I förra veckans Radio Tuff berättade vi om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Hanssons, Kvimans och Thomssons nuvarande åsikter om den av världspressen stort uppmärksammade ubåtsjakten i Hårsfjärden för 25 år sedan. Alla fyra tvivlar på att det rörde sig om sovjetiska ubåtar, tre av dem lutar åt att de kom från Nato. Ja, överste Thomson menade att det knappast hade funnits någon ubåt alls.
1982 var de allra flesta säkra på att det var fråga om ett fräckt intrång av en eller flera sovjetiska ubåtar, vilket året efter bekräftades av ubåtskommissionens utlåtande Men det fanns redan då tvivlare. I Radio Tuff granskade vi gång på gång de förmenta bevisen och blev inte imponerade. Fast den svenska ubåtshysterin skulle pågå länge. Sverige hade drabbats av periskopsjuka som den brittiske vice-amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch påpekade.
Ett av Radio Tuffs allra första program var en lång intervju hösten 1985 med journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken med den betecknande titeln ”Ubåtsvalsen”, den första kritiska genomgången av U 137:s grundstötning i Blekinge 1981, Hårsfjärdenkalabaliken 1982 och andra incidenter som kallades avsiktliga ubåtskränkningar. Myhrberg förklarade det ständiga larmandet så här:
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Den norske kontraamiralen Ola Thomesen var 1993 i SvT:s Striptease inne på samma linje:
”När man sitter i skogen en mörk natt och väntar på älgen, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster”
Det fanns dock en rysk ubåt på svenskt vatten, ja nästan på land. Det var den som kallades U 137 och som i övervattensläge och med dånande dieselmotorer rände upp på grund i Blekinge en höstnatt 1981. Den brittiske viceamiralen Ian McGeoch igen:
”Allt tyder på att U 137 gjorde sig skyldig till ett grovt navigeringsfel. Och jag kan gladeligen slå vad om en miljon kronor att ingen sovjetisk ubåt varit i svenska farvatten sedan dess. Det finns inga motiv för ryssarna att göra det. Man spionerar bättre från en reguljär färja än från en ubåt”
1986 skrev jag i Göteborgs-Posten (3/9) en artikel under rubriken ”Sanningen kränks mera än gränserna”. Där frågade jag också om underligheterna med den grundstötta U 137:
”Om nu alla andra ryska ubåtar varit så mirakulöst skickliga, att de gjort de största svenska marinpådrag till åtlöje, varför uppförde sig U137 så extremt töntigt? Om den visste var den befann sig, varför dundrade den i mörkret med 8-10 knops fart upp på land i farvatten som bara tillåter den varsammaste krypkörning? Varför skickar ryssarna en gammal och omvittnat risig ubåt –därtill försedd med kärnvapen? – att spionera i farvatten så grunda att den inte kunde gömma sig? Är ryssarna så dumdristiga att de efter den världsberyktade fadäsen med U 137 fortsätter att visa periskopen, till och med utanför självaste Musköbasen? Vill verkligen den sovjetiska marinen driva oss ännu närmare Nato eller hjälpa sina svenska kollegor med rejäla anslagshöjningar?”
Jo, visst gav våra politiker, skärrade av medierna, många miljarder extra i skattepengar till svenska marinen. Och Nato gynnades av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan kallade ”ondskans imperium”. Fredsforskaren Ola Tunander anför detta som ett skäl för att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige att rusta upp mot Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Om revisionister lever tillräckligt länge kan de uppleva att de faktiskt får rätt. Men de rätt- och godtrogna som en gång häcklade oss för våra ”skumma” åsikter brukar inte låtsas om det.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1160) 2007-11-25
söndag, november 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1160) 07-11-25 till....
....till insändarskribenterna Siw och Bertil Arnstråk (DN 22/11) som skriver:
”Årets julklapp spås att bli en gps eller någon annan vansinnig elektronisk pryl, när det för alla sunt tänkande människor borde bli att investera i träd och få dem planterade, på ett eller annat sätt. Det kan man kalla julklapp som heter duga. Vi lever i en tid då alla insatser för miljön måste och borde prioriteras. Träd är dessutom vackra och skapar harmoni”
Det är bara att påminna om Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att 75 000 mangoträd planterats bland indiska Dharampurs fattiga byar.
....till biologen och miljödebattören Stefan Edman, som vid ett besök på Grönland chockerats av isens snabba avsmältning. I Dagens Nyheter (22/11) skriver han bland annat:
”Det är hög tid att politiken dämpar den nästan hysteriska shoppingkultur som nu breder ut sig över hela världen. Marknaden, tillväxten, måste tuktas. Djupast måste vi motverka tröstkonsumtionen genom att skapa ett varmare samhälle, en generösare gemenskap där varje människa är delaktig och slipper konsumera sig till bekräftelse och värdighet”
....till 138 religiösa ledare inom islam, vilka i ett brev till världens kristna ledare gör ett utspel för dialog och fred. De framhäver likheterna mellan islam och kristendom och skriver:
“Allas våra eviga själar är i fara om vi underlåter att på stort allvar träget arbeta för fred”.
Mera om brevet, se http://www.newsweek.com/id/42707
....till Sveriges Radios Obs (23/11), som släppte fram broderskaparen och förre riksdagsmannen Evert Svensson, som talade om Israel/Palestina och möjliga lösningar på den konflikt som nu firar ett dystert 60-årsminne. Han använde flera raka puckar inte minst om händelserna 1947-48, om vilka han använde den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes nyutkomna bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, vars titel är betecknande för den omvärdering av historiebilden som också börjat ske i Israel.
....till Gunnar Öqwist på Vitlöksgränd i Tyresö, som påminde oss om president Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet i ett tal han höll i april 1953. Där sa den forne generalen bland annat:
”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje missil som avfyras betyder en stöld från dem som hungrar och inte har mat, från dem som fryser i brist på kläder. En värld i vapen kostar inte bara pengar utan också de arbetandes svett, vetenskapsmännens genialitet, barnens förhoppningar”
....till de traditionella manifestationerna på ”Fredsfångars dag”. Inte många vet att den är den 1 december och att man då kommer ihåg alla dem som i olika länder sitter i fängelse för sitt motstånd mot krig och militarism. Lördag den 1 december finns aktiva från Tuff i Tyresö centrum och delar ut adresser till fångar, inte till sådana som begått våld utan till dem som vägrar att misshandla och döda andra människor. Och dessförinnan, på tisdag den 27 november är alla välkomna till ett möte i Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård kl 19. Ämnet är ”Vi minns Per Anders Fogelström” och det är Göran Flodman och Åke Sandin som inleder.
....till alla som gör slag i saken och går med som medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF. I medlemsavgiften ingår regelbundna utskick av kalendarier och TUFF-bladet samt fredstidningen Pax, som kommer ungefär varje månad. Kontakta oss för mera information eller titta på hemsidan http://www.tuff.fred.se/ som uppdateras varje vecka av Bengt Citron och där det finns mycket information om Tuff, till exempel om de omfattande projekten i Indien. Nya medlemmar kan redan nu betala medlemsavgift för nästa år. 200 kr för enskild och 80 för övrig familjemedlem. Att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Välkomna till Tuff, även om du inte har tid att vara aktiv. Flera medlemmar håller de aktiva i gång ännu mer.
”Årets julklapp spås att bli en gps eller någon annan vansinnig elektronisk pryl, när det för alla sunt tänkande människor borde bli att investera i träd och få dem planterade, på ett eller annat sätt. Det kan man kalla julklapp som heter duga. Vi lever i en tid då alla insatser för miljön måste och borde prioriteras. Träd är dessutom vackra och skapar harmoni”
Det är bara att påminna om Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att 75 000 mangoträd planterats bland indiska Dharampurs fattiga byar.
....till biologen och miljödebattören Stefan Edman, som vid ett besök på Grönland chockerats av isens snabba avsmältning. I Dagens Nyheter (22/11) skriver han bland annat:
”Det är hög tid att politiken dämpar den nästan hysteriska shoppingkultur som nu breder ut sig över hela världen. Marknaden, tillväxten, måste tuktas. Djupast måste vi motverka tröstkonsumtionen genom att skapa ett varmare samhälle, en generösare gemenskap där varje människa är delaktig och slipper konsumera sig till bekräftelse och värdighet”
....till 138 religiösa ledare inom islam, vilka i ett brev till världens kristna ledare gör ett utspel för dialog och fred. De framhäver likheterna mellan islam och kristendom och skriver:
“Allas våra eviga själar är i fara om vi underlåter att på stort allvar träget arbeta för fred”.
Mera om brevet, se http://www.newsweek.com/id/42707
....till Sveriges Radios Obs (23/11), som släppte fram broderskaparen och förre riksdagsmannen Evert Svensson, som talade om Israel/Palestina och möjliga lösningar på den konflikt som nu firar ett dystert 60-årsminne. Han använde flera raka puckar inte minst om händelserna 1947-48, om vilka han använde den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes nyutkomna bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, vars titel är betecknande för den omvärdering av historiebilden som också börjat ske i Israel.
....till Gunnar Öqwist på Vitlöksgränd i Tyresö, som påminde oss om president Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet i ett tal han höll i april 1953. Där sa den forne generalen bland annat:
”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje missil som avfyras betyder en stöld från dem som hungrar och inte har mat, från dem som fryser i brist på kläder. En värld i vapen kostar inte bara pengar utan också de arbetandes svett, vetenskapsmännens genialitet, barnens förhoppningar”
....till de traditionella manifestationerna på ”Fredsfångars dag”. Inte många vet att den är den 1 december och att man då kommer ihåg alla dem som i olika länder sitter i fängelse för sitt motstånd mot krig och militarism. Lördag den 1 december finns aktiva från Tuff i Tyresö centrum och delar ut adresser till fångar, inte till sådana som begått våld utan till dem som vägrar att misshandla och döda andra människor. Och dessförinnan, på tisdag den 27 november är alla välkomna till ett möte i Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård kl 19. Ämnet är ”Vi minns Per Anders Fogelström” och det är Göran Flodman och Åke Sandin som inleder.
....till alla som gör slag i saken och går med som medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF. I medlemsavgiften ingår regelbundna utskick av kalendarier och TUFF-bladet samt fredstidningen Pax, som kommer ungefär varje månad. Kontakta oss för mera information eller titta på hemsidan http://www.tuff.fred.se/ som uppdateras varje vecka av Bengt Citron och där det finns mycket information om Tuff, till exempel om de omfattande projekten i Indien. Nya medlemmar kan redan nu betala medlemsavgift för nästa år. 200 kr för enskild och 80 för övrig familjemedlem. Att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Välkomna till Tuff, även om du inte har tid att vara aktiv. Flera medlemmar håller de aktiva i gång ännu mer.
fredag, november 23
MONICA SCHELIN FRÅGAR ÅKE SANDIN OM P A FOGELSTRÖM
Det här är Monica Schelin i Radio Tuff. Nästa lockande Tuff-möte är tisdagen den 27 november på Kulturcaféet i Bollmora föreningsgård. Det har fått rubriken ”Vi minns Per Anders Fogelström” och det är Göran Flodman och du Åke Sandin som är inledare. Ska vi minnas Fogelström?
Ja, det ska vi verkligen. Jag blir varm om hjärtat varje gång jag tänker på honom. Inte nog med att han skrev ett 40-tal böcker och blev en mycket folkkär författare, han var också otroligt beundransvärd som människa. Jag är ingen idoldyrkare, men om jag skulle nämna de fem finaste människor (det där med finaste låter kanske lite löjligt) som jag haft förmånen att känna och jobba ihop med så vore Fogelström given på en topplats.
En ”fin människa”, vad menar du med det?
Per Anders var i bästa mening människovänlig, en verklig humanist. Flera har kallat honom from, trots att han var med och grundade Förbundet för religionsfrihet och föredrog borgerliga vigslar och begravningar. En tolerant och diplomatisk människa, som försökte se det bästa också hos meningsmotståndare. Dessutom hade han en enorm arbetskapacitet, inte bara som författare utan också som oavlönad ordförande i Svenska Freds under 13 år.
Var det i Svenska Freds du lärde känna honom?
Ja, jag var med i styrelsen från slutet av 60-talet och då var Fogelström ordförande, under vars tid jag i flera år var vice ordförande.
Och sen efterträdde du honom som ordförande 1977-1979. Hur var det?
Fogelström och jag var de sista amatörerna som ordföranden. Jag jobbade ju heltid på Nyboda skola och många timmar i Tuff, så jag fick sticka in till Svenska Freds för att dra stenciler på kvällarna och fick inte ens bensinpengar och parkeringsböter betalda. Det är väl den vanan som gör att jag fortsätter att göra oavlönad radio i den gamla folkrörelsetraditionen. Och Fogelström han satsade ibland egna pengar på att avlöna Svenska Freds’ ende anställde, en annan fantastisk människa, Lennart Ivarsson. Sedan dess har Svenska Freds flera avlönade, nu till exempel ordförande, generalsekreterare och politisk sekreterare. Det gör föreningen effektivare men samtidigt mindre fri på grund av beroendet av statsanslag, till exempel från UD.
Har Fogelström till och med påverkat valet av namn på Tuff, alltså en ulands- och fredsförening.
Det stämmer. 1958 skrev han tillsammans med Roland Morell sin kanske tunnaste bok, som dock blev en enorm inspiration för oss som då var ganska unga. Den hette ”I stället för atombomb”, och där föreslogs att Sverige militärt avrusta och använda alla miljarderna för att bekämpa hunger, analfabetism och förtryck bland världens fattiga i tredje världen.
Göran Flodman är jämte dig inledare i mötet tisdag den 17 november på Kultucaféet. Hur minns han Per Anders Fogelström?
Jo, Göran var i många år med i Svenska Freds styrelse, bland annat en tid som ekonomiansvarig. Han påminner lite om Fogelström, till exempel i sin förnuftstro och vidsynthet. Det kan många deltagare i det populära diskussionscaféet Filosofika intyga, där Göran i många år varit en briljant samtalsledare.
Det har nämnts att det här mötet den 27:e ska var ett dubbeljubileum. Hur då?
Jo, i år skulle Per Anders ha fyllt 90 och Tuff har nu funnits i 40 år . Och på Tuffs första möte 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek var Fogelström med.
När han fyllde 70 gav Tomas Magnusson och du Åke ut en citatbok för att hedra honom. Kan du läsa någon av era Fogelströmcitat:
”I dag godkänner vi en dubbelmoral, enligt vilken våra barn lärs alla kristna och allmänt humanistiska motiveringar för att älska sin nästa – och bästa sättet att avliva denna nästa”....
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
----------------------------------------
Monica Schelin och Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1159
Ja, det ska vi verkligen. Jag blir varm om hjärtat varje gång jag tänker på honom. Inte nog med att han skrev ett 40-tal böcker och blev en mycket folkkär författare, han var också otroligt beundransvärd som människa. Jag är ingen idoldyrkare, men om jag skulle nämna de fem finaste människor (det där med finaste låter kanske lite löjligt) som jag haft förmånen att känna och jobba ihop med så vore Fogelström given på en topplats.
En ”fin människa”, vad menar du med det?
Per Anders var i bästa mening människovänlig, en verklig humanist. Flera har kallat honom from, trots att han var med och grundade Förbundet för religionsfrihet och föredrog borgerliga vigslar och begravningar. En tolerant och diplomatisk människa, som försökte se det bästa också hos meningsmotståndare. Dessutom hade han en enorm arbetskapacitet, inte bara som författare utan också som oavlönad ordförande i Svenska Freds under 13 år.
Var det i Svenska Freds du lärde känna honom?
Ja, jag var med i styrelsen från slutet av 60-talet och då var Fogelström ordförande, under vars tid jag i flera år var vice ordförande.
Och sen efterträdde du honom som ordförande 1977-1979. Hur var det?
Fogelström och jag var de sista amatörerna som ordföranden. Jag jobbade ju heltid på Nyboda skola och många timmar i Tuff, så jag fick sticka in till Svenska Freds för att dra stenciler på kvällarna och fick inte ens bensinpengar och parkeringsböter betalda. Det är väl den vanan som gör att jag fortsätter att göra oavlönad radio i den gamla folkrörelsetraditionen. Och Fogelström han satsade ibland egna pengar på att avlöna Svenska Freds’ ende anställde, en annan fantastisk människa, Lennart Ivarsson. Sedan dess har Svenska Freds flera avlönade, nu till exempel ordförande, generalsekreterare och politisk sekreterare. Det gör föreningen effektivare men samtidigt mindre fri på grund av beroendet av statsanslag, till exempel från UD.
Har Fogelström till och med påverkat valet av namn på Tuff, alltså en ulands- och fredsförening.
Det stämmer. 1958 skrev han tillsammans med Roland Morell sin kanske tunnaste bok, som dock blev en enorm inspiration för oss som då var ganska unga. Den hette ”I stället för atombomb”, och där föreslogs att Sverige militärt avrusta och använda alla miljarderna för att bekämpa hunger, analfabetism och förtryck bland världens fattiga i tredje världen.
Göran Flodman är jämte dig inledare i mötet tisdag den 17 november på Kultucaféet. Hur minns han Per Anders Fogelström?
Jo, Göran var i många år med i Svenska Freds styrelse, bland annat en tid som ekonomiansvarig. Han påminner lite om Fogelström, till exempel i sin förnuftstro och vidsynthet. Det kan många deltagare i det populära diskussionscaféet Filosofika intyga, där Göran i många år varit en briljant samtalsledare.
Det har nämnts att det här mötet den 27:e ska var ett dubbeljubileum. Hur då?
Jo, i år skulle Per Anders ha fyllt 90 och Tuff har nu funnits i 40 år . Och på Tuffs första möte 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek var Fogelström med.
När han fyllde 70 gav Tomas Magnusson och du Åke ut en citatbok för att hedra honom. Kan du läsa någon av era Fogelströmcitat:
”I dag godkänner vi en dubbelmoral, enligt vilken våra barn lärs alla kristna och allmänt humanistiska motiveringar för att älska sin nästa – och bästa sättet att avliva denna nästa”....
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
----------------------------------------
Monica Schelin och Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1159
fredag, november 16
MAILER OCH LINDBERG OM STILLAHAVSKRIGET
Författaren Norman Mailer dog härom veckan. 1944 var han 21 år och deltog i kriget mot japanerna. Redan 1948 skrev han sedan boken ”De nakna och de döda”, ofta kallad den främsta skildringen av andra världskriget. Det var en brutal bok, för han skrev om döden, smutsen och sadismen och om hur vanliga unga män förråades till barbarer.
Det finns scener i Mailers bok, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, det var verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas dessa båda krigsförbrytelser med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det möjligen bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig?
Professor Dower nämner i sin bok, att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet. Och hur brutalt japanska krigsfångar behandlades finns skildrat inte bara av Mailer och Dower.
Det är nu 80 år sedan den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes. Det var den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74), som utförde bravaden. 1927 var han världens i särklass mest hyllade hjälte.
I början av andra världskriget var Lindberg politiskt kontroversiell. Han tillhörde den amerikanska fredsopinionen, som motsatte sig att USA skulle blanda sig i det europeiska kriget. Sedan anmälde han sig som frivillig i kriget mot japanerna och tjänstgjorde med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som suvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Lindberg upprörs över att hans krigskamrater accepterar tortyr av fångar och tycker att propagandan om att man slåss för civilisationen är hyckleri. Och japanernas hårdnackade och till synes dödsföraktande motstånd förklarar han så här:
“De vågade inte ge sig, även om de ville, för de visste mer än väl att våra soldater skulle skjuta dem -- också om de kom med händerna över huvudet”
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1159) 2007-11-18
Det finns scener i Mailers bok, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, det var verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas dessa båda krigsförbrytelser med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det möjligen bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig?
Professor Dower nämner i sin bok, att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet. Och hur brutalt japanska krigsfångar behandlades finns skildrat inte bara av Mailer och Dower.
Det är nu 80 år sedan den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes. Det var den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74), som utförde bravaden. 1927 var han världens i särklass mest hyllade hjälte.
I början av andra världskriget var Lindberg politiskt kontroversiell. Han tillhörde den amerikanska fredsopinionen, som motsatte sig att USA skulle blanda sig i det europeiska kriget. Sedan anmälde han sig som frivillig i kriget mot japanerna och tjänstgjorde med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som suvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Lindberg upprörs över att hans krigskamrater accepterar tortyr av fångar och tycker att propagandan om att man slåss för civilisationen är hyckleri. Och japanernas hårdnackade och till synes dödsföraktande motstånd förklarar han så här:
“De vågade inte ge sig, även om de ville, för de visste mer än väl att våra soldater skulle skjuta dem -- också om de kom med händerna över huvudet”
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1159) 2007-11-18
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1159) 07-11-18 till....
....till den japanska fredsrörelsen Beheiren som kontaktat Tuff med anledning av att de tänker ha ett symposium om att det nu är 40 år sedan fyra unga amerikaner deserterade från hangarfartyget the Intrepid under Vietnamkriget och sedan via Japan och Sovjet kom att bo hos olika Tuff-familjer i Tyresö. Två av dem, Richard Bailey och Michael Lindner, är kvar i Sverige, nu som knegare i 60-årsäldern
....till en professor och tre militärer som deltagit i en debattserie i Expressen om de förmenta ryska ubåtarna i svenska vatten. Det är nu 25 år sedan den dramatiska ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden förekom med världspressen på läktarplats.
Professor Ola Tunander menar att det mesta nu pekar på amerikanska ubåtar. Beskrivningar av ubåtstorn, ubåtars beteende och vissa svenska officerares beteende tyder på en västlig operation. Dessutom hade Nato mera än Sovjet ett motiv att skrämma svenskarna. Nato ville stärka svenskarnas beredskap mot ryska ubåtar. Tunander menar, att det var en amerikansk ubåt som släpptes ut vid Mälsten, när elduppehåll några timmar märkligt nog hade kommenderats.
Överste Lars Hansson var 1982 chef för Stockholms kustartilleri. Han medger att han då trodde på ubåtskommissionens utpekande av Warszawapakten för intrånget. Men nu håller han med Ola Tunander om att det troligen var en Natoubåt. Han påpekar bland annat det den aktuella kvällen kom uppgifter om ett samtal från en Nato-ambassad till försvarsstaben: och skriver:
”Sådana samtal antecknas alltid i den krigsdagbok som kontinuerligt fördes i operationsledningen. De aktuella sidorna i krigsdagboken har avlägsnats och inte återfunnits. Alla andra sidor finns kvar. Ljudband med hydrofoninspelningar i området den aktuella tiden lär ha försvunnit eller förvanskats.”
Överstelöjtnant Sven Olof Kviman var befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Han skriver att vid Hårsfjärden den 12 oktober 1982 gjordes den säkraste inspelningen av ubåt under hela 80-talet. Inspelningen är 3,47 minuter lång och sekvensen har bland annat visats för Ryssland. Men i Sverige är den fortfarande hemlig. Allt annat är öppet. Om regeringen släpper inspelningen blir det ett slut på spekulationerna om ubåten kom från Nato eller Sovjet, menar Kviman
Förre överstelöjtnanten Sune Thomsson var aktiv i ubåtsskyddsverksamheten. Han tvivlar nu på att det överhuvud taget fanns någon ubåt i Hårsfjärden 1982. Han påpekar att den ljudinspelning som gjordes och som påstods vara en ubåt, inte av norska experter och Försvarets Forskningsanstalt anses vara ljudet från en ubåt.
....till den oförtröttlige gandhianen Jan Viklund, som i sin ”Gandhi Today” på Internet sammanfattar situationen i norra Irak:
”Kurder och araber konkurrerar om den sköra tryggheten i norr. Infrastrukturen klarar inte påfrestningarna om ännu fler anländer. Med Saddam-tiden som öppet sår förvägras araberna att köpa mark och hem i Kurdistan. Medan storkrig hotar hela området; Turkiet hotar kurderna. USA hotar Iran. Syrien stöttar Turkiet. Turkiet stöttar Iran. USA stöttar Israel.”
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat ett e-brev om vattenförsörjning och jordbevarande i Dharampur, det bergiga och fattiga område som sedan många år är platsen för olika Tuff-projekt, bland annat sex skolor. Han uppger att 315 små dammar och 150 brunnar byggts med lokalbefolkningens hjälp. Genom små jordvallar i sluttningarna har massor av jord räddats under de häftiga monsunregnen. 1700 hektar åkerjord har på det viset återvunnits. 75 000 mangoträd har planterats.
....till de allt flera som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram och därmed bidrar till ännu flera mangoträd i indiska Dharampur.
....till minnet av Per Anders Fogelström, som skulle ha fyllt 90 i år. Alla är hjärtligt välkomna till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård tisdag den 27 november, kl 19. Göran Flodman och Åke Sandin som samarbetade med Fogelström i fredsrörelsen inleder då en träff som har rubriken VI MINNS PER ANDERS FOGELSTRÖM
....till en professor och tre militärer som deltagit i en debattserie i Expressen om de förmenta ryska ubåtarna i svenska vatten. Det är nu 25 år sedan den dramatiska ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden förekom med världspressen på läktarplats.
Professor Ola Tunander menar att det mesta nu pekar på amerikanska ubåtar. Beskrivningar av ubåtstorn, ubåtars beteende och vissa svenska officerares beteende tyder på en västlig operation. Dessutom hade Nato mera än Sovjet ett motiv att skrämma svenskarna. Nato ville stärka svenskarnas beredskap mot ryska ubåtar. Tunander menar, att det var en amerikansk ubåt som släpptes ut vid Mälsten, när elduppehåll några timmar märkligt nog hade kommenderats.
Överste Lars Hansson var 1982 chef för Stockholms kustartilleri. Han medger att han då trodde på ubåtskommissionens utpekande av Warszawapakten för intrånget. Men nu håller han med Ola Tunander om att det troligen var en Natoubåt. Han påpekar bland annat det den aktuella kvällen kom uppgifter om ett samtal från en Nato-ambassad till försvarsstaben: och skriver:
”Sådana samtal antecknas alltid i den krigsdagbok som kontinuerligt fördes i operationsledningen. De aktuella sidorna i krigsdagboken har avlägsnats och inte återfunnits. Alla andra sidor finns kvar. Ljudband med hydrofoninspelningar i området den aktuella tiden lär ha försvunnit eller förvanskats.”
Överstelöjtnant Sven Olof Kviman var befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Han skriver att vid Hårsfjärden den 12 oktober 1982 gjordes den säkraste inspelningen av ubåt under hela 80-talet. Inspelningen är 3,47 minuter lång och sekvensen har bland annat visats för Ryssland. Men i Sverige är den fortfarande hemlig. Allt annat är öppet. Om regeringen släpper inspelningen blir det ett slut på spekulationerna om ubåten kom från Nato eller Sovjet, menar Kviman
Förre överstelöjtnanten Sune Thomsson var aktiv i ubåtsskyddsverksamheten. Han tvivlar nu på att det överhuvud taget fanns någon ubåt i Hårsfjärden 1982. Han påpekar att den ljudinspelning som gjordes och som påstods vara en ubåt, inte av norska experter och Försvarets Forskningsanstalt anses vara ljudet från en ubåt.
....till den oförtröttlige gandhianen Jan Viklund, som i sin ”Gandhi Today” på Internet sammanfattar situationen i norra Irak:
”Kurder och araber konkurrerar om den sköra tryggheten i norr. Infrastrukturen klarar inte påfrestningarna om ännu fler anländer. Med Saddam-tiden som öppet sår förvägras araberna att köpa mark och hem i Kurdistan. Medan storkrig hotar hela området; Turkiet hotar kurderna. USA hotar Iran. Syrien stöttar Turkiet. Turkiet stöttar Iran. USA stöttar Israel.”
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat ett e-brev om vattenförsörjning och jordbevarande i Dharampur, det bergiga och fattiga område som sedan många år är platsen för olika Tuff-projekt, bland annat sex skolor. Han uppger att 315 små dammar och 150 brunnar byggts med lokalbefolkningens hjälp. Genom små jordvallar i sluttningarna har massor av jord räddats under de häftiga monsunregnen. 1700 hektar åkerjord har på det viset återvunnits. 75 000 mangoträd har planterats.
....till de allt flera som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram och därmed bidrar till ännu flera mangoträd i indiska Dharampur.
....till minnet av Per Anders Fogelström, som skulle ha fyllt 90 i år. Alla är hjärtligt välkomna till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård tisdag den 27 november, kl 19. Göran Flodman och Åke Sandin som samarbetade med Fogelström i fredsrörelsen inleder då en träff som har rubriken VI MINNS PER ANDERS FOGELSTRÖM
måndag, november 12
ALBERT SZENT GYÖRGYI OM ”DEN GALNA APAN”
För några veckor sedan gav Tomas Magnusson en telefonrapport till Radio Tuff från Somalia, ett av Afrikas mest konfliktdrabbade områden. Han vet mycket om Somalia, som han under flera år arbetat med för Göteborgsinitiativet.
Tomas var 1979-85 ordförande i Svenska Freds, i dag är han president i IPB (Internationella Fredsbyrån). Det är en anrik organisation, som grundades 1891 och redan 1910 fick Nobels fredspris. Härom veckan påminde Tomas mig om Albert Szent-Györgyis bok ”The Crazy Ape”, som utkom 1970 mitt under Vietnamkriget. När Tomas och jag till Per Anders Fogelströms (PAF) 70-årsdag 1987 sammanställde boken ”Från Platon till PAF” använde vi många citat från ”The Crazy Ape”.
Egentligen var Szent-Györgyi inte statsvetare eller historiker utan en framstående biokemist. Han var född 1893 i Ungern, sårades under första världskriget, verkade först i Cambridge och sedan i USA. 1937 fick han Nobelpris för sina forskningar om C-vitaminet. Redan då var han medveten om det militär-industriella komplexet, för så här skriver han:
”När jag fick nobelpriset, den enda klumpsumma pengar jag någonsin sett, måste jag göra något med det. Jag visste, att andra världskriget var nära och var rädd att om jag hade aktier som steg vid krig, skulle jag önska krig. Alltså bad jag min mäklare att köpa aktier som gick ned vid krig. Det gjorde han. Jag förlorade mina pengar och räddade min själ”
Och varför detta militär-industriella komplex är så framgångsrikt och vinstgivande förklarar Szent-Györgyi så här:
”Vårt militär-industriella komplex som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst”
Om militarismen skrev han:
”Arméer är definitionsmässigt det organiserade mördandets instrument”
och
”Ett av de främsta biologiska dragen hos en armé är att den liksom cancercellen måste växa och växa, även om tillväxt inte är behövlig”
Hur förhindrar man då att denna samhällscancer ständigt växer och slukar astronomiska summor av de arbetande människornas skattepengar? Professor Albert Szent-Györgyi föreslår:
”Vad vi verkligen behöver är en försvarsmakt mot den försvarsmakt som använder en del av våra skattepengar för att göra den propaganda som behövs för att få mera pengar av oss”
Trots sin bakgrund i naturvetenskapen anser han att historia är det viktigaste ämnet att studera, men det skall vara verklig historia och inte fokuserat på de nationella hjältar, vilkas statyers höjd är proportionell mot antalet människor de dödat: Han skriver:
”Det falska intrycket att bara fienden dödas i krig förstärks i praktiken genom att det bara är de överlevande som återvänder med sina romantiska historier. Om bara en enda gång de som dog nesligt i smutsen kunde komma hem, så skulle historien ta en annan kurs. Den historia jag lärde mig i skolan var ett förhärligande av massmord , ett förhärligande som var proportionellt mot antalet dödade människor och förstörda städer”
Västmakternas kanske främsta krigsmetod, urskillningslösa bombardemang från luften, finner ingen nåd hos Albert Szent-Györgyi:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1158) 11-18 nov.
Tomas var 1979-85 ordförande i Svenska Freds, i dag är han president i IPB (Internationella Fredsbyrån). Det är en anrik organisation, som grundades 1891 och redan 1910 fick Nobels fredspris. Härom veckan påminde Tomas mig om Albert Szent-Györgyis bok ”The Crazy Ape”, som utkom 1970 mitt under Vietnamkriget. När Tomas och jag till Per Anders Fogelströms (PAF) 70-årsdag 1987 sammanställde boken ”Från Platon till PAF” använde vi många citat från ”The Crazy Ape”.
Egentligen var Szent-Györgyi inte statsvetare eller historiker utan en framstående biokemist. Han var född 1893 i Ungern, sårades under första världskriget, verkade först i Cambridge och sedan i USA. 1937 fick han Nobelpris för sina forskningar om C-vitaminet. Redan då var han medveten om det militär-industriella komplexet, för så här skriver han:
”När jag fick nobelpriset, den enda klumpsumma pengar jag någonsin sett, måste jag göra något med det. Jag visste, att andra världskriget var nära och var rädd att om jag hade aktier som steg vid krig, skulle jag önska krig. Alltså bad jag min mäklare att köpa aktier som gick ned vid krig. Det gjorde han. Jag förlorade mina pengar och räddade min själ”
Och varför detta militär-industriella komplex är så framgångsrikt och vinstgivande förklarar Szent-Györgyi så här:
”Vårt militär-industriella komplex som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst”
Om militarismen skrev han:
”Arméer är definitionsmässigt det organiserade mördandets instrument”
och
”Ett av de främsta biologiska dragen hos en armé är att den liksom cancercellen måste växa och växa, även om tillväxt inte är behövlig”
Hur förhindrar man då att denna samhällscancer ständigt växer och slukar astronomiska summor av de arbetande människornas skattepengar? Professor Albert Szent-Györgyi föreslår:
”Vad vi verkligen behöver är en försvarsmakt mot den försvarsmakt som använder en del av våra skattepengar för att göra den propaganda som behövs för att få mera pengar av oss”
Trots sin bakgrund i naturvetenskapen anser han att historia är det viktigaste ämnet att studera, men det skall vara verklig historia och inte fokuserat på de nationella hjältar, vilkas statyers höjd är proportionell mot antalet människor de dödat: Han skriver:
”Det falska intrycket att bara fienden dödas i krig förstärks i praktiken genom att det bara är de överlevande som återvänder med sina romantiska historier. Om bara en enda gång de som dog nesligt i smutsen kunde komma hem, så skulle historien ta en annan kurs. Den historia jag lärde mig i skolan var ett förhärligande av massmord , ett förhärligande som var proportionellt mot antalet dödade människor och förstörda städer”
Västmakternas kanske främsta krigsmetod, urskillningslösa bombardemang från luften, finner ingen nåd hos Albert Szent-Györgyi:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1158) 11-18 nov.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1158) 07-11-11 till ....
....till den globala kampanjdagen (5/11) mot klustervapen. I 40 länder gjordes manifestationer. Tuff var aktivt i Tyresö centrum och samlade många namn på ett upprop mot klustervapen. Det blev sju fulltecknade listor.
....till Svenska Freds, som i en artikel i Folk och Försvars tidskrift ”Perspektiv” (5/11)
uppmanar försvarsminister Sten Tolgfors att låta Sverige gå i spetsen för ett långtgående förbud mot klustervapen. Det kommer att sprida fred, säkerhet och rädda liv, hävdas det. Artikeln i sin helhet finns på:
http://www.svenskafreds.se/klusterbomber/0711-Perpektiv-Tolgfors.shtml
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i e-post till Strandskolans rektor, personal och elever framfört sitt hjärtliga tack för skolans fina insats den 17 oktober. Då hade skolan ett Öppet hus, som inbringade 31 512 kr. Bhikhu framhåller att denna summa i den indiska ekonomin ger stor effekt, motsvarar 180 000 indiska rupier, som räcker till att täcka hälften av kostnaderna för lärarlöner och mat vid skolan Virekshetra i Dharampur. Där finns 118 elever i klasserna 3-7, vilka också bor på skolan.
....till tidskriften ”Deutscher Ostdienst” (10/2007), organ för de 14 miljoner tyskar som kring krigsslutet 1945 etniskt rensades från områden, där deras förfäder bott i sekler. Drygt två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen. I tidskriften berättas om den gamla svenskön Usedom vid Östersjön. Där fanns den tyska staden Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie. Om vad som hände där den 12 mars 1945, exakt en månad efter bombmassakern på flera tiotusen Dresdenbor heter det så här:
”Hamnen var full av flyktingsfartyg från Hinterpommern, Väst- och Ostpreussen. På järnvägsstationen stod överfulla lasarettståg beredda för avfart, när 671 amerikanska bombflygplan förvandlade staden till ett brinnande inferno. Över 23 000 människor dödades och begravdes på den närbelägna kullen Golm”
Efter ett besök vid massgraven Golm förekom 1999 på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion en halvtimme under rubriken ”Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse”. Underrubriken löd: ”Vem fan vet något om Swinemünde?” Det är en befogad fråga, för här handlade det om 23 000 dödade civila flyktingar och sårade soldar och Swinemünde låg nära Skåne. Hela denna radiohalvtimme finns att läsa på http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ juli 1999.
....till alla kloka och solidariska människor som använder Tuffs gåvobrev mangogrammen för att gratulera vid födelsedagar eller till minne av någon avliden. Det har bidragit till att 75 000 mangoträd nu har planterats bland indiska Dharampurs många små fattiga byar
....till Annika Nicolau, född Atterlo, uppvuxen i Fårdala, Tyresö, men sedan många år boende på Cypern. Hon var mycket hjälpsam genom att tipsa oss om Cypernsvenskar, så att flera intervjuer kunde göras för Succékanalen 91,4 –Tyresöradion vid besöket där för en vecka sedan
....till det populära samtalscaféet Filosofika, vars nästa träff redan är måndag den 12 november. Ämne: Brott och straff. Plats och tid: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, kl 19-21. Nästa Tuff-arrangemang har rubriken ”Vi minns Per Anders Fogelström”, då Göran Flodman och Åke Sandin berättar om Fogelströms stora insatser i svensk fredsrörelse. Det sker i Föreningsgårdens Kulturcafé tisdag den 27 november, kl 19
....till Svenska Freds, som i en artikel i Folk och Försvars tidskrift ”Perspektiv” (5/11)
uppmanar försvarsminister Sten Tolgfors att låta Sverige gå i spetsen för ett långtgående förbud mot klustervapen. Det kommer att sprida fred, säkerhet och rädda liv, hävdas det. Artikeln i sin helhet finns på:
http://www.svenskafreds.se/klusterbomber/0711-Perpektiv-Tolgfors.shtml
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i e-post till Strandskolans rektor, personal och elever framfört sitt hjärtliga tack för skolans fina insats den 17 oktober. Då hade skolan ett Öppet hus, som inbringade 31 512 kr. Bhikhu framhåller att denna summa i den indiska ekonomin ger stor effekt, motsvarar 180 000 indiska rupier, som räcker till att täcka hälften av kostnaderna för lärarlöner och mat vid skolan Virekshetra i Dharampur. Där finns 118 elever i klasserna 3-7, vilka också bor på skolan.
....till tidskriften ”Deutscher Ostdienst” (10/2007), organ för de 14 miljoner tyskar som kring krigsslutet 1945 etniskt rensades från områden, där deras förfäder bott i sekler. Drygt två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen. I tidskriften berättas om den gamla svenskön Usedom vid Östersjön. Där fanns den tyska staden Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie. Om vad som hände där den 12 mars 1945, exakt en månad efter bombmassakern på flera tiotusen Dresdenbor heter det så här:
”Hamnen var full av flyktingsfartyg från Hinterpommern, Väst- och Ostpreussen. På järnvägsstationen stod överfulla lasarettståg beredda för avfart, när 671 amerikanska bombflygplan förvandlade staden till ett brinnande inferno. Över 23 000 människor dödades och begravdes på den närbelägna kullen Golm”
Efter ett besök vid massgraven Golm förekom 1999 på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion en halvtimme under rubriken ”Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse”. Underrubriken löd: ”Vem fan vet något om Swinemünde?” Det är en befogad fråga, för här handlade det om 23 000 dödade civila flyktingar och sårade soldar och Swinemünde låg nära Skåne. Hela denna radiohalvtimme finns att läsa på http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ juli 1999.
....till alla kloka och solidariska människor som använder Tuffs gåvobrev mangogrammen för att gratulera vid födelsedagar eller till minne av någon avliden. Det har bidragit till att 75 000 mangoträd nu har planterats bland indiska Dharampurs många små fattiga byar
....till Annika Nicolau, född Atterlo, uppvuxen i Fårdala, Tyresö, men sedan många år boende på Cypern. Hon var mycket hjälpsam genom att tipsa oss om Cypernsvenskar, så att flera intervjuer kunde göras för Succékanalen 91,4 –Tyresöradion vid besöket där för en vecka sedan
....till det populära samtalscaféet Filosofika, vars nästa träff redan är måndag den 12 november. Ämne: Brott och straff. Plats och tid: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, kl 19-21. Nästa Tuff-arrangemang har rubriken ”Vi minns Per Anders Fogelström”, då Göran Flodman och Åke Sandin berättar om Fogelströms stora insatser i svensk fredsrörelse. Det sker i Föreningsgårdens Kulturcafé tisdag den 27 november, kl 19
MARIANNE STIEGER: Leve grannsämjan!
MARIANNE STIEGER: Leve grannsämjan!
Kära lyssnare.
Inget går väl upp mot en god grannsämja, eller hur? Jag, som sedan ett halvår tillbaka bor i ett hus med 51 grannfamiljer, har börjat förstå hur viktigt detta är. Inte ens med de få grannar jag hade i Öringe var det alltid så lätt att tycka och tänka lika. Hur skulle det då gå med 52 familjer? Visst, några ville ha gemensam vattenmätare, andra ville ha enskilda. Några tyckte att den nya parkeringsplatsen skulle asfalteras, andra tyckte det blev för dyrt. Men på det stora hela verkar allting fungera, och redan planeras den andra gemensamma festen, denna gång dock inomhus, även om jag så sent som den 1 november satt ute på Lilla Torg, detta vackra torg med sin medeltida atmosfär, och drack en café latte, medan jag njöt av den sista lilla solglimten.
Värre är det med grannsämjan tvärs över Sundet. Det talas vitt och brett om hur Malmö och Köpenhamn integreras. Visst flyttas det och man gifter sig i tusentals tvärs över Sundet. Danskarna köper sina hus här till lägre pris och svenska ungdomar jublar över de välbetalda jobb de får i Danmark. Så allting borde vara frid och fröjd och på ytan ser det också ut så.
Men skrapar man lite på ytan, upptäcker man en hel del problem som detta utbyte för med sig, och man märker också att det gror rätt mycket ilska i folkdjupet. Till exempel tar de danska familjer som bor här del av hela vår kommunala infrastruktur, med allt från förskola och skola till hemtjänst. Men – och detta väcker en viss ilska – de betalar ingen skatt här i Sverige. Den kammar den danska staten hem, om de jobbar i Danmark. Inte heller betalar de i Danmark så hög inkomstskatt som vi i Sverige. Deras skatt är betydligt lägre. Och eftersom den danska staten tar igen det på höga skatter på bilar, kommer danskarna hit och köper sina lyxbilar till svenska betydligt lägre priser. Danskar kommer hit och köper sommarstugor, svenskar får inte äga hus i Danmark. Allt detta väcker ont blod.
Sådana skillnader borde våra politiker med det snaraste rätta till om vi verkligen vill ha den Öresund-integration som alla talar om, och om vi vill behålla den goda grannsämjan tvärs över Sundet.
Går vi lite längre söderut, har grannsämjan suttit tämligen löst. Förhållandet mellan Tyskland och Polen har under den s.k. “tvillingregeringen“, det vill säga under tvillingarna Kaczynskis tid, varit kyligt, för att inte säga iskallt. Åtskilliga faktorer har bidragit till detta. En av orsakerna har varit att tyska „Bund der Vertriebenen“, de Fördrivnas förbund, under ledning av den starka och karismatiska Erika Steinbach under många år har krävt ett minnesmärke över de många miljoner från sina hembygder fördrivna tyskarnas lidande och död. Detta har Polens regering motsatt sig å det bestämdaste, och den tyska regeringen har vridit sig i konvulsioner för att slippa ta ett beslut som riskerar den bräckliga grannsämjan.
Nu bar det sig inte bättre än att den polska tvillingregeringen föll i ett val samma dag som Bund der Vertriebenen firade sitt femtioårsjubileum. Och se, Angela Merkel, den tyska förbundskanslern, kunde utan att riskera något sälla sig till skaran av gratulanter och lova, inte att det skulle bli ett minnesmärke, men att hon skulle tillsätta en kommitté som skall utarbeta ett förslag till minnesmärke. Alltid något! Grannsämjan är räddad för de närmaste tio åren medan kommitténs arbete pågår, och under tiden kanske den driftiga Erika Steinbach har avgått från ordförandeposten och minnesmärket fallit i lika stor glömska som den märkliga polska tvillingregeringen.
Men Zlatan då, min närapå nya nästgranne? Har jag glömt honom? Nej då, varken jag eller danskarna.
„Hvorfor har vi ingen Zlatan“? undrar den rödgröna Enhedslisten inför valet i Danmark, och låter honom i sin reklamfilm göra den berömda klacksparken för att slå ett slag för integrationen i Danmark.
Var rädda om er och era grannar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1158 veckan 11-18 nov. 2007)
Kära lyssnare.
Inget går väl upp mot en god grannsämja, eller hur? Jag, som sedan ett halvår tillbaka bor i ett hus med 51 grannfamiljer, har börjat förstå hur viktigt detta är. Inte ens med de få grannar jag hade i Öringe var det alltid så lätt att tycka och tänka lika. Hur skulle det då gå med 52 familjer? Visst, några ville ha gemensam vattenmätare, andra ville ha enskilda. Några tyckte att den nya parkeringsplatsen skulle asfalteras, andra tyckte det blev för dyrt. Men på det stora hela verkar allting fungera, och redan planeras den andra gemensamma festen, denna gång dock inomhus, även om jag så sent som den 1 november satt ute på Lilla Torg, detta vackra torg med sin medeltida atmosfär, och drack en café latte, medan jag njöt av den sista lilla solglimten.
Värre är det med grannsämjan tvärs över Sundet. Det talas vitt och brett om hur Malmö och Köpenhamn integreras. Visst flyttas det och man gifter sig i tusentals tvärs över Sundet. Danskarna köper sina hus här till lägre pris och svenska ungdomar jublar över de välbetalda jobb de får i Danmark. Så allting borde vara frid och fröjd och på ytan ser det också ut så.
Men skrapar man lite på ytan, upptäcker man en hel del problem som detta utbyte för med sig, och man märker också att det gror rätt mycket ilska i folkdjupet. Till exempel tar de danska familjer som bor här del av hela vår kommunala infrastruktur, med allt från förskola och skola till hemtjänst. Men – och detta väcker en viss ilska – de betalar ingen skatt här i Sverige. Den kammar den danska staten hem, om de jobbar i Danmark. Inte heller betalar de i Danmark så hög inkomstskatt som vi i Sverige. Deras skatt är betydligt lägre. Och eftersom den danska staten tar igen det på höga skatter på bilar, kommer danskarna hit och köper sina lyxbilar till svenska betydligt lägre priser. Danskar kommer hit och köper sommarstugor, svenskar får inte äga hus i Danmark. Allt detta väcker ont blod.
Sådana skillnader borde våra politiker med det snaraste rätta till om vi verkligen vill ha den Öresund-integration som alla talar om, och om vi vill behålla den goda grannsämjan tvärs över Sundet.
Går vi lite längre söderut, har grannsämjan suttit tämligen löst. Förhållandet mellan Tyskland och Polen har under den s.k. “tvillingregeringen“, det vill säga under tvillingarna Kaczynskis tid, varit kyligt, för att inte säga iskallt. Åtskilliga faktorer har bidragit till detta. En av orsakerna har varit att tyska „Bund der Vertriebenen“, de Fördrivnas förbund, under ledning av den starka och karismatiska Erika Steinbach under många år har krävt ett minnesmärke över de många miljoner från sina hembygder fördrivna tyskarnas lidande och död. Detta har Polens regering motsatt sig å det bestämdaste, och den tyska regeringen har vridit sig i konvulsioner för att slippa ta ett beslut som riskerar den bräckliga grannsämjan.
Nu bar det sig inte bättre än att den polska tvillingregeringen föll i ett val samma dag som Bund der Vertriebenen firade sitt femtioårsjubileum. Och se, Angela Merkel, den tyska förbundskanslern, kunde utan att riskera något sälla sig till skaran av gratulanter och lova, inte att det skulle bli ett minnesmärke, men att hon skulle tillsätta en kommitté som skall utarbeta ett förslag till minnesmärke. Alltid något! Grannsämjan är räddad för de närmaste tio åren medan kommitténs arbete pågår, och under tiden kanske den driftiga Erika Steinbach har avgått från ordförandeposten och minnesmärket fallit i lika stor glömska som den märkliga polska tvillingregeringen.
Men Zlatan då, min närapå nya nästgranne? Har jag glömt honom? Nej då, varken jag eller danskarna.
„Hvorfor har vi ingen Zlatan“? undrar den rödgröna Enhedslisten inför valet i Danmark, och låter honom i sin reklamfilm göra den berömda klacksparken för att slå ett slag för integrationen i Danmark.
Var rädda om er och era grannar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1158 veckan 11-18 nov. 2007)
EIVORS UPPROP MOT KRIGSINDUSTRIERNA
Eivor Sydberg är norrbottniska i Härjedalen. Härom veckan hördes hon på telefon i Radio Tuff och nu hörs hon på det återupplivade Klarspråk, som Tyresöradion sänder och som andra närradiostationer hakar på.
Hon skriver att hon 1994 hörde läkaren Christina Doctare berätta om hur unga flickor under det grymma inbördeskriget i forna Jugoslavien rövades bort för att hamna i våldtäktsläger. Det berörde henne så djupt att hon inte kunde sova, så i stället skrev hon följande upprop:
----------------------------------------------------------
Jag är en mor, som har tre barn och två barnbarn. Jag är förtvivlad över vår värld, som brinner av krig och elände. Det hjälper föga på lång sikt med enbart medicin, mat och vatten, det är en droppe i havet. Människorna måste få utbildning och hjälp till självhjälp, oavsett var vi bor på jorden
Det måste också bildas en världsorganisation mot krigsindustrierna. Mödrar och läkare ska stå bakom denna organisation. Vi mödrar sätter liv till världen, och läkarna bevarar liv.
Vi mödrar föder underbara liv till denna vackra värld. Alla önskar vi barnen det bästa i livet. I krig blir våra döttrar våldförda och våra söner blir mördade eller lemlästade fysiskt och psykiskt. Alla våra söner vill leva, de är inte fiender till varandra.
Ingen har mig veterligt krävt med kraft, att krigsindustrierna skall ställa om produktionen och att deras forskare skall arbeta för liv, inte för död. Ingen regering har ställt detta krav, ej heller Förenta Nationerna. Så länge detta inte sker fortsätter mördandet och förödelsen av vår jord.
Talet om dålig ekonomi är inte sant. Det är fördelningen som är absurd. Det finns obegränsade pengar i omlopp, även i Sverige. Vi skulle kunna göra underverk i hela den fattiga delen av världen med bara en bråkdel av krigsindustrins vinster.
Jag beundrar alla människor som i olika organisationer arbetar för fred. De är värda allt beröm. Men jag är orolig för mina och andra mödrars barn och barnbarn. Vilken framtid går de till mötes?
MÖDRAR OCH LÄKARE! LÅT OSS BILDA EN ORGANISATION MED NAMNET ”MÖDRAR OCH LÄKARE MOT KRIGSINDUSTRIERNA”! LÅT OSS SPRIDA DESS BUDSKAP ÖVER HELA VÄRLDEN!
--------------------------------------------------
Eivor Sydberg, Sveg, i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 11-18 nov 2007
Hon skriver att hon 1994 hörde läkaren Christina Doctare berätta om hur unga flickor under det grymma inbördeskriget i forna Jugoslavien rövades bort för att hamna i våldtäktsläger. Det berörde henne så djupt att hon inte kunde sova, så i stället skrev hon följande upprop:
----------------------------------------------------------
Jag är en mor, som har tre barn och två barnbarn. Jag är förtvivlad över vår värld, som brinner av krig och elände. Det hjälper föga på lång sikt med enbart medicin, mat och vatten, det är en droppe i havet. Människorna måste få utbildning och hjälp till självhjälp, oavsett var vi bor på jorden
Det måste också bildas en världsorganisation mot krigsindustrierna. Mödrar och läkare ska stå bakom denna organisation. Vi mödrar sätter liv till världen, och läkarna bevarar liv.
Vi mödrar föder underbara liv till denna vackra värld. Alla önskar vi barnen det bästa i livet. I krig blir våra döttrar våldförda och våra söner blir mördade eller lemlästade fysiskt och psykiskt. Alla våra söner vill leva, de är inte fiender till varandra.
Ingen har mig veterligt krävt med kraft, att krigsindustrierna skall ställa om produktionen och att deras forskare skall arbeta för liv, inte för död. Ingen regering har ställt detta krav, ej heller Förenta Nationerna. Så länge detta inte sker fortsätter mördandet och förödelsen av vår jord.
Talet om dålig ekonomi är inte sant. Det är fördelningen som är absurd. Det finns obegränsade pengar i omlopp, även i Sverige. Vi skulle kunna göra underverk i hela den fattiga delen av världen med bara en bråkdel av krigsindustrins vinster.
Jag beundrar alla människor som i olika organisationer arbetar för fred. De är värda allt beröm. Men jag är orolig för mina och andra mödrars barn och barnbarn. Vilken framtid går de till mötes?
MÖDRAR OCH LÄKARE! LÅT OSS BILDA EN ORGANISATION MED NAMNET ”MÖDRAR OCH LÄKARE MOT KRIGSINDUSTRIERNA”! LÅT OSS SPRIDA DESS BUDSKAP ÖVER HELA VÄRLDEN!
--------------------------------------------------
Eivor Sydberg, Sveg, i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 11-18 nov 2007
onsdag, november 7
FOLKE BERNADOTTES DÖD OCH EFTERMÄLE
För en månad sedan berättade Radio Tuffs kvinna i Skåne, Marianne Stieger, att ett nytt monument till minne av Folke Bernadottes vita bussar hade invigts i Malmö. På grund av utlandsvistelse blev det från 2007-11-04 ett annorlunda Radio Tuff, som först hördes på Succékanalen 91,4 i december 1998
Hade någon för femton år sen sagt att jag skulle komma att intressera mig för Folke Bernadotte, hade jag blivit mycket förvånad, kanske protesterat. Men mitt intresse väcktes via underliga bakvägar. Estonias tragiska förlisning var faktiskt inledningen. Jag började då att kolla upp andra fartygskatastrofer i Östersjön, främst i slutet av andra världskriget. Jag fann bara alltför mycket av mänskligt elände, sådant som kom både Estonia och till och med Titanics 1523 offer att förblekna en aning.
För här var det bland annat frågan om ca 10 000 tyska offer för torpederingen av Wilhelm Gustloff i januari 1945, den värsta fartygskatastrofen i alla hav genom tiderna och 7000 dränkta tyska flyktingar vid torpederingen av Goya i april 1945. Och den kanske märkligaste tragedin inträffade, när brittiskt flyg sänkte passagerarfartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. Dels skedde det den 3 maj 1945, bara fem dagar före krigsslutet, dels var det 7000 fångar, evakuerade från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades. Och framförallt: den svenske läkaren Hans Arnoldssson var snubblande nära att förhindra tragedin. Han underrättade britterna på förmiddagen den 3 maj om dessa fartygs mänskliga last. Men som britterna sedan förklarade förekom "failure in communications" och "the message went astray". Arnoldsson tillhörde den skandinaviska Röda korsexpeditionen. På det viset blev jag intresserad också av expeditionens ledare, Folke Bernadotte.
Jag är inte vidskeplig men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. För 37 år sen, den 17 september 1961, omkom Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika och den 17 september 1948 hände det här i den heliga staden Jerusalem:
Tre bilar kommer i uppförsbacke på den smala grusvägen. I den första, som körs av den belgiske majoren Massart, sitter tre svenskar. Den andra har den schweiziske rödakorsläkaren Facel vid ratten. Den tredje, en glänsande Chrysler, körs av den amerikanske översten Frank Begley och har två svenskar, en amerikan och en fransman som passagerare.
En arméjeep glider fram och tvingar de tre bilarna att stanna. Tre män i israeliska militärmössor hoppar ur och närmar sig bilarna. Två av dem skjuter sönder däcken. En annan sticker in sin k-pist genom fönstret i den tredje bilens baksäte. Han avfyrar sex skott mot den närmaste passageraren, som träffas i halsen, bröstet och armen. Offret slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. En annan passagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar.
Det första mordoffret var FN-medlaren Folke Bernadotte, det andra den franske FN-observatören, överste André Sérot.
Samma kväll fick nyhetsbyråerna ett meddelande från förövarna. Där hävdades, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Tre dagar senare beklagade de dock, att de av misstag dödat André Sérot. Det var den svenske generalen Åge Lundström de hade varit ute efter. Honom betecknade de som "brittisk agent och antisemit". Misstaget berodde på att Sérot hade bytt plats med Lundström. Och här möter vi en av de många ironierna i detta drama: Sérot ville sitta bredvid Bernadotte för att få tillfälle att tacka denne för att hans fru, Madame Sérot, 1945 hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar under ledning av Bernadotte.
Terroristerna tillhörde en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar, känd under förkortningen Lehi . Den var inriktad på att bilda en judisk stat, långt större än den nyblivna staten Israel. De ville som det står i Bibeln ha ett Eretz Israel från Nilen till Eufrat, alltså väldigt mycket större än det lilla område Förenta Nationerna hade tillerkänt den nya staten.
Den 9 april 1948, ett halvår före mordet på Bernadotte och fem veckor innan staten Israel bildades hade Lehi deltagit i massakern i byn Deir Yassin utanför Jerusalem. Denna slakt på palestinska barn, kvinnor och män och andra övergrepp mot andra palestinska byar bidrog starkt till att hundratusentals skärrade palestinier flydde. På kort sikt ledde den till att araberna hämnades genom att angripa en pansarkolonn med judiska läkare och forskare, varvid många människor brändes inne i pansarfordonen.
Annars hade dessa israeliska ultras främst haft britterna som sina måltavlor. Sedan början av 1920-talet var Palestina ett brittiskt mandatområde. I London var man inte helt lycklig över den sionistiska agitationen och den judiska inflyttningen till området, som kom att tillta starkt efter andra världskriget. Britterna hade kvoterat antalet judiska invandrare per år och stoppade åtskilliga emigrantfartyg, ibland med otäcka skeppsbrott och tragedier som följd. Det berodde inte på att Churchill och Attlee var antijudiska utan på rädsla för att provocera arabvärlden med all dess olja. Nu när britternas stora imperium upplöstes i allt snabbare takt var de måna om att försöka behålla arabländerna som sin intressesfär.
Medan 30 000 palestinska judar slogs på den allierade sidan i kriget och den judiska ledningen med David Ben Gurion och Chaim Weizmann i spetsen försökte skapa en stat främst med hjälp av förhandlingar och andra fredliga medel, var extremgrupperna Irgun och Lehi otåligare. För dem var britterna förtryckare och outhärdliga ockupanter av deras land och mord på britter hade varit på dagordningen under flera år. Mellan maj 1945 och oktober 1947 dödades genom judisk terrorism 127 britter. Den värsta smällen kom den 26 juli 1946, då det brittiska militärhögkvarteret i Jerusalem, Hotell King David, sprängdes med 80 dödsoffer som följd, däribland också många araber och judar.
Och det mest spektakulära mordet inträffade redan under kriget. Den 6 november 1944 glider en svart bil av märket Humber med Union Jack i flagghållarna fram genom Kairo och bromsar in framför ingången till residenset hos den brittiska chefen för mellanöstern, Walter Edward Guiness (Guiness--irländsk porter), alias lord Moyne. När chauffören skall öppna bilens bakdörr för lord Moyne springer två mycket unga män fram. Den ene skjuter lorden med tre skott och den andre dödar chauffören också med tre skott och sen kastar de sig upp på cyklar och trampar iväg. Men de har otur. Dom stoppas av en egyptisk mc-polis.
Fem månader senare hängdes de. Lehi hade fått två martyrer till.
Men i London hade lord Moynes vän, Winston Churchill, inte skrätt orden. Först var han, seklets kanske främste vältalare, så upprörd att han inte ville ta till orda i underhuset. Efter någon vecka brännmärkte han dådet som ett "skamligt brott", varnade för att hans "drömmar om sionismen skulle gå upp i rök från lönnmördares pistoler", som i stället skulle kunna producera "gangsters värdiga Nazityskland".
Ja, så antibrittiska var de här militanta judiska högergrupperna, att de 1941, mitt under andra världskriget, via Beirut kontaktade den tyska ambassaden i Ankara, vars chef var den inte okände före detta politikern Franz von Papen. De ställde då i utsikt att i samarbete med Hitlers Tyskland bekämpa den gemensamma huvudfienden, England!
Vilka var de här nationalistiska grupperna? Den ena var Irgun Zwei Leumi, bildad redan under 1930-talet. Den begick till exempel en rad mord på araber under sommaren 1939. Några år senare skulle en immigrant från Warszawa, Menachem Begin, bli dess ledare. 1977 skulle han bli Israels premiärminister och året därpå tillsammans med Egyptens Anwar Sadat få Nobels fredspris. Men det var för andra bedrifter än dem i Irgun.
Ur denna grupp, Irgun, bröt sig ett ännu mera beslutsamt gäng ut. De kallade sig Israels frihetskämpar, förkortat Lehi, och det var de som sedan skulle mörda bland andra lord Moyne, Bernadotte och Sérot. Av engelsmännen kallades de the Stern Gang, Sternligan. Dess grundare var nämligen Avraham Stern, en märklig man, mycket begåvad, både klädsnobb och fruntimmerskarl, dessutom poet och fullständigt hängiven tanken på ett Storisrael. Det finns israeliska historiker som menar att Sterns idéer hade sitt upphov i europeisk fascism. Han var faktiskt också i Italien på ett stipendium till Bologna under en tid på 1930-talet och skall då ha blivit en beundrare av Mussolinis fasta ledarskap. Hans poesi var bloddrypande: "Vi skall be för frihet --vi ska be med revolvern, maskingeväret och minan", skrev han.
Den här gruppen organiserade en serie attentat mot brittiska soldater och poliser och därför anställde britterna en klappjakt på dem. Så småningom klämtade klockan också för Avraham Stern. I februari 1942 trängde sju britter under ledning av kapten Geoffrey Morton in i hans gömställe i Tel Aviv. Stern gömde sig i ett skåp men hittades snabbt och sköts, enligt britterna när han försökte undkomma genom fönstret.
"Det kändes som min värld rasade samman" sade en annan medlem av Lehi-Sterngruppen, när han hörde talas om Sterns död. Hans täcknamn var Michael, hette egentligen Yitshak Yezernitsky, bördig från Polen, men skulle bli väldigt känd under namnet Yitshak Shamir. Den då 27-årige Shamir satt 1942 i brittiskt fängelse. Han tillhörde de verkliga hårdingarna i Lehi, han var "av den typen som antagligen bara läst en enda bok i sitt liv, en som handlade om bomber och sabotage", som en israelisk officer och medfånge uttryckte det. Han hade nog läst många flera, men hade redan hemma i Polen vant sig med vapen.
Den här tuffingen, han rymde förstås genom all brittisk taggtråd och blev nu Lehis, Sternligans, ledare. Han lät skägget växa och klarade sig i fyra år men 1946 blev han till sist igenkänd av den brittiske sergeanten T.G. Martin, som hade specialiserat sig på att identifiera efterlysta terrorister.
Den här gången tog britterna inga risker utan skickade iväg Shamir till ett fängelse i Eritrea. Men innan han försvann, hann han instruera sina ligamedlemmar att hämnas. När sergeant Martin kom till tennisbanan i Haifa för sin sedvanliga tennistimme hann han lägga märke till två egendomliga figurer på banan intill. Innan han fick upp revolvern, träffades han av en skur av kulor, och hans blod färgade en-tout-cas-banan ännu rödare.
Så där gick det till mellan britter och judiska terrorister. Det var inte evangeliernas kärlekslära som gällde i den heliga staden utan Gamla testamentets öga för öga och tand för tand. När britterna 1947 hängde fem Irgun-terrorister svarade Irgun med att kidnappa engelska officerare och hänga dom som vedergällning. Inte att undra på att britterna överlämnade den här heta potatisen till FN och bad den nyblivna organisationen att ordna upp det. Bernadotte fick en enormt svår uppgift med en observatörskår som trots hans envetna propåer förblev alldeles för fåtalig.
Shamir var alltså oskadliggjord, förvisad till Afrika. Men våren 1948 genomförde han en mycket äventyrlig rymning också ur detta fängelse och tog sig tillbaka till Israel. Det var han som var hjärnan bakom morden på Bernadotte och Sérot den 17 september 1948.
Kati Marton, gift med förre Balkanmedlaren Holbrooke, skrev 1994 boken "A Death in Jerusalem", som kom på svenska året efter med titeln "Döden i Jerusalem". Hon menar, att mordet på Bernadotte för Israel, Sverige och USA var något som måste glömmas fortast möjligt. Delvis har man lyckats med detta, för jag har träffat flera välutbildade svenskar i åldern 20-40, som inte haft en aning om det här. Letar man i Stockholm efter Folke Bernadottes gata får man leta länge. Den finns ute på Ladugårdsgärde men är så obetydlig att den inte är utsatt på telefonkatalogernas omfattande kartblad.
Det finns flera omständigheter som gör tystnaden förklarlig. Yitshak Shamir skulle på 1980-talet efterträda den andre gamle terroristledaren, Menachem Begin, som Israels ledande politiker. Han blev utrikesminister, premiärminister och inrikesminister. Det ser inte bra ut i ett demokratiskt land att en tidigare medlem av en organisation, som ville hjälpa Hitler mot britterna och genomförde mordet på två höga FN-tjänstemän får en så ledande position. I Sverige och många andra västländer skulle en person med sådana meriter inte ens anförtros att vara suppleant i en liten kommunal nämnd.
Visserligen bekämpade det officiella Israel med landsfadern Ben Gurion i spetsen sina extremgrupper och med förnyad styrka efter mordet på Bernadotte. De flesta judar var lika förfärade som alla andra över dådet, så vi ska inte hemfalla åt den korkat rasistiska tron på kollektivskuld, som tidigare drabbat judar så grymt och under efterkrigstiden också till exempel tyskar, serber och araber. Men ingen har någonsin ställts inför rätta för morden, trots att förövarna sedan länge varit kända. Han som pumpade 24 skott i Bernadotte och Sérot hette Yehoshua Cohen. Han blev sedermera vän och livvakt åt ingen mindre än David Ben Gurion.
En olustig stämningsbild får man av en israelisk TV-sändning från 1991, delvis återgiven på sen kvällstid i svensk TV. Här berättar veteranerna från Lehi om sitt mord på Bernadotte, som förlöjligas under studiopublikens skratt. Det är alltså ostraffade brottslingar som raljerar och hånar mordoffret till publikens förnöjelse.
En annan olustig omständighet kom fram i en norsk TV-dokumentär -- om man nu skall tro på media, vilket man ofta ska akta sig för. Hur som helst, den handlade om FNs förste generalsekreterare, norrmannen Tryggve Lie. Han påstods ha haft hemliga kontakter med Israels utrikes- och säkerhetstjänst. Stackars Folke Bernadotte, som hade en nästan hopplös uppgift -- Clinton brottades med den 50 år senare--, om han dessutom hade sin högste chef som tjallare bakom ryggen på sig!
Lika olustiga är angreppen på Bernadotte de senaste 50 åren. När jag nu tänker avslöja ett par av dessa historieförfalskningar måste jag bli lite personlig och påpeka att jag inte gör det för att greve Bernadotte var av kunglig börd, Gustav V:s brorson. Själv är jag är republikan och jag har varit i Indien åtta gånger och har därför inget till övers för kastväsendet, inte heller den rest vi har i Sverige i form av kungafjäsk, låt vara att jag tycker Silvia är en söt och begåvad invandrarflicka.
Det är inte heller för att Bernadotte var kavalleriofficer, själv var jag landsstormspojke och sedan sergeant, men i infanteriet, innan jag blev pacifist och hamnade i fängelse för att jag vägrade tillhöra en organisation som då planerade svenska kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. Han tillhörde en tidigare generation än jag och sannolikt var många av hans värderingar helt andra än mina nuvarande. Och kanske var det bara hans förnamn som hade något folkligt i sig hos honom.
Men hur lite jag än kan identifiera mig med greve Folke Bernadotte tycker jag illa om när man av någon anledning och i demagogisk iver gång på gång försöker beljuga en skändligen mördad fredsmedlare och Rödakors-ledare.
Den första stora svartmålningen kom bara några år efter mordet. Då presenterades ett brev, daterat den 10 mars 1945, till Gestapo- och SS-chefen Heinrich Himmler. Det var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte". Det innehöll verkligen politisk dynamit, för i brevet till Himmler står bland annat:
"Judarna är lika lite önskvärda i Sverige som de är i Tyskland. Därför förstår jag fullständigt er inställning i judefrågan. Jag hör av medicinaren Kersten, att Ni har frigivit 5000 judar som får fara till Sverige. Jag uppskattar inte detta, eftersom jag inte önskar ta med några judar."
Och lite längre ner i brevet ger han till och med Himmler råd om hur man effektivare ska bomba London:
"Era V-vapen träffar inte så bra i London. Jag bilägger en skiss med engelska militära mål"
Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Brevet hade "hittats" av Felix Kersten, Himmlers massör under kriget. Himmler led av nervösa magbesvär och den lettisk-finske Kersten blev oumbärlig för denne toppnazist, hans "magiska Buddha", "mannen med mirakelhänderna". I Lena Einhorns dokumentärfilm om Gilel Storch på svensk TV framställs Kersten närmast som en hjälte och otvivelaktigt spelade han en viktig roll för att förmå Himmler att släppa fångar från koncentrationslägren till Sverige genom Bernadottes Rödakors-expedition.
Men efter kriget var det ingen merit att ha varit Himmlers välgörare, belönad med stor gård i Tyskland och våning i Stockholm. Den brittiske ambassadören i Stockholm hade telegraferat till London: "Jag känner Kersten som nazist". Kersten fruktade att bli utlämnad till sitt sovjetockuperade hemland, Lettland. Han försökte att mot gällande regler snabbt få svenskt pass men den formelle Bernadotte tycks inte ha hjälpt honom.
Det var holländarna som blev Kerstens räddning och tacksamt gav honom medborgarskap och höga ärebetygelser, till och med nominerade honom till Nobels fredspris. Kersten förevisade nämligen "bevis" i form av sina egna dagboksanteckningar från kriget om att han hade lyckats rädda hela tre miljoner holländare. Han hade övertalat sin vän Himmler att låta bli att deportera holländarna till Polen.
Det skulle dröja i över tjugo år innan den för Bernadotte så komprometterande bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att Kerstens förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin. Som Kati Marton i sin bok uttrycker det var det här brevet "ett uppenbart falsarium med absurda plumpheter".
En efterklang av den här smutskastningen presterade svenska media i våren 1998. De påstod att Bernadotte och hans räddningsexpedition i Tyskland 1945 skulle ha avvisat judar. Som källa använde de uppgifter från en enda man, en norsk medborgare av polsk-judiskt ursprung. Det påstods rentav att Bernadotte själv skulle ha varit med när judar kastades ut ur de vita bussarna. Men som Röda korsets Christina Magnusson och Peter Örn påpekade i en DN-artikel var Bernadotte vid tidpunkten för denna påstådda händelse i Danmark.
I media påstods att bara 3 500 judar hade räddats hit av de vita bussarna. Men i Nationalencyklopedin liksom i Lena Einhorns TV-dokumentär anges antalet till Sverige räddade judar till 11 000. [1]
Från Norge kom det i april 1998 ett intressant uttalande, som inte fick mycket utrymme i svenska medier, om något alls. Det kom via den norska nyhetsbyrån NTB och kunde i alla fall läsas på Internet. Det var en protest från de norska krigsveteranorganisationerna och inleds så här:
"Ett program i Sveriges Radio förra veckan hävdade att Bernadotte förbisåg judiska fångar i de tyska koncentrationslägren och inriktade sig på att hämta hem danskar och norrmän. Radioprogrammet gav upphov till många artiklar på temat 'Bernadotte lurade oss, hans gloria har ramlat av'"
I det här uttalandet som samtliga norska veteranorganisationer står bakom heter det:
"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"
De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Slutmeningen lyder:
"Vi är övertygade om att en objektiv historieskrivning kommer att bekräfta vår inställning"
Så säger alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger.
Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1157) 4-11 okt.2007
Hade någon för femton år sen sagt att jag skulle komma att intressera mig för Folke Bernadotte, hade jag blivit mycket förvånad, kanske protesterat. Men mitt intresse väcktes via underliga bakvägar. Estonias tragiska förlisning var faktiskt inledningen. Jag började då att kolla upp andra fartygskatastrofer i Östersjön, främst i slutet av andra världskriget. Jag fann bara alltför mycket av mänskligt elände, sådant som kom både Estonia och till och med Titanics 1523 offer att förblekna en aning.
För här var det bland annat frågan om ca 10 000 tyska offer för torpederingen av Wilhelm Gustloff i januari 1945, den värsta fartygskatastrofen i alla hav genom tiderna och 7000 dränkta tyska flyktingar vid torpederingen av Goya i april 1945. Och den kanske märkligaste tragedin inträffade, när brittiskt flyg sänkte passagerarfartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. Dels skedde det den 3 maj 1945, bara fem dagar före krigsslutet, dels var det 7000 fångar, evakuerade från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades. Och framförallt: den svenske läkaren Hans Arnoldssson var snubblande nära att förhindra tragedin. Han underrättade britterna på förmiddagen den 3 maj om dessa fartygs mänskliga last. Men som britterna sedan förklarade förekom "failure in communications" och "the message went astray". Arnoldsson tillhörde den skandinaviska Röda korsexpeditionen. På det viset blev jag intresserad också av expeditionens ledare, Folke Bernadotte.
Jag är inte vidskeplig men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. För 37 år sen, den 17 september 1961, omkom Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika och den 17 september 1948 hände det här i den heliga staden Jerusalem:
Tre bilar kommer i uppförsbacke på den smala grusvägen. I den första, som körs av den belgiske majoren Massart, sitter tre svenskar. Den andra har den schweiziske rödakorsläkaren Facel vid ratten. Den tredje, en glänsande Chrysler, körs av den amerikanske översten Frank Begley och har två svenskar, en amerikan och en fransman som passagerare.
En arméjeep glider fram och tvingar de tre bilarna att stanna. Tre män i israeliska militärmössor hoppar ur och närmar sig bilarna. Två av dem skjuter sönder däcken. En annan sticker in sin k-pist genom fönstret i den tredje bilens baksäte. Han avfyrar sex skott mot den närmaste passageraren, som träffas i halsen, bröstet och armen. Offret slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. En annan passagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar.
Det första mordoffret var FN-medlaren Folke Bernadotte, det andra den franske FN-observatören, överste André Sérot.
Samma kväll fick nyhetsbyråerna ett meddelande från förövarna. Där hävdades, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Tre dagar senare beklagade de dock, att de av misstag dödat André Sérot. Det var den svenske generalen Åge Lundström de hade varit ute efter. Honom betecknade de som "brittisk agent och antisemit". Misstaget berodde på att Sérot hade bytt plats med Lundström. Och här möter vi en av de många ironierna i detta drama: Sérot ville sitta bredvid Bernadotte för att få tillfälle att tacka denne för att hans fru, Madame Sérot, 1945 hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar under ledning av Bernadotte.
Terroristerna tillhörde en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar, känd under förkortningen Lehi . Den var inriktad på att bilda en judisk stat, långt större än den nyblivna staten Israel. De ville som det står i Bibeln ha ett Eretz Israel från Nilen till Eufrat, alltså väldigt mycket större än det lilla område Förenta Nationerna hade tillerkänt den nya staten.
Den 9 april 1948, ett halvår före mordet på Bernadotte och fem veckor innan staten Israel bildades hade Lehi deltagit i massakern i byn Deir Yassin utanför Jerusalem. Denna slakt på palestinska barn, kvinnor och män och andra övergrepp mot andra palestinska byar bidrog starkt till att hundratusentals skärrade palestinier flydde. På kort sikt ledde den till att araberna hämnades genom att angripa en pansarkolonn med judiska läkare och forskare, varvid många människor brändes inne i pansarfordonen.
Annars hade dessa israeliska ultras främst haft britterna som sina måltavlor. Sedan början av 1920-talet var Palestina ett brittiskt mandatområde. I London var man inte helt lycklig över den sionistiska agitationen och den judiska inflyttningen till området, som kom att tillta starkt efter andra världskriget. Britterna hade kvoterat antalet judiska invandrare per år och stoppade åtskilliga emigrantfartyg, ibland med otäcka skeppsbrott och tragedier som följd. Det berodde inte på att Churchill och Attlee var antijudiska utan på rädsla för att provocera arabvärlden med all dess olja. Nu när britternas stora imperium upplöstes i allt snabbare takt var de måna om att försöka behålla arabländerna som sin intressesfär.
Medan 30 000 palestinska judar slogs på den allierade sidan i kriget och den judiska ledningen med David Ben Gurion och Chaim Weizmann i spetsen försökte skapa en stat främst med hjälp av förhandlingar och andra fredliga medel, var extremgrupperna Irgun och Lehi otåligare. För dem var britterna förtryckare och outhärdliga ockupanter av deras land och mord på britter hade varit på dagordningen under flera år. Mellan maj 1945 och oktober 1947 dödades genom judisk terrorism 127 britter. Den värsta smällen kom den 26 juli 1946, då det brittiska militärhögkvarteret i Jerusalem, Hotell King David, sprängdes med 80 dödsoffer som följd, däribland också många araber och judar.
Och det mest spektakulära mordet inträffade redan under kriget. Den 6 november 1944 glider en svart bil av märket Humber med Union Jack i flagghållarna fram genom Kairo och bromsar in framför ingången till residenset hos den brittiska chefen för mellanöstern, Walter Edward Guiness (Guiness--irländsk porter), alias lord Moyne. När chauffören skall öppna bilens bakdörr för lord Moyne springer två mycket unga män fram. Den ene skjuter lorden med tre skott och den andre dödar chauffören också med tre skott och sen kastar de sig upp på cyklar och trampar iväg. Men de har otur. Dom stoppas av en egyptisk mc-polis.
Fem månader senare hängdes de. Lehi hade fått två martyrer till.
Men i London hade lord Moynes vän, Winston Churchill, inte skrätt orden. Först var han, seklets kanske främste vältalare, så upprörd att han inte ville ta till orda i underhuset. Efter någon vecka brännmärkte han dådet som ett "skamligt brott", varnade för att hans "drömmar om sionismen skulle gå upp i rök från lönnmördares pistoler", som i stället skulle kunna producera "gangsters värdiga Nazityskland".
Ja, så antibrittiska var de här militanta judiska högergrupperna, att de 1941, mitt under andra världskriget, via Beirut kontaktade den tyska ambassaden i Ankara, vars chef var den inte okände före detta politikern Franz von Papen. De ställde då i utsikt att i samarbete med Hitlers Tyskland bekämpa den gemensamma huvudfienden, England!
Vilka var de här nationalistiska grupperna? Den ena var Irgun Zwei Leumi, bildad redan under 1930-talet. Den begick till exempel en rad mord på araber under sommaren 1939. Några år senare skulle en immigrant från Warszawa, Menachem Begin, bli dess ledare. 1977 skulle han bli Israels premiärminister och året därpå tillsammans med Egyptens Anwar Sadat få Nobels fredspris. Men det var för andra bedrifter än dem i Irgun.
Ur denna grupp, Irgun, bröt sig ett ännu mera beslutsamt gäng ut. De kallade sig Israels frihetskämpar, förkortat Lehi, och det var de som sedan skulle mörda bland andra lord Moyne, Bernadotte och Sérot. Av engelsmännen kallades de the Stern Gang, Sternligan. Dess grundare var nämligen Avraham Stern, en märklig man, mycket begåvad, både klädsnobb och fruntimmerskarl, dessutom poet och fullständigt hängiven tanken på ett Storisrael. Det finns israeliska historiker som menar att Sterns idéer hade sitt upphov i europeisk fascism. Han var faktiskt också i Italien på ett stipendium till Bologna under en tid på 1930-talet och skall då ha blivit en beundrare av Mussolinis fasta ledarskap. Hans poesi var bloddrypande: "Vi skall be för frihet --vi ska be med revolvern, maskingeväret och minan", skrev han.
Den här gruppen organiserade en serie attentat mot brittiska soldater och poliser och därför anställde britterna en klappjakt på dem. Så småningom klämtade klockan också för Avraham Stern. I februari 1942 trängde sju britter under ledning av kapten Geoffrey Morton in i hans gömställe i Tel Aviv. Stern gömde sig i ett skåp men hittades snabbt och sköts, enligt britterna när han försökte undkomma genom fönstret.
"Det kändes som min värld rasade samman" sade en annan medlem av Lehi-Sterngruppen, när han hörde talas om Sterns död. Hans täcknamn var Michael, hette egentligen Yitshak Yezernitsky, bördig från Polen, men skulle bli väldigt känd under namnet Yitshak Shamir. Den då 27-årige Shamir satt 1942 i brittiskt fängelse. Han tillhörde de verkliga hårdingarna i Lehi, han var "av den typen som antagligen bara läst en enda bok i sitt liv, en som handlade om bomber och sabotage", som en israelisk officer och medfånge uttryckte det. Han hade nog läst många flera, men hade redan hemma i Polen vant sig med vapen.
Den här tuffingen, han rymde förstås genom all brittisk taggtråd och blev nu Lehis, Sternligans, ledare. Han lät skägget växa och klarade sig i fyra år men 1946 blev han till sist igenkänd av den brittiske sergeanten T.G. Martin, som hade specialiserat sig på att identifiera efterlysta terrorister.
Den här gången tog britterna inga risker utan skickade iväg Shamir till ett fängelse i Eritrea. Men innan han försvann, hann han instruera sina ligamedlemmar att hämnas. När sergeant Martin kom till tennisbanan i Haifa för sin sedvanliga tennistimme hann han lägga märke till två egendomliga figurer på banan intill. Innan han fick upp revolvern, träffades han av en skur av kulor, och hans blod färgade en-tout-cas-banan ännu rödare.
Så där gick det till mellan britter och judiska terrorister. Det var inte evangeliernas kärlekslära som gällde i den heliga staden utan Gamla testamentets öga för öga och tand för tand. När britterna 1947 hängde fem Irgun-terrorister svarade Irgun med att kidnappa engelska officerare och hänga dom som vedergällning. Inte att undra på att britterna överlämnade den här heta potatisen till FN och bad den nyblivna organisationen att ordna upp det. Bernadotte fick en enormt svår uppgift med en observatörskår som trots hans envetna propåer förblev alldeles för fåtalig.
Shamir var alltså oskadliggjord, förvisad till Afrika. Men våren 1948 genomförde han en mycket äventyrlig rymning också ur detta fängelse och tog sig tillbaka till Israel. Det var han som var hjärnan bakom morden på Bernadotte och Sérot den 17 september 1948.
Kati Marton, gift med förre Balkanmedlaren Holbrooke, skrev 1994 boken "A Death in Jerusalem", som kom på svenska året efter med titeln "Döden i Jerusalem". Hon menar, att mordet på Bernadotte för Israel, Sverige och USA var något som måste glömmas fortast möjligt. Delvis har man lyckats med detta, för jag har träffat flera välutbildade svenskar i åldern 20-40, som inte haft en aning om det här. Letar man i Stockholm efter Folke Bernadottes gata får man leta länge. Den finns ute på Ladugårdsgärde men är så obetydlig att den inte är utsatt på telefonkatalogernas omfattande kartblad.
Det finns flera omständigheter som gör tystnaden förklarlig. Yitshak Shamir skulle på 1980-talet efterträda den andre gamle terroristledaren, Menachem Begin, som Israels ledande politiker. Han blev utrikesminister, premiärminister och inrikesminister. Det ser inte bra ut i ett demokratiskt land att en tidigare medlem av en organisation, som ville hjälpa Hitler mot britterna och genomförde mordet på två höga FN-tjänstemän får en så ledande position. I Sverige och många andra västländer skulle en person med sådana meriter inte ens anförtros att vara suppleant i en liten kommunal nämnd.
Visserligen bekämpade det officiella Israel med landsfadern Ben Gurion i spetsen sina extremgrupper och med förnyad styrka efter mordet på Bernadotte. De flesta judar var lika förfärade som alla andra över dådet, så vi ska inte hemfalla åt den korkat rasistiska tron på kollektivskuld, som tidigare drabbat judar så grymt och under efterkrigstiden också till exempel tyskar, serber och araber. Men ingen har någonsin ställts inför rätta för morden, trots att förövarna sedan länge varit kända. Han som pumpade 24 skott i Bernadotte och Sérot hette Yehoshua Cohen. Han blev sedermera vän och livvakt åt ingen mindre än David Ben Gurion.
En olustig stämningsbild får man av en israelisk TV-sändning från 1991, delvis återgiven på sen kvällstid i svensk TV. Här berättar veteranerna från Lehi om sitt mord på Bernadotte, som förlöjligas under studiopublikens skratt. Det är alltså ostraffade brottslingar som raljerar och hånar mordoffret till publikens förnöjelse.
En annan olustig omständighet kom fram i en norsk TV-dokumentär -- om man nu skall tro på media, vilket man ofta ska akta sig för. Hur som helst, den handlade om FNs förste generalsekreterare, norrmannen Tryggve Lie. Han påstods ha haft hemliga kontakter med Israels utrikes- och säkerhetstjänst. Stackars Folke Bernadotte, som hade en nästan hopplös uppgift -- Clinton brottades med den 50 år senare--, om han dessutom hade sin högste chef som tjallare bakom ryggen på sig!
Lika olustiga är angreppen på Bernadotte de senaste 50 åren. När jag nu tänker avslöja ett par av dessa historieförfalskningar måste jag bli lite personlig och påpeka att jag inte gör det för att greve Bernadotte var av kunglig börd, Gustav V:s brorson. Själv är jag är republikan och jag har varit i Indien åtta gånger och har därför inget till övers för kastväsendet, inte heller den rest vi har i Sverige i form av kungafjäsk, låt vara att jag tycker Silvia är en söt och begåvad invandrarflicka.
Det är inte heller för att Bernadotte var kavalleriofficer, själv var jag landsstormspojke och sedan sergeant, men i infanteriet, innan jag blev pacifist och hamnade i fängelse för att jag vägrade tillhöra en organisation som då planerade svenska kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. Han tillhörde en tidigare generation än jag och sannolikt var många av hans värderingar helt andra än mina nuvarande. Och kanske var det bara hans förnamn som hade något folkligt i sig hos honom.
Men hur lite jag än kan identifiera mig med greve Folke Bernadotte tycker jag illa om när man av någon anledning och i demagogisk iver gång på gång försöker beljuga en skändligen mördad fredsmedlare och Rödakors-ledare.
Den första stora svartmålningen kom bara några år efter mordet. Då presenterades ett brev, daterat den 10 mars 1945, till Gestapo- och SS-chefen Heinrich Himmler. Det var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte". Det innehöll verkligen politisk dynamit, för i brevet till Himmler står bland annat:
"Judarna är lika lite önskvärda i Sverige som de är i Tyskland. Därför förstår jag fullständigt er inställning i judefrågan. Jag hör av medicinaren Kersten, att Ni har frigivit 5000 judar som får fara till Sverige. Jag uppskattar inte detta, eftersom jag inte önskar ta med några judar."
Och lite längre ner i brevet ger han till och med Himmler råd om hur man effektivare ska bomba London:
"Era V-vapen träffar inte så bra i London. Jag bilägger en skiss med engelska militära mål"
Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Brevet hade "hittats" av Felix Kersten, Himmlers massör under kriget. Himmler led av nervösa magbesvär och den lettisk-finske Kersten blev oumbärlig för denne toppnazist, hans "magiska Buddha", "mannen med mirakelhänderna". I Lena Einhorns dokumentärfilm om Gilel Storch på svensk TV framställs Kersten närmast som en hjälte och otvivelaktigt spelade han en viktig roll för att förmå Himmler att släppa fångar från koncentrationslägren till Sverige genom Bernadottes Rödakors-expedition.
Men efter kriget var det ingen merit att ha varit Himmlers välgörare, belönad med stor gård i Tyskland och våning i Stockholm. Den brittiske ambassadören i Stockholm hade telegraferat till London: "Jag känner Kersten som nazist". Kersten fruktade att bli utlämnad till sitt sovjetockuperade hemland, Lettland. Han försökte att mot gällande regler snabbt få svenskt pass men den formelle Bernadotte tycks inte ha hjälpt honom.
Det var holländarna som blev Kerstens räddning och tacksamt gav honom medborgarskap och höga ärebetygelser, till och med nominerade honom till Nobels fredspris. Kersten förevisade nämligen "bevis" i form av sina egna dagboksanteckningar från kriget om att han hade lyckats rädda hela tre miljoner holländare. Han hade övertalat sin vän Himmler att låta bli att deportera holländarna till Polen.
Det skulle dröja i över tjugo år innan den för Bernadotte så komprometterande bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att Kerstens förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin. Som Kati Marton i sin bok uttrycker det var det här brevet "ett uppenbart falsarium med absurda plumpheter".
En efterklang av den här smutskastningen presterade svenska media i våren 1998. De påstod att Bernadotte och hans räddningsexpedition i Tyskland 1945 skulle ha avvisat judar. Som källa använde de uppgifter från en enda man, en norsk medborgare av polsk-judiskt ursprung. Det påstods rentav att Bernadotte själv skulle ha varit med när judar kastades ut ur de vita bussarna. Men som Röda korsets Christina Magnusson och Peter Örn påpekade i en DN-artikel var Bernadotte vid tidpunkten för denna påstådda händelse i Danmark.
I media påstods att bara 3 500 judar hade räddats hit av de vita bussarna. Men i Nationalencyklopedin liksom i Lena Einhorns TV-dokumentär anges antalet till Sverige räddade judar till 11 000. [1]
Från Norge kom det i april 1998 ett intressant uttalande, som inte fick mycket utrymme i svenska medier, om något alls. Det kom via den norska nyhetsbyrån NTB och kunde i alla fall läsas på Internet. Det var en protest från de norska krigsveteranorganisationerna och inleds så här:
"Ett program i Sveriges Radio förra veckan hävdade att Bernadotte förbisåg judiska fångar i de tyska koncentrationslägren och inriktade sig på att hämta hem danskar och norrmän. Radioprogrammet gav upphov till många artiklar på temat 'Bernadotte lurade oss, hans gloria har ramlat av'"
I det här uttalandet som samtliga norska veteranorganisationer står bakom heter det:
"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"
De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Slutmeningen lyder:
"Vi är övertygade om att en objektiv historieskrivning kommer att bekräfta vår inställning"
Så säger alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger.
Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1157) 4-11 okt.2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)