I Radio Tuff hade vi för många år sen ett stående inslag. Det hade det ståtliga namnet ”Expertpanelen”. Den bestod av hockeydoktor Stoltz, torrdoktor Bedrup, historiedoktor Villius, doktordoktor Gunnar Hedlund, långbänksdoktor Fälldin, hästdoktor Gernandt, finansdoktor Sträng och överdoktorerna Bildt och Carlsson. Dessa lärda herrar fick säga de mest chockerande saker, läsa föga rumsrena limerickar och verser med de förfärligaste grötrim. I deras munnar lade vi sådant vi i hycklande anständighet inte själva ville säga.
Panelen bestod av de båda duktiga imitatörerna Rolf Söderlind och Björn Nelehag, medan jag var programledare och manusförfattare. Vi hade minst två saker gemensamt: Alla tre var vi kollegor i Nyboda skola, Tyresö, och vi var uppvuxna i Ångermanland. Därför skämtade vi också hejvilt om att vi tillhörde ÅBF, Ångermanländska BefrielseFronten, en drift med nationalistiska och partikularistiska passioner.
Vår syn på nationer har blivit alltmer motsägelsefull. I dag prisar alla vi rättänkande det multikulturella samhället. Ve den som antyder att det också kan innebära problem! Samtidigt åser vi utan att höja på ögonbrynen, hur allt flera områden styckas upp i monokulturella småbitar, ofta ledsagat av etniska rensningar av ”de andra”. Jugoslaviens sönderfall förefaller att snart kulminera genom att lilla Kosovo på något vis skiljs från Serbien, efter det att många Kosovoserber flytt eller etniskt rensats.
När eländet i forna Jugoslavien började under 90-talets första hälft blev jag så äcklad över nationalismen och krigsgalenskapen, att jag ibland tog min tillflykt till parodin. I den sedvanliga krönikan i tidningen Pax (nr 5-6/1992) skrev jag bland annat
-------------------------------------------------------
För fem år sen var jag med om att grunda ÅBF. Det betyder Ångermanländska BefrielseFronten. Surströmming och tunnbröd intog en central plats i vårt idéprogram. Handlingsprogrammet hade rubriken ”Jävla ockupanter” och bestod av hets mot skåningar, nollåttor och andra förtryckande svenskar.
Vi i ÅBF:s hårda kärna var alla landsflyktiga, deporterade av oss själva till Stockholmstrakten. Liksom i alla passionerade relationer gav avståndet till föremålet bara extra bränsle åt glöden. Exiltyckare, från Lenin till Khomeini, har alltid förstått hemlandets bästa.
Kända landsmän fick ovetande nya roller. Gunnar Hedlund i Rådom utnämnde vi till vår Ho Chi Minh, Torbjörn Fälldin i Ramvik till ÅBF:s Che Guevara. Kamrater på vänster- och högerkanterna började då muttra om centerextremism. De tillrättavisades med att blod är tjockare än partipiss. ”Här är varken jude eller grek, bara ångermanländska patrioter”, påpekade en av våra skriftlärde.
År 1992 började övriga Europa att i nationalistisk medvetenhet hinna ifatt oss avantgardister. Samtidigt jämrade sig de svenska ockupanterna över ständiga kriser, vilka sänkte deras levnadsstandard ända ner till 1980-talets nivå. Snart har vi det bara tjugo gånger bättre än u-länderna, varnade de mest pessimistiska.
Vi visste ju fuller väl, vilket oemotståndligt sug nationalistisk agitation har i kristider. Vår stora stund hade kommit.
Vi inledde en intensiv kampanj, ”Sverige ut ur Ångermanland!”. Genom att leta upp varenda historisk oförrätt dessa förbannade svenskar hade tillfogat oss förstod våra landsmän snart, under vilket olidligt förtryck de hade levat i generationer.
Aktuella övergrepp belyste vi också. Hade inte arroganta svenskar rasistiskt skymfat vår etniska särart genom att i höstas visa ut oss till kyliga balkonger och blåsiga trädgårdar, när vi ville avnjuta vår nationalrätt, surströmmingen! Och hur ofta hade inte de svenska huliganerna visslat ut världens bästa ishockeylag, Modo! Till och med vår vapensköld, de tre laxarna, hånades med lågsinnade skämt om simpor och snorgärsar.
Skickligt utnyttjade vi demokratin för vår frigörelse. Vid den folkomröstning vi anordnade valde en överväldigande majoritet frihet från Sverige. Bara några inflyttade svenskar röstade nej. Dem fråntog vi jobben med rättvise- och jämlikhetsargumenten att de alltför länge flutit ovanpå och snyltat på vår gästfrihet. För att visa dessa femtekolonnare att de inte hörde hemma hos oss brände vi ner några av deras villor och välte deras bilar. Dessa spontana kampmetoder uppskattades speciellt av våra tonåringar, vikas fosterländska hänförelse därmed ökade.
För oss ledande frihetskämpar innebar den nya statsbildningen ett rejält lyft. Men för våra undersåtar medförde isolering och småskalighet svåra påfrestningar. För att avleda uppmärksamheten från ekonomi och välfärd tvangs vi till en ytterst aktiv ”försvarspolitik”.
Våra medier, alla lika patriotiska som regeringstrogna, inledde en informationskampanj om hur våra landsmän brutalt trakasserades vid gränserna både i norr och söder. Inför ett hotande tvåfrontskrig valde vi att slå till först.
Västerbotten, detta patetiskt platta område, erövrades lätt. Sedan blev Medelpad en munsbit, ”Sundsvall med förorter”, som vi brukade kalla denna kartografiska nullitet. Generande lätt lyckades vi skaffa vapen och krut, förbluffande nog från ett känt svenskt vapenföretag. Importen skedde via Iran. En vapendirektör svor inför rätta, att han trott Kramfors vara en shiamuslimsk tempelstad, som behövde krutet för fyrverkerier till ayatollornas ära.
Utländska medier smädade våra hjältar –och skändade våra döda hjältars minne—med skräckskildringar om hur dessa mördat civila och våldtagit svenskor. Vi svarade med att varje dag på förstasidorna ha bilder på blödande ångermanlänningar och gråtande ångermanländskor, ”offer för obeskrivliga svenska krigsförbrytelser”.
Nästa steg har arbetsnamnet ”Nordnorge heim ins Reich”. Vi tänker tvätta bort skammen från 1905, när flata svenskar, påverkade av de ständigt landsförrädiska fredsaktivisterna, gav efter för aggressiva norrbaggar.
-----------------------------------------
Så långt satiren i Pax. På många håll i världen överträffar verkligheten tyvärr satiren, inte bara i forna Jugoslavien. Det av segrande britter efter första världskriget skapade Irak riskerar nu att efter fyra års angloamerikansk ockupation och ständiga blodbad falla sönder i tre delar.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1119) 2007-02-11
------------------------------------------------------------------------
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
-------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar