”STORMAKTENS MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN”

”STORMAKTENS MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN”

Dags för bekännelser: Man är nog lite ute, ja trots våren ordentligt insnöad, tillhörande en krympande minoritet. I den demokratiska anda och det folkrörelseideal jag uppfostrats har en grundläggande tanke varit att människor träffas, diskuterar och informerar varann. I datorernas, dokusåpornas, privatiseringens, de många TV-kanalernas, de otaliga köpuppmaningarnas och den galopperande konsumismens tid är det fullkomligt omodernt. Patetiskt gammalmodigt!

Ändå går jag på möten, fast ibland mera av plikt än av lust. Och Tuff har under våren en imponerande serie möten. På hemväg från dem brukar jag tacksamt konstatera, att det var en informativ och givande tillställning. Men alltför ofta muttrar jag över att det var så få som kom. Det gjorde jag i torsdags, när Jörgen Toresson och hans jazzkompisar spelade så fint på Curres Corner men inte många lämnade TV-fåtöljerna där hemma. Kanske är vi svenskar av i dag barbarer i fråga om cafékultur

I tisdags hade jag tillsammans med alltför få förmånen att höra Anita Lilburns och Elise Rappes kunniga och engagerande redogörelse för utarmat uran, ”stormaktens massförstörelsevapen”. Jag lärde mig mycket: Utarmat uran är en restprodukt från kärnvapen- och kärnkraftframställning. Det är alltså billigt och nästan dubbelt så tungt som bly. När det används i ammunition får det en enorm sprängkraft, för ”det skär genom pansar som en kniv genom smör”.

Veterligt användes det första gången av västmakterna i Gulfkriget 1991 för att sedan användas också mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och på nytt mot Irak 2003. I Gulfkriget avfyrade amerikaner och britter på några dagar över en miljon projektiler med utarmat uran. De efterlämnade ett giftigt stoff bland annat i form av små uranoxidpartiklar, som människor andas in. Halveringstiden är miljarder år, så de stannar i lungorna och andra organ och orsaker cancer och genförändringar.

Längs vägen från Kuwait till Irak dödades under Gulfkriget omkring 100 000 irakiska killar och fotona avslöjar vägen som en lång fordonskyrkogård av förstörda bilar och pansarvagnar, så den gjorde skäl för sitt namn ”The Highway of Death”. Den amerikanske majoren Doug Rokke hade till uppgift att efteråt sanera fordon som förgiftats av utarmat uran och han säger lite uppgivet: ”Det tog oss tre månader att sanera 24 fordon. Allt annat blev kvar som det var – en enda stor förgiftad ödemark”

Major Rokke berättar också, att av de 50 man som tillsammans med honom arbetade med sanering blev alla utom en sjuka och tio av dem dog efter några år. Hundratusentals av de amerikanska soldaterna i Gulfkriget har efteråt insjuknat i det som kallas ”gulfkrigssyndromet”.

Doktor Jawad al Ali, som är chef för cancerkliniken i Basra (södra Irak) uppger: ”Dödligheten i cancer har ökat tolv gånger...De flesta i min familj har nu cancer och vi har inte tidigare haft sjukdomen i släkten”.

Professorn i strålningsfysik vid Karolinska institutet, Anders Brahme, besökte 2001 södra Irak: ”Jag såg så många barn födda med ohyggliga och sällsynta deformiteter, som bara brukar finnas en på miljonen, men som man nu ser många av i den här regionen”
För ett år sen hölls i Stockholm en internationell konferens om ”Krigets miljöeffekter”. Där deltog forskare och läkare från flera länder men den förtegs i stort sett av våra medier. Aktiv där var inte minst Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén, till vilken både Anita Lilburn och Elise Rappe hör. ”Arbetsgruppen för studier och dokumentation av krigets miljöeffekter” har en hemsida med adressen www.uraniumconference.org
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1023) 2005-04-10