ÖGA FÖR ÖGA – OCH VI BLIR ALLA BLINDA

Rubriken är en travesti på ett citat av Gandhi. Det tycks inte finnas någon Gandhi i Libanon, Israel, Palestina, Irak Afghanistan och Sri Lanka Inte heller i USA, ja hur är det för resten i Sverige? Men man undrar vad Gandhi skulle ha kunnat göra om han hade återuppstått i något av dessa områden. Hans kampmetod, icke-våldet, firar inga triumfer där. Inte heller i hans eget land Indien, som till och med har skaffat kärnvapen.

Uttrycket öga för öga, tand för tand har sina rötter i Gamla testamentet. Det är en helig skrift för judendom, kristendom och islam, alltså för en oerhörd massa människor. Texterna är över två tusen år gamla. Därför innehåller de också ganska förfärliga uppmaningar att förinta andra folk än det av gud utvalda. Man riskerar hätska angrepp om man påpekar detta. Eva Moberg fick erfara det för några år sen, när hon kritiskt granskade Gamla testamentet. Även av annars sansade människor stämplades hon då som antisemit, ett invektiv numera så missbrukat att det förlorat mycket av sin gamla otäcka innebörd.

I USA fick George W Bush många extra röster tack vare att han utmålade sig som pånyttfödd kristen. Han är övertygad om att han står för det goda och därför har rätt, ja skyldighet, att massmörda dem som i hans ögon är onda. Men han tillämpar det där med öga för öga, tand för tand så nitiskt att det snarare är fråga om tio tänder för ett öga.

Elfte september var ett grymt massmord på 3000 oskyldiga amerikaner. Det var också första gången sedan 1812 som USA anfölls på sin egen nordamerikanska hemmaplan. Vad fransmän, tyskar, polacker, ryssar med flera européer gång på gång bittert fått erfara av krigiskt massmördande i sina länder, har amerikanerna undsluppit. Det bidrog sannolikt till att de av ren ovana överreagerade,

Kanske var det ingen överreaktion utan elfte september blev bara en välkommen förevändning att angripa Afghanistan hösten 2001 och Irak våren 2003. Det finns uppgifter om att dessa krig av USA hade förberetts långt före 11/9 2001.

Över 2000 amerikaner har dödats i Irak och det är synd om dem och deras anhöriga. Men hur många oskyldiga irakier har dödats av amerikanska bomber, granater och kulor? Här är det inte fråga om öga för öga, tand för tand, utan förmodligen 50 tänder för ett öga. Och då har inte alla irakier som dödat varandra på grund av laglösheten i ockupationens spår räknats med.

Den brittiska tidningen The Observer (6/8) redovisar en amerikansk enkät, vars resultat visar att ännu tror fantastiskt nog hälften av alla amerikaner att Irak hade massförstörelsevapen. Men ärligt nog har det ju officiellt erkänts att Saddam varken förfogade över nukleära, kemiska eller biologiska vapen. Det var det som Hans Blix hävdade för döva amerikanska och brittiska öron. Men för att rättfärdiga anfallskriget mot Irak basunerade ju västiga medier ut att Irak hade precis sådana otäcka vapen som USA och England utan minsta kritik innehar. Ja, Tony Blair eldade britternas krigsvilja med att Saddam kunde skicka iväg dödsbringande biologiska vapen inom 45 minuter. Och mikrobiologen och underrättelsemannen David Kelly, som för BBC avslöjade att den brittiska regeringen i verkligheten visste bättre, hittades död under mystiska omständigheter en tid senare.(I dagens Radio Tuff rapporterar Hampus Eckerman om att man nu inlett en undersökning om Kelly verkligen begick självmord, vilket tidigare påståtta)

Krigets första offer är som bekant sanningen. Så var det också under Vietnamkriget. De amerikanska terrorbombningarna av Nordvietnam rättfärdigades med att nordvietnamesiska små motortorpedbåtar hade angripit stora moderna amerikanska jagare i Tonkinbukten. Det var en krigsbefrämjande propagandalögn.

Ännu mera spektakulärt var propagandatricket som bidrog till att sätta i gång Gulfkriget 1991. Kuwaits oljemiljardärer hade rundhänt betalat den amerikanska reklambyrån Hill & Knowlton för att främja deras sak. Den utförde uppdraget med stor framgång: De presenterade den 15-åriga kuwaitiska flickan Nayirha, som avgav följande vittnesmål:

”Jag såg att de irakiska soldaterna kom in i sjukhuset med gevär och jag såg att de gick in i en sjukhussal där 15 spädbarn låg i sina kuvöser. De slet ut barnen från kuvöserna, tog med sig kuvöserna och lämnade spädbarnen på golvet för att dö”

Detta ”vittnesmål” spreds till den amerikanska kongressen, FN och till all världens medier. Långt senare avslöjades att Nayirah aldrig hade varit på något sjukhus. Hon var dotter till Kuwaits ambassadör i USA och hade skådespelat i en framgångsrik politisk propagandakupp.

Många minns inte längre vad ”Dödens väg” betydde 1991. Det var den väg som flyende irakiska soldater tog norrut hem till Irak. De attackerades intensivt av Natoflyget och man tror att minst 100 000 av dem dödades. Här var det tusen tänder för ett öga, för Nato förlorade något hundratal soldater, många dödade av det som på supermaktens språk kallas ”friendly fire”.

I dagens krig i Libanon är det tio tänder för ett öga. Omkring 1000 libaneser har dödats och cirka 100 israeler. Den israeliska krigföringen är obegriplig, om syftet, som det påstås, är att rädda två tillfångatagna soldater och att slå ut Hizbollah. Varför bombar man sönder vägar, broar, kraftverk och annan infrastruktur, driver upp emot en miljon människor på flykt och skitar ner det blåa solglittrande Medelhavet? För att hämnas Hizbollahs raketer som drabbar israeliska civila?

Det är mycket annat som är obegripligt. När självmordsbombare dödar oskyldiga människor hyllas de som ”martyrer”. I uppslagsboken definieras ”martyr” som någon som lider för sin övertygelse och är ett oskyldigt offer, alltså inte någon som offrar andra. Man kan förstå att man hatar dem som dödar ens anhöriga, att man vill hämnas på gärningsmännen. Men att som svar döda andra helt oskyldiga människor av samma etniska ursprung som mördarna är att grymt tillämpa den rasistiska kollektivskulden.

I Aftonbladet (9/8) skriver Yrsa Stenius om hur läkande och försonande krafter fick vägleda sydafrikanerna, när de avskaffade rasförtrycket och införde demokrati. Hon nämner kontrasten:

”I Mellanöstern har de inblandade parterna betett sig exakt tvärtom. Inget glöms och inget förlåts bland dem som leder den hårdföra politiken i Israel, i Palestina, i Hizbollahs Libanon, i hela regionen där hämndspiralerna vrider sig runt hatets axel i oändlighet.”

Vakna Gandhi, för nu gäller öga för öga och alltför många människor har alltså blivit blinda.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1093) 2006-08-13