I april förra året intervjuades nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz i Der Spiegel om USA:s kostnader för kriget i Irak. Inför krigsutbrottet hade president Bush mellan tumme och pekfinger angett en kostnad på mellan 100 och 200 miljarder dollar.
Men ekonomin var fortfarande en bisak när Stiglitz gjorde sin kalkyl förra våren. I själva verket, menade han, kostade Irakkriget USA någonstans mellan 1000 och 2000 miljarder dollar. Inberäknat vårdnotan för tiotusentals svårt sårade, permanent hjärnskadade och invalidiserade amerikanska soldater.
Nu har den officiella prislappen, som tar in den beräknade ökningen för budgetåret 2007, stigit till 670 miljarder vid det här årets slut. Kriget i Irak har därmed överträffat tio års krig i Vietnam i termer av direkta kostnader för USA:s skattebetalare. Nu har frågan plötsligt fått en djupare symbolisk laddning.
Joseph Stiglitz intresse för den här sifferexercisen bottnade inte i några farhågor om att den amerikanska ekonomin inte skulle klara de gigantiska och ständigt ökande utgifterna för kriget. Visst har vi råd med det, det är inte det som är frågan, säger han till Der Spiegels intervjuare. Frågan är i stället den här: Ett tusen eller två tusen miljarder dollar är mycket pengar. Om vårt mål verkligen är stabilitet i Mellanöstern, säkra leveranser av olja eller spridande av demokrati så kan vi göra mycket för den summan.
Eller, för att vidga perspektivet: Världen satsar idag 50 miljarder dollar om året i utvecklingsbistånd. Så, vad vi talar om är möjligheten att tjugodubbla den globala biståndsbudgeten. Håller ni inte med om att det kunde betyda en del för freden, stabiliteten och säkerheten i världen?
Frågan ligger helt utanför George Bushs världsbild. Den kan förstås av det intellektuella USA och den kan övervägas av en del demokrater men av andra avfärdas som utopisk och därför ointressant. Tanken att hård militär makt måste växlas över i mjuk politisk makt, som bygger på internationellt samarbete, diplomati och respekt för andra staters nationella suveränitet för att nå USA:s deklarerade mål för sin utrikespolitik avfärdas ännu som verklighetsfrämmande.
Inte bara av de nykonservativa som fört ner USA i det irakiska träsket.
Ingen kräver ensidig amerikansk nedrustning, men USA hade långt före attacken den 11 september gått in i en period av ständig militär upprustning efter det kalla krigets slut.
Begreppet säkerhet har reducerats till en enkel fråga om militär kapacitet. Trots allt fler bevis på oförmåga att projicera politisk makt med hjälp av militär övermakt, som i Irak. Också på ett ideologiskt plan förenas Bush och de flesta av hans kritiker av en idolisering av militären med få motsvarigheter i demokratiska länder. Det har också funnits en gemensam uppfattning över tiden och över partigränserna att USA har en moralisk särställning i världen.
USA:s krig är därför per definition försvarskrig också när USA rent tekniskt är angriparen.
Det var få i USA och ännu färre i USA:s kongress som i grunden ifrågasatte huvudtanken bakom kriget i Irak: att USA:s militära och ekonomiska styrka borde användas för att både avvärja ett påstått hot mot landets säkerhet men också stöpa om en hel region – Mellanöstern – så att oljeförsörjning, fred och demokrati så som begreppen tolkas i USA kunde säkras för all framtid.
När det kom till ett avgörande betydde FN, de allierades invändningar, internationell rätt, diplomati och objektiva fakta om varifrån de verkliga terroristhoten kom, ingenting.
Hillary Clinton röstade för kriget, demokraternas senaste presidentkandidat John Kerry likaså. Demokraterna köpte kriget och i praktiken dess bakomliggande motiv. Men inte nu längre. Så vad sker efter Bush?
Om Stiglitzs siffror bryts ner i sina biståndsdelar så innehåller hans kostnadsberäkning av det krig som flertalet amerikaner redan ser som förlorat en del nycklar till en annan framtid för USA .
En nyckel handlar faktiskt om ekonomi. Det första kriget mot Irak, Gulfkriget 1990, betalades till stor del av USA:s allierade. Det var en gemensam aktion, godkänd av FN. Och därför också ett för USA billigt krig. Många delade på bördan och USA kunde avsluta kriget med bibehållet anseende.
Dagens krig i Irak är oerhört kostsamt. Så kostsamt att det är tveksamt om USA har de militära och ekonomiska resurserna att föra ännu ett krig samtidigt. Det internationella förtroendekapitalet har sjunkit till historiskt låga nivåer. Den mjuka makt som bygger på förtroende är svårt underminerad. Den hårda makten lider nederlag i Irak och Afghanistan.
Samtidigt blir offensiva krig från och med nu återigen svårare att sälja på hemmaplan. Vietnamsyndromet är tillbaka. Irak har svärtat självbilden av USA som befriare för lång tid framöver.
Det är också så att de mänskliga kostnaderna nu kan avläsas i en ökad budgetbörda på framtidens skattebetalare i form av dramatiskt ökade medicinska kostnader för krig. Stiglitzs beräkning av vårdkostnaderna enbart för de hjärnskadade soldaterna slutar på 35 miljarder dollar. Fler soldater överlever, men som tungt vårdbehövande mänskliga vrak.
I Vietnam var siffran 2,8 sårade för varje död soldat. I dagens Irak går det 16 skadade på varje stupad. Kalkylen kan läsas på många sätt. Politiskt är den på sikt förödande för varje administration som drömmer om att projicera politisk makt med militära medel.
Därför har USA nu nått ett vägskäl. Bushs väg var en återvändsgränd.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Håkan Hermansson i Radio Tuff (nr 1120). Ursprungligen i SR:s Obs 2007-02-13
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar