Kära lyssnare!
Bor man i Skåne, så bor man i bondeland, och det innebär djur - stora djur och små. Riktigt stora djur har det funnits att beundra i Falsterbo, där Falsterbo Horse Show har ägt rum i ösregnet. Alla damers eleganta hattar regnade bort. Bort regnade även baddagarna, men det kanske inte gjorde så mycket, eftersom viltsvinen härjade på min vanligaste badstrand, nämligen i Klagshamn. Och vem vill vräka sig i sanden tillsammans med bökande viltsvin?
Värre är det med slaktsvinen här i Skåne som har drabbats av det fruktade grisviruset PRRS som förorsakar stort lidande hos djuren med fertilitetsproblem bland suggorna som följd. Smågrisarna växer sämre och drabbas av lunginflammationer. Bönderna drabbas av ekonomiska förluster. Och regnet gör ingenting bättre. Elände på elände. Men sådant bryr man sig väl inte om i storstaden?
Mera svin blev det för ett tag sedan när jag bilade ner till Marsvinsholm, det vackra slottet utanför Ystad, för att se Ystads teatersällskap spela Moliéres härliga drama "Tartuffe". Där kan man tala om svin, nämligen ett tvåbent sådant. Denne skenhelige och religiöst hymlande Tartuffe, som inte bara vill förföra sin väns hustru, utan också lura av vännen hela hans förmögenhet är verkligen svinaktig så det förslår.
Medan jag njöt av de flödande alexandrinena svepte blicken bort mot slottet och upptäckte den vajande flaggan i tornet. Men inte var det ett marsvin som var avbildat där, nej, det var en delfin. Men vad gör en delfin på Marsvinsholm? Förklaringen kom senare vid kaffebordet i slottsparken. En av ägarna för länge sedan hade på sitt slottstak stora vattenbassänger i vilka han förvarade marsvin. Nej, inte dessa små söta gnagare, utan det som danskarna kallar marsvin, nämligen en sorts delfiner som tillhör släktet tandvalar. Jaja, det där med besläktade språk är svårt och mycket förvillande.
Ännu mer förvillad blev jag när jag för ett tag sedan stod vid relingen på färjan från Trelleborg till Rostock och blev tilltalad av en upprörd dam som pekade ut över havet och hävdade att där simmade ett öresvin. Ett öresvin? Talade hon om någon som försnillat pengar? Möjligen en svartabörshaj? Men nej, det rörde sig om ytterligare en i Östersjön rätt vanligt förekommande delfin, nämligen Tursiops truncatus. Ja, ni hör, jag är läraktig.
Men jag tittar inte bara på djur denna regniga sommar. Jag läser mycket. En Tyresö-väninna har gett mig en spännande bok av en tysk författarinna vid namn Wibke Bruhns - Meines Vaters land, Min faders land, Ullstein-förlaget. Bruhns far, Hans-Georg Klamroth, tillhörde kretsen av officerare som utövade attentatet mot Hitler 1944. Visserligen fanns hennes far inte i den innersta cirkeln, men även han avrättades. Som läsare får man följa en tysk köpmansfamilj under flera generationer. Både författarinnans far och farfar deltog redan i det första världskriget som officerare, Hans-Georg först som kadett och senare som löjtnant.
Det som gör boken så intressant är Bruhns initierade skildring av fredsavtalet och dess följder för landet efter första världskrigets slut. När man läser om de oerhörda krigsskulder som Tyskland tvingades betala efter kriget, framstår mycket av det som hände tolv år senare i ett klarare ljus. Lyssna på vad som ingick i krigsskulden och ni förstår varför tyskarna frös så oerhört och genomled en så stor hungersnöd under de följande åren:
Förutom den astronomiska summan av 269 miljarder guldmark skulle Tyskland också leverera bland annat 80 000 lokomotiv och 150 000 järnvägsvagnar förutom fartyg, tunga maskiner och kemiska artiklar. Dessutom skulle det levereras 85 miljoner ton kol årligen till Frankrike, Belgien, Luxenburg och Italien och det trots att Tyskland hade mist en tredjedel av sina koltillgångar. Men att man inte skall slakta kon om man vill mjölka den, det förstod till slut även segrarmakterna och man sänkte så småningom den kontanta krigsskulden till 132 miljarder guldmark.
Det var dock inte dessa summor som fick mig att hicka till, nej det var återigen djuren som väckte mitt intresse. En del av krigsskulden bestod nämligen av djur. Fransmännen ville ha 500 hingstar i åldern från tre till sju år, belgierna nöjde sig med 200. Istället ville fransmännen ha föl och ston av noggrant namngivna raser, inalles 30 000, medan belgierna nöjde sig med 10 000. Men inte nog med det. 10 000 getter utvandrade till Frankrike och 15 000 suggor, modersvin, anträdde marschen till Belgien. Inte att undra på att hungersnöden blev stor i det besegrade Tyskland. För att inte tala om inflationen. Den steg till gigantiska höjder allt medan de tyska sedelpressarna gick för fullt. Jaja, så gick det också som det gick tolv år senare.
Jag kan dock rekommendera boken till alla som är intresserade av den tyska historien. Själv skall jag fortsätta mina skånska djurstudier.
-----------------------------------------------------------
Sköt om er och njut av de eventuellt återstående semesterveckorna hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar