I går den 28 juni var det precis hundra är sedan den
unge Gavrilo Princip sköt de ödestigra skotten i Sarajevo Han
dödade två människor och det skulle inleda dödandet av miljoner
andra under första världsktiget. I tidningen PAX skrev jag gratis
över hundra krökikor. En från 1992 skulle handla om Sarajevo 1914.
Den kommer här:
---------------------------------------------------
I Jaroslv Haseks roman om
den tappre soldaten Svejk finns följande replikskifte:
--Nu har de alltså slagit
ihjäl Ferdinand för oss, sade städerskan till herr Svejk-
--Vilken Ferdinand, fru
Müller?
Nu var det inte vilken
Ferdinand som helst utan Österrikes tronföljare, ärkehertig Franz
Ferdinand. Samtidigt mördades också hans fru. Hon hette Sophie och
föraktades av det skitfina hovet i Wien. Hon var nämligen inte av
kunglig eller kejserlig börd utan bara en vanlig grevinna – nästan
en österrikisk Fergie.
Mördaren, den 19-årige
Gavrilo Princip tillhörde en serbisk terroristgrupp. Den hette
faktiskt Svarta Handen, trots att namnet verkar hämtat från en
gammal operett eller en nutida såpopera på TV.
Mördaren var nöjd med
sitt dåd. Vid rättegången förklarade, han att han bara röjt en
skadlig människa ur vägen, ”en german och fiende till
sydslaverna”. Uttalandet ter sig kanske förvirrande för oss
nutida, som i decennier lärt oss att just germanerna är rasisterna.
En av Princips medåtalade spädde på:
--Det var en helig plikt
för en moralisk kulturmänniska att döda Franz Ferdinand.
Moral, kultur och helig
plikt. Hur många skändligheter har inte begåtts under högtidliga
trohetsförklaringar till dessa upphöjda värden!
X
XX
Brottsplatsen var ett
gathörn i Sarajevo, en stad på nytt (1992) så tragisk aktuell.
Morden begicks 1914, på Serbiens nationaldag den 28 juni. Den firas
till minne av ett blodigt slag mot turkarna för 600 år sedan.
Massmördandet har sen gammalt den högsta officiella status.
Också den unge mördaren
hedrades, både med minnesplattor och i museer . Till och med hans
fotavtryck finns avgjutna i trottoaren på den plats han avlossad de
dödande skotten. Det har funnits en viss logik i detta, för hans
ogärning ledde några år senare fram tioll Jugoslavien skapades, en
nationalistisk dröm för många på den tiden.
Han har säkert haft många
beundrare också hos sydslaverna i Bosnien, Kroatien, Slovenien och
Kosovo. Men nu (1992) har rimligen andra nationalistiska passioner
med inbördeskrig och terrorism kanske givit anledning till en
omvärdering.
Lämnar man det
jugoslaviska slakthuset för ett större europeiskt perspektiv –
som det numera heter på trendsvenska – blir unge Princip i all sin
förmenta moral, kultur och nationalistiska helighet århundradets
värsta värsting. Han avlossade startskotten till första
världskriget med dess 10-15 miljoner dödade. Utan detta krig skulle
inte Hitler eller Stalin haft en chans att nå maktens tinnar.
X
X X
I Sloveniens huvudstad
Ljubljana träffar jag Marko Hren, som förestår ett institut för
fred och ickevåld. Han är en imponerande kille, skärpt och modig.
När många i hans omgivning rycktes med av den nationalistiska och
militära yran i fjol (1991), vägrade han att göra avbön för sina
försök att finna realistiska lösningar.
--Nu vimlar det av de
stridande parterna av machogubbar, rambotype och lejda mördare,
säger han.
Inbördeskrig kallas
ibland förskönande för frihetskrig. Men de brukar drabba civila
med ännu större brutalitet än andra krig. Med hot om repressalier
tvingas alla välja sida. Därmed blir man i den andra sidans ögon
inte bara fiende utan också förrädare. I krig brukar det innebära
det nesligaste av dödar.
Andra världskriget
drabbade miljoner människor i Jugoslavien oerhört grymt. Det var
inte bara tyskarna som massmördade utan i lika hög grad tycks olika
jugoslaviska grupperingar ha gått löst på varann.
Titos kommunistiska
partisaner segrade och hjälteförklarades därför. Liksom övriga
segrare i andra världskriget har de undgått att undersökas för
sina krigsförbrytelser.
På bykrogarna i Slovenien
skakar man sorgset på huvudet, när det nuvarande kriget kommer på
tal. Alla hade de någon anhörig som dödades i andra världskriget.
I byn Harije berättar de om den unga mamman som partisanerna slog
ihjäl med en spade. Hon hade begått det oförlåtliga brottet att
gifta sig med en italienare..
Hemkommen intervjuar jag
Carl Jacobowsky, uppskattad skolprofil här i kommunen. Han berättar,
hur han vid tre års ålder räddades från ett daghem i Belgrad
1944. Dagen efter brändes daghemmet ner, barnen och fröknarna
mördades av partisanerna. Offren tillhörde den tysktalande
befolkningen, som bott där i sekler.
Det är lätt att förstå,
att krigshjältarnas fega skam då som nu måste döljas i en fana av
moral, kultur och helig plikt.
------------------------------------------------
(Det här var en av mina
Pax-krönikor. Den skrevs 1992 och återges i min bok ”Förbannad
pacifist”.)