REKORD ELLER TJUGOETT ÅRS RADIOTI
Lite matte till att börja med. Det är ju drygt 52 veckor på ett år och det är Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio TUFF nr 1095 som du hör. Eftersom det programmet har sänts varenda eviga vecka så kan man genom enkel division räkna ut hur många år det har hörts. 1095 dividerat med 52 blir 21. Det är alltså nu på det 22:a året som Radio Tuff sänds.
Rekord, säger några, för vilket annat frivilligt gjort radioprogram har hörts 1095 veckor i följd? Radioti, säger andra, för vilka lyssnar på närradio på julafton eller midsommarafton eller över huvud taget?
Just det där att göra radio också under veckor då det bjuder emot är ett krux. För tjugo år sen orkade många föreningar med det, men i dag är vi en utrotningshotad människoart. Det finns flera möjliga förklaringar. Kanske har vi blivit så bortskämda och marknadsekonomiska (läs: giriga) att vi inte längre vill jobba utan betalning. Eller har radio i dataåldern möjligen blivit för gammaldags?
Det är dock en fördel att inte vara avlönad när man gör program av Radio Tuffs typ. Många medier skryter med att de är ”oberoende”. I ett viktigt avseende är de inte alls det. De är beroende av ekonomin och journalisterna av sina löner. Själv riskerar jag inte avsked eller lönesänkningar, om jag sticker ut huvet för långt i motvinden. 0 kr minus 5000 kr är ändå noll.
Visst är radio gammaldags men med risk för att själv stämplas som omodern – fär all del inget särskilt lögnaktigt omdöme – tycker jag radio är det bästa av medier. När jag jobbar har jag oftast Sveriges Radios P 1 på i bakgrunden. Jag blir ständigt uppdaterad. När min TV-tittande kvinna frågar om jag hört vad som hänt där eller där svarar jag kaxigt. ”Det hörde jag för flera timmar sen på radion”. Inte kan jag kolla datorn eller TV:n när jag njuter på balkongen, kör bil eller sitter på toaletten. Men radion funkar överallt.
Frivilligt gjorda program som Radio Tuff måste göra skäl för sitt tuffa namn och inte likna trendnissarna i traska-patrullo-patrasket. Det finns inga skäl för oss att jamsa med i vad medierna mellan alla annonser koncentrerar sig på. Ofta berättar vi i stället om vad medierna förtiger eller förvanskar.
I dagens Radio Tuff finns ett långt inslag med Ingemar Myhrberg. Ett av de allra första programmen, när Radio Tuff startade 1985 var en lång intervju med honom. Han hade då kommit ut med sin bok ”Ubåtsvalsen”, som var en svidande och rolig kritik av mediernas ubåtshysteri, den som den brittiske amiralen och ubåtsveteranen Ian McGeoch stämplade som svensk ”periskopsjuka”. Sedan fick i Radio Tuff åtskilliga andra ubåtsdissidenter framföra sina väl grundade tvivel på de ständiga och stort uppslagna larmartiklarna om ryska ubåtar i svenska vatten. På den tiden fick vi av de hjärntvättade veta att vi gick i Moskvas ledband. Vi har anklagats för mycket annat otrevligt. Särskilt korkat eller gement är när kritikerna menar att Radio Tuff alltid håller med alla som intervjuas, från vänster till höger, från ateister till Jehovas vittnen. I denna demagogiska genre slog Expressen rekord i enfaldig lögnaktighet, när tidningen 1997 i sin vakthållning kring grova men ack så politiskt korrekta historieförfalskningar använde senator McCarthys skuld genom samröre (guilt by association)
En av de ubåtstroende som intervjuades var Wilhelm Agrell, väldigt i ropet på den tiden. Han var vältalig men inte heller han kunde förklara vilka motiv den sovjetiska marinen kunde ha för att skicka in sina ubåtar i svenska skärgårdar. Men några år senare föreföll han ha ändrat sig. I Dagens Nyheter (1992-12-12) skrev han på tal om ubåtskommissionens slutsatser att de inte grundades på ”redovisade fakta utan i den totala partipolitiska uppslutningen bakom dem”, vilket gav upphov ”till en liturgi som inte tålde motsägelser eller ifrågasättanden. Revisionströskeln hade placerats i jämnhöjd med övre dörrposten”.
Märkligt nog är ordet revisionist numera ett glåpord. Noam Chomsky har påpekat att när alla verkar överens om ett händelseförlopp eller en åsikt kan det vara särskilt motiverat att kolla om de etablerade sanningarna verkligen stämmer. Vi har i Radio Tuff försökt att följa det rådet, vilket ibland orsakat utbrott från mediernas rättrogna tempeltjänare.
Vi som jobbar varje vecka med Radio Tuff är Hampus Eckerman, Monica Schelin och jag och vi fortsätter också på det 22:a året. Vi kan trösta oss med att det i alla fall är flera som lyssnar på radion än det antal en förening numera kan locka ut till ett offentligt möte.
Till sist två önskningar: 1) Att flera hör av sig med kommentarer, gärna också kritik, för det är i alla fall mera upplivande än tystnad. 2) Att lyssnare och andra ekonomiskt garanterar Radio Tuffs fortlevnad genom att utnyttja Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete med radion sker oavlönat men det finns kostnader i form av sändningsavgifter, tekniska prylar, telefon och annat.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1095) 2006-08-27
(Och nu ska vi lyssna på Fred Winters låt ”Ubåtsvalsen”)
söndag, augusti 27
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1095) 06-08-27 till....
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt augustinummer har ett stort uppslag om Tyresöradion och där Radio Tuff också nämns.
....till Afonbladets Petter Larsson, som (23/8) kommenterar Amnestyrapporten om den omfattande förödelsen i Libanon. Han anser att båda sidor begått krigsförbrytelser och skriver: ”Att kalla Israels agerande oproportionerligt i förhållande till målet att befria några soldater är att uttrycka sig hövligt”.
....till den brittiske författaren och konstnären John Berger som i tidningen The Guardian och i Aftonbladet (23/8) skriver om ”de makabra fördömanden som i dag riktas mot Günter Grass”. Han menar, att fördömandena ”skulle kunna avfärdas som skrattretande men som en mätare på ett särskilt slags moraliskt klimat i Europa på sistone är de oroväckande”
....till riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) som i radions Eko i fredags (25/8) kritiserade moderaternas planer på att skära ned ulandsbiståndet. Så här sa hon bland annat: ”Vi har en värld där 20 000 barn dör av svält varje dag och en miljard av jordens sex miljarder människor lever i djupaste fattigdom”
....till Waasem Zaffar, som är ansvarig för ungdomsverksamheten vid en moské i Göteborg och som i Svenska Dagbladet (19/8) hävdar, att ”Islam är freden själv”. Han menar att alltför många som kallar sig muslimer inte känner till Koranens bud, till exempel: ”Civila, åldringar, kvinnor och barn får inte dödas. Fiendens obeväpnade soldater får inte dödas”. Och slår fast: ”Det finns absolut inget stöd för att en muslim som dödar oskyldiga blir martyr –absolut inget stöd!”
....till forskaren vid det amerikanska universitetet UCLA Jenny Price, som i Los Angeles Times (13/8) skriver om hur hon hotats på vapenlobbyns bloggar och hemsidor. Det började med att hon skrev en artikel om hur hennes bror och hans fästmö sköts till döds av besviken kvinnlig släkting. Jenny berättade om detta i sin artikel och krävde förbud mot handeldvapen. 12 000 amerikaner om året dödas av dessa vapen, alltså ett elfte september varje kvartal. När hon sedan kollade på nätet blev hon chockerad över alla ilskna och hotfulla förbannelser som riktades mot henne. Hon blev kallad ”ryggradslös”, ”knäppgök”, ”fascist”, ”gråtliberal”, ”vänsteravskum”, ”fegis” etc. Det som störde henne ännu mera än okvädinsorden var att många ifrågasatte om hon haft någon bror eller om han verkligen hade blivit mördad. Och om han hade blivit det hade han säkert förtjänat att dödas, tyckte några.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat en ny rapport om de fattiga byar som spolades bort vid den väldiga översvämningen för några veckor sedan: “Människor undgick drunkning genom att fly upp på kullarna men har mist allt och lever i provisoriska skjul, nästan i smutsen”. Bhikhus medarbetare har besökt det som återstår av byarna och redan levererat 570 förpackningar av det nödvändigaste inklusive utsäde. De utblottade människorna bad att få filtar och plastskynken mot regnen. Redan i fredags kunde den lastbil som kallas ”the Tuff lorry” transportera filtar och plastskynken till de behövande. Våra partners diskuterar nu hur människorna i de drabbade byarna skall kunna få sina hus återuppbyggda. Små tegelhus skulle kosta 30 000 rupier (drygt 5000 kr) att bygga
....till de tuff-aktivister som i onsdags gjode ett utskick till uppåt 400 adresser. Det innehöll kalendarium och TUFF-bladet aug-sept 2006
....till Tuffs kommande arrangemang:
På lördag den 2 sept kl 11-16 loppis på ängen nedanför COOP vid Tyresö Centrum
Diskussionskaféet Filosofika måndagen den 4 sept. kl 19. Ämne ”Historiens slut –och ideologiernas?” ”Historiens slut” var titeln på den amerikanske professorn Francis Fukuyamas uppmärksammade bok 1992. Han menade att efter Berlinmurens fall och Sovjetkommunismens kollaps hade den västliga demokratin och den liberala marknadsekonomin slutgiltigt segrat. Det är en uppfattning som välkomnats av de neokonservativa men blivit kritiserad av andra. Frågan om ideologierna också har tagit slut speglar snarare den svenska valdebatten, där moderaterna kallar sig arbetarparti och socialdemokraterna tiger om socialism.
....till Afonbladets Petter Larsson, som (23/8) kommenterar Amnestyrapporten om den omfattande förödelsen i Libanon. Han anser att båda sidor begått krigsförbrytelser och skriver: ”Att kalla Israels agerande oproportionerligt i förhållande till målet att befria några soldater är att uttrycka sig hövligt”.
....till den brittiske författaren och konstnären John Berger som i tidningen The Guardian och i Aftonbladet (23/8) skriver om ”de makabra fördömanden som i dag riktas mot Günter Grass”. Han menar, att fördömandena ”skulle kunna avfärdas som skrattretande men som en mätare på ett särskilt slags moraliskt klimat i Europa på sistone är de oroväckande”
....till riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) som i radions Eko i fredags (25/8) kritiserade moderaternas planer på att skära ned ulandsbiståndet. Så här sa hon bland annat: ”Vi har en värld där 20 000 barn dör av svält varje dag och en miljard av jordens sex miljarder människor lever i djupaste fattigdom”
....till Waasem Zaffar, som är ansvarig för ungdomsverksamheten vid en moské i Göteborg och som i Svenska Dagbladet (19/8) hävdar, att ”Islam är freden själv”. Han menar att alltför många som kallar sig muslimer inte känner till Koranens bud, till exempel: ”Civila, åldringar, kvinnor och barn får inte dödas. Fiendens obeväpnade soldater får inte dödas”. Och slår fast: ”Det finns absolut inget stöd för att en muslim som dödar oskyldiga blir martyr –absolut inget stöd!”
....till forskaren vid det amerikanska universitetet UCLA Jenny Price, som i Los Angeles Times (13/8) skriver om hur hon hotats på vapenlobbyns bloggar och hemsidor. Det började med att hon skrev en artikel om hur hennes bror och hans fästmö sköts till döds av besviken kvinnlig släkting. Jenny berättade om detta i sin artikel och krävde förbud mot handeldvapen. 12 000 amerikaner om året dödas av dessa vapen, alltså ett elfte september varje kvartal. När hon sedan kollade på nätet blev hon chockerad över alla ilskna och hotfulla förbannelser som riktades mot henne. Hon blev kallad ”ryggradslös”, ”knäppgök”, ”fascist”, ”gråtliberal”, ”vänsteravskum”, ”fegis” etc. Det som störde henne ännu mera än okvädinsorden var att många ifrågasatte om hon haft någon bror eller om han verkligen hade blivit mördad. Och om han hade blivit det hade han säkert förtjänat att dödas, tyckte några.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat en ny rapport om de fattiga byar som spolades bort vid den väldiga översvämningen för några veckor sedan: “Människor undgick drunkning genom att fly upp på kullarna men har mist allt och lever i provisoriska skjul, nästan i smutsen”. Bhikhus medarbetare har besökt det som återstår av byarna och redan levererat 570 förpackningar av det nödvändigaste inklusive utsäde. De utblottade människorna bad att få filtar och plastskynken mot regnen. Redan i fredags kunde den lastbil som kallas ”the Tuff lorry” transportera filtar och plastskynken till de behövande. Våra partners diskuterar nu hur människorna i de drabbade byarna skall kunna få sina hus återuppbyggda. Små tegelhus skulle kosta 30 000 rupier (drygt 5000 kr) att bygga
....till de tuff-aktivister som i onsdags gjode ett utskick till uppåt 400 adresser. Det innehöll kalendarium och TUFF-bladet aug-sept 2006
....till Tuffs kommande arrangemang:
På lördag den 2 sept kl 11-16 loppis på ängen nedanför COOP vid Tyresö Centrum
Diskussionskaféet Filosofika måndagen den 4 sept. kl 19. Ämne ”Historiens slut –och ideologiernas?” ”Historiens slut” var titeln på den amerikanske professorn Francis Fukuyamas uppmärksammade bok 1992. Han menade att efter Berlinmurens fall och Sovjetkommunismens kollaps hade den västliga demokratin och den liberala marknadsekonomin slutgiltigt segrat. Det är en uppfattning som välkomnats av de neokonservativa men blivit kritiserad av andra. Frågan om ideologierna också har tagit slut speglar snarare den svenska valdebatten, där moderaterna kallar sig arbetarparti och socialdemokraterna tiger om socialism.
söndag, augusti 20
UNGDOMSSYNDER OCH TILLNYKTRING
Det lär stå i Bibeln att förfädernas ogärningar drabbar de efterkommande intill tredje och fjärde led. Så länge man inte får välja föräldrar eller farföräldrar verkar det obegripligt orättvist.
Många gånger blir gamla människor uthängda för vad de gjorde och tyckte som barn eller tonåringar. Nu är det den tyske nobelpristagaren i litteratur, vänsterdebattören Günter Grass som får löpa gatlopp hos de indignerade för vad han som tonåring gjorde i krigets och diktaturens Tyskland. Redan som femtonåring hade han ansökt om att få göra ubåtstjänst och som sjuttonåring kom han med i Waffen-SS.
Historielöshet är en alltför vanlig åkomma, inte minst bland efterkloka moralister, som vill väcka medial uppmärksamhet. Man använder dagens värderingar och omständigheter på gångna tider för att självgott kunna fördöma i stället för att förklara.
Jag ägnar mig ibland åt en elak tankelek. Hur skulle dagens firade opinionsbildare i mittfårans trängsel ha betett sig om de varit tyskar under Hitlertiden, ryssar under Stalintiden, amerikaner under Vietnamkriget eller den stora kommunistskräckens tid, britter under kolonialismens glansdagar etc etc...? Svaret blir att de nog med sina fina näsor för det gångbara hade varit lika framgångsrika som nu. Opportunism har i alla tider varit en lockande åskådning.
Som barn och tonåring tar man lätt intryck av sin omgivning, är känslig för grupptrycket och påverkas av informationsflödet. Det kan i demokratier vara ensidigt, i diktaturer och i krigförande länder är det rena hjärntvätten. Jag minns hur vi småpojkar ville bli krigiska hjältar. Redan som trettonåring var jag alltså landsstormspojke. Nio år senare förde jag under en repövning befäl över en pluton. Jag var en ung stridis
Alltså jar jag inga illusioner om mig själv som ung och lättlurad. Hade jag varit tonåring i nazityskland och utsatts för den tidens dominerande trend hade jag väl tagit värvning i Waffen-SS, den tuffaste av soldatutbildningar. Som tonårig ryss på 1930-talet och utsatt för den indoktrineringen hade jag nog sökt mig till de enheter som i främsta ledet bekämpade ”folkets fiender”. Kanske hade jag rentav blivit en duktig ung officer i NKVD med allt vad det inneburit av nackskott och transporter till Gulag. Hade jag varit tonårig amerikan kring 1950 hade jag antagligen blivit offer för den tidens kommunistskräck. Som god amerikan hade jag upprörts över dem som påstods ägna sig åt ”oamerikansk verksamhet”. Som ung, hjärntvättad och kanske karriärsugen hade jag kanske rentav angivit kompisar, som yttrat sig självständigt och ”oamerikanskt”. Om jag hade varit tonåring i USA femton år senare hade väl marinkåren lockat, en utbildning som i hårdhet snarast överträffar den i Waffen-SS.
Jag hade tur som inte var tonåring i Tyskland. Om jag inte funnits bland de miljoner som dödades hade jag blivit vanärad för livet. Hade jag som ryss inte tillhört de tiotals miljoner som strök med under kriget hade jag i dag stultat fram som en julgran, behängd med medaljer. Hade jag undgått döden i Vietnam och den posttraumatiska stressen efteråt skulle jag ha varit krigshjälte. Om jag stupat hade mitt namn för evigt varit inristat på den där minnestavlan i Washington. Glory, glory.
Sen kan jag fortsätta den här tankeleken. Hade jag som tonåring varit britt.... israel....arab,,,, kroat,,,, serb etc hade jag sannolikt med gott krigarsamvete begått krigsförbrytelser. Hoppas att jag då tillhört den segrande sidan. Annars hade jag drabbats av svåra efterräkningar.
Med stigande ålder lär man sig mer, inser att man vilseletts och börjar tala om ungdomssynder. Min militära karriär slutade i fängelse för vapenvägran. Då var jag 26.
26 år är också Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom. I Sveriges Obs (17/8) lyfter hon som inspirationskälla fram Costa Rica, som avskaffade sitt militära försvar 1949 och i stället satsat på sjukvård, utbildning och socialförsäkringssystem samt på naturvård och ekoturism. Ellinor Scheffer säger:
”Fred och demokrati uppnås aldrig med krigshandlingar eller revolution....Vi satsar i dag enorma militära resurser på en lång och cynisk omväg från konflikt via eskalerad väpnad konflikt tills vapenvila och förhandlingar möjligen kan komma till stånd. Icke-militär konflikthantering i ett tidigare stadium sparar otroliga resurser och mänskligt lidande. En smartare prioritering skulle kunna utrota världsfattigdomen och genom detta också utrota den huvudsakliga grogrunden för terrorism. För att halvera fattigdomen till 2015 krävs det enbart 50 milliarder dollar mer årligen, Det är lika mycket som Bush-regeringen ökade sin militärbudget med efter elfte september-attacken.”
Ellinor är en klok människa. Kanske har hon påverkats av sin partivän Lars Ångström, som 1985-1995 var ordförande i Svenska Freds.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1094) 2006-08-20
Många gånger blir gamla människor uthängda för vad de gjorde och tyckte som barn eller tonåringar. Nu är det den tyske nobelpristagaren i litteratur, vänsterdebattören Günter Grass som får löpa gatlopp hos de indignerade för vad han som tonåring gjorde i krigets och diktaturens Tyskland. Redan som femtonåring hade han ansökt om att få göra ubåtstjänst och som sjuttonåring kom han med i Waffen-SS.
Historielöshet är en alltför vanlig åkomma, inte minst bland efterkloka moralister, som vill väcka medial uppmärksamhet. Man använder dagens värderingar och omständigheter på gångna tider för att självgott kunna fördöma i stället för att förklara.
Jag ägnar mig ibland åt en elak tankelek. Hur skulle dagens firade opinionsbildare i mittfårans trängsel ha betett sig om de varit tyskar under Hitlertiden, ryssar under Stalintiden, amerikaner under Vietnamkriget eller den stora kommunistskräckens tid, britter under kolonialismens glansdagar etc etc...? Svaret blir att de nog med sina fina näsor för det gångbara hade varit lika framgångsrika som nu. Opportunism har i alla tider varit en lockande åskådning.
Som barn och tonåring tar man lätt intryck av sin omgivning, är känslig för grupptrycket och påverkas av informationsflödet. Det kan i demokratier vara ensidigt, i diktaturer och i krigförande länder är det rena hjärntvätten. Jag minns hur vi småpojkar ville bli krigiska hjältar. Redan som trettonåring var jag alltså landsstormspojke. Nio år senare förde jag under en repövning befäl över en pluton. Jag var en ung stridis
Alltså jar jag inga illusioner om mig själv som ung och lättlurad. Hade jag varit tonåring i nazityskland och utsatts för den tidens dominerande trend hade jag väl tagit värvning i Waffen-SS, den tuffaste av soldatutbildningar. Som tonårig ryss på 1930-talet och utsatt för den indoktrineringen hade jag nog sökt mig till de enheter som i främsta ledet bekämpade ”folkets fiender”. Kanske hade jag rentav blivit en duktig ung officer i NKVD med allt vad det inneburit av nackskott och transporter till Gulag. Hade jag varit tonårig amerikan kring 1950 hade jag antagligen blivit offer för den tidens kommunistskräck. Som god amerikan hade jag upprörts över dem som påstods ägna sig åt ”oamerikansk verksamhet”. Som ung, hjärntvättad och kanske karriärsugen hade jag kanske rentav angivit kompisar, som yttrat sig självständigt och ”oamerikanskt”. Om jag hade varit tonåring i USA femton år senare hade väl marinkåren lockat, en utbildning som i hårdhet snarast överträffar den i Waffen-SS.
Jag hade tur som inte var tonåring i Tyskland. Om jag inte funnits bland de miljoner som dödades hade jag blivit vanärad för livet. Hade jag som ryss inte tillhört de tiotals miljoner som strök med under kriget hade jag i dag stultat fram som en julgran, behängd med medaljer. Hade jag undgått döden i Vietnam och den posttraumatiska stressen efteråt skulle jag ha varit krigshjälte. Om jag stupat hade mitt namn för evigt varit inristat på den där minnestavlan i Washington. Glory, glory.
Sen kan jag fortsätta den här tankeleken. Hade jag som tonåring varit britt.... israel....arab,,,, kroat,,,, serb etc hade jag sannolikt med gott krigarsamvete begått krigsförbrytelser. Hoppas att jag då tillhört den segrande sidan. Annars hade jag drabbats av svåra efterräkningar.
Med stigande ålder lär man sig mer, inser att man vilseletts och börjar tala om ungdomssynder. Min militära karriär slutade i fängelse för vapenvägran. Då var jag 26.
26 år är också Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom. I Sveriges Obs (17/8) lyfter hon som inspirationskälla fram Costa Rica, som avskaffade sitt militära försvar 1949 och i stället satsat på sjukvård, utbildning och socialförsäkringssystem samt på naturvård och ekoturism. Ellinor Scheffer säger:
”Fred och demokrati uppnås aldrig med krigshandlingar eller revolution....Vi satsar i dag enorma militära resurser på en lång och cynisk omväg från konflikt via eskalerad väpnad konflikt tills vapenvila och förhandlingar möjligen kan komma till stånd. Icke-militär konflikthantering i ett tidigare stadium sparar otroliga resurser och mänskligt lidande. En smartare prioritering skulle kunna utrota världsfattigdomen och genom detta också utrota den huvudsakliga grogrunden för terrorism. För att halvera fattigdomen till 2015 krävs det enbart 50 milliarder dollar mer årligen, Det är lika mycket som Bush-regeringen ökade sin militärbudget med efter elfte september-attacken.”
Ellinor är en klok människa. Kanske har hon påverkats av sin partivän Lars Ångström, som 1985-1995 var ordförande i Svenska Freds.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1094) 2006-08-20
ÖVERSVÄMNINGEN I INDISKA SURAT (aug -06)
Bygger på en rapport 2006-08-18 från Bhikhu Vyas, Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) indiske partner
Surat är en stad vid Gujarats kust, ca 25 mil norr om Mumbai (Bombay). Den har över tre miljoner invånare, många av dem sysselsatta i textil- och diamantindustrierna. Den är huvudort för Surat District, som också innefattar Valod, där Tuffs partners Bhikhu och Kokila Vyas bor.
Floden Tapti rinner genom distriktet. I början av augusti tvingades man på grund av de häftiga monsunregnen att öppna luckorna vid Ukaidammen, så att tre gånger så mycket vatten som vanligt forsade ner till havet vid staden Surat. 45 kvarter i staden översvämmades och de fattiga invånarna förlorade allt utom de kläder de hade på kroppen. I över tre dygn saknade uppåt 100 000 människor rent vatten, mjölk, mat, el och telefon. Många tog sin tillflykt till taken på högre hus.
Just nu uppskattar man att ungefär 500 människor har drunknat eller dödats av hopfallande hus. De materiella skadorna både på bostäder, industrier och jordbruk är mycket omfattande. Enligt en preliminär beräkning har värden för 500 miljarder rupier förstörts. Det är uppåt 100 miljarder kr.
Bhikhu Vyas rapporterar, att myndigheter och många frivilligorganisationer raskt har varit på plats för att ge de många hemlösa hjälp med det nödvändigaste
Också ett 40-tal byar längs floden har drabbats. När dammluckorna öppnades steg vattnet så snabbt att de flesta bybor blev helt överraskade och fick fly hals över huvud upp på kullarna.. Flera av dem som jobbar i Tuff-projekten har nu med hjälp av Tuff-jeepen besökt människorna från dessa byar. De blev jordlösa, när den stora dammen byggdes och har sedan dess varit koytas, det vill säga säsongarbetande sockerrörshuggare. Nu står de helt på bar backe.
Tuffs indiska partners diskuterar att försöka hjälpa 4000-5000 familjer att klara en ny skörd sedan den nuvarande förstörts av vattenmassorna. Det behövs främst utsäde och en första uppskattning av kostnaderna är ca 250 000 rupier (uppåt 50 000 kr). Mera om detta i nästa Radio Tuff.
I Dharampurs hundratals små byar finns sedan några år de flesta Tuff-projekten, bland annat flera skolor för den fattiga stambefolkningens (tribals) barn. För två år sen drabbades detta område av monsunregnen men ligger en bit utanför den nu översvämmade floden Tapti. Tuffs partners tänker också i fortsättningen koncentrera sig på att utveckla detta tidigare så försummade område
-------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Åke Sandin för Radio Tuff (nr 1094) 2006-08-20
PS: TUFFS MÅNGA PROJEKT I INDIEN
Under 35 år har Tuff oupphörligt samarbetat med indiska partners. Ungefär 20 miljoner kr har skickats och förvandlats till massor av fina projekt, som underlättat tillvaron för de fattigaste av de fattiga och främst deras barn: Många skolbyggnader, elevhem, bibliotek, laboratorier, skoltält, toalett- och tvättrum,150 brunnar. Rentav en stor medicinfabrik har finansierats. 60 000 mangoträd har planterats.
Surat är en stad vid Gujarats kust, ca 25 mil norr om Mumbai (Bombay). Den har över tre miljoner invånare, många av dem sysselsatta i textil- och diamantindustrierna. Den är huvudort för Surat District, som också innefattar Valod, där Tuffs partners Bhikhu och Kokila Vyas bor.
Floden Tapti rinner genom distriktet. I början av augusti tvingades man på grund av de häftiga monsunregnen att öppna luckorna vid Ukaidammen, så att tre gånger så mycket vatten som vanligt forsade ner till havet vid staden Surat. 45 kvarter i staden översvämmades och de fattiga invånarna förlorade allt utom de kläder de hade på kroppen. I över tre dygn saknade uppåt 100 000 människor rent vatten, mjölk, mat, el och telefon. Många tog sin tillflykt till taken på högre hus.
Just nu uppskattar man att ungefär 500 människor har drunknat eller dödats av hopfallande hus. De materiella skadorna både på bostäder, industrier och jordbruk är mycket omfattande. Enligt en preliminär beräkning har värden för 500 miljarder rupier förstörts. Det är uppåt 100 miljarder kr.
Bhikhu Vyas rapporterar, att myndigheter och många frivilligorganisationer raskt har varit på plats för att ge de många hemlösa hjälp med det nödvändigaste
Också ett 40-tal byar längs floden har drabbats. När dammluckorna öppnades steg vattnet så snabbt att de flesta bybor blev helt överraskade och fick fly hals över huvud upp på kullarna.. Flera av dem som jobbar i Tuff-projekten har nu med hjälp av Tuff-jeepen besökt människorna från dessa byar. De blev jordlösa, när den stora dammen byggdes och har sedan dess varit koytas, det vill säga säsongarbetande sockerrörshuggare. Nu står de helt på bar backe.
Tuffs indiska partners diskuterar att försöka hjälpa 4000-5000 familjer att klara en ny skörd sedan den nuvarande förstörts av vattenmassorna. Det behövs främst utsäde och en första uppskattning av kostnaderna är ca 250 000 rupier (uppåt 50 000 kr). Mera om detta i nästa Radio Tuff.
I Dharampurs hundratals små byar finns sedan några år de flesta Tuff-projekten, bland annat flera skolor för den fattiga stambefolkningens (tribals) barn. För två år sen drabbades detta område av monsunregnen men ligger en bit utanför den nu översvämmade floden Tapti. Tuffs partners tänker också i fortsättningen koncentrera sig på att utveckla detta tidigare så försummade område
-------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Åke Sandin för Radio Tuff (nr 1094) 2006-08-20
PS: TUFFS MÅNGA PROJEKT I INDIEN
Under 35 år har Tuff oupphörligt samarbetat med indiska partners. Ungefär 20 miljoner kr har skickats och förvandlats till massor av fina projekt, som underlättat tillvaron för de fattigaste av de fattiga och främst deras barn: Många skolbyggnader, elevhem, bibliotek, laboratorier, skoltält, toalett- och tvättrum,150 brunnar. Rentav en stor medicinfabrik har finansierats. 60 000 mangoträd har planterats.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1094) 06-08-20 till....
....till Holland som bland de 21 rikaste länderna är det land som enligt Center for Global Development mest förbättrar tillvaron för människorna i utvecklingsländerna. På platserna närmast efter Holland kommer tre skandinaviska länder: Danmark, Sverige och Norge
....till en nystartad politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för fred, mänskliga rättigheter och utveckling i Liberia. På supermaktens språk heter den Liberian Development Forum och en av dess mest aktiva är förre Tyresökillen Per Lundberg, ett år på 70-talet ordförande i Tuff. På torsdag (24/8) anordnar den en konferens i Stockholm som ska fokusera på utvecklingen i Liberia (och Västafrika i övrigt) och Sveriges roll och vilja att medverka i utvecklingen för denna region. Den äger rum i Bååtska rummet, Munkbron 17, 8 tr. i Gamla Stan
....till solidariska skolor och människor som hittills i år på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 har satt in 207 000 kr för vidare befordran till Indien. På försommaren kom resultaten från tre skolors dagsverken: Kumla skola , Tyresö 37 510 kr, Alléskolan, Floda 52 150 kr och Bergtorpsskolan, Täby 59 750 kr. Men det har också kommit mindre bidrag från enskilda och 2 730 kr från det loppis som Mona Stenberg berömvärt anordnade.
....till smarta människor som i år betalat 7 075 kr för mangogram, som är den finaste och vettigaste gåvan av alla. Det har i Indien blivit tusentals nya mangoträd att addera till de redan 60 000 som redan planterats. Det finns tre sorters mangogram: 1) för att gratta, 2) i stället för blommor, 3) för att kondolera. Kan beställas av Monica Schelin, tel 08 -712 2581 (40 träd = 200 kr 100 träd = 500 kr)
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som i många år har hjälpt fattiga gamla i Belgrad, veteraner som drabbats av många krig och demoniseringen av deras folk, serberna. I 15 år har Tuff bistått olika grupper i forna Jugoslavien. Det började med demokrati- och fredsgruppen Suncokret i kroatiska Rijeka och de senaste åren har ungefär 15 000 kr per år skickats till Lina Vuskovic för hennes arbete bland fattiga gamla i Belgrad. På Tuffs insamlingskonto har i år kommit in 9 550 kr med adress Belgrad. De som bidragit med detta är vänner till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som fyllde jämt, och till den i år bortgångne Georg Hellgren.
....till författaren Sven Lindqvist, som i fredagens DN (18/8) skriver under rubriken ”Inte ens Israel har rätt att bomba barn”. Bland annat skriver han: ”Allt fler bedömare anser att de civila offren (mer än femton gånger så många i Libanon som i Israel) är oproportionerliga i förhållande till de obetydliga militära resultat som Israel åstadkommit”. Han påpekar också att hundratals civila libaneser dödats långt ifrån några militära mål. Inlägget är ett genmäle till Leo Kramars kritik (DN 15/8) av Lindqvist. Kramar kritiserade också Lindqvist för dennes fördömande av angloamerikansk terrorbombning av Tyskland under andra världskriget. På tal om förintelsen av Dresden kallade han den brittiske historikern David Irving för ”nazist”. Däremot nämnde han inte att Irving i vintras dömdes till tre års fängelse av en österrikisk domstol för något han sagt för 17 år sen. Då var Irving ”historieförfalskare”, men nu kallas han --för att råttfärdiga Österrikes flagranta övergrepp mot yttrandefriheten?—för ”nazist”. Det har varit generande tyst om Irvings öde sedan Nils Schwartz i Expressen i vintras (21/2) kallade de österrikiska juristerna för ”shariadomare i läderbyxor” och tyckte ”att juryn var sammansatt av en samling byfånar”.
....till den brittiska tidningen The Observers Henry Porter, som (13/8) skriver om att yttrandefriheten också begränsas i den självutnämnda frihetens stamort på jorden, USA. Han berättar om att professor Douglas Giles vid Roosevelt-universitetet i Chigago nu blivit avskedad. Giles’ chef, konsthistorikern Susan Weiniger, hade förbjudit lärare och studenter att diskutera Israel och Palestina. Men det brydde sig en kvinnlig student inte om utan ställde en fråga om denna brännande konflikt. Professor Giles avstyrde inte detta och fick därför sparken. Porter menar att Giles’ avskedande är “en del av rörelsen för att undertrycka kritik av Israel på grundval att den är antisemitisk” Porter slutar sin artikel med uppmaningen: ”Låt studenter som de i Douglas Giles’ klass fråga och diskutera vad de vill!”
....till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) styrelse som sammanträdde i går, lördagförmiddag. Det närmaste som planeras är:
Utskick till medlemmarna. onsd. den 23 aug, kl 18 i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80
Höstloppis vid ängen nedanför COOP vid Tyresö C. lördag 2 sept kl 11-16 Loppisprylar mottages tacksamt!
Samtalscaféet Filosofika måndag den 4 sept kl 19 i Tuff-lokalen. Ämne: ”Historiens slut –eller ideologiernas?” Inledare: Göran Flodman och Åke Sandin
....till en nystartad politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för fred, mänskliga rättigheter och utveckling i Liberia. På supermaktens språk heter den Liberian Development Forum och en av dess mest aktiva är förre Tyresökillen Per Lundberg, ett år på 70-talet ordförande i Tuff. På torsdag (24/8) anordnar den en konferens i Stockholm som ska fokusera på utvecklingen i Liberia (och Västafrika i övrigt) och Sveriges roll och vilja att medverka i utvecklingen för denna region. Den äger rum i Bååtska rummet, Munkbron 17, 8 tr. i Gamla Stan
....till solidariska skolor och människor som hittills i år på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 har satt in 207 000 kr för vidare befordran till Indien. På försommaren kom resultaten från tre skolors dagsverken: Kumla skola , Tyresö 37 510 kr, Alléskolan, Floda 52 150 kr och Bergtorpsskolan, Täby 59 750 kr. Men det har också kommit mindre bidrag från enskilda och 2 730 kr från det loppis som Mona Stenberg berömvärt anordnade.
....till smarta människor som i år betalat 7 075 kr för mangogram, som är den finaste och vettigaste gåvan av alla. Det har i Indien blivit tusentals nya mangoträd att addera till de redan 60 000 som redan planterats. Det finns tre sorters mangogram: 1) för att gratta, 2) i stället för blommor, 3) för att kondolera. Kan beställas av Monica Schelin, tel 08 -712 2581 (40 träd = 200 kr 100 träd = 500 kr)
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som i många år har hjälpt fattiga gamla i Belgrad, veteraner som drabbats av många krig och demoniseringen av deras folk, serberna. I 15 år har Tuff bistått olika grupper i forna Jugoslavien. Det började med demokrati- och fredsgruppen Suncokret i kroatiska Rijeka och de senaste åren har ungefär 15 000 kr per år skickats till Lina Vuskovic för hennes arbete bland fattiga gamla i Belgrad. På Tuffs insamlingskonto har i år kommit in 9 550 kr med adress Belgrad. De som bidragit med detta är vänner till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som fyllde jämt, och till den i år bortgångne Georg Hellgren.
....till författaren Sven Lindqvist, som i fredagens DN (18/8) skriver under rubriken ”Inte ens Israel har rätt att bomba barn”. Bland annat skriver han: ”Allt fler bedömare anser att de civila offren (mer än femton gånger så många i Libanon som i Israel) är oproportionerliga i förhållande till de obetydliga militära resultat som Israel åstadkommit”. Han påpekar också att hundratals civila libaneser dödats långt ifrån några militära mål. Inlägget är ett genmäle till Leo Kramars kritik (DN 15/8) av Lindqvist. Kramar kritiserade också Lindqvist för dennes fördömande av angloamerikansk terrorbombning av Tyskland under andra världskriget. På tal om förintelsen av Dresden kallade han den brittiske historikern David Irving för ”nazist”. Däremot nämnde han inte att Irving i vintras dömdes till tre års fängelse av en österrikisk domstol för något han sagt för 17 år sen. Då var Irving ”historieförfalskare”, men nu kallas han --för att råttfärdiga Österrikes flagranta övergrepp mot yttrandefriheten?—för ”nazist”. Det har varit generande tyst om Irvings öde sedan Nils Schwartz i Expressen i vintras (21/2) kallade de österrikiska juristerna för ”shariadomare i läderbyxor” och tyckte ”att juryn var sammansatt av en samling byfånar”.
....till den brittiska tidningen The Observers Henry Porter, som (13/8) skriver om att yttrandefriheten också begränsas i den självutnämnda frihetens stamort på jorden, USA. Han berättar om att professor Douglas Giles vid Roosevelt-universitetet i Chigago nu blivit avskedad. Giles’ chef, konsthistorikern Susan Weiniger, hade förbjudit lärare och studenter att diskutera Israel och Palestina. Men det brydde sig en kvinnlig student inte om utan ställde en fråga om denna brännande konflikt. Professor Giles avstyrde inte detta och fick därför sparken. Porter menar att Giles’ avskedande är “en del av rörelsen för att undertrycka kritik av Israel på grundval att den är antisemitisk” Porter slutar sin artikel med uppmaningen: ”Låt studenter som de i Douglas Giles’ klass fråga och diskutera vad de vill!”
....till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) styrelse som sammanträdde i går, lördagförmiddag. Det närmaste som planeras är:
Utskick till medlemmarna. onsd. den 23 aug, kl 18 i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80
Höstloppis vid ängen nedanför COOP vid Tyresö C. lördag 2 sept kl 11-16 Loppisprylar mottages tacksamt!
Samtalscaféet Filosofika måndag den 4 sept kl 19 i Tuff-lokalen. Ämne: ”Historiens slut –eller ideologiernas?” Inledare: Göran Flodman och Åke Sandin
söndag, augusti 13
ÖGA FÖR ÖGA – OCH VI BLIR ALLA BLINDA
Rubriken är en travesti på ett citat av Gandhi. Det tycks inte finnas någon Gandhi i Libanon, Israel, Palestina, Irak Afghanistan och Sri Lanka Inte heller i USA, ja hur är det för resten i Sverige? Men man undrar vad Gandhi skulle ha kunnat göra om han hade återuppstått i något av dessa områden. Hans kampmetod, icke-våldet, firar inga triumfer där. Inte heller i hans eget land Indien, som till och med har skaffat kärnvapen.
Uttrycket öga för öga, tand för tand har sina rötter i Gamla testamentet. Det är en helig skrift för judendom, kristendom och islam, alltså för en oerhörd massa människor. Texterna är över två tusen år gamla. Därför innehåller de också ganska förfärliga uppmaningar att förinta andra folk än det av gud utvalda. Man riskerar hätska angrepp om man påpekar detta. Eva Moberg fick erfara det för några år sen, när hon kritiskt granskade Gamla testamentet. Även av annars sansade människor stämplades hon då som antisemit, ett invektiv numera så missbrukat att det förlorat mycket av sin gamla otäcka innebörd.
I USA fick George W Bush många extra röster tack vare att han utmålade sig som pånyttfödd kristen. Han är övertygad om att han står för det goda och därför har rätt, ja skyldighet, att massmörda dem som i hans ögon är onda. Men han tillämpar det där med öga för öga, tand för tand så nitiskt att det snarare är fråga om tio tänder för ett öga.
Elfte september var ett grymt massmord på 3000 oskyldiga amerikaner. Det var också första gången sedan 1812 som USA anfölls på sin egen nordamerikanska hemmaplan. Vad fransmän, tyskar, polacker, ryssar med flera européer gång på gång bittert fått erfara av krigiskt massmördande i sina länder, har amerikanerna undsluppit. Det bidrog sannolikt till att de av ren ovana överreagerade,
Kanske var det ingen överreaktion utan elfte september blev bara en välkommen förevändning att angripa Afghanistan hösten 2001 och Irak våren 2003. Det finns uppgifter om att dessa krig av USA hade förberetts långt före 11/9 2001.
Över 2000 amerikaner har dödats i Irak och det är synd om dem och deras anhöriga. Men hur många oskyldiga irakier har dödats av amerikanska bomber, granater och kulor? Här är det inte fråga om öga för öga, tand för tand, utan förmodligen 50 tänder för ett öga. Och då har inte alla irakier som dödat varandra på grund av laglösheten i ockupationens spår räknats med.
Den brittiska tidningen The Observer (6/8) redovisar en amerikansk enkät, vars resultat visar att ännu tror fantastiskt nog hälften av alla amerikaner att Irak hade massförstörelsevapen. Men ärligt nog har det ju officiellt erkänts att Saddam varken förfogade över nukleära, kemiska eller biologiska vapen. Det var det som Hans Blix hävdade för döva amerikanska och brittiska öron. Men för att rättfärdiga anfallskriget mot Irak basunerade ju västiga medier ut att Irak hade precis sådana otäcka vapen som USA och England utan minsta kritik innehar. Ja, Tony Blair eldade britternas krigsvilja med att Saddam kunde skicka iväg dödsbringande biologiska vapen inom 45 minuter. Och mikrobiologen och underrättelsemannen David Kelly, som för BBC avslöjade att den brittiska regeringen i verkligheten visste bättre, hittades död under mystiska omständigheter en tid senare.(I dagens Radio Tuff rapporterar Hampus Eckerman om att man nu inlett en undersökning om Kelly verkligen begick självmord, vilket tidigare påståtta)
Krigets första offer är som bekant sanningen. Så var det också under Vietnamkriget. De amerikanska terrorbombningarna av Nordvietnam rättfärdigades med att nordvietnamesiska små motortorpedbåtar hade angripit stora moderna amerikanska jagare i Tonkinbukten. Det var en krigsbefrämjande propagandalögn.
Ännu mera spektakulärt var propagandatricket som bidrog till att sätta i gång Gulfkriget 1991. Kuwaits oljemiljardärer hade rundhänt betalat den amerikanska reklambyrån Hill & Knowlton för att främja deras sak. Den utförde uppdraget med stor framgång: De presenterade den 15-åriga kuwaitiska flickan Nayirha, som avgav följande vittnesmål:
”Jag såg att de irakiska soldaterna kom in i sjukhuset med gevär och jag såg att de gick in i en sjukhussal där 15 spädbarn låg i sina kuvöser. De slet ut barnen från kuvöserna, tog med sig kuvöserna och lämnade spädbarnen på golvet för att dö”
Detta ”vittnesmål” spreds till den amerikanska kongressen, FN och till all världens medier. Långt senare avslöjades att Nayirah aldrig hade varit på något sjukhus. Hon var dotter till Kuwaits ambassadör i USA och hade skådespelat i en framgångsrik politisk propagandakupp.
Många minns inte längre vad ”Dödens väg” betydde 1991. Det var den väg som flyende irakiska soldater tog norrut hem till Irak. De attackerades intensivt av Natoflyget och man tror att minst 100 000 av dem dödades. Här var det tusen tänder för ett öga, för Nato förlorade något hundratal soldater, många dödade av det som på supermaktens språk kallas ”friendly fire”.
I dagens krig i Libanon är det tio tänder för ett öga. Omkring 1000 libaneser har dödats och cirka 100 israeler. Den israeliska krigföringen är obegriplig, om syftet, som det påstås, är att rädda två tillfångatagna soldater och att slå ut Hizbollah. Varför bombar man sönder vägar, broar, kraftverk och annan infrastruktur, driver upp emot en miljon människor på flykt och skitar ner det blåa solglittrande Medelhavet? För att hämnas Hizbollahs raketer som drabbar israeliska civila?
Det är mycket annat som är obegripligt. När självmordsbombare dödar oskyldiga människor hyllas de som ”martyrer”. I uppslagsboken definieras ”martyr” som någon som lider för sin övertygelse och är ett oskyldigt offer, alltså inte någon som offrar andra. Man kan förstå att man hatar dem som dödar ens anhöriga, att man vill hämnas på gärningsmännen. Men att som svar döda andra helt oskyldiga människor av samma etniska ursprung som mördarna är att grymt tillämpa den rasistiska kollektivskulden.
I Aftonbladet (9/8) skriver Yrsa Stenius om hur läkande och försonande krafter fick vägleda sydafrikanerna, när de avskaffade rasförtrycket och införde demokrati. Hon nämner kontrasten:
”I Mellanöstern har de inblandade parterna betett sig exakt tvärtom. Inget glöms och inget förlåts bland dem som leder den hårdföra politiken i Israel, i Palestina, i Hizbollahs Libanon, i hela regionen där hämndspiralerna vrider sig runt hatets axel i oändlighet.”
Vakna Gandhi, för nu gäller öga för öga och alltför många människor har alltså blivit blinda.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1093) 2006-08-13
Uttrycket öga för öga, tand för tand har sina rötter i Gamla testamentet. Det är en helig skrift för judendom, kristendom och islam, alltså för en oerhörd massa människor. Texterna är över två tusen år gamla. Därför innehåller de också ganska förfärliga uppmaningar att förinta andra folk än det av gud utvalda. Man riskerar hätska angrepp om man påpekar detta. Eva Moberg fick erfara det för några år sen, när hon kritiskt granskade Gamla testamentet. Även av annars sansade människor stämplades hon då som antisemit, ett invektiv numera så missbrukat att det förlorat mycket av sin gamla otäcka innebörd.
I USA fick George W Bush många extra röster tack vare att han utmålade sig som pånyttfödd kristen. Han är övertygad om att han står för det goda och därför har rätt, ja skyldighet, att massmörda dem som i hans ögon är onda. Men han tillämpar det där med öga för öga, tand för tand så nitiskt att det snarare är fråga om tio tänder för ett öga.
Elfte september var ett grymt massmord på 3000 oskyldiga amerikaner. Det var också första gången sedan 1812 som USA anfölls på sin egen nordamerikanska hemmaplan. Vad fransmän, tyskar, polacker, ryssar med flera européer gång på gång bittert fått erfara av krigiskt massmördande i sina länder, har amerikanerna undsluppit. Det bidrog sannolikt till att de av ren ovana överreagerade,
Kanske var det ingen överreaktion utan elfte september blev bara en välkommen förevändning att angripa Afghanistan hösten 2001 och Irak våren 2003. Det finns uppgifter om att dessa krig av USA hade förberetts långt före 11/9 2001.
Över 2000 amerikaner har dödats i Irak och det är synd om dem och deras anhöriga. Men hur många oskyldiga irakier har dödats av amerikanska bomber, granater och kulor? Här är det inte fråga om öga för öga, tand för tand, utan förmodligen 50 tänder för ett öga. Och då har inte alla irakier som dödat varandra på grund av laglösheten i ockupationens spår räknats med.
Den brittiska tidningen The Observer (6/8) redovisar en amerikansk enkät, vars resultat visar att ännu tror fantastiskt nog hälften av alla amerikaner att Irak hade massförstörelsevapen. Men ärligt nog har det ju officiellt erkänts att Saddam varken förfogade över nukleära, kemiska eller biologiska vapen. Det var det som Hans Blix hävdade för döva amerikanska och brittiska öron. Men för att rättfärdiga anfallskriget mot Irak basunerade ju västiga medier ut att Irak hade precis sådana otäcka vapen som USA och England utan minsta kritik innehar. Ja, Tony Blair eldade britternas krigsvilja med att Saddam kunde skicka iväg dödsbringande biologiska vapen inom 45 minuter. Och mikrobiologen och underrättelsemannen David Kelly, som för BBC avslöjade att den brittiska regeringen i verkligheten visste bättre, hittades död under mystiska omständigheter en tid senare.(I dagens Radio Tuff rapporterar Hampus Eckerman om att man nu inlett en undersökning om Kelly verkligen begick självmord, vilket tidigare påståtta)
Krigets första offer är som bekant sanningen. Så var det också under Vietnamkriget. De amerikanska terrorbombningarna av Nordvietnam rättfärdigades med att nordvietnamesiska små motortorpedbåtar hade angripit stora moderna amerikanska jagare i Tonkinbukten. Det var en krigsbefrämjande propagandalögn.
Ännu mera spektakulärt var propagandatricket som bidrog till att sätta i gång Gulfkriget 1991. Kuwaits oljemiljardärer hade rundhänt betalat den amerikanska reklambyrån Hill & Knowlton för att främja deras sak. Den utförde uppdraget med stor framgång: De presenterade den 15-åriga kuwaitiska flickan Nayirha, som avgav följande vittnesmål:
”Jag såg att de irakiska soldaterna kom in i sjukhuset med gevär och jag såg att de gick in i en sjukhussal där 15 spädbarn låg i sina kuvöser. De slet ut barnen från kuvöserna, tog med sig kuvöserna och lämnade spädbarnen på golvet för att dö”
Detta ”vittnesmål” spreds till den amerikanska kongressen, FN och till all världens medier. Långt senare avslöjades att Nayirah aldrig hade varit på något sjukhus. Hon var dotter till Kuwaits ambassadör i USA och hade skådespelat i en framgångsrik politisk propagandakupp.
Många minns inte längre vad ”Dödens väg” betydde 1991. Det var den väg som flyende irakiska soldater tog norrut hem till Irak. De attackerades intensivt av Natoflyget och man tror att minst 100 000 av dem dödades. Här var det tusen tänder för ett öga, för Nato förlorade något hundratal soldater, många dödade av det som på supermaktens språk kallas ”friendly fire”.
I dagens krig i Libanon är det tio tänder för ett öga. Omkring 1000 libaneser har dödats och cirka 100 israeler. Den israeliska krigföringen är obegriplig, om syftet, som det påstås, är att rädda två tillfångatagna soldater och att slå ut Hizbollah. Varför bombar man sönder vägar, broar, kraftverk och annan infrastruktur, driver upp emot en miljon människor på flykt och skitar ner det blåa solglittrande Medelhavet? För att hämnas Hizbollahs raketer som drabbar israeliska civila?
Det är mycket annat som är obegripligt. När självmordsbombare dödar oskyldiga människor hyllas de som ”martyrer”. I uppslagsboken definieras ”martyr” som någon som lider för sin övertygelse och är ett oskyldigt offer, alltså inte någon som offrar andra. Man kan förstå att man hatar dem som dödar ens anhöriga, att man vill hämnas på gärningsmännen. Men att som svar döda andra helt oskyldiga människor av samma etniska ursprung som mördarna är att grymt tillämpa den rasistiska kollektivskulden.
I Aftonbladet (9/8) skriver Yrsa Stenius om hur läkande och försonande krafter fick vägleda sydafrikanerna, när de avskaffade rasförtrycket och införde demokrati. Hon nämner kontrasten:
”I Mellanöstern har de inblandade parterna betett sig exakt tvärtom. Inget glöms och inget förlåts bland dem som leder den hårdföra politiken i Israel, i Palestina, i Hizbollahs Libanon, i hela regionen där hämndspiralerna vrider sig runt hatets axel i oändlighet.”
Vakna Gandhi, för nu gäller öga för öga och alltför många människor har alltså blivit blinda.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1093) 2006-08-13
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1093) 06-08-13 till....
....till Bengt Citron, som i åratal med snabba uppdateringar skött både Tuffs och Tyresöradions hemsidor. På www.tuff.fred.se finns nu bland annat det som finns utskrivet av Radio Tuffs sändningar under sommaren. På www.abcitron.net/slingan finns programmen på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) med bilder på de medverkande.
....till författaren Sven Lindqvist, som i Dagens Nyheter (7/8) skriver under rubriken ”Alla bomber mot civila är laglösa”. Han erinrar om det tillägg till Genèvekonventionen som 1977 skrevs under av 124 länder. Till dem som vägrade underskrift hörde dock USA och Israel. Paragrafen förbjuder krigshandlingar som inte begränsas till ett viss militärt mål. Lindqvist påpekar att Israel nu begår krigsförbrytelser under USA:s beskydd. Och han påminner om Vietnamkrigets och andra världskrigets terrorbombningar av civila mål:
”Brittiska nattbombningar utplånade under andra världskriget hela städer i fåfänga försök att krossa den tyska civilbefolkningens ’moral’. Amerikanerna brände ner bostadskvarteren i gott som samtliga japanska städer utom de två som sparades för den slutgiltiga ödeläggelsen: Hiroshima och Nagasaki”
....till det senaste numren av lokaltidningarna Mitt i Tyresö och Mitt i Haninge, där en helsida ägnas åt Åke Sandins mångåriga och frivilliga radiojobb och hans användning av radion ”för att sprida sitt pacifistiska budskap” som det står i rubriken. En förstasidesrubrik har texten: ”Med Åke blir radio aldrig trist”.
....till psykologen Shervin Shahnavaz för en tänkvärd insändare i DN (11/8), där han skriver:
”I ett cyniskt samspel förser krigsherrarna varandra med nödvändiiga provokationer och manipulerar för att bereda marken för sina förstörelselustar. Deras bekännelse till krig är tota. Eviga och heliga krig. De krigsherrar som döljer sig bakom mäktiga demokratiska stater sprider den största förödelsen.Terrorkonkurrensen är hård. Från marken, luften och havet skjuter de på allt och alla.. De iscensätter kidnappningar, tortyr, övergrepp och avrättningar. De ignorerar helt internationella lagar och konventioner. Stolt dokumenterar de sina och varandras illdåd, en dokumentation som levereras till medier som tacksamt ditribuerar dessa sensationella skräck- och actionfilmer, direktklipp från verkligheten.
Som samvetslösa brottslingar skyller de sedan på varandra när de för sina brott ställs inför den internationella moralens domstol. Vapenindustrierna profiterar, medan de civila industrierna trängs undan.
Drömmen om fred och ett liv befriat från våld och hot blir för många alltmer avlägsen. Det är hög tid att fredliga och anständiga människor tvärs över religiösa, politiska och nationella gränser tar initiativet. Det är dags att mobilisera den internationella fredsrörelsen som kan föra oss bort från destruktivitet och förstörelse för ökad respekt för människan, miljön och för internationell rätt”
....till Petter Larsson, som i Aftonbladet (11/8) skriver om den kraftiga ökningen av svensk vapenexport:
” Vi säljer mer vapen än nånsin, nästan tre gånger så mycket som 2001. Ungefär en tredjedel går till krigförande länder, inte minst dem som deltar i ockupationen av Irak. När nyheten i onsdags nådde Svenska Dagbladet - stort uppslagen på tidningens förstasida - fick glada vapenförsäljare prata för sin vara. Stridsfordon 90 säljer som smör. Kockums ska stärka USA:s kustförsvar. Och Bofors informationschef Christer Henebäck talade entusiastiskt om en ny granat”
...till tidningen Kvinnor för Fred, utgiven av organisationen med samma namn och med Bibbi Steinertz som redaktör. Dess julinummer har flera intressanta inslag. Bernt Jonsson refererar den livliga judiska debatten om Israels utrikespolitik. Ett upprop mot religiösa skolor för barn publiceras och det påminns om byn Deir Yassin, där massaker på palestinier ägde rum den 9 april 1948.
....till Maj Wechselmann, som i Aftonbladet (9/8) skriver om kriget i siffror, bland annat:
”Israels bombningar av Libanon är av ohyggliga dimensioner: lördag den 5 augusti stängde fyra libanesiska sjukhus. De hade inte fotogen till sina reservaggregat. Enligt CNN kommer ytterligare 11 libanesiska sjukhus att stängas inom den närmaste veckan, 15 sjukhus som i vanliga fall tar emot 30 000 akutfall om dagen. Hur många libaneser som är i behov av läkarvård efter att 800 000 människor tvingats lämna sina hem, vet vi inte. Men enligt FN-organet UNWRA bor flyktingarna delvis under helt oacceptabla sanitära förhållanden i överfyllda skolor och läger. CNN rapporterade i lördags att två stora fullastade tankfartyg ligger utanför Libanons kust. De skulle kunna rädda de 15 sjukhusens drift. Men innan de beger sig till libanesisk hamn vill båtarnas försäkringsbolag ha garantier från Israel om att de inte kommer att bli bombade. Israel vill inte utfärda sådana garantier. Orsaken till att sjukhusen inte får normal elkraft, är att Israel bombat tre kraftverk.”
....till professorn i religionshistoria Mattias Gardell, som i Svenska Dagbladet (9/8) skriver under rubriken ”Sverige hukar för Israel”:
”När palestinsk milis tillfångatog en israelisk soldat den 25 juni fördömdes "kidnappningen" i ett officiellt uttalande av utrikesminister Jan Eliasson: ’Kidnappningar av detta slag kan aldrig accepteras’. Kanske hade Eliasson kommit till denna uppfattning först den 25 juni eftersom han inte uttalat sig då israelisk militär den 24 juni tillfångatog två palestinska milismän. Men varför kom inget motsvarande utspel när israelisk militär natten till den 29 juni gick in i palestinska städer och tillfångatog 20 palestinska parlamentsledamöter varav åtta ministrar? Hur hade den svenska regeringen agerat om scenariot varit det omvända, om väpnade palestinier i en nattlig raid in i Israel bortfört ledamöter i Knesset, däribland Israels finansminister, socialminister och arbetsmarknadsminister?”
Gardell skriver också:
”Att motivera ödeläggelsen av Beirut, belägringen av Libanons hamnar och bombangrepp som hittills skördat upp emot 900 libanesiska liv, de flesta civila, med hänvisning till att Libanon inte följt en FN-resolution indikerar en israelisk förvissning om de dubbla måttstockarnas beständighet.Annars torde greppet framstått som riskabelt, då Israel i årtionden vägrat följa FN-resolutioner, bland annat 194 och 273 som handlar om flyktingarnas rätt att återvända och kräver att Israel följer FN:s delningsplan; resolution 242 som bland annat kräver ett israeliskt tillbakadragande från ockuperat område och fri sjöfart i området; och resolution 3236 som återbekräftar palestiniernas rätt till ’självbestämmande utan yttre inblandning’, ’nationellt oberoende’ och ’oförytterliga rätt att återvända till sina hem och sin egendom, från vilka de fördrivits’ ”.
....till Tuffs arbetsutskott som nu förbereder följande arrangemang:
Lördag 19 augusti kl 9.30..Ö ppet styrelsemöte i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80
Lördag 2 september kl 11-16. Loppis på ängen nedanför COOP.
Månd 4 sept kl 19. Diskussionscaféet Filosofika i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
...till alla solidariska som skickar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, men kostnader för lokalhyra, sändningsavgifter, telefon, papper och mycket annat måste täckas.
....till författaren Sven Lindqvist, som i Dagens Nyheter (7/8) skriver under rubriken ”Alla bomber mot civila är laglösa”. Han erinrar om det tillägg till Genèvekonventionen som 1977 skrevs under av 124 länder. Till dem som vägrade underskrift hörde dock USA och Israel. Paragrafen förbjuder krigshandlingar som inte begränsas till ett viss militärt mål. Lindqvist påpekar att Israel nu begår krigsförbrytelser under USA:s beskydd. Och han påminner om Vietnamkrigets och andra världskrigets terrorbombningar av civila mål:
”Brittiska nattbombningar utplånade under andra världskriget hela städer i fåfänga försök att krossa den tyska civilbefolkningens ’moral’. Amerikanerna brände ner bostadskvarteren i gott som samtliga japanska städer utom de två som sparades för den slutgiltiga ödeläggelsen: Hiroshima och Nagasaki”
....till det senaste numren av lokaltidningarna Mitt i Tyresö och Mitt i Haninge, där en helsida ägnas åt Åke Sandins mångåriga och frivilliga radiojobb och hans användning av radion ”för att sprida sitt pacifistiska budskap” som det står i rubriken. En förstasidesrubrik har texten: ”Med Åke blir radio aldrig trist”.
....till psykologen Shervin Shahnavaz för en tänkvärd insändare i DN (11/8), där han skriver:
”I ett cyniskt samspel förser krigsherrarna varandra med nödvändiiga provokationer och manipulerar för att bereda marken för sina förstörelselustar. Deras bekännelse till krig är tota. Eviga och heliga krig. De krigsherrar som döljer sig bakom mäktiga demokratiska stater sprider den största förödelsen.Terrorkonkurrensen är hård. Från marken, luften och havet skjuter de på allt och alla.. De iscensätter kidnappningar, tortyr, övergrepp och avrättningar. De ignorerar helt internationella lagar och konventioner. Stolt dokumenterar de sina och varandras illdåd, en dokumentation som levereras till medier som tacksamt ditribuerar dessa sensationella skräck- och actionfilmer, direktklipp från verkligheten.
Som samvetslösa brottslingar skyller de sedan på varandra när de för sina brott ställs inför den internationella moralens domstol. Vapenindustrierna profiterar, medan de civila industrierna trängs undan.
Drömmen om fred och ett liv befriat från våld och hot blir för många alltmer avlägsen. Det är hög tid att fredliga och anständiga människor tvärs över religiösa, politiska och nationella gränser tar initiativet. Det är dags att mobilisera den internationella fredsrörelsen som kan föra oss bort från destruktivitet och förstörelse för ökad respekt för människan, miljön och för internationell rätt”
....till Petter Larsson, som i Aftonbladet (11/8) skriver om den kraftiga ökningen av svensk vapenexport:
” Vi säljer mer vapen än nånsin, nästan tre gånger så mycket som 2001. Ungefär en tredjedel går till krigförande länder, inte minst dem som deltar i ockupationen av Irak. När nyheten i onsdags nådde Svenska Dagbladet - stort uppslagen på tidningens förstasida - fick glada vapenförsäljare prata för sin vara. Stridsfordon 90 säljer som smör. Kockums ska stärka USA:s kustförsvar. Och Bofors informationschef Christer Henebäck talade entusiastiskt om en ny granat”
...till tidningen Kvinnor för Fred, utgiven av organisationen med samma namn och med Bibbi Steinertz som redaktör. Dess julinummer har flera intressanta inslag. Bernt Jonsson refererar den livliga judiska debatten om Israels utrikespolitik. Ett upprop mot religiösa skolor för barn publiceras och det påminns om byn Deir Yassin, där massaker på palestinier ägde rum den 9 april 1948.
....till Maj Wechselmann, som i Aftonbladet (9/8) skriver om kriget i siffror, bland annat:
”Israels bombningar av Libanon är av ohyggliga dimensioner: lördag den 5 augusti stängde fyra libanesiska sjukhus. De hade inte fotogen till sina reservaggregat. Enligt CNN kommer ytterligare 11 libanesiska sjukhus att stängas inom den närmaste veckan, 15 sjukhus som i vanliga fall tar emot 30 000 akutfall om dagen. Hur många libaneser som är i behov av läkarvård efter att 800 000 människor tvingats lämna sina hem, vet vi inte. Men enligt FN-organet UNWRA bor flyktingarna delvis under helt oacceptabla sanitära förhållanden i överfyllda skolor och läger. CNN rapporterade i lördags att två stora fullastade tankfartyg ligger utanför Libanons kust. De skulle kunna rädda de 15 sjukhusens drift. Men innan de beger sig till libanesisk hamn vill båtarnas försäkringsbolag ha garantier från Israel om att de inte kommer att bli bombade. Israel vill inte utfärda sådana garantier. Orsaken till att sjukhusen inte får normal elkraft, är att Israel bombat tre kraftverk.”
....till professorn i religionshistoria Mattias Gardell, som i Svenska Dagbladet (9/8) skriver under rubriken ”Sverige hukar för Israel”:
”När palestinsk milis tillfångatog en israelisk soldat den 25 juni fördömdes "kidnappningen" i ett officiellt uttalande av utrikesminister Jan Eliasson: ’Kidnappningar av detta slag kan aldrig accepteras’. Kanske hade Eliasson kommit till denna uppfattning först den 25 juni eftersom han inte uttalat sig då israelisk militär den 24 juni tillfångatog två palestinska milismän. Men varför kom inget motsvarande utspel när israelisk militär natten till den 29 juni gick in i palestinska städer och tillfångatog 20 palestinska parlamentsledamöter varav åtta ministrar? Hur hade den svenska regeringen agerat om scenariot varit det omvända, om väpnade palestinier i en nattlig raid in i Israel bortfört ledamöter i Knesset, däribland Israels finansminister, socialminister och arbetsmarknadsminister?”
Gardell skriver också:
”Att motivera ödeläggelsen av Beirut, belägringen av Libanons hamnar och bombangrepp som hittills skördat upp emot 900 libanesiska liv, de flesta civila, med hänvisning till att Libanon inte följt en FN-resolution indikerar en israelisk förvissning om de dubbla måttstockarnas beständighet.Annars torde greppet framstått som riskabelt, då Israel i årtionden vägrat följa FN-resolutioner, bland annat 194 och 273 som handlar om flyktingarnas rätt att återvända och kräver att Israel följer FN:s delningsplan; resolution 242 som bland annat kräver ett israeliskt tillbakadragande från ockuperat område och fri sjöfart i området; och resolution 3236 som återbekräftar palestiniernas rätt till ’självbestämmande utan yttre inblandning’, ’nationellt oberoende’ och ’oförytterliga rätt att återvända till sina hem och sin egendom, från vilka de fördrivits’ ”.
....till Tuffs arbetsutskott som nu förbereder följande arrangemang:
Lördag 19 augusti kl 9.30..Ö ppet styrelsemöte i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80
Lördag 2 september kl 11-16. Loppis på ängen nedanför COOP.
Månd 4 sept kl 19. Diskussionscaféet Filosofika i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
...till alla solidariska som skickar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, men kostnader för lokalhyra, sändningsavgifter, telefon, papper och mycket annat måste täckas.
söndag, augusti 6
FYRA FALSKA "TROSARTIKLAR" OM HIROSHIMA
Dagens datum är 6 augusti 2006. Det är alltså exakt 61 år sen den japanska staden Hiroshima förintades. Låt oss se vad den 584 sidor tjocka boken ”Hiroshima’s Shadow” innehåller. Den
berättar inte bara om offrens lidanden utan fokuserar främst på de långvariga moraliska skadorna hos dem som valde att medvetet förinta hundratusentals civila liv i ett enda slag och sedan försökte rättfärdiga detta val. Vad som hände med japanerna är välkänt, påpekar författarna, men vad som hände med amerikanerna förtjänar granskning.
Boktiteln, Hiroshimas skugga, hänsyftar på den skugga av en människa, det enda som blev kvar av henne i den 5000-gradiga hettan, en skugga som brändes in i betongen. Men det är den mörka skugga som Hiroshima kastat över det följande halvseklet som är huvudämnet, ”detta monstrum med 70 000 huvuden”, som en vetenskapsman uttrycker det –så många kärnvapen fanns det faktiskt när kapprustningen nådde sin kulmen.
Den officiella beskrivningen av Hiroshima i USA har blivit en legend, som historiska forskare i stigande utsträckning har stuckit hål på, menar bokens redaktörer, Kai Bird och Lawrence Lifschultz. De smular med historiska sakargument sönder denna legends ”fyra trosartiklar” som de kallar dem.
Den första trosartikeln, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.
Den tredje amerikanska trosartikeln säger att de båda japanska städerna var legitima militära mål, en myt som Truman lanserade redan vid sitt triumfatoriska radiotal om det nya vapnet, då han kallade Hiroshima för en militärbas. Alla vet vi ju att det var hundratusentals civila som dödades och faktum var att Hiroshima valdes som mål för att staden var en av de få som ännu var relativt oförstörda av de ständiga bombningarna av japanska städer. Bara under ett enda angrepp på Tokyo i mars 1945 dödades 83 000 civila.
Den fjärde trosartikeln hävdar att människorna i Hiroshima och Nagasaki hade blivit förvarnade om vad som skulle hända. Ja, det är riktigt att amerikanerna brukade kasta ner flygblad över japanska städer, innan man terrorbombade dem. Det gjorde man inte enbart av humanitet utan också för att sprida panik bland befolkningen. Man varnade ett dussintal städer för att sedan bomba 3-4 av dem för att tvinga fram evakueringar också ur de städer som inte skulle bombas just då. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte. Det var först efter det att dessa städer hade utplånats som man kostade på sig flygblad över dem.
I boken ”Hiroshima’s Shadow” citeras Churchill, Eisenhower och andra allierade ledare, som framhållit att atombomberna inte behövdes för att tvinga fram Japans kapitulation. Men också atombombsprojektets ledare, generalen Leslie Groves citeras: ”The real purpose of building the bomb was to subdue the Soviets” (Det verkliga syftet med att konstruera bomben var att sätta Sovjet på plats). Och om radioaktiv smitta sade faktiskt general Groves: ”It is a very pleasant way to die” (Det är ett mycket behagligt sätt att dö på).
I en artikel 1998 i tidningen Arbetet skrev den numera bortgångne civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:
”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”
Så långt Folke Hagman. För att återgå till boken ”Hiroshima’s Shadow” så tar den också upp den kontrovers som inträffade, när man 1995 med pompa och retorik skulle fira 50-årsminnet av segern under andra världskriget. Först planerade USA ett frimärke som skulle hylla atombomberna, som sades ha förkortat kriget. Protesterna, inte minst från japansk sida, blev dock så häftiga att man drog in frimärket.
Värre tumult blev det om en utställning i the National Air and Space Museum. Det var den ledande amerikanska muséiinstitutionen Smithsonian, som ville påminna om krigsslutet. Men utställningen skulle inte bara innehålla ”Enola Gay”, flygplanet som släppte atombomben över Hiroshima utan också bilder på förstörelsen och diskussion om Trumans beslut att utplåna två japanska städer. Men de aktade historiker som hade varit utställningens rådgivare skulle snart utsättas för en trumeld av kritik från amerikanska veteranorganisationer och från den republikanska högern. Historikerna blev anklagade för att vara revisionister, ”ett brokigt slödder av akademiker och vänsterideologer”, för att ”hata sitt land”, ja de sades representera ”the prostitution of history”.
Kritikerna lyckades med vad författarna av boken kallar en ”historical cleansing”. Kvar i muséet blev det glänsande flygplan, Enola Gay, som hade släppt atombomben över Hiroshima, medan alla beskrivningarna av stadens och dess invånares öde försvann, liksom också varje tvivel på det berättigade i att använda atombomberna.
En annan bok från 1990-talet är Stephen Schwartz ”Atomic Audit: the Cost an Consequences of U.S. Nuclear Weapons Since 1940” (Atombokslut: Kostnader och konsekvenser av amerikanska kärnvapen sedan 1940). Här beräknas kostnaden för det amerikanska kärnvapenprogrammet från 1940 till 1996 till det helt ofattbara beloppet av 5,5 biljoner dollar, alltså 5500 miljarder dollar eller så där en 40 000 miljarder kronor. Till det ska man då också lägga de 200 till 400 miljarder dollar som det beräknas kosta att städa upp efter allt farligt avfall och liknande.
När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asitiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.
Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.
Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1092) 2006-08-06
berättar inte bara om offrens lidanden utan fokuserar främst på de långvariga moraliska skadorna hos dem som valde att medvetet förinta hundratusentals civila liv i ett enda slag och sedan försökte rättfärdiga detta val. Vad som hände med japanerna är välkänt, påpekar författarna, men vad som hände med amerikanerna förtjänar granskning.
Boktiteln, Hiroshimas skugga, hänsyftar på den skugga av en människa, det enda som blev kvar av henne i den 5000-gradiga hettan, en skugga som brändes in i betongen. Men det är den mörka skugga som Hiroshima kastat över det följande halvseklet som är huvudämnet, ”detta monstrum med 70 000 huvuden”, som en vetenskapsman uttrycker det –så många kärnvapen fanns det faktiskt när kapprustningen nådde sin kulmen.
Den officiella beskrivningen av Hiroshima i USA har blivit en legend, som historiska forskare i stigande utsträckning har stuckit hål på, menar bokens redaktörer, Kai Bird och Lawrence Lifschultz. De smular med historiska sakargument sönder denna legends ”fyra trosartiklar” som de kallar dem.
Den första trosartikeln, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.
Den tredje amerikanska trosartikeln säger att de båda japanska städerna var legitima militära mål, en myt som Truman lanserade redan vid sitt triumfatoriska radiotal om det nya vapnet, då han kallade Hiroshima för en militärbas. Alla vet vi ju att det var hundratusentals civila som dödades och faktum var att Hiroshima valdes som mål för att staden var en av de få som ännu var relativt oförstörda av de ständiga bombningarna av japanska städer. Bara under ett enda angrepp på Tokyo i mars 1945 dödades 83 000 civila.
Den fjärde trosartikeln hävdar att människorna i Hiroshima och Nagasaki hade blivit förvarnade om vad som skulle hända. Ja, det är riktigt att amerikanerna brukade kasta ner flygblad över japanska städer, innan man terrorbombade dem. Det gjorde man inte enbart av humanitet utan också för att sprida panik bland befolkningen. Man varnade ett dussintal städer för att sedan bomba 3-4 av dem för att tvinga fram evakueringar också ur de städer som inte skulle bombas just då. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte. Det var först efter det att dessa städer hade utplånats som man kostade på sig flygblad över dem.
I boken ”Hiroshima’s Shadow” citeras Churchill, Eisenhower och andra allierade ledare, som framhållit att atombomberna inte behövdes för att tvinga fram Japans kapitulation. Men också atombombsprojektets ledare, generalen Leslie Groves citeras: ”The real purpose of building the bomb was to subdue the Soviets” (Det verkliga syftet med att konstruera bomben var att sätta Sovjet på plats). Och om radioaktiv smitta sade faktiskt general Groves: ”It is a very pleasant way to die” (Det är ett mycket behagligt sätt att dö på).
I en artikel 1998 i tidningen Arbetet skrev den numera bortgångne civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:
”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”
Så långt Folke Hagman. För att återgå till boken ”Hiroshima’s Shadow” så tar den också upp den kontrovers som inträffade, när man 1995 med pompa och retorik skulle fira 50-årsminnet av segern under andra världskriget. Först planerade USA ett frimärke som skulle hylla atombomberna, som sades ha förkortat kriget. Protesterna, inte minst från japansk sida, blev dock så häftiga att man drog in frimärket.
Värre tumult blev det om en utställning i the National Air and Space Museum. Det var den ledande amerikanska muséiinstitutionen Smithsonian, som ville påminna om krigsslutet. Men utställningen skulle inte bara innehålla ”Enola Gay”, flygplanet som släppte atombomben över Hiroshima utan också bilder på förstörelsen och diskussion om Trumans beslut att utplåna två japanska städer. Men de aktade historiker som hade varit utställningens rådgivare skulle snart utsättas för en trumeld av kritik från amerikanska veteranorganisationer och från den republikanska högern. Historikerna blev anklagade för att vara revisionister, ”ett brokigt slödder av akademiker och vänsterideologer”, för att ”hata sitt land”, ja de sades representera ”the prostitution of history”.
Kritikerna lyckades med vad författarna av boken kallar en ”historical cleansing”. Kvar i muséet blev det glänsande flygplan, Enola Gay, som hade släppt atombomben över Hiroshima, medan alla beskrivningarna av stadens och dess invånares öde försvann, liksom också varje tvivel på det berättigade i att använda atombomberna.
En annan bok från 1990-talet är Stephen Schwartz ”Atomic Audit: the Cost an Consequences of U.S. Nuclear Weapons Since 1940” (Atombokslut: Kostnader och konsekvenser av amerikanska kärnvapen sedan 1940). Här beräknas kostnaden för det amerikanska kärnvapenprogrammet från 1940 till 1996 till det helt ofattbara beloppet av 5,5 biljoner dollar, alltså 5500 miljarder dollar eller så där en 40 000 miljarder kronor. Till det ska man då också lägga de 200 till 400 miljarder dollar som det beräknas kosta att städa upp efter allt farligt avfall och liknande.
När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asitiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.
Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.
Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1092) 2006-08-06
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1092) 06-08-06 till....
....till alla dem som i dag avstår från att njuta av det fina sommarvädret och i stället med anledning Hiroshimadagen manifesterar sitt motstånd mot krig och massförstörelsevapen. Tuff (Tyresö Ulands- och FredsFörening) tjuvstartade redan i går i Tyresö centrum med utdelning av flygblad. Dessutom delades papperstranor ut. Det är en japansk symbol för kampen mor kärnvapnen. Erika Husberg hade vikt tranorna och i Tyresö centrum fanns Sylvia Ljungdahl, Bitte Isacsson, Ingrid Hellgren, Eva Ehrstedt, Monica Schelin och Åke Sandin. Solidariska människor lade 706 kronor insamlingsbössor, ett välbehövligt bidrag till Tuffs arbete mot krigiska massmord. Andra kan bidra genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6
....till den israeliske infanterikaptenen Amir Paster som dömts till 28 dagars militärfängelse för sin vägran att deltaga i kriget i Libanon. Han uppger som skäl att kriget drabbar civila och att det är motsatsen till de värderingar han har uppfostrats med. För ett par veckor sen vägrade också den 28-årige sergeanten Itzik Shabbat att tjänstgöra på de ockuperade områdena, eftersom det skulle friställa andra för kriget i Libanon
....till Dagens Nyheters ledarsida (2/8), där Mats Wiklund skriver under rubriken ”USA tiger mot bättre vetande”. Han diskuterar om inte presidenten och kongressledamöterna låter inrikespolitiska bevekelsegrunder styra bedömningarna av våldsutbrotten i Mellanöstern. Han nämner den starka Israellobbyns inflytande i USA och citerar uppfattningen bland ett par statsvetare, att ”den som kritiserar lobbyn avfärdas omedelbart som antisemit” och att ”politiker som kritiserar Israel kan räkna med att få en effektiv och hätsk förtalskampanj på halsen”
....till den brittiske journalisten John Pilger som i Aftonbladet (31/7) under rubriken ”Imperiets tyranni” bland annat skriver:
”Amerikas journalistiska karikatyrer maler på om att Hizbollah ’beväpnas och finansieras av Syrien och Iran’ och förutskickar attacker mot de länderna, samtidigt som de håller tyst om USA:s gåvor på tre miljarder dollar om dagen i form av stridsflygplan, handeldvapen och bomber till en stat vars internationella laglöshet är ett registrerat världsrekord. Man nämner aldrig att, precis som Hamas framväxt var ett svar på de grymheter och förödmjukelser som drabbat palestinierna under ett halvt århundrade, så bildades också Hizbollah som ett försvar mot Ariel Sharons blodiga invasion av Libanon 1982 under vilken 22 000 människor dog. Man nämner aldrig att Israel intervenerar som man vill, olagligt och brutalt, i de återstående 22 procenten av det historiska Palestina och att man har förstört 11 000 bostadshus och avskilt människor från deras jordbruksmark, från deras familjer och sjukhus och skolor”
(”Tre miljarder om dagen” verkar vara väl mycket och är möjligen ett översättningsfel) Pilger är inte imponerad av den nationalistiska ensidigheten i utställningarna på National Museum of American History i Washington:
”Det ges ingen antydan om att USA:s ’stora mission’ sedan 1945 har inkluderat kuppförsök mot 50 regeringar, däribland många demokratier, liksom krossandet av folkliga rörelser som bekämpat tyranni och bombangrepp mot 30 länder, vilket resulterat i ett oräkneligt antal döda. I Centralamerika på 1980-talet ledde Ronald Reagans beväpning och utbildning av gangsterarméer till 300 000 människors död; i Guatemala beskrevs detta som folkmord av FN. Detta omnämns inte med ett ord på utställningen. Att förstå indoktrineringens makt i fria samhällen innebär att också förstå den subversiva makt som ligger innesluten i den undertryckta sanningen.”
torsdag, augusti 3
KÄRNVAPEN HOTAR OSS ALLA
KÄRNVAPEN HOTAR OSS ALLA
För 61 år sen detonerade två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Uppåt 200 000 civila brändes bort på några sekunder. Andra dog åren efteråt av strålningen. Först ett år efter massakrerna lyckades en journalist, John Hershey, ta sig in i Hiroshima. Han publicerade berättelser från ögonvittnen, bland annat:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna..…Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
I dag finns så många kärnvapen i världen att de kan utrota allt mänskligt liv flera gånger om. USA och Ryssland har tiotusentals kärnvapen, Kina 400, Frankrike 350, England 185. Även Israel, Pakistan och Indien har kärnvapen.
LILLA SADAKO OCH PAPPERSTRANORNA
När atombomben detonerade i Hiroshima var den japanska flickan Sadako 1 år. Hon överlevde men tio år senare insjuknade hon liksom många andra i leukemi på grund av den radioaktiva strålningen. Enligt en sägen skulle man klara sig om man vek 1000 papperstranor. Hon hann vika 644 tranor, innan hon dog, tolv år gammal. Hennes kamrater fortsatte att vika tranor och i Hiroshima är de sen dess symboler i kampen mot massförintelsevapen. Därför viker vi i Tuff papperstranor och delar ut dem i Tyresö centrum lördag 5 augusti kl 10.30--14.
TUFF TIGER INTE OM KÄRNVAPEN
Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) har i 39 år informerat om kärnvapen och protesterat mot dem. Tuff har dessutom i många år finansierat alldeles utmärkta projekt, främst i Indien men också i Bolivia och andra håll i tredje världen Ändå sker allt arbete frivilligt och gratis. Men hyran för Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff m m kostar. Därför skramlar vi med insamlingsbössor.
Information om TUFF kan man få på www.tuff.fred.se och genom att lyssna på
Radio Tuff på 91,4 MHz, sönd. kl 17-18 och tisd. kl 18-19.
BLI MEDLEM
Årsavgift för medlem i TUFF:
200 kr plus 80 kr för familjemedlem.
Pg 16 01 37 -6
eller bidra med en gåva
FAKTARUTA: Den 6 augusti 1945 utplånades den japanska staden Hiroshima av en atombomb, 3 dagar senare rönte Nagasaki samma öde
För 61 år sen detonerade två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Uppåt 200 000 civila brändes bort på några sekunder. Andra dog åren efteråt av strålningen. Först ett år efter massakrerna lyckades en journalist, John Hershey, ta sig in i Hiroshima. Han publicerade berättelser från ögonvittnen, bland annat:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna..…Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
I dag finns så många kärnvapen i världen att de kan utrota allt mänskligt liv flera gånger om. USA och Ryssland har tiotusentals kärnvapen, Kina 400, Frankrike 350, England 185. Även Israel, Pakistan och Indien har kärnvapen.
LILLA SADAKO OCH PAPPERSTRANORNA
När atombomben detonerade i Hiroshima var den japanska flickan Sadako 1 år. Hon överlevde men tio år senare insjuknade hon liksom många andra i leukemi på grund av den radioaktiva strålningen. Enligt en sägen skulle man klara sig om man vek 1000 papperstranor. Hon hann vika 644 tranor, innan hon dog, tolv år gammal. Hennes kamrater fortsatte att vika tranor och i Hiroshima är de sen dess symboler i kampen mot massförintelsevapen. Därför viker vi i Tuff papperstranor och delar ut dem i Tyresö centrum lördag 5 augusti kl 10.30--14.
TUFF TIGER INTE OM KÄRNVAPEN
Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) har i 39 år informerat om kärnvapen och protesterat mot dem. Tuff har dessutom i många år finansierat alldeles utmärkta projekt, främst i Indien men också i Bolivia och andra håll i tredje världen Ändå sker allt arbete frivilligt och gratis. Men hyran för Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff m m kostar. Därför skramlar vi med insamlingsbössor.
Information om TUFF kan man få på www.tuff.fred.se och genom att lyssna på
Radio Tuff på 91,4 MHz, sönd. kl 17-18 och tisd. kl 18-19.
BLI MEDLEM
Årsavgift för medlem i TUFF:
200 kr plus 80 kr för familjemedlem.
Pg 16 01 37 -6
eller bidra med en gåva
FAKTARUTA: Den 6 augusti 1945 utplånades den japanska staden Hiroshima av en atombomb, 3 dagar senare rönte Nagasaki samma öde
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)