FINLAND FINNS DJUPT I MITT HJÄRTA

I veckan intervjuade jag sju Tyresöbor av finländsk härkomst. De berättade om den Kulturdag de ska anordna den 14 oktober i Tyresö centrum.

Jag känner mig besynnerligt hemma bland finländare, kanske för att jag växte upp vid Höga kusten och Österbotten låg bara på andra sidan Bottenviken. Som liten pojke bodde jag invid gamla E 13 (nuvarande E 4) och såg karavaner av vita lastbilar på väg med förnödenheter till krigsdrabbade finländare. Barn från Finland anlände med namnlappar runt halsen och inkvarterades hos nästan varannan familj i trakten. Min tillfällige lillebror hette Helge och var från Kemi i norra Finland. Slagordet var ”Finlands sak är vår” och för sina insatser för broderfolket fick mina föräldrar medalj och ett snidat askfat med en träbjörn på. På det står inristat ”Syväri 1943”. Det var en händig soldat vid floden Svir (på finska: Syväri), där fronten länge låg stilla, som hade tillverkat det.

Efter kriget var förbindelserna över Bottenviken täta. Som femtonåring var jag förälskad i Märta, som kommit över från Österbotten. För mig var hon en mogen kvinna, för hon var hela sexton år. Mina finska vänner brukar uppskatta när jag berättar om hur brutalt hon avvisade mina tafatta försök till kroppskontakt. Det får dem på mycket gott humör, men själv har jag ännu ett ärr i min själ.

De sju finländarna i Tyresö avslutade intervjun med att sjunga Karjalan kunnailla, visan om det vackra Karelen. Under en reportageresa i Borgåtrakten hörde jag den spelas på fiol av Pertti Sipiläinen. Hans ögon tårades, för han var en av de hundratusentals karelare som fick lämna sin hembygd, när den i krigsslutet övertogs av ryssarna.

En annan karelare som jag intervjuat för radion är Antti Parkkali. Han fick på gamla dar plötsligt diabetes. Läkaren frågade honom, om han på sistone hade varit med om något traumatiskt eller deprimerande. Då berättade Antti att han hade varit tillbaka till Karelen och uppsökt sitt barndomshem vid Ladogas strand. Allt var förfallet och det enda han hittade av fädernegården var den nu rostiga ugnen till bastun. Läkaren menade, att hans sjukdom kunde bero på denna upplevelse.

Om förlorarnas lidanden har historieprofessorn Heikki Ylikangas skrivit i boken ”Vägen till Tammerfors” (Tie Tampereelle 1993), som handlar om inbördeskriget i Finland 1918. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:

"Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."

(I min blogg www.vedebesegrade.blogspot.com finns mera i ämnet)

Min pappa (född 1901) kunde flera av Runebergs dikter i ”Fänrik Ståls sägner” utantill och det kan jag också. Annars är det förstås Väinö Linna jag gärna tänker på bland finländska författare. Inte bara ”Okänd soldat” utan också trilogin från tiden kring första världskriget, inte minst hans skildring av inbördeskriget.

Men allra mest uppskattar jag Henrik Tikkanen. Hans aforismer pryder en och annan väggyta i min lägenhet, till exempel:

”Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”.
”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”
”Kapitalismens ledande tanke är att alla ska få tillhöra det fåtal som har
det bra”

Tikkanen hade varit med i kriget och visste vad det handlade om:

”Jag har sett mina kamrater med förvånad min försöka samla ihop sina krälande tarmar innan de dog. Jag har hört dem skrika i dygn bakom taggtrådshindret i väntan på döden, som inte råttorna hade tålamod att vänta på. De tog för sig köttiga bitar ur ansiktet, näsan och läpparna, men skriket fanns kvar i våra öron långt efter det de dött. Det finns ännu där. För fosterlandet”

Skulle jag rangordna de bästa böcker jag läst skulle Tikkanens tillsamman med Kurt Vonneguts ”Slakthus 5” om Dresdens förintelse komma på tio-i-topp. Tikkanens ”30-åriga kriget” är ett litet mästerverk på bara 158 sidor. Meningarna är korta och oftast underfundiga. Första sidan har texten:

”Militarismens mening är att skapa ordning. Utan ordning går det inte att föra krig. Ordern är krigets budord. Den är odiskutabel. En order måste åtlydas. Därför är lydnad den främsta dygden i krig. Och trots att den förekommer i så rikligt mått kan den stundom nå extrema höjder och skapa militära helgon.

Ett sådant helgon var Viktor Käppärä, soldaten som aldrig tvivlade på eller ifrågasatte den order han hade fått. Han var ett finskt helgon, i Finland är jordmånen bra för militära helgon liksom Italien är ett bra ställe för religiösa helgon. Det beror på att italienarna är skrala soldater och litar mera på gud än på generaler, medan det är tvärtom i Finland. Det har också framhållits att de italienska generalerna är sämre än de finska och att den evangeliske guden därför ger dem sitt stöd.

Guds roll i kriget är ännu inte helt utredd, men trots den bästa ordning försummar ingen befälhavare att uppmana sina soldater att förlita sig på honom i nödens stund.”

Medan Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” blev första världskrigets tragikomiska hjälte blev Henrik Tikkanens ståndaktige Viktor Käppärä andra världskrigets. Käppärä återuppstod i Tikkanens nästa bok ”Efter hjältedöden”, vars blott 136 sidor inleds så här:

”I krig kan det hända att det enda som blir kvar av en människa är en grop i marken. Egentligen gör man gropar för att placera det som finns kvar av människan i dem. Sen börjar man behandla gropen som om den skulle vara människan och man lägger blommor på den mycket oftare än man hämtade till människan när hon var vid liv. Det är en obegriplig men vacker sed.

Men hur man skall förhålla sig till en grop som är det enda som finns kvar av en människa och där det inte finns kvar ett spår av människan som blivit pulvriserad samtidigt som gropen kom till är inte lätt att säga.

Dessa gropar är förvisso hjältegropar.

Kunde man tänka sig att flytta gropen till en begravningsplats och placera den i vigd jord och sedan visa den vördnad i vanlig ordning. Frågan är på väg att aktualiseras inför nästa krig som uppenbarligen blir ett groprikt krig. En enda grop kan vara allt som finns kvar av en hel stads befolkning. En sån grop kan man inte ignorera.”

Hoppas att ni nu förstår varför broderfolket finländarna finns djupt i mitt hjärta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1098) 2006-09-17