M: Det är Succékanalen 91,4 du lyssnar på och jag heter Monica Schelin. Lyssnare har hört av sig av sagt att det vore roligt att någon frågade ut också dig Åke Sandin, du som gjort så där en 2100 program på den här kanalen med intervjuer av minst lika många människor.
Å. Jag har faktiskt blivit intervjuad några gånger och det värsta är att jag är urless på min egen röst som hörs dygnet runt. Min dröm är att många andra börjar göra program på 91,4.
M. Varför är det så få numera som vill göra radio?
Å. I dystra stunder tror jag att det inte längre är populärt med frivilligt arbete i den gamla fina folkrörelsetraditionen. Med stigande välstånd har vi paradoxalt nog blivit allt girigare, vill ha betalt för allting i vår marknadsekonomiska värld. En del tycker kanske också att radio är ett omodernt medium. Fast jag tycker att det är genialt med radio som man kan lyssna på överallt, både i bilen, på badstranden, ja till och med på muggen, och numera också vid datorn.
M. Du har i snart elva år gjort Succékanalen 91,4, men du gör på tjuguförsta året också Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, söndagar kl 17, tisdagar kl 18. Varenda vecka sen 1985! Hur i hela fridens namn har du klarat det. Är du aldrig ledig eller sjuk?
Å. Jag mår alltid mycket bättre än jag förtjänar, brukar jag påpeka. Duktiga kirurger på Södersjukhuset räddade livet på mig för drygt fem år sen. Men i allmänhet har jag haft turen att vara svårsmittad (peppar, peppar). Och det där med ledighet det klarar jag inte, då känns livet tråkigt, ja meningslöst. Livet är kort, så jag är en otålig typ
M. En stressig yngling på 74, alltså
Å Yngling var vänligt sagt men tyvärr årets stora överdrift.
M. Varje vecka gör du två saker i Radio Tuff, förutom att du intervjuar folk. Det ena är att du varje sändning är mysgubbe och delar ut en massa rosor men det andra är att du i många år vecka efter vecka har skrivit en krönika. Och den är ofta tuff och motvinds och gör alltså skäl för programmets namn, Radio Tuff.
Å. Få saker är så viktiga som att uppmuntra människor, alltså på psykologiska att ”ge positiv förstärkning” av det som är bra gjort eller sagt. Hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. I krönikorna däremot har jag möjlighet att ta ut svängarna, tala om vad jag själv tycker och jag är ingen pastor Jansson utan egna åsikter.
M. Om jag får ta upp några av dom krönikor du skrivit bara i år, så hörde jag den 5 februari i Radio Tuff nr 1066 en som delvis handlade om en hackspett. Vad har en fågel med fred och internationell solidaritet att göra?
Å. Jag måste också få berätta om mina kompisar. Även på vintern besöker jag många gånger om dan min balkong på Björkbacken. Jag sitter på en medhavd och uppvärmd kudde i en gammal trasig jacka, en hammarbyluva och en Modohalsduk. Elaka damer garvar spefullt åt mig, fast jag inser själv att jag ser löjlig ut. Åtta meter ifrån mig och på samma höjd som balkongen har jag då min kompis hackspetten. Varje dag sitter den på samma bit av ett träd och hackar och hackar. Det är helt fascinerande men också förbryllande. Så jag ringde till Sören på Vitlöksgränd, som också han är balkongsittare även vintertid men som i motsats till mig kan en del om fåglar. En av hans förklaringar var att min kompis hackspetten är en yngling som vill imponera på hackspettorna i trakten. Tänk att en jäkla fågel ska sexa till tillvaron också när man sitter och njuter på balkongen.
M. Men vad har det där med Radio Tuffs ämnen att göra, fågelskådande och ornitologi?
Å Nej, men krönikan hette ”Med en hackspetts tuffa envetenhet”, så den handlar främst om Tyresö Ulands- och Fredsförenings oerhört energiska och frivilliga jobb under 39 år. Och det gäller då långt ifrån bara Radio Tuff utan tänk på hur Tuff i 35 år har finansierat massor av jättebra projekt i Indien och andra länder. Ganska enastående av en lokalförening må det vara mig tillåtet att konstatera.
M. Ett av de senaste ämnena du har tagit upp i dina krönikor är begreppet ”ondska”. Varför tycker du så illa om användningen av det ordet?
Å. Tidigare användes det i religiösa sammanhang. Men sen blev det tyvärr ett politiskt invektiv. Iranska ayatollor kallade västvärlden för Satans hemvist och liknande. Och också västliga opinionsbildare och makthavare missbrukar flitigt ordet ondska. Reagan kallade Sovjetunionen för ondskans imperium, Bush brännmärker hela länder som han ogillar för ondskans axelmakter. Det där är otäckt och farligt, särskilt i kärnvapenåldern. Om du börjar tro att länder är besatta av ondskan, så blir det ju en gudi behaglig gärning att döda deras invånare, dessa Satans kreatur. Det räcker väl med att vi också i Sverige förr i världen torterade och grymt avrättade en massa kvinnor i den upphetsade tron att de hade ihop det med den Onde. Behovet av att demonisera andra beror kanske på att vi alla har skuldkänslor. Och då är det skönt att jämföra oss själva med de så kallade onda. Vi är i alla fall inte lika läskiga som dom intalar vi oss själva och vi får känna självgodhetens sötma.
M. Tror du inte på heliga krig?
Å. Uttrycket heliga krig är en häpnadsväckande självmotsägelse. Det finns ingenting så oheligt som krig. Krig går trots alla häftigt förskönande omskrivningar ju ut på att massmörda dom andra, inklusive deras kvinnor och barn, och det är väl den svåraste av alla synder i alla religioner. Dom som svamlar ”heliga krig” måste ju bryta mot det centrala i sina heliga böcker –skjuta sig själva i foten så att säga.
M. Du har flera gånger i radion kallat dig själv för religiöst obegåvad. Är det ett finare uttryck för att du egentligen är ateist? Fast i en tidningsintervju ombads du att nämna ett av dina motton och då citerade du den gyllene regeln ur Nya Testamentet.
Å. Det där med religiositet tror jag faktiskt har att göra med begåvning. Jag vet inte vad jag är i denna viktiga fråga. Du ska handla mot andra människor som du vill att andra ska bete sig mot dig, är en regel som är värd att kallas gyllene. Och i en av mina radiokrönikor påstod jag att det bästa idéprogrammet kunde formuleras i en enda mening: ”Vi ska verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Att dö i onödan, vad menar du med det?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan.
M. Barn dör ju inte bara av dåligt vatten, bristande hälsovård och undernäring utan ibland av naturkatastrofer. När flodvågskatastrofen inträffade minns jag att du citerade Voltaire.
Å. Nej, det är klart att många drabbas av en grym slump. Tillvaron styrs alltför ofta av slumpen. Voltaire skrev om den otäcka jordbävningen i Lissabon 1755, bland annat så här:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
På Voltaires tid sökte man förklara naturens nycker med religiösa argument, även om han själv var en avvikare, vilket framgår av den vers jag just läste. Katastrofer var straff för människors ogudaktighet. I dag, när högre makter inte är lika gångbara som förklaringsmodeller, söker vi andra syndabockar.
M. Du har inte varit nådig i dina omdömen om det svenska efterspelet till tsunamin, rentav talat om ”religiösa och politiska asgamar”. Det är väl att ta i.
Å. Kanske det, kalla det gärna för pedagogiska överdrifter. Jag har den största förståelse för att anhöriga till de över 500 svenska offren i sin sorg har ett behov att förbanna gud och hela världen, inklusive politiska makthavare. Men att man nu på femtonde månaden ältar regeringens och myndigheternas försummelser för att inte tillräckligt snabbt ha flugit hem svenska turister tyder mer på grälsjuka än omdöme. Hade det varit så att en enda svensk strök med på grund av att också Laila Freivalds försökte fira jul hade det varit lite befogat. Eller om det hade varit Göran Persson som hade skickat iväg tusentals svenskar till turistparadisen vid Indiska oceanen, men de hade ju lockats dit av resebyråerna.
M: Men i konstitutionsutskottet bland utfrågarna satt ju en av dina kära släktingar.
Å. Ja, Kerstin Lundgren, som är i riksdagen för centerpartiet, hon är min yngsta kusin. Och det är en skärpt och bra tjej, så jag unnar henne att hon under KU-förhören fick så stor medial uppmärksamhet. Synd bara att det skulle gälla det här märkliga drevet.
M. Men är det inte bra, Åke Sandin, att vi har ett riksdagsutskott som nagelfar regeringen och är en blåslampa i makthavares bakar?
Å. Jovisst, men jag tycker det skulle ha varit mera befogat om de frågat vad Sverige gjort för de 250 000 asiatiska dödsoffrens anhöriga, dessa mestadels fattiga människor, som miste inte bara nära och kära utan också i de flesta fall sina hus, båtar och andra försörjningsmöjligheter. Jag nämnde nyss den tragiska barnadödligheten i världen, och jag har kallat den för den permanenta katastrofen. För på bara en enda timme dag efter dag, år efter år, dör alltså dubbelt så många barn som antalet svenskar som tragiskt dödades av flodvågen
M. Din krönika i Radio Tuff den 12 februari hade rubriken ”Den förbannade kollektivskulden”. Varför förbannar du den?
Å. Tron på kollektivskuld är en av rasismens verkliga hörnpelare. Den grymma enfalden bakom den föreställningen kan sammanfattas så här: ”Jag känner en eskimå, som är en jäkla skitstövel. Alltså är alla eskimåer skitstövlar och ska behandlas därefter” (Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte känner någon eskimå -- eller inuit som dom kallas i dag).
M. Kan du ge några konkreta exempel på det där
Å. Det finns alltför många. Efter 11 september och terrordåden i Madrid, London och andra platser har muslimer demoniserats. Men de allra flesta muslimer är ju lika förfärade som vi andra över dessa illdåd mot oskyldiga människor. Det finns muslimska extremister förstås. Dom stämplar nu Danmark för några teckningar av Muhammed. Men det var ju inte Danmark som publicerade teckningarna utan en landsortstidning, Jyllands-Posten, och hur många i världen läste den – eller ens kände till den? Liksom 99 procent av svenska folket känner jag ingen skuld till att Sverigedemokraterna på nätet tänkte publicera dom där för muslimer kränkande teckningarna. Judarnas grymma öde under andra världskriget är ett annat exempel på den påstådda kollektivskuldens följder –liksom tyskarnas i slutet av kriget och efteråt.
M. Där hängde jag inte med. På vad sätt blev judar och tyskar offer för kollektivskulden?
Å. Jo nazisterna fokuserade på att några judar fanns bland ledande bolsjeviker i Sovjetunionen och att några judar var bland storkapitalisterna i väst, som skodde sig på folks arbetslöshet och elände. Men de allra flesta judar som blev offer var förstås varken ledande stalinister eller storkapitalister. De flesta av de 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades vid krigsslutet från öst- och mellaneuropa, varav över två miljoner dog eller dödades på kuppen hade ingen skuld till Hitlers förbrytelser. Inte heller majoriteten av de många tyskar som dog i vidriga läger efter kriget. Det finns också mera nutida exempel på kollektivskuldens förbannelse. Att hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren och hundratals av deras kyrkor, kloster och kyrkogårdar har bränts ner eller vandaliserats är därför att de falskeligen görs ansvariga för de grymma krig på Balkan Serbien var en av flera aktörer i. Hundratusentals irakier har dödats de senaste tre åren, fast de inte hade det minsta att göra med vad ett tjog självmordspiloter, de flesta saudiaraber, ställde till med den 11 september 2001.
M. Du tar ofta upp samtidshistoria i dina krönikor. Varför det?
Å. De som behärskar historien och kan välja ut passande bitar ur den och tysta ner andra, de kan därigenom påverka nuet och därmed också framtiden. Hollywood och andra västliga medier koncentrerar sig alltid på västvärldens alla hjältedåd och fina insatser, döljer dess många ogärningar till exempel kolonialismen, medan besegrade fiender framställs som otäcka krigsförbrytare. Jag försöker att ge en mindre svart-vit bild, har inte samma behov som Hollywood att dela in mänskligheten i good and bad guys.
M. Men i din krönika i Radio Tuff, Åke Sandin, av den 26 februari kallade du dig själv för historieförfalskare. Vad fick du för självkritiskt ryck då?
Å. Jag tog upp felaktigheter som jag som historielärare till massor av intet ont anande tonåringar hade lärt ut. Till exempel att tyskarna gjorde tvål av sina offer, att de hade gaskamrar för massavrättningar också i Buchenwald och Dachau, att de mördade hela fyra miljoner människor enbart i Auschwitz, att de var skyldiga till Katynmassakern på många tusen polacker och liknande som jag i antinazistiskt nit hade påstått.
M. Har du på gamla dar blivit en sån där förkättrad revisionist?
Å. Jag tycker man ska berätta om sina misstag och inte prestigefyllt försöka dölja dem. Det är löjligt hur många journalister det är som inte vill publicera sina felaktigheter. I allmänhetens ögon är det jätteintressant. Jag kastar mig alltid nyfiket över de små ”Rättelser” som ibland trots allt förekommer i våra tidningar. Märkligt nog har revisionist blivit ett skällsord. När jag läste historia –för all del för ganska länge sen—talades det med förakt om ”hovhistoriker”, dem som för att göra karriär fjäskade för makthavare. I motsats till dem framhölls revisionisterna, som granskade vedertagna sanningar och ibland kunde korrigera dem.
M. Åke Sandin, en av dina krönikor börjar med följande förfärliga mening: ”Faktum är att jag på en rad punkter helt håller med Djingis Khan, Stalin, Hitler, Pol Pot, Mussolini, Berlusconi, Bush, Churchill, bin Ladin, Sharon, ja till och med Jack Uppskäraren och Bostonstryparen”.
Å. Ja, det handlade om hur man demoniserar dissidenter. Då nöjer man sig med att citera den mening du läste upp och för att uppnå önskad effekt förtiger man de två följande som löd: ”I deras påstående om att två plus två är fyra och inte tjugotvå är jag till exempel helt enig med dem. I många andra avseenden är jag däremot kritisk mot deras åsikter och handlingar”. Citat, utryckta ur sina sammanhang, är en populär metod, när man vill brännmärka en meningsmotståndare eller få stöd för sin egen tes.
M. I dina över 2100 intervjuer här på Succékanalen 91,4 förekommer då och då den här frågan: Om du finge sitta och prata med någon eller några av alla världens människor en hel kväll, vem eller vilka skulle du välja? Vad svarar du själv på den.
Å. När jag svarat förut på den frågan har jag klämt till med Voltaire och Bertrand Russell. Jag har också velat snacka med min farmor som dog 20 år innan jag föddes efter ha fött tretton barn, av vilka fyra dog i tidig ålder. Det är ett kvinnoöde som fascinerar mig. Men den här gången väljer jag att ha Stanislav Petrov i soffan. Honom har jag skrivit om.
M. Är det den förre tyresöbon som dömdes till åtta års fängelse för kuppen mot Nationalmuseum och som du intervjuade i höstas?
Å. Nej, han heter Alexander Petrov och är också en intressant kille. Stanislav Petrov är en rysk överste och hjälte –eller antihjälte för han vägrade tack och lov att lyda order och förhindrade därigenom katastrofernas katastrof. I september 1983 var han chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Natten den 26 september började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapenladdningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.
Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.
I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.
M. Vad skulle du prata med honom om?
Å. I varje fall skulle jag tacka honom, kanske bjuda honom på någon lämplig hälsodryck. Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter. Stanislav Petrov däremot är bortglömd, trots att det kanske är tack vare honom vi alla lever i dag.
M. Du har skrivit så mycket och länge att vi under den här halvtimmen bara har hunnit nosa lite här och var i några få av dina många krönikor. Men många av dem finns i dina bloggar. Hur hittar man dom på nätet?
Å. Adresserna är www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com
M. Tack Åke Sandin
Å. Tack själv Monica Schelin
----------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänds på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, 19 mars –9 april 2006 )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar