Förra veckans krönika tog sats från Expressens förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt och de efterföljande ursäkterna. Tidningens pudlar nu står i bjärt kontrast mot Expressens behandling av Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) i december 1997. Inte den minsta ursäkt har hörts från tidningen och dess uppgiftslämnare. På självaste ledarsidan (1997-12-15) kallades TUFF för TASK, Tyresö Antisemit- och Krigsförening. Man utgick från en ovanligt påhittig helsida dagen innan av den egna medarbetaren Ingvar Hedlund.
Hedlund beljög mig på flera punkter och genom att falskeligen göra mig till Tuffs ordförande drabbades också föreningens 525 medlemmar. Det som han gjorde störst affär av var att jag hade sagt att jag som historiker inte längre trodde på att tyskarna hade gjort tvål och lampskärmar av liken från sina mördade offer. Jag var historieförfalskare slog han fast, för det hade Svenska kommittén mot antisemitism och Judiska församlingen tipsat honom om.
Redan under första världskriget skrämde den skickliga brittiska propagandan med att tyskarna (”hunnerna” som man kallade dem) hade veritabla likfabriker, där döda soldater förvandlades till smörjolja och stearin. Efter andra världskriget skulle historierna om att tyskarna tillverkade tvål av sina mördade offer få en enorm spridning, inte bara i tidningar och böcker utan också i skolornas historieundervisning. Jag var själv en av de tusentals lärare som godtroget och i antinazistiskt nit delgav intet ont anande tonåringar dessa ruskiga berättelser.
Efteråt har jag undrat varför vi inte blev misstänksamma, när dessa tvålar var märkta med RIF, vilket påstods betyda Reines Judenfett. Initialerna var ju fel och varför trodde vi på att tyskarna skulle vara så korkade eller cyniska att de hade angivit tvålarnas hemska ursprung. Men dessa RIF-tvålar hade ju visats upp som ”bevismaterial” vid Nürnbergrättegången 1945-46. Och vi läste rörande berättelser om hur judiska församlingar lite varstans i världen under högtidliga former hade låtit begrava RIF-tvålar.
Efter första världskriget tog det sju år innan man i England skulle medge att de tyska ”kadaverfabrikerna” var en propagandalögn. 1925 meddelade ministern Austen Chamberlain i det brittiska parlamentet att talet om de tyska likfabrikerna saknade all grund. Och 1928 kom labourpolitikern Arthur Ponsonbys bok ”Falsehodd in Wartime”, där han utförligt skildrade den brittiska krigspropagandans lögner.
Chamberlain hoppades 1925 att sådana falska berättelser inte skulle upprepas. Ändå tog det ett halvsekel efter andra världskriget, innan historikerna lågmält skulle punktera tvålhistorierna från det kriget. När Tuffs vice ordförande Monica Schelin för Ingvar Hedlund nämnde de tre välkända historikerna Gitta Sereny och professorna Yehuda Bauer och Deborah Lipstadt, som alla tagit avstånd från tvålmyten visade Expressenjournalisten sin totala brist på heder. Han påstod fräckt i tidningen, att Monica inte kunde nämna en enda sådan historiker.
I något som låter som ett försök att ärerädda oss historiker påstår Stéphane Bruchfeld att ingen ”seriös” historiker har påstått att tvålhistorierna är sanna. Tyvärr har han fel. Det är lätt att hitta samma skröna hos annars duktiga historiker, till och med i en bok som utger sig för att lära ut källkritik. I sin bok ”Orientering i källkritik” (Scandivavian University Books 1986) framställer universitetslektorn Torsten Thurén tvålhistorierna som historiska sanningar.
Under många år blev vi i Radio Tuff misstänkliggjorda för att vi tvivlade på alla de sensationella berättelserna om ryska ubåtar som påstods vimla i våra vatten. Men då fanns det ändå några andra som i medierna inte heller hukade sig i rädsla för att osakligt bli kommuniststämplade. När vi lögnaktigt angreps av Expressen teg alla som visste bättre, sannolikt av feghet.
Lokalt fanns det dock hedervärda undantag. Tuff-styrelsen ställde helhjärtat upp liksom flera av mina judiska vänner. En av dem ringde och varnade för dem han kallade ”blodhundar”, det vill säga de som föredrar politiskt användbara historieförfalskningar framför sanningen. Och jag minns ännu med tacksamhet, hur Roland Schütt i Radio Tuff (1997-12-28) ilsket och svavelosande fördömde Expressens journalistik.
Hos mig finns det en bitter eftersmak, för än en gång har verkligheten överträffat ironin. Så länge jag i god tro lärde ut historieförfalskningar till många årgångar tonåringar, var jag en hyvens kille. Så länge jag höll käft om att jag haft fel, var allting lugnt. Först när jag ville rehabilitera mig genom att påpeka historieförfalskningar blev jag uthängd -- just som historieförfalskare och annat läskigt.
Om ”lampskärmarna av människohud” får jag återkomma i en kommande krönika
----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1061) 2006-01-01
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar