Maj Wechselmanns beröm och jag som
historielärare
Den 20 augusti skrev filmaren och debattören
Maj Wechselmann på Face Book:
”Finns
det någon värt att beundra så är det oförtröttliga Åke Sandin -
Sedan sextiotalet har han efter att ha träffat Bhiku Vyas och Kokila i Indien
sett till att halva Sverige samlar in pengar till deras skolor och brunnar och
mangoträd i de mest underprivíligierades land - Adiwasis i Dharampur ( har
gjort tre filmer därifrån) OCH så är han med sin Radio Tyresö vår mest
FÖRBANNADE PACIFIST - Fanns det 100 lokalradior till av Tyresöradions kvalité -
skulle vi aldrig någonsin gå med i NATO och 10.000 svenskar skulle engagera sig
för förnuftig pedagogisk U-landshjälp”
Bhikhu och Kokila Vyas som nämns är
Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) främsta partners i Indien sedan fyra
decennier. Maj besökte dem på 90-talet
och gjorde filmen ”Koytas – kniven”. Koytas kallades de säsongarbetande
sockerrörs-huggarna, vilkas barn TUFF hjälpte med ett 50-tal skolor för ca 3000
elever med över en miljon kr per år.
Glädjande nog har Maj fått medhåll
från många på Face Book . En av dem tycker:
”Bra program, det kan intygas.” Men
sedan tillägger han: ”Dock har han vissa
problem med antisemitism och gaskamrar”
Detta ger mig anledning att
publicera följande:
JAG VAR HISTORIEFÖRFALSKARE
- MEN I GOD TRO
I decennier undervisade jag
många tusen tonåringar och vuxengymnasister i historia och matematik. Historia
i all ära men matte var på sätt och vis lättare, eftersom det är ett mera exakt
ämne.
Bemödade mig i alla fall att
skildra "vad som verkligen
hänt" - "wie es eigentlich gewesen ist", som en av
historievetenskapens förgrundsfigurer, Leopold von Ranke, uttryckte det redan
på 1800-talet. Minns hur stolt jag var när andra historielärare rådfrågade mig
om det förflutnas händelser, eftersom de ansåg mig kunnig.
Ändå har jag nu sedan länge
drabbats av eftertankens kranka blekhet. Har upptäckt att jag till intet ont
anande elever spred ett antal historieförfalskningar:
GASKAMRARNA
I
min undervisning om andra världskriget nöjde jag mig inte med att skildra
förintelselägren i det av tyskarna ockuperade Polen utan beskrev helt riktigt
också de eländiga förhållandena i lägren i egentliga Tyskland, såsom
Buchenwald, Dachau med flera. Lärde dock också ut att där förekom
massavrättningar med gas i industriell skala.
Detta
gällde som sanning i decennier. Men så småningom fann historikerna att
gaskamrar för människoavlivning inte förekommit i lägren belägna i egentliga
Tyskland. Tidigare misstag hade troligen påverkats av att i lägren liksom på
många andra ställen fanns desinfektionsanläggningar för att med vätecyanid
bekämpa ohyra för att motverka spridningen under krigstiden av svåra sjukdomar
såsom tyfus med mera. Detta gasande räddade liv i stället för att döda.
Numera
är det få som vet att sådana gasningar eller "rökningar" med
vätecyanid var vanligt förekommande i många länder, däribland Sverige under
våra farföräldrars tid. Ett tragiskt exempel är när den 32-årige skalden Dan
Andersson den 16 september 1920 hittades död i rum 11 på Hotell Hellman i
Stockholms Klarakvarter. Personalen hade rökt med vätecyanid mot vägglössen men
inte vädrat tillräckligt. (Dan Andersson är av de poeter som Ebbe Björkman och
jag ägnade en serie program om på www.tyresoradion.se )
1995
besökte jag minnesplatsen Dachau. Där fanns visserligen en lokal, som
betecknades som "Gaskammer", men märkligt nog fanns på flera språk
upplysningen att den aldrig använts som gaskammare för avlivning av människor.
Jag
bredde i min undervisning på ordentligt om Auschwitz-Birkenau, uppgav enligt
den då gängse "sanningen", att hela fyra miljoner stackars fångar,
mestadels judar, hade gasats ihjäl där. Efter kommunismens sammanbrott i Polen
reviderades siffran till en dryg miljon, "hemskt nog ändå" som jag
skrev i ett blogginlägg, som några föga läskunniga betecknat med den
inkvisitoriska skamstämpeln "förnekelse".
KATYN
Vid
rättegången i Nürnberg 1945-46, där ledande tyskar dömdes till döden, yrkade
den sovjetiska åklagaren för straff också för att tyskarna enligt honom hade
massakrerat 11 000 polska officerare i Katynskogen nära Smolensk. De som vågade
yppa tvivel om detta avfärdades som läskiga nazister. Själv tillhörde jag som lärare
den stora trendriktiga och "rättroende" majoriteten
Polackerna
hade dock tvivlat om vilka som utförde dådet. När Gorbatjov mjukade upp
sovjetsystemet och framför allt när Sovjet för ett par decennier sedan blev det
mycket mindre och mera demokratiska Ryssland kom omvärderingen. Även ryska
historiker slog nu fast att "Katynmassakern" utförts av Sovjets
hemliga säkerhetstjänst NKVD.
Det
framkom också att dödstalet som vanligt vid "body count" hade
överdrivits. Det var inte 11 000 polska officerare och akademiker som hade
dödats i Katynskogen 1940 utan drygt 4000, "hemskt nog ändå" för att
använda det uttrycket en gång till. Dessutom hade dock ca 15 000 polska fångar
dödats på andra håll i Sovjetunionen.
(I
motsvarande grad tillhörde jag den överväldigande majoritet som överdrev ryska
brott, till exempel Stalinterrorns utrensningar 1936-38. Vi trodde och spred
länge att det var fråga om flera miljoner avrättade, men senare forskningar
talar om ca 600 000.)
RIKSDAGSHUSBRANDEN I BERLIN
Den
27 februari 1933, några veckor efter det att Hitler blivit rikskansler i en
koalitionsregering, sattes riksdagshuset i Berlin i brand. I det brinnande
riksdagshuset hade polisen fångat en 23-årig holländsk anarko-kommunist Marinus
van der Lubbe. Han erkände stolt att han ensam hade startat mordbranden och
avrättades efter en spännande rättegång.
Ironiskt nog var det få som
trodde på att Lubbe varit ensam om gärningen. Nazister och kommunister
anklagade varandra för brottet. Både till vänster och höger vägrade man att acceptera
att den herostratiska mordbranden verkligen utförts av en ensam terrorist --
eller galning.
Beskyllningarna från
kommunisterna och andra verkade logiska på mig och de flesta andra: Branden gav
nämligen nazisterna en förevändning att krossa sina politiska motståndare,
avveckla demokratin och inleda marschen mot högerdiktatur och världskrig. Samma
natt infördes resoluta undantagsbestämmelser, massarresteringar företogs,
kommunistpartiet förbjöds liksom socialdemokratiska tidningar.
Alltså undervisade jag
tusentals elever om att nazisterna genom sitt utnyttjande av branden nog låg
bakom den. Långt senare läste jag den tyske socialdemokraten Fritz Tobias'
bok "Reichstagsbrand, Legende und
Wirklichkeit" /Riksdagsbranden, legend och verklighet/. Efter grundligt
studium av källorna avfärdade han både den nazistiska och den kommunistiska
propagandans försök att konstruera sammansvärjningar bakom branden. Därmed gav
han den avrättade Marinus van der Lubbe en viss upprättelse genom att utpeka
den unge holländaren som ensam gärningsman och inte ett verktyg för en
konspiration.
"TVÅLARNA" GJORDA PÅ DÖDADE MÄNNISKOR
Ett veritabelt pangnummer i
min historieundervisning var att jag berättade att de otäcka tyskarna till och
med hade gjort tvål av sina dödade offer. Som huvudlärare i historia
införskaffade jag till skolan ett ljudbildband av Ferenc Göndör, överlevande från
Auschwitz, flera gånger prisbelönad för sin informationsverksamhet. Han
berättade bland annat om de tvålar som tyskarna hade tillverkat på fettet av
sina dödade offer.
Dessa tvålar hade
beteckningen RIF, vilket uttyddes som "Rent Jude-Fett. Lite senare intervjuade jag Göndör för www.tyresoradion.se efter det att han hållit en välbetald föreläsning för
Tyresö gymnasiums elever. Han medgav då att tvålhistorien var en myt. Det hade
israeliska specialister lärt honom och även flera andra historiker hade sent
omsider avslöjat den i medierna och skolorna så länge och intensivt skildrade
tvålhistorien.
Eftersom jag i decennier
bemödat mig om att avslöja myter, militaristiska och andra, nämnde jag 1996 i
krönikan "Krigspropagandan lurar
oss" i fredstidningen PAX, att det där med tvålarna nog inte stämde.
Det var dumdristigt. Människor var så indoktrinerade med detta förmenta tyska
brott att de upprört misstrodde mig. Några bättre vetande tyckte kanske också
att denna propagandalögn var alltför värdefull för att ifrågasättas.
En av dem som reagerade var
Svenska Freds' dåvarande ordförande, som befallde mig att "inte skriva
sådant mera". Strax därpå hängdes jag ut i Expressen i en också för denna
tidning ovanligt osaklig artikel. (Se texten den 16 aug. 2013 i denna blogg!)
Där stämplades jag bland annat som historieförfalskare för att jag tvivlade på
människotvålarna. Som källor uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska
Kommittén mot Antisemitism.
Eftersom så mycket i artikeln
var felaktigt skrev jag till den antisemitiska kommittén och frågade om det
verkligen stämde att de hade tipsat Expressen eller om jag uttryckt mig
"antisemitiskt". Den bevärdigade mig inte med ett svar.
Av självutnämnda
"antiraster" fick 2013 tre ledande moderater här i Tyresö den 16 år
gamla och lögnaktiga Expressen-artikeln. Utan att ha fått Tyresö Ulands- och
FredsFörenings (TUFF) beriktigande svar i samma tidning blev de så grundlurade,
att de överhopade mig med de grövsta beskyllningar. Tyvärr har de på över fyra
år inte kunnat belägga en enda av sina många vidriga påhopp.
FÖRMILDRANDE OMSTÄNDIGHETER?
Som historielärare har man
ett stort ansvar att inte vidarebefordra myter, hur trendiga de än kan verka.
Det är dock inte lätt att genomskåda sådana. Vill därför anföra några
omständigheter till mitt försvar:
1. Jag undervisade i god tro
och i antinazistiskt nit.
2. Alla andra, inte bara
medier utan också de flesta historiker, trodde på och spred
dessa "sanningar"
3. Försökte om gaskamrarna
följa den då rådande historiska vetenskapen. När jag
felaktigt påstod att sådana för
massavlivning fanns i Buchenwald och andra läger i
egentliga Tyskland, återgav jag ju bara vad
dåtidens historiker hade uppgivit:
Professor R.R. Palmers "Den "Den
nya tidens världshistoria" (originalets titel:
History of the Modern World) var för oss
historiestudenter ett standardverk i vår
utbildning, ofta kallad för vår
"bibel". Där stod att också Buchenwald och Dachau
var "koncentrationsläger,
som förvandlades till
massutrotningscentra med
gaskamrar
och krematorieugnar". Detta var
vad en senare generation också lärde
sig, för i den nya upplagan av samma bok
som min son studerade vid Umeå
universitet förekommer samma uppgift.
4. Det av historikerna
reviderade dödstalet för Auschwitz kom i slutet av min
lärarbana. Antagligen tror därför mina
många forna elever ännu att det var hela
fyra miljoner som gasades ihjäl där. Det
florerade också i medierna högre
dödssiffror än 4 miljoner och till exempel
i en fransk lärobok angavs hela 9 miljoner
dödade i Auschwitz. Förmildrande var att
jag inte vidarebefordrade dessa kraftiga
överdrifter till mina elever. En annan
propagandauppgift, som jag inte heller satte
någon tilltro till var den berömde Simon
Wiesenthals påstående att det var fyra
miljoner som hade gasats ihjäl också i
koncentrationslägret Mauthausen-
Hartheim.
Enligt den israeliska experten på nazitiden professor Yehuda Bauer var
det inte en enda jude som gasades ihjäl
där.
5. Att jag undervisade fel om
Katyn-massakern berodde mest på att jag alltför okritiskt trodde på rättegången
i Nürnberg 1945-46. Tänkte nog inte på att där uppträdde de fyra segrarmakterna
både som åklagare och domare, knappast helt opartiska och måna om att dölja
sina egna krigsförbrytelser. Så den gamla romerska devisen "Vae victis" (ve de besegrade) föresvävade mig inte.
6. Att jag trodde på att
nazisterna själva hade tuttat på riksdagshuset i Berlin var det faktum att de
själva hade en så uppenbar nytta av branden, som de använde som förevändning
för att krossa den tyska demokratin och inleda sin avskyvärda diktatur.
Dessutom ansåg också historiker detsamma, till exempel den vid universitetet
använda grundboken av R.R. Palmer, som skrev:
"Nazisterna, som själva anlagt elden, beskyllde
kommunisterna för att ha anlagt den."
Nästa studentgeneration kunde
dock i en reviderad upplaga av samma grundbok i historia se att skuldfrågan
hade utelämnats, ty den nyss citerade meningen hade nu ändrats till:
"Nazisterna beskyllde utan några verkliga bevis
kommunisterna för att ha anlagt branden"
7. Att jag till tusentals
elever spred historien om de tyska "människotvålarna" berodde väl
pinsamt nog på att det var en pedagogik som fascinerade. Elevernas öron
fladdrade nästan av upphetsning. Själv var jag väl lite rörd över att judiska
församlingar i god tro lite varstans förrättade högtidliga begravningar av
dessa kristidstvålar. Det tog några
decennier, innan tvålskrönan avslöjades. Det jag skäms för är att jag inte
reagerade på att denna tvål hette RIF och att detta uttyddes som Reines
Judefett (rent judefett).Jag kunde tillräckligt med tyska för att veta att
mellaninitialen i RIF var fel. Även på tyska stavas ju jude med J. Tvålen RIF
lär ha varit en surrogattvål, vars initialer betydde någonting i stil med
Reichstelle für industrielle Fettversorgung.
FÖRSVÅRANDE OMSTÄNDIGHETER?
Att undanhålla sanningar lär
vara att ljuga så att säga light. Minns detta när jag måste erkänna att det var
tyvärr mycket av andra världskrigets värsta massmord och elände jag som lärare
inte berättade om. Delvis var det av okunnighet. Segrarna skriver ju historien,
som många historiker påpekar, men som de sedan av försiktighetsskäl inte vill
utveckla. Alltså matades jag liksom alla andra med böcker, filmer och massor av
tidningsartiklar om förlorarnas ondska och uselhet och om de "goda"
segrarnas ädel- och hjältemod.
TRE CITAT:
"Krigspropaganda är ett svårutrotat ogräs"
(Historieprofessor Jarl
Torbacke, Tyresöbo, som jag för några år sedan hade förmånen att intervjua för www.tyresoradion.se )
"Tyskarna begick så många otäcka
krigsförbrytelser, att vi inte behöver hitta på nya. Själva utsattes de för
tillräckligt otäcka lidanden, som vi inte bör fortsätta att tysta ner. Olika
sidors krigsbrott tar inte ut varandra. De adderar sig. Krig går ut på att döda
så många medmänniskor som möjligt och är alltså den värsta förbrytelsen av alla."
(Radio Tuff)
Med tanke på de miljontals
civila som dödats efter 1945 av främst amerikanska flygbomber finns det
anledning att påminna om vad nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi skrev med
den betecknande titeln "The Crazy Ape" under Vietnamkriget när
bombmattorna tog otaliga liv:
"Varför skulle det direkta
skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det
rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten som släpper bomberna inte ser sina
offer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar