Faktum är att jag på en rad punkter helt håller med Djingis Khan, Stalin, Hitler, Pol Pot, Mussolini, Berlusconi, Bush, Churchill, bin Ladin, Sharon, ja till och med Jack Uppskäraren och Bostonstryparen. I deras påstående om att två plus två är fyra och inte tjugotvå är jag till exempel helt enig med dem. I många andra avseenden är jag däremot kritisk mot deras åsikter och handlingar.
Den som vill sätta dit mig som anhängare av folkmord, nazism, stalinism, terrorism, militarism, kolonialism, apartheid, förtryck eller mord i allmänhet kan nu citera den där första meningen och utelämna de två följande. Citat, utryckta ur sina sammanhang, är en populär metod, när man vill brännmärka en meningsmotståndare eller få stöd för sin egen tes.
I veckan har detta aktualiserats genom diskussionen om Ordfront Magasin, som efter angreppen från den breda mittfårans medier nu gjort en ny pudel för en artikel i tidningen, denna gång skriven av Johannes Wahlström. Äsa Linderborg (AB 16/1) tillhör inte drevhundarna utan menar att mycket i hans israelkritiska artikel är ”sannolikt eller föga förvånande” men är ändå kritisk mot den och skriver:
(....) ”det framgår inte varifrån Wahlström hämtat sina fakta. De enda källor som finns namngivna är de journalister som intervjuas och då glider Wahlström mellan sina egna tolkningar och deras uttalanden. Ur den aspekten blir artikeln värdelös”
Två dagar senare (DN 19/1) finns en artikel av Gellert Tamas, som skriver under rubriken ”Dåligt umgänge. Johannes Wahlström samarbetar med Israel Shamir”. Där beskrivs Shamir trots sitt judiska namn som mycket israelfientlig, ja antisemitisk. Han skall ha medverkat i tidningar som Tamas kallar antisemitiska. Om Shamir därvid verkligen yttrat sig antisemitiskt framgår inte. Och det allra märkligaste: Tamas skriver inte ett skvatt om hur Wahlström skulle ha samarbetet med Shamir. Om man anklagar folk för att samarbeta med sådana figurer borde man kosta på sig att ge läsarna något belägg eller någon källhänvisning.
Om man får tro uppgifter på nätet lär Shamir vara en äldre släkting till Wahlström. Om det är riktigt är det rimligt att undra om Tamas verkligen tror på arvsynden eller på bibelns grymma påstående om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
Som antisemit har stora västliga medier nu också utpekat Venezuelas folkvalde president Hugo Chavez, sedan länge en nagel i ögat på supermakten i norr. Han vill ju att landets stora oljerikedomar skall komma landets fattiga till godo och inte bara aktieägarna i de multinationella bolagen.
Vad tidningar som Le Monde, Wall Street Journal, belgiska Le Soir och franska La Libération ondgjort sig över är ett tal som Chavez höll i julas. Där tog han som vanligt de fattiga miljardernas parti mot de minoriteter som genom historien skott sig och blivit mycket rika. Med det inflytelserika Simon Wiesenthal-centret i spetsen började då drevet. Men Venezuelas judiska organisationer tillbakavisar anklagelserna mot Chavez.
I vår sekulariserade tid är det märkligt hur ofta man avfärdar folk utanför mittfåran som förnekare. Sådana uttryck borde ha försvunnit med inkvisitionen. Det räcker med att man försöker korrigera någon del av den vedertagna bilden av ett skeende för att bli beskylld för ”förnekelse” av allting i sammanhanget. Förra gången Ordfront Magasin gjorde en pudel var när den sedan sparkade redaktionschefen Björn Eklund publicerade en intervju med Diana Johnstone. Hon är författare av boken ”Dårarnas korståg” –heder åt den nu bortgångne Kalle Hägglund för att han publicerade den!
Ibland påstår nu moraliskt upprörda debattörer, att Johnstone skall ha ”förnekat” till exempel massdödandet i Srebrenica. Nej, hon bortser inte från att många muslimer dödades där, men hon nyanserar och kompletterar den ensidiga bilden av Srebrenica och hela händelseförloppet på Balkan. Sådant verkar vara outhärdligt för dem som tror att krig förs mellan ”onda” och ”goda”, en tro som är en grundläggande förutsättning för krig.
På tal om Diana Johnstone dammade skribenter i Expressen och Dagens Nyheter rentav på med spottloskan ”brunvänster”. Det är ett annat sätt att demonisera dissidenter. Genom åren har människor i brist på argument etiketterat mig på många olika sätt: ”Vänsterextremist”, ”borgarsvin”, kommunistmedlöpare”, ”gråsosse”, ”Moskvalakej”, ”snyftliberal”, ”nyttig idiot”, ”prosionist”, ”antisemit” etc etc. För all del, belackarna gör mig till en otroligt mångsidig människa –fast i längden blir stämplandet lite tröttsamt.
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1064) 2006-01-22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar