En intressant erfarenhet jag gjort under mina resor är att amerikaner sällan berättar varifrån de kommer. I Mexico träffade jag en snäll kille i pärlband och naturfärgade kläder. "Varje gång jag säger varifrån jag kommer kan jag se ett litet ljus dö i folks ögon", berättade han sorgset för mig, "Efter ett tag började jag säga att jag var från Kanada". Det visar sig vara vanligt, vid fem tillfällen då jag trott jag talat med kanadensare har de efter några timmar erkänt sig vara från USA. Kanadickerna själva har nästan alltid flaggan tydligt markerad på sina ryggsäckar för att slippa besvärliga förväxlingar.
Här i Vietnam behöver inga jänkare vara rädda för att avslöja sina annars hemliga identiteter. Vietnameserna är förlåtande och vill hellre koncentrera sig på att befria sina forna fiender från deras presidentprydda sedlar. I Hoa Lo Prison i Hanoi, ett fängelse som först användes av fransmännen för att internera de besvärliga vietnameser som ville ha frihet, jämlikhet och broderskap och senare av vietnameserna själva för att internera amerikanska krigsfångar, hörde jag en ung amerikanska glatt berätta hur hennes pappa skjutits ned av vietnamesiskt luftvärn. Pappan hade varit pilot på ett av de amerikanska bombplan som strött så mycket död och förintelse. Mer bomber fälldes över Vietnam än över hela Europa under andra världskriget. Pappan hade tur som räddades av Air America, CIA:s flygbolag som motsvarar de "civila kontraktorer" och legosoldater som nu finns i Irak. Annars hade han också hamnat i Hoa Lo Prison, av flygarna kallat Hanoi Hilton.
En av de flygare som satt internerad i fängelset var den amerikanske senatorn och presidentkandidaten John McCain. John McCain är nu mest känd för att ha saboterat sin presidentkandidatur genom att påstå att några minuters vandring i Baghdads gröna zon, under vakt av tanks, helikoptrar och hundratals marinkårssoldater, är ett bra bevis på hur säkert Irak blivit. I Vietnam finns den flyguniform han använde när han blev nedskjuten till prydlig beskådan.
* * *
Hanois mest kända invånare är utan tvekan Ho Chi Minh som i över trettio år kämpade för vietnamesisk självständighet. Under andra världskriget var han agent för det amerikanska OSS, föregångare till CIA, och vid andra världskrigets slut visade han återigen sin beundran genom att ord för ord använda sig av den amerikanska självständighetsdeklarationen när han skrev det egna landets. USA tänkte dock redan i kalla kriget-termer och Ho Chi Minhs önskan om markreformer, långt mindre radikala än de som USA låtit genomföra i det ockuperade Japan, räckte för att mota in den vietnamesiska frihetsrörelsen i kommunistfacket.
Ho Chi Minh hade en vacker dröm om att hans kropp skulle kremeras och spridas ut i alla Vietnams självständiga provinser. I stället byggde det dyrkande kommunistpartiet ett grått betongmausoleum där de lade hans konserverade kropp för allmän beskådan, ständigt bevakad av bistra vakter som buttert hyschar de fnittrande vietnamesiska besökarna. Ho Chi Minh själv tycks ta det med ro, ett vänligt och tålmodigt uttryck vilar över hans ansikte, men så har han endast fem timmars arbetsdag och garanterat tre månaders semester på rysk kurort för kroppsbehandling. Pensionen får nog vänta ytterligare några decennier.
-----------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-07-22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar