I torsdags (26/7) dog Lars Forssell. Nyss hörde vi här i Radio Tuff en av hans många fina vistexter, ”Jag står här på ett torg”. I mars 2007 läste vi upp hans försvenskning av Kästners ”Kennst Du das land, wo die Kanonen blühen?”, alltså om landet där kanonerna blommar. (Finns att läsa här på http://www.tuffsandin.blogspot.com/ )
Redan 1966 utkom Forssells vissamling ”Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år”. Titeldikten har omkvädet:
Men du var human
Jack Uppskäraren.
Du tog bara kål på en hora om dan,
Jack Uppskäraren
Men i näst sista strofen kom en förebråelse:
Men sista september tog du kål på två
Jack Uppskäraren!
Det började likna krigets vanvett då
Jack Uppskäraren!
Det började likna krigets vanvett då
den dan du skar sönder kroppen på två.
För du var human
Jack Uppskäraren,
när du bara tog kål på en hora om dan,
Jack Uppskäraren.
Det där kallas för att relativisera brott men kan vara tankeväckande. fast det är förstås också provocerande att kalla den mest ökände av engelska seriemördare i fredstid för human. I flera av Europas demokratier (?) är sådant straffbart –åtminstone om man på tal om andra världskriget dristar sig till att jämföra gärningsmännens brott med brotten mot gärningsmännens oskyldiga medborgare.
-----------------------------------------------------------------
Minikrönika av Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1143) 2007-07-29
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjunde timme tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se
lördag, juli 28
HAMPUS ECKERMAN: Stinkande frukt, brinnande munkar, Agent Orange, betongkyckling
-Jag känner lukten av durian.
Så enkelt kan scenen av en fridfull bussresa utbytas till en scen av ofattbart kaos. Bussen stannas, bagageluckan slits upp och efter flera minuter av desperat letande, tätt följt av en busspassagerare som ideligen kommenterar ryggsäckar och väskor och ger hjälpsamma tips, hittas skurken i dramat.
Durian. Från utsidan ser frukten ut ungefär som en bespikad vattenmelon, mer som något hämtat från en medeltida vapensmeds drömmar än som en kär och omtyckt måltid. I sig är durian Asiens motsvarighet till surströmmingen. Från Indonesien till Laos hyllas och förbannas frukten av förespråkare och uttryckliga fiender. I hissar, hotell, bussar och tunnelbanor sitter förbudsskyltarna: ”Ingen Durian.”
Nu kan dock konflikten snart vara över. Forskare i Thailand har lyckats ta fram en durian som istället för att lukta som en hög med döda hundar istället har en behaglig doft, mild som en banan. Entusiaster och försäljare är dock sura, för likt vissa ostar så är det lukten som avgör kvalitén. Om en durian inte har en tillräckligt stark lukt är kunderna inte beredda att betala mer än en tredjedel av priset.
* * *
Staden Hue var Vietnams huvudstad fram till 1945 då stormakterna mot vietnamesernas vilja valde att splittra Vietnam och landet istället fick två huvudstäder: Saigon, nuvarande Ho Chi Minh City, och Hanoi. Idag finns många platser kvar av historiskt intresse, som flera av kejsarnas begravningsplatser, ett vackert citadell och flera gamla tempel.
Ett av dessa tempel är Thien Mu Pagodan, ett vackert oktagonalt tempel som byggdes redan 1601. Idag är det mest känt för att varit hemmet för buddhistmunken Quang Duc som 1963 brände sig själv till döds i Saigon för att protestera mot presidenten Ngo Dinh Diem och hans roll i Vietnam-kriget och i förföljandet av troende buddhister. President Ngo Dinh Diem och hans fru Madame Nhu var båda fanatiska katoliker, i stort av ren korstågskaraktär, och när Madame Nhu fick höra om munkens självantändelse sa hon att hon skulle "klappa händerna om hon fick se en annan barbecue show". Quang Ducs kropp kremerades och efter kremeringen fann man att hans hjärta, om än förkrympt, fortfarande var intakt. Proklamerat som heligt finns det nu bevarat i ett bankvalv. I Quan Ducs gamla tempel kan man dock ännu se den bil med vilken han tog den sista färden till Saigon och väggarna runt pryds av bilder på hans offer.
Staden Hue ligger också placerad precis söder om den nord-vietnamesiska gränsen, vid det som kallades för den demilitariserade zonen, en elegant omskrivning för det område där de kraftigaste stridigheterna och bombningarna skedde. Åker man bara någon timme västerut kan man se spåren efter det amerikanska användandet av växtgifter. I det gröna landskapet finns plötsligt stora bruna fläckar, helt utan växtlighet. Agent Orange kallade man det och det bestod av giftiga dioxiner. Effekterna av dioxinerna var välkända sen långt tillbaka. I Tyskland hade fabriksarbetare sjuknat in och deras barn hade fötts med genetiska defekter. I USA har företagen som låg bakom tillverkningen klarat sig i princip utan efterverkningar. 1984 betalade de en klumpsumma på 184 miljoner dollar till de amerikanska soldaterna som utsattes, ungefär 1200 dollar per person och en bråkdel av de inkomster de inhämtade för tillverkningen. Något eget ansvar eller skuld för efterverkningarna har de inte behövt erkänna.
Vietnameserna själva har inte fått ett korvöre och i praktiken väntar USA:s regering bara på att offren ska dö ut så att skadeståndskraven ska försvinna. De lär dock få vänta ytterligare någon generation tills barnen från de utsatta också avlidit. Det kan dock gå fortare än väntat eftersom de i högre grad än resten av befolkningen lider av cancer, diabetes och nervsjukdomar.
* * *
Staden Dalat, i södra delarna av Vietnam, är en vacker stad dit många vietnameser själva åker på semester. Allting är kitschigt sockersött. Vid Kärleksdalen paddlar romantiserande par runt i båtar skapta likt stora svanar när de inte avnjuter en picknick vid Suckarnas Sjö. Runt omkring i landskapet finns underbara vattenfall, vilda hästar, och makalöst vackra fjärilar. Själv har jag kommit hit för att se en fyra meter hög kyckling i betong.
Kycklingen, snarare påminner den om en tupp, är en märklig skapelse. I en liten by av mer eller mindre fallfärdiga hus står den och blickar vaksamt över området. Vid dess fot ligger flera hantverksbutiker som får sin inkomst från de turister som på väg mot något av vattenfallen passar på att begrunda kycklingen och meditera över vad den gör där. Inte ens byborna själva tycks överens om varför den byggts. En teori är att byborna byggde den för att visa sin handlingskraft och det är den förklaring jag själv trivs bäst med. I en värld där andra bygger bomber, river ner välfärden eller uppmuntrar till etniska konflikter känns oundvikligen byggandet av en fyra meters betongkyckling som ett betydligt bättre sätt att visa handlingskraft.
----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-07-29
-------------------------------------------------------------
Det här var Hampus Eckermans 40:e rapport under hans jordenruntresa. Han har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand, Vietnam och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
Så enkelt kan scenen av en fridfull bussresa utbytas till en scen av ofattbart kaos. Bussen stannas, bagageluckan slits upp och efter flera minuter av desperat letande, tätt följt av en busspassagerare som ideligen kommenterar ryggsäckar och väskor och ger hjälpsamma tips, hittas skurken i dramat.
Durian. Från utsidan ser frukten ut ungefär som en bespikad vattenmelon, mer som något hämtat från en medeltida vapensmeds drömmar än som en kär och omtyckt måltid. I sig är durian Asiens motsvarighet till surströmmingen. Från Indonesien till Laos hyllas och förbannas frukten av förespråkare och uttryckliga fiender. I hissar, hotell, bussar och tunnelbanor sitter förbudsskyltarna: ”Ingen Durian.”
Nu kan dock konflikten snart vara över. Forskare i Thailand har lyckats ta fram en durian som istället för att lukta som en hög med döda hundar istället har en behaglig doft, mild som en banan. Entusiaster och försäljare är dock sura, för likt vissa ostar så är det lukten som avgör kvalitén. Om en durian inte har en tillräckligt stark lukt är kunderna inte beredda att betala mer än en tredjedel av priset.
* * *
Staden Hue var Vietnams huvudstad fram till 1945 då stormakterna mot vietnamesernas vilja valde att splittra Vietnam och landet istället fick två huvudstäder: Saigon, nuvarande Ho Chi Minh City, och Hanoi. Idag finns många platser kvar av historiskt intresse, som flera av kejsarnas begravningsplatser, ett vackert citadell och flera gamla tempel.
Ett av dessa tempel är Thien Mu Pagodan, ett vackert oktagonalt tempel som byggdes redan 1601. Idag är det mest känt för att varit hemmet för buddhistmunken Quang Duc som 1963 brände sig själv till döds i Saigon för att protestera mot presidenten Ngo Dinh Diem och hans roll i Vietnam-kriget och i förföljandet av troende buddhister. President Ngo Dinh Diem och hans fru Madame Nhu var båda fanatiska katoliker, i stort av ren korstågskaraktär, och när Madame Nhu fick höra om munkens självantändelse sa hon att hon skulle "klappa händerna om hon fick se en annan barbecue show". Quang Ducs kropp kremerades och efter kremeringen fann man att hans hjärta, om än förkrympt, fortfarande var intakt. Proklamerat som heligt finns det nu bevarat i ett bankvalv. I Quan Ducs gamla tempel kan man dock ännu se den bil med vilken han tog den sista färden till Saigon och väggarna runt pryds av bilder på hans offer.
Staden Hue ligger också placerad precis söder om den nord-vietnamesiska gränsen, vid det som kallades för den demilitariserade zonen, en elegant omskrivning för det område där de kraftigaste stridigheterna och bombningarna skedde. Åker man bara någon timme västerut kan man se spåren efter det amerikanska användandet av växtgifter. I det gröna landskapet finns plötsligt stora bruna fläckar, helt utan växtlighet. Agent Orange kallade man det och det bestod av giftiga dioxiner. Effekterna av dioxinerna var välkända sen långt tillbaka. I Tyskland hade fabriksarbetare sjuknat in och deras barn hade fötts med genetiska defekter. I USA har företagen som låg bakom tillverkningen klarat sig i princip utan efterverkningar. 1984 betalade de en klumpsumma på 184 miljoner dollar till de amerikanska soldaterna som utsattes, ungefär 1200 dollar per person och en bråkdel av de inkomster de inhämtade för tillverkningen. Något eget ansvar eller skuld för efterverkningarna har de inte behövt erkänna.
Vietnameserna själva har inte fått ett korvöre och i praktiken väntar USA:s regering bara på att offren ska dö ut så att skadeståndskraven ska försvinna. De lär dock få vänta ytterligare någon generation tills barnen från de utsatta också avlidit. Det kan dock gå fortare än väntat eftersom de i högre grad än resten av befolkningen lider av cancer, diabetes och nervsjukdomar.
* * *
Staden Dalat, i södra delarna av Vietnam, är en vacker stad dit många vietnameser själva åker på semester. Allting är kitschigt sockersött. Vid Kärleksdalen paddlar romantiserande par runt i båtar skapta likt stora svanar när de inte avnjuter en picknick vid Suckarnas Sjö. Runt omkring i landskapet finns underbara vattenfall, vilda hästar, och makalöst vackra fjärilar. Själv har jag kommit hit för att se en fyra meter hög kyckling i betong.
Kycklingen, snarare påminner den om en tupp, är en märklig skapelse. I en liten by av mer eller mindre fallfärdiga hus står den och blickar vaksamt över området. Vid dess fot ligger flera hantverksbutiker som får sin inkomst från de turister som på väg mot något av vattenfallen passar på att begrunda kycklingen och meditera över vad den gör där. Inte ens byborna själva tycks överens om varför den byggts. En teori är att byborna byggde den för att visa sin handlingskraft och det är den förklaring jag själv trivs bäst med. I en värld där andra bygger bomber, river ner välfärden eller uppmuntrar till etniska konflikter känns oundvikligen byggandet av en fyra meters betongkyckling som ett betydligt bättre sätt att visa handlingskraft.
----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-07-29
-------------------------------------------------------------
Det här var Hampus Eckermans 40:e rapport under hans jordenruntresa. Han har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand, Vietnam och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1143) 07-07-29 till....
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas, som inbjöd sina supportrar, bland annat Tuff-styrelsen, till en samling i går (28/7) för att fira tillkomsten av ett elevhem för gymnasieflickor i byn Bilpudi i det bergiga och tidigare så försummade Dahrampur. Innan Tuff för ett par decennier sedan började finansiera utveckling av de hundratals små fattiga byarna där fanns knappt några fungerande skolor alls, så gymnasieutbildning också för flickor är närmast revolutionerade.
....till lyssnare som hör av sig med synpunkter, vilka sedan läggs in under fliken ”Sagt om 91,4” på hemsidan http://www.tyresoradion.se/
....till journalisten och författaren Göran Rosenberg, som i DN (25/7) skriver under rubriken ”Destruktiv politik”. Det är USA:s och Israels politik han syftar på:
”USA och Israel kastar i dag sten i ett minfält i stället för att röja det. Exempelvis röja undan huvuddelen av bosättningarna, vägspärrarna och andra territoriella hinder för bildandet av en palestinsk stat längs 1967 års gränser”
Rosenberg menar att politiken haft som mål att omöjliggöra bildandet av en verklig palestinsk stat vid sidan av Israel, vilket skett genom att försvaga varje palestinsk ledare:
”Först förödmjukade man Yassir Arafat tills han dog, sedan drog man undan mattan för Mahmoud Abbas tills han blev patetisk, sedan bojkottade man den folkligt valda ”Hamasregeringen” så den inte kunde fungera, sedan beväpnade man Fatah mot Hamas, sedan spelade man förvånad och chockerad när palestinier helt förutsägbart började slå ihjäl varandra”
....till ambassadören Hans Corell, tidigare FN:s rättschef, som sagt att ”det sorgligaste i min karriär har varit att se hur västliga ledare bryter mot folkrätten”. I onsdags (25/7) deltog han i SR:s Studio Ett i en diskussion om de internationella domstolarna. På frågan om inte också västliga ledare någon gång kunde ställas inför rätta sa Corell:
”Min uppfattning är att angreppet på Irak var i klar strid mot FN-stadgan och det här är ett av problemen som vi har. Jag får det ofta i ansiktet när jag talar i Asien eller med araber, som pekar på dubbelmoralen. En del gör som det passar, för det är så starka att det kan göra på det viset. Det viktiga är allas likhet inför lagen”
....till minnet av Lars Forssell, som avled i torsdags (26/7). Få författare har under så många år betytt så mycket för oss som kämpar mot krig och för internationell solidaritet. Det finns mycket i hans produktion att minnas med tacksamhet men låt oss lyssna till hans text till Louis Ferrés Le Deserteur, när Ulla Sjöblom sjungen den.
.'
....till lyssnare som hör av sig med synpunkter, vilka sedan läggs in under fliken ”Sagt om 91,4” på hemsidan http://www.tyresoradion.se/
....till journalisten och författaren Göran Rosenberg, som i DN (25/7) skriver under rubriken ”Destruktiv politik”. Det är USA:s och Israels politik han syftar på:
”USA och Israel kastar i dag sten i ett minfält i stället för att röja det. Exempelvis röja undan huvuddelen av bosättningarna, vägspärrarna och andra territoriella hinder för bildandet av en palestinsk stat längs 1967 års gränser”
Rosenberg menar att politiken haft som mål att omöjliggöra bildandet av en verklig palestinsk stat vid sidan av Israel, vilket skett genom att försvaga varje palestinsk ledare:
”Först förödmjukade man Yassir Arafat tills han dog, sedan drog man undan mattan för Mahmoud Abbas tills han blev patetisk, sedan bojkottade man den folkligt valda ”Hamasregeringen” så den inte kunde fungera, sedan beväpnade man Fatah mot Hamas, sedan spelade man förvånad och chockerad när palestinier helt förutsägbart började slå ihjäl varandra”
....till ambassadören Hans Corell, tidigare FN:s rättschef, som sagt att ”det sorgligaste i min karriär har varit att se hur västliga ledare bryter mot folkrätten”. I onsdags (25/7) deltog han i SR:s Studio Ett i en diskussion om de internationella domstolarna. På frågan om inte också västliga ledare någon gång kunde ställas inför rätta sa Corell:
”Min uppfattning är att angreppet på Irak var i klar strid mot FN-stadgan och det här är ett av problemen som vi har. Jag får det ofta i ansiktet när jag talar i Asien eller med araber, som pekar på dubbelmoralen. En del gör som det passar, för det är så starka att det kan göra på det viset. Det viktiga är allas likhet inför lagen”
....till minnet av Lars Forssell, som avled i torsdags (26/7). Få författare har under så många år betytt så mycket för oss som kämpar mot krig och för internationell solidaritet. Det finns mycket i hans produktion att minnas med tacksamhet men låt oss lyssna till hans text till Louis Ferrés Le Deserteur, när Ulla Sjöblom sjungen den.
.'
MARIANNE STIEGER: Olika svin och andra djur
Kära lyssnare!
Bor man i Skåne, så bor man i bondeland, och det innebär djur - stora djur och små. Riktigt stora djur har det funnits att beundra i Falsterbo, där Falsterbo Horse Show har ägt rum i ösregnet. Alla damers eleganta hattar regnade bort. Bort regnade även baddagarna, men det kanske inte gjorde så mycket, eftersom viltsvinen härjade på min vanligaste badstrand, nämligen i Klagshamn. Och vem vill vräka sig i sanden tillsammans med bökande viltsvin?
Värre är det med slaktsvinen här i Skåne som har drabbats av det fruktade grisviruset PRRS som förorsakar stort lidande hos djuren med fertilitetsproblem bland suggorna som följd. Smågrisarna växer sämre och drabbas av lunginflammationer. Bönderna drabbas av ekonomiska förluster. Och regnet gör ingenting bättre. Elände på elände. Men sådant bryr man sig väl inte om i storstaden?
Mera svin blev det för ett tag sedan när jag bilade ner till Marsvinsholm, det vackra slottet utanför Ystad, för att se Ystads teatersällskap spela Moliéres härliga drama "Tartuffe". Där kan man tala om svin, nämligen ett tvåbent sådant. Denne skenhelige och religiöst hymlande Tartuffe, som inte bara vill förföra sin väns hustru, utan också lura av vännen hela hans förmögenhet är verkligen svinaktig så det förslår.
Medan jag njöt av de flödande alexandrinena svepte blicken bort mot slottet och upptäckte den vajande flaggan i tornet. Men inte var det ett marsvin som var avbildat där, nej, det var en delfin. Men vad gör en delfin på Marsvinsholm? Förklaringen kom senare vid kaffebordet i slottsparken. En av ägarna för länge sedan hade på sitt slottstak stora vattenbassänger i vilka han förvarade marsvin. Nej, inte dessa små söta gnagare, utan det som danskarna kallar marsvin, nämligen en sorts delfiner som tillhör släktet tandvalar. Jaja, det där med besläktade språk är svårt och mycket förvillande.
Ännu mer förvillad blev jag när jag för ett tag sedan stod vid relingen på färjan från Trelleborg till Rostock och blev tilltalad av en upprörd dam som pekade ut över havet och hävdade att där simmade ett öresvin. Ett öresvin? Talade hon om någon som försnillat pengar? Möjligen en svartabörshaj? Men nej, det rörde sig om ytterligare en i Östersjön rätt vanligt förekommande delfin, nämligen Tursiops truncatus. Ja, ni hör, jag är läraktig.
Men jag tittar inte bara på djur denna regniga sommar. Jag läser mycket. En Tyresö-väninna har gett mig en spännande bok av en tysk författarinna vid namn Wibke Bruhns - Meines Vaters land, Min faders land, Ullstein-förlaget. Bruhns far, Hans-Georg Klamroth, tillhörde kretsen av officerare som utövade attentatet mot Hitler 1944. Visserligen fanns hennes far inte i den innersta cirkeln, men även han avrättades. Som läsare får man följa en tysk köpmansfamilj under flera generationer. Både författarinnans far och farfar deltog redan i det första världskriget som officerare, Hans-Georg först som kadett och senare som löjtnant.
Det som gör boken så intressant är Bruhns initierade skildring av fredsavtalet och dess följder för landet efter första världskrigets slut. När man läser om de oerhörda krigsskulder som Tyskland tvingades betala efter kriget, framstår mycket av det som hände tolv år senare i ett klarare ljus. Lyssna på vad som ingick i krigsskulden och ni förstår varför tyskarna frös så oerhört och genomled en så stor hungersnöd under de följande åren:
Förutom den astronomiska summan av 269 miljarder guldmark skulle Tyskland också leverera bland annat 80 000 lokomotiv och 150 000 järnvägsvagnar förutom fartyg, tunga maskiner och kemiska artiklar. Dessutom skulle det levereras 85 miljoner ton kol årligen till Frankrike, Belgien, Luxenburg och Italien och det trots att Tyskland hade mist en tredjedel av sina koltillgångar. Men att man inte skall slakta kon om man vill mjölka den, det förstod till slut även segrarmakterna och man sänkte så småningom den kontanta krigsskulden till 132 miljarder guldmark.
Det var dock inte dessa summor som fick mig att hicka till, nej det var återigen djuren som väckte mitt intresse. En del av krigsskulden bestod nämligen av djur. Fransmännen ville ha 500 hingstar i åldern från tre till sju år, belgierna nöjde sig med 200. Istället ville fransmännen ha föl och ston av noggrant namngivna raser, inalles 30 000, medan belgierna nöjde sig med 10 000. Men inte nog med det. 10 000 getter utvandrade till Frankrike och 15 000 suggor, modersvin, anträdde marschen till Belgien. Inte att undra på att hungersnöden blev stor i det besegrade Tyskland. För att inte tala om inflationen. Den steg till gigantiska höjder allt medan de tyska sedelpressarna gick för fullt. Jaja, så gick det också som det gick tolv år senare.
Jag kan dock rekommendera boken till alla som är intresserade av den tyska historien. Själv skall jag fortsätta mina skånska djurstudier.
-----------------------------------------------------------
Sköt om er och njut av de eventuellt återstående semesterveckorna hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
.
Bor man i Skåne, så bor man i bondeland, och det innebär djur - stora djur och små. Riktigt stora djur har det funnits att beundra i Falsterbo, där Falsterbo Horse Show har ägt rum i ösregnet. Alla damers eleganta hattar regnade bort. Bort regnade även baddagarna, men det kanske inte gjorde så mycket, eftersom viltsvinen härjade på min vanligaste badstrand, nämligen i Klagshamn. Och vem vill vräka sig i sanden tillsammans med bökande viltsvin?
Värre är det med slaktsvinen här i Skåne som har drabbats av det fruktade grisviruset PRRS som förorsakar stort lidande hos djuren med fertilitetsproblem bland suggorna som följd. Smågrisarna växer sämre och drabbas av lunginflammationer. Bönderna drabbas av ekonomiska förluster. Och regnet gör ingenting bättre. Elände på elände. Men sådant bryr man sig väl inte om i storstaden?
Mera svin blev det för ett tag sedan när jag bilade ner till Marsvinsholm, det vackra slottet utanför Ystad, för att se Ystads teatersällskap spela Moliéres härliga drama "Tartuffe". Där kan man tala om svin, nämligen ett tvåbent sådant. Denne skenhelige och religiöst hymlande Tartuffe, som inte bara vill förföra sin väns hustru, utan också lura av vännen hela hans förmögenhet är verkligen svinaktig så det förslår.
Medan jag njöt av de flödande alexandrinena svepte blicken bort mot slottet och upptäckte den vajande flaggan i tornet. Men inte var det ett marsvin som var avbildat där, nej, det var en delfin. Men vad gör en delfin på Marsvinsholm? Förklaringen kom senare vid kaffebordet i slottsparken. En av ägarna för länge sedan hade på sitt slottstak stora vattenbassänger i vilka han förvarade marsvin. Nej, inte dessa små söta gnagare, utan det som danskarna kallar marsvin, nämligen en sorts delfiner som tillhör släktet tandvalar. Jaja, det där med besläktade språk är svårt och mycket förvillande.
Ännu mer förvillad blev jag när jag för ett tag sedan stod vid relingen på färjan från Trelleborg till Rostock och blev tilltalad av en upprörd dam som pekade ut över havet och hävdade att där simmade ett öresvin. Ett öresvin? Talade hon om någon som försnillat pengar? Möjligen en svartabörshaj? Men nej, det rörde sig om ytterligare en i Östersjön rätt vanligt förekommande delfin, nämligen Tursiops truncatus. Ja, ni hör, jag är läraktig.
Men jag tittar inte bara på djur denna regniga sommar. Jag läser mycket. En Tyresö-väninna har gett mig en spännande bok av en tysk författarinna vid namn Wibke Bruhns - Meines Vaters land, Min faders land, Ullstein-förlaget. Bruhns far, Hans-Georg Klamroth, tillhörde kretsen av officerare som utövade attentatet mot Hitler 1944. Visserligen fanns hennes far inte i den innersta cirkeln, men även han avrättades. Som läsare får man följa en tysk köpmansfamilj under flera generationer. Både författarinnans far och farfar deltog redan i det första världskriget som officerare, Hans-Georg först som kadett och senare som löjtnant.
Det som gör boken så intressant är Bruhns initierade skildring av fredsavtalet och dess följder för landet efter första världskrigets slut. När man läser om de oerhörda krigsskulder som Tyskland tvingades betala efter kriget, framstår mycket av det som hände tolv år senare i ett klarare ljus. Lyssna på vad som ingick i krigsskulden och ni förstår varför tyskarna frös så oerhört och genomled en så stor hungersnöd under de följande åren:
Förutom den astronomiska summan av 269 miljarder guldmark skulle Tyskland också leverera bland annat 80 000 lokomotiv och 150 000 järnvägsvagnar förutom fartyg, tunga maskiner och kemiska artiklar. Dessutom skulle det levereras 85 miljoner ton kol årligen till Frankrike, Belgien, Luxenburg och Italien och det trots att Tyskland hade mist en tredjedel av sina koltillgångar. Men att man inte skall slakta kon om man vill mjölka den, det förstod till slut även segrarmakterna och man sänkte så småningom den kontanta krigsskulden till 132 miljarder guldmark.
Det var dock inte dessa summor som fick mig att hicka till, nej det var återigen djuren som väckte mitt intresse. En del av krigsskulden bestod nämligen av djur. Fransmännen ville ha 500 hingstar i åldern från tre till sju år, belgierna nöjde sig med 200. Istället ville fransmännen ha föl och ston av noggrant namngivna raser, inalles 30 000, medan belgierna nöjde sig med 10 000. Men inte nog med det. 10 000 getter utvandrade till Frankrike och 15 000 suggor, modersvin, anträdde marschen till Belgien. Inte att undra på att hungersnöden blev stor i det besegrade Tyskland. För att inte tala om inflationen. Den steg till gigantiska höjder allt medan de tyska sedelpressarna gick för fullt. Jaja, så gick det också som det gick tolv år senare.
Jag kan dock rekommendera boken till alla som är intresserade av den tyska historien. Själv skall jag fortsätta mina skånska djurstudier.
-----------------------------------------------------------
Sköt om er och njut av de eventuellt återstående semesterveckorna hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
.
lördag, juli 21
ATT GE RÖST ÅT DE ALDRIG HÖRDA
På Succékanalen 91,4 har det blivit intervjuer med minst 2500 människor. Många av dem har varit så kallade ”vanliga”, men när man sätter sig ner och frågar ut dem visar de sig vara helt unika. Så radion ger röst åt de tidigare aldrig hörda, det är ett skäl så gott som något att envetet fortsätta att göra frivillig radio.
1989 gav Tuff ut ett häfte om de säsongarbetande indiska sockerrörshuggarna i delstaten Gujarat. Under ett dussintal år finansierade Tuff ett femtiotal stora skoltält med unga lärarinnor för ca 3000 barn i sockerrörshuggarnas eländiga läger. Den unga indiskan Chiku Vyas gjorde för Tuffs räkning en serie intervjuer med dessa exploaterade och delvis föraktade människor. Rubriken löd: ”Chiku ger röst år de aldrig hörda”.
Flera hundra utomlandsfödda Tyresöbor har kunnat höras på radion. Folk från 60-70 olika länder, från Peru och Surinam i väster till Thailand och Västpapua i öster, har givits en röst. Många har tillhört den största invandrargruppen, finländarna, men några har också varit tyskar. Deras vittnesmål har lärt mig att medierna, som varje vecka sedan andra världskriget har skildrat tyskar som grymma bödlar och förbrytare, har varit lite ensidiga. De har tystat ner att också tyskarna var offer för krigets grymheter.
En av de cirka 150 människor jag har intervjuat hittills i år är Gerda Gulde, som kom till Sverige 1954 och har bott i Hanviken, Tyresö, sedan början av 1970-talet. Hon växte upp i trakten av Stolp (i dag det polska Slupsk) nära Östersjön. Röda armén intog området i början av mars 1945, när Gerda var 14 år. Hon undkom våldtäkter:
”Ibland blev jag förföljd men jag kunde springa så fort och kände varje vrå i terrängen och skogen, så att jag alltid klarade mig.”
Däremot blev hennes mamma våldtagen liksom många andra tyska kvinnor och flickor. En ung kvinna i grannhuset utsattes för en gruppvåldtäkt. Hon blev med barn, Vid ett annat tillfälle när flera familjer tagit sin tillflykt till ett hus togs mammorna in i sovrummet en efter en av soldaterna.
Det allra värsta för den unga Gerda var hungern. Hon fick jobba som lantarbetare men var ofta så uthungrad att hon svimmade. Efter två års hungersnöd fördrevs sedan tyskarna. Resan de tjugotal milen till Östtyskland skedde i boskapsvagnar och tog åtta dagar.
Flera andra tyskfödda Tyresöbor har på radion berättat om mord, våldtäkter och andra övergrepp som drabbade de 14 miljoner tyska civila, som etniskt rensades kring krigsslutet. Över två miljoner av dem dog. Men också svenskfödda har vittnat om liknande grymheter, till exempel Marta Rosenberg på Brevik, Tyresö, som året efter kriget jobbade för Europahjälpen i Masurien, den del av Ostpreussen som tillföll Polen
”Ryssarna våldtog så fruktansvärt, inte bara tyska kvinnor och flickor utan också polska. Och de misshandlade kvinnorna alldeles förskräckligt. Jag hade en kvinna som hjälpreda vid min kokvagn, vars man hade stupat i kriget och som hade sex barn. De bodde i ett hörn av ett gammalt kostall, där på vintern alla världens vindar blåste. Där hade hon en kamin och en vedlår. När hon såg ryssarna komma gömde hon barnens kläder i vedlåren. Men de välte upp och ner på den och tog med sig alla kläder och allt vad hon överhuvud taget hade. Dessutom tvingade de med sig den 16-åriga dottern på lasset. Och mamman försökte med barnen skrikande och klängande i sina kjolar på allt sätt få tillbaka sin flicka. Men då fick hon en spark i ansiktet, så att alla tänderna flög ut.”
Tyska civila blev ofta så utplundrade att barn under vintern inte hade skor utan hade fötterna inlindade i tidningspapper. Och om de många som förvisades från den hembygd där deras förfäder hade bott i sekler, berättade Marta:
”Ibland såg vi sådana där kusliga tåg fullastade med människor och så kunde tåget stanna på en äng eller mitt på ett fält Människor hoppade av. De sökte väl efter vatten med sina handfat eller vad de nu hade, för det mesta av sina tillhörigheter hade ryssarna tagit från dem”.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1142) 2007-07-22
1989 gav Tuff ut ett häfte om de säsongarbetande indiska sockerrörshuggarna i delstaten Gujarat. Under ett dussintal år finansierade Tuff ett femtiotal stora skoltält med unga lärarinnor för ca 3000 barn i sockerrörshuggarnas eländiga läger. Den unga indiskan Chiku Vyas gjorde för Tuffs räkning en serie intervjuer med dessa exploaterade och delvis föraktade människor. Rubriken löd: ”Chiku ger röst år de aldrig hörda”.
Flera hundra utomlandsfödda Tyresöbor har kunnat höras på radion. Folk från 60-70 olika länder, från Peru och Surinam i väster till Thailand och Västpapua i öster, har givits en röst. Många har tillhört den största invandrargruppen, finländarna, men några har också varit tyskar. Deras vittnesmål har lärt mig att medierna, som varje vecka sedan andra världskriget har skildrat tyskar som grymma bödlar och förbrytare, har varit lite ensidiga. De har tystat ner att också tyskarna var offer för krigets grymheter.
En av de cirka 150 människor jag har intervjuat hittills i år är Gerda Gulde, som kom till Sverige 1954 och har bott i Hanviken, Tyresö, sedan början av 1970-talet. Hon växte upp i trakten av Stolp (i dag det polska Slupsk) nära Östersjön. Röda armén intog området i början av mars 1945, när Gerda var 14 år. Hon undkom våldtäkter:
”Ibland blev jag förföljd men jag kunde springa så fort och kände varje vrå i terrängen och skogen, så att jag alltid klarade mig.”
Däremot blev hennes mamma våldtagen liksom många andra tyska kvinnor och flickor. En ung kvinna i grannhuset utsattes för en gruppvåldtäkt. Hon blev med barn, Vid ett annat tillfälle när flera familjer tagit sin tillflykt till ett hus togs mammorna in i sovrummet en efter en av soldaterna.
Det allra värsta för den unga Gerda var hungern. Hon fick jobba som lantarbetare men var ofta så uthungrad att hon svimmade. Efter två års hungersnöd fördrevs sedan tyskarna. Resan de tjugotal milen till Östtyskland skedde i boskapsvagnar och tog åtta dagar.
Flera andra tyskfödda Tyresöbor har på radion berättat om mord, våldtäkter och andra övergrepp som drabbade de 14 miljoner tyska civila, som etniskt rensades kring krigsslutet. Över två miljoner av dem dog. Men också svenskfödda har vittnat om liknande grymheter, till exempel Marta Rosenberg på Brevik, Tyresö, som året efter kriget jobbade för Europahjälpen i Masurien, den del av Ostpreussen som tillföll Polen
”Ryssarna våldtog så fruktansvärt, inte bara tyska kvinnor och flickor utan också polska. Och de misshandlade kvinnorna alldeles förskräckligt. Jag hade en kvinna som hjälpreda vid min kokvagn, vars man hade stupat i kriget och som hade sex barn. De bodde i ett hörn av ett gammalt kostall, där på vintern alla världens vindar blåste. Där hade hon en kamin och en vedlår. När hon såg ryssarna komma gömde hon barnens kläder i vedlåren. Men de välte upp och ner på den och tog med sig alla kläder och allt vad hon överhuvud taget hade. Dessutom tvingade de med sig den 16-åriga dottern på lasset. Och mamman försökte med barnen skrikande och klängande i sina kjolar på allt sätt få tillbaka sin flicka. Men då fick hon en spark i ansiktet, så att alla tänderna flög ut.”
Tyska civila blev ofta så utplundrade att barn under vintern inte hade skor utan hade fötterna inlindade i tidningspapper. Och om de många som förvisades från den hembygd där deras förfäder hade bott i sekler, berättade Marta:
”Ibland såg vi sådana där kusliga tåg fullastade med människor och så kunde tåget stanna på en äng eller mitt på ett fält Människor hoppade av. De sökte väl efter vatten med sina handfat eller vad de nu hade, för det mesta av sina tillhörigheter hade ryssarna tagit från dem”.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1142) 2007-07-22
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1142) 07-07-22 till.....
....till Tuffaktivisten Ulla Carina Sellergren som skickat följande tackbrev till dem som hyllade henne på födelsedagen genom att skicka gåvor till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, för vidarebefordran till Afghanistan:
”Vilken fantastisk generositet ! Både Nasira och jag är helt överväldigade. Ett stort, stort tack för er gåva ! Ni kan vara övertygade att den hamnar hos dem, som verkligen lever i nöd i detta olycksdrabbade land, Afghanistan. En bättre kontaktperson än Nasiras pappa kan vi nog inte få. Eftersom våra pengar blir så mycket mer i detta land kommer de att räcka länge och säkert kunna rädda liv. De kommer troligen främst att användas till mat och mediciner. Jag ska försöka rapportera och om möjligt visa foton.
En stor, stor kram till er alla
Ulla Carina”
....till alla som bidrog till denna hyllning av Ulla Carina. Sammanlagt kom det in 6 250 kr. Tidigare i år har Tuff satsat 5 000 kr för samma ändamål. Det låter kanske inte så mycket efter svenska förhållanden, men när man hör Ulla Carina och Nasira redogöra för hur väldigt mycket det räcker till i Afghanistan, blir man glad. Den Nasira som Ulla Carina nämner är en av de afghaner som hon hjälpt på ett beundransvärt sätt och i flera år givit bostad åt i sitt hus på Herrgårdsvägen i Trollbäcken. Nasira hördes i Radio Tuff i slutet av juni och kommer under en halvtimme på Succékanalen 91,4 i augusti.
.... till Sveriges Radios utlandssändning ”Radio Schweden”, som i tisdags (17/7) hade ett inslag om Tuff. Det var på tal om att regeringen nu vill öka svenska biståndsorganisationers egetbidrag från 10 till 20 procent. Många stora organisationer med avlönade anställda får i så fall problem. Men som det sägs i Radio Schweden: „Nun sorgen sich viele Organisationen über ihre eigene Zukunft. Dabei lässt sich auch ohne staatliche Mittel einiges bewegen. Das zeigt die Arbeit von TUFF, der Vereinigung für Entwicklungsländer und Frieden Tyresö.“ Det påpekas här att Tuff inte behöver bekymra sig, eftersom föreningen jobbar utan anställda och utan offentliga bidrag. Och programledarens slutsats var att Tuffs bistånd genom att undvika byråkratiska kanaler var mycket effektivare än de stora biståndsorganisationernas anonyma jättepotter.
....till TV-producenten Johan Romin, uppvuxen i Tyresö, som i DN (21/7) under rubriken ”Vietnamdesertör som stod för sin övertygelse” skriver en nekrolog över Terry Whitmore, en av de många amerikanska Vietnamdesertörerna som en tid togs om hand av Tuff-medlemmar i Tyresö. Terry bodde den första tiden hos Benkt-Erik Hedin på Pluggvägen i Bollmora och sedan fram till 2001 i Sverige. Han dog vid 60 års ålder i sin födelsestad Memphis, USA. 2004 gjorde Johan Romin i TV-serien ”Ramp om historia” ett program med Terry Whitmore, som han följde till Vietnam och där kunde Terry återse slagfält, där han svårt sårades. I mars 2005 intervjuades Johan Romin under en halvtimme på Succékanalen 91,4 , Tyresöradion. (Senare i veckans Radio Tuff rapporterar Hampus Eckerman från Vietnam)
....till den kristne fredsaktivisten, Uppsalabon Rolf Bergling, som skickats oss material från Svenska kyrkans arbete i Palestina. Där citeras den lutherske prästen Mitri Raheb som arbetar i Betlehem:
”Betlehem omringas nu av den åtta meter höga muren som israeliska staten bygger för sin säkerhet. En mur som försvårar det vardagliga livet för palestinier. Maktlösheten är vår allra största fiende. Vi vägrar sluta hoppas på att fred, rättvisa och försoning är möjligt - men vi behöver omvärldens stöd.”
....till alla lyssnare som hör av sig med synpunkter på Tyresöradion. Utan dessa kontakter skulle jag nog lägga av. Bara den senaste veckan har en aktivt kristen Haningebo liksom en militärhistoriker hört av sig. Deras och andras omdömen finns under fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ Skicka gärna omdömen till mig ake.sandin@tyresoradion.se eller ring på 08 – 712 4463 eller skriv till Björkbacksv. 45, 135 40 Tyresö
”Vilken fantastisk generositet ! Både Nasira och jag är helt överväldigade. Ett stort, stort tack för er gåva ! Ni kan vara övertygade att den hamnar hos dem, som verkligen lever i nöd i detta olycksdrabbade land, Afghanistan. En bättre kontaktperson än Nasiras pappa kan vi nog inte få. Eftersom våra pengar blir så mycket mer i detta land kommer de att räcka länge och säkert kunna rädda liv. De kommer troligen främst att användas till mat och mediciner. Jag ska försöka rapportera och om möjligt visa foton.
En stor, stor kram till er alla
Ulla Carina”
....till alla som bidrog till denna hyllning av Ulla Carina. Sammanlagt kom det in 6 250 kr. Tidigare i år har Tuff satsat 5 000 kr för samma ändamål. Det låter kanske inte så mycket efter svenska förhållanden, men när man hör Ulla Carina och Nasira redogöra för hur väldigt mycket det räcker till i Afghanistan, blir man glad. Den Nasira som Ulla Carina nämner är en av de afghaner som hon hjälpt på ett beundransvärt sätt och i flera år givit bostad åt i sitt hus på Herrgårdsvägen i Trollbäcken. Nasira hördes i Radio Tuff i slutet av juni och kommer under en halvtimme på Succékanalen 91,4 i augusti.
.... till Sveriges Radios utlandssändning ”Radio Schweden”, som i tisdags (17/7) hade ett inslag om Tuff. Det var på tal om att regeringen nu vill öka svenska biståndsorganisationers egetbidrag från 10 till 20 procent. Många stora organisationer med avlönade anställda får i så fall problem. Men som det sägs i Radio Schweden: „Nun sorgen sich viele Organisationen über ihre eigene Zukunft. Dabei lässt sich auch ohne staatliche Mittel einiges bewegen. Das zeigt die Arbeit von TUFF, der Vereinigung für Entwicklungsländer und Frieden Tyresö.“ Det påpekas här att Tuff inte behöver bekymra sig, eftersom föreningen jobbar utan anställda och utan offentliga bidrag. Och programledarens slutsats var att Tuffs bistånd genom att undvika byråkratiska kanaler var mycket effektivare än de stora biståndsorganisationernas anonyma jättepotter.
....till TV-producenten Johan Romin, uppvuxen i Tyresö, som i DN (21/7) under rubriken ”Vietnamdesertör som stod för sin övertygelse” skriver en nekrolog över Terry Whitmore, en av de många amerikanska Vietnamdesertörerna som en tid togs om hand av Tuff-medlemmar i Tyresö. Terry bodde den första tiden hos Benkt-Erik Hedin på Pluggvägen i Bollmora och sedan fram till 2001 i Sverige. Han dog vid 60 års ålder i sin födelsestad Memphis, USA. 2004 gjorde Johan Romin i TV-serien ”Ramp om historia” ett program med Terry Whitmore, som han följde till Vietnam och där kunde Terry återse slagfält, där han svårt sårades. I mars 2005 intervjuades Johan Romin under en halvtimme på Succékanalen 91,4 , Tyresöradion. (Senare i veckans Radio Tuff rapporterar Hampus Eckerman från Vietnam)
....till den kristne fredsaktivisten, Uppsalabon Rolf Bergling, som skickats oss material från Svenska kyrkans arbete i Palestina. Där citeras den lutherske prästen Mitri Raheb som arbetar i Betlehem:
”Betlehem omringas nu av den åtta meter höga muren som israeliska staten bygger för sin säkerhet. En mur som försvårar det vardagliga livet för palestinier. Maktlösheten är vår allra största fiende. Vi vägrar sluta hoppas på att fred, rättvisa och försoning är möjligt - men vi behöver omvärldens stöd.”
....till alla lyssnare som hör av sig med synpunkter på Tyresöradion. Utan dessa kontakter skulle jag nog lägga av. Bara den senaste veckan har en aktivt kristen Haningebo liksom en militärhistoriker hört av sig. Deras och andras omdömen finns under fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ Skicka gärna omdömen till mig ake.sandin@tyresoradion.se eller ring på 08 – 712 4463 eller skriv till Björkbacksv. 45, 135 40 Tyresö
HAMPUS ECKERMAN I VIETNAM: "Hanoi Hilton", John McCain, Ho Chi Minh
En intressant erfarenhet jag gjort under mina resor är att amerikaner sällan berättar varifrån de kommer. I Mexico träffade jag en snäll kille i pärlband och naturfärgade kläder. "Varje gång jag säger varifrån jag kommer kan jag se ett litet ljus dö i folks ögon", berättade han sorgset för mig, "Efter ett tag började jag säga att jag var från Kanada". Det visar sig vara vanligt, vid fem tillfällen då jag trott jag talat med kanadensare har de efter några timmar erkänt sig vara från USA. Kanadickerna själva har nästan alltid flaggan tydligt markerad på sina ryggsäckar för att slippa besvärliga förväxlingar.
Här i Vietnam behöver inga jänkare vara rädda för att avslöja sina annars hemliga identiteter. Vietnameserna är förlåtande och vill hellre koncentrera sig på att befria sina forna fiender från deras presidentprydda sedlar. I Hoa Lo Prison i Hanoi, ett fängelse som först användes av fransmännen för att internera de besvärliga vietnameser som ville ha frihet, jämlikhet och broderskap och senare av vietnameserna själva för att internera amerikanska krigsfångar, hörde jag en ung amerikanska glatt berätta hur hennes pappa skjutits ned av vietnamesiskt luftvärn. Pappan hade varit pilot på ett av de amerikanska bombplan som strött så mycket död och förintelse. Mer bomber fälldes över Vietnam än över hela Europa under andra världskriget. Pappan hade tur som räddades av Air America, CIA:s flygbolag som motsvarar de "civila kontraktorer" och legosoldater som nu finns i Irak. Annars hade han också hamnat i Hoa Lo Prison, av flygarna kallat Hanoi Hilton.
En av de flygare som satt internerad i fängelset var den amerikanske senatorn och presidentkandidaten John McCain. John McCain är nu mest känd för att ha saboterat sin presidentkandidatur genom att påstå att några minuters vandring i Baghdads gröna zon, under vakt av tanks, helikoptrar och hundratals marinkårssoldater, är ett bra bevis på hur säkert Irak blivit. I Vietnam finns den flyguniform han använde när han blev nedskjuten till prydlig beskådan.
* * *
Hanois mest kända invånare är utan tvekan Ho Chi Minh som i över trettio år kämpade för vietnamesisk självständighet. Under andra världskriget var han agent för det amerikanska OSS, föregångare till CIA, och vid andra världskrigets slut visade han återigen sin beundran genom att ord för ord använda sig av den amerikanska självständighetsdeklarationen när han skrev det egna landets. USA tänkte dock redan i kalla kriget-termer och Ho Chi Minhs önskan om markreformer, långt mindre radikala än de som USA låtit genomföra i det ockuperade Japan, räckte för att mota in den vietnamesiska frihetsrörelsen i kommunistfacket.
Ho Chi Minh hade en vacker dröm om att hans kropp skulle kremeras och spridas ut i alla Vietnams självständiga provinser. I stället byggde det dyrkande kommunistpartiet ett grått betongmausoleum där de lade hans konserverade kropp för allmän beskådan, ständigt bevakad av bistra vakter som buttert hyschar de fnittrande vietnamesiska besökarna. Ho Chi Minh själv tycks ta det med ro, ett vänligt och tålmodigt uttryck vilar över hans ansikte, men så har han endast fem timmars arbetsdag och garanterat tre månaders semester på rysk kurort för kroppsbehandling. Pensionen får nog vänta ytterligare några decennier.
-----------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-07-22
Här i Vietnam behöver inga jänkare vara rädda för att avslöja sina annars hemliga identiteter. Vietnameserna är förlåtande och vill hellre koncentrera sig på att befria sina forna fiender från deras presidentprydda sedlar. I Hoa Lo Prison i Hanoi, ett fängelse som först användes av fransmännen för att internera de besvärliga vietnameser som ville ha frihet, jämlikhet och broderskap och senare av vietnameserna själva för att internera amerikanska krigsfångar, hörde jag en ung amerikanska glatt berätta hur hennes pappa skjutits ned av vietnamesiskt luftvärn. Pappan hade varit pilot på ett av de amerikanska bombplan som strött så mycket död och förintelse. Mer bomber fälldes över Vietnam än över hela Europa under andra världskriget. Pappan hade tur som räddades av Air America, CIA:s flygbolag som motsvarar de "civila kontraktorer" och legosoldater som nu finns i Irak. Annars hade han också hamnat i Hoa Lo Prison, av flygarna kallat Hanoi Hilton.
En av de flygare som satt internerad i fängelset var den amerikanske senatorn och presidentkandidaten John McCain. John McCain är nu mest känd för att ha saboterat sin presidentkandidatur genom att påstå att några minuters vandring i Baghdads gröna zon, under vakt av tanks, helikoptrar och hundratals marinkårssoldater, är ett bra bevis på hur säkert Irak blivit. I Vietnam finns den flyguniform han använde när han blev nedskjuten till prydlig beskådan.
* * *
Hanois mest kända invånare är utan tvekan Ho Chi Minh som i över trettio år kämpade för vietnamesisk självständighet. Under andra världskriget var han agent för det amerikanska OSS, föregångare till CIA, och vid andra världskrigets slut visade han återigen sin beundran genom att ord för ord använda sig av den amerikanska självständighetsdeklarationen när han skrev det egna landets. USA tänkte dock redan i kalla kriget-termer och Ho Chi Minhs önskan om markreformer, långt mindre radikala än de som USA låtit genomföra i det ockuperade Japan, räckte för att mota in den vietnamesiska frihetsrörelsen i kommunistfacket.
Ho Chi Minh hade en vacker dröm om att hans kropp skulle kremeras och spridas ut i alla Vietnams självständiga provinser. I stället byggde det dyrkande kommunistpartiet ett grått betongmausoleum där de lade hans konserverade kropp för allmän beskådan, ständigt bevakad av bistra vakter som buttert hyschar de fnittrande vietnamesiska besökarna. Ho Chi Minh själv tycks ta det med ro, ett vänligt och tålmodigt uttryck vilar över hans ansikte, men så har han endast fem timmars arbetsdag och garanterat tre månaders semester på rysk kurort för kroppsbehandling. Pensionen får nog vänta ytterligare några decennier.
-----------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-07-22
söndag, juli 15
FÖR 90 ÅR SEN FÖDDES PER ANDERS FOGELSTRÖM
Per Anders Fogelström (1917-1998) är för mig den främste i svensk fredsrörelse. Han var en av initiativtagarna till AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb, och 1963-1977 ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen för att nämna bara två av hans många insatser.
Den 22 augusti är det 90 år sedan han föddes. När han fyllde 70 sammanställde två av hans efterträdare bland Svenska Freds ordföranden, Tomas Magnusson och jag, en bok för att hedra honom. Den använde hans signatur PAF i titeln, som var ”Från Platon till PAF, citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet”. Den består av 363 citat från många olika håll. Här några av Fogelström:
”Våld löser inga problem, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den”
”Jag tror att man måste vara mycket misstänksam när det predikas, att ändamålet helgar medlen, när man låter påskina att vår oförvitlighet är så gränslös, att även de mest fruktansvärda vapen skulle förädlas av att bli använda av oss.”
”Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd, men ger allmosor till kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare”
”Vi i fredsrörelsen vill satsa på den ännu oprövade möjligheten i stället för den länge prövade omöjligheten”
”I dag godkänner vi en dubbelmoral enligt vilken våra barn lärs både alla kristna och allmänt humanistiska motiveringar för att älska sin nästa –och bästa sättet att avliva denna nästa”
På frågan om varför han vapenvägrade:
”Främst väl för att jag inte kan tro på våldets positiva möjligheter. Och därför att jag fruktar dess negativa, minns hur fransmännen som torterades av Hitler i sin tur torterade algerier, hur amerikanerna i Vietnam, hur ryssarna i Prag....”
”Om vi inte finner andra möjligheter än våld kommer våldet att finna oss”
”Fred är inte detsamma som passivitet och vila utan en chans som måste utnyttjas”
”Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen”
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld?”
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1141) 2007-07-15
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Radio Tuff hörs på 91,4 MHz var sjunde timme och på nätet www.tyresoradion.se
Den 22 augusti är det 90 år sedan han föddes. När han fyllde 70 sammanställde två av hans efterträdare bland Svenska Freds ordföranden, Tomas Magnusson och jag, en bok för att hedra honom. Den använde hans signatur PAF i titeln, som var ”Från Platon till PAF, citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet”. Den består av 363 citat från många olika håll. Här några av Fogelström:
”Våld löser inga problem, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den”
”Jag tror att man måste vara mycket misstänksam när det predikas, att ändamålet helgar medlen, när man låter påskina att vår oförvitlighet är så gränslös, att även de mest fruktansvärda vapen skulle förädlas av att bli använda av oss.”
”Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd, men ger allmosor till kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare”
”Vi i fredsrörelsen vill satsa på den ännu oprövade möjligheten i stället för den länge prövade omöjligheten”
”I dag godkänner vi en dubbelmoral enligt vilken våra barn lärs både alla kristna och allmänt humanistiska motiveringar för att älska sin nästa –och bästa sättet att avliva denna nästa”
På frågan om varför han vapenvägrade:
”Främst väl för att jag inte kan tro på våldets positiva möjligheter. Och därför att jag fruktar dess negativa, minns hur fransmännen som torterades av Hitler i sin tur torterade algerier, hur amerikanerna i Vietnam, hur ryssarna i Prag....”
”Om vi inte finner andra möjligheter än våld kommer våldet att finna oss”
”Fred är inte detsamma som passivitet och vila utan en chans som måste utnyttjas”
”Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen”
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld?”
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1141) 2007-07-15
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Radio Tuff hörs på 91,4 MHz var sjunde timme och på nätet www.tyresoradion.se
HAMPUS ECKERMAN: Krukslätten i Laos och alla bomber.
Det skulle aldrig falla de vänliga laoiterna in att stirra på utlänningarna som om de vore konstiga djur, ungefär som kineserna brukar göra. Den senaste tiden känns det dock som om jag kommit hyfsat nära den laoitiska motsvarigheten. Fast det är klart. Jag tror inte man är vana här vid vita män i nitarmband och intifada t-shirts som bär runt på 1,20 meter långa svärd. Nu är det inte så att jag känner att jag behöver svärdet för att försvara mig mot de mordiska CIA-agenter och vilda gerillakrigare som en gång fanns i Laos. Snarare är det så att hantverket var så vackert att jag måste köpa det. Det vet naturligtvis inte laoiterna, som fortsatt att titta på mig i smyg med förundran och misstänksamhet.
* * *
Krukslätten ligger i norra Laos, inte långt ifrån den vietnamesiska gränsen. Namnet kommer från de en till två meter höga stenkrukor som finns utplacerade. Den exakta meningen med krukorna vet ingen. Vissa säger att de gjordes för att brygga vin, andra för att användas i begravningsritualer.
Krukslätten är också känd för sin andra, hemskare historia. Under Laoskriget, då amerikanska bombningar systematiskt förstörde landet, var Krukslätten föremål för de intensivaste bombningarna. Byborna som bodde runt tvingades fly in i grottor för att undvika bomberna och vid matlagning gjorde man allt för att röken inte skulle synas, då de amerikanska planen anföll vid minsta syn av liv. Över två miljoner ton bomber fälldes över Laos, i snitt en bomb var åttonde minut under nio års tid. Detta motsvarar 20 ton per kvadratkilometer eller ett ton för varje invånare i Laos. Av dessa bomber var det nära 30% som aldrig detonerade.
Än idag, då nästan 70% av området rensats från gamla bomber, finns skyltar tydligt markerade över vilka områden som är säkra att gå över. Ändå är det bara ytskiktet som är undersökt, många bomber ligger kvar djupare ner och kommer säkert att skörda fler liv i framtiden. Hittills har över 5.000 människor dött av dessa bomber och minor efter krigets slut. Majoriteten av dessa är de fattigaste ur befolkningen. Det är de som rensat nya områden för att plantera ris. En annan starkt bidragande orsak är letandet efter metallskrot. Bombsplittret är ofta metall av hög kvalitet som kan säljas till Vietnam där det sedan återanvänds. Officiellt sett har över 30.000 skrotdelar hittats, men det verkliga antalet lär vara mångdubbelt större.
* * *
En av de andra inkomstkällorna för folket kring Krukslätten är de pengar som skickas från USA. Invånarna kring Krukslätten består till 60% av Hmong-folket ur vilket stora delar under kriget slogs på USA:s sida. Efter kriget flydde hundratusentals av dem till USA och dessa skickar också pengar till sin gamla släkt. Vid Krukslätten kan man ofta se de amerikanska Hmong-turisterna i traditionella kläder. Där låter de sig fotograferas och filmas för att sedan kunna visa upp bilderna för familjen i USA.
Detta gör att guiderna, obligatoriska för minfarans skull, som visar en runt på Krukslätten ibland tvekar att berätta om kriget. Hmong-turisterna förstår utmärkt engelska och de pengar de skickar är en stor inkomstkälla för byarna runt om, även om en del pengar misstänks leda vidare till gerillarörelser mot den kommunistiska staten. Därför vill man ogärna röra runt i Laoskrigets myrbo.
----------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1141) 2007-07-15
-----------------------------------
Det här var Hampus Eckermans 38:e rapport under hans jordenruntresa. Han har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
* * *
Krukslätten ligger i norra Laos, inte långt ifrån den vietnamesiska gränsen. Namnet kommer från de en till två meter höga stenkrukor som finns utplacerade. Den exakta meningen med krukorna vet ingen. Vissa säger att de gjordes för att brygga vin, andra för att användas i begravningsritualer.
Krukslätten är också känd för sin andra, hemskare historia. Under Laoskriget, då amerikanska bombningar systematiskt förstörde landet, var Krukslätten föremål för de intensivaste bombningarna. Byborna som bodde runt tvingades fly in i grottor för att undvika bomberna och vid matlagning gjorde man allt för att röken inte skulle synas, då de amerikanska planen anföll vid minsta syn av liv. Över två miljoner ton bomber fälldes över Laos, i snitt en bomb var åttonde minut under nio års tid. Detta motsvarar 20 ton per kvadratkilometer eller ett ton för varje invånare i Laos. Av dessa bomber var det nära 30% som aldrig detonerade.
Än idag, då nästan 70% av området rensats från gamla bomber, finns skyltar tydligt markerade över vilka områden som är säkra att gå över. Ändå är det bara ytskiktet som är undersökt, många bomber ligger kvar djupare ner och kommer säkert att skörda fler liv i framtiden. Hittills har över 5.000 människor dött av dessa bomber och minor efter krigets slut. Majoriteten av dessa är de fattigaste ur befolkningen. Det är de som rensat nya områden för att plantera ris. En annan starkt bidragande orsak är letandet efter metallskrot. Bombsplittret är ofta metall av hög kvalitet som kan säljas till Vietnam där det sedan återanvänds. Officiellt sett har över 30.000 skrotdelar hittats, men det verkliga antalet lär vara mångdubbelt större.
* * *
En av de andra inkomstkällorna för folket kring Krukslätten är de pengar som skickas från USA. Invånarna kring Krukslätten består till 60% av Hmong-folket ur vilket stora delar under kriget slogs på USA:s sida. Efter kriget flydde hundratusentals av dem till USA och dessa skickar också pengar till sin gamla släkt. Vid Krukslätten kan man ofta se de amerikanska Hmong-turisterna i traditionella kläder. Där låter de sig fotograferas och filmas för att sedan kunna visa upp bilderna för familjen i USA.
Detta gör att guiderna, obligatoriska för minfarans skull, som visar en runt på Krukslätten ibland tvekar att berätta om kriget. Hmong-turisterna förstår utmärkt engelska och de pengar de skickar är en stor inkomstkälla för byarna runt om, även om en del pengar misstänks leda vidare till gerillarörelser mot den kommunistiska staten. Därför vill man ogärna röra runt i Laoskrigets myrbo.
----------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1141) 2007-07-15
-----------------------------------
Det här var Hampus Eckermans 38:e rapport under hans jordenruntresa. Han har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
lördag, juli 14
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1141) 07-07-15 till....
....till Petra Sokolowski i Sveriges Radios program ”Människor och tro” (6/7). Hon berättade om den nu uppblossande diskussionen i Spanien om inbördeskriget för 70 år sedan. Hon betonade det meningslösa mördandet och grymheterna från båda sidor, berättade om de många munkarna i klostret El Escorial, som avrättades av vänstern men intervjuade också släktingar till vänstersympatisörer, som hade mördats av Francos hejdukar. I slutet av inslaget citerades Alfonso Comin (1933-1980), som var både troende katolik och kommunist:
”Jag tillhör ett parti som har skjutit hjältar och en kyrka som har förföljt helgon”
Det är skönt med människor som är så livserfarna, att de inte propagandistiskt indelar krigförande parter i ”onda” och ”goda”. Den uppdelningen är viktig för mediefolket i mittfåran, som ängsligt vill bevisa att de minsann vet vilka de ”onda” är. I måndags (9/7) visade SvT:s Rapport bilder på en av serber (de ”onda”) misshandlad kosovoalban (en av de ”goda”). Men hur ofta har vi fått se bilder på dödade eller misshandlade kosovoserber eller på de hundratusentals serber som fördrivits från Kosovo till en eländig flyktingtillvaro eller på ruinerna efter de hundratals vandaliserade serbiska kyrkorna, klostren och kyrkogårdarna i Kosovo?
....till Tuffs indiske partner, gandhianen Bhikhu Vyas, som i ett av sina många e-brev till oss citerar en tänkvärd vers av en okänd författare:
Life ends when you stop Dreaming
Hope ends when you stop Believing
Love ends when you stop Caring
Friendship ends when you stop Sharing
Bhikhu meddelar också att monsunregnen nu har börjat i delstaten Gujarat, där alla Tuff-projekten finns. Därför har de senaste två veckorna 2000 mangoplantor planterats vid Tuff-skolorna och i byarna runtom. Den kommande månaden kommer ytterligare 5000 plantor att distribueras. Allt flera använder Tuffs mangogram för att gratulera eller kondolera. Hittills i år har 8 440 kr kommit in till Tuffs insamlingskonto (pg 79 36 36 -2) för mangogram. Kan beställas av Monica, tel 08 -712 2581
....till det svenska Räddningsverket som jobbar i Libanon med den svåra uppgiften att röja alla icke detonerade klusterbomber, som Israel fällde över landet de tre sista dygnen av det krig som började för ett år sedan. Många civila libaneser har dödats eller allvarligt skadats sedan dess av dessa små djävulska vapen, Räddningsverket har hittills lyckats desarmera över 100 000 av dem, men beräknar att det finns nästan en miljon andra, som gör att libanesiska barn och bönder ständigt riskerar livet.
....till förre partiledaren Bengt Westerberg, numera ordförande i Svenska Röda korset, som vill att Sverige skall kräva förbud mot alla klustervapen, vilket Belgien och andra länder redan infört. Regeringen tvekar eftersom vi själva tillverkar klustervapnet Bombkapsel 90. Westerberg och Röda korset anser det också vara fel att avvisa flyktingar från Irak, som de anser vara drabbat av väpnad konflikt. Svenska Freds tillhör de organisationer som kräver totalförbud mot klustervapen
....till insändarskribenten Gunnar Olofsson, som i DN (13/7) skriver under rubriken ”Stoppa tillverkningen av klusterbomber”. Om Libanon skriver han bland annat:
”Kravet måste nu vara att Israel bidrar med resurser för att avlägsna alla minor och bomber, så att bönderna nu kan bruka sin jord”
....till förre riksdagsmannen, blott 24-årige Gustav Fridolin, som hade mycket bra att säga i sitt sommarpratarprogram på Sveriges Radio i fredags (13/7), bland annat:
”Inget gott kan nånsin komma ur den våldets maktkalkyl, som får människor att använda dödandet som politisk metod. Terror får människor att helt överge förnuft, humanism och alla rationella överväganden och i stället ersätta dem med rädsla och hat”.
....till människor som hör av sig med synpunkter på Radio Tuff och Succékanalen 91,4. Massor av omdömen om radion finns redan under fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ Välkommen att ringa in synpunkter på tel 08-712 4463 eller till ake.sandin@tyresoradion.se Alla utom anonyma omdömen beaktas
”Jag tillhör ett parti som har skjutit hjältar och en kyrka som har förföljt helgon”
Det är skönt med människor som är så livserfarna, att de inte propagandistiskt indelar krigförande parter i ”onda” och ”goda”. Den uppdelningen är viktig för mediefolket i mittfåran, som ängsligt vill bevisa att de minsann vet vilka de ”onda” är. I måndags (9/7) visade SvT:s Rapport bilder på en av serber (de ”onda”) misshandlad kosovoalban (en av de ”goda”). Men hur ofta har vi fått se bilder på dödade eller misshandlade kosovoserber eller på de hundratusentals serber som fördrivits från Kosovo till en eländig flyktingtillvaro eller på ruinerna efter de hundratals vandaliserade serbiska kyrkorna, klostren och kyrkogårdarna i Kosovo?
....till Tuffs indiske partner, gandhianen Bhikhu Vyas, som i ett av sina många e-brev till oss citerar en tänkvärd vers av en okänd författare:
Life ends when you stop Dreaming
Hope ends when you stop Believing
Love ends when you stop Caring
Friendship ends when you stop Sharing
Bhikhu meddelar också att monsunregnen nu har börjat i delstaten Gujarat, där alla Tuff-projekten finns. Därför har de senaste två veckorna 2000 mangoplantor planterats vid Tuff-skolorna och i byarna runtom. Den kommande månaden kommer ytterligare 5000 plantor att distribueras. Allt flera använder Tuffs mangogram för att gratulera eller kondolera. Hittills i år har 8 440 kr kommit in till Tuffs insamlingskonto (pg 79 36 36 -2) för mangogram. Kan beställas av Monica, tel 08 -712 2581
....till det svenska Räddningsverket som jobbar i Libanon med den svåra uppgiften att röja alla icke detonerade klusterbomber, som Israel fällde över landet de tre sista dygnen av det krig som började för ett år sedan. Många civila libaneser har dödats eller allvarligt skadats sedan dess av dessa små djävulska vapen, Räddningsverket har hittills lyckats desarmera över 100 000 av dem, men beräknar att det finns nästan en miljon andra, som gör att libanesiska barn och bönder ständigt riskerar livet.
....till förre partiledaren Bengt Westerberg, numera ordförande i Svenska Röda korset, som vill att Sverige skall kräva förbud mot alla klustervapen, vilket Belgien och andra länder redan infört. Regeringen tvekar eftersom vi själva tillverkar klustervapnet Bombkapsel 90. Westerberg och Röda korset anser det också vara fel att avvisa flyktingar från Irak, som de anser vara drabbat av väpnad konflikt. Svenska Freds tillhör de organisationer som kräver totalförbud mot klustervapen
....till insändarskribenten Gunnar Olofsson, som i DN (13/7) skriver under rubriken ”Stoppa tillverkningen av klusterbomber”. Om Libanon skriver han bland annat:
”Kravet måste nu vara att Israel bidrar med resurser för att avlägsna alla minor och bomber, så att bönderna nu kan bruka sin jord”
....till förre riksdagsmannen, blott 24-årige Gustav Fridolin, som hade mycket bra att säga i sitt sommarpratarprogram på Sveriges Radio i fredags (13/7), bland annat:
”Inget gott kan nånsin komma ur den våldets maktkalkyl, som får människor att använda dödandet som politisk metod. Terror får människor att helt överge förnuft, humanism och alla rationella överväganden och i stället ersätta dem med rädsla och hat”.
....till människor som hör av sig med synpunkter på Radio Tuff och Succékanalen 91,4. Massor av omdömen om radion finns redan under fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ Välkommen att ringa in synpunkter på tel 08-712 4463 eller till ake.sandin@tyresoradion.se Alla utom anonyma omdömen beaktas
MARIANNE STIEGER: Fåglar, vågor, både riktigt våta och politiska
Kära lyssnare!
Att bo på femte våningen har sina alldeles speciella fördelar. Idag, till exempel, kunde jag från mitt köksfönster iaktta svalornas fågelskola. Upp och ner i en härlig flykt. Från svalorna gled min blick bort mot Lommabukten. Som vanligt är vi värst här i Skåne, på många sätt. Därborta i Lommabukten har det siktats en albatross, visserligen en mindre, men ändå. Tänk er en albatross här i Skåne, en sådan som i vanliga fall hör hemma utanför Argentinas kust.
Värst är vi också när det gäller regn. Skåne har legat under vatten och vad återstår då? Jo, man kliver ombord på en ark. I mitt fall blev det dock ingen ark utan en Ballad på 9,15 meter vid namn Acappella. Vågorna gick höga, vinden tog tag i seglen och i hård bidevind tog mina seglarvänner från Tyresö och jag oss fram på havet. Plötsligt fick jag ett helt annat perspektiv på bron till Danmark. Dessutom kunde jag nu på nära håll ta mig en titt på det nya vindkraftverket som är under byggnad utanför Klagshamn söder om Limhamn. Allting ser så litet ut på avstånd, men skall man segla förbi, tar det timmar i de rådande vindarna.
Knappt hade vi passerat detta gigantiska bygge, förrän nästa vindkraftverk dök upp, nu ett danskt utanför Mön, där vi sökte oss en natthamn. Visst blir man lite ledsen när man ser hur dessa moderna möllor inkräktar på den fria horisonten, men å andra sidan vet vi att där åstadkommes ren energi, energi utan några framtida problem för våra unga att ta hand om.
Dagen innan vi startade hade Danmark gripits av rojalistisk yra, och det märkte vi av i affären i hamnen på Mön. Varenda tidning hade kronprinsessan Mary och den nydöpta lillsessan Isabella på omslaget. Nu har det ju inte fötts någon liten prinsessa i Danmark sedan 1946, så den rojalistiska glädjen och yran må väl vara förlåten. Måtte nu Europa kunna möta upp med någon prins i lagom ålder. Annars får väl sessan också börja gå på gym.
Sista dagens segling, från Gedser till Fehmarn i Tyskland förde oss förbi ett vindkraftverk av så stora dimensioner att seglingen förbi i den hårda vinden tog oss närmare fem timmar. Den dagen gungade det ordentligt, egentligen lite för mycket för båten som i den vinden kändes som ett nötskal. Vågorna tornade upp sig till tre meters höjd och vi fick minska segelytan till ett minimum. Men fram kom vi och lugnet i hamnen kändes alldeles extra skönt.
Mindre skön var stormen som hade blåst upp på land. Ja, jag menar den politiska stormen. I en intervju i tidningen Der Spiegel, den mycket renommerade veckotidningen, hade Tysklands konservative inrikesminister Wolfgang Schäuble yttrat sig mycket odiplomatiskt. Han tyckte nämligen att Tyskland borde kunna skjuta terrorister när landet hotades. Den stormen som detta yttrande väckte har antagit väldiga dimensioner och vågorna den har upprört får våra vågor på Östersjön att verka minimala. Hela oppositionen går emot Schäuble och även hans koalitionspartner SPD, de tyska socialdemokraterna, instämmer i kritiken. Själv sitter ju Schäuble i rullstol sedan snart tjugu år tillbaka efter ett attentat som skadade honom svårt. Men med tanke på att Tysklands förre CDU-kansler Helmut Kohl föreslog Schäuble som sin efterträdare, känns hela historien ändå som ett oerhört politiskt övertramp enligt både politiker och press.
Under tiden jag var borta hade världen röstat fram de nya sju underverken, men här i Skåne har vi röstat fram våra egna underverk. Och jo, visst hade några röstat på fotbollspelaren Zlatan Ibrahimovic som dock inte fick vara med på listan. Bron till Danmark, Turning Torso, men även den gamla vikingatida försvarsanläggningen i Trelleborg, Trelleborgen, kom med på listan. Sätt er i bilen och ta er en titt på våra underverk. Det är de värda.
Tag nu väl hand om er i denna kalla och regniga sommar, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1141
Att bo på femte våningen har sina alldeles speciella fördelar. Idag, till exempel, kunde jag från mitt köksfönster iaktta svalornas fågelskola. Upp och ner i en härlig flykt. Från svalorna gled min blick bort mot Lommabukten. Som vanligt är vi värst här i Skåne, på många sätt. Därborta i Lommabukten har det siktats en albatross, visserligen en mindre, men ändå. Tänk er en albatross här i Skåne, en sådan som i vanliga fall hör hemma utanför Argentinas kust.
Värst är vi också när det gäller regn. Skåne har legat under vatten och vad återstår då? Jo, man kliver ombord på en ark. I mitt fall blev det dock ingen ark utan en Ballad på 9,15 meter vid namn Acappella. Vågorna gick höga, vinden tog tag i seglen och i hård bidevind tog mina seglarvänner från Tyresö och jag oss fram på havet. Plötsligt fick jag ett helt annat perspektiv på bron till Danmark. Dessutom kunde jag nu på nära håll ta mig en titt på det nya vindkraftverket som är under byggnad utanför Klagshamn söder om Limhamn. Allting ser så litet ut på avstånd, men skall man segla förbi, tar det timmar i de rådande vindarna.
Knappt hade vi passerat detta gigantiska bygge, förrän nästa vindkraftverk dök upp, nu ett danskt utanför Mön, där vi sökte oss en natthamn. Visst blir man lite ledsen när man ser hur dessa moderna möllor inkräktar på den fria horisonten, men å andra sidan vet vi att där åstadkommes ren energi, energi utan några framtida problem för våra unga att ta hand om.
Dagen innan vi startade hade Danmark gripits av rojalistisk yra, och det märkte vi av i affären i hamnen på Mön. Varenda tidning hade kronprinsessan Mary och den nydöpta lillsessan Isabella på omslaget. Nu har det ju inte fötts någon liten prinsessa i Danmark sedan 1946, så den rojalistiska glädjen och yran må väl vara förlåten. Måtte nu Europa kunna möta upp med någon prins i lagom ålder. Annars får väl sessan också börja gå på gym.
Sista dagens segling, från Gedser till Fehmarn i Tyskland förde oss förbi ett vindkraftverk av så stora dimensioner att seglingen förbi i den hårda vinden tog oss närmare fem timmar. Den dagen gungade det ordentligt, egentligen lite för mycket för båten som i den vinden kändes som ett nötskal. Vågorna tornade upp sig till tre meters höjd och vi fick minska segelytan till ett minimum. Men fram kom vi och lugnet i hamnen kändes alldeles extra skönt.
Mindre skön var stormen som hade blåst upp på land. Ja, jag menar den politiska stormen. I en intervju i tidningen Der Spiegel, den mycket renommerade veckotidningen, hade Tysklands konservative inrikesminister Wolfgang Schäuble yttrat sig mycket odiplomatiskt. Han tyckte nämligen att Tyskland borde kunna skjuta terrorister när landet hotades. Den stormen som detta yttrande väckte har antagit väldiga dimensioner och vågorna den har upprört får våra vågor på Östersjön att verka minimala. Hela oppositionen går emot Schäuble och även hans koalitionspartner SPD, de tyska socialdemokraterna, instämmer i kritiken. Själv sitter ju Schäuble i rullstol sedan snart tjugu år tillbaka efter ett attentat som skadade honom svårt. Men med tanke på att Tysklands förre CDU-kansler Helmut Kohl föreslog Schäuble som sin efterträdare, känns hela historien ändå som ett oerhört politiskt övertramp enligt både politiker och press.
Under tiden jag var borta hade världen röstat fram de nya sju underverken, men här i Skåne har vi röstat fram våra egna underverk. Och jo, visst hade några röstat på fotbollspelaren Zlatan Ibrahimovic som dock inte fick vara med på listan. Bron till Danmark, Turning Torso, men även den gamla vikingatida försvarsanläggningen i Trelleborg, Trelleborgen, kom med på listan. Sätt er i bilen och ta er en titt på våra underverk. Det är de värda.
Tag nu väl hand om er i denna kalla och regniga sommar, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1141
lördag, juli 7
RADIO TUFF (nr 1140) 2007-07-08
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff sänds varje söndag kl 17 och hörs sedan var sjunde timme under en vecka på Succékanalen 91,4.
Det som finns utskrivet av Radio Tuff finns här nedan och också på http://www.tuff.fred.se/ och http://www.tuffsandin.blogspot.com/
Välkommen att lämna synpunkter i fliken "Sagt om 91,4" på http://www.tyresoradion.se/ Skicka korta omdömen till mig, ake.sandin@tyresoradion.se , så vidarebefordrar jag dem till hemsidan
PROGRAMMET I KORTHET:
Veckans rosor delas ut till en pressekretare vid ett biståndsorgan, en språkvårdare, en kyrklig tysk söktjänst, människor som hjälper av krig drabbade afghaner, och ett ”Berättartorg” i Gamla stan.
Jo, det kommer också en ”veckans snyting”
Göteborgskan Kerstin Thuresson berättar hur det var en gång för länge sen när inga människor ännu fanns men när ”Galenskapen” och ”Kärleken” lekte kurragömma
.
Den mångsidigt engagerade Ulla Carina Sellergren berättar vad de pengar som samlats in med anledning av hennes födelsedag ska användas till för krigsdrabbade afghaner.
Krönikan den här veckan är utbytt mot ett samtal mellan Monica Schelin och Åke Sandin under rubriken ”Snack – men väldigt mycket verkstad”, för det handlar om fördelarna med Tuffs många biståndsprojekt.
Radio Tuffs jordenruntresenär Hampus Eckerman har skickat sin 37:e rapport, den här veckan om Jas Gripen och Thailand samt om folkmordet i Laos
SNACK -- MEN VÄLDIGT MYCKET VERKSTAD
Ett samtal mellan Radio Tuffs Monica Schelin (M) och Åke Sandin (Å)
M: Det här är fantastiskt nog Radio Tuff nr 1140. Väldigt mycket snack varenda vecka sen 1985, hörru Åke.
Å: Gör man radio så går inte snack att undvika. Men vi pratar ju om allt det som Tuff konkret åstadkommer. Så inte bara snack utan väldigt mycket verkstad, särskilt om man betänker att det utförs av en frivilligt arbetande lokalförening.
M: Indien har sedan 35 år varit i fokus för Tuffs omfattande biståndsinsatser. Du var med redan vid starten.
Å: Det började 1972 med Tuff Library & Reading Hall, ett bibliotek med 6000 böcker vid skolan Sarvoday Ashram. Och sen har det varje år fortsatt och sammanlagt har flera hundra andra projekt förverkligats: Många skolbyggnader, laboratorier, elevhem, bibliotek, ett par hundra brunnar, dieselpumpar, 65 000 mangoträd, ja vi har till och med delfinansierat en medicinfabrik. Faktum är att vi på 1990-talet skickade över en miljon kr varje år till våra indiska partners.
M: Men på den tiden hade Tuff projektbidrag från Sida. Hur är det nu när vi har lessnat på att skriva en massa inneord på ansökningar och rapporter till Sida?
Å: Det är ändå förbluffande mycket, inte minst genom stödet från flera skolor. I höstas skickade Tuff 235 000 kr till Indien och i sommar skickar vi 250 000 kr till.
M: Ja, dom senaste åren kan Tuff skryta med att vi inte har ett öre i statliga och kommunala anslag. Skattebetalarna belastas alltså inte. Men det finns flera fördelar med Tuffs projekt, eller hur?
Å: En fördel är att allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, så vartenda öre går oavkortat till det avsedda ändamålet. Det är kanske lite gammalmodigt i marknadsekonomins tid men det är en jättebra kontrast till de stora biståndsorganisationerna, vilkas chefer inte är särskilt lågavlönade för att uttrycka det artigt.
M: Och på tal om det så går inte tuff-pengarna i någon anonym jättepott, som har den nackdelen att man inte får reda på värst mycket om hur de har använts. Tuff-projekten däremot är konkreta och begränsade och vi får ständigt information om vad resultaten blir. Och varje år besöks projekten av svenskar som på egen bekostnad åker till Indien, senast i vintras när tre Täbylärare kom tillbaka mycket entusiastiska över vad de sett.
Å: Ända sedan 1979 har vi haft samma duktiga och hederliga gandhianska partners, främst Bhikhu och Kokila Vyas, som får en tusenlapp att räcka till minst tio gånger så mycket som den skulle ha kunnat göra här i Sverige. Kokila är en skicklig organisatör och Bhikhu en fenomenal informatör och han känner till Sverige, eftersom Tuff bjudit hit honom flera gånger, senast sommaren 2005.
M: Dessutom inriktas projekten på de fattigaste av de fattiga, nu på den tidigare så försummade stambefolkningen (tribals). Det är ju ett verkligt lyft att barnen till dessa analfabeter genom de här sex tuff-skolorna i bergiga och tidigare så gudsförgätna Dharampur faktiskt får lära sig läsa, räkna och mycket annat, för nu finns både ett högstadium och begynnande gymnasieundervisning till och med för flickor, för vilka det byggts ett elevhem.
Å: Och det är inte bara i Indien som tuff-pengar har gjort nytta. På 90-talet fixade vi 100 000 skolböcker till Eritrea på landets språk tigrinja och sirionófolket i Bolivia kunde köpa tillbaka flera tiotusen hektar urskog för ett par miljoner kr från Tuff. Och under de senaste femton åren har vi regelbundet stöttat krigsdrabbade både i Kroatien och Serbien. I år skickades 31 300 kr till Guatemala för att fixa till en skola som förstördes i samband med orkanen Stan härom året.
M: För en stund sedan hörde vi Ulla Carina Sellergren berätta om insatser i Afghanistan. Det tycks bli minst 10 000 kr i år som gör nytta och glädje där för några människor som i många år har drabbats av de ständiga krigen.
Å: Det där var i största korthet lite om Tuffs biståndsinsatser och det är sånt som gör det så givande att jobba i Tuff. Och för mig personligen löser det också mina presentproblem genom att jag använder Tuffs mangogram både för att gratulera och kondolera.
M: Och tack vare mangogrammen blir det ju massor av mangoträd i Dharampurs små fattiga byar.
Å: Och mangogrammen kan man beställa av dig Monica, tel 08- 712 2581 eller genom att e-posta till ake.sandin@tyresoradion.se
-----------------------------------------------------------
Åke Sandin och Monica Schelin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1140
--------------------------------------
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
--------------------------------------
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1140) 07-07-08 till....
....till de frivilliga biståndsorganisationernas paraplyorgan Forum Syds pressekreterare Marie Norling, som skriver om näringslivets tankesmedja Timbros planer på att kampanja mot svenskt bistånd till tredje världen. Hon önskar en nyansering av diskussionen och varnar för en ”osaklig populistisk debatt”. Bland annat skriver hon:
”Det är anmärkningsvärt att regeringen och biståndskritikerna inte vill diskutera svensk vapenexport till diktatoriska och korrupta länder, som man anser inte borde få bistånd”
Och hon citerar biståndsministern och Tyresöbon Gunilla Carlssons ord:
”Erfarenheterna visar, att det även i diktaturer finns enskilda organisationer genom vilka vi kan arbeta i riktning mot ökad demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna”
....till chefen för Språkrådet, Olle Josephson, som i DN (2/7) skriver under rubriken ”Svenskan är nödvändig. Man tänker bäst på sitt bästa språk”. Han vänder sig mot uppfattningen att en mer generell övergång till engelskan skulle vara bra för Sverige och skriver bland annat:
”Om det språk som är ett välutvecklat modersmål för 90 procent av befolkningen inte får användas i viktiga sammanhang, så väntar en omfattande fördumning och oerhörda sociala konflikter. Kostnaderna blir oöverskådliga”
Här på Tyresöradion har vi några gånger påpekat att de två största europeiska språken faktiskt är ryska och tyska. Och vi minns ännu vår bortgångne vän Roland Schütt, som roligt gisslade fjäsket för supermaktsspråket.
....till den kyrkliga tyska söktjänsten (Kirchlicher Suchdienst), som alltsedan andra världskriget hjälpt tiotals miljoner människor att hitta sina anhöriga eller få veta hur och var dessa dog eller dödades. Det gällde inte bara soldater som försvann spårlöst i kriget eller i fångläger utan också de många miljoner tyska civila som etniskt rensades kring krigsslutet, vilket ledde till att många förlorade kontakten med sina närmaste. Ännu i dag lyckas söktjänsten hjälpa tiotusentals som sedan krigets kaos förlorat kontakten med släktingar.
....till dem som velat hylla Ulla-Carina Sellergren, som fyllde jämt den 27 juni, genom att sätta in gåvor på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Redan har över 5000 kr kommit in, vilka Ulla Carina vidarebefordrar till av ständiga krig nödlidande afghaner. Hon hörs om en stund i Radio Tuff.
....till det väldigt trevliga ”Berättartorget” under kastanjen vid Brända tomten i Gamla stan, som kväll efter kväll underhållit många med sina kluriga historier. Minst en halvtimme därifrån kommer på Tyresöradion i augusti. Men redan nu ska vi höra göteborgskan Kerstin Thuresson från i onsdags, när hon berättade om ”Kärleken och Galenskapen”
HAMPUS ECKERMAN:
JAS, Thailand, och folkmordet i Laos
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben http://www.tyresoradion.se/) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på http://www.tuff.fred.se/ och http://www.tuffsandin.blogspot.com/ Dessutom
har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com/
Läser i tidningen att militärdiktaturen i Thailand är intresserad av att köpa våra fina svenska JAS-plan. 3,6 miljarder kronor är de beredda att betala vilket gör att projektet nu endast kostat 116,4 miljarder kronor, en fin återbäring på 3% av kostnaderna. Nu jublas det säkert i regeringskansliet och hos vapenindustrin över militärkuppen i Thailand. För vem kan tro att det thailändska folket annars skulle betala så dyrt för militärens nya leksaker?
Annars är den stora frågan, vad ska JAS användas till? Försvar mot det utfattiga Burma? Kanske mot Laos som man hjälpte amerikanarna att bomba till småsmul under Vietnam-kriget? Eller mot det Kambodja som ständigt invaderats av sina grannländer? Överhuvud taget känns det som om militären bör kunna vara ganska lugn. Thailand lägger ner mer pengar på militären än alla grannländerna tillsammans. Och snart kommer svenska regeringen med tårta till juntan för dess utsökta smak att prioritera vapen framför sjukhus och fattigdomsbekämpning.
* * *
För tre år sen hade Historiska museet i Stockholm en utställning om folkmord. Ett av de folkmord man beskrev var det på Hmong-folket i Laos som skildrades som "ett extremt utsatt folk som inte träffat en vit människa på 27 år" och som nu utsattes för "etnisk rensning". Nu är det visserligen sant att Hmong-befolkningen i Luang Prabang kanske aldrig sett vita människor. De västerlänningar som kommer hit är ofta illröda och fjällande eller vackert bruna när det tidigare stadiet gått över. För här i Luang Prabang, Hmong-folkets region, kryllar det av turister som vandrar till Hmong-folkets byar, besöker deras restauranger och bokar biljetter i deras resebyråer. De ser inte så värst etniskt rensade ut, om det inte är så att de gett sig av efter att ha blivit så fasansfullt trötta på alla de horder av turister som trampar runt på deras stigar och in i deras byar.
Det stora problemet är inte något folkmord på Hmong-folket, vilket det ofta talas om i exilkretsar i USA ditt många ur Hmong-befolkningen som slogs för CIA har flyttat. Problemet är snarare att exilkretsar i USA ända sen Vietnamkrigets slut skickat vapen till olika gerillarörelser i Laos. Dessa delar av Hmong-folket har fortsatt sitt krig och med tiden blivit allt mer desillusionerade. Idag använder de vapnen mer för rån och plundring vilket lett till att turistbussar från Vientiane till Luang Prabang numera har beväpnade vakter ombord. Det är den laotiska militärens jakt på denna gerilla, endast några hundra personer, som Historiska museet kallar för folkmord. Att det finns hundratusentals andra i Hmong-befolkningen, bl.a representerade i riksdagen, bryr sig inte Historiska museet om.
Här kunde Historiska museet i stället tänkt över att nära 500 000 människor dog när USA mellan 1965 och 1973 fällde över 2,000,000 ton bomber över landet. Många av dessa tillhörde Hmong-folket som slogs för Pathet Lao eller vars byar helt enkelt låg i de områden som massbombades. Fortfarande dör människor av de bomber och minor som ännu inte detonerats. Att prioritera några hundra gerillakämpar framför flera hundra tusen civilister känns unket och politiskt. Ohistoriska museet tycks vara ett bättre namn.
----------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1140) 2007-07-08
Det som finns utskrivet av Radio Tuff finns här nedan och också på http://www.tuff.fred.se/ och http://www.tuffsandin.blogspot.com/
Välkommen att lämna synpunkter i fliken "Sagt om 91,4" på http://www.tyresoradion.se/ Skicka korta omdömen till mig, ake.sandin@tyresoradion.se , så vidarebefordrar jag dem till hemsidan
PROGRAMMET I KORTHET:
Veckans rosor delas ut till en pressekretare vid ett biståndsorgan, en språkvårdare, en kyrklig tysk söktjänst, människor som hjälper av krig drabbade afghaner, och ett ”Berättartorg” i Gamla stan.
Jo, det kommer också en ”veckans snyting”
Göteborgskan Kerstin Thuresson berättar hur det var en gång för länge sen när inga människor ännu fanns men när ”Galenskapen” och ”Kärleken” lekte kurragömma
.
Den mångsidigt engagerade Ulla Carina Sellergren berättar vad de pengar som samlats in med anledning av hennes födelsedag ska användas till för krigsdrabbade afghaner.
Krönikan den här veckan är utbytt mot ett samtal mellan Monica Schelin och Åke Sandin under rubriken ”Snack – men väldigt mycket verkstad”, för det handlar om fördelarna med Tuffs många biståndsprojekt.
Radio Tuffs jordenruntresenär Hampus Eckerman har skickat sin 37:e rapport, den här veckan om Jas Gripen och Thailand samt om folkmordet i Laos
SNACK -- MEN VÄLDIGT MYCKET VERKSTAD
Ett samtal mellan Radio Tuffs Monica Schelin (M) och Åke Sandin (Å)
M: Det här är fantastiskt nog Radio Tuff nr 1140. Väldigt mycket snack varenda vecka sen 1985, hörru Åke.
Å: Gör man radio så går inte snack att undvika. Men vi pratar ju om allt det som Tuff konkret åstadkommer. Så inte bara snack utan väldigt mycket verkstad, särskilt om man betänker att det utförs av en frivilligt arbetande lokalförening.
M: Indien har sedan 35 år varit i fokus för Tuffs omfattande biståndsinsatser. Du var med redan vid starten.
Å: Det började 1972 med Tuff Library & Reading Hall, ett bibliotek med 6000 böcker vid skolan Sarvoday Ashram. Och sen har det varje år fortsatt och sammanlagt har flera hundra andra projekt förverkligats: Många skolbyggnader, laboratorier, elevhem, bibliotek, ett par hundra brunnar, dieselpumpar, 65 000 mangoträd, ja vi har till och med delfinansierat en medicinfabrik. Faktum är att vi på 1990-talet skickade över en miljon kr varje år till våra indiska partners.
M: Men på den tiden hade Tuff projektbidrag från Sida. Hur är det nu när vi har lessnat på att skriva en massa inneord på ansökningar och rapporter till Sida?
Å: Det är ändå förbluffande mycket, inte minst genom stödet från flera skolor. I höstas skickade Tuff 235 000 kr till Indien och i sommar skickar vi 250 000 kr till.
M: Ja, dom senaste åren kan Tuff skryta med att vi inte har ett öre i statliga och kommunala anslag. Skattebetalarna belastas alltså inte. Men det finns flera fördelar med Tuffs projekt, eller hur?
Å: En fördel är att allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, så vartenda öre går oavkortat till det avsedda ändamålet. Det är kanske lite gammalmodigt i marknadsekonomins tid men det är en jättebra kontrast till de stora biståndsorganisationerna, vilkas chefer inte är särskilt lågavlönade för att uttrycka det artigt.
M: Och på tal om det så går inte tuff-pengarna i någon anonym jättepott, som har den nackdelen att man inte får reda på värst mycket om hur de har använts. Tuff-projekten däremot är konkreta och begränsade och vi får ständigt information om vad resultaten blir. Och varje år besöks projekten av svenskar som på egen bekostnad åker till Indien, senast i vintras när tre Täbylärare kom tillbaka mycket entusiastiska över vad de sett.
Å: Ända sedan 1979 har vi haft samma duktiga och hederliga gandhianska partners, främst Bhikhu och Kokila Vyas, som får en tusenlapp att räcka till minst tio gånger så mycket som den skulle ha kunnat göra här i Sverige. Kokila är en skicklig organisatör och Bhikhu en fenomenal informatör och han känner till Sverige, eftersom Tuff bjudit hit honom flera gånger, senast sommaren 2005.
M: Dessutom inriktas projekten på de fattigaste av de fattiga, nu på den tidigare så försummade stambefolkningen (tribals). Det är ju ett verkligt lyft att barnen till dessa analfabeter genom de här sex tuff-skolorna i bergiga och tidigare så gudsförgätna Dharampur faktiskt får lära sig läsa, räkna och mycket annat, för nu finns både ett högstadium och begynnande gymnasieundervisning till och med för flickor, för vilka det byggts ett elevhem.
Å: Och det är inte bara i Indien som tuff-pengar har gjort nytta. På 90-talet fixade vi 100 000 skolböcker till Eritrea på landets språk tigrinja och sirionófolket i Bolivia kunde köpa tillbaka flera tiotusen hektar urskog för ett par miljoner kr från Tuff. Och under de senaste femton åren har vi regelbundet stöttat krigsdrabbade både i Kroatien och Serbien. I år skickades 31 300 kr till Guatemala för att fixa till en skola som förstördes i samband med orkanen Stan härom året.
M: För en stund sedan hörde vi Ulla Carina Sellergren berätta om insatser i Afghanistan. Det tycks bli minst 10 000 kr i år som gör nytta och glädje där för några människor som i många år har drabbats av de ständiga krigen.
Å: Det där var i största korthet lite om Tuffs biståndsinsatser och det är sånt som gör det så givande att jobba i Tuff. Och för mig personligen löser det också mina presentproblem genom att jag använder Tuffs mangogram både för att gratulera och kondolera.
M: Och tack vare mangogrammen blir det ju massor av mangoträd i Dharampurs små fattiga byar.
Å: Och mangogrammen kan man beställa av dig Monica, tel 08- 712 2581 eller genom att e-posta till ake.sandin@tyresoradion.se
-----------------------------------------------------------
Åke Sandin och Monica Schelin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1140
--------------------------------------
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
--------------------------------------
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1140) 07-07-08 till....
....till de frivilliga biståndsorganisationernas paraplyorgan Forum Syds pressekreterare Marie Norling, som skriver om näringslivets tankesmedja Timbros planer på att kampanja mot svenskt bistånd till tredje världen. Hon önskar en nyansering av diskussionen och varnar för en ”osaklig populistisk debatt”. Bland annat skriver hon:
”Det är anmärkningsvärt att regeringen och biståndskritikerna inte vill diskutera svensk vapenexport till diktatoriska och korrupta länder, som man anser inte borde få bistånd”
Och hon citerar biståndsministern och Tyresöbon Gunilla Carlssons ord:
”Erfarenheterna visar, att det även i diktaturer finns enskilda organisationer genom vilka vi kan arbeta i riktning mot ökad demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna”
....till chefen för Språkrådet, Olle Josephson, som i DN (2/7) skriver under rubriken ”Svenskan är nödvändig. Man tänker bäst på sitt bästa språk”. Han vänder sig mot uppfattningen att en mer generell övergång till engelskan skulle vara bra för Sverige och skriver bland annat:
”Om det språk som är ett välutvecklat modersmål för 90 procent av befolkningen inte får användas i viktiga sammanhang, så väntar en omfattande fördumning och oerhörda sociala konflikter. Kostnaderna blir oöverskådliga”
Här på Tyresöradion har vi några gånger påpekat att de två största europeiska språken faktiskt är ryska och tyska. Och vi minns ännu vår bortgångne vän Roland Schütt, som roligt gisslade fjäsket för supermaktsspråket.
....till den kyrkliga tyska söktjänsten (Kirchlicher Suchdienst), som alltsedan andra världskriget hjälpt tiotals miljoner människor att hitta sina anhöriga eller få veta hur och var dessa dog eller dödades. Det gällde inte bara soldater som försvann spårlöst i kriget eller i fångläger utan också de många miljoner tyska civila som etniskt rensades kring krigsslutet, vilket ledde till att många förlorade kontakten med sina närmaste. Ännu i dag lyckas söktjänsten hjälpa tiotusentals som sedan krigets kaos förlorat kontakten med släktingar.
....till dem som velat hylla Ulla-Carina Sellergren, som fyllde jämt den 27 juni, genom att sätta in gåvor på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Redan har över 5000 kr kommit in, vilka Ulla Carina vidarebefordrar till av ständiga krig nödlidande afghaner. Hon hörs om en stund i Radio Tuff.
....till det väldigt trevliga ”Berättartorget” under kastanjen vid Brända tomten i Gamla stan, som kväll efter kväll underhållit många med sina kluriga historier. Minst en halvtimme därifrån kommer på Tyresöradion i augusti. Men redan nu ska vi höra göteborgskan Kerstin Thuresson från i onsdags, när hon berättade om ”Kärleken och Galenskapen”
HAMPUS ECKERMAN:
JAS, Thailand, och folkmordet i Laos
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben http://www.tyresoradion.se/) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på http://www.tuff.fred.se/ och http://www.tuffsandin.blogspot.com/ Dessutom
har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com/
Läser i tidningen att militärdiktaturen i Thailand är intresserad av att köpa våra fina svenska JAS-plan. 3,6 miljarder kronor är de beredda att betala vilket gör att projektet nu endast kostat 116,4 miljarder kronor, en fin återbäring på 3% av kostnaderna. Nu jublas det säkert i regeringskansliet och hos vapenindustrin över militärkuppen i Thailand. För vem kan tro att det thailändska folket annars skulle betala så dyrt för militärens nya leksaker?
Annars är den stora frågan, vad ska JAS användas till? Försvar mot det utfattiga Burma? Kanske mot Laos som man hjälpte amerikanarna att bomba till småsmul under Vietnam-kriget? Eller mot det Kambodja som ständigt invaderats av sina grannländer? Överhuvud taget känns det som om militären bör kunna vara ganska lugn. Thailand lägger ner mer pengar på militären än alla grannländerna tillsammans. Och snart kommer svenska regeringen med tårta till juntan för dess utsökta smak att prioritera vapen framför sjukhus och fattigdomsbekämpning.
* * *
För tre år sen hade Historiska museet i Stockholm en utställning om folkmord. Ett av de folkmord man beskrev var det på Hmong-folket i Laos som skildrades som "ett extremt utsatt folk som inte träffat en vit människa på 27 år" och som nu utsattes för "etnisk rensning". Nu är det visserligen sant att Hmong-befolkningen i Luang Prabang kanske aldrig sett vita människor. De västerlänningar som kommer hit är ofta illröda och fjällande eller vackert bruna när det tidigare stadiet gått över. För här i Luang Prabang, Hmong-folkets region, kryllar det av turister som vandrar till Hmong-folkets byar, besöker deras restauranger och bokar biljetter i deras resebyråer. De ser inte så värst etniskt rensade ut, om det inte är så att de gett sig av efter att ha blivit så fasansfullt trötta på alla de horder av turister som trampar runt på deras stigar och in i deras byar.
Det stora problemet är inte något folkmord på Hmong-folket, vilket det ofta talas om i exilkretsar i USA ditt många ur Hmong-befolkningen som slogs för CIA har flyttat. Problemet är snarare att exilkretsar i USA ända sen Vietnamkrigets slut skickat vapen till olika gerillarörelser i Laos. Dessa delar av Hmong-folket har fortsatt sitt krig och med tiden blivit allt mer desillusionerade. Idag använder de vapnen mer för rån och plundring vilket lett till att turistbussar från Vientiane till Luang Prabang numera har beväpnade vakter ombord. Det är den laotiska militärens jakt på denna gerilla, endast några hundra personer, som Historiska museet kallar för folkmord. Att det finns hundratusentals andra i Hmong-befolkningen, bl.a representerade i riksdagen, bryr sig inte Historiska museet om.
Här kunde Historiska museet i stället tänkt över att nära 500 000 människor dog när USA mellan 1965 och 1973 fällde över 2,000,000 ton bomber över landet. Många av dessa tillhörde Hmong-folket som slogs för Pathet Lao eller vars byar helt enkelt låg i de områden som massbombades. Fortfarande dör människor av de bomber och minor som ännu inte detonerats. Att prioritera några hundra gerillakämpar framför flera hundra tusen civilister känns unket och politiskt. Ohistoriska museet tycks vara ett bättre namn.
----------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1140) 2007-07-08
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)