BARN OCH KRIG

BARN OCH KRIG
Häromveckan berättade vi i Radio Tuff om barnen Gabriel, Martin och Aeneas, som i Lund nu har grundat MOOK, som betyder ”Mot Orättvisor Och Krig”. Det påminde mig om en helsida i Expressen 1968. På ett foto ser man tre små Tyresöflickor sitta tillsammans med dåvarande försvarsministern Sven Andersson (s). De kallade sig för VISA, ”Vi Ivriga Små Arga” och de hette Birgitta, 11, Ann, 10 och Lena, 6. De frågade försvarsministern, ”vad vapen och krig egentligen var bra för”. Sven Andersson gav de officiella svaren men som ung SSU-are hade han 1931 faktiskt yttrat: ”Man måste i varje land krossa militarismen. Denna väg är den enda framkomliga”.

1986 skrev jag i fredstidningen Pax (se boken ”Förbannad pacifist” s. 63 ff): ”Att för barn beskriva Einsteins relativitetsteori är trots allt mindre svårt än att förklara för dem att snälla mammor och pappor kan släppa till så många skattemiljarder på att förbereda krig, som inte minst massmördar barn och deras mammor”.

Numera undrar jag dock lite gammelmansdystert om barn redan i tidiga år blir lika avtrubbade inför krigiska massmord som många av oss vuxna har blivit. Redan före skolåldern sitter de nu vid sina data- och TV-spel och ”dödar” människor, de flesta svartmuskiga typer. En nära släkting är en utomordentligt sympatisk och fridsam ung man. Men när han var fem år och redan datoriserad frågade han sin mamma:

-- När jag blir stor, ska jag ha svärd eller pistol då?

--Vad menar du, pistol eller svärd?

--Jo när jag kommer där på gatan.

--Vad då, på gatan?

--Ja, om nån skum typ kommer där runt gathörnet.

I andra världskriget var ungefär hälften av de 40-50 miljonerna dödade barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen därefter har andelen civila offer varit ännu större.

På Sveriges Radio går nu igen en följetong om Anne Franks (1929-1945) i sanning grymma öde. Efter att ha förflyttats från Auschwitz till koncentrationslägret Bergen-Belsen dog hon där av de sjukdomar som grasserade i Europa i slutet av andra världskriget – inte bara i de otäcka lägren. Min tyskfödda granne Eva undkom med ett nödrop att som femtonåring i Hinterpommern dö av segrarnas våldtäkter och andra övergrepp. Ett kvarter ifrån mig bor Helga, vilken som flicka upplevde de brittiska terrorbombningarna av Hamburg under tre sommarnätter 1943. Då dödades ca 50 000 civila. Helga har ännu inte riktigt kommit över åsynen av en lekkamrat som låg sönderbränd i den smälta asfalten. Och en annan Tyresöbo, Anneliese, har på radion berättat om hur hon som minderårig slavarbetare i Ostpreussen efter andra världskrigets slut såg många av sina tyska medsystrar dö och hur hon till sist med nöd och näppe räddades till livet av snälla litauer.

70 000 tyska barn dödades av bombningarna. Många av dem kremerades levande av eldstormarna i Dresden, Hamburg, Kassel, Darmstadt, Pforzheim och andra tyska städer. Hur många barn som rönte samma öde i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer vet jag inte. De duktiga amerikanska flygare som släppte atombomberna över Japan blev firade och fick medaljer. Men en av dem, Claude Eatherly, fick psykiska besvär. I sina mardrömmar såg han hur barnen brann.

Rasismen för 60 år sen inskränkte sig tyvärr inte till tyskarnas. Kriget fördummade och förråade de bästa. 7000 tyska flyktingbarn dog i Danmark, därför att de danska läkarna inte ville befatta sig med barn av ”fel” etnicitet. De senaste åren har uppgifter framkommit om vilket helvete många av 12 000 norska barn genomlevde, bara därför att de råkade ha tyska soldater som fäder. De betraktades kanske som ”onda”, huggormars avföda, som det lär stå i bibeln.

Varje dag under 60 år har medierna skildrat Förintelsen. Den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om den var den enda av andra världskrigets många förfärliga förintelser. När vi pratar om barn borde vi kanske också ibland ägna en tanke åt de tio miljoner barn som dör varje år i vår nuvarande värld, de flesta i onödan i främmande världsdelar.

Fast nu blir jag väl anklagad för att ”relativisera” – inte minst av dem som annars så tjusigt talar om alla människors lika värde.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1022) 2005-04-03