MÄRKLIGT ACCEPTERADE ETNISKA RENSNINGAR.

SERBERNA
Minns ännu med en viss stolthet att jag tillhörde de hundratals som Per Ahlmark 1999 i Dagens Nyheter klumpade ihop som ”den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”. Vi hade protesterat mot att världens i särklass starkaste militärallians anföll ett litet europeiskt land, Jugoslavien. Anfallskrig, som Joachim von Ribbentrop hängdes för i Nürnberg 1946, hade plötsligt i Orwells efterföljd blivit en ”humanitär intervention”

Hur humanitärt blev det egentligen? Ett av syftena var att förhindra etnisk rensning i Kosovo. Men där har människorna aldrig drabbats av en så snabb utrensning som sedan Nato-anfallet 1999. Men det handlar om förlorarna, serberna, och då är vår upprördhet som vanligt mycket disciplinerad. Vi har fått höra väldigt mycket om Srebrenica, men hur många känner till vad som samma år hände i Krajina? Där anföll kroaterna med västs goda minne, serber dödades och hundratusentals fördrevs från sina hem utan möjlighet att återvända. Det Serbien som under många år plågats av krig och sanktioner har till råga på eländet också fått bli en fristad för många hundra tusen utblottade flyktingar.

TJETJENERNA OCH POLACKERNA
Att tyskarna under andra världskriget deporterade människor och möblerade om rejält i sina ockuperade områden i öster har vi fått mycket information om. Och i Nürnberg 1946 hängdes tyska ledare bland annat för dessa etniska rensningar. Men också segermakterna var flitiga folkfördrivare. I Stalins Ryssland flyttades flera folk iväg under andra världskriget, bland annat tjetjenerna. Den 23 februari har de sin sorgedag för denna dag år 1944 deporterades till Kazakstan hela det tjetjenska folket, män, kvinnor och barn. Om detta skriver den modiga ryska journalisten Anna Politkovskaja:

”Många dog under den hårda transporten i godsvagnar och många dukade under för svält och umbäranden i det hårda klimatet på stäppen och i gruvorna där de arbetade.... En hel generation tjetjener, just den nuvarande politiskt aktiva generationen, föddes i landsflykt. Inte förrän 1957 fick tjetjenerna återvända.”

Under andra världskriget deporterades en dryg miljon polacker till Sovjetunionen. De mest omtalade är de uppåt 15 000 polska officerare och poliser som 1940 dödades med nackskott i Katyn och på två andra ställen. Vid krigets slut bestämde segermakterna att de polska gränserna skulle flyttas många mil västerut. Östra Polen tillföll Sovjetunionen och miljoner polacker fördrevs från sina hem. Deras lidanden minskades dock av att många av dem fick flytta in i fördrivna tyskars hus.

TYSKARNA
Den största och sannolikt grymmaste av etniska rensningar i Europas historia ägde rum kring krigsslutet 1945. Den är nedtystad, för det var tyskarna som var offren och dem har vi indoktrinerats med att inte ömka. De var ju enligt alla berättelser -- från Hollywood till Moskva-- bara sadister och bödlar. Men faktum är att ca 14 miljoner tyskar fördrevs från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och nedre Donau, där deras förfäder hade bott och verkat i många generationer. Adenauer uppgav att sex miljoner –en populär siffra vid historiska överdrifter-- strök med på kuppen. Men det var, illa nog, 2,2 miljoner tyska civila som dog/dödades vid denna etniska rensning, många kvinnor och flickor efter bestialiska våldtäkter. De överlevande fick tränga ihop sig i det sönderbombade resttysklands ruinstäder.

I mina tusentals radioprogram har jag bland annat intervjuat Tyresöbor, uppvuxna i 60-70 olika länder. Jag trodde att jag visste massor om 1900-talets historia, tills jag då pratade med ett antal tyskfödda. Vad de berättade om krigsförbrytelser och övergrepp mot dem har tvingat mig att delvis revidera min alltför svart-vita bild av historien. Sedan har jag också bland annat läst den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred Maurice de Zayas’ böcker, till exempel ”The German Expellees – Victims in War and Peace” och ”Die Angloamerikaner und die Vertreibung der Deutschen”. De har bekräftat gräsligheterna, som har framkommit vid mina intervjuer och placerat dem i ett större sammanhang. Men det är sådant våra likriktade - eller okunniga?- medier aktar sig för att berätta om.

PALESTINIERNA
I Aftonbladet för en vecka sen (06-05-14) skriver den israeliska författaren Susan Nathan bland annat:

”1948 är ett år av ’katastrof’ eller ’Nakba’ för palestinierna. Detta år är ihågkommet för den brutalitet som då utövades på alla områden, inte minst den beslutsamma etniska rensningen av de arabiska byarna. Åtminstone 500 av dessa byar förstördes och deras invånare drevs bort från sina hem och sin jord.

Hon berättar om hur hon besöker platsen där den palestinska byn Hawsha en gång låg och förgäves spanar efter resterna av den:

”I Hawsha begicks en massaker, den största i norra Israel. De skräckslagna och flyende invånarna sköts ner, massakrerades i sin egen by, bara därför att de befann sig på platsen och inte ingick i planerna för den judiska stat som skulle skapas.”
Palestinska gästarbetare utvisades från Kuwait 1991 sedan Arafat tagit ställning för Saddam Hussein i den konflikten. De blev offer för den irrationella och inhumana kollektivskulden, som varit en förevändning för så många grymma brott mot mänskliga rättigheter. Många begav sig då till Irak, där de sedan den angloamerikanska ockupationen 2003 levt farligt. För att inte mördas har många palestinier tvingats fly och bor nu i eländiga flyktingläger i den jordanska öknen.

VE DE BESEGRADE!
I det svenska fängelset Hinseberg sitter en 76 år gammal bosnienserbisk dam, Biljana Plavsic, dömd i Haag bland annat för etnisk rensning till ett straff som i praktiken innebär livstid. I samma hus som jag bor Eva. Som femtonårig tyska genomled hon i det ockuperade Hinterpommern ett års helvete med ständiga våldtäkter och andra övergrepp, innan hon liksom miljoner av sina landsmän etniskt rensades. För detta har inte en enda dags fängelsestraff dömts ut, ty denna etniska rensning beslutades i Potsdam 1945 av segermakternas ledare, bland andra Stalin och Churchill.

Slutsatsen är att segrarnas etniska rensningar accepteras. För förlorarna gäller fortfarande cyniska romares tvåtusenåriga konstaterande: Vae victis = Ve de besegrade!
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1081) 2006-05-21