GUBBGNÄLL?
Jag har aldrig aktivt engagerat mig i partipolitik. Det skäms jag lite för, eftersom jag har förmånen att leva i en demokrati. Men åtta gånger per år knallar jag omkring i massor av trappor med en tidning som ges ut av ett parti. Dels gör jag det därför att denna tidning också skriver om det frivilliga föreningslivet, till exempel om Tyresöradion, dels ligger Tyresö i mörkaste medieskugga, så all information är viktig. Gud vet om jag inte skulle acceptera att vara frivilligt tidningsbud åt det andra partiets tidning också. I varje fall förser jag ibland också den tidningen med texter och foton
Det är dessutom trevligt att som omväxling känna sig ung, för de verkligt unga tycks numera strunta blankt i såna här obetalda jobb. Har de möjligen hjärntvättats av den alltmer förhärskande marknadsekonomin, så att de helst vill ha betalt också för att bädda sin gen säng? Det är i stället mentalt unga 50 + som i dag ställer upp på oavlönat arbete och verkar vara de mest aktiva i olika föreningar. Vår demokratis grundbult, folkrörelsetraditionen, är i fara fruktar jag i pessimistiska stunder.
Hoppas verkligen att detta var osakligt gubbgnäll.
POLITIKERNA VÅRA NYA SPOTTKOPPAR
En av de tusentals intervjuer jag gjort på radion med olika Tyresöbor var för nio år sen med en tjej, som just hade börjat engagera sig politiskt. Hon sa bland annat: ”Det räcker inte att man bara ligger och fiser i soffan framför teven och är missnöjd och tror sig veta bäst. I en demokrati går det faktiskt att påverka om man engagerar sig.”
Nu är det dock så, att vi som inte längre har våra morsor att sparka på har ersatt dessa spottkoppar med våra politiker. Politikerföraktet är ofta förvånansvärt okunnigt, i bästa fall historielöst men dessvärre ibland rent fascistiskt.
Det senaste i denna genre är ett ”uppror” mot politikernas löner, som fått genomslag i medierna. I radioprogrammet Ring P1, en slags folklig klagomur, ondgjorde sig flera gnällspikar över Göran Perssons lön. Det uppgavs att han tillsammans med sin Anitra tjänade 350 000 per år, därav 116 000 kr till Persson. Det innebär faktiskt att generaldirektören för Systembolaget har dubbelt så mycket betalt som Sveriges statsminister. Andra generaldirektörer tjänar mer än Anitra. De för kritik relativt skyddade toppbyråkraterna tycks alltså ha ett högre värde än till och med vår statsminister. Detsamma gäller också lokalt. I Tyresö har kommundirektören mer betalt än de moderata kommunalråden, som möjligen kommer upp på samma lönenivå som förvaltningscheferna.
Då ska vi inte tala om direktörerna i det privata näringslivet. Där finns det tusentals med högre löner än statsministern och dess högsta chefer har i sin vulgära girighet mångdubbelt mera än han inte bara i lön utan också i märkliga bonusar.
Hur är det förresten med mediecheferna? Inte nöjer sig chefredaktörerna för våra största tidningar med samma lön som Göran Persson? Eller bossarna för våra olika TV-kanaler? Men om detta vet vi inget för våra mäktiga medier vill inte kacka i eget bo.
SKULDBELÄGGNING AV ”POLITIKERNA”
De som upprört protesterar mot ”politikernas” höga löner använder sig av den i allehanda skum agitation populära kollektivskulden. Faktum är ju att den överväldigande majoriteten av våra politiker är uselt betalda eller inte alls. Våra fritidspolitiker får visserligen –modesta-- timarvoden för deltagande i kommunala nämnder. Allt det jobb de gör inom partierna får de allra flesta inte ett öre för. Dessa förhållanden kan vara en av förklaringarna till att det i nygirighetens tid är så svårt att rekrytera fritidspolitiker, inte minst bland yngre människor.
Demokratins grundbult, den gamla folkrörelsetraditionen, är tyvärr på tillbakagång, något som torde glädja de fascistoida men borde bekymra oss demokrater mycket mera än att några få politiker får bra betalt. Inte bara politiska partier förlorar medlemmar utan de flesta andra föreningar har det också väldigt tufft. Allt färre väljer att komma på möten för att tillsammans med likasinnade diskutera sina hjärtefrågor och planera. Ett av skälen till att jag sen 21 år gör radio är att då når budskapet i alla fall ut till långt flera än vad man skulle locka till ett möte.
Det är faktiskt roligt att jobba frivilligt. Att jag inte får ett öre för allt radiojobb är inget problem. För min pension på 11 000 i månaden klarar jag inte bara falukorven utan tyvärr också både röken och kröken. Och visst har jag TV, framför vilken också jag ibland ligger och fiser.
Men inga aldrig så spännande TV-program kan få mig att glömma den rationelle humanisten Bertrand Russell, för ett halvsekel sedan förgrundsfigur i kampen mot barbariet i form av kärnvapen. Han skrev bland annat:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat! Om ni kan göra detta ligger vägen öppen till ett nytt paradis. Om ni inte kan det ligger inget annat framför oss än den universella döden”
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1079) 2006-05-07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar