GAMLA BROTT OCH SÄKERHETSRÅDET

När jag var grabb skildrades japaner som små otäcka gulingar, ja som sadistiska typer. Deras ledare hängdes på löpande band som krigsförbrytare -- av dem som hade massdödat civila i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer. Efter kriget dog 81 000 japanska krigsfångar i allierade läger. Men då släpptes i alla fall hundra tusen amerikaner av japanskt ursprung, som under kriget suttit i amerikanska koncentrationsläger

Kina däremot tillhörde segermakterna och fick plats i FN:s säkerhetsråd. Kineserna skildrades som civiliserade och snälla. Chiang Kai-sheks hustru kallades artigt ”madame” och lanserades av västerländska medier som en kultiverad kvinna.

1949 blev Kina kommunistiskt och då svängde sympatierna. Nu blev kineserna de läskiga gulingarna, medan japanerna började framstå som artiga, flitiga och demokratiska, ja nästan västerländska. Dessutom verkade nu japanerna ytterst fredliga med en obetydlig militärmakt, medan kineserna till och med skaffade kärnvapen och hade en jättelik armé. Förfärligt många och förskräckligt indoktrinerade föreföll de också att vara. Under de senaste åren har dock Japan på USA:s uppmaning rustat upp, samtidigt som Kina ökat i popularitet, kanske främst för sina ekonomiska framsteg och som en lockande marknad för västerländska företag.

Den senaste veckan har kineserna ganska vildsint demonstrerat mot Japan, som förebrås för sin militära aggressivitet –och därmed grymhet-- för 60-70 år sen.

Hur länge ska då dagens människor behöva sona sina förfäders brott? Bibelns snack om att förfädernas ogärningar bör drabba efterkommande intill tredje och fjärde led var inte ens humant när det tillkom för ett par tusen år sen. Ska till exempel dagens amerikaner behöva klä sig i säck och aska för de svarta slavarnas lidanden och för förintelsen av indiansamhällena? Ska dagens britter skuldbeläggas för att deras förfäder -- ingalunda med speciellt icke-våldsliga metoder—lade under sig en fjärdedel av världen. Ska dagens ryssar lida för den ryska imperialismen och Stalintiden? I varje fall känner jag själv ingen skuld för att ”blågula gossar” under trettioåriga kriget starkt bidrog till att grymt föröda centrala Europa. Men det är viktigt att minnas.

Viktigt för fred och som ett vaccin mot nationalism är det just att varje land informerar sina medborgare om de egna förbrytelserna. Tyskarna är de enda som klarat den uppgiften, ibland med en frenesi som fått bedömare att lite elakt tala om en helomvändning: från nationalsocialism till nationalmasochism. Överallt i Tyskland finns minnesmärken över de egna brotten, nu senast en stor minnesplats i Berlin för de judiska offren. Det har till och med varit tabu att i Tyskland minnas det egna lidandet: Terrorbombningarnas många hundratusentals dödade tyska civila. Massvåldtäkterna på tyska flickor. Tyska krigsfångar, som dog som flugor i Sovjetunionen, Frankrike, Jugoslavien och i amerikanska friluftsläger längs Rhen och den höga dödligheten bland civila tyska slavarbetare efter kriget. Den jättelika etniska rensningen vid krigsslutet av 15 miljoner tyskar, av vilka 2,2 miljoner dog/dödades.

När de etniskt rensades organisation, Bund der Vertriebenen, nu vill skapa ett centrum i Berlin för alla etniskt rensade av olika nationaliteter, haglar protesterna från självgoda länder och etniska grupper. De vill inte veta av den största etniska rensningen i Europas historia. För några år sen kom den amerikanske professorn Norman Finkelsteins bok ”The Holocaust Industry”. Trots att hans judiska föräldrar hade genomlidit både koncentrationsläger och Warszawa-gettot anklagades han för antisemitism. Han påminde om alla Holocaust-museer och andra minnesmärken i USA över tyskarnas brott och undrade hur amerikanerna skulle reagera om européerna skulle börja bygga museer och minnesplatser över amerikanska brott, typ slaveriet, indianutrotningen och folk- och miljömordet i Vietnam.

En annan amerikansk professor, John Dower, skrev en bok som borde vara obligatorisk läsning för Japans och USA:s skolungdomar. Den heter ”War without Mercy” och handlar om kriget i Stilla havet 1941-1945, som verkligen var ett krig utan nåd. På båda sidor florerade rasism och grymhet –som i alla krig. Liksom alla andra historielärare har jag i antinazistiskt nit till intet ont anande tonåringar lärt ut att tyskarna gjorde tvålar och lampskärmar av dem de mördade. På gamla dar har jag lärt mig att detta är ett par av krigets många propagandalögner.

Därför är det lite omtumlande att nu i professor Dowers bok finna belägg för att däremot kristna och demokratiska amerikaner –av alla! – under kriget sysslade just med likskändningar. Soldater skickade hem dödskallar, öron och andra kroppsdelar av dödade japaner. Det hedrar president Roosevelt, att han vägrade att ta emot en pennkniv snidad ur lårbenet av en japan.

FN:s säkerhetsråd är ju en odemokratisk relikt från andra världskriget, bestående av de fem segrarmakterna USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Kina är upprört över att Japan vill få tillträde till denna FN:s gräddfil. Många tycker att det är rimligt, att Japan och Tyskland borde få säte i rådet. Men här tänker vi på ekonomisk styrka (”medborgarrätt heter pengar”) och inte på demokrati, det vill säga folkmängd. Ur den demokratiska synpunkten är de två mest berättigade länderna Kina och Indien, som tillsammans har en tredjedel av världens befolkning. USA, Indonesien, Pakistan och Brasilien blir också toppkandidater. Men skulle ens Ryssland få en plats? Och skulle Japan med 123 miljoner invånare platsa? EU:s 25 länder skulle kunna ingå som en enhet, men då gäller det ju att enas. Som en fransman sa på tal om den förestående folkomröstningen: ”Skulle vi i Frankrike säga nej till EU:s konstitution, skulle britterna bli jätteglada och amerikanerna skratta sig fördärvade!”

I fredags försökte den japanske premiärministern Junichiro Koizumi blidka Kina genom att be om ursäkt för ”den ofantliga skada och lidande” Japan vållade Kina genom sina anfallskrig. Intressant nog bad han om ursäkt också för ”det koloniala styre” Japan drabbade asiatiska grannländer med. Minns vi ännu varför Frankrike och Storbritannien fick plats i säkerhetsrådet? Det var inte bara för att de var segermakter utan också för att de då ännu utsatte stora delar av världen för sitt koloniala styre.-------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1025) 2005-04-24