Den 4 oktober har Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) en diskussion under rubriken ”Bör vi bistå indier?” Det har Tuff gjort i 35 år med alldeles utmärkta projekt främst för tiotusentals indiska barn. En del svenskar har lagt märke till att Indiens ekonomi gjort stora framsteg under de senaste åren och att Indien på regeringsnivå nu betackar sig för utländsk hjälp. Därför undrar de, om det är rimligt att Tuff fortsätter sitt bistånd.
Först några synpunkter från Åke Sandin:
Framför allt är det två omständigheter som gör Tuff-projekten bra, ja, jag vågar säga unikt bra.
Det ena är att vartenda insamlat eller injobbat öre går till Indien. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Tuff har två plusgirokonton med vattentäta skott emellan sig. Det ena är Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 det andra Tuffs föreningskonto pg 16 01 37 -6. För Tuffs omfattande verksamhet rör vi inte insamlingskontot utan får förlita oss bland annat på gåvor från solidariska människor för att klara av hyreskostnaden för Tuff-lokalen, sändningsavgifterna för Radio Tuff, porto, telefon papper m m. Vi jobbar alltså lite gammalmodigt i dagens marknadsekonomiska stormvåg, hyllar genom frivilligt arbete ännu de gamla folkrörelsetraditionerna. Snälla människor ger tack och lov massor av pengar till de stora biståndsorganisationerna men en ofta märkligt stor andel försvinner i form av administration och feta årslöner till cheferna.
Det andra är att projekten i Indien sköts på samma sätt av våra gandhianska partners, främst Bhikhu och Kokila Vyas. Varje tusenlapp i Indien gör därmed minst tio gånger så stor nytta som hemma i Sverige. Projekten är dessutom inriktade på de fattigaste av de fattiga, till exempel de senaste årens satsningar på den tidigare så försummade stambefolkningen (tribals) i Dharampur.
Andra fördelar med projekten är att de är överskådliga, så man vet hur pengarna används. Inga Tuff-pengar hamnar i anonyma jättepotter med dålig koll på vad det blir av dem. Informationen om projekten är också omfattande, inte bara genom Radio Tuff utan genom svenskars besök i projektområdet och indiska partners besök i Sverige. Jag vet inte om det är 500 gånger eller 1000 gånger tuff-aktivister har varit i skolor och föreningar och informerat om behoven och resultaten av dagsverken eller Öppet hus för Indien.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Bhikhu om fördelningen av Indiens tillväxt.
En fråga som ställts till Tuff är om inte Indien med sin snabba ekonomiska tillväxt nu själva klarar av att ta hand om sina många hundratals miljoner fattiga. På det svarar Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas bland annat så här:
Den indiska tillväxten har främst gynnat 1) överklassen i affärslivet och teknologin, 2) den övre medelklassen, 3) den organiserade sektorns white collar tjänstemän, 4) politikerna och 5) byråkraterna
Men de ekonomiska framstegen har knappast påverkat livet för den lägre medelklassen och de fattiga, som fortfarande ständigt får kämpa för sin existens. De fattiga många hundra miljonerna består främst av följande grupper:
1) oorganiserade arbetare, 2) jordlösa lantarbetare, 3) småbönder, 4) säsongarbetare, 5) skogsområdenas människor, 6) bergsbor, 7) många kustbor, 8) sluminvånarna i städerna
I vissa avseenden har de rentav fått det sämre genom en galopperande inflation, som ökat levnadskostnaderna för de fattiga. Det är börsmäklare och finansmän som bestämmer prisnivån och gör tillvaron för de fattiga miljonerna allt sämre. Det finns faktiskt ett drag av sanning i talesättet: ”De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare”
Jag är ledsen att behöva konstatera att de nyrika är okänsliga för de fattigas förhållanden. Många av de fattiga är inte sedda av samhället. Visst finns det statliga planer för att förbättra de fattigas situation men den politiska viljan saknas för att genomföra förbättringar. Visst finns det ärliga statliga tjänstemän men administrationen är toppstyrd och präglas för mycket av korruption och paragrafrytteri. Dessa välbetalda byråkrater är ofta så hjärtlösa mot de fattiga, att de inte har någon rätt att vägra Indien att ta emot utländsk hjälp –för att uttrycka det milt.
Det finns ett känt yttrande av en tidigare indisk premiärminister, den 1991 mördade Rajiv Gandhi: ”Av 100 rupier som sänts från huvudstaden Delhi kommer bara 15 rupier fram till de fattiga”
Bara människor som har en slags religiös bakgrund sysslar med välgörenhet men mest för deras egna trosfränder eller sekter och i stigande omfattning i form av tempel eller statyer, så de fattiga blir inte värst ihågkomna av de religiösa heller. Många tror också att fattigdomen är en skapelse av Gud, ett slags straff för deras uppförande i så kallade tidigare liv. En del är så extrema, att de avfärdar insatser för de fattiga med att detta är att motverka Guds plan.
Det är sant att våra projekt för de fattigaste av de fattiga, stambefolkningen (tribals) i bergiga Dharampurs 200 små byar i stigande omfattning har fått stöd av folk i Bombay, men den stabila finansiella grunden för projekten är liksom sedan 1980 Tuffs insatser.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1100) 2006-10-01
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar