(Nästa vecka den 6 och 9 augusti är det 63 år sedan de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki förintades)
Det är lätt att bli USA-kritisk när man talar om kärnvapen. Men i USA uppmärksammas faran av kärnvapenförintelsen mera än i Sverige, om man får tro de artiklar som Radio Tuffs man i Kalifornien, Bengt Svensson, har skickat oss. Flera nyutkomna amerikanska böcker har denna mänsklighetens ödesfråga som sitt ämne.
Sålunda recenserar H. Jack Geiger i The Nation två sådana böcker under rubriken The Mushrooming Cloud. Om den ena, 584 sidor tjocka ”Hiroshima’s Shadow, skriver Geiger, att den inte bara berättar om offrens lidanden utan främst fokuserar på de långvariga moraliska skadorna hos dem som valde att medvetet förinta hundratusentals civila liv i ett enda slag och sedan försökte rättfärdiga detta val. Vad som hände med japanerna är välkänt, påpekar författarna, men vad som hände med amerikanerna förtjänar granskning.
Boktiteln, Hiroshimas skugga, hänsyftar på den skugga av en människa, det enda som blev kvar av henne i den 5000-gradiga hettan, en skugga som brändes in i betongen. Men det är den mörka skugga som Hiroshima kastat över det följande halvseklet som är huvudämnet, ”detta monstrum med 70 000 huvuden”, som en vetenskapsman uttrycker det –så många kärnvapen fanns det faktiskt när kapprustningen nådde sin kulmen.
Den officiella beskrivningen av Hiroshima i USA har blivit en legend, som historiska forskare i stigande utsträckning har stuckit hål på, menar bokens redaktörer, Kai Bird och Lawrence Lifschultz. De smular med historiska sakargument sönder denna legends ”fyra trosartiklar” som de kallar dem.
Den första trosartikeln, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.
Den tredje amerikanska trosartikeln säger att de båda japanska städerna var legitima militära mål, en myt som Truman lanserade redan vid sitt triumfatoriska radiotal om det nya vapnet, då han kallade Hiroshima för en militärbas. Alla vet vi ju att det var hundratusentals civila som dödades och faktum var att Hiroshima valdes som mål för att staden var en av de få som ännu var relativt oförstörda av de ständiga bombningarna av japanska städer. Bara under ett enda angrepp på Tokyo i mars 1945 dödades 83 000 civila.
Den fjärde trosartikeln hävdar att människorna i Hiroshima och Nagasaki hade blivit förvarnade om vad som skulle hända. Ja, det är riktigt att amerikanerna brukade kasta ner flygblad över japanska städer, innan man terrorbombade dem. Det gjorde man inte enbart av humanitet utan också för att sprida panik bland befolkningen. Man varnade ett dussintal städer för att sedan bomba 3-4 av dem för att tvinga fram evakueringar också ur de städer som inte skulle bombas just då. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte. Det var först efter det att dessa städer hade utplånats som man kostade på sig flygblad över dem.
I boken ”Hiroshima’s Shadow” citeras Churchill, Eisenhower och andra allierade ledare, som framhållit att atombomberna inte behövdes för att tvinga fram Japans kapitulation. Men också atombombsprojektets ledare, generalen Leslie Groves citeras: ”The real purpose of building the bomb was to subdue the Soviets” (Det verkliga syftet med att konstruera bomben var att sätta Sovjet på plats). Och om radioaktiv smitta sade faktiskt general Groves: ”It is a very pleasant way to die” (Det är ett mycket behagligt sätt att dö på).
I en artikel i tidningen Arbetet skriver civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:
”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”
Så långt Folke Hagman. För att återgå till boken ”Hiroshima’s Shadow” så tar den också upp den kontrovers som inträffade, när man för tre år sedan med pompa och retorik skulle fira 50-årsminnet av segern under andra världskriget. Först planerade USA ett frimärke som skulle hylla atombomberna, som sades ha förkortat kriget. Protesterna, inte minst från japansk sida, blev dock så häftiga att man drog in frimärket.
Värre tumult blev det om en utställning i the National Air and Space Museum. Det var den ledande amerikanska muséiinstitutionen Smithsonian, som ville påminna om krigsslutet. Men utställningen skulle inte bara innehålla ”Enola Gay”, flygplanet som släppte atombomben över Hiroshima utan också bilder på förstörelsen och diskussion om Trumans beslut att utplåna två japanska städer. Men de aktade historiker som hade varit utställningens rådgivare skulle snart utsättas för en trumeld av kritik från amerikanska veteranorganisationer och från den republikanska högern. Historikerna blev anklagade för att vara revisionister, ”ett brokigt slödder av akademiker och vänsterideologer”, för att ”hata sitt land”, ja de sades representera ”the prostitution of history”.
Kritikerna lyckades med vad författarna av boken kallar en ”historical cleansing”. Kvar i muséet blev det glänsande flygplan, Enola Gay, som hade släppt atombomben över Hiroshima, medan alla beskrivningarna av stadens och dess invånares öde försvann, liksom också varje tvivel på det berättigade i att använda atombomberna.
En annan bok som recenseras i The Nation är Stephen Schwartz ”Atomic Audit: the Cost an Consequences of U.S. Nuclear Weapons Since 1940” (Atombokslut: Kostnader och konsekvenser av amerikanska kärnvapen sedan 1940). Här beräknas kostnaden för det amerikanska kärnvapenprogrammet från 1940 till 1996 till det helt ofattbara beloppet av 5,5 biljoner dollar, alltså 5500 miljarder dollar eller så där en 40 000 miljarder kronor. Till det ska man då också lägga de 200 till 400 miljarder dollar som det beräknas kosta att städa upp efter allt farligt avfall och liknande.
När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asitiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.
Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.
Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2/8 1998
tisdag, juli 29
lördag, juli 26
”DEN LILLA FISKEN FÅNGAR VI, MEN HAJEN FÅR GÅ FRI”
Den 15 juli var rubriken på Dagens Nyheters ledarsida ”Rättvisans sista chans” Det var Lisa Bjurwald som skrev om jakten på tysken Aribert Heim. Han är en 94-årig gubbe, som för 65 år sedan påstås ha mördat judiska barn med hjärtinjektioner. Jag skrev till Bjurwald och bad henne ange källan till denna ruskiga anklagelse. Något svar har jag inte fått, så jag undrar om det möjligen är ett av många propagandautspel på samma välkända tema. Kanske är det inte rättvisans sista chans utan snarare hämndens.
Jag medger att jag inte riktigt tillhör de många som jublar över att åldringar jagas och spärras in. I en krönika här i Radio Tuff för några veckor berättade jag om förra bosnienserbiska presidenten och ”krigsförbrytaren” Biljana Plavsic. Hon är 78 och sitter sedan fem år i Hinsebergs kvinnofängelse, dömd till elva år. I hennes ålder verkar det vara en livstidsdom. Senaste veckan var en av de främsta nyheterna att en annan bosnienserbisk ledare, Radovan Karadzic, nu efter tretton års jakt hade infångats.
Både Plavsic och Karadzic anklagas bland annat för etnisk rensning. Men i slutändan var det faktiskt deras serbiska landsmän som rensades värst, bland annat från kroatiska Krajina och sedan från Kosovo. Och ingen tycks veta något om den värsta etniska rensningen i Europas historia. Den skedde kring krigsslutet 1945 och omfattade 14 miljoner civila tyskar, vilkas förfäder i många generationer hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Jugoslavien. Drygt två miljoner av dem dog av umbäranden och hunger eller dödades, många kvinnor och flickor efter våldtäkter.
Tystnaden är begriplig, för två av dem som tillsammans med Stalin på toppmötet i Potsdam 1945 beslutade om fördrivningen var Winston Churchill och Harry Truman. Som Paul Craig Roberts (Information Clearing House 16/7) skriver:
“Men självklart begår inte det Stora Moraliska Väst krigsförbrytelser. Det ärr anklagelser som luras på människor som demoniseras av västliga medier, sådana som serben Milosevic och sudanesen al-Bashir.”
Roberts tillhörde Reagans administration och har varit en av redaktörerna för Wall Street Journal. Han gör en för amerikaner tankeväckande jämförelse. Precis som Abraham Lincoln inte tillät sydstaterna att på 1860-talet bli fria har Milosevic och al-Bashir försökt att hindra sina länder från sönderfall, menar han.
Bush beskrivs av Roberts så här:
”Ledaren för en stat som startat två anfallskrig som dödat 1,2 miljoner människor och som håller hela världen på spänn i väntan på ett tredje, den här gången mot Iran, välkomnas med respekt av utländska regeringar. Storföretag och handelsorganisationer kommer att betala honom 600 000 kr per framträdande när han avgått”
Som kontrast nämner Roberts 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade.
Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Rubriken på Roberts’ artikel är ”Little War Criminals Get Punished, Big Ones Don’t”.Redan romarna visste det och sade: “Quod Jovi licet, non bovi licet”, alltså att det som passar guden Jupiter inte passar oxen. Och Allan Edwall sjöng en gång om ”den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri”. Det ska vi lyssna på nu
--------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1195) 2008-07-27
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
Jag medger att jag inte riktigt tillhör de många som jublar över att åldringar jagas och spärras in. I en krönika här i Radio Tuff för några veckor berättade jag om förra bosnienserbiska presidenten och ”krigsförbrytaren” Biljana Plavsic. Hon är 78 och sitter sedan fem år i Hinsebergs kvinnofängelse, dömd till elva år. I hennes ålder verkar det vara en livstidsdom. Senaste veckan var en av de främsta nyheterna att en annan bosnienserbisk ledare, Radovan Karadzic, nu efter tretton års jakt hade infångats.
Både Plavsic och Karadzic anklagas bland annat för etnisk rensning. Men i slutändan var det faktiskt deras serbiska landsmän som rensades värst, bland annat från kroatiska Krajina och sedan från Kosovo. Och ingen tycks veta något om den värsta etniska rensningen i Europas historia. Den skedde kring krigsslutet 1945 och omfattade 14 miljoner civila tyskar, vilkas förfäder i många generationer hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Jugoslavien. Drygt två miljoner av dem dog av umbäranden och hunger eller dödades, många kvinnor och flickor efter våldtäkter.
Tystnaden är begriplig, för två av dem som tillsammans med Stalin på toppmötet i Potsdam 1945 beslutade om fördrivningen var Winston Churchill och Harry Truman. Som Paul Craig Roberts (Information Clearing House 16/7) skriver:
“Men självklart begår inte det Stora Moraliska Väst krigsförbrytelser. Det ärr anklagelser som luras på människor som demoniseras av västliga medier, sådana som serben Milosevic och sudanesen al-Bashir.”
Roberts tillhörde Reagans administration och har varit en av redaktörerna för Wall Street Journal. Han gör en för amerikaner tankeväckande jämförelse. Precis som Abraham Lincoln inte tillät sydstaterna att på 1860-talet bli fria har Milosevic och al-Bashir försökt att hindra sina länder från sönderfall, menar han.
Bush beskrivs av Roberts så här:
”Ledaren för en stat som startat två anfallskrig som dödat 1,2 miljoner människor och som håller hela världen på spänn i väntan på ett tredje, den här gången mot Iran, välkomnas med respekt av utländska regeringar. Storföretag och handelsorganisationer kommer att betala honom 600 000 kr per framträdande när han avgått”
Som kontrast nämner Roberts 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade.
Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Rubriken på Roberts’ artikel är ”Little War Criminals Get Punished, Big Ones Don’t”.Redan romarna visste det och sade: “Quod Jovi licet, non bovi licet”, alltså att det som passar guden Jupiter inte passar oxen. Och Allan Edwall sjöng en gång om ”den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri”. Det ska vi lyssna på nu
--------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1195) 2008-07-27
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1195) 08-07-27 till...
....till Tuffs kvinna på Cypern Annika Nicolaou ,född Atterlo, som nu besöker Tyresö. Hon har låtit framställa oerhört smakfulla fredssmycken. De är handgjorda, av silver och består av en fredssymbol omgiven av ett hjärta. De finns att beställa genom Monica Schelin , tel 08-712 2581 och att köpa i Tyresö centrum, där tuff-aktivister finns lördag den 9 augusti, Nagasakidagen.
....till Tuffs partner i Indien, Bhikhu Vyas, som nu rapporterar att planteringen av mango i indiska Dharampurs fattiga byar slagit rekord i år. Sammanlagt under åren med Tuffs finansiella stöd finns nu 90 000 mangoträd eller plantor i Dharampur, där många människor tidigare drabbats av nattblindhet, något som den rikliga förekomsten av A-vitamin i mangofrukterna motverkar.
....till två solidariska människor i Vänersborg. De har i veckan köpt fyra mangogram med rubriken ”I stället för blommor” för 500 kr styck. Varje sådant mangogram räcker till 100 nya mangoträd i Indien. Mangogram finns också ”För att gratulera” och ”Till minne av”. Kan beställas på telefon 08-712 2581 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
....till amerikanska krigsmotståndare, som nu på lördag den 2 augusti anordnar en stor demonstration på Times Square i New York under parollen STOPPA KRIG MOT IRAN. De kräver också: USA UT UR IRAK och att pengar skall användas till mänskliga behov, inte till krig. De skriver: “Den amerikanska ockupationen av Irak och Afghanistan är avskydd av människorna där. Dessa krig har inget stöd här hemma och ruinerar vår ekonomi. I stället för att dra sig tillbaka förbereder nu Bush-administrationen ett nytt krig, den här gången mot Iran. Det måste stoppas!”
....till förre Reaganmedarbetaren Paul Craig Roberts som (Information Clearing House 16/7) skriver under rubriken ”Little War Criminals Get Punished, Big Ones Don’t”. Han citeras om en stund i denna veckas krönika, vars rubrik är ett Allan Edwall-citat: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”
....till det oljerika Venezuela med sin socialistiske men i väst så kontroversielle president Hugo Chaves, som via organisationen Petrocaribe förser 19 fattiga grannländer i Karibien och Centralamerika med olja som understiger marknadspriset med 23 procent. Det hjälper dem att minska de ödesdigra konsekvenserna av de drastiskt ökande oljepriserna. De senaste medlemmarna är Guatemala och Costa Rica. Det beräknas att Guatemala därmed årligen sparar 12 miljarder kronor, Costa Rica 7,5 miljarder.
....till den ständige avslöjaren av västliga krigsförbrytelser, britten John Pilger, som nu i The New Statesman (10/7) skriver under rubriken ”How Britain Wages War”. I Radio Tuff är vi kritiska till historier om grymheter. De visar sig alltför ofta vara propaganda, särskilt de som berättas för att offren eller deras anhöriga ska få ordenlig kompensation. Men om ens hälften av Pilgers uppgifter om brittiska soldaters härjningar, till exempel i Irak, är sanna, bekräftar de den trista regeln att även soldater från demokratiska länder förvandlas till känslolösa sadister i krig.
....till till dem som använder Tuffs plusgiro 16 01 37-6 för att bli medlemmar eller för att lämna gåvor. Bara under 2008 har 16 000 kr i gåvor kommit in. Tack och heders! Det är oerhört välkommet. Visserligen sker allt jobb i Tuff och Radio Tuff helt oavlönat men vi har kostnader i form av hyra för Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff och mycket annat.
....till Tuffs partner i Indien, Bhikhu Vyas, som nu rapporterar att planteringen av mango i indiska Dharampurs fattiga byar slagit rekord i år. Sammanlagt under åren med Tuffs finansiella stöd finns nu 90 000 mangoträd eller plantor i Dharampur, där många människor tidigare drabbats av nattblindhet, något som den rikliga förekomsten av A-vitamin i mangofrukterna motverkar.
....till två solidariska människor i Vänersborg. De har i veckan köpt fyra mangogram med rubriken ”I stället för blommor” för 500 kr styck. Varje sådant mangogram räcker till 100 nya mangoträd i Indien. Mangogram finns också ”För att gratulera” och ”Till minne av”. Kan beställas på telefon 08-712 2581 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
....till amerikanska krigsmotståndare, som nu på lördag den 2 augusti anordnar en stor demonstration på Times Square i New York under parollen STOPPA KRIG MOT IRAN. De kräver också: USA UT UR IRAK och att pengar skall användas till mänskliga behov, inte till krig. De skriver: “Den amerikanska ockupationen av Irak och Afghanistan är avskydd av människorna där. Dessa krig har inget stöd här hemma och ruinerar vår ekonomi. I stället för att dra sig tillbaka förbereder nu Bush-administrationen ett nytt krig, den här gången mot Iran. Det måste stoppas!”
....till förre Reaganmedarbetaren Paul Craig Roberts som (Information Clearing House 16/7) skriver under rubriken ”Little War Criminals Get Punished, Big Ones Don’t”. Han citeras om en stund i denna veckas krönika, vars rubrik är ett Allan Edwall-citat: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”
....till det oljerika Venezuela med sin socialistiske men i väst så kontroversielle president Hugo Chaves, som via organisationen Petrocaribe förser 19 fattiga grannländer i Karibien och Centralamerika med olja som understiger marknadspriset med 23 procent. Det hjälper dem att minska de ödesdigra konsekvenserna av de drastiskt ökande oljepriserna. De senaste medlemmarna är Guatemala och Costa Rica. Det beräknas att Guatemala därmed årligen sparar 12 miljarder kronor, Costa Rica 7,5 miljarder.
....till den ständige avslöjaren av västliga krigsförbrytelser, britten John Pilger, som nu i The New Statesman (10/7) skriver under rubriken ”How Britain Wages War”. I Radio Tuff är vi kritiska till historier om grymheter. De visar sig alltför ofta vara propaganda, särskilt de som berättas för att offren eller deras anhöriga ska få ordenlig kompensation. Men om ens hälften av Pilgers uppgifter om brittiska soldaters härjningar, till exempel i Irak, är sanna, bekräftar de den trista regeln att även soldater från demokratiska länder förvandlas till känslolösa sadister i krig.
....till till dem som använder Tuffs plusgiro 16 01 37-6 för att bli medlemmar eller för att lämna gåvor. Bara under 2008 har 16 000 kr i gåvor kommit in. Tack och heders! Det är oerhört välkommet. Visserligen sker allt jobb i Tuff och Radio Tuff helt oavlönat men vi har kostnader i form av hyra för Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff och mycket annat.
söndag, juli 20
Hampus Eckerman: NAZISTER MOT EMU
Hej alla lyssnare,
Den här veckan har jag på tekniknördars vanligt fumliga sätt glömt att ladda min telefon och rapporten blir därför i stället en uppläst text. Ännu vet jag inte om det blir Åkes sönderrökta radioröst eller Monicas käcka stämma som läser upp den, men båda känns som utmärkta substitut.
Det är ungefär det som glädjer mig denna vecka, som vanligt blir man inte gladare över att läsa tidningarna. Reuters berättar om hur utvecklingen i de fattiga länderna bara gått bakåt. Av de 49 länder som räknas som världens minst utvecklade så har hälften av dem gått bakåt i industriell utveckling under de senaste 10 åren och bara i dessa lever nära 600 miljoner utan materiella tillgångar. Nu riskerar matpriserna i världen att öka fattigdomen och kriserna rejält, men Världsbankens definition av fattigdom är gjord för att detta inte ska märkas.
En av dessa orsaker är militariseringen av Afrika. För 10 år sedan stod Pentagon för 3% av vad de själva kallade hjälppengarna till Afrika. Om nu någon utan en fundamentalt pervers fantasi kan kalla militär upprustning av Afrika som en hjälp. Nu har Pentagons andel av "hjälpbudgeten" ökat från 3% till 22%. Denna "hjälp" går till att träna nya soldater i Liberia där ett inbördeskrig redan förstört landet. Den går också till Kongo, ett land som sett fem miljoner människor dödas i krig. Konflikten i Kongo har varit värre än den i Rwanda, Zimbabwe, Irak och Sudan - tillsammans. Teorin om att mer vapen skulle vara en hjälp får mig nästan att gråta.
I Haiti har FN ställt sig bakom diktaturen och den ökande fattigdomen. När demonstranter gått ut på gatorna för att fira den tidigare presidenten, Jean Bertrand Aristide, har FN-polis upprättat barrikader och beskjutit folksamlingarna med tårgas. Aristide var de fattigas val på Haiti och han avsattes för fyra år sedan i en amerikansk sponsrad kupp efter att han bl.a velat höja minimilönerna. Sedan dess har FN ställt upp som den nya maffiaregeringens livvakter och även utövat flera blodiga massakrer mot dem som vågat protestera.
Samtidigt så har USA:s terrorlista nu växt till en miljon människor. En del av dem är döda som Saddam Hussein, en del av dem dekorerade krigsveteraner och en är till och med amerikansk senator. Men vad gör väl det? När amerikaner väntar på Domedagen kan väl de döda återuppstå och om senator Kennedy inte är med Bush är han nog en terrorist.
I det här läget är det bara en sak som glädjer mig och det har inte med utrikespolitik att göra. Det har med Skansenchefen Jonas Wahlströms politiska exerciser att göra. För DN berättar han:
"Bland djuren som sparkar framåt är strutsen farligast. En strutsspark i ansiktet mår du inte bra av. [..] Fördelen med strutsar är deras dumhet. Om strutsen ser någonting, vad som helst, ovanför sitt huvud tror han att det är en större och starkare struts. Varje gång jag kliver in i hagen rusar han framåt för att sparka mig i huvudet. När han kommit två meter från mig gör jag en perfekt nazisthälsning. Då blir emustrutsen rädd och springer därifrån."
Strutsen är ett sunt djur och att springa från en nazihälsning känns som en bra och rationell reaktion. Fast det hade ju en spark också varit.
------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio tuff (nr 1194) 2008-07-20
Den här veckan har jag på tekniknördars vanligt fumliga sätt glömt att ladda min telefon och rapporten blir därför i stället en uppläst text. Ännu vet jag inte om det blir Åkes sönderrökta radioröst eller Monicas käcka stämma som läser upp den, men båda känns som utmärkta substitut.
Det är ungefär det som glädjer mig denna vecka, som vanligt blir man inte gladare över att läsa tidningarna. Reuters berättar om hur utvecklingen i de fattiga länderna bara gått bakåt. Av de 49 länder som räknas som världens minst utvecklade så har hälften av dem gått bakåt i industriell utveckling under de senaste 10 åren och bara i dessa lever nära 600 miljoner utan materiella tillgångar. Nu riskerar matpriserna i världen att öka fattigdomen och kriserna rejält, men Världsbankens definition av fattigdom är gjord för att detta inte ska märkas.
En av dessa orsaker är militariseringen av Afrika. För 10 år sedan stod Pentagon för 3% av vad de själva kallade hjälppengarna till Afrika. Om nu någon utan en fundamentalt pervers fantasi kan kalla militär upprustning av Afrika som en hjälp. Nu har Pentagons andel av "hjälpbudgeten" ökat från 3% till 22%. Denna "hjälp" går till att träna nya soldater i Liberia där ett inbördeskrig redan förstört landet. Den går också till Kongo, ett land som sett fem miljoner människor dödas i krig. Konflikten i Kongo har varit värre än den i Rwanda, Zimbabwe, Irak och Sudan - tillsammans. Teorin om att mer vapen skulle vara en hjälp får mig nästan att gråta.
I Haiti har FN ställt sig bakom diktaturen och den ökande fattigdomen. När demonstranter gått ut på gatorna för att fira den tidigare presidenten, Jean Bertrand Aristide, har FN-polis upprättat barrikader och beskjutit folksamlingarna med tårgas. Aristide var de fattigas val på Haiti och han avsattes för fyra år sedan i en amerikansk sponsrad kupp efter att han bl.a velat höja minimilönerna. Sedan dess har FN ställt upp som den nya maffiaregeringens livvakter och även utövat flera blodiga massakrer mot dem som vågat protestera.
Samtidigt så har USA:s terrorlista nu växt till en miljon människor. En del av dem är döda som Saddam Hussein, en del av dem dekorerade krigsveteraner och en är till och med amerikansk senator. Men vad gör väl det? När amerikaner väntar på Domedagen kan väl de döda återuppstå och om senator Kennedy inte är med Bush är han nog en terrorist.
I det här läget är det bara en sak som glädjer mig och det har inte med utrikespolitik att göra. Det har med Skansenchefen Jonas Wahlströms politiska exerciser att göra. För DN berättar han:
"Bland djuren som sparkar framåt är strutsen farligast. En strutsspark i ansiktet mår du inte bra av. [..] Fördelen med strutsar är deras dumhet. Om strutsen ser någonting, vad som helst, ovanför sitt huvud tror han att det är en större och starkare struts. Varje gång jag kliver in i hagen rusar han framåt för att sparka mig i huvudet. När han kommit två meter från mig gör jag en perfekt nazisthälsning. Då blir emustrutsen rädd och springer därifrån."
Strutsen är ett sunt djur och att springa från en nazihälsning känns som en bra och rationell reaktion. Fast det hade ju en spark också varit.
------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio tuff (nr 1194) 2008-07-20
TRENDIGA MEN LÖGNAKTIGA ”AVSLÖJANDEN”
(Det här en repris från Radio Tuff i september 2001)
Den 23 september 2001 hade Dagens Nyheters förstasida som sin mest framträdande nyhet att "riksdagsmän var fascister". Tidningen stödde sig på Bo Schöns "forskningar". Till yttermera visso fanns i samma nummer på DN-Debatt en lång artikel av Schön. Han hade gjort en film på TV 4 om svenska SS-män under andra världskriget.
Schön undvek att berätta om att det var märkligt få svenskar som anslöt sig till tyska SS under andra världskriget. Bara ett par hundra, medan i tyskockuperade länder räknades de SS-frivilliga i tusental och tiotusental. 8 000 norrmän och lika många danskar slogs som frivilliga i Waffen-SS eller i Wehrmacht, 25 000 holländare, 24 000 fransmän etc.
Hans TV-film hade som sin mest spektakulära källa en gubbe från Eskilstuna, som hette Sundin. Denne berättade bland annat om hur han hade varit lägervakt i Treblinka.
Filmen fick tack vare sitt politiskt superkorrekta tema ampla lovord och som sagt också positiv uppmärksamhet i Dagens Nyheter, rikslikaren för det sanna och rätta. Men så påpekade historikern Peter Englund, att Treblinka var ett redan övergivet läger 1944, då Sundin påstod att han tjänstgjort där. Sedan avslöjade lokalpressen i Eskilstuna, att Sundin skröt med att han minsann hade suttit vid samma bord som Hitler och Eva Braun samt fått cigarr av självaste Heinrich Himmler. Man tog också fram att Sundin hade varit på svenskt mentalsjukhus under andra världskriget.
Trots att Schöns film alltså delvis byggde på uppgifter från en mytoman sände TV4 en repris av den. Hur var det då med DN:s stort uppslagna nyhet om fascistiska svenska politiker?. Jo, det var tre som hängdes ut: Förra statsrådet Birgit Rodhe (fp), förre ecklesiastikministern och landshövdingen Ragnar Edenman (s) och riksdagsman Rolf Clarkson (m).
Clarkson skall enligt Schön –hur denne nu visste det?— en gång ha gjort Hitlerhälsningen i riksdagens toalett. Edenman hade tillhört en nationalistisk ungdomsgrupp. Men så påpekade förre kulturministern Bengt Göransson, som jag intervjuade, att Edenman var 15 år vid det tillfället. Det var 1929, alltså fyra år innan nazismen blev en maktfaktor. Edenman tillhörde några år senare de Uppsalastudenter –tyvärr en minoritet—som välkomnade judiska akademiker till Sverige.
Med anledning av Dagens Nyheters ack så trendriktiga vinklingar sändes följande satir i Radio Tuff 2001-09-26. Den återges nu i repris.
SKÖN-BOSSE McCARTHY (SB) GRILLAR ÅKE SANDIN (ÅS)
ÅS Det är en stor ära för oss i Radio Tuff att bli utfrågade av en i de stora medierna så uppmärksammad journalist som du Skön-Bosse McCarthy. Du är ju så stor och politiskt korrekt att även när dina uppgiftslämnare är mytomaner blir du hyllad och dina dokumentärer visas i repris av TV4. Nu i torsdags var du både på första sidan och på debattsidan i Dagens Nyheter. Grattis!
SB Det är ingen idé att du försöker smöra för mig, Åke Sandin. I min underbökande journalistik har jag till exempel funnit det här fotot, som föreställer dig, eller hur?
ÅS Ja, det stämmer
SB Vet du när det här fotot togs
ÅS Nej, för länge sen i alla fall, det syns ju
SB Det plåtades den 30 januari 1933
ÅS Vad är det med det då?
SB Jag trodde du visste att det var den dagen Hitler tog makten. Kan du förklara varför du ser så glad ut på det här fotot och varför du håller ena handen i luften?
ÅS Men herregud, jag var ju bara tio månader gammal den gången. Och små barn viftar ofta glatt med armarna
SB Nu slingrar du dig, helt förgäves faktiskt, för den berömde amerikanske professorn Daniel Goldhagen har påvisat att rasistiska böjelser praktiskt taget finns i generna, åtminstone på tyskar och säkert också på er norrlänningar. Du har själv medgivit på radion och i en artikel att du var med i Törnelljugend i slutet av andra världskriget
ÅS Ja, andra mera insiktsfulla kallade oss landstormspojkar för Törnelljugend efter Sveriges ÖB, general Törnell. Jag var 12-13 år gammal den gången
SB Vill du därmed antyda att ungdomsförsyndelser inte är försyndelser?
ÅS Jo, men snälla Skön-Bosse……
SB Försök inte att komma med invändningar. Du är väl inte så korkad att du tror att våra medier bryr sig om sånt tjafs. Och för resten: Gjorde du inte lumpen på ett elitkompani och stoltserade som fanvakt på Svenska Flaggans dag 1953?
ÅS Ja, det är möjligt. Men vad är det med det då?
SB Du har väl ändå inte, Åke Sandin, förträngt vilka grupper det är som i tid och otid använder svenska flaggan. Nån medvetenhet har man väl rätt att kräva av dig.
ÅS Jomen, kära nån, det här hände för 48 år sen. Och jag var faktiskt utkommenderad att stå där ett par timmar.
SB Kommenderad och kommenderad, vet du hur många illdådare det är som skyllt på att dom bara lytt order. Du skulle ha vägrat för du vet väl vilken ödesdiger roll alla medlöparna har spelat.
ÅS Jo, det är sant men jag tyckte inte att det var nåt illdåd att stå där. Och förresten vägrade jag militärtjänst sex år senare och hamnade då i fängelse som en slags politisk fånge.
SB Hur kan man i en demokrati som vår svenska kalla sig för politisk fånge. Åke Sandin och Ahmed Rami, politiska fångar, det låter nånting det!
ÅS Jomen det var väl en viss skillnad eller menar du………
SB Olaglighet som olaglighet och förresten begick du inte ditt brott därför att du var inspirerad av den kommunistiska hetsen mot svenska atombomber?
ÅS Inte alls, jag tyckte bara att kärnvapen både i Sovjet, USA och de planerade i Sverige var det mest fascistiska……
SB Det räcker med att kolla vår fria svenska press vid den här tidpunkten. Den var enig om att ni pacifister gick i Moskvas ledband. Du menar väl inte att Herbert Tingsten och Per Ahlmark båda hade fel?
ÅS Jo, det hade dom på den här punkten. Faktum är att ingen i AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb, var kommunist.
SB Nej, inte formellt förstås, så dumma var dom inte, men dom var betuttade. Inte heller socialdemokraten Ragnar Edenman, folkpartisten Birgit Rodhe och moderaten Rolf Clarkson var medlemmar i nazistpartiet, men dom fanns i unga dar i nationella organisationer och som du ser på Dagens Nyheters förstasida i en stor rubrik, så kallas dom för fascister.
ÅS Jag tycker man ska vara lite aktsam med att använda såna uttryck på så lösa boliner även om det går hem kring mittfårans lockande köttgrytor. Kom med lite fakta i stället!
SB Fakta ja. Faktum är att du en dag sommaren 1978, Åke Sandin, i Bollmora centrum mötte en känd kommunist som hälsade med höjd och knuten näve, kommunisthälsningen alltså, och du lär ha hälsat tillbaka på samma sätt.
ÅS Det har jag inget minne av. Vad har du för belägg för detta?
SB Två ögonvittnen, faktiskt
ÅS Av samma kaliber som din SS-mytoman från Eskilstuna?
SB Men du kan väl inte neka till att du på radion intervjuat en massa kommunister?
ÅS Nej visst har jag det, och en massa moderater sossar, folkpartister och andra…...
SB Som du alltså använder som alibi eller?
……………………………………….
SB Varför svarar du inte
ÅS Nja, jag sitter och funderar på att du nog skulle ha klättrat mycket högt på karriärstegen också om du hade varit journalist i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen?
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1194) 2008-07-20, en repris från 2001
-------------------------------------------------------------
PS: Den som i motsats till Bo Schön seriöst forskat om SS-männen är Lennart Westberg i Sundsvall. Han har intervjuats några gånger på Tyresöradion
Den 23 september 2001 hade Dagens Nyheters förstasida som sin mest framträdande nyhet att "riksdagsmän var fascister". Tidningen stödde sig på Bo Schöns "forskningar". Till yttermera visso fanns i samma nummer på DN-Debatt en lång artikel av Schön. Han hade gjort en film på TV 4 om svenska SS-män under andra världskriget.
Schön undvek att berätta om att det var märkligt få svenskar som anslöt sig till tyska SS under andra världskriget. Bara ett par hundra, medan i tyskockuperade länder räknades de SS-frivilliga i tusental och tiotusental. 8 000 norrmän och lika många danskar slogs som frivilliga i Waffen-SS eller i Wehrmacht, 25 000 holländare, 24 000 fransmän etc.
Hans TV-film hade som sin mest spektakulära källa en gubbe från Eskilstuna, som hette Sundin. Denne berättade bland annat om hur han hade varit lägervakt i Treblinka.
Filmen fick tack vare sitt politiskt superkorrekta tema ampla lovord och som sagt också positiv uppmärksamhet i Dagens Nyheter, rikslikaren för det sanna och rätta. Men så påpekade historikern Peter Englund, att Treblinka var ett redan övergivet läger 1944, då Sundin påstod att han tjänstgjort där. Sedan avslöjade lokalpressen i Eskilstuna, att Sundin skröt med att han minsann hade suttit vid samma bord som Hitler och Eva Braun samt fått cigarr av självaste Heinrich Himmler. Man tog också fram att Sundin hade varit på svenskt mentalsjukhus under andra världskriget.
Trots att Schöns film alltså delvis byggde på uppgifter från en mytoman sände TV4 en repris av den. Hur var det då med DN:s stort uppslagna nyhet om fascistiska svenska politiker?. Jo, det var tre som hängdes ut: Förra statsrådet Birgit Rodhe (fp), förre ecklesiastikministern och landshövdingen Ragnar Edenman (s) och riksdagsman Rolf Clarkson (m).
Clarkson skall enligt Schön –hur denne nu visste det?— en gång ha gjort Hitlerhälsningen i riksdagens toalett. Edenman hade tillhört en nationalistisk ungdomsgrupp. Men så påpekade förre kulturministern Bengt Göransson, som jag intervjuade, att Edenman var 15 år vid det tillfället. Det var 1929, alltså fyra år innan nazismen blev en maktfaktor. Edenman tillhörde några år senare de Uppsalastudenter –tyvärr en minoritet—som välkomnade judiska akademiker till Sverige.
Med anledning av Dagens Nyheters ack så trendriktiga vinklingar sändes följande satir i Radio Tuff 2001-09-26. Den återges nu i repris.
SKÖN-BOSSE McCARTHY (SB) GRILLAR ÅKE SANDIN (ÅS)
ÅS Det är en stor ära för oss i Radio Tuff att bli utfrågade av en i de stora medierna så uppmärksammad journalist som du Skön-Bosse McCarthy. Du är ju så stor och politiskt korrekt att även när dina uppgiftslämnare är mytomaner blir du hyllad och dina dokumentärer visas i repris av TV4. Nu i torsdags var du både på första sidan och på debattsidan i Dagens Nyheter. Grattis!
SB Det är ingen idé att du försöker smöra för mig, Åke Sandin. I min underbökande journalistik har jag till exempel funnit det här fotot, som föreställer dig, eller hur?
ÅS Ja, det stämmer
SB Vet du när det här fotot togs
ÅS Nej, för länge sen i alla fall, det syns ju
SB Det plåtades den 30 januari 1933
ÅS Vad är det med det då?
SB Jag trodde du visste att det var den dagen Hitler tog makten. Kan du förklara varför du ser så glad ut på det här fotot och varför du håller ena handen i luften?
ÅS Men herregud, jag var ju bara tio månader gammal den gången. Och små barn viftar ofta glatt med armarna
SB Nu slingrar du dig, helt förgäves faktiskt, för den berömde amerikanske professorn Daniel Goldhagen har påvisat att rasistiska böjelser praktiskt taget finns i generna, åtminstone på tyskar och säkert också på er norrlänningar. Du har själv medgivit på radion och i en artikel att du var med i Törnelljugend i slutet av andra världskriget
ÅS Ja, andra mera insiktsfulla kallade oss landstormspojkar för Törnelljugend efter Sveriges ÖB, general Törnell. Jag var 12-13 år gammal den gången
SB Vill du därmed antyda att ungdomsförsyndelser inte är försyndelser?
ÅS Jo, men snälla Skön-Bosse……
SB Försök inte att komma med invändningar. Du är väl inte så korkad att du tror att våra medier bryr sig om sånt tjafs. Och för resten: Gjorde du inte lumpen på ett elitkompani och stoltserade som fanvakt på Svenska Flaggans dag 1953?
ÅS Ja, det är möjligt. Men vad är det med det då?
SB Du har väl ändå inte, Åke Sandin, förträngt vilka grupper det är som i tid och otid använder svenska flaggan. Nån medvetenhet har man väl rätt att kräva av dig.
ÅS Jomen, kära nån, det här hände för 48 år sen. Och jag var faktiskt utkommenderad att stå där ett par timmar.
SB Kommenderad och kommenderad, vet du hur många illdådare det är som skyllt på att dom bara lytt order. Du skulle ha vägrat för du vet väl vilken ödesdiger roll alla medlöparna har spelat.
ÅS Jo, det är sant men jag tyckte inte att det var nåt illdåd att stå där. Och förresten vägrade jag militärtjänst sex år senare och hamnade då i fängelse som en slags politisk fånge.
SB Hur kan man i en demokrati som vår svenska kalla sig för politisk fånge. Åke Sandin och Ahmed Rami, politiska fångar, det låter nånting det!
ÅS Jomen det var väl en viss skillnad eller menar du………
SB Olaglighet som olaglighet och förresten begick du inte ditt brott därför att du var inspirerad av den kommunistiska hetsen mot svenska atombomber?
ÅS Inte alls, jag tyckte bara att kärnvapen både i Sovjet, USA och de planerade i Sverige var det mest fascistiska……
SB Det räcker med att kolla vår fria svenska press vid den här tidpunkten. Den var enig om att ni pacifister gick i Moskvas ledband. Du menar väl inte att Herbert Tingsten och Per Ahlmark båda hade fel?
ÅS Jo, det hade dom på den här punkten. Faktum är att ingen i AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb, var kommunist.
SB Nej, inte formellt förstås, så dumma var dom inte, men dom var betuttade. Inte heller socialdemokraten Ragnar Edenman, folkpartisten Birgit Rodhe och moderaten Rolf Clarkson var medlemmar i nazistpartiet, men dom fanns i unga dar i nationella organisationer och som du ser på Dagens Nyheters förstasida i en stor rubrik, så kallas dom för fascister.
ÅS Jag tycker man ska vara lite aktsam med att använda såna uttryck på så lösa boliner även om det går hem kring mittfårans lockande köttgrytor. Kom med lite fakta i stället!
SB Fakta ja. Faktum är att du en dag sommaren 1978, Åke Sandin, i Bollmora centrum mötte en känd kommunist som hälsade med höjd och knuten näve, kommunisthälsningen alltså, och du lär ha hälsat tillbaka på samma sätt.
ÅS Det har jag inget minne av. Vad har du för belägg för detta?
SB Två ögonvittnen, faktiskt
ÅS Av samma kaliber som din SS-mytoman från Eskilstuna?
SB Men du kan väl inte neka till att du på radion intervjuat en massa kommunister?
ÅS Nej visst har jag det, och en massa moderater sossar, folkpartister och andra…...
SB Som du alltså använder som alibi eller?
……………………………………….
SB Varför svarar du inte
ÅS Nja, jag sitter och funderar på att du nog skulle ha klättrat mycket högt på karriärstegen också om du hade varit journalist i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen?
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1194) 2008-07-20, en repris från 2001
-------------------------------------------------------------
PS: Den som i motsats till Bo Schön seriöst forskat om SS-männen är Lennart Westberg i Sundsvall. Han har intervjuats några gånger på Tyresöradion
lördag, juli 19
MARIANNE STALBOHM-STIEGER:
TRÄDGÅRDAR, SPRÅKINNOVATIONER, MANDELA
Kära lyssnare,
Visst är det skönt att komma hem efter en semester? Plötsligt ser man sin omgivning med nya ögon, och allt det man har funderat på att göra känns rätt. Själv har jag planterat nya blommor på balkongen och äntligen köpt de lampor jag funderat på ett helt år. Men jag har också hunnit upptäcka nya platser här i Skåne och utvidgat mina upptäcktsfärder. Jag förvånas ständigt över den mångfald av intryck som strömmar över mig. Mest imponeras jag dock av den frodiga växtligheten med alla ljuvliga stockrosor på första plats. En av platserna jag har besökt i sommar är Norrvikens trädgårdar strax väster om Båstad. Rudolf Abelin, grundaren, hade redan vid slutet av 1800-talet anlagt en trädgård vid Bråviken utanför Norrköping. Järnvägen som anlades vid den tiden omintetgjorde dock hans vidare planer, och så förlades Abelins Norrviken till Båstad. Nu kan vi härnere tack och lov njuta av hans trädgårdskonst. Och vilken konst! Kom ner och njut ni också!
Medan jag var på semester hörde ni en av vår programledares utmärkta krönikor, nämligen den som handlade om den förtäckta rasismen mot tyskarna. Det är märkligt hur den sortens rasism som Åke Sandin påtalade kan pågå i svensk press utan att allmänheten reagerar. Själv gick jag i taket, när jag bland all reklam som låg och väntade på mig, hittade ett blad som gjorde reklam för bland annat kylskåp. Företaget Bosch, som ju från början är ett tyskt företag, trampar på i samma rasistiska spår. Med ett litet elakt uttryck vill jag påstå att de kackar i eget bo. På framsidan av bladet sitter en mycket fet man i en solstol och flinar ett fånigt leende medan han håller i ett metspö. På metspöet hänger ett flöte och en korv. Mannen i fråga är iklädd en urlarvig blommig skjorta, kortbyxor och knästrumpor, det vill säga en förlöjligande variant av tyskarnas sommarklädsel. I en pratbubbla över hans huvud står med hänsyftning på kylskåpets pris förmodar jag: ”Scheissbilliga sommarpriser.”
Det låter grinigt, men jag påstår att detta är ett av de många tillfällen, där man förlöjligar tyskar och deras vanor på ett sätt som man aldrig skulle göra med varken amerikaner, engelsmän eller andra nationer. Men jag ger igen med råge! Från och med nu kommer jag idogt att använda orden ”bosch” eller ”boschigt” varje gång jag egentligen vill säga skit eller skitigt. Det tål företaget! Och det ger mig en liten gottgörelse.
Men nu slutar jag att gnälla för att istället ägna mig åt hylla en av mina få idoler, nämligen Nelson Mandela som i veckan har fyllt 90 år. Tänk att en människa som har suttit fängslad och plågats för sina åsikter i 18 år kan vara så förlåtande och full av medmänsklighet och kärlek! Måtte han få leva ytterligare i många år för att sprida sina ljusa tankar över en kontinent som lider av så svåra och mörka sår. Så länge sådana människor som Nelson Mandela finns, så länge finns det hopp om mänskligheten!
Er, kära lyssnare, önskar jag fortsatt ljusa sommardagar med härliga bad i Öringesjön och vid Sandholmarna hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Kära lyssnare,
Visst är det skönt att komma hem efter en semester? Plötsligt ser man sin omgivning med nya ögon, och allt det man har funderat på att göra känns rätt. Själv har jag planterat nya blommor på balkongen och äntligen köpt de lampor jag funderat på ett helt år. Men jag har också hunnit upptäcka nya platser här i Skåne och utvidgat mina upptäcktsfärder. Jag förvånas ständigt över den mångfald av intryck som strömmar över mig. Mest imponeras jag dock av den frodiga växtligheten med alla ljuvliga stockrosor på första plats. En av platserna jag har besökt i sommar är Norrvikens trädgårdar strax väster om Båstad. Rudolf Abelin, grundaren, hade redan vid slutet av 1800-talet anlagt en trädgård vid Bråviken utanför Norrköping. Järnvägen som anlades vid den tiden omintetgjorde dock hans vidare planer, och så förlades Abelins Norrviken till Båstad. Nu kan vi härnere tack och lov njuta av hans trädgårdskonst. Och vilken konst! Kom ner och njut ni också!
Medan jag var på semester hörde ni en av vår programledares utmärkta krönikor, nämligen den som handlade om den förtäckta rasismen mot tyskarna. Det är märkligt hur den sortens rasism som Åke Sandin påtalade kan pågå i svensk press utan att allmänheten reagerar. Själv gick jag i taket, när jag bland all reklam som låg och väntade på mig, hittade ett blad som gjorde reklam för bland annat kylskåp. Företaget Bosch, som ju från början är ett tyskt företag, trampar på i samma rasistiska spår. Med ett litet elakt uttryck vill jag påstå att de kackar i eget bo. På framsidan av bladet sitter en mycket fet man i en solstol och flinar ett fånigt leende medan han håller i ett metspö. På metspöet hänger ett flöte och en korv. Mannen i fråga är iklädd en urlarvig blommig skjorta, kortbyxor och knästrumpor, det vill säga en förlöjligande variant av tyskarnas sommarklädsel. I en pratbubbla över hans huvud står med hänsyftning på kylskåpets pris förmodar jag: ”Scheissbilliga sommarpriser.”
Det låter grinigt, men jag påstår att detta är ett av de många tillfällen, där man förlöjligar tyskar och deras vanor på ett sätt som man aldrig skulle göra med varken amerikaner, engelsmän eller andra nationer. Men jag ger igen med råge! Från och med nu kommer jag idogt att använda orden ”bosch” eller ”boschigt” varje gång jag egentligen vill säga skit eller skitigt. Det tål företaget! Och det ger mig en liten gottgörelse.
Men nu slutar jag att gnälla för att istället ägna mig åt hylla en av mina få idoler, nämligen Nelson Mandela som i veckan har fyllt 90 år. Tänk att en människa som har suttit fängslad och plågats för sina åsikter i 18 år kan vara så förlåtande och full av medmänsklighet och kärlek! Måtte han få leva ytterligare i många år för att sprida sina ljusa tankar över en kontinent som lider av så svåra och mörka sår. Så länge sådana människor som Nelson Mandela finns, så länge finns det hopp om mänskligheten!
Er, kära lyssnare, önskar jag fortsatt ljusa sommardagar med härliga bad i Öringesjön och vid Sandholmarna hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1194) 08-07-20 till....
....till den kanadensiska debattören och författaren Naomi Klein, som bland annat skrivit den läsvärda boken Chockdoktrinen. I Aftonbladet (10/7) är hon inne på samma tema: att de multinationella företagen ”systematiskt exploaterar den rädsla och förvirring som uppstår i stunder av chock och kris”. Hon tar upp vad hon kallar för Irakkatastrofen, oljeprischocken och matprischocken. Om Irak skriver hon: ”Flera av arkitekterna bakom Irakkriget bryr sig inte längre ens om att förneka att olja var ett framträdande motiv bakom kriget. (.....)Att invadera främmande länder för att lägga beslag på deras naturtillgångar är ett brott enligt Genèvekonventionen. Det betyder att den enorma uppgiften att återuppbygga Iraks infrastruktur – inklusive dess oljerelaterade infrastruktur – är invasionsmakternas ekonomiska ansvar. De borde tvingas att betala skadestånd. (Minns att Saddam Husseins regim betalade nio miljarder dollar i skadestånd till Kuwait för invasionen 1990.) I stället tvingas Irak nu sälja ut 75 procent av sina naturtillgångar för att självt betala kostnaderna för den olagliga invasionen och ockupationen av landet.”
....till Sveriges Radios Kjell Albin Abrahamson, som (15/7) berättade om otäcka vapen såsom landminor och klusterbomber. Han dolde inte sina egna åsikter utan välkomnade att så många länder hade förbjudit personminor men tyckte att det var dags för Sverige att förbjuda sina egna klustervapen. I programmet lät han Fredrik Olsson sjunga en text, faktiskt skriven av den kända radiorösten Annika Lantz. (Den är bättre när den sjungs):
Klusterbomber är ett jävla skit
klusterbomber dom far hit och dit
Klusterbomber ska förbjudas nu
av en bomb blir det hundrasju
Men svenska bomber dom är bra
dom är knasiga ha ha ha
mest på skoj aj ja ja ja
Svenska bomber bomber dom är bra
Ja svenska bomber dom är bra
Dom vill liksom inget illa
när dom ner från skyn trilla
Bara rufsar runt i vassen
vrider kärleksfullt av dig tasseb
Medan andras hemska bomber
Ja dom dånar liksom tromber
rasar i eldskenet sliter av dig benet
Men svenska bomber dom är bra
Ja lite som mjukisdjur tra la la
Alla barn borde en ha, ha-ha-ha
Svenska bomber dom är bra
ja, svenska bomber dom är bra
Medan andras hemska grejer
döda killar, dödar tjejer
Och anledningen är ju skit
man är ute efter profit
Men svenska bomber dom vill väl
i Sverige finns inte en ond själ
Här finns kärlek och potatis
och vi bombar gärna gratis
ja, vi bombar gärna gratis
trala lalla lala BOOM
Svenska bomber dom är bra
Ja, svenska bomber dom är bra
Trala trala tralala -- BOOM
....till Sveriges Radios Kjell Albin Abrahamson, som (15/7) berättade om otäcka vapen såsom landminor och klusterbomber. Han dolde inte sina egna åsikter utan välkomnade att så många länder hade förbjudit personminor men tyckte att det var dags för Sverige att förbjuda sina egna klustervapen. I programmet lät han Fredrik Olsson sjunga en text, faktiskt skriven av den kända radiorösten Annika Lantz. (Den är bättre när den sjungs):
Klusterbomber är ett jävla skit
klusterbomber dom far hit och dit
Klusterbomber ska förbjudas nu
av en bomb blir det hundrasju
Men svenska bomber dom är bra
dom är knasiga ha ha ha
mest på skoj aj ja ja ja
Svenska bomber bomber dom är bra
Ja svenska bomber dom är bra
Dom vill liksom inget illa
när dom ner från skyn trilla
Bara rufsar runt i vassen
vrider kärleksfullt av dig tasseb
Medan andras hemska bomber
Ja dom dånar liksom tromber
rasar i eldskenet sliter av dig benet
Men svenska bomber dom är bra
Ja lite som mjukisdjur tra la la
Alla barn borde en ha, ha-ha-ha
Svenska bomber dom är bra
ja, svenska bomber dom är bra
Medan andras hemska grejer
döda killar, dödar tjejer
Och anledningen är ju skit
man är ute efter profit
Men svenska bomber dom vill väl
i Sverige finns inte en ond själ
Här finns kärlek och potatis
och vi bombar gärna gratis
ja, vi bombar gärna gratis
trala lalla lala BOOM
Svenska bomber dom är bra
Ja, svenska bomber dom är bra
Trala trala tralala -- BOOM
fredag, juli 11
SATIR: ÅNGERMANLÄNDSKA BEFRIELSEFRONTEN
SATIR: ÅNGERMANLÄNDSKA BEFRIELSEFRONTEN
Nästa månad har Radio Tuff sänts varenda vecka i 23 år. Den här veckan hörs alltså nr 1193. Sedan flera år har jag i varje sändning haft med en krönika. Det är den som hörs nu.
Innan Svenska Freds några år på 1990-talet fick en ordförande, som var så trendkänslig –eller bara historiskt okunnig?-- att han inte tålde att jag avslöjade propagandalögner från andra världskriget, skrev jag under tretton år gratiskrönikor till varje nummer i fredstidningen Pax. Sedan dess har de långt flera krönikorna här i Radio Tuff blivit min tillflykt.
För 20 år sedan förekom i varje Radio Tuff ”Expertpanelen”, ett imitationsprogram, där vi drev hejdlöst med kända svenskar. De som medverkade var Rolf Söderlind, Björn Nelehag och jag, alla med rötter i Ångermanland. Alltså bildade vi på skoj ÅBF, Ångermanländska Befrielsefronten, där dyrkan av surströmming och tunnbröd var en viktig programpunkt. Handlingsprogrammet hette ”Jävla ockupanter” och bestod av hets mot skåningar, nollåttor och andra förtryckande svenskar.
När Jugoslaviens folkgrupper drabbades av de nationalistiska lidelser som förmörkar förnuft och sans och som alltid breder ut sig i krig, denna orgie i rasism, skrev jag i Pax en ironisk krönika med rubriken ”Länge leve vårt fria Ångermanland”. Där hette det bland annat:
..............................................
”Vi i ÅBF:s hårda kärna var alla landsflyktiga, deporterade av oss själva till Stockholmstrakten. Liksom i alla passionerade relationer gav avståndet till föremålet bara extra bränsle åt glöden. Exiltyckare, från Lenin till Khomeini, har alltid förstått hemlandets bästa.
Kända landsmän fick ovetande nya roller. Gunnar Hedlund i Rådom utnämnde vi till vår Ho Chi Minh, Torbjörn Fälldin i Ramvik till vår Che Guevara. Kamrater på vänster- och högerflyglarna började då mumla om centerextremism. De tillrättavisades med att blod är tjockare än partipiss. ’Här är varken jude eller grek, bara ångermanländska patrioter’, påpekade en av våra skriftlärda.
Vi inledde en intensiv kampanj, ’Sverige ut ur Ångermanland!’ Genom att leta upp varenda historisk oförrätt dessa förbannade svenskar hade tillfogat oss förstod våra landsmän snart under vilket olidligt förtryck de hade levat i generationer.
Aktuella övergrepp belyste vi också. Hade inte arroganta svenskar rasistiskt skymfat vår etniska särart genom att i höstas visa ut oss till kyliga balkonger och blåsiga trädgårdar, när vi ville avnjuta vår nationalrätt surströmmingen! Hur ofta hade inte svenska huliganer visslat ut världens bästa ishockeylag, Modo! Till och med vår vapensköld, de tre laxarna, hånades med gemena skämt om simpor och snorgärsar!
Vid den folkomröstning som vi anordnade röstade en överväldigande majoritet frihet från Sverige. Bara några inflyttade svenskar röstade nej. Dem fråntog vi jobben med rättvise- och jämlikhetsargumenten, att de alltför länge flutit ovanpå och snyltat på vår gästfrihet. För att visa dessa femtekolonnare att de inte hörde hemma hos oss brände vi ner några av deras villor och välte deras bilar. Dessa spontana kampmetoder uppskattades speciellt av våra tonåringar, vilkas fosterländska hänförelse därmed ökade.
För att avleda uppmärksamheten från försämrad ekonomi och välfärd tvangs vi till en ytterst aktiv försvarspolitik. Våra medier, alla lika patriotiska som regeringstrogna, larmade om ett hotande tvåfrontskrig och krävde att vi i självförsvar skulle slå till först. Västerbotten, detta patetiskt platta område, erövrade vi lätt. En munsbit blev sedan Medelpad, denna kartografiska nullitet. Generande lätt lyckades vi skaffa vapen och krut, förbluffande nog från ett känt svenskt företag. Importen skedde via Iran. En vapendirektör svor i domstol på att han hade trott att Kramfors var en shiamuslimsk tempelstad, som behövde krutet för fyrverkerier till ayatollans ära."
....................................................................
Ja, det där var delar av ett försök att 1992 vara ironisk över den ödesdigra galenskap, som då krigiskt började slita sönder Jugoslavien.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1193) 2008-07-13
Nästa månad har Radio Tuff sänts varenda vecka i 23 år. Den här veckan hörs alltså nr 1193. Sedan flera år har jag i varje sändning haft med en krönika. Det är den som hörs nu.
Innan Svenska Freds några år på 1990-talet fick en ordförande, som var så trendkänslig –eller bara historiskt okunnig?-- att han inte tålde att jag avslöjade propagandalögner från andra världskriget, skrev jag under tretton år gratiskrönikor till varje nummer i fredstidningen Pax. Sedan dess har de långt flera krönikorna här i Radio Tuff blivit min tillflykt.
För 20 år sedan förekom i varje Radio Tuff ”Expertpanelen”, ett imitationsprogram, där vi drev hejdlöst med kända svenskar. De som medverkade var Rolf Söderlind, Björn Nelehag och jag, alla med rötter i Ångermanland. Alltså bildade vi på skoj ÅBF, Ångermanländska Befrielsefronten, där dyrkan av surströmming och tunnbröd var en viktig programpunkt. Handlingsprogrammet hette ”Jävla ockupanter” och bestod av hets mot skåningar, nollåttor och andra förtryckande svenskar.
När Jugoslaviens folkgrupper drabbades av de nationalistiska lidelser som förmörkar förnuft och sans och som alltid breder ut sig i krig, denna orgie i rasism, skrev jag i Pax en ironisk krönika med rubriken ”Länge leve vårt fria Ångermanland”. Där hette det bland annat:
..............................................
”Vi i ÅBF:s hårda kärna var alla landsflyktiga, deporterade av oss själva till Stockholmstrakten. Liksom i alla passionerade relationer gav avståndet till föremålet bara extra bränsle åt glöden. Exiltyckare, från Lenin till Khomeini, har alltid förstått hemlandets bästa.
Kända landsmän fick ovetande nya roller. Gunnar Hedlund i Rådom utnämnde vi till vår Ho Chi Minh, Torbjörn Fälldin i Ramvik till vår Che Guevara. Kamrater på vänster- och högerflyglarna började då mumla om centerextremism. De tillrättavisades med att blod är tjockare än partipiss. ’Här är varken jude eller grek, bara ångermanländska patrioter’, påpekade en av våra skriftlärda.
Vi inledde en intensiv kampanj, ’Sverige ut ur Ångermanland!’ Genom att leta upp varenda historisk oförrätt dessa förbannade svenskar hade tillfogat oss förstod våra landsmän snart under vilket olidligt förtryck de hade levat i generationer.
Aktuella övergrepp belyste vi också. Hade inte arroganta svenskar rasistiskt skymfat vår etniska särart genom att i höstas visa ut oss till kyliga balkonger och blåsiga trädgårdar, när vi ville avnjuta vår nationalrätt surströmmingen! Hur ofta hade inte svenska huliganer visslat ut världens bästa ishockeylag, Modo! Till och med vår vapensköld, de tre laxarna, hånades med gemena skämt om simpor och snorgärsar!
Vid den folkomröstning som vi anordnade röstade en överväldigande majoritet frihet från Sverige. Bara några inflyttade svenskar röstade nej. Dem fråntog vi jobben med rättvise- och jämlikhetsargumenten, att de alltför länge flutit ovanpå och snyltat på vår gästfrihet. För att visa dessa femtekolonnare att de inte hörde hemma hos oss brände vi ner några av deras villor och välte deras bilar. Dessa spontana kampmetoder uppskattades speciellt av våra tonåringar, vilkas fosterländska hänförelse därmed ökade.
För att avleda uppmärksamheten från försämrad ekonomi och välfärd tvangs vi till en ytterst aktiv försvarspolitik. Våra medier, alla lika patriotiska som regeringstrogna, larmade om ett hotande tvåfrontskrig och krävde att vi i självförsvar skulle slå till först. Västerbotten, detta patetiskt platta område, erövrade vi lätt. En munsbit blev sedan Medelpad, denna kartografiska nullitet. Generande lätt lyckades vi skaffa vapen och krut, förbluffande nog från ett känt svenskt företag. Importen skedde via Iran. En vapendirektör svor i domstol på att han hade trott att Kramfors var en shiamuslimsk tempelstad, som behövde krutet för fyrverkerier till ayatollans ära."
....................................................................
Ja, det där var delar av ett försök att 1992 vara ironisk över den ödesdigra galenskap, som då krigiskt började slita sönder Jugoslavien.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1193) 2008-07-13
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1193) 08-07-13 till....
....till den franska journalisten Corine Lesnes, som i Le Monde (3/7) i ”ett brev från USA” bland annat påpekar: ”För två tredjedelar av amerikanerna är bensinpriset det allra främsta bekymret, långt mera än Irakkriget och hälsovården. Från topp till botten av samhället är alla bilister drabbade. Inga nyheter på TV är utan rapporter från bensinmackar” Hon nämner att USA konsumerar en fjärdedel av världens oljeproduktion.
....till Bengt Citron, som också i sommar fortsätter att varje vecka uppdatera hemsidan www.tuff.fred.se . Där finns bland annat massor av information om Tuffs omfattande biståndsprojekt bland ”de fattigaste av de fattiga” i Indien. Bengt har också i många år skött Tyresöradions ena hemsida www.abcitron.net/slingan Där finns bland annat bilder på många av de medverkande på Succékanalen 91,4, som ju hörs också i sommar dygnet runt.
....till Anna Wester som i STOCKHOLMS FRIA tidning (3/7) skriver under rubriken ”Israel fortsätter att tysta kritiska röster”. Det handlar den här gången om den unge palestinske reportern Mohammed Omer från Gaza. I början av juni lyckades han med svårighet ta sig till Europa, framträdde i Sverige och mottog i England Martha Gellhorns journalistpris på ca 30 000 kr. Det är farligt att arbeta som journalist i Palestina, i synnerhet om man är palestinier och jobbar i Gaza. För tre veckor sedan försökte Mohammed Omer återvända till Gaza. Han möttes av den israeliska säkerhetstjänsten Shabak, som misshandlade honom och krävde att få hans prispengar. Han fördes medvetslös till sjukhus i Jeriko. Tillbaka i Gaza lider han ännu av sviterna. ”Reportrar utan gränser”, som var Omers värdar i Sverige, har fördömt Israels agerande och kräver av svenska regeringen en diplomatisk protest. Anna Westers slutkläm lyder: ”Det här borde vara enkelt för Reinfeldt och Bildt, en diplomatisk protest har jag inget hopp om men nu har de i alla fall en chans att bryta den pinsamma tystnaden kring Israels brott mot internationella lagar och mänskliga rättigheter.”
....till Monica Schelin, som undrar: ”Vore det inte någon gång på sin plats, att också du Åke Sandin får en ros. Hur många närradiostationer är det som har folk som också på somrarna frivilligt och oavlönat gör radio?” Åke svarar: ”Det är en bra fråga. Men utan jättefina medarbetare som Hampus Eckerman, Marianne Stalbohm-Stieger och du Monica hade nog också jag tagit sommarledigt”
....till den amerikanske veteranjournalisten Seymour Hersh, som på 70-talet avslöjade massakern i vietnamesiska Song My och nu i The New Yorker (29/6) skriver en lång artikel om hur USA förbereder krig (”preparing the battlefield”) genom intrång på iranskt område och stöd till oppositionella i Iran
....till Per Gahrton som (4/7) skriver: ”Alla atomvapen, biologiska vapen och kemiska vapen borde skrotas. Men om några massförstörelsevapen skall klassas som farligare än de andra, blir det tveklöst de israeliska. Inget annat land har en så högt utvecklad psykologisk beredskap att anse sig självt stå inför ett utplåningshot som moraliskt kan motivera att man använder dem.”
....till alla solidariska människor, som stöder den aktiva, frivilligt och hårt arbetande Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) genom gåvor på pg 16 01 37 -6. Det plusgirot kan man också använda genom att bli medlem. 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress (familjemedlem). Välkommen i gänget!
....till de allt flera smarta som vill gratta någon vän eller hylla någon bortgångens minne genom att använda Tuffs mangogram. För 200 kr blir det 40 mangoträd i indiska Dharampurs fattiga byar, för 500 kr blir det 100 mangoträd. Kan beställas på e-post ake.sandin@tyresoradion.se eller av Monica Schelin, tel 08-712 2581
....till Bengt Citron, som också i sommar fortsätter att varje vecka uppdatera hemsidan www.tuff.fred.se . Där finns bland annat massor av information om Tuffs omfattande biståndsprojekt bland ”de fattigaste av de fattiga” i Indien. Bengt har också i många år skött Tyresöradions ena hemsida www.abcitron.net/slingan Där finns bland annat bilder på många av de medverkande på Succékanalen 91,4, som ju hörs också i sommar dygnet runt.
....till Anna Wester som i STOCKHOLMS FRIA tidning (3/7) skriver under rubriken ”Israel fortsätter att tysta kritiska röster”. Det handlar den här gången om den unge palestinske reportern Mohammed Omer från Gaza. I början av juni lyckades han med svårighet ta sig till Europa, framträdde i Sverige och mottog i England Martha Gellhorns journalistpris på ca 30 000 kr. Det är farligt att arbeta som journalist i Palestina, i synnerhet om man är palestinier och jobbar i Gaza. För tre veckor sedan försökte Mohammed Omer återvända till Gaza. Han möttes av den israeliska säkerhetstjänsten Shabak, som misshandlade honom och krävde att få hans prispengar. Han fördes medvetslös till sjukhus i Jeriko. Tillbaka i Gaza lider han ännu av sviterna. ”Reportrar utan gränser”, som var Omers värdar i Sverige, har fördömt Israels agerande och kräver av svenska regeringen en diplomatisk protest. Anna Westers slutkläm lyder: ”Det här borde vara enkelt för Reinfeldt och Bildt, en diplomatisk protest har jag inget hopp om men nu har de i alla fall en chans att bryta den pinsamma tystnaden kring Israels brott mot internationella lagar och mänskliga rättigheter.”
....till Monica Schelin, som undrar: ”Vore det inte någon gång på sin plats, att också du Åke Sandin får en ros. Hur många närradiostationer är det som har folk som också på somrarna frivilligt och oavlönat gör radio?” Åke svarar: ”Det är en bra fråga. Men utan jättefina medarbetare som Hampus Eckerman, Marianne Stalbohm-Stieger och du Monica hade nog också jag tagit sommarledigt”
....till den amerikanske veteranjournalisten Seymour Hersh, som på 70-talet avslöjade massakern i vietnamesiska Song My och nu i The New Yorker (29/6) skriver en lång artikel om hur USA förbereder krig (”preparing the battlefield”) genom intrång på iranskt område och stöd till oppositionella i Iran
....till Per Gahrton som (4/7) skriver: ”Alla atomvapen, biologiska vapen och kemiska vapen borde skrotas. Men om några massförstörelsevapen skall klassas som farligare än de andra, blir det tveklöst de israeliska. Inget annat land har en så högt utvecklad psykologisk beredskap att anse sig självt stå inför ett utplåningshot som moraliskt kan motivera att man använder dem.”
....till alla solidariska människor, som stöder den aktiva, frivilligt och hårt arbetande Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) genom gåvor på pg 16 01 37 -6. Det plusgirot kan man också använda genom att bli medlem. 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress (familjemedlem). Välkommen i gänget!
....till de allt flera smarta som vill gratta någon vän eller hylla någon bortgångens minne genom att använda Tuffs mangogram. För 200 kr blir det 40 mangoträd i indiska Dharampurs fattiga byar, för 500 kr blir det 100 mangoträd. Kan beställas på e-post ake.sandin@tyresoradion.se eller av Monica Schelin, tel 08-712 2581
fredag, juli 4
HELLA OCH BILJANA, TVÅ FÄNGSLA(N)DE KVINNOR
I vintras berättade Seppo Isotalo här i Radio Tuff om Hella Wuolijoki. Hennes dotterson, förre socialdemokratiske utrikesministern Erkki Tuomioja, hade skrivit en bok om henne med titeln ”Ett stänk av rött”.
Hella (1886-1954) föddes i Estland, flyttade i unga år till Finland. Där gjorde hon karriär på olika områden, först som framgångsrik affärskvinna, sedan som uppburen författare och dramatiker. Det är svårt att klämma in henne i något enkelt fack, så mångsidig eller motsägelsefull var hon. Kapitalist och godsägare men samtidigt socialist, ja ”stalinist” ansåg hennes vedersakare. På sitt gods Marlebäck tog hon 1940 emot den landsflyktige Bertolt Brecht, som fick hjälp av Hella att skriva sin kända pjäs ”Herr Puntila och hans dräng Matti”.
1943 var Finland sedan två år i krig med Sovjetunionen. Det året höll på att bli Hellas sista. Hon dömdes för landsförräderi, vilket i krig brukar leda till avrättning. Och det var ytterst nära, men en oenig domstol dömde henne i stället till livstid. Det som hade hänt var att ryssarna lät en fallskärmshoppande kvinnlig agent söka upp Hella, som dessutom mottog pengar från fienden.
x x x x
I Hinsebergs kvinnofängelse sitter sedan fem år Biljana Plavsic. Där är hon bland mörderskor, knarklangerskor och andra tuffa brudar en unik intern, dömd för ”brott mot mänskligheten”. Och hon är mycket äldre än sina medfångar. Den här veckan fyller hon 78. Hon dömdes till 11 års fängelse, vilket i hennes ålder förefaller liktydigt med livstid.
Biljana var under många år en framstående professor i biologi vid universitetet i Sarajevo. Med sina hundratals vetenskapliga verk var hon respekterad också internationellt. När inbördeskrigen i forna Jugoslavien började greps också hon av de nationalistiska lidelserna, som så starkt drabbade olika folkgrupper. Hennes politiska karriär hade sin höjdpunkt 1996-1998, då hon var president i den bosnienserbiska republiken (Republica Srpska).
2001 överlämnade hon sig till Haagdomstolen (ICTY). Först förklarade hon sig oskyldig. Men sedan medgav hon till mångas förvåning att hon som ledande politiker måste betraktas som ansvarig för krigsförbrytelser. Att också serber hade begått sådana förklarade hon med att de inte ville bli offer igen och denna fixering gjorde att de tillät sig att själva bli förövare. Hon tillstod att föreställningen om självförsvar inte är någon ursäkt för krigsförbrytelser. Och hon sade: ”Jag hoppas att det kan hjälpa muslimernas, kroaternas och serbernas oskyldiga offer att inte låta sig behärskas av bitterhet, vilket ofta vänds i hat och till sist blir självdestruktivt."
x x x x
Tillbaka till Finland på 1940-talet. Den livstidsdömda Hella Wuolijoki behövde bara skaka galler i 16 månader. 1944 var det klart att Finland tillhörde förlorarna i kriget och fred slöts med ryssarna. Det innebar landavträdelser och andra eftergifter för segrarnas krav. Alltså frigavs Hella, medan de så kallade krigsansvariga, däribland presidenten Risto Ryti och den ledande socialdemokraten Väinö Tanner, dömdes till mångåriga fängelsestraff, låt vara avkortade efter tre, fyra år.
Värre är det för den gamla serbiska damen på Hinseberg. Biljana Plavsics mentala och fysiska hälsa bryts ner alltmer. Förra året avslog den svenska regeringen hennes nådeansökan. Nu har hon återkommit med en ny.
Jag har ingen möjlighet att intervjua de firade politiker i Vita huset och på 10 Downing Street om att de under senaste decenniet startat flera folkrättsvidriga krig med hundratusentals, ja kanske miljontals oskyldiga offer. De vill nog inte påminnas om att deras länder 1946 hängde den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden, det vill säga just anfallskrig.
Men kanske borde jag åka till Hinseberg och intervjua Biljana Plavsic. Jag har ju en viss erfarenhet av fängelser, Redan som ung student spelade jag fotboll i Stockholms högskolas lag mot internerna på fångvårdsanstalten Hall. Som vapenvägrande sergeant tillbringade jag 1959 en intressant månad på Bogesund bland rattfyllon och ungdomsbrottslingar. Och med mikrofonen har jag bland annat besökt fängelserna i Österåker och Huddinge, där jag intervjuat grova brottslingar. Hinseberg vore en ny erfarenhet.
----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1192) 2008-07-06
Hella (1886-1954) föddes i Estland, flyttade i unga år till Finland. Där gjorde hon karriär på olika områden, först som framgångsrik affärskvinna, sedan som uppburen författare och dramatiker. Det är svårt att klämma in henne i något enkelt fack, så mångsidig eller motsägelsefull var hon. Kapitalist och godsägare men samtidigt socialist, ja ”stalinist” ansåg hennes vedersakare. På sitt gods Marlebäck tog hon 1940 emot den landsflyktige Bertolt Brecht, som fick hjälp av Hella att skriva sin kända pjäs ”Herr Puntila och hans dräng Matti”.
1943 var Finland sedan två år i krig med Sovjetunionen. Det året höll på att bli Hellas sista. Hon dömdes för landsförräderi, vilket i krig brukar leda till avrättning. Och det var ytterst nära, men en oenig domstol dömde henne i stället till livstid. Det som hade hänt var att ryssarna lät en fallskärmshoppande kvinnlig agent söka upp Hella, som dessutom mottog pengar från fienden.
x x x x
I Hinsebergs kvinnofängelse sitter sedan fem år Biljana Plavsic. Där är hon bland mörderskor, knarklangerskor och andra tuffa brudar en unik intern, dömd för ”brott mot mänskligheten”. Och hon är mycket äldre än sina medfångar. Den här veckan fyller hon 78. Hon dömdes till 11 års fängelse, vilket i hennes ålder förefaller liktydigt med livstid.
Biljana var under många år en framstående professor i biologi vid universitetet i Sarajevo. Med sina hundratals vetenskapliga verk var hon respekterad också internationellt. När inbördeskrigen i forna Jugoslavien började greps också hon av de nationalistiska lidelserna, som så starkt drabbade olika folkgrupper. Hennes politiska karriär hade sin höjdpunkt 1996-1998, då hon var president i den bosnienserbiska republiken (Republica Srpska).
2001 överlämnade hon sig till Haagdomstolen (ICTY). Först förklarade hon sig oskyldig. Men sedan medgav hon till mångas förvåning att hon som ledande politiker måste betraktas som ansvarig för krigsförbrytelser. Att också serber hade begått sådana förklarade hon med att de inte ville bli offer igen och denna fixering gjorde att de tillät sig att själva bli förövare. Hon tillstod att föreställningen om självförsvar inte är någon ursäkt för krigsförbrytelser. Och hon sade: ”Jag hoppas att det kan hjälpa muslimernas, kroaternas och serbernas oskyldiga offer att inte låta sig behärskas av bitterhet, vilket ofta vänds i hat och till sist blir självdestruktivt."
x x x x
Tillbaka till Finland på 1940-talet. Den livstidsdömda Hella Wuolijoki behövde bara skaka galler i 16 månader. 1944 var det klart att Finland tillhörde förlorarna i kriget och fred slöts med ryssarna. Det innebar landavträdelser och andra eftergifter för segrarnas krav. Alltså frigavs Hella, medan de så kallade krigsansvariga, däribland presidenten Risto Ryti och den ledande socialdemokraten Väinö Tanner, dömdes till mångåriga fängelsestraff, låt vara avkortade efter tre, fyra år.
Värre är det för den gamla serbiska damen på Hinseberg. Biljana Plavsics mentala och fysiska hälsa bryts ner alltmer. Förra året avslog den svenska regeringen hennes nådeansökan. Nu har hon återkommit med en ny.
Jag har ingen möjlighet att intervjua de firade politiker i Vita huset och på 10 Downing Street om att de under senaste decenniet startat flera folkrättsvidriga krig med hundratusentals, ja kanske miljontals oskyldiga offer. De vill nog inte påminnas om att deras länder 1946 hängde den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden, det vill säga just anfallskrig.
Men kanske borde jag åka till Hinseberg och intervjua Biljana Plavsic. Jag har ju en viss erfarenhet av fängelser, Redan som ung student spelade jag fotboll i Stockholms högskolas lag mot internerna på fångvårdsanstalten Hall. Som vapenvägrande sergeant tillbringade jag 1959 en intressant månad på Bogesund bland rattfyllon och ungdomsbrottslingar. Och med mikrofonen har jag bland annat besökt fängelserna i Österåker och Huddinge, där jag intervjuat grova brottslingar. Hinseberg vore en ny erfarenhet.
----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1192) 2008-07-06
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1192) 08-07-06 till....
....till hemsidan http://www.tyresoradion.se/ , som uppdateras varje vecka av Ann Sandin-Lindgren. Där finns också i fliken ”Arkiv” hundratals program från Tyresöradion inlagda, alla som sänts januari-juni i år. Bland de program man kan lyssna på där märks också 22 st Radio Tuff, sändningarna 1166-1187
....till Svenska Dagbladet som 20 juni publicerar en artikel av medicinprofessorn Sven Britton under rubriken ”Ställ Bush och Blair till svars i Russeltribunal”. Han erinrar om den tribunal mot Vietnamkriget, som anordnades i Stockholm 1967 och skriver: ”Den engelske filosofen och matematikern Bertrand Russel finansierade själv tribunalen. Det är väl osannolikt att det finns filantroper av den resningen idag-- men vem vet? Att Sverige vid den tiden kunde stå som värd för ett sådant initiativ berodde på att vårt lilla land då förde en aktiv utrikespolitik, som vi i stora delar av världen-- utanför stormaktssfären åtminstone-- var respekterade och beundrade för. Med en ny Russeltribunal om Irakkriget kan vi återupprätta något av denna stolta tradition.”
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i brev till lokalföreningarna berättar att fredsrörelsen finns på plats under politikerveckan i Almedalen på Gotland. Svenska Freds har ansvaret för arrangemanget av två seminarier. Det första heter ”Samhällets beredskap vid civila kriser” det andra ställer frågan: ”Militära insatser/civilt bistånd – en möjlig ekvation?”
....till Bernt Jonsson, som i den kristna tidningen ”Sändaren” (nr 12/2008) recenserar tre böcker om Palestina. Bland annat citerar han ur Tobias Berggrens diktsamling Intifada, som vänder sig mot ”staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen”. Tobias hördes på Tyresöradion under juni och halvtimmen med honom finns ännu att höra bland de många programmen under ”Arkiv” på http://www.tyresoradion.se/
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, under många år som ”kvinna i svart” modig fredsaktivist. Hon deltog förra veckan i den stora författarkongressen Waltic, som bland annat förespråkade ett intensifierat arbete med att sprida läskunnighet i världen, något som Tuff i många år bidragit till genom sina omfattande skolprojekt i Indien. Lina har just kommit ut med en bok om jugoslaviska kvinnors öden under krigen. Om en stund hörs Lina själv här i Radio Tuff.
....till alla solidariska människor, som löser sina presentproblem genom att ge bort Tuffs alltmer populära mangogram eller som skickar gåvor till Tuff på plusgiro 16 01 37 -6
....till Svenska Dagbladet som 20 juni publicerar en artikel av medicinprofessorn Sven Britton under rubriken ”Ställ Bush och Blair till svars i Russeltribunal”. Han erinrar om den tribunal mot Vietnamkriget, som anordnades i Stockholm 1967 och skriver: ”Den engelske filosofen och matematikern Bertrand Russel finansierade själv tribunalen. Det är väl osannolikt att det finns filantroper av den resningen idag-- men vem vet? Att Sverige vid den tiden kunde stå som värd för ett sådant initiativ berodde på att vårt lilla land då förde en aktiv utrikespolitik, som vi i stora delar av världen-- utanför stormaktssfären åtminstone-- var respekterade och beundrade för. Med en ny Russeltribunal om Irakkriget kan vi återupprätta något av denna stolta tradition.”
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i brev till lokalföreningarna berättar att fredsrörelsen finns på plats under politikerveckan i Almedalen på Gotland. Svenska Freds har ansvaret för arrangemanget av två seminarier. Det första heter ”Samhällets beredskap vid civila kriser” det andra ställer frågan: ”Militära insatser/civilt bistånd – en möjlig ekvation?”
....till Bernt Jonsson, som i den kristna tidningen ”Sändaren” (nr 12/2008) recenserar tre böcker om Palestina. Bland annat citerar han ur Tobias Berggrens diktsamling Intifada, som vänder sig mot ”staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen”. Tobias hördes på Tyresöradion under juni och halvtimmen med honom finns ännu att höra bland de många programmen under ”Arkiv” på http://www.tyresoradion.se/
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, under många år som ”kvinna i svart” modig fredsaktivist. Hon deltog förra veckan i den stora författarkongressen Waltic, som bland annat förespråkade ett intensifierat arbete med att sprida läskunnighet i världen, något som Tuff i många år bidragit till genom sina omfattande skolprojekt i Indien. Lina har just kommit ut med en bok om jugoslaviska kvinnors öden under krigen. Om en stund hörs Lina själv här i Radio Tuff.
....till alla solidariska människor, som löser sina presentproblem genom att ge bort Tuffs alltmer populära mangogram eller som skickar gåvor till Tuff på plusgiro 16 01 37 -6
MARIANNE STALBOHM-STIEGER I MÜNCHEN:
Denna vecka hör ni mig inte personligen, eftersom jag, när ni lyssnar på detta, befinner mig utanför München, i byn Sauerlach. I en helt ljuvlig trädgård, fjärran från storstadens jäkt, har jag tillbringat de senaste dagarna, ofta med en stor bayersk öl framför mig. Eftersom vädret härnere är klart och soligt ser jag ända bort till alptopparna, och vid min ålder känns det angenämare att vila benen och dricka öl än att klättra så att hjärtat hoppar ur bröstet.
Förra söndagen satt jag framför tv:n, visserligen inte med en stor kall utan med hjärtat i halsgropen och tittade på EM-finalen i fotboll. Jag var inte ensam framför tv-apparaten, utan halva tyska befolkningen höll mig sällskap, för att inte tala om hela den spanska. Hur är det man säger i idrottssammanhang? Må bästa lag vinna. Och visst - bästa lag vann. Spanjorerna var överlägsna - snabba, eleganta och tuffa. Men jag måste erkänna att jag grät en tår av medlidande med Jens Lehmann, den tyske målvakten, när han i en intervju sade att han hela sitt liv kommer att minnas sin fadäs när han släppte in bollen.
Nåja, efter bedrövelsen kom ändock segerglädjen, ty det är ju inte fy skam att bli silvermedaljör heller. Och när det tyska laget kom hem till Berlin, stod 200 000 människor och jublade åt silvermedaljörerna och all bedrövelse var som bortblåst.
München, den eleganta staden vid Alpernas fot, firar sitt 850-årsjubileum i år. Den ena kulturella händelsen efter den andra avlöser varandra. I måndags var jag i Hovstallet, en av Bayerisches Staatsschauspielhaus tre scener, och såg en vansinnigt rolig komedi av Marius von Mayenburg - Der Hässliche, Den fule. Dramatikern driver i skådespelet med det nutida frosseriet i skönhetsoperationer, antingen de behövs eller inte. Fyrmannagruppens högst kroppsliga spel var en ren njutning, och sällan har jag skrattat så hejdlöst. Men satiren satt, för även hos oss i Sverige får unga människor för sig att de är så fula att de måste låta omskapa sina ansikten, för att inte tala om alla onödiga bröstlyftningar som unga kvinnor utsätter sig för.
När jag kom ut från teatern hade operan just slutat. Inför den otroligt eleganta teaterpubliken som strömmade ur från entrén tappade jag fullkomligt hakan. Aftontoaletter så långt ögat kunde nå, för att inte tala om alla eleganta smokingar. Inte ett par jeans eller en polotröja. Nej, svenska teaterpublik, här gäller skärpning om vi vill nå upp till den elegansen. Visst,
det kan tyckas onödigt att klä upp sig så, men roligt att titta på var det i alla fall. Och lika glittrande som aftontoaletterna var, var hela innerstaden. Alla de väldekorerade och upplysta skyltfönstren och de många välbesökta uterestaurangerna bidrog till glansen. Jämfört med detta verkar Stockholm mörkt och tråkigt efter klockan elva på kvällen.
Allt är inte glans och festivitas. Tyskland dras med stora problem. Trafikministern Tiefensee ligger sömnlös om nätterna och grubblar över hur han skall lösa problemet med lastbilsrallyt på de tyska motorvägarna. Nu har han kläckt Columbi ägg. Förbjud lastbilsförarna att köra om, utan tvingar dem att snällt ligga i kö i högerfilen så att bilarna har de båda andra filerna att köra snabbare och snabbast på - då flyter trafiken!. Så löd hans recept. Vad händer? Jo, transportföretagen går i taket och varnar för att lastbilarna kommer att ligga så tätt efter varandra att personbilarna inte släpps in mellan dem. Detta leder till att mellanfilen korkas igen av långsamma personbilar. Trafikexperterna varnar för den tilltagande frustrationen hos samtliga bilister och råder dem att endast köra nattetid. Grönköping låter hälsa!
Ett annat problem är att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Känns problemet igen från Sverige? Och då blir kritiken hård mot de riktigt stora börshajarna såsom till exempel Deutsche Bank-vd:n Josef Ackerman med en årslön paa 13:2 miljoner euro. Och vem blir den lidande? Jo, den enkle låntagaren vars räntor stiger och stiger. Det finns dock tyskar som hittar andra vägar till snabba inkomster. Åtskilliga drogberoende lyckades få flera läkare att skriva ut recept på svindyra mediciner. Dessa recept såldes till en skrupelfri apotekare som i sin tur inkasserade pengar därför hos försäkringskassorna. Apotekaren avfärdade de drogberoende med högst en tredjedel av receptets värde och resten stoppade han i egen ficka.
Bedrägeriet uppdagades dock så småningom till bedragarnas stora sorg. Ett sjukhus omregistrerade sina patienter från allmänna kirurgin till cancerkirurgin och inkasserade på så sätt ett högre belopp. Allt flera sådana bedrägerier uppnår idag tresiffriga belopp - i euro! Svindlerier på alla nivåer pågår dagligen. Året har fått 365 st första april.
Jag luras i alla fall inte när jag berättar för er att jag nu går ut i den vackra trädgården hos mina vänner i Sauerlach igen, där jag har sällskap av en miljon bin, två harar, två katter och en otrolig mängd fåglar. På bordet står en kall öl, i fjärran lockar bergen och jag bereder mig för hemfärd i morgon.
Njut av sommaren i Tyresös vackra omgivningar hälsar från Tyskland
--------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1192) 2008-07-06
Förra söndagen satt jag framför tv:n, visserligen inte med en stor kall utan med hjärtat i halsgropen och tittade på EM-finalen i fotboll. Jag var inte ensam framför tv-apparaten, utan halva tyska befolkningen höll mig sällskap, för att inte tala om hela den spanska. Hur är det man säger i idrottssammanhang? Må bästa lag vinna. Och visst - bästa lag vann. Spanjorerna var överlägsna - snabba, eleganta och tuffa. Men jag måste erkänna att jag grät en tår av medlidande med Jens Lehmann, den tyske målvakten, när han i en intervju sade att han hela sitt liv kommer att minnas sin fadäs när han släppte in bollen.
Nåja, efter bedrövelsen kom ändock segerglädjen, ty det är ju inte fy skam att bli silvermedaljör heller. Och när det tyska laget kom hem till Berlin, stod 200 000 människor och jublade åt silvermedaljörerna och all bedrövelse var som bortblåst.
München, den eleganta staden vid Alpernas fot, firar sitt 850-årsjubileum i år. Den ena kulturella händelsen efter den andra avlöser varandra. I måndags var jag i Hovstallet, en av Bayerisches Staatsschauspielhaus tre scener, och såg en vansinnigt rolig komedi av Marius von Mayenburg - Der Hässliche, Den fule. Dramatikern driver i skådespelet med det nutida frosseriet i skönhetsoperationer, antingen de behövs eller inte. Fyrmannagruppens högst kroppsliga spel var en ren njutning, och sällan har jag skrattat så hejdlöst. Men satiren satt, för även hos oss i Sverige får unga människor för sig att de är så fula att de måste låta omskapa sina ansikten, för att inte tala om alla onödiga bröstlyftningar som unga kvinnor utsätter sig för.
När jag kom ut från teatern hade operan just slutat. Inför den otroligt eleganta teaterpubliken som strömmade ur från entrén tappade jag fullkomligt hakan. Aftontoaletter så långt ögat kunde nå, för att inte tala om alla eleganta smokingar. Inte ett par jeans eller en polotröja. Nej, svenska teaterpublik, här gäller skärpning om vi vill nå upp till den elegansen. Visst,
det kan tyckas onödigt att klä upp sig så, men roligt att titta på var det i alla fall. Och lika glittrande som aftontoaletterna var, var hela innerstaden. Alla de väldekorerade och upplysta skyltfönstren och de många välbesökta uterestaurangerna bidrog till glansen. Jämfört med detta verkar Stockholm mörkt och tråkigt efter klockan elva på kvällen.
Allt är inte glans och festivitas. Tyskland dras med stora problem. Trafikministern Tiefensee ligger sömnlös om nätterna och grubblar över hur han skall lösa problemet med lastbilsrallyt på de tyska motorvägarna. Nu har han kläckt Columbi ägg. Förbjud lastbilsförarna att köra om, utan tvingar dem att snällt ligga i kö i högerfilen så att bilarna har de båda andra filerna att köra snabbare och snabbast på - då flyter trafiken!. Så löd hans recept. Vad händer? Jo, transportföretagen går i taket och varnar för att lastbilarna kommer att ligga så tätt efter varandra att personbilarna inte släpps in mellan dem. Detta leder till att mellanfilen korkas igen av långsamma personbilar. Trafikexperterna varnar för den tilltagande frustrationen hos samtliga bilister och råder dem att endast köra nattetid. Grönköping låter hälsa!
Ett annat problem är att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Känns problemet igen från Sverige? Och då blir kritiken hård mot de riktigt stora börshajarna såsom till exempel Deutsche Bank-vd:n Josef Ackerman med en årslön paa 13:2 miljoner euro. Och vem blir den lidande? Jo, den enkle låntagaren vars räntor stiger och stiger. Det finns dock tyskar som hittar andra vägar till snabba inkomster. Åtskilliga drogberoende lyckades få flera läkare att skriva ut recept på svindyra mediciner. Dessa recept såldes till en skrupelfri apotekare som i sin tur inkasserade pengar därför hos försäkringskassorna. Apotekaren avfärdade de drogberoende med högst en tredjedel av receptets värde och resten stoppade han i egen ficka.
Bedrägeriet uppdagades dock så småningom till bedragarnas stora sorg. Ett sjukhus omregistrerade sina patienter från allmänna kirurgin till cancerkirurgin och inkasserade på så sätt ett högre belopp. Allt flera sådana bedrägerier uppnår idag tresiffriga belopp - i euro! Svindlerier på alla nivåer pågår dagligen. Året har fått 365 st första april.
Jag luras i alla fall inte när jag berättar för er att jag nu går ut i den vackra trädgården hos mina vänner i Sauerlach igen, där jag har sällskap av en miljon bin, två harar, två katter och en otrolig mängd fåglar. På bordet står en kall öl, i fjärran lockar bergen och jag bereder mig för hemfärd i morgon.
Njut av sommaren i Tyresös vackra omgivningar hälsar från Tyskland
--------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1192) 2008-07-06
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)