lördag, oktober 28

TACKTAL MED HYLLNING AV PER ANDERS FOGELSTRÖM

(Åke Sandins och Monica Schelins tacktal vid mottagandet av Sveriges Fredsråds pris 2006-10-24)

Å: Tack snälla Sveriges Fredsråd för att ni bjudit min flickvän Monica och mig hit till Blå hallen. Och tack alla scenkonstnärer för det utsökta artisteriet!

M: Tack för att vi får det här fina priset. Vi är mycket hedrade. Men Åke du som kommer från surströmmingsstinkande trakter i norr, har du nånsin tidigare varit i Stockholms fina stadshus?

Å: Jo, tänk att jag har det, men det var pinsamt nog för 50 år sen.

M: Var det på vilda studentfester eller vad då?

Å: Nej jag var faktiskt guide en sommar här i huset.

M: Vad minns du av det?

Å: Nja, inte så mycket längre. Då kunde till och med det exakta och sjusiffriga antalet mosaikplattor som förskönar Gyllene salen här uppe men i dag kommer jag bara ihåg nån platt guidevits, typ att Blå hallen och Stadshuskällaren här nere är dom billigaste syltorna i stan, för här käkar man alltid under Tre kronor. Jag var guide också på en skärgårdsbåt och då kunde jag namnet på en massa öar. Men i dag ett halvsekel senare minns jag inte mycket mer än den gamla skrönan om den bistre generalen Helmuth von Moltke, som var så bister att han bara skrattade två gånger i sitt liv, ena gången när hans svärmor dog, andra gången när han såg Vaxholms fästning. Vad minns du själv av 50-talet du en brutta från Hegersten, där man inte ens förstår sig på surströmming?

M: Handbollsspel, studentfester och så Nalen förstås. Det var tider det. Men det finns väl viktigare saker att minnas?

Å: Ja, det finns det verkligen. Eftersom vi är i Stockholms stadshus finns det anledning att påminna om Per Anders Fogelström, inte bara för att han i massor av böcker var den bästa och mest folkkäre skildraren av Stockholm. Mindre känt är att han också var en utomordentligt klok, inspirerande och hårt och frivilligt jobbande fredsaktivist. I slutet av 50-talet kom en bok som betytt mer för mig än någon annan. Det var knappt en bok för den såg inte mycket ut för världen. Den hette I stället för atombomb och var skriven av Roland Morell men främst Per Anders Fogelström. Dom menade att i kärnvapenåldern gav inte militära rustningar någon som helst trygghet, tvärtom, utan tyckte att vi skulle militärt avrusta och satsa på ett good will-försvar eller ”ambulansen Sverige”, det vill säga att de många militärmiljarderna i stället skulle användas på att bekämpa fattigdom, analfabetism och de orättvisor som ofta ledde till krig i den fattiga halvan av världen.

M: Dom där idéerna har ju väglett oss i Tuff genom alla år, inte bara i föreningens namn: ulands- och fredsförening. Vi har i decennier finansierat hundratals projekt för många tiousentals barn i Indiens fattigaste områden men också stött projekt i Bolivia, Ecuador, Eritrea och på Mauritius och i det krigshärjade forna Jugoslavien. I lördags beslöt Tuff att hjälpa också en katastrofdrabbad by i Guatemala. Många hundra gånger har vi gratis varit ute i skolor och informerat om vårt systerskolesamarbete med främst Indien. Det har lett till att 35 skolor engagerats och sen har elever och skolpersonal fått reda på vad deras i dagsverken injobbade pengar har använts till -- bland annat till många skolor och bibliotek, hundratals brunnar, 70 000 mangoträd och mycket annat för fom fattigaste av dom fattiga.

Så här skrev Fogelström bland annat:

”Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd, men ger allmosor till kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare”

Å: Den här lilla boken kom alltså för ett halvsekel sen under det kalla krigets frostigaste tid, då inte bara svenska militärer utan också de flesta tidningar agiterade för svenska kärnvapen och alltså en majoritet av svenskarna instämde i kravet. Men delvis inspirerade av ”I stället för atombomb” bildades då AMSA, Aktionsgruppen mot Svensk atombomb. Det var 21 minnesvärda människor bland andra Barbro Alving, Bertil Svahnström, Sara Lidman och Fogelström förstås. Inte minst tack vare deras intensiva upplysningsarbete svängde opinionen så mycket att det på 60-talet blev politiskt omöjligt att skaffa blågula kärnvapen. Som ungdomsledare på Söder för 70-80 år sen kallades Fogelström för PAF, som också blev hans signatur i gamla Folket i Bild. När han fyllde 70 hyllade Tomas Magnusson och jag honom med en bok som hette ”Från Platon till PAF, citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet” Tomas var i sex är Svenska Freds ordförande och utsågs i år till president för IPB, Internationella Fredsbyrån, som är så anrik att den redan 1910 fick Nobels fredspris.


Du har valt ut ett par Fogelströmcitat, Monica

M: ”Fredsrörelsen är radikal. Den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen”

Och det sista av bokens 363 citat är också skrivet av Per Anders Fogelström:

"Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång. Varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld?”
-------------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1104) 2006-10-29














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar