Visst vänder jag mig ännu om efter blondiner. Men det är mest en gammal reflex, för i min ålder minns man knappt varför man gör det. Av kvinnor föredrar jag numera nunnor. Jag inbillar mig att de inte kräver något av mig. Att tänka på dem vållar alltså inte någon prestationsångest.
På ett annat plan älskar jag dock blondiner. De är helt accepterade måltavlor för roliga men extremt diskriminerande vitsar. Sedan många år är ett stående inslag på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) limerickar och historier, många rumsrena men - gud hjälpe!- också många andra. Nyligen kallade en kvinnlig lyssnare oss för ”gubbsjuka gamlingar”. Det är ingen oäven beteckning, fast jag minns vad den 92-årige författaren, ”snusketören” och tuff-aktivisten Roland Schütt sa på tal om gubbsjuka: ”Jag gubbsjuk? I så fall har jag för fan varit det i åttio år, för jag drabbades av den sjukan i tolvårsåldern!”
Över hundra av de 2100 program jag släppt ut på Succékanalen 91,4 har som ämne haft vilda historier, många inskickade av lyssnare. Förbluffande många fräckisar har vi fått från kvinnor. Det stör mina gammaldags romantiska illusioner om dem. Under de här historiehalvtimmarna har vi också vältrat oss i hundratals blondinvitsar. Vi har under glada fniss och gnägg framställt blondiner som löjliga, helt puckade, ja närmast förståndshandikappade. Som god tvåa bland våra mobbningsoffer kommer norrmännen. Men det jämnar ut sig, för i Norge kommer svenskarna som tvåa efter blondinerna.
Visst är det här ren och skär rasism. Men det fina med blondiner är att denna antiblonda rasism är helt accepterad. Vi har väl sett så många amerikanska filmer framställa blonda ryssar och tyskar som svin eller töntar, att vi inte reagerar. Däremot har vi fått arga reaktioner från feminister, som menar att vi är kvinnoföraktande mansgrisar. Men det är lätt att bemöta med att vi också massor av gånger skämtat rått om killar och gubbar, dock utan att nämna hårfärg.
Egentligen borde vi välja en blondin till statsminister. Om något statligt inrättat sanningsministerium med hjälp av kluriga frågor och mediernas okritiska uppslutning då kommer fram till att 25 procent av svenskarna avvisar idén, är det inte så farligt. Herregud, en överväldigande majoritet på 75 procent tycker i så fall att det är helt okej. Och vi skulle kunna göra egna enkäter för att fixa till önskade resultat, som bevisade blondiners relativa popularitet. Vi skulle lätt kunna få fram att 40 procent inte vill ha en katolik som statsminister, över 80 procent skulle säga nej till en muslim på den posten. Och av mina norrländska landsmän skulle minst 25 procent protestera mot en skåning eller en nollåtta i Rosenbad.
Så fram för en blondin som statsminister! Hur är det för resten med Laila Freivalds? Är inte hon blondin? I varje fall har ingen tillnärmelsevis blivit så intensivt mobbad som hon de senaste femton månaderna. Hon har alltså en unik kunskap om efterkloka förståsigpåares och trendnissars hetskampanjer. Det är en ovärderlig erfarenhet och tillgång för en statsminister.
----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1073) 2006-03-26
söndag, mars 26
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1073) 06-03-26 till....
....till förlaget ”En bok för alla” som på nytt givit ut den i höstas bortgångne tuff-aktivisten Roland Schütts succébok Kådisbellan. Förstasidans text är värd att citera: ”Utöver preventivmedel finns här spiritister, atleter, socialister, hypnotisörer, judar, sängvätare, cykeltjuvar, fingerpullare, polisspioner m. fl. Dessutom Gustav V, Chagall, Strindberg och ett unikt matrecept.”
....till professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, som i DN (22/3) undrar vad som kanske hade hänt om svenska tidningar haft kvar för muslimer kränkande bilder på Muhammed, så att svenska ambassader och medborgare hade blivit angripna av terrorgrupper: ”Låt oss anta att Sveriges utrikesminister varit fullständigt passiv, trots att Sverigedemokraternas hemsida hade resulterat i protester från flera muslimska länders ambassadörer. Hur hade det låtit då, om något allvarligt inträffat, när det uppdagats att UD väl kände till hotbilden men likväl underlät att agera?”
....till veteranen bland journalister med mellanöstern som arbetsfält, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (19/3) menar att det finns ”institutionaliserad rasism” i den amerikanska pressens rapportering från Irak. Som exempel tar han den amerikanske fanjunkaren Lewis Welshofer förhörsmetoder. Han stoppade den irakiske generalen Abed Hamed Mowhoush i en sovsäck och satte sig sedan på fångens bröst tills denne kvävdes. Den amerikanske torteraren dömdes till två månaders kompaniförbud och 6000 dollar i böter. Men det som Robert Fisk ironiserar mest över är tidningarnas snyftreportage. De låter fanjunkarens fru tårögt intyga att hon älskar honom än mer nu: ”Han har alltid sagt att man måste göra det rätta och ibland är det rätta också det svåraste”. Och fanjunkare Welshofer kämpar med gråten när han säger: ”Jag beklagar djupt, om mina handlingar svärtat ner de soldater som tjänstgör i Irak”. Robert Fisk kommenterar: ”Lägg märke till att den amerikanske mördarens ånger inte riktas mot hans hjälplösa och dödade offer utan mot hans medsoldaters ära, även om några av dem såg Welshofer tvinga in generalen i sovsäcken utan att göra något för att stoppa honom”. Robert Fisk menar att den verkliga skandalen är att vi aldrig får veta något om reaktionerna från den mördade generalens familj. För han hade väl en fru och kanske barn, förmodar Fisk. Hade inte general Mowhoush blivit ett så avhumaniserat kreatur hade vi kanske fått reda på hur mycket hans anhöriga grät över hans grymma död
....till Björn Eklund och Erik Wijk, som i Aftonbladet (19/3) bland annat skriver:. ”Förklaringar till Balkankrigen som drar fram något enda utöver serbisk ondska betraktas regelmässigt som extremistiska i svensk debatt - det spelar mindre roll om det är etablerad kunskap bland forskare och diplomater världen över” De citerar också Noam Chomsky, John Pilger och Arundhati Roy: "Vi betraktar Diana Johnstones bok Dårarnas korståg som ett utomordentligt arbete som avviker från den förhärskande uppfattningen, men som gör detta med utgångspunkt i fakta och förnuftsresonemang."
....till en före detta medarbetare på New York Times, David Binder, som anser (CNSNews.com 22/3) att det prestigefyllda Pulitzerpriset för 1993 borde återtas. Med hänvisning till en ny bok av Peter Brooke om medias rapportering från krigen i forna Jugoslavien talar han om ”journalistiska förbrytelser”. De begicks enligt Brooke av John F. Burns i New York Times och Roy Gutman i Newsday. Burns fick sitt pris främst för sina skildringar av serbiska grymheter. Men nu har det uppdagats att den serbiske fånge som erkände våldtäkter, tortyr och andra hemska övergrepp själv hade blivit torterad och sedan tog tillbaka sin berättelse. Gutman blev berömd för sina skildringar av serbiska ”koncentrationsläger”, som han ofta liknade vid de nazistiska. Innehållet i flera av hans reportage var delvis hämtat från kroatisk krigspropaganda, annat var grundat på enbart hörsägen
....till Åsa Linderborg och Erik Wijk som i Aftonbladet (18/3) påminner om vad de svenska hökarna hävde ur sig för tre år sen om Irakkriget och den svenska kampanjen ”Nej till krig”. Artikeln är full av citat, låt vara lösryckta ur sina sammanhang, men nog var en massa opinionsbildare den gången ute på riktigt hal is i sitt stöd för anfallet på Irak, i sin övertygelse om alla hemska vapen som Saddam Hussein förfogade över och sin irritation över de stora folkliga demonstrationerna mot kriget
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags för lärarna vid Kumla skola i Tyresö informerade om Tuffs omfattande projekt i Indien. Kumla, ”världsmästare i solidariska skolinsatser”, gör den 11 maj ett dagsverke för projekten.
....till Tuffs Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson som gjort ett fullspäckat kalendarium för Tuffs alla aktiviteter de närmaste veckorna. Nu på lördag (1/4) finns Tuff-aktivister vid bokbord i Tyresö centrum kl 10.30 – 14.00.
....till de tuff-aktivister som i torsdags gjorde ett nytt utskick till alla medlemmar. Förutom kalendariet innehöll det Tuff-bladet med elva korta notiser om föreningens verksamhet.
....till Petter Larsson som i Aftonbladet (24/3) konstaterar att Sverige nu säljer mer vapen än någonsin. Svensk vapenexport har fördubblats under 2000-talet. Och det är inte så noga vart man säljer. Både länder med bristfälliga mänskliga rättigheter, såsom Tunisien, Pakistan och Saudiarabien, finns bland köparna liksom krigförande stater, till exempel USA och England. Larsson skriver:”I måndags krävde Svenska freds, Diakonia, Amnesty, Röda Korset och Kristna fredsrörelsen att regeringen presenterar ett förslag före valet. På så vis skulle väljarna med öppna ögon kunna ta ställning till vapenexportens framtid”.
Senare i dagens Radio Tuff redogör Rolf Lindahl från Svenska Freds för dessa frågor
....till den internationella kampanjdag mot vapenhandel och handeldvapen (det finns 600 miljoner i världen) som äger rum på lördag den 1 april. Då har Amnesty, Svenska Freds och Kristna Freds aktiviteter på tio orter i Sverige. På Medborgarplatsen i Stockholm blir det då en manifestation med musik och tal mellan kl 13 och 15.
....till Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) som fyra gånger per dygn fram till den 9 april låter Widad Zaki berätta om det prekära läget i hennes gamla hemland Irak. Widad inleder i slutet av maj ett Tuff-möte om Irak
....till alla smarta, solidariska människor som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: 1) ”Grattis”, 2) I stället för blommor” 3) ”Till minne av”, alltså för att gratulera, tacka eller beklaga sorg. De har bidragit till att i indiska Dharampur nu ca 60 000 mangoträd kunnat planteras. Ett mangogram för 300 kr innebär minst 60 mangoträd bland den fattiga stambefolkningen (tribals) i Dharampur.
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA med Göran Flodman som samtalsledare som har sin nästa träff nu på tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Är könsroller genetiskt betingade”. Inledare: Birgitta Karlfeldt. Alla hjärtligt välkomna!
...
....till professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, som i DN (22/3) undrar vad som kanske hade hänt om svenska tidningar haft kvar för muslimer kränkande bilder på Muhammed, så att svenska ambassader och medborgare hade blivit angripna av terrorgrupper: ”Låt oss anta att Sveriges utrikesminister varit fullständigt passiv, trots att Sverigedemokraternas hemsida hade resulterat i protester från flera muslimska länders ambassadörer. Hur hade det låtit då, om något allvarligt inträffat, när det uppdagats att UD väl kände till hotbilden men likväl underlät att agera?”
....till veteranen bland journalister med mellanöstern som arbetsfält, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (19/3) menar att det finns ”institutionaliserad rasism” i den amerikanska pressens rapportering från Irak. Som exempel tar han den amerikanske fanjunkaren Lewis Welshofer förhörsmetoder. Han stoppade den irakiske generalen Abed Hamed Mowhoush i en sovsäck och satte sig sedan på fångens bröst tills denne kvävdes. Den amerikanske torteraren dömdes till två månaders kompaniförbud och 6000 dollar i böter. Men det som Robert Fisk ironiserar mest över är tidningarnas snyftreportage. De låter fanjunkarens fru tårögt intyga att hon älskar honom än mer nu: ”Han har alltid sagt att man måste göra det rätta och ibland är det rätta också det svåraste”. Och fanjunkare Welshofer kämpar med gråten när han säger: ”Jag beklagar djupt, om mina handlingar svärtat ner de soldater som tjänstgör i Irak”. Robert Fisk kommenterar: ”Lägg märke till att den amerikanske mördarens ånger inte riktas mot hans hjälplösa och dödade offer utan mot hans medsoldaters ära, även om några av dem såg Welshofer tvinga in generalen i sovsäcken utan att göra något för att stoppa honom”. Robert Fisk menar att den verkliga skandalen är att vi aldrig får veta något om reaktionerna från den mördade generalens familj. För han hade väl en fru och kanske barn, förmodar Fisk. Hade inte general Mowhoush blivit ett så avhumaniserat kreatur hade vi kanske fått reda på hur mycket hans anhöriga grät över hans grymma död
....till Björn Eklund och Erik Wijk, som i Aftonbladet (19/3) bland annat skriver:. ”Förklaringar till Balkankrigen som drar fram något enda utöver serbisk ondska betraktas regelmässigt som extremistiska i svensk debatt - det spelar mindre roll om det är etablerad kunskap bland forskare och diplomater världen över” De citerar också Noam Chomsky, John Pilger och Arundhati Roy: "Vi betraktar Diana Johnstones bok Dårarnas korståg som ett utomordentligt arbete som avviker från den förhärskande uppfattningen, men som gör detta med utgångspunkt i fakta och förnuftsresonemang."
....till en före detta medarbetare på New York Times, David Binder, som anser (CNSNews.com 22/3) att det prestigefyllda Pulitzerpriset för 1993 borde återtas. Med hänvisning till en ny bok av Peter Brooke om medias rapportering från krigen i forna Jugoslavien talar han om ”journalistiska förbrytelser”. De begicks enligt Brooke av John F. Burns i New York Times och Roy Gutman i Newsday. Burns fick sitt pris främst för sina skildringar av serbiska grymheter. Men nu har det uppdagats att den serbiske fånge som erkände våldtäkter, tortyr och andra hemska övergrepp själv hade blivit torterad och sedan tog tillbaka sin berättelse. Gutman blev berömd för sina skildringar av serbiska ”koncentrationsläger”, som han ofta liknade vid de nazistiska. Innehållet i flera av hans reportage var delvis hämtat från kroatisk krigspropaganda, annat var grundat på enbart hörsägen
....till Åsa Linderborg och Erik Wijk som i Aftonbladet (18/3) påminner om vad de svenska hökarna hävde ur sig för tre år sen om Irakkriget och den svenska kampanjen ”Nej till krig”. Artikeln är full av citat, låt vara lösryckta ur sina sammanhang, men nog var en massa opinionsbildare den gången ute på riktigt hal is i sitt stöd för anfallet på Irak, i sin övertygelse om alla hemska vapen som Saddam Hussein förfogade över och sin irritation över de stora folkliga demonstrationerna mot kriget
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags för lärarna vid Kumla skola i Tyresö informerade om Tuffs omfattande projekt i Indien. Kumla, ”världsmästare i solidariska skolinsatser”, gör den 11 maj ett dagsverke för projekten.
....till Tuffs Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson som gjort ett fullspäckat kalendarium för Tuffs alla aktiviteter de närmaste veckorna. Nu på lördag (1/4) finns Tuff-aktivister vid bokbord i Tyresö centrum kl 10.30 – 14.00.
....till de tuff-aktivister som i torsdags gjorde ett nytt utskick till alla medlemmar. Förutom kalendariet innehöll det Tuff-bladet med elva korta notiser om föreningens verksamhet.
....till Petter Larsson som i Aftonbladet (24/3) konstaterar att Sverige nu säljer mer vapen än någonsin. Svensk vapenexport har fördubblats under 2000-talet. Och det är inte så noga vart man säljer. Både länder med bristfälliga mänskliga rättigheter, såsom Tunisien, Pakistan och Saudiarabien, finns bland köparna liksom krigförande stater, till exempel USA och England. Larsson skriver:”I måndags krävde Svenska freds, Diakonia, Amnesty, Röda Korset och Kristna fredsrörelsen att regeringen presenterar ett förslag före valet. På så vis skulle väljarna med öppna ögon kunna ta ställning till vapenexportens framtid”.
Senare i dagens Radio Tuff redogör Rolf Lindahl från Svenska Freds för dessa frågor
....till den internationella kampanjdag mot vapenhandel och handeldvapen (det finns 600 miljoner i världen) som äger rum på lördag den 1 april. Då har Amnesty, Svenska Freds och Kristna Freds aktiviteter på tio orter i Sverige. På Medborgarplatsen i Stockholm blir det då en manifestation med musik och tal mellan kl 13 och 15.
....till Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) som fyra gånger per dygn fram till den 9 april låter Widad Zaki berätta om det prekära läget i hennes gamla hemland Irak. Widad inleder i slutet av maj ett Tuff-möte om Irak
....till alla smarta, solidariska människor som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: 1) ”Grattis”, 2) I stället för blommor” 3) ”Till minne av”, alltså för att gratulera, tacka eller beklaga sorg. De har bidragit till att i indiska Dharampur nu ca 60 000 mangoträd kunnat planteras. Ett mangogram för 300 kr innebär minst 60 mangoträd bland den fattiga stambefolkningen (tribals) i Dharampur.
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA med Göran Flodman som samtalsledare som har sin nästa träff nu på tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Är könsroller genetiskt betingade”. Inledare: Birgitta Karlfeldt. Alla hjärtligt välkomna!
...
söndag, mars 19
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1072) 06-03-19 till....
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas, som nu glatt meddelar att tre av Tuff-skolorna i Dharampur, nämligen Khanda, Tamachhadi och Chandvagan, nu äntligen fått telefonförbindelse. Det belyser vilket bortglömt område det här har varit. Bhikhu Vyas: ”Telefoner underlättar enormt kommunikationen och administrationen av skolorna”. Skolan Tamachhadi fick förra månaden också elektricitet.
....till den brittiska tidningen The Guardian (13/3), där Richard Norton-Taylor skriver om engelska soldater som blivit vapenvägrare. En av dem är 28-årige Ben Griffin i Special Air Service som efter tre månader i Bagdad nu hoppat av eftersom han anser att Irakkriget var ett omoraliskt angrepp: ”Jag är arg på politikerna som ljög för oss om kriget. Men allra viktigast anslöt jag mig inte till den brittiska armén för att utföra amerikansk utrikespolitik” Han uppger att han bevittnat hur amerikaner i Irak begått dussintals förbrytelser. En annan brittisk vägrare är flyglöjtnanten Malcolm Kendall-Smith. Han är ställd inför krigsrätt men hans advokat hänvisar till invasionen av Irak stred mot folkrätten och därför olaglig liksom orderna att deltaga i kriget.
....till Mark Nykanen i Seattle Post-Intelligencer (10/3) som påminner om de 125 000 amerikanska krigsvägrare som flydde till Kanada under Vietnamkriget. Många stack också till Sverige och inte minst Tuff tog hand om åtskilliga här i Tyresö. Nu har strömmen av amerikanska desertörer på nytt börjat till Kanada. Där finns ännu många av de gamla vietnamkrigsvägrana. Dessa förbereder nu en återförening och de välkomnar de nya vägrarna, bland annat med motiveringen: ”Vi känner det väsentligt att räcka dem en hjälpande hand, därför att de är föredömen i icke-våld i en tid som skriker efter icke-våldsliga lösningar på konflikter”
....till de sextio procent av amerikanerna, som nu anser att anfallet på Irak för tre år sen var ett misstag. Undrar vad de andra fyrtio procenten grundar sina åsikter på.
....till historikern Åsa Linderborg, som i Aftonbladet (15/3) ställer frågor om svenskarnas påstådda antisemitism. Hon tycker, att man försöker underbygga den av medierna stort uppmärksammade undersökningen genom språkliga glidningar och tvetydigheter som kan förvränga det som man objektivt påstår sig kartlägga. Hon påpekar att 86 % av de tillfrågade inte anser att judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning i ekonomiska och politiska syften. Och några av de återstående 14 procenten kanske bara menat att enstaka judar gör det, menar hon. Några svenskar har också tyckt att judarna har makt över media. Linderborg undrar om man ens får ifrågasätta Bonniers inflytande över svenska media utan att bli stämplad som antisemit. Att var tionde svensk anser att ”Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden” behöver enligt Linderborg inte betyda att de vill Israels utplånande, bara att de är kritiska mot Israels politik.
....till professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, som i Svenska Dagbladet (17/3) är
kritisk mot undersökningen om svensk antisemitism och bland annat skriver: ”Genom att i frågeformuleringar försåtligt och konsekvent lyfta fram ”judarna” som en homogen grupp för svarspersonen att förhålla sig till riskerar undersökningen att bidra till att skapa ett vi-dom-tänkande, där ’judarna’ ställs mot ’oss andra’. Enda sättet att inte bli delaktig i denna kollektivisering av judar som grupp är att låta bli att fylla i enkäten. Det har också 41 procent av de tillfrågade gjort.”
....till Svenska Freds arbetsgrupp om ICC (Internationella brottsdomstolen), som tillsammans med Stockholms Universitets Utrikespolitiska Förening inbjuder till ett seminarium om internationell rätt. Tid: tisdag den 21 mars kl 19. Plats Stockholms universitet, sal D 8. Mera om ICC i ett kommande inslag i dagens Radio Tuff
....till de 34 solidariska och uppmuntrande människor som hittills i år utöver medlemsavgiften som gåvor har betalat 6 630 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men lokalhyra, sändningsavgifter med mera kostar.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som har sin nästa träff tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Könsroller –är de genetiskt betingade?
....till Tuff som i går hade sitt 39:e årsmöte. Sylvia Ljungdahl återvaldes till odförende i en styrelse på 14 personer.
....till den brittiska tidningen The Guardian (13/3), där Richard Norton-Taylor skriver om engelska soldater som blivit vapenvägrare. En av dem är 28-årige Ben Griffin i Special Air Service som efter tre månader i Bagdad nu hoppat av eftersom han anser att Irakkriget var ett omoraliskt angrepp: ”Jag är arg på politikerna som ljög för oss om kriget. Men allra viktigast anslöt jag mig inte till den brittiska armén för att utföra amerikansk utrikespolitik” Han uppger att han bevittnat hur amerikaner i Irak begått dussintals förbrytelser. En annan brittisk vägrare är flyglöjtnanten Malcolm Kendall-Smith. Han är ställd inför krigsrätt men hans advokat hänvisar till invasionen av Irak stred mot folkrätten och därför olaglig liksom orderna att deltaga i kriget.
....till Mark Nykanen i Seattle Post-Intelligencer (10/3) som påminner om de 125 000 amerikanska krigsvägrare som flydde till Kanada under Vietnamkriget. Många stack också till Sverige och inte minst Tuff tog hand om åtskilliga här i Tyresö. Nu har strömmen av amerikanska desertörer på nytt börjat till Kanada. Där finns ännu många av de gamla vietnamkrigsvägrana. Dessa förbereder nu en återförening och de välkomnar de nya vägrarna, bland annat med motiveringen: ”Vi känner det väsentligt att räcka dem en hjälpande hand, därför att de är föredömen i icke-våld i en tid som skriker efter icke-våldsliga lösningar på konflikter”
....till de sextio procent av amerikanerna, som nu anser att anfallet på Irak för tre år sen var ett misstag. Undrar vad de andra fyrtio procenten grundar sina åsikter på.
....till historikern Åsa Linderborg, som i Aftonbladet (15/3) ställer frågor om svenskarnas påstådda antisemitism. Hon tycker, att man försöker underbygga den av medierna stort uppmärksammade undersökningen genom språkliga glidningar och tvetydigheter som kan förvränga det som man objektivt påstår sig kartlägga. Hon påpekar att 86 % av de tillfrågade inte anser att judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning i ekonomiska och politiska syften. Och några av de återstående 14 procenten kanske bara menat att enstaka judar gör det, menar hon. Några svenskar har också tyckt att judarna har makt över media. Linderborg undrar om man ens får ifrågasätta Bonniers inflytande över svenska media utan att bli stämplad som antisemit. Att var tionde svensk anser att ”Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden” behöver enligt Linderborg inte betyda att de vill Israels utplånande, bara att de är kritiska mot Israels politik.
....till professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, som i Svenska Dagbladet (17/3) är
kritisk mot undersökningen om svensk antisemitism och bland annat skriver: ”Genom att i frågeformuleringar försåtligt och konsekvent lyfta fram ”judarna” som en homogen grupp för svarspersonen att förhålla sig till riskerar undersökningen att bidra till att skapa ett vi-dom-tänkande, där ’judarna’ ställs mot ’oss andra’. Enda sättet att inte bli delaktig i denna kollektivisering av judar som grupp är att låta bli att fylla i enkäten. Det har också 41 procent av de tillfrågade gjort.”
....till Svenska Freds arbetsgrupp om ICC (Internationella brottsdomstolen), som tillsammans med Stockholms Universitets Utrikespolitiska Förening inbjuder till ett seminarium om internationell rätt. Tid: tisdag den 21 mars kl 19. Plats Stockholms universitet, sal D 8. Mera om ICC i ett kommande inslag i dagens Radio Tuff
....till de 34 solidariska och uppmuntrande människor som hittills i år utöver medlemsavgiften som gåvor har betalat 6 630 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men lokalhyra, sändningsavgifter med mera kostar.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som har sin nästa träff tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Könsroller –är de genetiskt betingade?
....till Tuff som i går hade sitt 39:e årsmöte. Sylvia Ljungdahl återvaldes till odförende i en styrelse på 14 personer.
BALKANS “SLAKTARE”, “DIKTATOR”och “KRIGSFÖRBRYTARE”
Omdömena om Slobodan Milosevic förbryllar. Av våra medier kallas han bland annat för diktator. Samtidigt påpekas att han år 2000 blev bortröstad som president. Det låter motsägelsefullt. Det mest typiska för diktatorer är ju ingalunda att de tillåter så fria val att de förlorar sin makt.
Typiskt däremot är när demoniseringen av Milosevic började. Det var under våren 1999, då Nato anföll och under tio veckor bombade hans land. Då basunerade våra medier ut att han var en alldeles förfärlig människa. Medan bomberna haglade över Jugoslavien kallades dess ledare i den västliga krigspropagandan för ”Balkans slaktare” och högljudda krav restes på att han skulle dömas som krigsförbrytare. Världens starkaste militärmakt, som utan stöd av FN och folkrätten angrep ett litet land i Europa utförde bara en ”humanitär intervention”, fick vi lära oss.
I förvåning över detta torde den förre tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop ha roterat i sitt helvete. Han dömdes av andra världskrigets segrare till hängning i Nürnberg 1946. Anklagelsen var ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Det ansågs med rätta vara den värsta av förbrytelser, eftersom det ledde till alla andra av krigets många brott, som enligt domstolen dock endast begåtts av förlorarna.
Krig går ut på att massmörda människor. Därför blir ordet krigsförbrytelse en tautologi, alltså tårta på tårta –eller snarare dynga på dynga. Eftersom inte heller Milosevic väjde för krig blir han i den meningen en förbrytare. Men med den definitionen skulle så många behöva föras till Haag, att stan inte alls skulle kunna hysa dem alla.
I mediernas kommentarer får Milosevic skulden också för omfattande etniska rensningar. Alla minns vi upprörande bilder av flyende kosovoalbaner. Men denna massflykt började först när Natos bomber började fällas över både Serbien och Kosovo. Och efter tre månader kunde flyktingarna återvända till sina hem. När man anklagar den förre serbiske ledaren för etniska rensningar döljer man nogsamt --och hycklande-- vad som blev slutresultatet av Balkankrigen och den ”humanitära interventionen”. Det är ju att det främst är serberna som blev rensade. Många hundra tusen serbiska flyktingar från Bosnien, Krajina och Kosovo trängs nu i fattighuset Serbien. Hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren, där de fått lämna efter sig hundratals av vandaliserade ortodoxa kyrkor, kulturskatter och kyrkogårdar.
Ändå var Kosovo i början av Milosevics internering i Haag chefsåklagaren Carla del Pontes trumfkort. Men sedan visade sig talet om de hundratusentals albaner som 1999 enligt västlig krigspropaganda saknades och underförstått hade mördats av serberna vara just ren och skär propaganda. Man grävde och grävde i Kosovos jord och hittade några tusen lik, däribland sannolikt också serber. När ”folkmordet” i Kosovo framstod som bluff satsade åklagaren i stället på Milosevics inblandning i Bosnien och Kroatien. Men trots en lång parad av åklagarvittnen har Carla del Ponte inte heller där lyckats bevisa värst mycket.
Kanske betyder Milosevics död ensam i sin cell i Haag att han aldrig i sin slutplädering hann berätta komprometterande uppgifter om sina motståndare. Eller som Jeremy Seahill uttrycker det i CommonDreams.org den 13 mars:
”Milosevics död betyder att de som bombade Jugoslavien under 2½ månad och dödade tusentals nu för alltid kommer att vara skyddade från granskning av sina förbrytelser. Hur opportunistisk Milosevic än må ha varit så skulle han ha varit en av de få människor i Haag som kunde –och ville- i detalj redogöra för dessa brott. Nu är det nästan säkert att det inte kommer att bli några fördömanden av de amerikanska bombningarna av radio- och TV-huset i Belgrad, som dödade sexton medarbetare, av marknadsplatsen i staden Nis, där klusterbomber gjorde köttfärs av människorna, av petrokemiska anläggningar, vilket orsakade giftiga utsläpp i Donau eller av användningen av utarmat uran i ammunitionen”
Och i den brittiska tidningen The Guardian (14/3) skriver John Laughland bland annat: ”Om den internationella brottsdomstolen för forna Jugoslavien hade varit en korrekt domstol skulle åtalen mot Milosevic för länge sen ha lagts ner. Tyvärr är den ett högst politiserat organ, som skapades på initiativ av just de stater som angrep Jugoslavien 1999 och vilkas domare har vanärat sig själva”
--------------------------------------------------------------------------------
PS: För att inte i onödan misstänkas för partiskhet om de blodiga tragedierna i forna Jugoslavien vill jag påminna om det mångåriga engagemang för offren i landets olika delar som vi i Tuff haft: 1993-96 samarbetade vi med freds- och demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. För att stödja dess arbete bland bosniska flyktingar bidrog vi med över 120 000 kr. Vid ett par tillfällen bekostade vi också resor till Sverige för Suncokrets representanter. I oktober 1993 var till exempel den bosnienmuslimska unga kvinnan Merima Hadzialagic Tuffs gäst. På FN-dagen framträdde hon för fullsatt hus i Trollbäckens kyrka vid ett samarrangemang mellan Tuff och Tyresö församling. Merima och förre statsministern Ingvar Carlsson var huvudtalare. Tuff har också (med 11 000 kr) stött barnsjukhuset i Losnica och sedan tio år ekonomiskt hjälpt Lina Vuskovic i hennes arbete bland fattiga gamla i Belgrad
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1072) 2006-03-19
Typiskt däremot är när demoniseringen av Milosevic började. Det var under våren 1999, då Nato anföll och under tio veckor bombade hans land. Då basunerade våra medier ut att han var en alldeles förfärlig människa. Medan bomberna haglade över Jugoslavien kallades dess ledare i den västliga krigspropagandan för ”Balkans slaktare” och högljudda krav restes på att han skulle dömas som krigsförbrytare. Världens starkaste militärmakt, som utan stöd av FN och folkrätten angrep ett litet land i Europa utförde bara en ”humanitär intervention”, fick vi lära oss.
I förvåning över detta torde den förre tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop ha roterat i sitt helvete. Han dömdes av andra världskrigets segrare till hängning i Nürnberg 1946. Anklagelsen var ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Det ansågs med rätta vara den värsta av förbrytelser, eftersom det ledde till alla andra av krigets många brott, som enligt domstolen dock endast begåtts av förlorarna.
Krig går ut på att massmörda människor. Därför blir ordet krigsförbrytelse en tautologi, alltså tårta på tårta –eller snarare dynga på dynga. Eftersom inte heller Milosevic väjde för krig blir han i den meningen en förbrytare. Men med den definitionen skulle så många behöva föras till Haag, att stan inte alls skulle kunna hysa dem alla.
I mediernas kommentarer får Milosevic skulden också för omfattande etniska rensningar. Alla minns vi upprörande bilder av flyende kosovoalbaner. Men denna massflykt började först när Natos bomber började fällas över både Serbien och Kosovo. Och efter tre månader kunde flyktingarna återvända till sina hem. När man anklagar den förre serbiske ledaren för etniska rensningar döljer man nogsamt --och hycklande-- vad som blev slutresultatet av Balkankrigen och den ”humanitära interventionen”. Det är ju att det främst är serberna som blev rensade. Många hundra tusen serbiska flyktingar från Bosnien, Krajina och Kosovo trängs nu i fattighuset Serbien. Hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren, där de fått lämna efter sig hundratals av vandaliserade ortodoxa kyrkor, kulturskatter och kyrkogårdar.
Ändå var Kosovo i början av Milosevics internering i Haag chefsåklagaren Carla del Pontes trumfkort. Men sedan visade sig talet om de hundratusentals albaner som 1999 enligt västlig krigspropaganda saknades och underförstått hade mördats av serberna vara just ren och skär propaganda. Man grävde och grävde i Kosovos jord och hittade några tusen lik, däribland sannolikt också serber. När ”folkmordet” i Kosovo framstod som bluff satsade åklagaren i stället på Milosevics inblandning i Bosnien och Kroatien. Men trots en lång parad av åklagarvittnen har Carla del Ponte inte heller där lyckats bevisa värst mycket.
Kanske betyder Milosevics död ensam i sin cell i Haag att han aldrig i sin slutplädering hann berätta komprometterande uppgifter om sina motståndare. Eller som Jeremy Seahill uttrycker det i CommonDreams.org den 13 mars:
”Milosevics död betyder att de som bombade Jugoslavien under 2½ månad och dödade tusentals nu för alltid kommer att vara skyddade från granskning av sina förbrytelser. Hur opportunistisk Milosevic än må ha varit så skulle han ha varit en av de få människor i Haag som kunde –och ville- i detalj redogöra för dessa brott. Nu är det nästan säkert att det inte kommer att bli några fördömanden av de amerikanska bombningarna av radio- och TV-huset i Belgrad, som dödade sexton medarbetare, av marknadsplatsen i staden Nis, där klusterbomber gjorde köttfärs av människorna, av petrokemiska anläggningar, vilket orsakade giftiga utsläpp i Donau eller av användningen av utarmat uran i ammunitionen”
Och i den brittiska tidningen The Guardian (14/3) skriver John Laughland bland annat: ”Om den internationella brottsdomstolen för forna Jugoslavien hade varit en korrekt domstol skulle åtalen mot Milosevic för länge sen ha lagts ner. Tyvärr är den ett högst politiserat organ, som skapades på initiativ av just de stater som angrep Jugoslavien 1999 och vilkas domare har vanärat sig själva”
--------------------------------------------------------------------------------
PS: För att inte i onödan misstänkas för partiskhet om de blodiga tragedierna i forna Jugoslavien vill jag påminna om det mångåriga engagemang för offren i landets olika delar som vi i Tuff haft: 1993-96 samarbetade vi med freds- och demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. För att stödja dess arbete bland bosniska flyktingar bidrog vi med över 120 000 kr. Vid ett par tillfällen bekostade vi också resor till Sverige för Suncokrets representanter. I oktober 1993 var till exempel den bosnienmuslimska unga kvinnan Merima Hadzialagic Tuffs gäst. På FN-dagen framträdde hon för fullsatt hus i Trollbäckens kyrka vid ett samarrangemang mellan Tuff och Tyresö församling. Merima och förre statsministern Ingvar Carlsson var huvudtalare. Tuff har också (med 11 000 kr) stött barnsjukhuset i Losnica och sedan tio år ekonomiskt hjälpt Lina Vuskovic i hennes arbete bland fattiga gamla i Belgrad
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1072) 2006-03-19
torsdag, mars 16
MONICA SCHELIN (M) INTERVJUAR ÅKE SANDIN (Å)
M: Det är Succékanalen 91,4 du lyssnar på och jag heter Monica Schelin. Lyssnare har hört av sig av sagt att det vore roligt att någon frågade ut också dig Åke Sandin, du som gjort så där en 2100 program på den här kanalen med intervjuer av minst lika många människor.
Å. Jag har faktiskt blivit intervjuad några gånger och det värsta är att jag är urless på min egen röst som hörs dygnet runt. Min dröm är att många andra börjar göra program på 91,4.
M. Varför är det så få numera som vill göra radio?
Å. I dystra stunder tror jag att det inte längre är populärt med frivilligt arbete i den gamla fina folkrörelsetraditionen. Med stigande välstånd har vi paradoxalt nog blivit allt girigare, vill ha betalt för allting i vår marknadsekonomiska värld. En del tycker kanske också att radio är ett omodernt medium. Fast jag tycker att det är genialt med radio som man kan lyssna på överallt, både i bilen, på badstranden, ja till och med på muggen, och numera också vid datorn.
M. Du har i snart elva år gjort Succékanalen 91,4, men du gör på tjuguförsta året också Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, söndagar kl 17, tisdagar kl 18. Varenda vecka sen 1985! Hur i hela fridens namn har du klarat det. Är du aldrig ledig eller sjuk?
Å. Jag mår alltid mycket bättre än jag förtjänar, brukar jag påpeka. Duktiga kirurger på Södersjukhuset räddade livet på mig för drygt fem år sen. Men i allmänhet har jag haft turen att vara svårsmittad (peppar, peppar). Och det där med ledighet det klarar jag inte, då känns livet tråkigt, ja meningslöst. Livet är kort, så jag är en otålig typ
M. En stressig yngling på 74, alltså
Å Yngling var vänligt sagt men tyvärr årets stora överdrift.
M. Varje vecka gör du två saker i Radio Tuff, förutom att du intervjuar folk. Det ena är att du varje sändning är mysgubbe och delar ut en massa rosor men det andra är att du i många år vecka efter vecka har skrivit en krönika. Och den är ofta tuff och motvinds och gör alltså skäl för programmets namn, Radio Tuff.
Å. Få saker är så viktiga som att uppmuntra människor, alltså på psykologiska att ”ge positiv förstärkning” av det som är bra gjort eller sagt. Hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. I krönikorna däremot har jag möjlighet att ta ut svängarna, tala om vad jag själv tycker och jag är ingen pastor Jansson utan egna åsikter.
M. Om jag får ta upp några av dom krönikor du skrivit bara i år, så hörde jag den 5 februari i Radio Tuff nr 1066 en som delvis handlade om en hackspett. Vad har en fågel med fred och internationell solidaritet att göra?
Å. Jag måste också få berätta om mina kompisar. Även på vintern besöker jag många gånger om dan min balkong på Björkbacken. Jag sitter på en medhavd och uppvärmd kudde i en gammal trasig jacka, en hammarbyluva och en Modohalsduk. Elaka damer garvar spefullt åt mig, fast jag inser själv att jag ser löjlig ut. Åtta meter ifrån mig och på samma höjd som balkongen har jag då min kompis hackspetten. Varje dag sitter den på samma bit av ett träd och hackar och hackar. Det är helt fascinerande men också förbryllande. Så jag ringde till Sören på Vitlöksgränd, som också han är balkongsittare även vintertid men som i motsats till mig kan en del om fåglar. En av hans förklaringar var att min kompis hackspetten är en yngling som vill imponera på hackspettorna i trakten. Tänk att en jäkla fågel ska sexa till tillvaron också när man sitter och njuter på balkongen.
M. Men vad har det där med Radio Tuffs ämnen att göra, fågelskådande och ornitologi?
Å Nej, men krönikan hette ”Med en hackspetts tuffa envetenhet”, så den handlar främst om Tyresö Ulands- och Fredsförenings oerhört energiska och frivilliga jobb under 39 år. Och det gäller då långt ifrån bara Radio Tuff utan tänk på hur Tuff i 35 år har finansierat massor av jättebra projekt i Indien och andra länder. Ganska enastående av en lokalförening må det vara mig tillåtet att konstatera.
M. Ett av de senaste ämnena du har tagit upp i dina krönikor är begreppet ”ondska”. Varför tycker du så illa om användningen av det ordet?
Å. Tidigare användes det i religiösa sammanhang. Men sen blev det tyvärr ett politiskt invektiv. Iranska ayatollor kallade västvärlden för Satans hemvist och liknande. Och också västliga opinionsbildare och makthavare missbrukar flitigt ordet ondska. Reagan kallade Sovjetunionen för ondskans imperium, Bush brännmärker hela länder som han ogillar för ondskans axelmakter. Det där är otäckt och farligt, särskilt i kärnvapenåldern. Om du börjar tro att länder är besatta av ondskan, så blir det ju en gudi behaglig gärning att döda deras invånare, dessa Satans kreatur. Det räcker väl med att vi också i Sverige förr i världen torterade och grymt avrättade en massa kvinnor i den upphetsade tron att de hade ihop det med den Onde. Behovet av att demonisera andra beror kanske på att vi alla har skuldkänslor. Och då är det skönt att jämföra oss själva med de så kallade onda. Vi är i alla fall inte lika läskiga som dom intalar vi oss själva och vi får känna självgodhetens sötma.
M. Tror du inte på heliga krig?
Å. Uttrycket heliga krig är en häpnadsväckande självmotsägelse. Det finns ingenting så oheligt som krig. Krig går trots alla häftigt förskönande omskrivningar ju ut på att massmörda dom andra, inklusive deras kvinnor och barn, och det är väl den svåraste av alla synder i alla religioner. Dom som svamlar ”heliga krig” måste ju bryta mot det centrala i sina heliga böcker –skjuta sig själva i foten så att säga.
M. Du har flera gånger i radion kallat dig själv för religiöst obegåvad. Är det ett finare uttryck för att du egentligen är ateist? Fast i en tidningsintervju ombads du att nämna ett av dina motton och då citerade du den gyllene regeln ur Nya Testamentet.
Å. Det där med religiositet tror jag faktiskt har att göra med begåvning. Jag vet inte vad jag är i denna viktiga fråga. Du ska handla mot andra människor som du vill att andra ska bete sig mot dig, är en regel som är värd att kallas gyllene. Och i en av mina radiokrönikor påstod jag att det bästa idéprogrammet kunde formuleras i en enda mening: ”Vi ska verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Att dö i onödan, vad menar du med det?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan.
M. Barn dör ju inte bara av dåligt vatten, bristande hälsovård och undernäring utan ibland av naturkatastrofer. När flodvågskatastrofen inträffade minns jag att du citerade Voltaire.
Å. Nej, det är klart att många drabbas av en grym slump. Tillvaron styrs alltför ofta av slumpen. Voltaire skrev om den otäcka jordbävningen i Lissabon 1755, bland annat så här:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
På Voltaires tid sökte man förklara naturens nycker med religiösa argument, även om han själv var en avvikare, vilket framgår av den vers jag just läste. Katastrofer var straff för människors ogudaktighet. I dag, när högre makter inte är lika gångbara som förklaringsmodeller, söker vi andra syndabockar.
M. Du har inte varit nådig i dina omdömen om det svenska efterspelet till tsunamin, rentav talat om ”religiösa och politiska asgamar”. Det är väl att ta i.
Å. Kanske det, kalla det gärna för pedagogiska överdrifter. Jag har den största förståelse för att anhöriga till de över 500 svenska offren i sin sorg har ett behov att förbanna gud och hela världen, inklusive politiska makthavare. Men att man nu på femtonde månaden ältar regeringens och myndigheternas försummelser för att inte tillräckligt snabbt ha flugit hem svenska turister tyder mer på grälsjuka än omdöme. Hade det varit så att en enda svensk strök med på grund av att också Laila Freivalds försökte fira jul hade det varit lite befogat. Eller om det hade varit Göran Persson som hade skickat iväg tusentals svenskar till turistparadisen vid Indiska oceanen, men de hade ju lockats dit av resebyråerna.
M: Men i konstitutionsutskottet bland utfrågarna satt ju en av dina kära släktingar.
Å. Ja, Kerstin Lundgren, som är i riksdagen för centerpartiet, hon är min yngsta kusin. Och det är en skärpt och bra tjej, så jag unnar henne att hon under KU-förhören fick så stor medial uppmärksamhet. Synd bara att det skulle gälla det här märkliga drevet.
M. Men är det inte bra, Åke Sandin, att vi har ett riksdagsutskott som nagelfar regeringen och är en blåslampa i makthavares bakar?
Å. Jovisst, men jag tycker det skulle ha varit mera befogat om de frågat vad Sverige gjort för de 250 000 asiatiska dödsoffrens anhöriga, dessa mestadels fattiga människor, som miste inte bara nära och kära utan också i de flesta fall sina hus, båtar och andra försörjningsmöjligheter. Jag nämnde nyss den tragiska barnadödligheten i världen, och jag har kallat den för den permanenta katastrofen. För på bara en enda timme dag efter dag, år efter år, dör alltså dubbelt så många barn som antalet svenskar som tragiskt dödades av flodvågen
M. Din krönika i Radio Tuff den 12 februari hade rubriken ”Den förbannade kollektivskulden”. Varför förbannar du den?
Å. Tron på kollektivskuld är en av rasismens verkliga hörnpelare. Den grymma enfalden bakom den föreställningen kan sammanfattas så här: ”Jag känner en eskimå, som är en jäkla skitstövel. Alltså är alla eskimåer skitstövlar och ska behandlas därefter” (Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte känner någon eskimå -- eller inuit som dom kallas i dag).
M. Kan du ge några konkreta exempel på det där
Å. Det finns alltför många. Efter 11 september och terrordåden i Madrid, London och andra platser har muslimer demoniserats. Men de allra flesta muslimer är ju lika förfärade som vi andra över dessa illdåd mot oskyldiga människor. Det finns muslimska extremister förstås. Dom stämplar nu Danmark för några teckningar av Muhammed. Men det var ju inte Danmark som publicerade teckningarna utan en landsortstidning, Jyllands-Posten, och hur många i världen läste den – eller ens kände till den? Liksom 99 procent av svenska folket känner jag ingen skuld till att Sverigedemokraterna på nätet tänkte publicera dom där för muslimer kränkande teckningarna. Judarnas grymma öde under andra världskriget är ett annat exempel på den påstådda kollektivskuldens följder –liksom tyskarnas i slutet av kriget och efteråt.
M. Där hängde jag inte med. På vad sätt blev judar och tyskar offer för kollektivskulden?
Å. Jo nazisterna fokuserade på att några judar fanns bland ledande bolsjeviker i Sovjetunionen och att några judar var bland storkapitalisterna i väst, som skodde sig på folks arbetslöshet och elände. Men de allra flesta judar som blev offer var förstås varken ledande stalinister eller storkapitalister. De flesta av de 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades vid krigsslutet från öst- och mellaneuropa, varav över två miljoner dog eller dödades på kuppen hade ingen skuld till Hitlers förbrytelser. Inte heller majoriteten av de många tyskar som dog i vidriga läger efter kriget. Det finns också mera nutida exempel på kollektivskuldens förbannelse. Att hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren och hundratals av deras kyrkor, kloster och kyrkogårdar har bränts ner eller vandaliserats är därför att de falskeligen görs ansvariga för de grymma krig på Balkan Serbien var en av flera aktörer i. Hundratusentals irakier har dödats de senaste tre åren, fast de inte hade det minsta att göra med vad ett tjog självmordspiloter, de flesta saudiaraber, ställde till med den 11 september 2001.
M. Du tar ofta upp samtidshistoria i dina krönikor. Varför det?
Å. De som behärskar historien och kan välja ut passande bitar ur den och tysta ner andra, de kan därigenom påverka nuet och därmed också framtiden. Hollywood och andra västliga medier koncentrerar sig alltid på västvärldens alla hjältedåd och fina insatser, döljer dess många ogärningar till exempel kolonialismen, medan besegrade fiender framställs som otäcka krigsförbrytare. Jag försöker att ge en mindre svart-vit bild, har inte samma behov som Hollywood att dela in mänskligheten i good and bad guys.
M. Men i din krönika i Radio Tuff, Åke Sandin, av den 26 februari kallade du dig själv för historieförfalskare. Vad fick du för självkritiskt ryck då?
Å. Jag tog upp felaktigheter som jag som historielärare till massor av intet ont anande tonåringar hade lärt ut. Till exempel att tyskarna gjorde tvål av sina offer, att de hade gaskamrar för massavrättningar också i Buchenwald och Dachau, att de mördade hela fyra miljoner människor enbart i Auschwitz, att de var skyldiga till Katynmassakern på många tusen polacker och liknande som jag i antinazistiskt nit hade påstått.
M. Har du på gamla dar blivit en sån där förkättrad revisionist?
Å. Jag tycker man ska berätta om sina misstag och inte prestigefyllt försöka dölja dem. Det är löjligt hur många journalister det är som inte vill publicera sina felaktigheter. I allmänhetens ögon är det jätteintressant. Jag kastar mig alltid nyfiket över de små ”Rättelser” som ibland trots allt förekommer i våra tidningar. Märkligt nog har revisionist blivit ett skällsord. När jag läste historia –för all del för ganska länge sen—talades det med förakt om ”hovhistoriker”, dem som för att göra karriär fjäskade för makthavare. I motsats till dem framhölls revisionisterna, som granskade vedertagna sanningar och ibland kunde korrigera dem.
M. Åke Sandin, en av dina krönikor börjar med följande förfärliga mening: ”Faktum är att jag på en rad punkter helt håller med Djingis Khan, Stalin, Hitler, Pol Pot, Mussolini, Berlusconi, Bush, Churchill, bin Ladin, Sharon, ja till och med Jack Uppskäraren och Bostonstryparen”.
Å. Ja, det handlade om hur man demoniserar dissidenter. Då nöjer man sig med att citera den mening du läste upp och för att uppnå önskad effekt förtiger man de två följande som löd: ”I deras påstående om att två plus två är fyra och inte tjugotvå är jag till exempel helt enig med dem. I många andra avseenden är jag däremot kritisk mot deras åsikter och handlingar”. Citat, utryckta ur sina sammanhang, är en populär metod, när man vill brännmärka en meningsmotståndare eller få stöd för sin egen tes.
M. I dina över 2100 intervjuer här på Succékanalen 91,4 förekommer då och då den här frågan: Om du finge sitta och prata med någon eller några av alla världens människor en hel kväll, vem eller vilka skulle du välja? Vad svarar du själv på den.
Å. När jag svarat förut på den frågan har jag klämt till med Voltaire och Bertrand Russell. Jag har också velat snacka med min farmor som dog 20 år innan jag föddes efter ha fött tretton barn, av vilka fyra dog i tidig ålder. Det är ett kvinnoöde som fascinerar mig. Men den här gången väljer jag att ha Stanislav Petrov i soffan. Honom har jag skrivit om.
M. Är det den förre tyresöbon som dömdes till åtta års fängelse för kuppen mot Nationalmuseum och som du intervjuade i höstas?
Å. Nej, han heter Alexander Petrov och är också en intressant kille. Stanislav Petrov är en rysk överste och hjälte –eller antihjälte för han vägrade tack och lov att lyda order och förhindrade därigenom katastrofernas katastrof. I september 1983 var han chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Natten den 26 september började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapenladdningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.
Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.
I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.
M. Vad skulle du prata med honom om?
Å. I varje fall skulle jag tacka honom, kanske bjuda honom på någon lämplig hälsodryck. Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter. Stanislav Petrov däremot är bortglömd, trots att det kanske är tack vare honom vi alla lever i dag.
M. Du har skrivit så mycket och länge att vi under den här halvtimmen bara har hunnit nosa lite här och var i några få av dina många krönikor. Men många av dem finns i dina bloggar. Hur hittar man dom på nätet?
Å. Adresserna är www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com
M. Tack Åke Sandin
Å. Tack själv Monica Schelin
----------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänds på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, 19 mars –9 april 2006 )
Å. Jag har faktiskt blivit intervjuad några gånger och det värsta är att jag är urless på min egen röst som hörs dygnet runt. Min dröm är att många andra börjar göra program på 91,4.
M. Varför är det så få numera som vill göra radio?
Å. I dystra stunder tror jag att det inte längre är populärt med frivilligt arbete i den gamla fina folkrörelsetraditionen. Med stigande välstånd har vi paradoxalt nog blivit allt girigare, vill ha betalt för allting i vår marknadsekonomiska värld. En del tycker kanske också att radio är ett omodernt medium. Fast jag tycker att det är genialt med radio som man kan lyssna på överallt, både i bilen, på badstranden, ja till och med på muggen, och numera också vid datorn.
M. Du har i snart elva år gjort Succékanalen 91,4, men du gör på tjuguförsta året också Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, söndagar kl 17, tisdagar kl 18. Varenda vecka sen 1985! Hur i hela fridens namn har du klarat det. Är du aldrig ledig eller sjuk?
Å. Jag mår alltid mycket bättre än jag förtjänar, brukar jag påpeka. Duktiga kirurger på Södersjukhuset räddade livet på mig för drygt fem år sen. Men i allmänhet har jag haft turen att vara svårsmittad (peppar, peppar). Och det där med ledighet det klarar jag inte, då känns livet tråkigt, ja meningslöst. Livet är kort, så jag är en otålig typ
M. En stressig yngling på 74, alltså
Å Yngling var vänligt sagt men tyvärr årets stora överdrift.
M. Varje vecka gör du två saker i Radio Tuff, förutom att du intervjuar folk. Det ena är att du varje sändning är mysgubbe och delar ut en massa rosor men det andra är att du i många år vecka efter vecka har skrivit en krönika. Och den är ofta tuff och motvinds och gör alltså skäl för programmets namn, Radio Tuff.
Å. Få saker är så viktiga som att uppmuntra människor, alltså på psykologiska att ”ge positiv förstärkning” av det som är bra gjort eller sagt. Hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. I krönikorna däremot har jag möjlighet att ta ut svängarna, tala om vad jag själv tycker och jag är ingen pastor Jansson utan egna åsikter.
M. Om jag får ta upp några av dom krönikor du skrivit bara i år, så hörde jag den 5 februari i Radio Tuff nr 1066 en som delvis handlade om en hackspett. Vad har en fågel med fred och internationell solidaritet att göra?
Å. Jag måste också få berätta om mina kompisar. Även på vintern besöker jag många gånger om dan min balkong på Björkbacken. Jag sitter på en medhavd och uppvärmd kudde i en gammal trasig jacka, en hammarbyluva och en Modohalsduk. Elaka damer garvar spefullt åt mig, fast jag inser själv att jag ser löjlig ut. Åtta meter ifrån mig och på samma höjd som balkongen har jag då min kompis hackspetten. Varje dag sitter den på samma bit av ett träd och hackar och hackar. Det är helt fascinerande men också förbryllande. Så jag ringde till Sören på Vitlöksgränd, som också han är balkongsittare även vintertid men som i motsats till mig kan en del om fåglar. En av hans förklaringar var att min kompis hackspetten är en yngling som vill imponera på hackspettorna i trakten. Tänk att en jäkla fågel ska sexa till tillvaron också när man sitter och njuter på balkongen.
M. Men vad har det där med Radio Tuffs ämnen att göra, fågelskådande och ornitologi?
Å Nej, men krönikan hette ”Med en hackspetts tuffa envetenhet”, så den handlar främst om Tyresö Ulands- och Fredsförenings oerhört energiska och frivilliga jobb under 39 år. Och det gäller då långt ifrån bara Radio Tuff utan tänk på hur Tuff i 35 år har finansierat massor av jättebra projekt i Indien och andra länder. Ganska enastående av en lokalförening må det vara mig tillåtet att konstatera.
M. Ett av de senaste ämnena du har tagit upp i dina krönikor är begreppet ”ondska”. Varför tycker du så illa om användningen av det ordet?
Å. Tidigare användes det i religiösa sammanhang. Men sen blev det tyvärr ett politiskt invektiv. Iranska ayatollor kallade västvärlden för Satans hemvist och liknande. Och också västliga opinionsbildare och makthavare missbrukar flitigt ordet ondska. Reagan kallade Sovjetunionen för ondskans imperium, Bush brännmärker hela länder som han ogillar för ondskans axelmakter. Det där är otäckt och farligt, särskilt i kärnvapenåldern. Om du börjar tro att länder är besatta av ondskan, så blir det ju en gudi behaglig gärning att döda deras invånare, dessa Satans kreatur. Det räcker väl med att vi också i Sverige förr i världen torterade och grymt avrättade en massa kvinnor i den upphetsade tron att de hade ihop det med den Onde. Behovet av att demonisera andra beror kanske på att vi alla har skuldkänslor. Och då är det skönt att jämföra oss själva med de så kallade onda. Vi är i alla fall inte lika läskiga som dom intalar vi oss själva och vi får känna självgodhetens sötma.
M. Tror du inte på heliga krig?
Å. Uttrycket heliga krig är en häpnadsväckande självmotsägelse. Det finns ingenting så oheligt som krig. Krig går trots alla häftigt förskönande omskrivningar ju ut på att massmörda dom andra, inklusive deras kvinnor och barn, och det är väl den svåraste av alla synder i alla religioner. Dom som svamlar ”heliga krig” måste ju bryta mot det centrala i sina heliga böcker –skjuta sig själva i foten så att säga.
M. Du har flera gånger i radion kallat dig själv för religiöst obegåvad. Är det ett finare uttryck för att du egentligen är ateist? Fast i en tidningsintervju ombads du att nämna ett av dina motton och då citerade du den gyllene regeln ur Nya Testamentet.
Å. Det där med religiositet tror jag faktiskt har att göra med begåvning. Jag vet inte vad jag är i denna viktiga fråga. Du ska handla mot andra människor som du vill att andra ska bete sig mot dig, är en regel som är värd att kallas gyllene. Och i en av mina radiokrönikor påstod jag att det bästa idéprogrammet kunde formuleras i en enda mening: ”Vi ska verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Att dö i onödan, vad menar du med det?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan.
M. Barn dör ju inte bara av dåligt vatten, bristande hälsovård och undernäring utan ibland av naturkatastrofer. När flodvågskatastrofen inträffade minns jag att du citerade Voltaire.
Å. Nej, det är klart att många drabbas av en grym slump. Tillvaron styrs alltför ofta av slumpen. Voltaire skrev om den otäcka jordbävningen i Lissabon 1755, bland annat så här:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
På Voltaires tid sökte man förklara naturens nycker med religiösa argument, även om han själv var en avvikare, vilket framgår av den vers jag just läste. Katastrofer var straff för människors ogudaktighet. I dag, när högre makter inte är lika gångbara som förklaringsmodeller, söker vi andra syndabockar.
M. Du har inte varit nådig i dina omdömen om det svenska efterspelet till tsunamin, rentav talat om ”religiösa och politiska asgamar”. Det är väl att ta i.
Å. Kanske det, kalla det gärna för pedagogiska överdrifter. Jag har den största förståelse för att anhöriga till de över 500 svenska offren i sin sorg har ett behov att förbanna gud och hela världen, inklusive politiska makthavare. Men att man nu på femtonde månaden ältar regeringens och myndigheternas försummelser för att inte tillräckligt snabbt ha flugit hem svenska turister tyder mer på grälsjuka än omdöme. Hade det varit så att en enda svensk strök med på grund av att också Laila Freivalds försökte fira jul hade det varit lite befogat. Eller om det hade varit Göran Persson som hade skickat iväg tusentals svenskar till turistparadisen vid Indiska oceanen, men de hade ju lockats dit av resebyråerna.
M: Men i konstitutionsutskottet bland utfrågarna satt ju en av dina kära släktingar.
Å. Ja, Kerstin Lundgren, som är i riksdagen för centerpartiet, hon är min yngsta kusin. Och det är en skärpt och bra tjej, så jag unnar henne att hon under KU-förhören fick så stor medial uppmärksamhet. Synd bara att det skulle gälla det här märkliga drevet.
M. Men är det inte bra, Åke Sandin, att vi har ett riksdagsutskott som nagelfar regeringen och är en blåslampa i makthavares bakar?
Å. Jovisst, men jag tycker det skulle ha varit mera befogat om de frågat vad Sverige gjort för de 250 000 asiatiska dödsoffrens anhöriga, dessa mestadels fattiga människor, som miste inte bara nära och kära utan också i de flesta fall sina hus, båtar och andra försörjningsmöjligheter. Jag nämnde nyss den tragiska barnadödligheten i världen, och jag har kallat den för den permanenta katastrofen. För på bara en enda timme dag efter dag, år efter år, dör alltså dubbelt så många barn som antalet svenskar som tragiskt dödades av flodvågen
M. Din krönika i Radio Tuff den 12 februari hade rubriken ”Den förbannade kollektivskulden”. Varför förbannar du den?
Å. Tron på kollektivskuld är en av rasismens verkliga hörnpelare. Den grymma enfalden bakom den föreställningen kan sammanfattas så här: ”Jag känner en eskimå, som är en jäkla skitstövel. Alltså är alla eskimåer skitstövlar och ska behandlas därefter” (Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte känner någon eskimå -- eller inuit som dom kallas i dag).
M. Kan du ge några konkreta exempel på det där
Å. Det finns alltför många. Efter 11 september och terrordåden i Madrid, London och andra platser har muslimer demoniserats. Men de allra flesta muslimer är ju lika förfärade som vi andra över dessa illdåd mot oskyldiga människor. Det finns muslimska extremister förstås. Dom stämplar nu Danmark för några teckningar av Muhammed. Men det var ju inte Danmark som publicerade teckningarna utan en landsortstidning, Jyllands-Posten, och hur många i världen läste den – eller ens kände till den? Liksom 99 procent av svenska folket känner jag ingen skuld till att Sverigedemokraterna på nätet tänkte publicera dom där för muslimer kränkande teckningarna. Judarnas grymma öde under andra världskriget är ett annat exempel på den påstådda kollektivskuldens följder –liksom tyskarnas i slutet av kriget och efteråt.
M. Där hängde jag inte med. På vad sätt blev judar och tyskar offer för kollektivskulden?
Å. Jo nazisterna fokuserade på att några judar fanns bland ledande bolsjeviker i Sovjetunionen och att några judar var bland storkapitalisterna i väst, som skodde sig på folks arbetslöshet och elände. Men de allra flesta judar som blev offer var förstås varken ledande stalinister eller storkapitalister. De flesta av de 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades vid krigsslutet från öst- och mellaneuropa, varav över två miljoner dog eller dödades på kuppen hade ingen skuld till Hitlers förbrytelser. Inte heller majoriteten av de många tyskar som dog i vidriga läger efter kriget. Det finns också mera nutida exempel på kollektivskuldens förbannelse. Att hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren och hundratals av deras kyrkor, kloster och kyrkogårdar har bränts ner eller vandaliserats är därför att de falskeligen görs ansvariga för de grymma krig på Balkan Serbien var en av flera aktörer i. Hundratusentals irakier har dödats de senaste tre åren, fast de inte hade det minsta att göra med vad ett tjog självmordspiloter, de flesta saudiaraber, ställde till med den 11 september 2001.
M. Du tar ofta upp samtidshistoria i dina krönikor. Varför det?
Å. De som behärskar historien och kan välja ut passande bitar ur den och tysta ner andra, de kan därigenom påverka nuet och därmed också framtiden. Hollywood och andra västliga medier koncentrerar sig alltid på västvärldens alla hjältedåd och fina insatser, döljer dess många ogärningar till exempel kolonialismen, medan besegrade fiender framställs som otäcka krigsförbrytare. Jag försöker att ge en mindre svart-vit bild, har inte samma behov som Hollywood att dela in mänskligheten i good and bad guys.
M. Men i din krönika i Radio Tuff, Åke Sandin, av den 26 februari kallade du dig själv för historieförfalskare. Vad fick du för självkritiskt ryck då?
Å. Jag tog upp felaktigheter som jag som historielärare till massor av intet ont anande tonåringar hade lärt ut. Till exempel att tyskarna gjorde tvål av sina offer, att de hade gaskamrar för massavrättningar också i Buchenwald och Dachau, att de mördade hela fyra miljoner människor enbart i Auschwitz, att de var skyldiga till Katynmassakern på många tusen polacker och liknande som jag i antinazistiskt nit hade påstått.
M. Har du på gamla dar blivit en sån där förkättrad revisionist?
Å. Jag tycker man ska berätta om sina misstag och inte prestigefyllt försöka dölja dem. Det är löjligt hur många journalister det är som inte vill publicera sina felaktigheter. I allmänhetens ögon är det jätteintressant. Jag kastar mig alltid nyfiket över de små ”Rättelser” som ibland trots allt förekommer i våra tidningar. Märkligt nog har revisionist blivit ett skällsord. När jag läste historia –för all del för ganska länge sen—talades det med förakt om ”hovhistoriker”, dem som för att göra karriär fjäskade för makthavare. I motsats till dem framhölls revisionisterna, som granskade vedertagna sanningar och ibland kunde korrigera dem.
M. Åke Sandin, en av dina krönikor börjar med följande förfärliga mening: ”Faktum är att jag på en rad punkter helt håller med Djingis Khan, Stalin, Hitler, Pol Pot, Mussolini, Berlusconi, Bush, Churchill, bin Ladin, Sharon, ja till och med Jack Uppskäraren och Bostonstryparen”.
Å. Ja, det handlade om hur man demoniserar dissidenter. Då nöjer man sig med att citera den mening du läste upp och för att uppnå önskad effekt förtiger man de två följande som löd: ”I deras påstående om att två plus två är fyra och inte tjugotvå är jag till exempel helt enig med dem. I många andra avseenden är jag däremot kritisk mot deras åsikter och handlingar”. Citat, utryckta ur sina sammanhang, är en populär metod, när man vill brännmärka en meningsmotståndare eller få stöd för sin egen tes.
M. I dina över 2100 intervjuer här på Succékanalen 91,4 förekommer då och då den här frågan: Om du finge sitta och prata med någon eller några av alla världens människor en hel kväll, vem eller vilka skulle du välja? Vad svarar du själv på den.
Å. När jag svarat förut på den frågan har jag klämt till med Voltaire och Bertrand Russell. Jag har också velat snacka med min farmor som dog 20 år innan jag föddes efter ha fött tretton barn, av vilka fyra dog i tidig ålder. Det är ett kvinnoöde som fascinerar mig. Men den här gången väljer jag att ha Stanislav Petrov i soffan. Honom har jag skrivit om.
M. Är det den förre tyresöbon som dömdes till åtta års fängelse för kuppen mot Nationalmuseum och som du intervjuade i höstas?
Å. Nej, han heter Alexander Petrov och är också en intressant kille. Stanislav Petrov är en rysk överste och hjälte –eller antihjälte för han vägrade tack och lov att lyda order och förhindrade därigenom katastrofernas katastrof. I september 1983 var han chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Natten den 26 september började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapenladdningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.
Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.
I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.
M. Vad skulle du prata med honom om?
Å. I varje fall skulle jag tacka honom, kanske bjuda honom på någon lämplig hälsodryck. Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter. Stanislav Petrov däremot är bortglömd, trots att det kanske är tack vare honom vi alla lever i dag.
M. Du har skrivit så mycket och länge att vi under den här halvtimmen bara har hunnit nosa lite här och var i några få av dina många krönikor. Men många av dem finns i dina bloggar. Hur hittar man dom på nätet?
Å. Adresserna är www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com
M. Tack Åke Sandin
Å. Tack själv Monica Schelin
----------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänds på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, 19 mars –9 april 2006 )
lördag, mars 11
KATYN. NÄR DN BLEV ”PRONAZISTISK”
I måndags (2006-03-06) fyllde Andrzej Wajda 80 år. Han är Polens mest berömde filmregissör, som fått flera mycket prestigefyllda internationella utmärkelser tack vare filmer som ”Aska och diamanter” och ”Järnmannen”. Wajda är ännu full av skaparkraft, för nu förbereder han den film som han anser vara sitt livs viktigaste. Den handlar om Katyn. Där, i trakten av Smolensk i Ryssland, mördades bland många andra också Wajdas far, infanterikaptenen Jakub Wajda. Under decennier var den officiella polska och ryska förklaringen att han och tusentals andra dödades av tyskarna.
Den av svenska journalister som vet mest om Polen är Kjell Albin Abrahamson, som bland annat skrivit den läsvärda boken ”Diamant i aska” (1996). I Sveriges Radios utmärkta P 1 i måndags berättade han om Wajda och Katyn. Han uppgav att i början av andra världskriget dödades i Katyn 20 000 polska officerare med nackskott av Sovjetunionens hemliga polis.
Jo, numera påstår också ryska historiker att den polska elit som 1939 tillfångatogs av Röda armén året efter mördades av sovjetiska NKVD. Men i Katyn var det ungefär 4 200 som miste livet, inte 20 000. Fast uppåt 10 000 polacker i två andra fångläger, Starobielsk och Ostaschkow, dödades också. Likräkning –eller body count som det heter på nysvenska—överdriver ofta. Det påstods till exempel under lång tid att man i Sovjet några år före Katyn med nackskott hade dödat miljoner icke önskvärda människor. Numera räknar historikerna med att ungefär 600 000 avrättades under utrensningarna i Sovjet 1937-38, medan ännu flera hamnade i Gulags många läger.
I Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes förlorarna, ofta till hängning. Segrarna var både åklagare och domare. Därför måste man med viss aktsamhet använda domstolen som historisk källa. Vid förhandlingarna presenterade den sovjetiske åklagaren ”expertutlåtanden” och ”ögonvittnen”, som entydigt pekade ut tyskarna som gärningsmän. Västmakternas representanter höll god min, även om man på det hållet nog visste bättre. Exilpolackerna, som visste att kontakterna med de fångna polackerna hade upphört redan ett år före det tyska anfallet, misstrodde den sovjetiska versionen.
Först när det kalla kriget mellan väst och öst blev alltmer frostigt började en omvärdering i väst. Dagens Nyheter bidrog faktiskt till att bryta ”den tystnadens sammansvärjning” som rådde om Katyn. Den 13 februari 1948 hade DN:s förstasida rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gjorde det grundligt, besökte till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blev, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördades han av ett par ungdomar. De häktades, men lyckades --som det sägs-- fly ur fängelset. Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.
Artikeln i Dagens Nyheter väckte internationellt uppseende. Ja, en Hamburgtidning blev så rasande att den rentav kallade DN för "en sedan länge som pronazistisk känd tidning".
I Wajdas hemland Polen var det ännu 1980 tabu att antyda andra gärningsmän än tyskarna. När patriotiska polacker det året, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna utpekades som skyldiga.
Men sen kom Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skrev general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".
Katyn är tyvärr inte det enda exemplet på hur segrarna skyllt sina egna dåd på förlorarna. 1997 besökte jag ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar i norra Tyskland. Där fanns ännu en minnessten med texten: "Den 3 maj 1945 mördade fascisterna i Neustadtbukten tusentals fångar från koncentrationslägret Neuengamme"
Det syftar på hur de två tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck sänktes i Neustadtbukten fem dagar före krigsslutet. Ombord fanns från Neuengamme evakuerade fångar. Över 7000 av dem dödades. Bland annat den förre franske konseljpresidenten Leon Blum och historikern Olga Wurmser har hävdat att det var tyskarna som dödade dem. Men det var det brittiska flyget som stod för denna tvivelaktiga bragd.
(På www.vedebesegrade.blogspot.com 8 mars 2006 finns under rubriken ”Katyn en länge omstridd polsk tragedi” en mer detaljerad redogörelse för de polska officerarnas grymma öde och det skiftande politiska efterspelet)
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1071) 2006-03-12
Den av svenska journalister som vet mest om Polen är Kjell Albin Abrahamson, som bland annat skrivit den läsvärda boken ”Diamant i aska” (1996). I Sveriges Radios utmärkta P 1 i måndags berättade han om Wajda och Katyn. Han uppgav att i början av andra världskriget dödades i Katyn 20 000 polska officerare med nackskott av Sovjetunionens hemliga polis.
Jo, numera påstår också ryska historiker att den polska elit som 1939 tillfångatogs av Röda armén året efter mördades av sovjetiska NKVD. Men i Katyn var det ungefär 4 200 som miste livet, inte 20 000. Fast uppåt 10 000 polacker i två andra fångläger, Starobielsk och Ostaschkow, dödades också. Likräkning –eller body count som det heter på nysvenska—överdriver ofta. Det påstods till exempel under lång tid att man i Sovjet några år före Katyn med nackskott hade dödat miljoner icke önskvärda människor. Numera räknar historikerna med att ungefär 600 000 avrättades under utrensningarna i Sovjet 1937-38, medan ännu flera hamnade i Gulags många läger.
I Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes förlorarna, ofta till hängning. Segrarna var både åklagare och domare. Därför måste man med viss aktsamhet använda domstolen som historisk källa. Vid förhandlingarna presenterade den sovjetiske åklagaren ”expertutlåtanden” och ”ögonvittnen”, som entydigt pekade ut tyskarna som gärningsmän. Västmakternas representanter höll god min, även om man på det hållet nog visste bättre. Exilpolackerna, som visste att kontakterna med de fångna polackerna hade upphört redan ett år före det tyska anfallet, misstrodde den sovjetiska versionen.
Först när det kalla kriget mellan väst och öst blev alltmer frostigt började en omvärdering i väst. Dagens Nyheter bidrog faktiskt till att bryta ”den tystnadens sammansvärjning” som rådde om Katyn. Den 13 februari 1948 hade DN:s förstasida rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gjorde det grundligt, besökte till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blev, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördades han av ett par ungdomar. De häktades, men lyckades --som det sägs-- fly ur fängelset. Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.
Artikeln i Dagens Nyheter väckte internationellt uppseende. Ja, en Hamburgtidning blev så rasande att den rentav kallade DN för "en sedan länge som pronazistisk känd tidning".
I Wajdas hemland Polen var det ännu 1980 tabu att antyda andra gärningsmän än tyskarna. När patriotiska polacker det året, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna utpekades som skyldiga.
Men sen kom Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skrev general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".
Katyn är tyvärr inte det enda exemplet på hur segrarna skyllt sina egna dåd på förlorarna. 1997 besökte jag ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar i norra Tyskland. Där fanns ännu en minnessten med texten: "Den 3 maj 1945 mördade fascisterna i Neustadtbukten tusentals fångar från koncentrationslägret Neuengamme"
Det syftar på hur de två tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck sänktes i Neustadtbukten fem dagar före krigsslutet. Ombord fanns från Neuengamme evakuerade fångar. Över 7000 av dem dödades. Bland annat den förre franske konseljpresidenten Leon Blum och historikern Olga Wurmser har hävdat att det var tyskarna som dödade dem. Men det var det brittiska flyget som stod för denna tvivelaktiga bragd.
(På www.vedebesegrade.blogspot.com 8 mars 2006 finns under rubriken ”Katyn en länge omstridd polsk tragedi” en mer detaljerad redogörelse för de polska officerarnas grymma öde och det skiftande politiska efterspelet)
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1071) 2006-03-12
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1071) 06-03-12 till....
....till UD-veteranen Sverker Åström, som på en helsida i DN (5/3) skriver under rubriken ”Regeringen agerar skamligt för att inte misshaga Bush”. Åström menar att regeringens utrikespolitiska deklaration var full av vackra ord om folkrätt och mänskliga rättigheter men inte innehöll något om ”det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan under efterkrigstiden, alltså det amerikanska angreppet på Irak i mars 2003 och den fortsatta ockupationen” På tal om mänskliga rättigheter skriver Åström: ”Det fortfarande pågående kriget i Irak innebär i sig allvarliga rättskränkningar, dels själva krigshandlingarna som orsakar outsägliga lidanden för det redan hårt prövade irakiska folket, dels tillståndet i de amerikanska fängelserna i landet med systematisk, av Vita huset auktoriserad tortyr”. Om Palme hade levat så hade han med säkerhet rutit till med vrede och indignation, tror Sverker Åström.
....till Tuffs indiska partner Bhikhu Vyas, som meddelar att ”Robert Library” nu är klart. Namnet syftar på att det uppförts för pengar som vänner till den 2004 avlidne tuff-aktivisten Robert Stieger satsade för att hedra hans minne. Det är ett skolbibliotek i skolan Chandvagan i det av den fattiga stambefolkningen bebodda Dharampur. Skolan är en av de sex som tack vare finansiellt stöd från Tuff finns i området. Bhikhus omdöme: ”Biblioteket ser så vackert ut, omgivet av vatten sedan tre dammar anlagts runt skolan. Där finns böcker, tidskrifter och tidningar, som eleverna sitter och läser”
....till Tuffs Indiengrupp med Gunnar och Margaretha Petersen i spetsen, som inför årsmötet på lördag (18/3) rapporterar att Tuff under 2005 skickade 385 000 kr till indiska partners. Inte dåligt av en lokalförening utan statliga anslag!
....till Aftonbladets Petter Larsson, som (7/3) skriver ”Tortyren i Abu Ghraib-fängelset var inget olyckligt undantag. Två år efter att övergreppen avslöjades torteras fortfarande fångar i Irak. Det hävdar Amnesty International i en ny kartläggning”
....till Jan Myrdal som i Aftonbladet på tal om västligt stöd till opinionsbildningen i länder som Ukraina och Iran och upprördheten över att president Putin nu vill kontrollera utlandets finansiering av rysk opinionsbildning påminner om att det redan finns liknande bestämmelser i den svenska brottsbalken
....till Kristna Fredsrörelsen, som uppmanar oss att skicka e-post till försvarsministern för att protestera mot Sveriges militära samarbete med Israel
....till Venezuelas president Hugo Chavez som reagerat på hur Cindy Sheehan och andra protesterande fredskvinnor behandlats av amerikansk polis: "Vi har med skam sett bilderna av hur en grupp polismän släpar i väg med våra vänner och kvinnor, som blivit en fredens symbol – inte kyrkogårdarnas "fred" utan den fred som kämpar för livet” En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta.
....till solidariska människor som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för att med gåvor stärka denna frivilligt arbetande förenings ekonomi. Bara under februari har 15 stycken förutom medlemsavgiften (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem) skickat sammanlagt 4 500 kr till Tuff. Heders!
....till Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson, som i veckan städat Tuff-lokalen och till Monica Schelin, som städat radiostudion
....till historikern och författaren Knut Carlqvist som i FIB/K:s nätupplaga skriver om
Miyazakis animerade filmer under rubriken ”Ta bort ondskan och världen framträder”, bland annat: ”Det är naiva filmer, kollisionen mellan människors strävan och naturen är ofta ett tema, den industriella förstörelsen av grunderna för vår existens. Vad som förundrar är att människorna i Miyazakis filmer inte är onda. Dörrar stängs inte, inga domar avkunnas eller verkställs. Ingen hämnas. Och inte ens den girige munken som tänkt kränga Skogsgudens huvud till kejsaren är ond. I slutscenerna i Prinsessan Mononoke visar han sig oförbätterlig och väcker snarast igenkännandets sympati. Han ger sig inte, men så är det här i livet. Kvinnan som äger bergverket i samma film skjuter på allt som rör sig, men hon är också den som ger horor och spetälska en fristad. Människor lever i sina drömmar”
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags (8/3) berättade om Indien och Tuff-projekten där för en klass i Sollentuna International School.
....till det samtal med representanter från den brittiska antikrigsrörelsen som vid en kulturafton i Immanuelskyrkan, Kungstensgatan 17, sker torsdag den 16 mars kl 19. Över hundra britter har dödats i Irak och Military Families Against the War är en aktiv grupp med hemsidan http://www.mfaw.org.uk/
....till den demonstration på treårsdagen av USA:s krig som anordnas på Sergels torg lördag den 18 mars kl 13. Parollerna lyder: USA ut ur Irak! Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik! Inget krig mot Iran! Mera info finns på www.motkrig.org
....till Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), som på lördag 18 mars har sitt årsmöte i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9. 30
....till Tuffs indiska partner Bhikhu Vyas, som meddelar att ”Robert Library” nu är klart. Namnet syftar på att det uppförts för pengar som vänner till den 2004 avlidne tuff-aktivisten Robert Stieger satsade för att hedra hans minne. Det är ett skolbibliotek i skolan Chandvagan i det av den fattiga stambefolkningen bebodda Dharampur. Skolan är en av de sex som tack vare finansiellt stöd från Tuff finns i området. Bhikhus omdöme: ”Biblioteket ser så vackert ut, omgivet av vatten sedan tre dammar anlagts runt skolan. Där finns böcker, tidskrifter och tidningar, som eleverna sitter och läser”
....till Tuffs Indiengrupp med Gunnar och Margaretha Petersen i spetsen, som inför årsmötet på lördag (18/3) rapporterar att Tuff under 2005 skickade 385 000 kr till indiska partners. Inte dåligt av en lokalförening utan statliga anslag!
....till Aftonbladets Petter Larsson, som (7/3) skriver ”Tortyren i Abu Ghraib-fängelset var inget olyckligt undantag. Två år efter att övergreppen avslöjades torteras fortfarande fångar i Irak. Det hävdar Amnesty International i en ny kartläggning”
....till Jan Myrdal som i Aftonbladet på tal om västligt stöd till opinionsbildningen i länder som Ukraina och Iran och upprördheten över att president Putin nu vill kontrollera utlandets finansiering av rysk opinionsbildning påminner om att det redan finns liknande bestämmelser i den svenska brottsbalken
....till Kristna Fredsrörelsen, som uppmanar oss att skicka e-post till försvarsministern för att protestera mot Sveriges militära samarbete med Israel
....till Venezuelas president Hugo Chavez som reagerat på hur Cindy Sheehan och andra protesterande fredskvinnor behandlats av amerikansk polis: "Vi har med skam sett bilderna av hur en grupp polismän släpar i väg med våra vänner och kvinnor, som blivit en fredens symbol – inte kyrkogårdarnas "fred" utan den fred som kämpar för livet” En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta.
....till solidariska människor som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för att med gåvor stärka denna frivilligt arbetande förenings ekonomi. Bara under februari har 15 stycken förutom medlemsavgiften (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem) skickat sammanlagt 4 500 kr till Tuff. Heders!
....till Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson, som i veckan städat Tuff-lokalen och till Monica Schelin, som städat radiostudion
....till historikern och författaren Knut Carlqvist som i FIB/K:s nätupplaga skriver om
Miyazakis animerade filmer under rubriken ”Ta bort ondskan och världen framträder”, bland annat: ”Det är naiva filmer, kollisionen mellan människors strävan och naturen är ofta ett tema, den industriella förstörelsen av grunderna för vår existens. Vad som förundrar är att människorna i Miyazakis filmer inte är onda. Dörrar stängs inte, inga domar avkunnas eller verkställs. Ingen hämnas. Och inte ens den girige munken som tänkt kränga Skogsgudens huvud till kejsaren är ond. I slutscenerna i Prinsessan Mononoke visar han sig oförbätterlig och väcker snarast igenkännandets sympati. Han ger sig inte, men så är det här i livet. Kvinnan som äger bergverket i samma film skjuter på allt som rör sig, men hon är också den som ger horor och spetälska en fristad. Människor lever i sina drömmar”
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags (8/3) berättade om Indien och Tuff-projekten där för en klass i Sollentuna International School.
....till det samtal med representanter från den brittiska antikrigsrörelsen som vid en kulturafton i Immanuelskyrkan, Kungstensgatan 17, sker torsdag den 16 mars kl 19. Över hundra britter har dödats i Irak och Military Families Against the War är en aktiv grupp med hemsidan http://www.mfaw.org.uk/
....till den demonstration på treårsdagen av USA:s krig som anordnas på Sergels torg lördag den 18 mars kl 13. Parollerna lyder: USA ut ur Irak! Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik! Inget krig mot Iran! Mera info finns på www.motkrig.org
....till Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), som på lördag 18 mars har sitt årsmöte i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9. 30
söndag, mars 5
VARFÖR FRED OCH INTERNATIONELL SOLIDARITET?
Monica Schelin (M) intervjuar Åke Sandin (Å)
M. Jag heter Monica Schelin och är vice ordförande i Tyresö Ulands- och Fredsförening, TUFF. Och jag tänker fråga ut programledaren. I dag, Åke Sandin, gör du Radio Tuff nr 1070. I snart 21 år har du varenda vecka på frivilligbasis gjort det här programmet. Hur känns det?
Å. Det känns jättebra i dag. Tack vare din frågvishet slipper jag ju att snacka in en ny krönika den här veckan.
M. Du har berättat på Tyresöradion att du är så resultatfixerad, att den enda stunden på dan du märker att du gör nytta är när du har handdiskat. Men gör du verkligen någon nytta med dessa ständiga Radio Tuff?
Å. Den frågan har jag ofta ställt mig, särskilt i dystra stunder. Jag brukar då trösta mig med att det i alla fall mångfalt flera som lyssnar på Radio Tuff än det antal man i bästa fall kan locka ut på ett av de många utomordentligt intressanta möten som Tuff anordnar. En nackdel med radio jämfört med möten är förstås att det är för mycket av envägskommunikation. Men förhoppningsvis har Tuff någorlunda kunnat behålla sitt höga medlemstal tack vare radion.
M. Men redan före 1985, när Radio Tuff startade, hade ju Tuff många hundra medlemmar. Hur fick föreningen ut sina budskap då?
Å. Jo, bland annat genom att vi regelbundet delade ut flygblad i brevlådor och brevinkast. Hundratusentals flygblad distribuerades och herregud i så många trappor vi sprang.
M. Har vi i Tuff blivit latare nu, när vi inte klättrar i trappor med flygblad?
Å. Nej, men de senaste åren har våra brevlådor dränkts med reklammaklatur. Det är ju kilovis med köpuppmaningar som varje vecka delas ut och våra blad försvinner då bland alla reklampapper. Reklamen kostar väl numera dubbelt så mycket som militären. Och det är inte så lite för svenska militärutgifterna envisas med att ligga på 40 000 miljoner kr per år, alltså över 100 miljoner kr varje dag. Dessutom tror jag att reklamen gör oss dummare och mindre solidariska.
M. Hur då dummare och mindre solidariska?
Å. Vi blir ju stressade av denna väldiga hjärntvätt som reklamen innebär. Det handlar inte bara om billigare falukorv och oxfilé utan också om hur vi ska bli vackrare, smalare, sexigare och mera välklädda. Och hur vi ska inreda våra hem ännu fräschare, placera våra pengar ännu förmånligare och köpa ännu läckrare hus. Vi ska alltså satsa på oss själva som den marknadsekonomiska parollen lyder, underförstått skita i alla andra. Det är alltså en slags fascism i ny och pråligare förpackning.
M. Det var hårda ord, Åke Sandin. Men varför fortsätter du med Radio Tuff, som tar många timmar i veckan av ditt liv?
Å. Vi lever i de tiotusentals kärnvapnens tid. De har förmåga att utrota allt mänskligt liv flera gånger om. De flesta av dessa domedagsvapen finns i de länder som av medierna beundras som segrare i andra världskriget. Men de senaste 60 åren har dessa länder ofta krigiskt farit fram som fascisters och nazisters likar lite varstans i världen. Och med sina kärnvapen kan de göra andra världskrigets förintelser nästan till försumbara småmord. Det är klart att Radio Tuff då behövs som en motvikt, låt vara alldeles för liten. Men om i alla europeiska kommuner det fanns en förening som Tuff skulle riskerna för den extremt vansinniga militariseringen minska högst betydligt. Och jag tänker ibland på den tyske filosofen Immanuel Kants kategoriska imperativ: "Handla alltid så att maximen för dina handlingar skulle kunna upphöjas till allmän lag!". Det gäller alltså, att så länge vi lever följa det idéprogram jag tidigare föreslagit och som har fördelen att bestå av en enda mening: ”Vi skall verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Vad menar du med ”dö i onödan”?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan. När vi nu i femton månader ältat det tragiska faktum att över 500 svenska turister dödades av tsunamin bör vi kanske ändå jämföra med att dubbelt så många barn dör varje timme dag efter dag året runt som det antal svenska turister som tragiskt omkom julen 2004. Det är roligt att i Radio Tuff regelbundet kunna skildra de alldeles utmärkta projekten i Indien. Tidigare har Tuff också finansierat projekt i Bolivia, Ecuador och Eritrea.
M. Men Radio Tuff är bara ett litet pip i medie- och informationslarmet.
Å. Jovisst, men vi får hoppas att många andra också piper till. Då kan det bli till ett vrål.
M. Tack Åke Sandin och fortsätt med dina tuffa radioprogram!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Radio Tuff (nr 1070) 2006-03-05
M. Jag heter Monica Schelin och är vice ordförande i Tyresö Ulands- och Fredsförening, TUFF. Och jag tänker fråga ut programledaren. I dag, Åke Sandin, gör du Radio Tuff nr 1070. I snart 21 år har du varenda vecka på frivilligbasis gjort det här programmet. Hur känns det?
Å. Det känns jättebra i dag. Tack vare din frågvishet slipper jag ju att snacka in en ny krönika den här veckan.
M. Du har berättat på Tyresöradion att du är så resultatfixerad, att den enda stunden på dan du märker att du gör nytta är när du har handdiskat. Men gör du verkligen någon nytta med dessa ständiga Radio Tuff?
Å. Den frågan har jag ofta ställt mig, särskilt i dystra stunder. Jag brukar då trösta mig med att det i alla fall mångfalt flera som lyssnar på Radio Tuff än det antal man i bästa fall kan locka ut på ett av de många utomordentligt intressanta möten som Tuff anordnar. En nackdel med radio jämfört med möten är förstås att det är för mycket av envägskommunikation. Men förhoppningsvis har Tuff någorlunda kunnat behålla sitt höga medlemstal tack vare radion.
M. Men redan före 1985, när Radio Tuff startade, hade ju Tuff många hundra medlemmar. Hur fick föreningen ut sina budskap då?
Å. Jo, bland annat genom att vi regelbundet delade ut flygblad i brevlådor och brevinkast. Hundratusentals flygblad distribuerades och herregud i så många trappor vi sprang.
M. Har vi i Tuff blivit latare nu, när vi inte klättrar i trappor med flygblad?
Å. Nej, men de senaste åren har våra brevlådor dränkts med reklammaklatur. Det är ju kilovis med köpuppmaningar som varje vecka delas ut och våra blad försvinner då bland alla reklampapper. Reklamen kostar väl numera dubbelt så mycket som militären. Och det är inte så lite för svenska militärutgifterna envisas med att ligga på 40 000 miljoner kr per år, alltså över 100 miljoner kr varje dag. Dessutom tror jag att reklamen gör oss dummare och mindre solidariska.
M. Hur då dummare och mindre solidariska?
Å. Vi blir ju stressade av denna väldiga hjärntvätt som reklamen innebär. Det handlar inte bara om billigare falukorv och oxfilé utan också om hur vi ska bli vackrare, smalare, sexigare och mera välklädda. Och hur vi ska inreda våra hem ännu fräschare, placera våra pengar ännu förmånligare och köpa ännu läckrare hus. Vi ska alltså satsa på oss själva som den marknadsekonomiska parollen lyder, underförstått skita i alla andra. Det är alltså en slags fascism i ny och pråligare förpackning.
M. Det var hårda ord, Åke Sandin. Men varför fortsätter du med Radio Tuff, som tar många timmar i veckan av ditt liv?
Å. Vi lever i de tiotusentals kärnvapnens tid. De har förmåga att utrota allt mänskligt liv flera gånger om. De flesta av dessa domedagsvapen finns i de länder som av medierna beundras som segrare i andra världskriget. Men de senaste 60 åren har dessa länder ofta krigiskt farit fram som fascisters och nazisters likar lite varstans i världen. Och med sina kärnvapen kan de göra andra världskrigets förintelser nästan till försumbara småmord. Det är klart att Radio Tuff då behövs som en motvikt, låt vara alldeles för liten. Men om i alla europeiska kommuner det fanns en förening som Tuff skulle riskerna för den extremt vansinniga militariseringen minska högst betydligt. Och jag tänker ibland på den tyske filosofen Immanuel Kants kategoriska imperativ: "Handla alltid så att maximen för dina handlingar skulle kunna upphöjas till allmän lag!". Det gäller alltså, att så länge vi lever följa det idéprogram jag tidigare föreslagit och som har fördelen att bestå av en enda mening: ”Vi skall verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Vad menar du med ”dö i onödan”?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan. När vi nu i femton månader ältat det tragiska faktum att över 500 svenska turister dödades av tsunamin bör vi kanske ändå jämföra med att dubbelt så många barn dör varje timme dag efter dag året runt som det antal svenska turister som tragiskt omkom julen 2004. Det är roligt att i Radio Tuff regelbundet kunna skildra de alldeles utmärkta projekten i Indien. Tidigare har Tuff också finansierat projekt i Bolivia, Ecuador och Eritrea.
M. Men Radio Tuff är bara ett litet pip i medie- och informationslarmet.
Å. Jovisst, men vi får hoppas att många andra också piper till. Då kan det bli till ett vrål.
M. Tack Åke Sandin och fortsätt med dina tuffa radioprogram!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Radio Tuff (nr 1070) 2006-03-05
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1070) 06-03-05 till ....
....till samtalsledaren i Tuffs diskussionscafé FILOSOFIKA, Göran Flodman, som på ett lysande sätt gjorde ämnena biologism och Darwin så högintressanta i en knökfull Tuff-lokal i tisdags.
....till Södertörns friskola i Huddinge, som vid sin solidaritetsafton den 23 februari för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr. Bilder från aftonen finns på www.friskola.nu
....till den indiska författaren Arundhati Roy, som ilsket och ironiskt skildrar president Bush’ besök i Indien. Hon kallar honom för krigsförbrytare och om hans besök vid Gandhis minnesvård skriver hon: ”När George Bush lägger blommor på den där berömda plattan av blankpolerad sten - då ryser miljoner indier till. Det kommer att vara som om han hade hällt en liter blod över minnet av Gandhi.” Hundratusentals indier har den senaste veckan protesterat mot den amerikanske presidentens besök
....till en opinionsundersökning utförd av Le Moyne College, som visar att 72 procent av de amerikanska soldaterna i Irak anser att USA bör lämna Irak inom ett år. Nästan 90 procent av dem tror att de är i Irak på grund av Saddam Husseins påstådda roll i 11 september
....till förre CIA-medarbetaren Ray McGovern, som knallade in i den amerikanska kongressbyggnaden iförd oranga kläder liknande dem som fångarna på Guantanamo bär. Tillsammans med fjorton andra hade han en munkavle med texten ”Tortyr” på. McGovern återlämnade en förtjänstmedalj han fått för sina insatser i CIA.
....till veteranen bland journalister i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (27/2) skriver om hur den angloamerikanska propagandan ger en grovt förskönande bild av utvecklingen i Irak och arabvärlden: ”Jag påminns mindre om Vietnam än om de brittiska och franska befälhavarna under första världskriget som oupphörligt ljög om seger över Tyskland medan de föste fram hundratusentals av sina soldater genom slakthusen vid Somme, Verdun och Gallipoli. Den enda skillnaden i dag är att vi nu driver in hundratusentals araber i slakthusen –och vi bryr oss inte ens.”
....till INSIDAN i DN (4/3), där Thomas Lerner påminner om Joseph Rotblatt och hans långvariga kamp mot kärnvapen, bland annat i Pugwash-rörelsen. Rotblatt ställde de rimliga frågorna: ”Ska vi göra slut på mänskligheten eller ska mänskligheten avsäga sig kriget?”
....till Kerstin Fredriksson och Åsa Berner i Sollentuna International School
som genom ett ”öppet hus” i en femteklass jobbat in över tusen kronor till Tuffs projekt i Indien.
....till de tappra aktivisterna Erika Husberg, Sylvia Lungdahl, Margareta Svahn och Monica Schelin som i går (lördag) fanns vid Tuffs bokbord i Tyresö Centrum
....till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja, som anordnar ett
möte med rubriken ”Vietnam och Irak - paralleller och kontraster.” Det är Gunnar Fredriksson och Anders Mellbourn som samtalar om hur Vietnamkriget på nytt kommit i fokus i amerikansk debatt genom Irakkriget. Måndagen den 13 mars i ABF-huset, Sveavägen 41, kl 18.30.
....till Tyresö Teaterförening, som återigen arrangerar en berättarkväll. Det blir nya skrönor och historier av Bo Almén, Bertil Bragby och Pelle Olsson och musik av Brita Bremberg. Kulturkaféet, Bollmora föreningsgård kl 16-18 söndag den 12 mars.
....till Södertörns friskola i Huddinge, som vid sin solidaritetsafton den 23 februari för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr. Bilder från aftonen finns på www.friskola.nu
....till den indiska författaren Arundhati Roy, som ilsket och ironiskt skildrar president Bush’ besök i Indien. Hon kallar honom för krigsförbrytare och om hans besök vid Gandhis minnesvård skriver hon: ”När George Bush lägger blommor på den där berömda plattan av blankpolerad sten - då ryser miljoner indier till. Det kommer att vara som om han hade hällt en liter blod över minnet av Gandhi.” Hundratusentals indier har den senaste veckan protesterat mot den amerikanske presidentens besök
....till en opinionsundersökning utförd av Le Moyne College, som visar att 72 procent av de amerikanska soldaterna i Irak anser att USA bör lämna Irak inom ett år. Nästan 90 procent av dem tror att de är i Irak på grund av Saddam Husseins påstådda roll i 11 september
....till förre CIA-medarbetaren Ray McGovern, som knallade in i den amerikanska kongressbyggnaden iförd oranga kläder liknande dem som fångarna på Guantanamo bär. Tillsammans med fjorton andra hade han en munkavle med texten ”Tortyr” på. McGovern återlämnade en förtjänstmedalj han fått för sina insatser i CIA.
....till veteranen bland journalister i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (27/2) skriver om hur den angloamerikanska propagandan ger en grovt förskönande bild av utvecklingen i Irak och arabvärlden: ”Jag påminns mindre om Vietnam än om de brittiska och franska befälhavarna under första världskriget som oupphörligt ljög om seger över Tyskland medan de föste fram hundratusentals av sina soldater genom slakthusen vid Somme, Verdun och Gallipoli. Den enda skillnaden i dag är att vi nu driver in hundratusentals araber i slakthusen –och vi bryr oss inte ens.”
....till INSIDAN i DN (4/3), där Thomas Lerner påminner om Joseph Rotblatt och hans långvariga kamp mot kärnvapen, bland annat i Pugwash-rörelsen. Rotblatt ställde de rimliga frågorna: ”Ska vi göra slut på mänskligheten eller ska mänskligheten avsäga sig kriget?”
....till Kerstin Fredriksson och Åsa Berner i Sollentuna International School
som genom ett ”öppet hus” i en femteklass jobbat in över tusen kronor till Tuffs projekt i Indien.
....till de tappra aktivisterna Erika Husberg, Sylvia Lungdahl, Margareta Svahn och Monica Schelin som i går (lördag) fanns vid Tuffs bokbord i Tyresö Centrum
....till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja, som anordnar ett
möte med rubriken ”Vietnam och Irak - paralleller och kontraster.” Det är Gunnar Fredriksson och Anders Mellbourn som samtalar om hur Vietnamkriget på nytt kommit i fokus i amerikansk debatt genom Irakkriget. Måndagen den 13 mars i ABF-huset, Sveavägen 41, kl 18.30.
....till Tyresö Teaterförening, som återigen arrangerar en berättarkväll. Det blir nya skrönor och historier av Bo Almén, Bertil Bragby och Pelle Olsson och musik av Brita Bremberg. Kulturkaféet, Bollmora föreningsgård kl 16-18 söndag den 12 mars.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)