen al-Bashir.”
Roberts tillhörde Reagans administration och har varit en av redaktörerna för Wall Street Journal. Han gör en för amerikaner tankeväckande jämförelse. Precis som Abraham Lincoln inte tillät sydstaterna att på 1860-talet bli fria har Milosevic och al-Bashir försökt att hindra sina länder från sönderfall, menar han.
Bush beskrivs av Roberts så här:
”Ledaren för en stat som startat två anfallskrig som dödat 1,2 miljoner människor och som håller hela världen på spänn i väntan på ett tredje, den här gången mot Iran, välkomnas med respekt av utländska regeringar. Storföretag och handelsorganisationer kommer att betala honom 600 000 kr per framträdande när han avgått”
Som kontrast nämner Roberts 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade.
Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Rubriken på Roberts’ artikel är ”Little War Criminals Get Punished, Big Ones Don’t”.Redan romarna visste det och sade: “Quod Jovi licet, non bovi licet”, alltså att det som passar guden Jupiter inte passar oxen. Och Allan Edwall sjöng en gång om ”den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri”. Det ska vi lyssna på nu
--------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1195) 2008-07-27
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar