Det sägs att gott förstånd yttrar sig i att man förstår att man inte förstår värst mycket. Om det stämmer är det trösterikt för ofta känner jag mig oförstående, ja korkad.
Fast inte alltid känner man sig obegåvad. Vi som brukar resultatvärdera krigen genom att jämföra alla kostnader –inklusive i människoliv—med de uppnådda och tidigare så tjusigt deklarerade målen förvånas inte när de militära metoderna gång på gång gör fiasko. Vi som 2003 protesterade inför det illegala angreppet på Irak borde kanske glädja oss över att vi hade så rätt. Men varje dag gruvar jag mig inför rapporterna från Irak, där uppåt 100 människor om dagen dödas och ett par miljoner är på flykt inom landet och till utlandet.
Jag förstår också, att Washington och London behövde hitta på några häftiga motiv för att inleda sitt nykoloniala anfall mot Irak. Krigets första offer är som bekant sanningen. Den alarmistiska propagandans trumpetande om att Saddam förfogade över massförstörelsevapen och jobbade ihop med Usama bin Ladin har visat sig vara lögn och förbannad dikt. Nu säger man i stället att ockupationen av Irak behövs för att ge irakierna demokrati och frihet från förtryck. Jättebra mål, men i verkligheten är ju resultatet laglöshet, massmördande och väldigt svåra umbäranden för människorna i Irak, där allt flera rentav börjar längta tillbaka till Saddams tid.
Det påstås att över en halv miljon irakier har dödats sedan 2003. Här börjar förståndet tryta. Visst har ockupanterna dödat många, till exempel i det grymma anfallet på staden Fallujah, men majoriteten tycks ha dödats av irakierna själva. Det talas mycket om motsättningar mellan sunni och shia. Jag kan, fast motvilligt, förstå att man av religiösa eller ideologiska skäl kan begå självmord, men inte att man vill ta en massa andra människor med sig i döden.
Det talas mycket om terrorism. Men egentligen är ju moderna krig inget annat än terrorism, eftersom en stor del, oftast en majoritet, av dödsoffren är civila, alltså barn kvinnor och obeväpnade män. Inte minst de västliga flygbombningarna i andra världskriget, Vietnam, Jugoslavien, Irak och många andra ställen är ren och skär terrorism. Och kärnvapenmakterna förbereder ju den mest omfattande, ja den verkligt sjuka formen av terrorism.
Men de som nu vanligen betecknas som terrorister, vad är det som driver dem i deras ständiga massmördande? ”What terrorists want” är titeln på en bok av Louise Richardson. Hon är irländska och professor i det amerikanska statusuniversitet Harward. Jo de drivs av tre R, menar hon: Revenge (hämnd), Renown (ryktbarhet, erkännande) och Reaction (gensvar).
Ja, erkännande och ryktbarhet fick de verkligen när världens supermakt förklarade krig mot dem. De får därigenom status som soldater, en fånig bedömning med rötter från en mörk medeltid när riddarna hyllades för att de hade råd med både häst, vapen, hjälm och harnesk. En av massmördarna av oskyldiga Londonbor härom året förklarade stolt: ”Vi är i krig och jag är soldat”. Han hade fattat att moderna soldater i regel slaktar civila.
Richardson påpekar att USA genom att så högljutt fördöma ”terroristerna” har givit dem en betydelse de inte förtjänar. Sedan 1960-talet har lika många amerikaner omkommit i det egna badkaret som genom terrorism. Hon menar också att amerikanerna spelar terroristerna i händerna genom att ständigt åberopa sin Gud. Det passar Usama bin Laden, som hetsar religiöst för att indoktrinera sina anhängare om att kampen också står för att värna Islam.
Det påstås att det främst är sunnimuslimer som i Irak massdödar oskyldiga människor på marknadsplatser och vid moskéer. Jag förstår inte varför. Kanske av hämnd, kanske av religiös fanatism, men även offren är ju muslimer, låt vara av en annan variant av islam
Visst har kristna i religionens namn –eller snarare med religion som förevändning—massmördat varandra. Men det var nu ett tag sedan. När svenskar brände, våldtog och torterade under Trettioåriga kriget 1618-48 skedde det officiellt för att värna den evangeliska läran mot lömska katoliker, som enligt Topelius i Fältskärns berättelser hade dolkar och gift i krucifixen. Vår Gud var oss en väldig borg, han var vårt vapen trygga, som det heter i en folkkär psalm, men revisionistiska historiker har stuckit hål på den traditionella synen på det krig som ödelade stora delar av Centraleuropa. Religiösa passioner eldade de stackars soldaterna men kriget hade främst ekonomiska och storpolitiska orsaker. Det gällde för Sverige att lägga beslag på de nordtyska flodmynningarna med alla deras lukrativa tullinkomster och det katolska Frankrike var tidvis allierad med protestanterna. Massmördandet skedde av krassa motiv men rättfärdigades med religiösa deklarationer.
I fallet Irak inser alla att oljan spelar en avgörande roll och den vill USA åt. Min gamle vän Roland Schütt (1913-2005) skrev en massa limerickar. En av dem läste vi upp här på radion före anfallet på Irak och hans varning har visat sig befogad:
Presidenten i USA
mera olja gärna vill ha
Men han bör tänka på
hur det kanske kan gå.
I Vietnam gick det inte så bra
Jag hör folk påstå att amerikanerna egentligen tycker det är bra att irakierna dödar varandra, att det är fråga om den klassiska metoden att härska genom att söndra. Men det förstår jag inte riktigt, eftersom kaoset kostar USA astronomiska summor och nu blir det ännu dyrare genom att de känner sig tvingade att skicka ytterligare drygt 20 000 soldater till Irak. Fast de tusentals miljarder dollar Irak har kostat betalas ju inte av de vapenfabrikanter och andra storförtag som tjänar pengar på kriget utan av USA:s många fattiga, vilkas sociala förmåner minskas.
Inte heller begriper jag den amerikanska uppladdningen mot det shiamuslimska Iran, som ju är omringat av amerikanska trupper, inte bara västerut i Irak och österut i Afghanistan utan också i baser i forna sovjetrepubliker i norr och en uppladdning av örlogsfartyg i söder. Iran påstås förse shiamuslimska miliser med vapen men den USA-stödda regeringen i Bagdad är shiadominerad, medan det mesta av motståndet kommer från sunniterna. Iran utmålas nu som ett outhärdligt hot, något som pinsamt påminner om de lögner som triggade i gång anfallet mot Irak 2003. Alla insiktsfulla bedömare påpekar också att Iran inte på flera år skulle kunna ha kärnvapen –om de nu verkligen planerar att skaffa sådana. Dessutom finns det som bekant redan kärnvapen i Mellanöstern.
Allra mest oförståeligt är det att somliga länder utan invändningar tillåts ha kärnvapen.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1121) 2007-02-25
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
-----------------------------------------------------------------------------------------
lördag, februari 24
HAMPUS ECKERMANS RAPPORT FRÅN JAKARTA
Hej alla lyssnare,
Jag befinner mig nu i Jakarta, Indonesiens huvudstad. Mitt emot mitt hotell finns en försäljare som envetet försöker sälja ett blåsrör till mig till stadigt minskande pris. Enligt mina kalkyler kommer han någon gång i morgon eftermiddag betala mig för att ta blåsröret. Det är då jag kommer att slå till. Annars finns det gott om kap här i Indonesien. Priset för arbetskraft är lågt och man kan fynda bland kläder, elektronik, souvenirer och DVD-skivor. Själv passade jag på att köpa filmen "An Unconveinient Truth" - en opassande sanning - där den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore med enkla exempel och fakta beskriver effekterna av växthuseffekten. Filmen är skrämmande, trots det så amerikanskt hoppfulla slutet, och bör ses av alla som fortfarande inte tagit till sig vilka förändringar vi står inför.
Utanför Yogyakarta finns det buddhistiska templet Borobudur, Indonesiens mest besökta turistattraktion. Att åka dit som västerlänning är extra roligt eftersom man snart finner sig vara den största turistattraktionen själv. Efter ett tag tappade jag räkning över hur många som ville ta sitt foto bredvid mig. Det var familjer, ungdomar och vid ett tillfälle en hel skolklass. Även vid andra turistattraktioner kan man ibland finna sig vara det mest intressanta fotoobjektet, låt vara oftast i mindre skala.
Vid södra delen av Java, ungefär i linje med Jakarta, ligger den lilla staden Pangandaran. Staden har ytterst få invånare men under en bra semesterperiod kan befolkningen nästan tredubblas. Orsaken är de vackra stränderna med surfning och bad och närheten till en nationalpark. På senare tid har man dock haft det svårt. Problemen med låg turism märker man överallt i Indonesien. Turismen sviker p.g.a en mängd olika faktorer som ett flertal bomber mot utländska mål både i Bali och Jakarta, nya hårdare krav för visaförlängning, konkurrens från kringliggande länder och ett minskat resande från de länder som för krig i Irak och Afghanistan.
Pangandaran har dock mer problem än de flesta eftersom staden drabbades hårt av tsunamin. Hundratals människor dog, hotell och bostäder slogs sönder, fiskebåtar krossades. Myndigheterna har gjort sitt för att ge bidrag för återbyggnad, nu med bättre säkerhet, men eftersom återuppbyggnaden skett i samband med minskade inkomster kan man se hur svårt vissa har det. Rum överallt rabatteras, vilket hoppas öka turismen, men också minskar de ekonomiska marginalerna.
Inkomstskillnader märker man överallt i Indonesien. Många av dem som kommer fram till en på gatan hoppas att kunna tjäna en slant på att leda en runt till sevärdheter, göra spontana guidningar, fixa fram prostituerade eller bara bli bjudna på mat och några drinkar. Man bör dock inte bli cynisk - indonesierna är vänliga och gillar att diskutera med folk från utlandet och få olika perspektiv. Framförallt verkar de ledsna över den dåliga bild som landet fått i utländska medier, även om detta framförallt gäller islamofobiska nationer som USA eller Australien. Fastän många är muslimer här är det inte ovanligt att se dem äta fläsk tillsammans med en god öl. De bör dock inte försöka dricka ikapp med utlänningar. En stackars hotellägare jag satt tillsammans med blev både yr i huvudet och fick problem med magen efter att jag hade bjudit honom på två öl.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-02-25
Jag befinner mig nu i Jakarta, Indonesiens huvudstad. Mitt emot mitt hotell finns en försäljare som envetet försöker sälja ett blåsrör till mig till stadigt minskande pris. Enligt mina kalkyler kommer han någon gång i morgon eftermiddag betala mig för att ta blåsröret. Det är då jag kommer att slå till. Annars finns det gott om kap här i Indonesien. Priset för arbetskraft är lågt och man kan fynda bland kläder, elektronik, souvenirer och DVD-skivor. Själv passade jag på att köpa filmen "An Unconveinient Truth" - en opassande sanning - där den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore med enkla exempel och fakta beskriver effekterna av växthuseffekten. Filmen är skrämmande, trots det så amerikanskt hoppfulla slutet, och bör ses av alla som fortfarande inte tagit till sig vilka förändringar vi står inför.
Utanför Yogyakarta finns det buddhistiska templet Borobudur, Indonesiens mest besökta turistattraktion. Att åka dit som västerlänning är extra roligt eftersom man snart finner sig vara den största turistattraktionen själv. Efter ett tag tappade jag räkning över hur många som ville ta sitt foto bredvid mig. Det var familjer, ungdomar och vid ett tillfälle en hel skolklass. Även vid andra turistattraktioner kan man ibland finna sig vara det mest intressanta fotoobjektet, låt vara oftast i mindre skala.
Vid södra delen av Java, ungefär i linje med Jakarta, ligger den lilla staden Pangandaran. Staden har ytterst få invånare men under en bra semesterperiod kan befolkningen nästan tredubblas. Orsaken är de vackra stränderna med surfning och bad och närheten till en nationalpark. På senare tid har man dock haft det svårt. Problemen med låg turism märker man överallt i Indonesien. Turismen sviker p.g.a en mängd olika faktorer som ett flertal bomber mot utländska mål både i Bali och Jakarta, nya hårdare krav för visaförlängning, konkurrens från kringliggande länder och ett minskat resande från de länder som för krig i Irak och Afghanistan.
Pangandaran har dock mer problem än de flesta eftersom staden drabbades hårt av tsunamin. Hundratals människor dog, hotell och bostäder slogs sönder, fiskebåtar krossades. Myndigheterna har gjort sitt för att ge bidrag för återbyggnad, nu med bättre säkerhet, men eftersom återuppbyggnaden skett i samband med minskade inkomster kan man se hur svårt vissa har det. Rum överallt rabatteras, vilket hoppas öka turismen, men också minskar de ekonomiska marginalerna.
Inkomstskillnader märker man överallt i Indonesien. Många av dem som kommer fram till en på gatan hoppas att kunna tjäna en slant på att leda en runt till sevärdheter, göra spontana guidningar, fixa fram prostituerade eller bara bli bjudna på mat och några drinkar. Man bör dock inte bli cynisk - indonesierna är vänliga och gillar att diskutera med folk från utlandet och få olika perspektiv. Framförallt verkar de ledsna över den dåliga bild som landet fått i utländska medier, även om detta framförallt gäller islamofobiska nationer som USA eller Australien. Fastän många är muslimer här är det inte ovanligt att se dem äta fläsk tillsammans med en god öl. De bör dock inte försöka dricka ikapp med utlänningar. En stackars hotellägare jag satt tillsammans med blev både yr i huvudet och fick problem med magen efter att jag hade bjudit honom på två öl.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-02-25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1121) 07-02-25 till....
....till Sveriges Radios ofta mycket hörvärda Obs som i måndags (19/2) lät svensk-iranskan Azar Mahloujian berätta om att man som oberoende intellektuell blir angripen från båda sidorna. Protesterar man mot den amerikanska uppladdningen mot Iran blir man stämplad för att gå i mullornas ledband, kritiserar man Irans president blir man misstänkliggjord för att gå den amerikanska imperialismens ärenden. Man får kryssa mellan Skylla och Karybdis. Hon tycker det är sjukt, när svenska liberaler i sina demokratisträvanden ropar ”USA in i Iran !” men också att det är sjukt om man försvarar Irans eventuella planer på kärnvapen. Hon hävdar:
”De progressiva människorna arbetar för nedrustning, för fredlig samvaro på jorden. Inget land behöver ha kärnvapen”
Hon är bekymrad över att det är våld som styr de internationella relationerna i dag och över att USA:s tonläge gentemot Iran påminner om stämningarna före anfallet på Irak 2003.
....till den svenske diplomatveteranen Sverker Åström som (AB 21/2) uttrycker sin besvikelse över att svensk utrikespolitik nu inte är mer kraftfull och principfast än under regeringen Persson. Han finner det egendomligt att utrikesminister Bildt i riksdagens utrikesdebatt bara i förbigående nämnde Irakkriget och skriver:
”Saddam Hussein hängdes för att han beordrat avrättning av ett hundratal invånare i en stad där opposition mot hans fruktansvärda tyranni kommit till uttryck. President Bush har inte veterligen givit några liknande order men hans beslut den 20 mars 2003 att, med klart lögnaktiga motiv, starta det olagliga kriget mot Irak har kostat ett oändligt större antal människor livet. Antalet omkomna irakiska civila kan vara upp till en halv miljon. En och en halv miljon människor har flytt, många av dem till Sverige. Inbördeskrig pågår. Något hundratal människor dödas varje dag. Stora delar av landet har förrötts.”
Och Åström kallar Bildts förhoppningar på Israel för naiva:
”Israel har genom utbyggnaden av infrastrukturen i de ockuperade områdena skapat en situation som i praktiken omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat värd namnet. Det handlar om avspärrningar, omfattande konfiskering av palestinskt land inte minst i Jerusalemområdet, fortsatt utbyggnad av den olagliga, även av EU kritiserade muren på palestinskt område, ständigt nya bosättningar, för Israels armé och bosättarna reserverade vägar och kontroll av alla vattentillgångar. Eftersom Israel numera åtnjuter hundraprocentigt amerikanskt stöd för allt vad landet säger och företar sig är det osannolikt, närmast uteslutet, att någon väsentlig ändring av dessa faktiska förhållanden kan komma till stånd ens i en avlägsen framtid.”
....till den ryske veterandiplomaten Jevgenij Primakov, som är kritisk mot planerna att skilja Kosovo från Serbien. Han menar att ett avskiljande skulle ge bränsle åt separatism över hela Europa och vålla väpnade konflikter på postsovjetiskt territorium i söder. Dessutom är det serberna som i slutändan blivit mest lidande på krigen i det forna Jugoslavien, menar Primakov. (Källa: Stefan Lindgrens Ryska Posten)
....till Sveriges Radios program ”Publicerat”, som i går (24/2) nämnde att Radio Tuff under många år varit en kanal som ger motbilder till det trendriktiga. En bit ur en av krönikorna citerades, där vi hade varnat för att den svart-vita bilden av krigens ständigt goda segrare och onda förlorare främjar nya krig.. En ros också till Seppo Isotalo som tipsat SR om Radio Tuff
....till den orädde brittiske sociologiprofessorn Frank Furedi, som påpekar att Medeltidens förföljelse av kättare inte längre bör förvåna oss. Han pekar på att dagens europeiska lagar som kriminaliserar oönskade historiska åsikter nu planerar att utvidgas till hela EU. På sistone har också lagstiftning börjat krävas mot dem i Sydafrika som vägrar att acceptera förhärskande sanningar om aidsepidemin och i Australien mot dem som ifrågasätter klimathotet. Det är Lars Linder på Dagens Nyheters kultursidor (18/2), som skriver om Furedi. Men i samma nummer av samma ”oberoende liberala” (sic?) tidning meddelas utan minsta invändning att Ernst Zündel i Tyskland nu dömts till fem års fängelse för ”förintelseförnekelse”. Ja, självaste åklagaren citeras fetstilt:
”Man kan lika väl hävda att solen går upp i väster, det ändrar inte att Förintelsen har bevisats”
Alla vi många som i decennier spred historieförfalskningar, låt vara i god tro, om att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer, att de gasade ihjäl massor av människor också i Buchenwald, Dachau, Flossenbürg och andra otäcka läger i egentliga Tyskland, att de gasade ihjäl hela 4 miljoner människor i Auschwitz, att de massmördade många tusen polacker i Katyn, att Göring tuttade på riksdagshuset i Berlin 1933 och liknande skrönor, hävdade i alla fall inte att solen gick upp i väster. Vi var bara trendriktiga och politiskt korrekta
....till TV-programmet Uppdrag Granskning som i tisdags (20/2) avslöjade smussel och antydde att mutor förekommit vid Jas-affärer med Tjeckien och Sydadrika och ....
....till Svenska Freds som kräver att mutanklagelserna måste utredas, innan vidare Jas-affärer äger rum
....till Svenska Freds’ politiske sekreterare Rolf Lindahl som på Sveriges Radios Studio Ett i onsdags (21/2) hävdade att hälften av alla mutor vid internationella affärer förekommer i vapenhandeln, som ju också omsätter svindlande summor.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter (s), som i sitt senaste nummer har en utförlig artikel med foto om Tyresöradion 91,4 MHz och dessutom nämner Radio Tuff. Där finns också en artikel om att Tuff fyllt 40, att föreningen har omfattande projekt i Indien och att Radio Tuff hörs på det 22:a året. Det berättas också om Tuffs grundande den 13 februari 1967, då Per Oscarsson fyllde Bollmora bibliotek till bristningsgränsen med folk. Dessutom nämns det lockande mötet med Sven Lionell från 20-årsjubilerande Teaterföreningen och Åke Sandin från 40-årsjubilerande Tuff. Onsdag 28 feb. kl 19 i Föreningsgårdens Kulturcafé
....till lokaltidningen Vi i Tyresö (m), som har en helsida om Tyresöradion med två foton av de medverkande, det ena från Tuffs diskussionscafé Filosofika
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags (21/2) för tre klasser vid Tyresö skola berättade om Tuffs projekt i Indien. (Var det den 500:e eller 1000:e gången Tuff-aktivister utan ersättning ställde upp i skolorna och berättade om världen utanför västerlandet?)
....till de solidariska människor som redan skickat in nästan 3000 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, för att stärka den Tuff-fond som vartannat år delar ut priset för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”
....till de tuffaktivister, som i går lördag (24/2) utförde just berömvärt freds- och solidaritetsarbete genom att finnas vid bokbord i Tyresö centrum
....till de allt flera människor, lika smarta som solidariska, som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller kondolera. Det har redan blivit cirka 60 000 mangoträd i indiska Dharampurs hundratals små utfattiga byar. Mangogram är avbildade på www.tuff.fred.se och kan beställas från Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se
”De progressiva människorna arbetar för nedrustning, för fredlig samvaro på jorden. Inget land behöver ha kärnvapen”
Hon är bekymrad över att det är våld som styr de internationella relationerna i dag och över att USA:s tonläge gentemot Iran påminner om stämningarna före anfallet på Irak 2003.
....till den svenske diplomatveteranen Sverker Åström som (AB 21/2) uttrycker sin besvikelse över att svensk utrikespolitik nu inte är mer kraftfull och principfast än under regeringen Persson. Han finner det egendomligt att utrikesminister Bildt i riksdagens utrikesdebatt bara i förbigående nämnde Irakkriget och skriver:
”Saddam Hussein hängdes för att han beordrat avrättning av ett hundratal invånare i en stad där opposition mot hans fruktansvärda tyranni kommit till uttryck. President Bush har inte veterligen givit några liknande order men hans beslut den 20 mars 2003 att, med klart lögnaktiga motiv, starta det olagliga kriget mot Irak har kostat ett oändligt större antal människor livet. Antalet omkomna irakiska civila kan vara upp till en halv miljon. En och en halv miljon människor har flytt, många av dem till Sverige. Inbördeskrig pågår. Något hundratal människor dödas varje dag. Stora delar av landet har förrötts.”
Och Åström kallar Bildts förhoppningar på Israel för naiva:
”Israel har genom utbyggnaden av infrastrukturen i de ockuperade områdena skapat en situation som i praktiken omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat värd namnet. Det handlar om avspärrningar, omfattande konfiskering av palestinskt land inte minst i Jerusalemområdet, fortsatt utbyggnad av den olagliga, även av EU kritiserade muren på palestinskt område, ständigt nya bosättningar, för Israels armé och bosättarna reserverade vägar och kontroll av alla vattentillgångar. Eftersom Israel numera åtnjuter hundraprocentigt amerikanskt stöd för allt vad landet säger och företar sig är det osannolikt, närmast uteslutet, att någon väsentlig ändring av dessa faktiska förhållanden kan komma till stånd ens i en avlägsen framtid.”
....till den ryske veterandiplomaten Jevgenij Primakov, som är kritisk mot planerna att skilja Kosovo från Serbien. Han menar att ett avskiljande skulle ge bränsle åt separatism över hela Europa och vålla väpnade konflikter på postsovjetiskt territorium i söder. Dessutom är det serberna som i slutändan blivit mest lidande på krigen i det forna Jugoslavien, menar Primakov. (Källa: Stefan Lindgrens Ryska Posten)
....till Sveriges Radios program ”Publicerat”, som i går (24/2) nämnde att Radio Tuff under många år varit en kanal som ger motbilder till det trendriktiga. En bit ur en av krönikorna citerades, där vi hade varnat för att den svart-vita bilden av krigens ständigt goda segrare och onda förlorare främjar nya krig.. En ros också till Seppo Isotalo som tipsat SR om Radio Tuff
....till den orädde brittiske sociologiprofessorn Frank Furedi, som påpekar att Medeltidens förföljelse av kättare inte längre bör förvåna oss. Han pekar på att dagens europeiska lagar som kriminaliserar oönskade historiska åsikter nu planerar att utvidgas till hela EU. På sistone har också lagstiftning börjat krävas mot dem i Sydafrika som vägrar att acceptera förhärskande sanningar om aidsepidemin och i Australien mot dem som ifrågasätter klimathotet. Det är Lars Linder på Dagens Nyheters kultursidor (18/2), som skriver om Furedi. Men i samma nummer av samma ”oberoende liberala” (sic?) tidning meddelas utan minsta invändning att Ernst Zündel i Tyskland nu dömts till fem års fängelse för ”förintelseförnekelse”. Ja, självaste åklagaren citeras fetstilt:
”Man kan lika väl hävda att solen går upp i väster, det ändrar inte att Förintelsen har bevisats”
Alla vi många som i decennier spred historieförfalskningar, låt vara i god tro, om att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer, att de gasade ihjäl massor av människor också i Buchenwald, Dachau, Flossenbürg och andra otäcka läger i egentliga Tyskland, att de gasade ihjäl hela 4 miljoner människor i Auschwitz, att de massmördade många tusen polacker i Katyn, att Göring tuttade på riksdagshuset i Berlin 1933 och liknande skrönor, hävdade i alla fall inte att solen gick upp i väster. Vi var bara trendriktiga och politiskt korrekta
....till TV-programmet Uppdrag Granskning som i tisdags (20/2) avslöjade smussel och antydde att mutor förekommit vid Jas-affärer med Tjeckien och Sydadrika och ....
....till Svenska Freds som kräver att mutanklagelserna måste utredas, innan vidare Jas-affärer äger rum
....till Svenska Freds’ politiske sekreterare Rolf Lindahl som på Sveriges Radios Studio Ett i onsdags (21/2) hävdade att hälften av alla mutor vid internationella affärer förekommer i vapenhandeln, som ju också omsätter svindlande summor.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter (s), som i sitt senaste nummer har en utförlig artikel med foto om Tyresöradion 91,4 MHz och dessutom nämner Radio Tuff. Där finns också en artikel om att Tuff fyllt 40, att föreningen har omfattande projekt i Indien och att Radio Tuff hörs på det 22:a året. Det berättas också om Tuffs grundande den 13 februari 1967, då Per Oscarsson fyllde Bollmora bibliotek till bristningsgränsen med folk. Dessutom nämns det lockande mötet med Sven Lionell från 20-årsjubilerande Teaterföreningen och Åke Sandin från 40-årsjubilerande Tuff. Onsdag 28 feb. kl 19 i Föreningsgårdens Kulturcafé
....till lokaltidningen Vi i Tyresö (m), som har en helsida om Tyresöradion med två foton av de medverkande, det ena från Tuffs diskussionscafé Filosofika
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags (21/2) för tre klasser vid Tyresö skola berättade om Tuffs projekt i Indien. (Var det den 500:e eller 1000:e gången Tuff-aktivister utan ersättning ställde upp i skolorna och berättade om världen utanför västerlandet?)
....till de solidariska människor som redan skickat in nästan 3000 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, för att stärka den Tuff-fond som vartannat år delar ut priset för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”
....till de tuffaktivister, som i går lördag (24/2) utförde just berömvärt freds- och solidaritetsarbete genom att finnas vid bokbord i Tyresö centrum
....till de allt flera människor, lika smarta som solidariska, som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller kondolera. Det har redan blivit cirka 60 000 mangoträd i indiska Dharampurs hundratals små utfattiga byar. Mangogram är avbildade på www.tuff.fred.se och kan beställas från Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se
lördag, februari 17
Ju fler vi är tillsammans ju......?
Mitt lilla arbetsrum kallas ibland för Trotskijrummet. Nej, jag har aldrig varit trotskist utan det är en närstående kvinna, mycket mer ordningsam än jag, som myntat uttrycket. Trots mina sporadiska försök att städa upp bland alla pappersbuntarna, böckerna och påsarna återgår rummet alltid till sitt sedvanliga kaos. Det påminner henne om den ”permanenta revolution” som Trotskij svärmade för.
Alltså hittar jag inte alltid det jag letar efter. Den här gången gällde det ett undervisnings-material jag framställde för nästan 40 år sedan. Det handlade om befolkningsutvecklingen i världen och nu måste jag utan fusklappar försöka minnas en massa siffror.
Det jag med säkerhet kommer ihåg var att antalet människor på den här planeten kom upp till ungefär 1000 miljoner först år 1830, förresten det år då Aftonbladet grundades av Lars Johan Hierta. Sedan tog det 100 år innan världens folkmängd fördubblades till 2000 miljoner. Det var ungefär när jag föddes. 3000 miljoner människor fanns det 1960 så den tredje miljarden tog bara 30 år. Sedan fick jag med hjälp av duktiga demografers beräkningar extrapolera in i framtiden. Faktum var att dessa förutsåg att världen skulle bebos av 6000 miljoner kring år 2000 –och de fick rätt. I dag finns uppåt 7000 miljoner människor här på jorden. Det innebär att folkmängden har tredubblats under min livstid.
Den våldsamma befolkningsökningen börjar nu ändå att plana ut. Men mina barnbarn kommer att före pensionen att ha 9000 miljoner kamrater här på klotet, eller kanske rentav 10 000 miljoner. Och de mest alarmerande uppskattningarna säger att jordens befolkning om 300 år kan uppgå till 36 000 miljoner.
Hur kommer denna väldiga ökning att påverka de fina mål FN satt upp för att göra världen bättre? Kan vi ens minska det stora antalet medmänniskor som tvingas leva under tio kronor per dag? Kan vi ge alla barn primär undervisning, om antalet barn fördubblas på 20 år och ytterligare ett par miljoner lärare då behövs? Hur ska vi med en så snabbt stigande befolkning klara målet att göra kvinnorna likställda, om de ska fortsätta att alltför ofta föda och sköta alltför många barn? Hur ska vi kunna reducera den pågående ”Förintelsen”, den att 25 000 barn dör varje dag i vår värld eller att få rent vatten att räcka till för alla? Hur ska vi klara miljö- och klimatproblem om vi på 40 år blir 4000 miljoner flera?
Ja, det är några av de problem som brittiska parlamentariker från olika partier pekar på och som tidningen The Independent (31/1) skriver om. De menar att födelsetalen måste minskas om kampen mot fattigdomen skall lyckas.
Ett tag var familjeplanering i ropet. När vi i Tuff på 1970-talet besökte våra indiska projekt såg vi också i avlägsna byar stora färggranna plakat. Det var bilder på ett vuxet par med två barn och texten löd: ”Två barn är nog. Får du flera måste de svälta”. Men kampanjen kom i vanrykte på grund av tvångssteriliseringar och även Kina ansågs använda alltför drastiska metoder för att minska födelsetalen.
Det finns också religiösa fördomar mot preventivmedel. Den brittiska gruppen av parlamentariker påpekar att det neokonservativa och högerkristna motståndet mot familjeplanering i USA gör att frivilliga organisationer riskerar att förlora finansiellt stöd om de för att befrämja kvinnors hälsa och rättigheter agiterar för preventivmedel, som ju också kan förhindra den tragiska utbredningen av hiv/aids.
Den snabbaste folkökningen sker i fattiga länder. Tidigare varnades det för att vi i västvärlden inte förmyndaraktigt skulle uppmana andra länder att skärpa sig. Men inget av de 50 fattigaste länderna tycker att befolkningen är för liten, medan 80 procent anser att den är för hög.
Ugandas president uppmanar dock nu sin befolkning att föda flera barn. Det kanske är roligt för ledare att härska över riktigt många undersåtar. Men samtidigt vill Rwandas president begränsa antalet barn till högst tre per familj.
En utställning som Tuff gjorde om Indien för över 25 år sedan tog bland annat upp frågan: ”Varför skaffar dom sig så många barn?” Svaret var att i brist på tryggad ålderdom behövdes barn på gamla dagar och dessutom ville man garantera sig mot den höga barnadödligheten.
Det var faktiskt inte så länge sedan den svenska nativiteten var lika hög som den nuvarande i tredje världen. Min farmor födde tretton barn, min mormor nio. Sju av dessa sammanlagt tjugotvå dog före vuxen ålder. Nu är det annorlunda.
I Svenska Dagbladet (30/1) skriver litteraturprofessorn Merete Mazzarella under rubriken ”Europas befolkning imploderar”, det vill säga att nativiteten på många håll sjunkit så mycket, att det är ett klart födelseunderskott. I Tyskland är nativiteten nu 1,29, medan 2,1 behövs för att åtminstone hålla folkmängden konstant –om man bortser från invandringsöverskott. Inte minst katolska södra Europa har en sensationellt låg nativitet trots traditionella fördömanden av preventivmedel. Spanien med sitt annars starka hyllande av familjen har bottenrekordet med en nativitet på 1,07. Och likadant är det i öster. Rysslands befolkning sägs sjunka med cirka 700 000 per år.
Några av mina gamla elever minns kanske att jag tog upp befolkningsfrågan, när jag undervisade om 1930-talets svenska historia. Jag påpekade helt riktigt att det föddes ovanligt få barn i Sverige under första halvan av detta decennium. Sedan förklarade jag mycket allvarligt, att orsaken var att föräldrarna på den tiden struntade i kvantitet utan satsade allt på en jättebra kvalitet – och det lyckades dom med. Det tog några sekunder, innan någon finnig men skärpt tonåring avslöjade mig med: ”Äh, Åke, lägg av va’ ”. Då blev jag tvungen att berätta om ekonomisk kris, massarbetslöshet och att folk inte hade råd att gifta sig, ännu mindre att skaffa barn.
Till dagens låga nativitet får man nog söka andra förklaringar. Men när Alva och Gunnar Myrdal 1934 skrev sin mycket omtalade bok ”Kris i befolkningsfrågan” fanns en festlig mening som jag tror mig minnas sedan många år: ”Människor i dag undviker att skaffa barn för att kunna tillfredsställa sina mera artificiella behov av cocktails, knähundar och andra njutningar”.
Bortsett från detaljerna i den myrdalska analysen passar den nog bättre i dagens europeiska situation. Merete Mazzarella anger som orsak till de sjunkande födelsetalen i Östeuropa att ”trygghet har ersatts av den kapitalistiska djungelns frihet: arbetslösheten har stigit, det sociala skyddsnätet har skrotats ner eller åtminstone försämrats kraftigt, ländernas ekonomiska framtid ter sig osäker (...) I Tjeckien vill människor i 20–30-årsåldern studera, resa, arbeta och roa sig, det vill säga göra allt det som föräldragenerationen var förhindrad att göra under kommunismen, och föräldragenerationen uppmuntrar dem i allmänhet.”
Men den europeiska folkmängdsminskningen är en ringa motvikt mot den snabba tillväxten i andra världsdelar. En gång sjöng vi ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir”. Kommer våra bran och barnbarn kunna sjunga ”Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir”?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1120) 2007-02-18
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
Alltså hittar jag inte alltid det jag letar efter. Den här gången gällde det ett undervisnings-material jag framställde för nästan 40 år sedan. Det handlade om befolkningsutvecklingen i världen och nu måste jag utan fusklappar försöka minnas en massa siffror.
Det jag med säkerhet kommer ihåg var att antalet människor på den här planeten kom upp till ungefär 1000 miljoner först år 1830, förresten det år då Aftonbladet grundades av Lars Johan Hierta. Sedan tog det 100 år innan världens folkmängd fördubblades till 2000 miljoner. Det var ungefär när jag föddes. 3000 miljoner människor fanns det 1960 så den tredje miljarden tog bara 30 år. Sedan fick jag med hjälp av duktiga demografers beräkningar extrapolera in i framtiden. Faktum var att dessa förutsåg att världen skulle bebos av 6000 miljoner kring år 2000 –och de fick rätt. I dag finns uppåt 7000 miljoner människor här på jorden. Det innebär att folkmängden har tredubblats under min livstid.
Den våldsamma befolkningsökningen börjar nu ändå att plana ut. Men mina barnbarn kommer att före pensionen att ha 9000 miljoner kamrater här på klotet, eller kanske rentav 10 000 miljoner. Och de mest alarmerande uppskattningarna säger att jordens befolkning om 300 år kan uppgå till 36 000 miljoner.
Hur kommer denna väldiga ökning att påverka de fina mål FN satt upp för att göra världen bättre? Kan vi ens minska det stora antalet medmänniskor som tvingas leva under tio kronor per dag? Kan vi ge alla barn primär undervisning, om antalet barn fördubblas på 20 år och ytterligare ett par miljoner lärare då behövs? Hur ska vi med en så snabbt stigande befolkning klara målet att göra kvinnorna likställda, om de ska fortsätta att alltför ofta föda och sköta alltför många barn? Hur ska vi kunna reducera den pågående ”Förintelsen”, den att 25 000 barn dör varje dag i vår värld eller att få rent vatten att räcka till för alla? Hur ska vi klara miljö- och klimatproblem om vi på 40 år blir 4000 miljoner flera?
Ja, det är några av de problem som brittiska parlamentariker från olika partier pekar på och som tidningen The Independent (31/1) skriver om. De menar att födelsetalen måste minskas om kampen mot fattigdomen skall lyckas.
Ett tag var familjeplanering i ropet. När vi i Tuff på 1970-talet besökte våra indiska projekt såg vi också i avlägsna byar stora färggranna plakat. Det var bilder på ett vuxet par med två barn och texten löd: ”Två barn är nog. Får du flera måste de svälta”. Men kampanjen kom i vanrykte på grund av tvångssteriliseringar och även Kina ansågs använda alltför drastiska metoder för att minska födelsetalen.
Det finns också religiösa fördomar mot preventivmedel. Den brittiska gruppen av parlamentariker påpekar att det neokonservativa och högerkristna motståndet mot familjeplanering i USA gör att frivilliga organisationer riskerar att förlora finansiellt stöd om de för att befrämja kvinnors hälsa och rättigheter agiterar för preventivmedel, som ju också kan förhindra den tragiska utbredningen av hiv/aids.
Den snabbaste folkökningen sker i fattiga länder. Tidigare varnades det för att vi i västvärlden inte förmyndaraktigt skulle uppmana andra länder att skärpa sig. Men inget av de 50 fattigaste länderna tycker att befolkningen är för liten, medan 80 procent anser att den är för hög.
Ugandas president uppmanar dock nu sin befolkning att föda flera barn. Det kanske är roligt för ledare att härska över riktigt många undersåtar. Men samtidigt vill Rwandas president begränsa antalet barn till högst tre per familj.
En utställning som Tuff gjorde om Indien för över 25 år sedan tog bland annat upp frågan: ”Varför skaffar dom sig så många barn?” Svaret var att i brist på tryggad ålderdom behövdes barn på gamla dagar och dessutom ville man garantera sig mot den höga barnadödligheten.
Det var faktiskt inte så länge sedan den svenska nativiteten var lika hög som den nuvarande i tredje världen. Min farmor födde tretton barn, min mormor nio. Sju av dessa sammanlagt tjugotvå dog före vuxen ålder. Nu är det annorlunda.
I Svenska Dagbladet (30/1) skriver litteraturprofessorn Merete Mazzarella under rubriken ”Europas befolkning imploderar”, det vill säga att nativiteten på många håll sjunkit så mycket, att det är ett klart födelseunderskott. I Tyskland är nativiteten nu 1,29, medan 2,1 behövs för att åtminstone hålla folkmängden konstant –om man bortser från invandringsöverskott. Inte minst katolska södra Europa har en sensationellt låg nativitet trots traditionella fördömanden av preventivmedel. Spanien med sitt annars starka hyllande av familjen har bottenrekordet med en nativitet på 1,07. Och likadant är det i öster. Rysslands befolkning sägs sjunka med cirka 700 000 per år.
Några av mina gamla elever minns kanske att jag tog upp befolkningsfrågan, när jag undervisade om 1930-talets svenska historia. Jag påpekade helt riktigt att det föddes ovanligt få barn i Sverige under första halvan av detta decennium. Sedan förklarade jag mycket allvarligt, att orsaken var att föräldrarna på den tiden struntade i kvantitet utan satsade allt på en jättebra kvalitet – och det lyckades dom med. Det tog några sekunder, innan någon finnig men skärpt tonåring avslöjade mig med: ”Äh, Åke, lägg av va’ ”. Då blev jag tvungen att berätta om ekonomisk kris, massarbetslöshet och att folk inte hade råd att gifta sig, ännu mindre att skaffa barn.
Till dagens låga nativitet får man nog söka andra förklaringar. Men när Alva och Gunnar Myrdal 1934 skrev sin mycket omtalade bok ”Kris i befolkningsfrågan” fanns en festlig mening som jag tror mig minnas sedan många år: ”Människor i dag undviker att skaffa barn för att kunna tillfredsställa sina mera artificiella behov av cocktails, knähundar och andra njutningar”.
Bortsett från detaljerna i den myrdalska analysen passar den nog bättre i dagens europeiska situation. Merete Mazzarella anger som orsak till de sjunkande födelsetalen i Östeuropa att ”trygghet har ersatts av den kapitalistiska djungelns frihet: arbetslösheten har stigit, det sociala skyddsnätet har skrotats ner eller åtminstone försämrats kraftigt, ländernas ekonomiska framtid ter sig osäker (...) I Tjeckien vill människor i 20–30-årsåldern studera, resa, arbeta och roa sig, det vill säga göra allt det som föräldragenerationen var förhindrad att göra under kommunismen, och föräldragenerationen uppmuntrar dem i allmänhet.”
Men den europeiska folkmängdsminskningen är en ringa motvikt mot den snabba tillväxten i andra världsdelar. En gång sjöng vi ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir”. Kommer våra bran och barnbarn kunna sjunga ”Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir”?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1120) 2007-02-18
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
HAMPUS ECKERMAN: Nyår, djursmuggling, USS Liberty
Hej alla lyssnare,
Här i Indonesien är det kinesiska nyåret den stora saken. Det nya året är grisens år vilket enligt uttolkare och kommentatorer kommer att vara ett år av konflikter och stridigheter. Viss problematik har redan uppkommit. Enligt traditionen ska stora banderoller och affischer visandes årets symbol pryda väggar och tak, men det muslimska Indonesien är inte förtjust över att se ett så orent djur befläcka husfasaderna. Detta har man löst genom att i stället visa upp drakar, symbolen för vishet och begrundande.
Diplomati och takt är något som är nog så viktigt i relationen mellan indonesier av kinesisk härkomst och resten av befolkningen. Alla indonesier delas vid födseln in i tre olika grupper: Europé, främmande österlänning och öbo. De med kinesisk härkomst räknas automatiskt som främmande, oavsett om de bott i Indonesien och generationer. De förbjöds länge att ha kinesiska namn, vilket inneburit att de hållit dem hemliga. Dessutom har de fram till nyligen (och fortfarande i vissa distrikt) tvingats betala för ett särskilt certifikat för medborgarskap, något som de andra befolkningsgrupperna sluppit.
Förhållandena har också komplicerats genom att kineser från utlandet ofta har långt mer pengar än de inhemska indonesierna. Kinesiska företag har visat sig helst anställa etniska kineser och ge dem mer betalt än de andra indonesierna. Detta har lett till upplopp och också massakrer. De värsta förföljelserna har dock försvunnit sen den väststödda diktatorn Suharto avsattes. Nu finns det både kinesiska tidningar, TV-kanaler och radiostationer, något som var omöjligt för ett par år sen.
Ett tag trodde jag till och med att en kinesisk nyårskarneval skulle visas här i Yogyakarta, vilket förvånade mig eftersom staden har en mycket liten kinesisk andel. Det visade sig dock vara en lögn som gatuförsäljare sa till mig för att jag skulle känna mig tacksam för de tips de gav mig. Överallt längs gatorna kommer folk fram till mig med "tips" om universitetens och myndigheternas konstutställningar, alla fasader för de lokala konstförsäljarna som hoppas kunna mångdubbla sina priser genom att hänvisa till utställningar som dagen efter ska lämna landet. Tiden att fynda är nu och om jag inte slår till missar jag mitt livs chans.
Eftersom jag ändå inte är särskilt konstintresserad har jag i stället vandrat iväg till stadens fågelmarknad. Namnet är inte särskilt platsande, eftersom alla sorters djur säljs där. Papegojor och tuppar samsas med utrymmet med fladdermöss, kaniner, syrsor, ödlor och färgglada kycklingar målade röda, gröna och lila. I bakgrunden, bakom de stora fågelburarna sker ljusskygg verksamhet där handel med utrotningshotade djur är legio. Verksamheten är känd, men myndigheterna har valt att blunda, utan tvekan finns det gott om mutpengar inblandade.
Tidigare i Bali passade jag på att dyka ned till det amerikanska fartyget SS Liberty Glo, som sänktes under 2:a världskriget. Liberty - Frihet - verkar för övrigt vara ett dåligt namn att döpa fartyg till. Det enda andra fartyg med samma namn jag känner till - USS Liberty - var det amerikanska spaningsfartyg som under sexdagarskriget kom under israelisk eld under flera timmar då det befann sig på internationellt vatten. 34 sjömän dog och över 170 skadades i det anfall som snabbt tystades ned. Anledningen antas ha varit att hindra fartyget från att avlyssna den israeliska radiotrafiken gällande anfallet mot de arabiska grannländerna och den planerade ockupationen av västbanken.
--------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-02-18
----------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i fem månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali och resan fortsätter. Förutom på denna blogg finns Hampus’ rapporter på www.tuff.fred.se
Här i Indonesien är det kinesiska nyåret den stora saken. Det nya året är grisens år vilket enligt uttolkare och kommentatorer kommer att vara ett år av konflikter och stridigheter. Viss problematik har redan uppkommit. Enligt traditionen ska stora banderoller och affischer visandes årets symbol pryda väggar och tak, men det muslimska Indonesien är inte förtjust över att se ett så orent djur befläcka husfasaderna. Detta har man löst genom att i stället visa upp drakar, symbolen för vishet och begrundande.
Diplomati och takt är något som är nog så viktigt i relationen mellan indonesier av kinesisk härkomst och resten av befolkningen. Alla indonesier delas vid födseln in i tre olika grupper: Europé, främmande österlänning och öbo. De med kinesisk härkomst räknas automatiskt som främmande, oavsett om de bott i Indonesien och generationer. De förbjöds länge att ha kinesiska namn, vilket inneburit att de hållit dem hemliga. Dessutom har de fram till nyligen (och fortfarande i vissa distrikt) tvingats betala för ett särskilt certifikat för medborgarskap, något som de andra befolkningsgrupperna sluppit.
Förhållandena har också komplicerats genom att kineser från utlandet ofta har långt mer pengar än de inhemska indonesierna. Kinesiska företag har visat sig helst anställa etniska kineser och ge dem mer betalt än de andra indonesierna. Detta har lett till upplopp och också massakrer. De värsta förföljelserna har dock försvunnit sen den väststödda diktatorn Suharto avsattes. Nu finns det både kinesiska tidningar, TV-kanaler och radiostationer, något som var omöjligt för ett par år sen.
Ett tag trodde jag till och med att en kinesisk nyårskarneval skulle visas här i Yogyakarta, vilket förvånade mig eftersom staden har en mycket liten kinesisk andel. Det visade sig dock vara en lögn som gatuförsäljare sa till mig för att jag skulle känna mig tacksam för de tips de gav mig. Överallt längs gatorna kommer folk fram till mig med "tips" om universitetens och myndigheternas konstutställningar, alla fasader för de lokala konstförsäljarna som hoppas kunna mångdubbla sina priser genom att hänvisa till utställningar som dagen efter ska lämna landet. Tiden att fynda är nu och om jag inte slår till missar jag mitt livs chans.
Eftersom jag ändå inte är särskilt konstintresserad har jag i stället vandrat iväg till stadens fågelmarknad. Namnet är inte särskilt platsande, eftersom alla sorters djur säljs där. Papegojor och tuppar samsas med utrymmet med fladdermöss, kaniner, syrsor, ödlor och färgglada kycklingar målade röda, gröna och lila. I bakgrunden, bakom de stora fågelburarna sker ljusskygg verksamhet där handel med utrotningshotade djur är legio. Verksamheten är känd, men myndigheterna har valt att blunda, utan tvekan finns det gott om mutpengar inblandade.
Tidigare i Bali passade jag på att dyka ned till det amerikanska fartyget SS Liberty Glo, som sänktes under 2:a världskriget. Liberty - Frihet - verkar för övrigt vara ett dåligt namn att döpa fartyg till. Det enda andra fartyg med samma namn jag känner till - USS Liberty - var det amerikanska spaningsfartyg som under sexdagarskriget kom under israelisk eld under flera timmar då det befann sig på internationellt vatten. 34 sjömän dog och över 170 skadades i det anfall som snabbt tystades ned. Anledningen antas ha varit att hindra fartyget från att avlyssna den israeliska radiotrafiken gällande anfallet mot de arabiska grannländerna och den planerade ockupationen av västbanken.
--------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-02-18
----------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i fem månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali och resan fortsätter. Förutom på denna blogg finns Hampus’ rapporter på www.tuff.fred.se
HÅKAN HERMANSSON: Krigskostnader. USA efter Bush
I april förra året intervjuades nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz i Der Spiegel om USA:s kostnader för kriget i Irak. Inför krigsutbrottet hade president Bush mellan tumme och pekfinger angett en kostnad på mellan 100 och 200 miljarder dollar.
Men ekonomin var fortfarande en bisak när Stiglitz gjorde sin kalkyl förra våren. I själva verket, menade han, kostade Irakkriget USA någonstans mellan 1000 och 2000 miljarder dollar. Inberäknat vårdnotan för tiotusentals svårt sårade, permanent hjärnskadade och invalidiserade amerikanska soldater.
Nu har den officiella prislappen, som tar in den beräknade ökningen för budgetåret 2007, stigit till 670 miljarder vid det här årets slut. Kriget i Irak har därmed överträffat tio års krig i Vietnam i termer av direkta kostnader för USA:s skattebetalare. Nu har frågan plötsligt fått en djupare symbolisk laddning.
Joseph Stiglitz intresse för den här sifferexercisen bottnade inte i några farhågor om att den amerikanska ekonomin inte skulle klara de gigantiska och ständigt ökande utgifterna för kriget. Visst har vi råd med det, det är inte det som är frågan, säger han till Der Spiegels intervjuare. Frågan är i stället den här: Ett tusen eller två tusen miljarder dollar är mycket pengar. Om vårt mål verkligen är stabilitet i Mellanöstern, säkra leveranser av olja eller spridande av demokrati så kan vi göra mycket för den summan.
Eller, för att vidga perspektivet: Världen satsar idag 50 miljarder dollar om året i utvecklingsbistånd. Så, vad vi talar om är möjligheten att tjugodubbla den globala biståndsbudgeten. Håller ni inte med om att det kunde betyda en del för freden, stabiliteten och säkerheten i världen?
Frågan ligger helt utanför George Bushs världsbild. Den kan förstås av det intellektuella USA och den kan övervägas av en del demokrater men av andra avfärdas som utopisk och därför ointressant. Tanken att hård militär makt måste växlas över i mjuk politisk makt, som bygger på internationellt samarbete, diplomati och respekt för andra staters nationella suveränitet för att nå USA:s deklarerade mål för sin utrikespolitik avfärdas ännu som verklighetsfrämmande.
Inte bara av de nykonservativa som fört ner USA i det irakiska träsket.
Ingen kräver ensidig amerikansk nedrustning, men USA hade långt före attacken den 11 september gått in i en period av ständig militär upprustning efter det kalla krigets slut.
Begreppet säkerhet har reducerats till en enkel fråga om militär kapacitet. Trots allt fler bevis på oförmåga att projicera politisk makt med hjälp av militär övermakt, som i Irak. Också på ett ideologiskt plan förenas Bush och de flesta av hans kritiker av en idolisering av militären med få motsvarigheter i demokratiska länder. Det har också funnits en gemensam uppfattning över tiden och över partigränserna att USA har en moralisk särställning i världen.
USA:s krig är därför per definition försvarskrig också när USA rent tekniskt är angriparen.
Det var få i USA och ännu färre i USA:s kongress som i grunden ifrågasatte huvudtanken bakom kriget i Irak: att USA:s militära och ekonomiska styrka borde användas för att både avvärja ett påstått hot mot landets säkerhet men också stöpa om en hel region – Mellanöstern – så att oljeförsörjning, fred och demokrati så som begreppen tolkas i USA kunde säkras för all framtid.
När det kom till ett avgörande betydde FN, de allierades invändningar, internationell rätt, diplomati och objektiva fakta om varifrån de verkliga terroristhoten kom, ingenting.
Hillary Clinton röstade för kriget, demokraternas senaste presidentkandidat John Kerry likaså. Demokraterna köpte kriget och i praktiken dess bakomliggande motiv. Men inte nu längre. Så vad sker efter Bush?
Om Stiglitzs siffror bryts ner i sina biståndsdelar så innehåller hans kostnadsberäkning av det krig som flertalet amerikaner redan ser som förlorat en del nycklar till en annan framtid för USA .
En nyckel handlar faktiskt om ekonomi. Det första kriget mot Irak, Gulfkriget 1990, betalades till stor del av USA:s allierade. Det var en gemensam aktion, godkänd av FN. Och därför också ett för USA billigt krig. Många delade på bördan och USA kunde avsluta kriget med bibehållet anseende.
Dagens krig i Irak är oerhört kostsamt. Så kostsamt att det är tveksamt om USA har de militära och ekonomiska resurserna att föra ännu ett krig samtidigt. Det internationella förtroendekapitalet har sjunkit till historiskt låga nivåer. Den mjuka makt som bygger på förtroende är svårt underminerad. Den hårda makten lider nederlag i Irak och Afghanistan.
Samtidigt blir offensiva krig från och med nu återigen svårare att sälja på hemmaplan. Vietnamsyndromet är tillbaka. Irak har svärtat självbilden av USA som befriare för lång tid framöver.
Det är också så att de mänskliga kostnaderna nu kan avläsas i en ökad budgetbörda på framtidens skattebetalare i form av dramatiskt ökade medicinska kostnader för krig. Stiglitzs beräkning av vårdkostnaderna enbart för de hjärnskadade soldaterna slutar på 35 miljarder dollar. Fler soldater överlever, men som tungt vårdbehövande mänskliga vrak.
I Vietnam var siffran 2,8 sårade för varje död soldat. I dagens Irak går det 16 skadade på varje stupad. Kalkylen kan läsas på många sätt. Politiskt är den på sikt förödande för varje administration som drömmer om att projicera politisk makt med militära medel.
Därför har USA nu nått ett vägskäl. Bushs väg var en återvändsgränd.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Håkan Hermansson i Radio Tuff (nr 1120). Ursprungligen i SR:s Obs 2007-02-13
Men ekonomin var fortfarande en bisak när Stiglitz gjorde sin kalkyl förra våren. I själva verket, menade han, kostade Irakkriget USA någonstans mellan 1000 och 2000 miljarder dollar. Inberäknat vårdnotan för tiotusentals svårt sårade, permanent hjärnskadade och invalidiserade amerikanska soldater.
Nu har den officiella prislappen, som tar in den beräknade ökningen för budgetåret 2007, stigit till 670 miljarder vid det här årets slut. Kriget i Irak har därmed överträffat tio års krig i Vietnam i termer av direkta kostnader för USA:s skattebetalare. Nu har frågan plötsligt fått en djupare symbolisk laddning.
Joseph Stiglitz intresse för den här sifferexercisen bottnade inte i några farhågor om att den amerikanska ekonomin inte skulle klara de gigantiska och ständigt ökande utgifterna för kriget. Visst har vi råd med det, det är inte det som är frågan, säger han till Der Spiegels intervjuare. Frågan är i stället den här: Ett tusen eller två tusen miljarder dollar är mycket pengar. Om vårt mål verkligen är stabilitet i Mellanöstern, säkra leveranser av olja eller spridande av demokrati så kan vi göra mycket för den summan.
Eller, för att vidga perspektivet: Världen satsar idag 50 miljarder dollar om året i utvecklingsbistånd. Så, vad vi talar om är möjligheten att tjugodubbla den globala biståndsbudgeten. Håller ni inte med om att det kunde betyda en del för freden, stabiliteten och säkerheten i världen?
Frågan ligger helt utanför George Bushs världsbild. Den kan förstås av det intellektuella USA och den kan övervägas av en del demokrater men av andra avfärdas som utopisk och därför ointressant. Tanken att hård militär makt måste växlas över i mjuk politisk makt, som bygger på internationellt samarbete, diplomati och respekt för andra staters nationella suveränitet för att nå USA:s deklarerade mål för sin utrikespolitik avfärdas ännu som verklighetsfrämmande.
Inte bara av de nykonservativa som fört ner USA i det irakiska träsket.
Ingen kräver ensidig amerikansk nedrustning, men USA hade långt före attacken den 11 september gått in i en period av ständig militär upprustning efter det kalla krigets slut.
Begreppet säkerhet har reducerats till en enkel fråga om militär kapacitet. Trots allt fler bevis på oförmåga att projicera politisk makt med hjälp av militär övermakt, som i Irak. Också på ett ideologiskt plan förenas Bush och de flesta av hans kritiker av en idolisering av militären med få motsvarigheter i demokratiska länder. Det har också funnits en gemensam uppfattning över tiden och över partigränserna att USA har en moralisk särställning i världen.
USA:s krig är därför per definition försvarskrig också när USA rent tekniskt är angriparen.
Det var få i USA och ännu färre i USA:s kongress som i grunden ifrågasatte huvudtanken bakom kriget i Irak: att USA:s militära och ekonomiska styrka borde användas för att både avvärja ett påstått hot mot landets säkerhet men också stöpa om en hel region – Mellanöstern – så att oljeförsörjning, fred och demokrati så som begreppen tolkas i USA kunde säkras för all framtid.
När det kom till ett avgörande betydde FN, de allierades invändningar, internationell rätt, diplomati och objektiva fakta om varifrån de verkliga terroristhoten kom, ingenting.
Hillary Clinton röstade för kriget, demokraternas senaste presidentkandidat John Kerry likaså. Demokraterna köpte kriget och i praktiken dess bakomliggande motiv. Men inte nu längre. Så vad sker efter Bush?
Om Stiglitzs siffror bryts ner i sina biståndsdelar så innehåller hans kostnadsberäkning av det krig som flertalet amerikaner redan ser som förlorat en del nycklar till en annan framtid för USA .
En nyckel handlar faktiskt om ekonomi. Det första kriget mot Irak, Gulfkriget 1990, betalades till stor del av USA:s allierade. Det var en gemensam aktion, godkänd av FN. Och därför också ett för USA billigt krig. Många delade på bördan och USA kunde avsluta kriget med bibehållet anseende.
Dagens krig i Irak är oerhört kostsamt. Så kostsamt att det är tveksamt om USA har de militära och ekonomiska resurserna att föra ännu ett krig samtidigt. Det internationella förtroendekapitalet har sjunkit till historiskt låga nivåer. Den mjuka makt som bygger på förtroende är svårt underminerad. Den hårda makten lider nederlag i Irak och Afghanistan.
Samtidigt blir offensiva krig från och med nu återigen svårare att sälja på hemmaplan. Vietnamsyndromet är tillbaka. Irak har svärtat självbilden av USA som befriare för lång tid framöver.
Det är också så att de mänskliga kostnaderna nu kan avläsas i en ökad budgetbörda på framtidens skattebetalare i form av dramatiskt ökade medicinska kostnader för krig. Stiglitzs beräkning av vårdkostnaderna enbart för de hjärnskadade soldaterna slutar på 35 miljarder dollar. Fler soldater överlever, men som tungt vårdbehövande mänskliga vrak.
I Vietnam var siffran 2,8 sårade för varje död soldat. I dagens Irak går det 16 skadade på varje stupad. Kalkylen kan läsas på många sätt. Politiskt är den på sikt förödande för varje administration som drömmer om att projicera politisk makt med militära medel.
Därför har USA nu nått ett vägskäl. Bushs väg var en återvändsgränd.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Håkan Hermansson i Radio Tuff (nr 1120). Ursprungligen i SR:s Obs 2007-02-13
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1120) 07-02-18 till....
....till ordföranden i Norra Hälsinglands FN-förening, Inger Holmlund, som i Hälsingekuriren och två andra tidningar (10/2) har en insändare under rubriken ”Jag skäms, Maud Olofsson!” Hon påpekar att den svenska näringslivs-ministern varit i Indien bland annat för att sälja svenska vapen. Hon menar att vapnen bidrar till fattigdom och terrorism samt stärker diktaturer. Inger Holmlund skriver:
”Krig är lidande, smärta, sorg och död för civila, oskyldiga människor, de flesta kvinnor och barn. Krig slår sönder civila strukturer och förstör miljövärden som är svåra att återskapa. Världen behöver nedrustning, inte mera vapen. Under 2005 spenderade världen ofattbara 1118 000 000 000 USD för militära utgifter. Med en bråkdel därav skulle man kunna utrota fattigdom och uppfylla FN:s millenniemål. I stället för vapentillverkning och export kan Sveriges duktiga ingenjörer utveckla förnybara energikällor, miljöförbättrande tekniker och minröjningsfordon.”
....till Sveriges Radios Obs, som i tisdags (13/2) lät Håkan Hermansson med hjälp av nobelpristagaren Joseph Stiglitz’ beräkningar redogöra för USA:s svindlande höga kostnader i pengar, dödade och skadade samt i världspolitiskt anseende. Hermanssons krönika återges senare i dagens Radio Tuff
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i tisdags (13/2) hade en notis om att Tuff fyllde 40 år den dagen och att Radio Tuff på frivilligbasis sänts varenda vecka i 22 år.
....till Sveriges Radios journalistveteran Björn Elmbrant, som kommenterar ändringar av utbudet i P 1 med att ”Sveriges Radio som kunskapsföretag håller därmed sakta på att erodera” Han skriver i Aftonbladet (14/2):
”Nu har khmererna från P4 erövrat huvudstaden och intagit Radiohuset. Det är för det mesta radiobyråkrater som sällan eller aldrig gjort egna program, och vars tidigare publicistiska insats som lokalradiochefer varit att exempelvis skicka ut dekret om att Elvis skulle spelas varje timme. De har levt i decennier på P4, utan resurser att kunna gräva och förklara samhällsfrågor och därför byggt sina liv på att göra billig, puttrig flödes-radio. Nu är det deras människosyn som gäller. Nu ska det lallas och duttas.”
Elmbrant varnar för att det blir yta i stället för innehåll. Det finns tyvärr en liknande tendens inom närradion. Där har många stationer köpts upp av privata bolag. Att vi i Tyresö framhärdar på frivilligbasis med Radio Tuff och Succékanalen 91,4 beror inte minst på att vi inte vill att giriga privatintressen skall förvandla vår radio till vulgär flamsradio med intelligensbefriade reklambudskap.
....till socialdemokraterna, som i riksdagens utrikesdebatt i onsdags nu för första gången kräver förbud mot dessa otäcka klusterbomber, som långt efter krigens upphörande fortsätter att döda eller lemlästa civila. Svenska Freds ordförande Frida Blom kommenterar: ”Vi hoppas att den borgerliga regeringen snart sluter upp bakom denna linje”
....till TFF:s Jan Öberg som skriver om EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solanas deklarationer om att han mäklar fred. Men Öberg tillägger ironiskt: ”Han säger att han fixar fred i flera länder varje vecka – men kom ihåg att han var Natos generalsekreterare när Nato bombade Serbien inklusive Kosovo 1999, så han vet vad fred är....” I stället rekommenderar Öberg oss att läsa Sören Sommelius reportage från västra Slavonien, där den jugoslaviska tragedin startade för 16 år sedan. Sommelius hördes på Tyresöradion och i Radio Tuff för ett halvår sedan och hans text finns att läsa på: http://www.transnational.org/Area_YU/2007/Sommelius_Pakrac.html
....till Frankrikes avgående president Jacques Chirac, som för fyra år sedan tillsammans med bland andra Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder varnade för aggressionen mot Irak och därmed ådrog sig USA:s vrede. I veckan har Chirac pratat bredvid mun på en presskonferens och antytt att de eventuella iranska planerna på att skaffa kärnvapen inte var så farliga:
”Mot vilka skulle de avfyra bomben? Mot Israel? Den skulle inte kunna färdas 200 meter genom atmosfären, innan Teheran skulle bli utplånat”,
sade Chirac och alltså pratar nu alarmistiska medier om skandal. Och det ”internationella samfund” som nu upprört förmanar Iran är ju Förenta Staterna, påpekade den franske presidenten.
....till frispråkiga amerikanska journalisten Diana Johnstone, som sedan hon i sin bok ”Dårarnas korståg” nyanserade den ensidiga bilden av krigen i Jugoslavien pestflaggas av mittfårans överstepräster. I CounterPunch (3/2) varnar hon nu för att USA och Israel förbereder att bomba Iran under förevändning att ”förhindra ett andra Holocaust”. Hon tycket det är märkligt att nästan inga protester nu förekommer till skillnad från de stora demonstrationer som i februari 2003 ägde rum inför angreppet på Irak. Debatten har ersatts av alarmism som stämplar varje avvikelse från den gängse uppfattningen som skandalös. Och om Frankrike skriver hon: ”I Frankrike, där folk fäster stort avseende vid ord, har brännmärkningen av verbalt kätteri gått så långt, att man stiftar lagar för att bestraffa politiskt inkorrekta yttranden”
....till fredstidningen Pax, som har två helsidor om fredsaktivisterna på Orust, Ola och Erni Friholt, samt en fin bild på dem på förstasidan. Paret Friholt fick för några år sedan Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Dessutom finns i Pax en insändare från den verkliga fredsveteranen Lennart Ivarsson, 90, som tycker att vi åter måste varna mycket mera för världens alla kärnvapen.
....till Svenska Freds, som visar filmen ”A Force More Powerful”, en dokumentär om ickevåldskampanjer i Polen, Dannmark, Chile och mot apartheidregimen i Sydafrika.Läs mer om filmen på www.aforcemorepowerful.org
Plats: Svenska Freds’ kansli, Svartensgatan 6, t-bana Slussen.
Tid: Tisdag den 20 feb. kl 19. Anmäl dig till felix.cederling@gmail.com
....till ett Irakseminarium, där den irakiska journalisten Haifa Zangana talar om USA:s ockupation och det aktuella läget i Irak. Hon kommer att tala om kvinnornas fruktansvärda situation, om de riktade morden på Iraksakademiker och intellektuella men också om motståndet mot ockupationen. Maria Modig som är ordförande i Fängslade Författares Kommitté i Svenska Pen inleder.
Tid och plats: Torsdagen den 22 februari kl. 18.30 på ABF Stockholm. Inträde: 50:- Arr. IrakSolidaritet och Svenska Pen i samarbete med ABF
....till två lockande Tuff-arrangemang:
1) Diskussionscaféet Filosofikas nästa träff är i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 måndag den 26 feb. kl 19. Ämne: ”En gång var Gud kvinna”. Inledare: Ulla Carina Sellergren och Marianne Stieger
2) Sven Lionell och Åke Sandin kåserar om Teaterföreningen, 20 år, och Tuff, 40 år, i Bollmora föreningsgårds kulturcafé onsdag den 28 feb. kl 19
....till minnet av Olga Alata som under en vistelse i Peru plötsligt avled i
onsdags (14/2). Hon var sedan flera år Tuffs kassör och tillhör en familj som under många år har gjort beundransvärda frivilliga insatser för Tuff, Radio Tuff och Tyresöradion. I dag låter de peruanska panflöjterna mera vemodiga än någonsin
”Krig är lidande, smärta, sorg och död för civila, oskyldiga människor, de flesta kvinnor och barn. Krig slår sönder civila strukturer och förstör miljövärden som är svåra att återskapa. Världen behöver nedrustning, inte mera vapen. Under 2005 spenderade världen ofattbara 1118 000 000 000 USD för militära utgifter. Med en bråkdel därav skulle man kunna utrota fattigdom och uppfylla FN:s millenniemål. I stället för vapentillverkning och export kan Sveriges duktiga ingenjörer utveckla förnybara energikällor, miljöförbättrande tekniker och minröjningsfordon.”
....till Sveriges Radios Obs, som i tisdags (13/2) lät Håkan Hermansson med hjälp av nobelpristagaren Joseph Stiglitz’ beräkningar redogöra för USA:s svindlande höga kostnader i pengar, dödade och skadade samt i världspolitiskt anseende. Hermanssons krönika återges senare i dagens Radio Tuff
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i tisdags (13/2) hade en notis om att Tuff fyllde 40 år den dagen och att Radio Tuff på frivilligbasis sänts varenda vecka i 22 år.
....till Sveriges Radios journalistveteran Björn Elmbrant, som kommenterar ändringar av utbudet i P 1 med att ”Sveriges Radio som kunskapsföretag håller därmed sakta på att erodera” Han skriver i Aftonbladet (14/2):
”Nu har khmererna från P4 erövrat huvudstaden och intagit Radiohuset. Det är för det mesta radiobyråkrater som sällan eller aldrig gjort egna program, och vars tidigare publicistiska insats som lokalradiochefer varit att exempelvis skicka ut dekret om att Elvis skulle spelas varje timme. De har levt i decennier på P4, utan resurser att kunna gräva och förklara samhällsfrågor och därför byggt sina liv på att göra billig, puttrig flödes-radio. Nu är det deras människosyn som gäller. Nu ska det lallas och duttas.”
Elmbrant varnar för att det blir yta i stället för innehåll. Det finns tyvärr en liknande tendens inom närradion. Där har många stationer köpts upp av privata bolag. Att vi i Tyresö framhärdar på frivilligbasis med Radio Tuff och Succékanalen 91,4 beror inte minst på att vi inte vill att giriga privatintressen skall förvandla vår radio till vulgär flamsradio med intelligensbefriade reklambudskap.
....till socialdemokraterna, som i riksdagens utrikesdebatt i onsdags nu för första gången kräver förbud mot dessa otäcka klusterbomber, som långt efter krigens upphörande fortsätter att döda eller lemlästa civila. Svenska Freds ordförande Frida Blom kommenterar: ”Vi hoppas att den borgerliga regeringen snart sluter upp bakom denna linje”
....till TFF:s Jan Öberg som skriver om EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solanas deklarationer om att han mäklar fred. Men Öberg tillägger ironiskt: ”Han säger att han fixar fred i flera länder varje vecka – men kom ihåg att han var Natos generalsekreterare när Nato bombade Serbien inklusive Kosovo 1999, så han vet vad fred är....” I stället rekommenderar Öberg oss att läsa Sören Sommelius reportage från västra Slavonien, där den jugoslaviska tragedin startade för 16 år sedan. Sommelius hördes på Tyresöradion och i Radio Tuff för ett halvår sedan och hans text finns att läsa på: http://www.transnational.org/Area_YU/2007/Sommelius_Pakrac.html
....till Frankrikes avgående president Jacques Chirac, som för fyra år sedan tillsammans med bland andra Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder varnade för aggressionen mot Irak och därmed ådrog sig USA:s vrede. I veckan har Chirac pratat bredvid mun på en presskonferens och antytt att de eventuella iranska planerna på att skaffa kärnvapen inte var så farliga:
”Mot vilka skulle de avfyra bomben? Mot Israel? Den skulle inte kunna färdas 200 meter genom atmosfären, innan Teheran skulle bli utplånat”,
sade Chirac och alltså pratar nu alarmistiska medier om skandal. Och det ”internationella samfund” som nu upprört förmanar Iran är ju Förenta Staterna, påpekade den franske presidenten.
....till frispråkiga amerikanska journalisten Diana Johnstone, som sedan hon i sin bok ”Dårarnas korståg” nyanserade den ensidiga bilden av krigen i Jugoslavien pestflaggas av mittfårans överstepräster. I CounterPunch (3/2) varnar hon nu för att USA och Israel förbereder att bomba Iran under förevändning att ”förhindra ett andra Holocaust”. Hon tycket det är märkligt att nästan inga protester nu förekommer till skillnad från de stora demonstrationer som i februari 2003 ägde rum inför angreppet på Irak. Debatten har ersatts av alarmism som stämplar varje avvikelse från den gängse uppfattningen som skandalös. Och om Frankrike skriver hon: ”I Frankrike, där folk fäster stort avseende vid ord, har brännmärkningen av verbalt kätteri gått så långt, att man stiftar lagar för att bestraffa politiskt inkorrekta yttranden”
....till fredstidningen Pax, som har två helsidor om fredsaktivisterna på Orust, Ola och Erni Friholt, samt en fin bild på dem på förstasidan. Paret Friholt fick för några år sedan Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Dessutom finns i Pax en insändare från den verkliga fredsveteranen Lennart Ivarsson, 90, som tycker att vi åter måste varna mycket mera för världens alla kärnvapen.
....till Svenska Freds, som visar filmen ”A Force More Powerful”, en dokumentär om ickevåldskampanjer i Polen, Dannmark, Chile och mot apartheidregimen i Sydafrika.Läs mer om filmen på www.aforcemorepowerful.org
Plats: Svenska Freds’ kansli, Svartensgatan 6, t-bana Slussen.
Tid: Tisdag den 20 feb. kl 19. Anmäl dig till felix.cederling@gmail.com
....till ett Irakseminarium, där den irakiska journalisten Haifa Zangana talar om USA:s ockupation och det aktuella läget i Irak. Hon kommer att tala om kvinnornas fruktansvärda situation, om de riktade morden på Iraksakademiker och intellektuella men också om motståndet mot ockupationen. Maria Modig som är ordförande i Fängslade Författares Kommitté i Svenska Pen inleder.
Tid och plats: Torsdagen den 22 februari kl. 18.30 på ABF Stockholm. Inträde: 50:- Arr. IrakSolidaritet och Svenska Pen i samarbete med ABF
....till två lockande Tuff-arrangemang:
1) Diskussionscaféet Filosofikas nästa träff är i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 måndag den 26 feb. kl 19. Ämne: ”En gång var Gud kvinna”. Inledare: Ulla Carina Sellergren och Marianne Stieger
2) Sven Lionell och Åke Sandin kåserar om Teaterföreningen, 20 år, och Tuff, 40 år, i Bollmora föreningsgårds kulturcafé onsdag den 28 feb. kl 19
....till minnet av Olga Alata som under en vistelse i Peru plötsligt avled i
onsdags (14/2). Hon var sedan flera år Tuffs kassör och tillhör en familj som under många år har gjort beundransvärda frivilliga insatser för Tuff, Radio Tuff och Tyresöradion. I dag låter de peruanska panflöjterna mera vemodiga än någonsin
söndag, februari 11
”LEVE VÅRT FRIA ÅNGERMANLAND!”
I Radio Tuff hade vi för många år sen ett stående inslag. Det hade det ståtliga namnet ”Expertpanelen”. Den bestod av hockeydoktor Stoltz, torrdoktor Bedrup, historiedoktor Villius, doktordoktor Gunnar Hedlund, långbänksdoktor Fälldin, hästdoktor Gernandt, finansdoktor Sträng och överdoktorerna Bildt och Carlsson. Dessa lärda herrar fick säga de mest chockerande saker, läsa föga rumsrena limerickar och verser med de förfärligaste grötrim. I deras munnar lade vi sådant vi i hycklande anständighet inte själva ville säga.
Panelen bestod av de båda duktiga imitatörerna Rolf Söderlind och Björn Nelehag, medan jag var programledare och manusförfattare. Vi hade minst två saker gemensamt: Alla tre var vi kollegor i Nyboda skola, Tyresö, och vi var uppvuxna i Ångermanland. Därför skämtade vi också hejvilt om att vi tillhörde ÅBF, Ångermanländska BefrielseFronten, en drift med nationalistiska och partikularistiska passioner.
Vår syn på nationer har blivit alltmer motsägelsefull. I dag prisar alla vi rättänkande det multikulturella samhället. Ve den som antyder att det också kan innebära problem! Samtidigt åser vi utan att höja på ögonbrynen, hur allt flera områden styckas upp i monokulturella småbitar, ofta ledsagat av etniska rensningar av ”de andra”. Jugoslaviens sönderfall förefaller att snart kulminera genom att lilla Kosovo på något vis skiljs från Serbien, efter det att många Kosovoserber flytt eller etniskt rensats.
När eländet i forna Jugoslavien började under 90-talets första hälft blev jag så äcklad över nationalismen och krigsgalenskapen, att jag ibland tog min tillflykt till parodin. I den sedvanliga krönikan i tidningen Pax (nr 5-6/1992) skrev jag bland annat
-------------------------------------------------------
För fem år sen var jag med om att grunda ÅBF. Det betyder Ångermanländska BefrielseFronten. Surströmming och tunnbröd intog en central plats i vårt idéprogram. Handlingsprogrammet hade rubriken ”Jävla ockupanter” och bestod av hets mot skåningar, nollåttor och andra förtryckande svenskar.
Vi i ÅBF:s hårda kärna var alla landsflyktiga, deporterade av oss själva till Stockholmstrakten. Liksom i alla passionerade relationer gav avståndet till föremålet bara extra bränsle åt glöden. Exiltyckare, från Lenin till Khomeini, har alltid förstått hemlandets bästa.
Kända landsmän fick ovetande nya roller. Gunnar Hedlund i Rådom utnämnde vi till vår Ho Chi Minh, Torbjörn Fälldin i Ramvik till ÅBF:s Che Guevara. Kamrater på vänster- och högerkanterna började då muttra om centerextremism. De tillrättavisades med att blod är tjockare än partipiss. ”Här är varken jude eller grek, bara ångermanländska patrioter”, påpekade en av våra skriftlärde.
År 1992 började övriga Europa att i nationalistisk medvetenhet hinna ifatt oss avantgardister. Samtidigt jämrade sig de svenska ockupanterna över ständiga kriser, vilka sänkte deras levnadsstandard ända ner till 1980-talets nivå. Snart har vi det bara tjugo gånger bättre än u-länderna, varnade de mest pessimistiska.
Vi visste ju fuller väl, vilket oemotståndligt sug nationalistisk agitation har i kristider. Vår stora stund hade kommit.
Vi inledde en intensiv kampanj, ”Sverige ut ur Ångermanland!”. Genom att leta upp varenda historisk oförrätt dessa förbannade svenskar hade tillfogat oss förstod våra landsmän snart, under vilket olidligt förtryck de hade levat i generationer.
Aktuella övergrepp belyste vi också. Hade inte arroganta svenskar rasistiskt skymfat vår etniska särart genom att i höstas visa ut oss till kyliga balkonger och blåsiga trädgårdar, när vi ville avnjuta vår nationalrätt, surströmmingen! Och hur ofta hade inte de svenska huliganerna visslat ut världens bästa ishockeylag, Modo! Till och med vår vapensköld, de tre laxarna, hånades med lågsinnade skämt om simpor och snorgärsar.
Skickligt utnyttjade vi demokratin för vår frigörelse. Vid den folkomröstning vi anordnade valde en överväldigande majoritet frihet från Sverige. Bara några inflyttade svenskar röstade nej. Dem fråntog vi jobben med rättvise- och jämlikhetsargumenten att de alltför länge flutit ovanpå och snyltat på vår gästfrihet. För att visa dessa femtekolonnare att de inte hörde hemma hos oss brände vi ner några av deras villor och välte deras bilar. Dessa spontana kampmetoder uppskattades speciellt av våra tonåringar, vikas fosterländska hänförelse därmed ökade.
För oss ledande frihetskämpar innebar den nya statsbildningen ett rejält lyft. Men för våra undersåtar medförde isolering och småskalighet svåra påfrestningar. För att avleda uppmärksamheten från ekonomi och välfärd tvangs vi till en ytterst aktiv ”försvarspolitik”.
Våra medier, alla lika patriotiska som regeringstrogna, inledde en informationskampanj om hur våra landsmän brutalt trakasserades vid gränserna både i norr och söder. Inför ett hotande tvåfrontskrig valde vi att slå till först.
Västerbotten, detta patetiskt platta område, erövrades lätt. Sedan blev Medelpad en munsbit, ”Sundsvall med förorter”, som vi brukade kalla denna kartografiska nullitet. Generande lätt lyckades vi skaffa vapen och krut, förbluffande nog från ett känt svenskt vapenföretag. Importen skedde via Iran. En vapendirektör svor inför rätta, att han trott Kramfors vara en shiamuslimsk tempelstad, som behövde krutet för fyrverkerier till ayatollornas ära.
Utländska medier smädade våra hjältar –och skändade våra döda hjältars minne—med skräckskildringar om hur dessa mördat civila och våldtagit svenskor. Vi svarade med att varje dag på förstasidorna ha bilder på blödande ångermanlänningar och gråtande ångermanländskor, ”offer för obeskrivliga svenska krigsförbrytelser”.
Nästa steg har arbetsnamnet ”Nordnorge heim ins Reich”. Vi tänker tvätta bort skammen från 1905, när flata svenskar, påverkade av de ständigt landsförrädiska fredsaktivisterna, gav efter för aggressiva norrbaggar.
-----------------------------------------
Så långt satiren i Pax. På många håll i världen överträffar verkligheten tyvärr satiren, inte bara i forna Jugoslavien. Det av segrande britter efter första världskriget skapade Irak riskerar nu att efter fyra års angloamerikansk ockupation och ständiga blodbad falla sönder i tre delar.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1119) 2007-02-11
------------------------------------------------------------------------
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
-------------------------------------------------
Panelen bestod av de båda duktiga imitatörerna Rolf Söderlind och Björn Nelehag, medan jag var programledare och manusförfattare. Vi hade minst två saker gemensamt: Alla tre var vi kollegor i Nyboda skola, Tyresö, och vi var uppvuxna i Ångermanland. Därför skämtade vi också hejvilt om att vi tillhörde ÅBF, Ångermanländska BefrielseFronten, en drift med nationalistiska och partikularistiska passioner.
Vår syn på nationer har blivit alltmer motsägelsefull. I dag prisar alla vi rättänkande det multikulturella samhället. Ve den som antyder att det också kan innebära problem! Samtidigt åser vi utan att höja på ögonbrynen, hur allt flera områden styckas upp i monokulturella småbitar, ofta ledsagat av etniska rensningar av ”de andra”. Jugoslaviens sönderfall förefaller att snart kulminera genom att lilla Kosovo på något vis skiljs från Serbien, efter det att många Kosovoserber flytt eller etniskt rensats.
När eländet i forna Jugoslavien började under 90-talets första hälft blev jag så äcklad över nationalismen och krigsgalenskapen, att jag ibland tog min tillflykt till parodin. I den sedvanliga krönikan i tidningen Pax (nr 5-6/1992) skrev jag bland annat
-------------------------------------------------------
För fem år sen var jag med om att grunda ÅBF. Det betyder Ångermanländska BefrielseFronten. Surströmming och tunnbröd intog en central plats i vårt idéprogram. Handlingsprogrammet hade rubriken ”Jävla ockupanter” och bestod av hets mot skåningar, nollåttor och andra förtryckande svenskar.
Vi i ÅBF:s hårda kärna var alla landsflyktiga, deporterade av oss själva till Stockholmstrakten. Liksom i alla passionerade relationer gav avståndet till föremålet bara extra bränsle åt glöden. Exiltyckare, från Lenin till Khomeini, har alltid förstått hemlandets bästa.
Kända landsmän fick ovetande nya roller. Gunnar Hedlund i Rådom utnämnde vi till vår Ho Chi Minh, Torbjörn Fälldin i Ramvik till ÅBF:s Che Guevara. Kamrater på vänster- och högerkanterna började då muttra om centerextremism. De tillrättavisades med att blod är tjockare än partipiss. ”Här är varken jude eller grek, bara ångermanländska patrioter”, påpekade en av våra skriftlärde.
År 1992 började övriga Europa att i nationalistisk medvetenhet hinna ifatt oss avantgardister. Samtidigt jämrade sig de svenska ockupanterna över ständiga kriser, vilka sänkte deras levnadsstandard ända ner till 1980-talets nivå. Snart har vi det bara tjugo gånger bättre än u-länderna, varnade de mest pessimistiska.
Vi visste ju fuller väl, vilket oemotståndligt sug nationalistisk agitation har i kristider. Vår stora stund hade kommit.
Vi inledde en intensiv kampanj, ”Sverige ut ur Ångermanland!”. Genom att leta upp varenda historisk oförrätt dessa förbannade svenskar hade tillfogat oss förstod våra landsmän snart, under vilket olidligt förtryck de hade levat i generationer.
Aktuella övergrepp belyste vi också. Hade inte arroganta svenskar rasistiskt skymfat vår etniska särart genom att i höstas visa ut oss till kyliga balkonger och blåsiga trädgårdar, när vi ville avnjuta vår nationalrätt, surströmmingen! Och hur ofta hade inte de svenska huliganerna visslat ut världens bästa ishockeylag, Modo! Till och med vår vapensköld, de tre laxarna, hånades med lågsinnade skämt om simpor och snorgärsar.
Skickligt utnyttjade vi demokratin för vår frigörelse. Vid den folkomröstning vi anordnade valde en överväldigande majoritet frihet från Sverige. Bara några inflyttade svenskar röstade nej. Dem fråntog vi jobben med rättvise- och jämlikhetsargumenten att de alltför länge flutit ovanpå och snyltat på vår gästfrihet. För att visa dessa femtekolonnare att de inte hörde hemma hos oss brände vi ner några av deras villor och välte deras bilar. Dessa spontana kampmetoder uppskattades speciellt av våra tonåringar, vikas fosterländska hänförelse därmed ökade.
För oss ledande frihetskämpar innebar den nya statsbildningen ett rejält lyft. Men för våra undersåtar medförde isolering och småskalighet svåra påfrestningar. För att avleda uppmärksamheten från ekonomi och välfärd tvangs vi till en ytterst aktiv ”försvarspolitik”.
Våra medier, alla lika patriotiska som regeringstrogna, inledde en informationskampanj om hur våra landsmän brutalt trakasserades vid gränserna både i norr och söder. Inför ett hotande tvåfrontskrig valde vi att slå till först.
Västerbotten, detta patetiskt platta område, erövrades lätt. Sedan blev Medelpad en munsbit, ”Sundsvall med förorter”, som vi brukade kalla denna kartografiska nullitet. Generande lätt lyckades vi skaffa vapen och krut, förbluffande nog från ett känt svenskt vapenföretag. Importen skedde via Iran. En vapendirektör svor inför rätta, att han trott Kramfors vara en shiamuslimsk tempelstad, som behövde krutet för fyrverkerier till ayatollornas ära.
Utländska medier smädade våra hjältar –och skändade våra döda hjältars minne—med skräckskildringar om hur dessa mördat civila och våldtagit svenskor. Vi svarade med att varje dag på förstasidorna ha bilder på blödande ångermanlänningar och gråtande ångermanländskor, ”offer för obeskrivliga svenska krigsförbrytelser”.
Nästa steg har arbetsnamnet ”Nordnorge heim ins Reich”. Vi tänker tvätta bort skammen från 1905, när flata svenskar, påverkade av de ständigt landsförrädiska fredsaktivisterna, gav efter för aggressiva norrbaggar.
-----------------------------------------
Så långt satiren i Pax. På många håll i världen överträffar verkligheten tyvärr satiren, inte bara i forna Jugoslavien. Det av segrande britter efter första världskriget skapade Irak riskerar nu att efter fyra års angloamerikansk ockupation och ständiga blodbad falla sönder i tre delar.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1119) 2007-02-11
------------------------------------------------------------------------
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
-------------------------------------------------
HAMPUS ECKERMAN: Komplikationer, indonesiska tidningar.
Hej alla lyssnare,
Från det regniga Cairns i Australien har jag nu flugit till det soliga Bali i Indonesien. Min sista helg i Australien visade sig ha fler komplikationer än jag hade räknat med. Först försvann min nyinköpta dykdator på den dykbåt som den för första gången användes. Sen slutade min kamera plötsligt att fungera under vattnet under det andra dyket, vilket gjorde att resten av dyken fick förbli ofotograferade. Detta är naturligtvis synd eftersom Australiens stora barriärrev är ett av världens vackraste dykplatser med underbara undervattenskoraller.
Väl i land kunde jag konstatera att min kamera inte fungerade med helt nyuppladdade batterier. Eftersom jag skulle lämna landet inom två dagar fanns det ingen chans att utnyttja garantin, vilket tyvärr endast lämnade inköpande av ny kamera som möjlighet. Nåväl, dagen efter gick jag och köpte en ny kamera av samma modell, dock lite billigare. Tillbaka på mitt rum testade jag batterierna från min nya kamera i den gamla - och den visade sig fungera! Det vara bara laddaren som var trasig. Tyvärr kunde jag inte lämna tillbaka den nya kameran, eftersom affären hade hunnit stänga och mitt plan skulle gå tidigt morgonen efter.
Dessa händelser var förstås irriterande, men betydligt allvarligare var det som hände morgonen efter. Klockan fem på morgonen släpade jag mig upp från sängen för att snabbt hinna duscha och borsta tänderna innan min taxi till flygplatsen skulle gå. Efter uträttat värv i vandrarhemmets gemensamma faciliteter återvände jag till mitt rum för att konstatera att jag lyckats låsa in nycklarna tillsammans med mitt bagage. Katastrof! Jag stod nu iklädd endast ett par badshorts utanför mitt rum, 20 minuter innan min taxi skulle ta mig till flygplatsen. Jag sprang fort ner till receptionen för att konstatera att den var stängd och avspärrad med en gallergrind. Samtidigt lyckades jag stänga dörren till själva sovlokalerna och var nu instängd vid receptionen med enda utväg direkt till gatan. En liten papperslapp gav mig dock mer hopp. Där stod det att en nattvakt fanns vid vandrarhemmet nästintill.
Väl ute på gatan kunde jag konstatera att det visserligen fanns ett annat vandrarhem, men att det var lika stängt och tillbommat som mitt, inte en vakt i närheten. Med hjälp av de butter receptionist i ett hotell intill lyckades jag få tag på ett telefonnummer till vakten, men hur mycket jag än ringde fick jag inget svar. Det var nu endast 15 minuter kvar innan min taxi skulle avgå.
Den vänliga kebab-ägaren intill mitt vandrarhem lyckades få in mig till mitt vandrarhems sovsalar via sin egen köksingång. Jag var nu tillbaka på ruta ett, stod utanför min dörr utan något sätt att komma in. Vid närmare inspektion kunde jag se att mina nycklar låg på bordet ca. 1 meter innanför dörren. Vid dörrens vänstra sida fanns ett öppet gallerfönster för ventilation. Via experimenterande med en byggnadspinne, en diskborste, två kinesiska ätpinnar och en slev lyckades jag först peta ned nycklarna på golvet för att sedan manövrera dem till fönstrets öppning där jag kunde gripa dem med fingrarna. 5 minuter innan taxins avgång var jag inne på mitt rum och ytterligare fem minuter senare var jag påklädd, färdigpackad och väntande på gatan lagom till taxins ankomst.
Resan därefter till Bali var helt oproblematisk. Här på Bali är det annars varmt och soligt, ca. 35 graders värme, och tämligen få turister vilket gjort att många priser nu ligger på ca. hälften av de vanliga. De oväder som drabbat Jakarta har inte på något sätt stört Bali. Jakarta är ju ett extremfall, byggt på lågslätt, med två meters nederbörd varje år samt 13 floder som går genom staden. Översvämningar sker där varje år, med en riktigt stor ungefär vart femte år.
En glad överraskning här är annars den indonesiska tidningen Jakarta Post. Tidningen har utmärkt utlandsbevakning utan det anglofila innehåll som tidningarna i väst tycks lida av. Här får man reda på uttalanden och ståndpunkter inte bara från USA och England, utan också från Kina, Australien, Japan, Iran och flera länder, alla vilka tillskrivs samma vikt, oavsett befolkning och ekonomisk makt. Överlag känns det som om de svenska tidningarna har mycket att lära sig av Indonesien.
---------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-02-11.
Från det regniga Cairns i Australien har jag nu flugit till det soliga Bali i Indonesien. Min sista helg i Australien visade sig ha fler komplikationer än jag hade räknat med. Först försvann min nyinköpta dykdator på den dykbåt som den för första gången användes. Sen slutade min kamera plötsligt att fungera under vattnet under det andra dyket, vilket gjorde att resten av dyken fick förbli ofotograferade. Detta är naturligtvis synd eftersom Australiens stora barriärrev är ett av världens vackraste dykplatser med underbara undervattenskoraller.
Väl i land kunde jag konstatera att min kamera inte fungerade med helt nyuppladdade batterier. Eftersom jag skulle lämna landet inom två dagar fanns det ingen chans att utnyttja garantin, vilket tyvärr endast lämnade inköpande av ny kamera som möjlighet. Nåväl, dagen efter gick jag och köpte en ny kamera av samma modell, dock lite billigare. Tillbaka på mitt rum testade jag batterierna från min nya kamera i den gamla - och den visade sig fungera! Det vara bara laddaren som var trasig. Tyvärr kunde jag inte lämna tillbaka den nya kameran, eftersom affären hade hunnit stänga och mitt plan skulle gå tidigt morgonen efter.
Dessa händelser var förstås irriterande, men betydligt allvarligare var det som hände morgonen efter. Klockan fem på morgonen släpade jag mig upp från sängen för att snabbt hinna duscha och borsta tänderna innan min taxi till flygplatsen skulle gå. Efter uträttat värv i vandrarhemmets gemensamma faciliteter återvände jag till mitt rum för att konstatera att jag lyckats låsa in nycklarna tillsammans med mitt bagage. Katastrof! Jag stod nu iklädd endast ett par badshorts utanför mitt rum, 20 minuter innan min taxi skulle ta mig till flygplatsen. Jag sprang fort ner till receptionen för att konstatera att den var stängd och avspärrad med en gallergrind. Samtidigt lyckades jag stänga dörren till själva sovlokalerna och var nu instängd vid receptionen med enda utväg direkt till gatan. En liten papperslapp gav mig dock mer hopp. Där stod det att en nattvakt fanns vid vandrarhemmet nästintill.
Väl ute på gatan kunde jag konstatera att det visserligen fanns ett annat vandrarhem, men att det var lika stängt och tillbommat som mitt, inte en vakt i närheten. Med hjälp av de butter receptionist i ett hotell intill lyckades jag få tag på ett telefonnummer till vakten, men hur mycket jag än ringde fick jag inget svar. Det var nu endast 15 minuter kvar innan min taxi skulle avgå.
Den vänliga kebab-ägaren intill mitt vandrarhem lyckades få in mig till mitt vandrarhems sovsalar via sin egen köksingång. Jag var nu tillbaka på ruta ett, stod utanför min dörr utan något sätt att komma in. Vid närmare inspektion kunde jag se att mina nycklar låg på bordet ca. 1 meter innanför dörren. Vid dörrens vänstra sida fanns ett öppet gallerfönster för ventilation. Via experimenterande med en byggnadspinne, en diskborste, två kinesiska ätpinnar och en slev lyckades jag först peta ned nycklarna på golvet för att sedan manövrera dem till fönstrets öppning där jag kunde gripa dem med fingrarna. 5 minuter innan taxins avgång var jag inne på mitt rum och ytterligare fem minuter senare var jag påklädd, färdigpackad och väntande på gatan lagom till taxins ankomst.
Resan därefter till Bali var helt oproblematisk. Här på Bali är det annars varmt och soligt, ca. 35 graders värme, och tämligen få turister vilket gjort att många priser nu ligger på ca. hälften av de vanliga. De oväder som drabbat Jakarta har inte på något sätt stört Bali. Jakarta är ju ett extremfall, byggt på lågslätt, med två meters nederbörd varje år samt 13 floder som går genom staden. Översvämningar sker där varje år, med en riktigt stor ungefär vart femte år.
En glad överraskning här är annars den indonesiska tidningen Jakarta Post. Tidningen har utmärkt utlandsbevakning utan det anglofila innehåll som tidningarna i väst tycks lida av. Här får man reda på uttalanden och ståndpunkter inte bara från USA och England, utan också från Kina, Australien, Japan, Iran och flera länder, alla vilka tillskrivs samma vikt, oavsett befolkning och ekonomisk makt. Överlag känns det som om de svenska tidningarna har mycket att lära sig av Indonesien.
---------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-02-11.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1119) 07-02-11 till....
(Med mottot: Hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret)
....till 88-årige Nelson Mandela, som i ett budskap till en internationell samling av prominenta personer i Indien för ett par veckor sedan prisade Gandhis ickevåldsmetoder för att göra Indien fritt från 300 år av brittisk ockupation. Mandela menar, att Gandhis filosofi bidrog till den fredliga omvandlingen av Sydafrika från förtryckande apartheid till demokrati. Det var som advokat i Sydafrika för hundra år sedan, som Gandhi startade sin ickevåldsrörelse Satyagraha och Mandela framhöll:
”I en värld präglad av våld och konflikt är Gandhis budskap om fred och ickevåld nyckeln till mänsklig överlevnad under 2000-talet. Han trodde med rätta på effektiviteten av att satsa sina krafter på satyagraha mot förtryckets brutala metoder och faktiskt förvandla förtryckaren till den rätta och moraliska vägen”
....till den amerikanske historieprofessorn Howard Zinn, som nu uppmanar studenterna att strejka på torsdag (15/2). Det var den 15 februari 2003 som miljoner människor världen över demonstrerade mot det annalkande anfallet på Irak och Zinn menar att ett återupplivande av denna mäktiga opinionsyttring skulle stärka de allt starkare krafterna i USA som nu kräver ett stopp för kriget.
....till den brittiske journalisten John Pilger som fortsätter att varna för nya krig. Den här gången (Aftonbladet 6/2) skriver han om propagandan som bäddar för en attack mot Iran:
”I takt med att den amerikanska katastrofen i Irak fördjupas och det internationella motståndet mot kriget växer, tror ’neokonservativa’ fanatiker som vicepresident Cheney att deras chans att ta kontroll över Irans olja kommer att gå dem ur händerna om de inte agerar senast under våren. För att övertyga allmänheten finns effektfulla myter att ta till. Tillsammans med Israel och Washingtons sionistiska och kristet fundamentalistiska lobbyorganisationer säger Bushiterna att deras ’strategi’ går ut på att avlägsna det nukleära hotet från Iran. I själva verket har Iran inte ett enda kärnvapen och inte heller har det någonsin hotat att bygga ett; CIA bedömer att Iran, förutsatt att den politiska viljan verkligen finns, inte skulle vara förmöget att bygga ett kärnvapen före tidigast 2017. Till skillnad från Israel och Förenta staterna har Iran följt reglerna i ickespridningsavtalet, som det var ett av de första länderna att underteckna (....) ’Hotet’ från Iran är helt och hållet fabricerat, en fabrikation som stöds och underblåses av en välbekant, foglig medial rapportering som hänvisar till Irans ”kärnvapenambitioner”, precis som beskrivningarna av Saddams obefintliga arsenal av massförstörelsevapen förut blev gängse språkbruk.”
Pilger slutar sin artikel med:
”Vem höjer sin röst och protesterar? Privilegierade journalister, forskare och konstnärer, författare och dramatiker, som ibland uttalar sig om ’yttrandefrihet’, är lika tysta som en nedlagd teater i West End. Vad väntar de på? Utropandet av ett nytt tusenårigt rike, eller ett svampformat moln i Mellanöstern, eller bäggedera?”
....till Jan Guillou, som menar att Sverige är i krig. Han syftar på de 250 svenska soldater, som finns i Afghanistan och flera tycks det bli. Han skriver:
”Först skulle Afghanistan befrias från talibanerna för att Usama bin Ladin och hans anhang skulle infångas. När det visade sig omöjligt blev krigsorsaken i stället att de afghanska kvinnorna skulle befrias. När det också visade sig omöjligt har krigsorsaken nu blivit införande av ’marknadsekonomi och social utveckling’ vilket är en mer diffus uppgift än att fånga Usama bin Ladin eller befria kvinnorna.”
Guillou påpekar att Afghanistans ekonomi har bara förändrats i ett viktigt avseende: att landet nu blivit världens största exportör av narkotika.
....till uppropet ”Svenska soldater har inte i Afghanistan att göra”, undertecknat av bland andra Hans Alfredsson, Thage G. Peterson, Eva Moberg, Maj-Britt Theorin och Stefan Lindgren. Uppropet slutar med: ”Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan –öka den civila hjälpen!” Mera om detta i dagens Radio Tuff. Uppropet kan stödjas med insättningar på plusgiro 484 45 84 -5
....till de israeliska journalisterna Gideon Levy och Amira Hass på dagstidningen Ha’aretz. I höstas beskrev Levy hur befolkningen i Gaza hade börjat svälta ihjäl:
”Det finns tusentals sårade, invalidiserade och krigstraumatiserade människor som inte kan ges någon behandling … skuggorna av mänskliga varelser rör sig genom ruinerna … de vet bara att den [israeliska armén] kommer att komma tillbaka och vad detta kommer att innebära för dem: ytterligare inspärrning i de egna hemmen i veckor i sträck, ytterligare död och förstörelse i monstruös omfattning.”
....till Daily Telegraphs Bruno Waterfield, som (2/2) skriver om de försvarare av yttrandefrihet och akademisk frihet som nu varnar för EU-planerna att utvidga kriminaliseringen av ”folkmordsförnekelse”, till exempel beträffande krigen i Afrika och forna Jugoslavien. Till kritikerna hör professor Deborah Lipstadt, som ironiskt undrar om det är domstolar och inte historiker som skall skriva historia. Professorn i Internationell rätt David Chandler menar att sådana lagar försvårar universitetens uppgift att lära ut kritiskt tänkande, medan historieprofessorn Norman Stone kallar dem ”fullkomligt absurda”
....till Tidskrift för Folkets Rättigheter med Erik Göthe som redaktör, som starkt värnar yttrandefrihet och fri forskning. I nr 3-4/2006 publicerar den en av krönikorna i Radio Tuff. Den har rubriken ”Åsiktsförföljelse och hyckleri också i väst” och sändes på 91,4 den 15 oktober i fjol. Finns också på www.tuffsandin.blogspot.com
....till Tyresöföreningar som fyller jämnt i år, bland andra Teaterföreningen, 20, Jazzklubben, 20, Friskis & Svetiis, 20, och sist men inte minst Tuff som fyller 40 på tisdag (13/2) när det här programmet går i repris.
....till Teaterföreningen och Tuff, som onsdagen den 28 februari kl 19 inbjuder till en träff i Bollmora föreningsgårds Kulturcafé, där veteranerna Sven Lionell och Åke Sandin kåserar –också med verser—om sina resp. föreningar
....till gotlänningen Peter Pettersson som ger de jubilerande föreningarna råg i ryggen med följande råd:
”Nu satsar vi för fullt, sa snickaren och sålde hammaren för att få råd att köpa spik...”
....till 88-årige Nelson Mandela, som i ett budskap till en internationell samling av prominenta personer i Indien för ett par veckor sedan prisade Gandhis ickevåldsmetoder för att göra Indien fritt från 300 år av brittisk ockupation. Mandela menar, att Gandhis filosofi bidrog till den fredliga omvandlingen av Sydafrika från förtryckande apartheid till demokrati. Det var som advokat i Sydafrika för hundra år sedan, som Gandhi startade sin ickevåldsrörelse Satyagraha och Mandela framhöll:
”I en värld präglad av våld och konflikt är Gandhis budskap om fred och ickevåld nyckeln till mänsklig överlevnad under 2000-talet. Han trodde med rätta på effektiviteten av att satsa sina krafter på satyagraha mot förtryckets brutala metoder och faktiskt förvandla förtryckaren till den rätta och moraliska vägen”
....till den amerikanske historieprofessorn Howard Zinn, som nu uppmanar studenterna att strejka på torsdag (15/2). Det var den 15 februari 2003 som miljoner människor världen över demonstrerade mot det annalkande anfallet på Irak och Zinn menar att ett återupplivande av denna mäktiga opinionsyttring skulle stärka de allt starkare krafterna i USA som nu kräver ett stopp för kriget.
....till den brittiske journalisten John Pilger som fortsätter att varna för nya krig. Den här gången (Aftonbladet 6/2) skriver han om propagandan som bäddar för en attack mot Iran:
”I takt med att den amerikanska katastrofen i Irak fördjupas och det internationella motståndet mot kriget växer, tror ’neokonservativa’ fanatiker som vicepresident Cheney att deras chans att ta kontroll över Irans olja kommer att gå dem ur händerna om de inte agerar senast under våren. För att övertyga allmänheten finns effektfulla myter att ta till. Tillsammans med Israel och Washingtons sionistiska och kristet fundamentalistiska lobbyorganisationer säger Bushiterna att deras ’strategi’ går ut på att avlägsna det nukleära hotet från Iran. I själva verket har Iran inte ett enda kärnvapen och inte heller har det någonsin hotat att bygga ett; CIA bedömer att Iran, förutsatt att den politiska viljan verkligen finns, inte skulle vara förmöget att bygga ett kärnvapen före tidigast 2017. Till skillnad från Israel och Förenta staterna har Iran följt reglerna i ickespridningsavtalet, som det var ett av de första länderna att underteckna (....) ’Hotet’ från Iran är helt och hållet fabricerat, en fabrikation som stöds och underblåses av en välbekant, foglig medial rapportering som hänvisar till Irans ”kärnvapenambitioner”, precis som beskrivningarna av Saddams obefintliga arsenal av massförstörelsevapen förut blev gängse språkbruk.”
Pilger slutar sin artikel med:
”Vem höjer sin röst och protesterar? Privilegierade journalister, forskare och konstnärer, författare och dramatiker, som ibland uttalar sig om ’yttrandefrihet’, är lika tysta som en nedlagd teater i West End. Vad väntar de på? Utropandet av ett nytt tusenårigt rike, eller ett svampformat moln i Mellanöstern, eller bäggedera?”
....till Jan Guillou, som menar att Sverige är i krig. Han syftar på de 250 svenska soldater, som finns i Afghanistan och flera tycks det bli. Han skriver:
”Först skulle Afghanistan befrias från talibanerna för att Usama bin Ladin och hans anhang skulle infångas. När det visade sig omöjligt blev krigsorsaken i stället att de afghanska kvinnorna skulle befrias. När det också visade sig omöjligt har krigsorsaken nu blivit införande av ’marknadsekonomi och social utveckling’ vilket är en mer diffus uppgift än att fånga Usama bin Ladin eller befria kvinnorna.”
Guillou påpekar att Afghanistans ekonomi har bara förändrats i ett viktigt avseende: att landet nu blivit världens största exportör av narkotika.
....till uppropet ”Svenska soldater har inte i Afghanistan att göra”, undertecknat av bland andra Hans Alfredsson, Thage G. Peterson, Eva Moberg, Maj-Britt Theorin och Stefan Lindgren. Uppropet slutar med: ”Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan –öka den civila hjälpen!” Mera om detta i dagens Radio Tuff. Uppropet kan stödjas med insättningar på plusgiro 484 45 84 -5
....till de israeliska journalisterna Gideon Levy och Amira Hass på dagstidningen Ha’aretz. I höstas beskrev Levy hur befolkningen i Gaza hade börjat svälta ihjäl:
”Det finns tusentals sårade, invalidiserade och krigstraumatiserade människor som inte kan ges någon behandling … skuggorna av mänskliga varelser rör sig genom ruinerna … de vet bara att den [israeliska armén] kommer att komma tillbaka och vad detta kommer att innebära för dem: ytterligare inspärrning i de egna hemmen i veckor i sträck, ytterligare död och förstörelse i monstruös omfattning.”
....till Daily Telegraphs Bruno Waterfield, som (2/2) skriver om de försvarare av yttrandefrihet och akademisk frihet som nu varnar för EU-planerna att utvidga kriminaliseringen av ”folkmordsförnekelse”, till exempel beträffande krigen i Afrika och forna Jugoslavien. Till kritikerna hör professor Deborah Lipstadt, som ironiskt undrar om det är domstolar och inte historiker som skall skriva historia. Professorn i Internationell rätt David Chandler menar att sådana lagar försvårar universitetens uppgift att lära ut kritiskt tänkande, medan historieprofessorn Norman Stone kallar dem ”fullkomligt absurda”
....till Tidskrift för Folkets Rättigheter med Erik Göthe som redaktör, som starkt värnar yttrandefrihet och fri forskning. I nr 3-4/2006 publicerar den en av krönikorna i Radio Tuff. Den har rubriken ”Åsiktsförföljelse och hyckleri också i väst” och sändes på 91,4 den 15 oktober i fjol. Finns också på www.tuffsandin.blogspot.com
....till Tyresöföreningar som fyller jämnt i år, bland andra Teaterföreningen, 20, Jazzklubben, 20, Friskis & Svetiis, 20, och sist men inte minst Tuff som fyller 40 på tisdag (13/2) när det här programmet går i repris.
....till Teaterföreningen och Tuff, som onsdagen den 28 februari kl 19 inbjuder till en träff i Bollmora föreningsgårds Kulturcafé, där veteranerna Sven Lionell och Åke Sandin kåserar –också med verser—om sina resp. föreningar
....till gotlänningen Peter Pettersson som ger de jubilerande föreningarna råg i ryggen med följande råd:
”Nu satsar vi för fullt, sa snickaren och sålde hammaren för att få råd att köpa spik...”
söndag, februari 4
TUFF EN MYCKET TUFF 40-ÅRING
---------------------------------------------------
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
--------------------------------------------------
Nästa vecka fyller Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) 40 år. Fast jag varit med hela tiden blir jag överraskad, när jag bläddrar i gamla verksamhetsberättelser men känner också en viss trötthet. Det är ju faktiskt fantastiskt mycket denna lokala freds- och solidaritetsförening hunnit med.
Flera frågor inställer sig: Hur har vi orkat med så mycket? Har vi varit till någon nytta, bidragit till att idéerna om internationell solidaritet och icke-våld spridit sig? Har vi åstadkommit vågor på det ändlösa vattnet? Och den allra mest ängsliga funderingen: Vad klarar vi av i fortsättningen?
En mätare på hur en lokalförening lyckas är hur många människor den får att ansluta sig, inte bara till idéerna utan också som betalande medlemmar. Cirka 400 medlemmar tycks vara normaltillståndet för Tuff. Och det är mycket för en ort som Tyresö. Fast under 1980-talet var medlemsantalet under flera år över 500 och 1988 kröp siffran upp till 670 för att kulminera 1991 med 731 betalande medlemmar. Det är alltså ganska många vi har påverkat genom åren.
Väldigt många inser hur viktiga fredsfrågor är i kärnvapnens tid. Färre vill engagera sig. Det är lättare att intressera människor för mera påtagliga och näraliggande ting. Alla politiker vet att plånboken inte bara är nära oss i fysisk bemärkelse, där i innerfickan på oss pojkar. Dessutom kan fredsarbete verka abstrakt. Krigen förs av de stora och kan förefalla omöjliga att påverka, hur hårt än lokala grupper anstränger sig.
Att det för 40 år sedan blev en u-lands- och fredsförening berodde på att vi betonade att den rika världens militärkostnader var lika stora som det den fattiga halvan av världen hade att leva på.
Under de första åren av Tuffs verksamhet var det ännu lätt att locka många människor till offentliga möten, den klassiska folkrörelsemodellen. Många gånger fyllde vi stora samlingssalar. Vi ordnade också studiecirklar. Men ganska snart tyckte vi det var ”mycket snack men lite verkstad”. Det var då Tuff bestämde sig för att försöka göra problemen i tredje världen mera konkreta. Vi började med det systerskolesamarbete, som sedan i delvis andra former har fortsatt med märkligt stora resultat för en lokal organisation.
Det allra första projektet blev Tuff Library and Reading Hall, ett bibliotek som 1972 stod färdigt i den indiska skolan Sarvodaya Ashram ute på landsbygden i delstaten Gujarat. Ett par år senare uppfördes vid samma skola två skolbyggnader med sammanlagt tio klassrum. De fick namnen Kumla Wing och Nyboda Wing. Kumla och Nyboda skolor i Tyresö, vilka fått massor av information om behoven i Indien och därför jobbat in pengar under dagsverken.
Kumla skola, som vi här i Radio Tuff har betecknat som ”världsmästare i internationell solidaritet”, har praktiskt taget varje år sedan dess gjort beundransvärda insatser för Tuff-projekten i Indien. Och ett 30-tal andra skolor lite varstans i landet har hakat på. Det har skett genom att tuff-aktivister med bilder och föreläsningar informerat i massor av skolor. Vi har inte räknat hur många gånger vi frivilligt bidragit med information om tredje världen och inte heller i många skolor vi framträtt. Men det har säkert varit minst 500 skolframträdanden och tiotusentals elever och lärare har konkret fått reda på vad mycket bra som kan göras för deras injobbade pengar i Indien.
Att beskriva, om än kortfattat, de flera hundra tuff-projekten i Indien skulle ta flera timmar. Dessutom har vi då och då varit verksamma med stöd till andra länder. Under 1990-talet skickade vi till Sirionofolket i Bolivia två miljoner kronor, för vilka det kunde köpa tillbaka många tusen hektar skogs- och jaktmark. 100 000 skolböcker till Eritrea har finansierats liksom projekt på Mauritius och i forna Jugoslavien.
I många år sökte Tuff projektbidrag från Sida. Under 1990-talet kunde vi därför varje år skicka över en miljon kronor till våra indiska partners. Av dessa summor var Tuffs egeninsats cirka 300 000 kr per år. Det var under denna tid som ett 50-tal enkla skolor för sammanlagt ungefär 3000 barn till säsongarbetande sockerrörshuggare finansierades. Dessa hårt arbetande familjer bodde i de mest bedrövligt eländiga tältläger. Under de senaste åren har de sex tuff-skolorna i bergiga och fattiga Dharampur i Indien blivit centra för utveckling, såsom hundratals brunnar, plantering av 60 000 mangoträd, många dammar och vallar för att hindra erosion med mera.
Det är mycket som också kan berättas om Tuffs insatser mot militarism och för icke-våld, alltifrån de första åren när vi tog hand om många unga amerikanska vietnamdesertörer till att protestera mot att på 70-talet cirka tusen svenska vapenvägrare per år dömdes till fängelse eller till deltagande i de stora manifestationerna mot kärnvapenmissilerna på 80-talet och i de stora demonstrationerna mot det annalkande Irakkriget i februari 2003.
Till en bit in på 1980-talet ansåg vi oss vara svenska mästare på flygblad: i de fem delgrenarna skriva, layouta, stencilera, vika och springa ut med dem. Men när alltför tjocka buntar av påkostade reklamblad började regna ned i brevinkasten drunknade våra blad i alla köpuppmaningarna. Därför började vi med Radio Tuff, som i dag sänds för 1118:e veckan i oavbruten följd sedan 1985. Det torde vara rekord för frivillig radio men den opinionsbildande effekten är svår att värdera.
I dag verkar lokalföreningen Tuff en smula gammalmodig. Vi har satt en ära i att konsekvent jobba frivilligt och att skicka varje insamlat eller injobbat öre till våra indiska partners. Det finns vattentäta skott mellan Tuffs föreningskonto, pg 16 01 37 -6 och Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fast det är nog inte särskilt fräscht att i marknadsekonomins tid i den gamla folkrörelsetraditionen arbeta oavlönat. Härom veckan träffade jag i Tyresö centrum två sympatiska personer, som jag också intervjuade i Radio Tuff. De kontaktade aktivt människorna där och talade varmt för Greenpeace och försökte få oss att bli regelbundna givare till denna organisation. Det visade sig att de hade 70-90 kr i timmen och dessutom bonus för varje givare de kunde ragga upp.
Men Tuff fortsätter att göra skäl för sitt tuffa namn. Den ängsliga frågan, hur länge vi kan fortsätta så här, förblir obesvarad. Men det märks ingen passivitet de här sista dagarna av föreningens 40 år: Förra veckan bad två skolor om att vi skulle komma och informera om tuff-projekten i Indien. I går (lördag) fanns tuff-aktivister i Tyresö centrum under fyra timmar. I morgon regnar det tuffutskick, som fixades i tisdags, ned i flera hundra medlemmars brevlådor. Det innehåller kalendarium och Tuff-bladet (se www.tuff.fred.se ). Det förra berättar om hela sju arrangemang under februari-mars. Så visst är det fråga om en pigg 40-åring. Och i dag och på tisdag sänds alltså Radio Tuff nr 1118.
---------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2007-02-04
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
--------------------------------------------------
Nästa vecka fyller Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) 40 år. Fast jag varit med hela tiden blir jag överraskad, när jag bläddrar i gamla verksamhetsberättelser men känner också en viss trötthet. Det är ju faktiskt fantastiskt mycket denna lokala freds- och solidaritetsförening hunnit med.
Flera frågor inställer sig: Hur har vi orkat med så mycket? Har vi varit till någon nytta, bidragit till att idéerna om internationell solidaritet och icke-våld spridit sig? Har vi åstadkommit vågor på det ändlösa vattnet? Och den allra mest ängsliga funderingen: Vad klarar vi av i fortsättningen?
En mätare på hur en lokalförening lyckas är hur många människor den får att ansluta sig, inte bara till idéerna utan också som betalande medlemmar. Cirka 400 medlemmar tycks vara normaltillståndet för Tuff. Och det är mycket för en ort som Tyresö. Fast under 1980-talet var medlemsantalet under flera år över 500 och 1988 kröp siffran upp till 670 för att kulminera 1991 med 731 betalande medlemmar. Det är alltså ganska många vi har påverkat genom åren.
Väldigt många inser hur viktiga fredsfrågor är i kärnvapnens tid. Färre vill engagera sig. Det är lättare att intressera människor för mera påtagliga och näraliggande ting. Alla politiker vet att plånboken inte bara är nära oss i fysisk bemärkelse, där i innerfickan på oss pojkar. Dessutom kan fredsarbete verka abstrakt. Krigen förs av de stora och kan förefalla omöjliga att påverka, hur hårt än lokala grupper anstränger sig.
Att det för 40 år sedan blev en u-lands- och fredsförening berodde på att vi betonade att den rika världens militärkostnader var lika stora som det den fattiga halvan av världen hade att leva på.
Under de första åren av Tuffs verksamhet var det ännu lätt att locka många människor till offentliga möten, den klassiska folkrörelsemodellen. Många gånger fyllde vi stora samlingssalar. Vi ordnade också studiecirklar. Men ganska snart tyckte vi det var ”mycket snack men lite verkstad”. Det var då Tuff bestämde sig för att försöka göra problemen i tredje världen mera konkreta. Vi började med det systerskolesamarbete, som sedan i delvis andra former har fortsatt med märkligt stora resultat för en lokal organisation.
Det allra första projektet blev Tuff Library and Reading Hall, ett bibliotek som 1972 stod färdigt i den indiska skolan Sarvodaya Ashram ute på landsbygden i delstaten Gujarat. Ett par år senare uppfördes vid samma skola två skolbyggnader med sammanlagt tio klassrum. De fick namnen Kumla Wing och Nyboda Wing. Kumla och Nyboda skolor i Tyresö, vilka fått massor av information om behoven i Indien och därför jobbat in pengar under dagsverken.
Kumla skola, som vi här i Radio Tuff har betecknat som ”världsmästare i internationell solidaritet”, har praktiskt taget varje år sedan dess gjort beundransvärda insatser för Tuff-projekten i Indien. Och ett 30-tal andra skolor lite varstans i landet har hakat på. Det har skett genom att tuff-aktivister med bilder och föreläsningar informerat i massor av skolor. Vi har inte räknat hur många gånger vi frivilligt bidragit med information om tredje världen och inte heller i många skolor vi framträtt. Men det har säkert varit minst 500 skolframträdanden och tiotusentals elever och lärare har konkret fått reda på vad mycket bra som kan göras för deras injobbade pengar i Indien.
Att beskriva, om än kortfattat, de flera hundra tuff-projekten i Indien skulle ta flera timmar. Dessutom har vi då och då varit verksamma med stöd till andra länder. Under 1990-talet skickade vi till Sirionofolket i Bolivia två miljoner kronor, för vilka det kunde köpa tillbaka många tusen hektar skogs- och jaktmark. 100 000 skolböcker till Eritrea har finansierats liksom projekt på Mauritius och i forna Jugoslavien.
I många år sökte Tuff projektbidrag från Sida. Under 1990-talet kunde vi därför varje år skicka över en miljon kronor till våra indiska partners. Av dessa summor var Tuffs egeninsats cirka 300 000 kr per år. Det var under denna tid som ett 50-tal enkla skolor för sammanlagt ungefär 3000 barn till säsongarbetande sockerrörshuggare finansierades. Dessa hårt arbetande familjer bodde i de mest bedrövligt eländiga tältläger. Under de senaste åren har de sex tuff-skolorna i bergiga och fattiga Dharampur i Indien blivit centra för utveckling, såsom hundratals brunnar, plantering av 60 000 mangoträd, många dammar och vallar för att hindra erosion med mera.
Det är mycket som också kan berättas om Tuffs insatser mot militarism och för icke-våld, alltifrån de första åren när vi tog hand om många unga amerikanska vietnamdesertörer till att protestera mot att på 70-talet cirka tusen svenska vapenvägrare per år dömdes till fängelse eller till deltagande i de stora manifestationerna mot kärnvapenmissilerna på 80-talet och i de stora demonstrationerna mot det annalkande Irakkriget i februari 2003.
Till en bit in på 1980-talet ansåg vi oss vara svenska mästare på flygblad: i de fem delgrenarna skriva, layouta, stencilera, vika och springa ut med dem. Men när alltför tjocka buntar av påkostade reklamblad började regna ned i brevinkasten drunknade våra blad i alla köpuppmaningarna. Därför började vi med Radio Tuff, som i dag sänds för 1118:e veckan i oavbruten följd sedan 1985. Det torde vara rekord för frivillig radio men den opinionsbildande effekten är svår att värdera.
I dag verkar lokalföreningen Tuff en smula gammalmodig. Vi har satt en ära i att konsekvent jobba frivilligt och att skicka varje insamlat eller injobbat öre till våra indiska partners. Det finns vattentäta skott mellan Tuffs föreningskonto, pg 16 01 37 -6 och Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fast det är nog inte särskilt fräscht att i marknadsekonomins tid i den gamla folkrörelsetraditionen arbeta oavlönat. Härom veckan träffade jag i Tyresö centrum två sympatiska personer, som jag också intervjuade i Radio Tuff. De kontaktade aktivt människorna där och talade varmt för Greenpeace och försökte få oss att bli regelbundna givare till denna organisation. Det visade sig att de hade 70-90 kr i timmen och dessutom bonus för varje givare de kunde ragga upp.
Men Tuff fortsätter att göra skäl för sitt tuffa namn. Den ängsliga frågan, hur länge vi kan fortsätta så här, förblir obesvarad. Men det märks ingen passivitet de här sista dagarna av föreningens 40 år: Förra veckan bad två skolor om att vi skulle komma och informera om tuff-projekten i Indien. I går (lördag) fanns tuff-aktivister i Tyresö centrum under fyra timmar. I morgon regnar det tuffutskick, som fixades i tisdags, ned i flera hundra medlemmars brevlådor. Det innehåller kalendarium och Tuff-bladet (se www.tuff.fred.se ). Det förra berättar om hela sju arrangemang under februari-mars. Så visst är det fråga om en pigg 40-åring. Och i dag och på tisdag sänds alltså Radio Tuff nr 1118.
---------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2007-02-04
lördag, februari 3
RADIO TUFF
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463,
e-post: ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin, tel 08-712 4463,
e-post: ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
HAMPUS ECKERMAN: Trädgårdstomtar, förföljda kvinnor, vatten
--------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman har i ca 16 år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i fyra månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Seeland och Australien och resan fortsätter. Förutom på denna blogg finns Hampus’ rapporter på www.tuff.fred.se
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej alla lyssnare,
Den här veckan hade jag mitt första möte med Australiens trädgårdstomtar. Vid en promenad i staden Townsville på östkusten fick jag plötsligt syn på en affär med namnet Gnomes - Tomtar! I skyltfönstret fanns en bild på två tomtar, i Sverige mest kända som delaktiga i filmen "Trolltyg i tomteskogen" som ett tag visades i TV kring varje jul innan legala problem satte stopp för detta. Jag gick in i butiken, som visade sig sälja antikviteter. Det hade varit en restaurang tidigare med fullt av stackars trädgårdstomtar som trakasserades av de lokala barnen som jagade dem runt restaurangen. Nu fanns endast två kuvade tomtar kvar som försökte gömma sig bland antikviteterna.
Jag började samtala med butikens ägare som sa att det tidigare funnits gott om trädgårdstomtar i Australien, men att de nu börjat försvinna från trädgårdarna, varför var han inte säker. En positiv tolkning ger vid handen att tomtarna lyckats fly från sin fångenskap ut till skogen där de hör hemma, men med Australiens tragiska historia i minnet är det lika troligt att de mött samma möte som aboriginerna - de flesta dödade och jagade, resten traumatiserade och ofta alkoholiserade.
Tyvärr visade sig sen den senare teorin stämma. Senare i Cairns, i ett lokalt köpcenter, mötte jag en mängd trädgårdstomtar. De var försupna och drogpåverkade med stora ölmagar. En tomte blottade sig för alla förbipasserande i varuhuset, medan andra delade en gemensam flaska och några visade baken. Prislappar visade att de också börjat sälja sig för pengar. Så gick ett stolt och starkt tomtefolk ett tragiskt öde till mötes.
I australiska tidningar läste jag att en ny bok skrivits om Taslima Nasrin, välkänd i Sverige, efter att hon flytt till Sverige under påstådda dödshot från fundamentalister i Bangladesh. I Sverige togs hon om hand av Expressens muslimätare Gabi Gleichmann, senare dömd för att ha sålt förfalskade essäer av Umberto Ecco. Gleichmann är nu återigen aktiv i Expressen där bedrägeridomar inte är något att skämmas för, tidningen låter ju också den förskingrings-fällde Jesus Alcalla skriva. I boken berättas om hur Taslima Nasrin påstods ha gjort slut med sin familj, för att sedan ringa nattliga samtal hem till sin mamma för att berätta om hur svårt hon hade det i Sverige. Taslima Nasrin berättade också om hur hon skulle bli dödad om hon återvände till Bangladesh, detta endast tre veckor innan hon flyttade tillbaka utan några problem. Senare berättade hon om hur sviken hon kände sig när alla västliga medier, som tidigare älskat henne, ignorerade henne totalt när hon uttalade sig mot kriget i Irak.
Det tycks vara tradition att de som främst passar in i medias roll som stolta starka kvinnor som kämpar mot fundamentalismen, senare beläggs med allvarliga lögner. I Holland visade sig Hirsi Ali ha ljugit både om sina skäl att söka asyl i Holland och om att ha brutit med sin familj. Taslima Nasrin ljög om hur allvarliga dödshoten var mot henne, i Australien avslöjades nyligen en kvinna med att ha ljugit om hur en kvinna hon hade en frisörsalong tillsammans med i Jordanien skulle ha mördats, en sådan frisörsalong hade aldrig funnits. Även den världskända filmen "Inte utan min dotter" visade sig bygga på en falsk historia.
Ändå vet vi att många kvinnor har problem med fundamentalismen, med äktenskapen, hot från makar och pojkvänner. Det gäller inte bara kvinnor i muslimska familjer, men kanske oftare där på grund av en mer traditionell bakgrund och krock med andra värderingar. Möjligtvis är det så att journalisterna söker efter renodlade svart-vita fall för att driva en politisk agenda, vilket gör att de ignorerar alla de verkliga fall som finns, för att istället sila fram de vältaliga kvinnor med mer politiskt fokus som matchar tidningarnas egna ledarsidor.
Annars muttrar australiensarna mest över att de snart kan tvingas börja dricka vatten från reningsverk, istället för det grundvatten som beräknas ta slut inom bara några år om inget görs. Vattenbråket täcker flera sidor i tidningarna varje dag och spås vara något som kan fälla en regering, där Irak-kriget inte tycks ha påverkat något. Uppenbarligen är det så att 600 000 irakiers liv inte är mycket att komma med jämfört med tanken på att behöva dricka vatten från reningsverk, vilket hundratals miljoner andra människor gör varje dag utan problem.
------------------------------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff 2007-02-04. Radio Tuff hörs på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19
Hampus Eckerman har i ca 16 år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i fyra månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Seeland och Australien och resan fortsätter. Förutom på denna blogg finns Hampus’ rapporter på www.tuff.fred.se
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej alla lyssnare,
Den här veckan hade jag mitt första möte med Australiens trädgårdstomtar. Vid en promenad i staden Townsville på östkusten fick jag plötsligt syn på en affär med namnet Gnomes - Tomtar! I skyltfönstret fanns en bild på två tomtar, i Sverige mest kända som delaktiga i filmen "Trolltyg i tomteskogen" som ett tag visades i TV kring varje jul innan legala problem satte stopp för detta. Jag gick in i butiken, som visade sig sälja antikviteter. Det hade varit en restaurang tidigare med fullt av stackars trädgårdstomtar som trakasserades av de lokala barnen som jagade dem runt restaurangen. Nu fanns endast två kuvade tomtar kvar som försökte gömma sig bland antikviteterna.
Jag började samtala med butikens ägare som sa att det tidigare funnits gott om trädgårdstomtar i Australien, men att de nu börjat försvinna från trädgårdarna, varför var han inte säker. En positiv tolkning ger vid handen att tomtarna lyckats fly från sin fångenskap ut till skogen där de hör hemma, men med Australiens tragiska historia i minnet är det lika troligt att de mött samma möte som aboriginerna - de flesta dödade och jagade, resten traumatiserade och ofta alkoholiserade.
Tyvärr visade sig sen den senare teorin stämma. Senare i Cairns, i ett lokalt köpcenter, mötte jag en mängd trädgårdstomtar. De var försupna och drogpåverkade med stora ölmagar. En tomte blottade sig för alla förbipasserande i varuhuset, medan andra delade en gemensam flaska och några visade baken. Prislappar visade att de också börjat sälja sig för pengar. Så gick ett stolt och starkt tomtefolk ett tragiskt öde till mötes.
I australiska tidningar läste jag att en ny bok skrivits om Taslima Nasrin, välkänd i Sverige, efter att hon flytt till Sverige under påstådda dödshot från fundamentalister i Bangladesh. I Sverige togs hon om hand av Expressens muslimätare Gabi Gleichmann, senare dömd för att ha sålt förfalskade essäer av Umberto Ecco. Gleichmann är nu återigen aktiv i Expressen där bedrägeridomar inte är något att skämmas för, tidningen låter ju också den förskingrings-fällde Jesus Alcalla skriva. I boken berättas om hur Taslima Nasrin påstods ha gjort slut med sin familj, för att sedan ringa nattliga samtal hem till sin mamma för att berätta om hur svårt hon hade det i Sverige. Taslima Nasrin berättade också om hur hon skulle bli dödad om hon återvände till Bangladesh, detta endast tre veckor innan hon flyttade tillbaka utan några problem. Senare berättade hon om hur sviken hon kände sig när alla västliga medier, som tidigare älskat henne, ignorerade henne totalt när hon uttalade sig mot kriget i Irak.
Det tycks vara tradition att de som främst passar in i medias roll som stolta starka kvinnor som kämpar mot fundamentalismen, senare beläggs med allvarliga lögner. I Holland visade sig Hirsi Ali ha ljugit både om sina skäl att söka asyl i Holland och om att ha brutit med sin familj. Taslima Nasrin ljög om hur allvarliga dödshoten var mot henne, i Australien avslöjades nyligen en kvinna med att ha ljugit om hur en kvinna hon hade en frisörsalong tillsammans med i Jordanien skulle ha mördats, en sådan frisörsalong hade aldrig funnits. Även den världskända filmen "Inte utan min dotter" visade sig bygga på en falsk historia.
Ändå vet vi att många kvinnor har problem med fundamentalismen, med äktenskapen, hot från makar och pojkvänner. Det gäller inte bara kvinnor i muslimska familjer, men kanske oftare där på grund av en mer traditionell bakgrund och krock med andra värderingar. Möjligtvis är det så att journalisterna söker efter renodlade svart-vita fall för att driva en politisk agenda, vilket gör att de ignorerar alla de verkliga fall som finns, för att istället sila fram de vältaliga kvinnor med mer politiskt fokus som matchar tidningarnas egna ledarsidor.
Annars muttrar australiensarna mest över att de snart kan tvingas börja dricka vatten från reningsverk, istället för det grundvatten som beräknas ta slut inom bara några år om inget görs. Vattenbråket täcker flera sidor i tidningarna varje dag och spås vara något som kan fälla en regering, där Irak-kriget inte tycks ha påverkat något. Uppenbarligen är det så att 600 000 irakiers liv inte är mycket att komma med jämfört med tanken på att behöva dricka vatten från reningsverk, vilket hundratals miljoner andra människor gör varje dag utan problem.
------------------------------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff 2007-02-04. Radio Tuff hörs på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1118) 07-02-04 till....
( med mottot: Hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret.)
....till de fyra modiga irakiska kvinnor som sköter det barnboksbibliotek som Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén med visst (blygsamt) stöd från Tuff upprättat i det dagligen våldsdrabbade Bagdad. Senare i Radio Tuff berättar Anita Lilburn om denna ljusglimt i mörkret.
....till gandhianen Jan Viklund, som flitigt informerat om firandet i Indien av 100-årsminnet av starten för Satyagraha, Gandhis ickevåldskamp. Från 52 länder kom statschefer, ministrar, fredspristagare (t ex senaste mottagaren av Nobels fredspris Mohammad Yunus) och många andra till Indien. Sverige representerades av näringsminister Maud Olofsson. Men Viklund påpekar att i den svenska regeringens pressmeddelande nämns bara hennes möte med Indiens näringsliv och vapenimportörer, inte ickevåldskonferensen. Han sammanfattar:
”Andra tongångar hade det säkert varit om hon fått följa med sin idol Fuglesang upp i tyngdlöshet. För så vist är ju det beskaffat: Visioner om att vi alla skola emigrera till Mars är djärvt nytänkande och accepterat. Vi andra som i likhet med dr. Yunus vill avskaffa fattigdom, girighet, krig och miljöförstöring är hopplöst bakåtsträvande idealister”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som kommenterar förra veckans tuffkrönika om religion och krig och där det talades om den ’pånyttfött kristne’ George W Bush:
”USA:s president har inget att göra med sann kristendom. Hans anspråk i detta fall är ingenting annat än hyckleri och snarast en perversion. På ett sätt är han inte bättre än Saddam, för hans ledarskap har vållat mera problem för världen och för oskyldiga människor än det har löst. USA har kanske skapat mera rikedomar och materialistisk välmåga i Amerika men det är till priset av fred och välstånd för människor i utvecklingsländerna. Till och med Indien och Pakistan är fattigare på grund av den amerikanska inblandningen. Det betyder inte att andra länder är utan skuld”
....till den svenske generalkonsuln i Istanbul, islamkännaren Ingmar Karlsson, som i Aftonbladet (30/1) skriver under rubriken ”Hans död tände hoppet” Det gäller den i Turkiet mördade journalisten Hrant Dink. Karlsson påpekar:
”Hrant Dink var både en sann turkisk och en sann armenisk patriot. Han fick därför kritik från två håll. Turkiska nationalister attackerade honom för hans krav på att turkarna skulle göra upp med sin egen historia och för nationalister i den armeniska diasporan var han en quisling på grund av sina vädjanden att armenierna skulle se framåt och inte göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet (....) I sin envetna kamp lyckades Hrant Dink och många andra flytta gränserna och gradvis luckrades de tabun som rått i diskussionen om den armeniska frågan upp. Böcker om den armeniska tragedin säljs nu öppet i bokhandlarna även om ordet folkmord förekommer i titeln.”
Den märkliga paragraf 301 i turkisk lag är i gungning, menar Ingmar Karlsson. Enligt den kan man straffas för att ha kränkt turkiskheten, till exempel genom att tala öppet om massmordet på armenier under första världskriget. Karlsson visar att Hrant Dink var en äkta demokrat och värnare av yttrandefriheten:
”Beslutet i den franska nationalförsamlingen den 12 oktober 2006 som gör det straffbart att hävda att massakrerna under det första världskriget inte var ett folkmord, förde tillbaka utvecklingen till ruta ett. I ett läge när upprördheten redan är stor över EU:s agerande mot Turkiet gjorde denna inskränkning av det fria ordet och principen att politiker och inte historiker skall skriva historien det svårt för att inte säga omöjligt för den turkiska regeringen att ge efter för EU:s krav på att 301 skall avskaffas.Hrant Dink sparade inte på sin kritik mot det franska beslutet. Han sade sig vara beredd att åka till Paris för att offentligt förneka att den armeniska tragedin under första världskriget var ett folkmord, för att se vad som då händer med honom som turkisk armenier.”
Så talar en äkta anhängare av yttrandefriheten, den som skandalöst nog i vissa känsliga historiska frågor har kriminaliserats i flera europeiska länder, ja inflytelserika mörkmän och etnocentriker vill utvidga dessa kränkningar av demokratiska rättigheter till hela EU. Amnesty tycks tiga eller har vi missat deras upprörda protester?
....till Roland von Malmborg, som i radioprogrammet ”Ring P 1” (2/2) kommenterade uppgifterna att ett par svenska pass hade hittats i Somalia i det område som amerikanskt flyg fåfängt bombade i tron att där fanns terrorister. Han påpekade att hundratals somaliska bönder eller herdar hade dödats och att dessa svensk-somalier ju bara kunde ha varit på besök hos sina släktingar och inte alls varit islamska soldater.
....till Bulletin of the Atomic Scientists, som nu flyttat visarna på sin ”domedagsklocka” från sju minuter i tolv till fem minuter före midnatt. De menar att det globala kärnvapenhotet består och att klimathotet ökar. De uppmanar oss att som världsmedborgare förpassa kärnvapnen till historiens skräphög och att förhindra klimatförsämringarna.
....till den israeliska författaren Susan Nathan, som inleder en artikel i Aftonbladet (31/1) så här:
”Häromveckan var jag ute och åt middag i Tel Aviv med några vänsterradikala vänner vars son har suttit i fängelse i två år på grund av vägran att göra militärtjänst på de ockuperade områdena. Det är ungefär så långt ut på vänsterkanten som man kan komma i det israeliska samhället. Under kvällens lopp diskuterade vi hur vi skulle kunna uppmuntra andra israeler att engagera sig i icke-våldsmotstånd, i Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings tradition.”
....till FN-veteranen, tysken Hans Christoph von Sponeck, som i veckotidningen Zeit-Fragen ”för meningsutbyte, etik och ansvar” nr 51/2006 (återgivet på engelska i Jan Öbergs TFF) skriver under följande rubriker:
”500 multimiljardärer har mera kapital än andra 460 000 000 människor.”
”Nya allianser mot den västliga dubbelmoralen”
”Icke-spridningen av kärnvapen måste gälla alla”
Sponeck, som på 1990-talet avgick som FN-representant i Irak i protest mot att sanktionerna då dödade hundratusentals irakiska barn och andra civila, menar att bara en minoritet av världens befolkning har gynnats av den snabba globaliseringen, medan många hundra miljoner människor ännu lever under tio kronor per dag. För vissa länder är det helt okej att ha kärnvapen och att utveckla nya, medan vi i vår flagranta dubbelmoral fördömer andra som kanske vill skaffa dem.
....till den gotländske Peter Pettersson som fortsätter att skriva aforismer, kallade persiflager:
”Socialdemokraterna tycks nu måna om Sahlin”
”Man tager vad man haver, sa Bush, och skickade i stället 20 000 nya soldater till Irak”
....till vänner till Marianne Stieger, som i torsdags fyllde jämt, och de som ville hylla henne därför till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2, satte in ett par tusen kronor. Det blir åtskilliga nya böcker i ”Robert Library” i en av Tuff-skolorna i Indien. Detta skolbibliotek tillkom efter Robert Stiegers bortgång, när hans vänner hedrade denne krigsveterans och fredsaktivists minne genom att finansiera ett indiskt bibliotek, som nu bär hans namn.
....till Sveriges Televisions Kunskapskanalen, som uppmärksammat de många intervjuerna på Tyresöradion med många hundra utomlandsfödda från massor av olika länder. Därför bjöd de i måndags (29/1) ner Eva Onegård från Björkbacken i Tyresö till Göteborg och intervjuade henne om hur hon som 15-årig tyska i Hinterpommern under ett års helvete utsattes för hemska övergrepp från de segrande soldaterna. Inslaget visas på Kvinnodagen den 8 mars
....till de tuff-aktivister, som i tisdags (30/1) fixade ett utskick till alla medlemmar. Det innehöll Tuff-bladet och ett kalendarium med sju olika tuff-arrangemang under februari-mars. Det närmaste är Agneta Josephson, som i Föreningsgården berättar om Forumteater och visar en kortfilm om hur denna teaterform används av de förtryckta i Indien. Onsdag 7 feb kl 19. Kalendarium och Tuff-bladet finns på www.tuff.fred.se
....till dem som i fyra timmar fanns vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum i går. Särskilt Eva Ehrstedt utmärkte sig genom aktiv och social förmåga
....till de fyra modiga irakiska kvinnor som sköter det barnboksbibliotek som Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén med visst (blygsamt) stöd från Tuff upprättat i det dagligen våldsdrabbade Bagdad. Senare i Radio Tuff berättar Anita Lilburn om denna ljusglimt i mörkret.
....till gandhianen Jan Viklund, som flitigt informerat om firandet i Indien av 100-årsminnet av starten för Satyagraha, Gandhis ickevåldskamp. Från 52 länder kom statschefer, ministrar, fredspristagare (t ex senaste mottagaren av Nobels fredspris Mohammad Yunus) och många andra till Indien. Sverige representerades av näringsminister Maud Olofsson. Men Viklund påpekar att i den svenska regeringens pressmeddelande nämns bara hennes möte med Indiens näringsliv och vapenimportörer, inte ickevåldskonferensen. Han sammanfattar:
”Andra tongångar hade det säkert varit om hon fått följa med sin idol Fuglesang upp i tyngdlöshet. För så vist är ju det beskaffat: Visioner om att vi alla skola emigrera till Mars är djärvt nytänkande och accepterat. Vi andra som i likhet med dr. Yunus vill avskaffa fattigdom, girighet, krig och miljöförstöring är hopplöst bakåtsträvande idealister”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som kommenterar förra veckans tuffkrönika om religion och krig och där det talades om den ’pånyttfött kristne’ George W Bush:
”USA:s president har inget att göra med sann kristendom. Hans anspråk i detta fall är ingenting annat än hyckleri och snarast en perversion. På ett sätt är han inte bättre än Saddam, för hans ledarskap har vållat mera problem för världen och för oskyldiga människor än det har löst. USA har kanske skapat mera rikedomar och materialistisk välmåga i Amerika men det är till priset av fred och välstånd för människor i utvecklingsländerna. Till och med Indien och Pakistan är fattigare på grund av den amerikanska inblandningen. Det betyder inte att andra länder är utan skuld”
....till den svenske generalkonsuln i Istanbul, islamkännaren Ingmar Karlsson, som i Aftonbladet (30/1) skriver under rubriken ”Hans död tände hoppet” Det gäller den i Turkiet mördade journalisten Hrant Dink. Karlsson påpekar:
”Hrant Dink var både en sann turkisk och en sann armenisk patriot. Han fick därför kritik från två håll. Turkiska nationalister attackerade honom för hans krav på att turkarna skulle göra upp med sin egen historia och för nationalister i den armeniska diasporan var han en quisling på grund av sina vädjanden att armenierna skulle se framåt och inte göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet (....) I sin envetna kamp lyckades Hrant Dink och många andra flytta gränserna och gradvis luckrades de tabun som rått i diskussionen om den armeniska frågan upp. Böcker om den armeniska tragedin säljs nu öppet i bokhandlarna även om ordet folkmord förekommer i titeln.”
Den märkliga paragraf 301 i turkisk lag är i gungning, menar Ingmar Karlsson. Enligt den kan man straffas för att ha kränkt turkiskheten, till exempel genom att tala öppet om massmordet på armenier under första världskriget. Karlsson visar att Hrant Dink var en äkta demokrat och värnare av yttrandefriheten:
”Beslutet i den franska nationalförsamlingen den 12 oktober 2006 som gör det straffbart att hävda att massakrerna under det första världskriget inte var ett folkmord, förde tillbaka utvecklingen till ruta ett. I ett läge när upprördheten redan är stor över EU:s agerande mot Turkiet gjorde denna inskränkning av det fria ordet och principen att politiker och inte historiker skall skriva historien det svårt för att inte säga omöjligt för den turkiska regeringen att ge efter för EU:s krav på att 301 skall avskaffas.Hrant Dink sparade inte på sin kritik mot det franska beslutet. Han sade sig vara beredd att åka till Paris för att offentligt förneka att den armeniska tragedin under första världskriget var ett folkmord, för att se vad som då händer med honom som turkisk armenier.”
Så talar en äkta anhängare av yttrandefriheten, den som skandalöst nog i vissa känsliga historiska frågor har kriminaliserats i flera europeiska länder, ja inflytelserika mörkmän och etnocentriker vill utvidga dessa kränkningar av demokratiska rättigheter till hela EU. Amnesty tycks tiga eller har vi missat deras upprörda protester?
....till Roland von Malmborg, som i radioprogrammet ”Ring P 1” (2/2) kommenterade uppgifterna att ett par svenska pass hade hittats i Somalia i det område som amerikanskt flyg fåfängt bombade i tron att där fanns terrorister. Han påpekade att hundratals somaliska bönder eller herdar hade dödats och att dessa svensk-somalier ju bara kunde ha varit på besök hos sina släktingar och inte alls varit islamska soldater.
....till Bulletin of the Atomic Scientists, som nu flyttat visarna på sin ”domedagsklocka” från sju minuter i tolv till fem minuter före midnatt. De menar att det globala kärnvapenhotet består och att klimathotet ökar. De uppmanar oss att som världsmedborgare förpassa kärnvapnen till historiens skräphög och att förhindra klimatförsämringarna.
....till den israeliska författaren Susan Nathan, som inleder en artikel i Aftonbladet (31/1) så här:
”Häromveckan var jag ute och åt middag i Tel Aviv med några vänsterradikala vänner vars son har suttit i fängelse i två år på grund av vägran att göra militärtjänst på de ockuperade områdena. Det är ungefär så långt ut på vänsterkanten som man kan komma i det israeliska samhället. Under kvällens lopp diskuterade vi hur vi skulle kunna uppmuntra andra israeler att engagera sig i icke-våldsmotstånd, i Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings tradition.”
....till FN-veteranen, tysken Hans Christoph von Sponeck, som i veckotidningen Zeit-Fragen ”för meningsutbyte, etik och ansvar” nr 51/2006 (återgivet på engelska i Jan Öbergs TFF) skriver under följande rubriker:
”500 multimiljardärer har mera kapital än andra 460 000 000 människor.”
”Nya allianser mot den västliga dubbelmoralen”
”Icke-spridningen av kärnvapen måste gälla alla”
Sponeck, som på 1990-talet avgick som FN-representant i Irak i protest mot att sanktionerna då dödade hundratusentals irakiska barn och andra civila, menar att bara en minoritet av världens befolkning har gynnats av den snabba globaliseringen, medan många hundra miljoner människor ännu lever under tio kronor per dag. För vissa länder är det helt okej att ha kärnvapen och att utveckla nya, medan vi i vår flagranta dubbelmoral fördömer andra som kanske vill skaffa dem.
....till den gotländske Peter Pettersson som fortsätter att skriva aforismer, kallade persiflager:
”Socialdemokraterna tycks nu måna om Sahlin”
”Man tager vad man haver, sa Bush, och skickade i stället 20 000 nya soldater till Irak”
....till vänner till Marianne Stieger, som i torsdags fyllde jämt, och de som ville hylla henne därför till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2, satte in ett par tusen kronor. Det blir åtskilliga nya böcker i ”Robert Library” i en av Tuff-skolorna i Indien. Detta skolbibliotek tillkom efter Robert Stiegers bortgång, när hans vänner hedrade denne krigsveterans och fredsaktivists minne genom att finansiera ett indiskt bibliotek, som nu bär hans namn.
....till Sveriges Televisions Kunskapskanalen, som uppmärksammat de många intervjuerna på Tyresöradion med många hundra utomlandsfödda från massor av olika länder. Därför bjöd de i måndags (29/1) ner Eva Onegård från Björkbacken i Tyresö till Göteborg och intervjuade henne om hur hon som 15-årig tyska i Hinterpommern under ett års helvete utsattes för hemska övergrepp från de segrande soldaterna. Inslaget visas på Kvinnodagen den 8 mars
....till de tuff-aktivister, som i tisdags (30/1) fixade ett utskick till alla medlemmar. Det innehöll Tuff-bladet och ett kalendarium med sju olika tuff-arrangemang under februari-mars. Det närmaste är Agneta Josephson, som i Föreningsgården berättar om Forumteater och visar en kortfilm om hur denna teaterform används av de förtryckta i Indien. Onsdag 7 feb kl 19. Kalendarium och Tuff-bladet finns på www.tuff.fred.se
....till dem som i fyra timmar fanns vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum i går. Särskilt Eva Ehrstedt utmärkte sig genom aktiv och social förmåga
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)