JÄTTEBEDRÄGERIET OCH DESS AVSLÖJANDE

Den 25 april 1983 gör den tyska veckotidningen STERN århundradets scoop. Tror de rusiga redaktörerna i alla fall. Stern börjar i en upplaga på två miljoner ex att publicera Hitlers tidigare okända dagböcker. För många miljoner kronor har också publiceringsrättigheterna sålts till brittiska Sunday Times och amerikanska Newsweek.

I det här extranumret av Stern är det gott om bilder på Hitler men också på Gerd Heidemann, journalisten som sades ha gjort den sensationella prestationen att spåra upp dagböckerna. Han hade jobbat under flera år med det som förhoppningsvis skulle bli hans publicistiska bragd.

Via en av sina kontakter hade Heidemann fått reda på att antikhandlaren Fischer i Stuttgart hade verkliga dyrgripar. Kontaktmannen visade honom en bok eller ett häfte som han skaffat från Fischer. Heidemann såg där hur Hitler med gammaldags handstil hade fört dagbok under några månader på 1930-talet. Han såg också Hitlers namnteckning på några av sidorna. Heidemann blev upphetsad och började drömma om att kunna publicera en av århundradets verkliga sensationer. Så småningom lyckades han träffa Fischer, som påstod sig kunna skaffa fram många flera band av dagböckerna. Men han ville ha rejält betalt för dem.

Fischer berättade, hur han fick tag på dagböckerna. Under Tredje rikets sista dagar, en dryg vecka före Hitlers självmord den 30 april 1945, lyfte ett flygplan från det då inneslutna Berlin. Det skulle flyga till trakten av Hitlers ”örnnäste” Berchtesgaden. Lasten bestod bland annat av hemliga papper som skulle räddas undan inför den väntande erövringen av Berlin. Av någon anledning störtade planet, kanske nedskjutet. Vraket hittades i Sachsen nära den tjeckiska gränsen, alltså i det dåvarande DDR, Östtyskland.

Heidemann fick av Fischer veta att denne hade en bror i DDR, som minsann var general och det var brodern som kommit över dagböckerna från flygplansvraket. Där borde kanske Heidemann ha anat oråd men han var alltför hoppfull om att kunna göra en publicistisk jättegrej. Han stack iväg till Sachsen. Och bingo, där hittade han till och med gravstenen över det störtade planets pilot.

Nu började ett intensivt samarbete mellan Heidemann och Fischer. Heidemann lyckades på kringelkrokar få ut miljonsummor från mediekoncernen. En del av dessa pengar stoppade han i egen ficka, med resten betalade han till Fischer för allt flera av Hitlers dagböcker. Fischer påstod, att han från Östtyskland smugglade in dem, gömda i pianon.

Stern-ledningen var inte dummare än att de lät historiker och handskriftsexperter kolla en och annan sida av de föregivna Hitlerdagböckerna. En av dem var den brittiske professorn Hugh Trevor-Roper, för sina insatser som historiker adlad till Lord Dacre. Han hade vid andra världskrigets slut varit brittisk underrättelseofficer i det ockuperade Tyskland och grundat sin berömmelse på boken ”Hitlers sista dagar” (1947). Men Trevor-Roper skulle också gå i god för det brev som Folke Bernadotte sades ha skrivit till SS-chefen Heinrich Himmler. Där uttryckte sig svensken antisemitiskt och tipsade till och med tyskarna om hur de effektivare skulle bomba London. Men detta brev var en förfalskning av Himmlers massör Felix Kersten. FN-medlaren Bernadotte mördades av israeliska nationalister 1948, så det fanns ett visst behov av att svartmåla honom.

I fråga om Hitlers dagböcker skulle Trevor-Roper ta miste igen. Han slarvade och intygade deras äkthet. Därför kunde den tyska tidningen Stern i triumf inbjuda till en presskonferens den 25 april 1983. Där fanns 27 TV-team och hundratals journalister från hela värden. I början gick allting bra. Men så tog den brittiske historikern David Irving till orda. Han hade skrivit böcker om andra världskriget, bland annat den läsvärda ”The Destruction of Dresden”. Nu påpekade han vissa konstigheter i de påstådda dagböckerna och undrade om man gjort någon kemisk analys av bläcket de var skrivna med.

Det hade man inte och när man gjorde det sprack alltihopa. Det visade sig att leverantören Fischer var en inte obegåvad förfalskare, som egentligen hette Konrad Kujau. Liksom den hoppfulle journalisten Heidemann dömdes han till flera års fängelse.

Hur har det då gått för David Irving, som bidrog till avslöjandet? Sedan i november sitter han bakom galler i Österrike, anklagad för något han sagt eller skrivit för 16 år sen. Irving har veterligt aldrig uppmanat till våld eller gjort sig skyldig till våld, stöld eller annat kriminellt, men nu är han en västlig samvetsfånge och dissident.

Amnesty och Pen-klubben iakttar en tystnad, som förhoppningsvis är generad. Och liberalerna tiger, kanske av feghet eller överdriven politisk korrekthet Därför ska jag nu prata med en liberal jag beundrar, Tuff-aktivisten Göran Flodman
----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1063) 2006-01-15