Kära lyssnare!
Nog är ni också trötta på alla återblickar på det gamla året, eller hur? Vi vet ju hur det har gått. Och vi är rätt så besvikna på mycket som har hänt – eller kanske inte hänt.
Nej, låt oss skåda framåt! I rollen av Kassandra, den antika sierskan, åtar jag mig här att redan nu tala om hur året 2010 kommer att bli.
Januari:
Politikerna gör sina första valutfästelser inför höstens val.
Nytt snökaos i Skåne.
Börsen rusar uppåt och pensionärernas humör går neråt när den sänkta pensionen utbetalas för första gången.
Februari:
Tidningarna rapporterar de första vårtecknen.
Alla nyblivna bantare lägger nyårslöftet på hyllan.
Mars:
Rapporter om hur farligt det är att äta påskägg.
Kaos i fjällen när stockholmarna har sportlov.
TUFF får Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.
April:
Miljoner svenskar sliter håret i förtvivlan över årets deklaration.
Valborgseldarna slocknar på grund av allt regn.
Bönderna gläder sig åt regnet.
Maj:
Rusning till brevlådorna med deklarationerna i högsta hugg.
Bönderna klagar över torka.
TUFF har sålt sina första femtusen mangoträd för året.
Juni:
Bönderna klagar över regn. Potatisen ruttnar bort.
De båda politiska blocken råkar i luven på varandra inför valet.
Saab säljes för femtioelfte gången – nu till Saudi-Arabien.
Juli:
Bönderna klagar över torkan.
Israel passar på att kungöra nya bosättningar i östra Jerusalem i semesterstiltjen.
Sverige avslutar sin vapenhandel med Israel.
Tre miljoner svenska firar sin semester vid badstränderna runt om världen. Fyra miljoner klagar över vädret.
Augusti:
Tiotusen sålda mangoträd. TUFF:s ordförande får stort spaltutrymme i DN.
Iran meddelar att landet avvecklar all atomkraft. Ryssland svarar med att det beslutar sammalunda.
September:
51% av svenskarna jublar över valutgången, 49% är besvikna.
Barack Obama står med skägget i brevlådan – ingen kärnkraftsavveckling där inte.
Oktober:
Bönderna klagar över regn inför potatisskörden.
Halva befolkningen sliter håret inför skatteinbetalningen.
November:
Bristen på gäss inför Mårten gås är katastrofal. Skåningarna funderar på att jaga de vilda gässen
på Sibbarpsängarna.
December:
Alla skåningar har satt på vinterdäcken i god tid. Snöröjningen blir en succé!
TUFF har sålt femtontusen mangoträd.
Tyresöradions programledare lovar att jobba på i ytterligare tio år.
Gott nytt år, kära lyssnare, önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1254) 3-17 januari 2010
torsdag, december 31
torsdag, december 24
Brev från Jelena Spasenic
Här nedan finns ett brev från serbiskfödda Jelena Spasenic, antropolog vid Uppsala universitet. Tillsammans med Neven Milivojevic besökte hon för någon månad sedan Tuff-projekten i Indien, främst i det tidigare så gudsförgätna och bergiga Dharampur med ett par hundra små fattiga byar bebodda av tribals, alltså stambefolkningen. Där har för Tuff-pengar bland annat sex skolor anlagts. Hon träffade också Tuffs indiska partners sedan 30 år tillbaka, Bhikhu och Kokila Vyas.
------------------------------------------------
Hej Åke!
Jag är tillbaka från Indien och vill gärna tala om vilken otroligt fin och givande resa vi haft. Höjdpunkten var naturligtvis att träffa Bhikhu och Koki och åka runt i Dharampur och Valod. Både Neven och jag är helt överens om hur unik denna upplevelse varit för oss och hur privilegierade vi är då vi fått ta del av denna miljö.
Vi träffade så många barn, lärare, bybor och var oerhört välbemötta överallt, med glädje, respekt, generositet och fascination som jag för egen del inte upplevt maken till. Jag tyckte så mycket om att vara på de skolor som vi besökte.Det vi såg är väldigt imponerande.
Jag har hittills inte haft mycket med bistånd att göra, förutom på det teoretiska planet i min antropologiska utbildning, så det här blev en bra introduktion. Och jag saknar egentligen ord med vilka jag skulle kunna visa min beundran för Bhikhu. Hans autentiska engagemang, tänkande och handlande inspirerar oerhört mycket. För mig personligen var detta möte av mycket stor vikt.Jag känner mig överväldigad av honom och Koki, av barnen, av skolorna, av Indien som helhet. På många sätt kände jag mig hemma där och skulle gärna vilja återvända.
Jag tror också att denna resa kan väcka idéer hos mig för nya och intressanta forskningsprojekt. Och att jag därmed kan byta fokus från Balkan till Indien, vilket jag sen flera år tillbaka velat göra. Vi får se om jag lyckas genomföra det.Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta för att du gjort den här resan möjlig för oss. Den har betytt mycket för mig, professionellt såväl som privat.
Tanken är att Neven och jag ska skriva om Dharampur, om det unika arbete som TUFF gör och de otroligt fina människor som vi träffade och lärde oss så mycket av. Jag hoppas att jag kommer att kunna författa något som gör allt detta rättvisa och att jag lyckas publicera det på en större tidning eller tidskrift. Men framför allt hoppas jag att jag i framtiden kan göra något för att detta fantastiska arbete ska fortsätta.
När Neven återvänder, kommer vi att göra en liten presentation med bilder och berätta om vårt resande.Jag hoppas att du mår väl och önskar dig en riktigt god jul och gott nytt år!
Många varma hälsningar,
Jelena
------------------------------------------------
Hej Åke!
Jag är tillbaka från Indien och vill gärna tala om vilken otroligt fin och givande resa vi haft. Höjdpunkten var naturligtvis att träffa Bhikhu och Koki och åka runt i Dharampur och Valod. Både Neven och jag är helt överens om hur unik denna upplevelse varit för oss och hur privilegierade vi är då vi fått ta del av denna miljö.
Vi träffade så många barn, lärare, bybor och var oerhört välbemötta överallt, med glädje, respekt, generositet och fascination som jag för egen del inte upplevt maken till. Jag tyckte så mycket om att vara på de skolor som vi besökte.Det vi såg är väldigt imponerande.
Jag har hittills inte haft mycket med bistånd att göra, förutom på det teoretiska planet i min antropologiska utbildning, så det här blev en bra introduktion. Och jag saknar egentligen ord med vilka jag skulle kunna visa min beundran för Bhikhu. Hans autentiska engagemang, tänkande och handlande inspirerar oerhört mycket. För mig personligen var detta möte av mycket stor vikt.Jag känner mig överväldigad av honom och Koki, av barnen, av skolorna, av Indien som helhet. På många sätt kände jag mig hemma där och skulle gärna vilja återvända.
Jag tror också att denna resa kan väcka idéer hos mig för nya och intressanta forskningsprojekt. Och att jag därmed kan byta fokus från Balkan till Indien, vilket jag sen flera år tillbaka velat göra. Vi får se om jag lyckas genomföra det.Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta för att du gjort den här resan möjlig för oss. Den har betytt mycket för mig, professionellt såväl som privat.
Tanken är att Neven och jag ska skriva om Dharampur, om det unika arbete som TUFF gör och de otroligt fina människor som vi träffade och lärde oss så mycket av. Jag hoppas att jag kommer att kunna författa något som gör allt detta rättvisa och att jag lyckas publicera det på en större tidning eller tidskrift. Men framför allt hoppas jag att jag i framtiden kan göra något för att detta fantastiska arbete ska fortsätta.
När Neven återvänder, kommer vi att göra en liten presentation med bilder och berätta om vårt resande.Jag hoppas att du mår väl och önskar dig en riktigt god jul och gott nytt år!
Många varma hälsningar,
Jelena
söndag, december 20
GOSSEN FRÅN BETLEHEM OCH HANS BYRÅKRATER
December är mörk och kall -- och allt halare blir det på vägar och stigar. Visst är jag norrlänning, sedan länge en slags ”fusklapp”, men det var många år sedan jag bekände: ”Vintern är jättetrevlig för barn och turister – men jag är ingetdera”.
Inte heller julen är riktigt inspirerande. Det är en högtid till minne av en gosse som lär ha fötts för drygt 2000 år sedan i Betlehem. Men hur det är där nu och på den omgivande Västbanken, som Palestina i dag kallas, har Bitte Isacsson berättat om i detta Radio Tuff. Bitte har varit solidarisk följeslagare i den palestinska byn Yanon.
Palestinierna har bott där i tusentals år. Men från den i väst så mediestarka Israellobbyn kommer påpekanden om att judarna minsann bosatte sig där redan för 3200 år sedan. Fanns det verkligen inga andra människor där då, till exempel filisteer, kananéer och andra?
Nu breder beväpnade israeliska bosättare ut sig på palestiniernas marker. Räckte det inte med att 700 000 palestinier --de dödade oräknade-- fördrevs 1948, vilket den israeliska professorn Ilan Pappe har skildrat i sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”?
Många av dessa inkräktare, som kallas bosättare, kommer från Ryssland och USA. En del av dem hävdar rentav, att självaste Gud har reserverat området just för dem, och att de tillhör det av Gud utvalda folket. Det är faktiskt svårt att avgöra, vad som är mest förmätet och löjligt självöverskattande: Att inbilla sig att man tillhör en ”högre ras” eller att tro att man är utvald av en högre makt. I båda fallen brukar det tyvärr leda till svåra övergrepp mot dem som inte tillhör den självutnämnda eliten.
Kanske har jag helt fel, för flera gånger har jag erkänt att jag är religiöst obegåvad. Det märkliga är att min gode vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, lider av samma brist på trosvisshet, och han är ändå en Vyas, tillhör den högsta bramin- eller prästkasten. Men så är han också tillräckligt gammal för att ha upplevt, hur hinduer och muslimer massmördade varandra miljontals vid Indiens frigörelse 1947, och för några år sedan hur hinduer i hans hemstat Gujarat mördade ett tusental muslimer efter ett mordiskt muslimskt attentat mot ett tåg med hinduiska pilgrimer. Bhikhu brukar hävda att religiösa riter, böner och testuggande är nonsens jämfört med plikten att hjälpa sämre lottade medmänniskor och att absolut inte utsätta dem för våld och död.
Det är sådant jag gärna läser in i Nya Testamentet, den medmänsklighet, solidaritet och det icke-våld som den i Betlehem födde gossen sedan predikade. Massor av gånger har jag låtit kyrkoherdar, präster, diakoner, ja till och med en biskop höras på Tyresöradion. Samarbetet har dock varit märkligt ensidigt. Det är alltid jag som fått ta kontakt och initiativ.
Härom veckan skrev jag brev till ett dussintal präster och diakoner här i Tyresö liksom till några aktiva kyrkopolitiker. Tipsade dem hur de för en ytterst billig avgift till närradioföreningen skulle kunna föra ut sitt budskap till massor av människor. Tyvärr fick jag inget svar. Kanske är den kyrkliga byråkratin lika fantasilöst stelbent som den kommunala. Men de kyrkligas tystnad är i alla fall inte lika beklämmande som den kommunala informationsenhetens reaktion på mina förslag om kommunal radio. Dessa byråkrater tycktes vara helt nöjda med sina invanda rutiner och sin mångmiljonbudget. De fick mig att känna mig som något katten släpat in.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1253) 20/12-3/1 09-10
Inte heller julen är riktigt inspirerande. Det är en högtid till minne av en gosse som lär ha fötts för drygt 2000 år sedan i Betlehem. Men hur det är där nu och på den omgivande Västbanken, som Palestina i dag kallas, har Bitte Isacsson berättat om i detta Radio Tuff. Bitte har varit solidarisk följeslagare i den palestinska byn Yanon.
Palestinierna har bott där i tusentals år. Men från den i väst så mediestarka Israellobbyn kommer påpekanden om att judarna minsann bosatte sig där redan för 3200 år sedan. Fanns det verkligen inga andra människor där då, till exempel filisteer, kananéer och andra?
Nu breder beväpnade israeliska bosättare ut sig på palestiniernas marker. Räckte det inte med att 700 000 palestinier --de dödade oräknade-- fördrevs 1948, vilket den israeliska professorn Ilan Pappe har skildrat i sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”?
Många av dessa inkräktare, som kallas bosättare, kommer från Ryssland och USA. En del av dem hävdar rentav, att självaste Gud har reserverat området just för dem, och att de tillhör det av Gud utvalda folket. Det är faktiskt svårt att avgöra, vad som är mest förmätet och löjligt självöverskattande: Att inbilla sig att man tillhör en ”högre ras” eller att tro att man är utvald av en högre makt. I båda fallen brukar det tyvärr leda till svåra övergrepp mot dem som inte tillhör den självutnämnda eliten.
Kanske har jag helt fel, för flera gånger har jag erkänt att jag är religiöst obegåvad. Det märkliga är att min gode vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, lider av samma brist på trosvisshet, och han är ändå en Vyas, tillhör den högsta bramin- eller prästkasten. Men så är han också tillräckligt gammal för att ha upplevt, hur hinduer och muslimer massmördade varandra miljontals vid Indiens frigörelse 1947, och för några år sedan hur hinduer i hans hemstat Gujarat mördade ett tusental muslimer efter ett mordiskt muslimskt attentat mot ett tåg med hinduiska pilgrimer. Bhikhu brukar hävda att religiösa riter, böner och testuggande är nonsens jämfört med plikten att hjälpa sämre lottade medmänniskor och att absolut inte utsätta dem för våld och död.
Det är sådant jag gärna läser in i Nya Testamentet, den medmänsklighet, solidaritet och det icke-våld som den i Betlehem födde gossen sedan predikade. Massor av gånger har jag låtit kyrkoherdar, präster, diakoner, ja till och med en biskop höras på Tyresöradion. Samarbetet har dock varit märkligt ensidigt. Det är alltid jag som fått ta kontakt och initiativ.
Härom veckan skrev jag brev till ett dussintal präster och diakoner här i Tyresö liksom till några aktiva kyrkopolitiker. Tipsade dem hur de för en ytterst billig avgift till närradioföreningen skulle kunna föra ut sitt budskap till massor av människor. Tyvärr fick jag inget svar. Kanske är den kyrkliga byråkratin lika fantasilöst stelbent som den kommunala. Men de kyrkligas tystnad är i alla fall inte lika beklämmande som den kommunala informationsenhetens reaktion på mina förslag om kommunal radio. Dessa byråkrater tycktes vara helt nöjda med sina invanda rutiner och sin mångmiljonbudget. De fick mig att känna mig som något katten släpat in.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1253) 20/12-3/1 09-10
lördag, december 19
MARIANNE STIEGER: Kontrasterna Limhamn och Indien
Kära lyssnare!
Lagom till jul har vi fått snö här i Limhamn. Naturligtvis blev det kaos, men det har sina rutiga orsaker och randiga skäl. Här blåser det – och inte lite! Och denna blåst sopar snön fram över gator och vägar så de blir ishala. Dessutom sätter sig snön i alla springor på bilarna och fryser till is. Ingen bil här inte, när jag skulle ut och köra i torsdags. Inte heller några bussar som kom i tid. Men i fredags kom snöröjningen igång – dock inte min bil. Den väntar på våren.
Under tiden ägnar jag mig åt infiltration härnere. Utan att Limhamnsborna riktigt har förstått hur det har gått till, har de fått höra talas om TUFF och våra projekt i Indien i alla möjliga sammanhang. Det ledde till en inbjudan till Limhamns BioCentrum, den gamla, återuppstådda biografen på Järnvägsgatan, dit filmaren Jan Troell sprang i sin barndom. Han bodde nämligen i huset tvärs över gatan.
Den nuvarande ägaren, Alexander Olin, entusiastisk och engagerad, har där startat sin verksamhet med huvudsakligen indisk film på programmet – Bollywoodfilmer. Och vad passade bättre än att jag fick komma dit och tala om TUFF:s projekt i Dharampur, om våra skolor och om planteringen av mangoträd?
Tyvärr fick jag inte alls den tid jag skulle velat ha för att berätta om allt. Huvudtalare var Indiens turistchef från Holland och en resebyråman från Malmö. Det är klart att de visade upp allt det otroligt vackra och mäktiga som Indien kan visa upp. Efter att ha ätit en magnifik indisk måltid, uppträdde en sagolikt vacker dansgrupp och dansade så medryckande att det fullständigt spratt i mina gamla ben.
När jag själv mot slutet skulle tala för oss och våra projekt i fattigdomens Dharampur och jag stod där i mina gråa vinterkläder, var kontrasten mot den tidigare visade skönheten stor. Men skam den som ger sig. Jag måtte ändå ha talat så inträngande om våra projekt: brunnar, ”mangogram” och de sex skolorna, att tittarna blev engagerade. Resultatet av min infiltration: 190 sålda mangoplantor som våra elever i Dharampur får ta mig sig hem efter terminens slut. Tack alla givmilda köpare! Och tack Alexander som bjöd in mig!
God jul och gott nytt år, kära lyssnare, och se till att köpa många mangogram även nästa år. Det kan aldrig bli för många mangoträd uppe i de fattigas bergsområde i Dharampur, hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1253 den 20/12-3/1 2009-10
----------------------------------------
Kommentar: Sedan 1971 har Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finansierat massor av utmärkta projekt bland de fattigaste av de fattiga i den indiska delstaten Gujarat. Det har främst varit skolor och andra insatser på utbildningsområdet. Men i det tidigare så gudsförgätna Dharampurs många små fattiga byar har också hundratals brunnar anlagts. Dessutom har nästan 100 000 mangoträd planterats. Delvis har detta åstadkommits genom de mangogram som Tuff säljer. De är av tre olika sorter: 1) ”För att gratulera...”, ”I stället för blommor” 3) ”Till minne av....” Kan beställas av ake.sandin@tyresoradion.se
Lagom till jul har vi fått snö här i Limhamn. Naturligtvis blev det kaos, men det har sina rutiga orsaker och randiga skäl. Här blåser det – och inte lite! Och denna blåst sopar snön fram över gator och vägar så de blir ishala. Dessutom sätter sig snön i alla springor på bilarna och fryser till is. Ingen bil här inte, när jag skulle ut och köra i torsdags. Inte heller några bussar som kom i tid. Men i fredags kom snöröjningen igång – dock inte min bil. Den väntar på våren.
Under tiden ägnar jag mig åt infiltration härnere. Utan att Limhamnsborna riktigt har förstått hur det har gått till, har de fått höra talas om TUFF och våra projekt i Indien i alla möjliga sammanhang. Det ledde till en inbjudan till Limhamns BioCentrum, den gamla, återuppstådda biografen på Järnvägsgatan, dit filmaren Jan Troell sprang i sin barndom. Han bodde nämligen i huset tvärs över gatan.
Den nuvarande ägaren, Alexander Olin, entusiastisk och engagerad, har där startat sin verksamhet med huvudsakligen indisk film på programmet – Bollywoodfilmer. Och vad passade bättre än att jag fick komma dit och tala om TUFF:s projekt i Dharampur, om våra skolor och om planteringen av mangoträd?
Tyvärr fick jag inte alls den tid jag skulle velat ha för att berätta om allt. Huvudtalare var Indiens turistchef från Holland och en resebyråman från Malmö. Det är klart att de visade upp allt det otroligt vackra och mäktiga som Indien kan visa upp. Efter att ha ätit en magnifik indisk måltid, uppträdde en sagolikt vacker dansgrupp och dansade så medryckande att det fullständigt spratt i mina gamla ben.
När jag själv mot slutet skulle tala för oss och våra projekt i fattigdomens Dharampur och jag stod där i mina gråa vinterkläder, var kontrasten mot den tidigare visade skönheten stor. Men skam den som ger sig. Jag måtte ändå ha talat så inträngande om våra projekt: brunnar, ”mangogram” och de sex skolorna, att tittarna blev engagerade. Resultatet av min infiltration: 190 sålda mangoplantor som våra elever i Dharampur får ta mig sig hem efter terminens slut. Tack alla givmilda köpare! Och tack Alexander som bjöd in mig!
God jul och gott nytt år, kära lyssnare, och se till att köpa många mangogram även nästa år. Det kan aldrig bli för många mangoträd uppe i de fattigas bergsområde i Dharampur, hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1253 den 20/12-3/1 2009-10
----------------------------------------
Kommentar: Sedan 1971 har Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finansierat massor av utmärkta projekt bland de fattigaste av de fattiga i den indiska delstaten Gujarat. Det har främst varit skolor och andra insatser på utbildningsområdet. Men i det tidigare så gudsförgätna Dharampurs många små fattiga byar har också hundratals brunnar anlagts. Dessutom har nästan 100 000 mangoträd planterats. Delvis har detta åstadkommits genom de mangogram som Tuff säljer. De är av tre olika sorter: 1) ”För att gratulera...”, ”I stället för blommor” 3) ”Till minne av....” Kan beställas av ake.sandin@tyresoradion.se
fredag, december 18
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1253) 20/12-3/1 till....
....till Tuffs partner i Belgrad Lina Vuskovic, som nu tackar för de 7000 kronor, som Tuff nyligen skickade för att hennes fattiga ofta krigsdrabbade gamla skall få julklappar och annan hjälp under den kalla vintern
....till finländarna Thomas Wallgren och Ilkka Korhonen, som tagit initiativet att till svenska översätta Gandhis skrift Hind Swaraj (indiskt självstyre). Den skrevs för exakt 100 år sedan. Översättningen har lagts ut på lika många som sidorna i boken
....till Svenska Freds ordförande Anna Ek, som tillsammans med tre andra skriver i Sydsvenskan (10/12) under rubriken ”Majoritet vill stoppa vapenexporten”. Där heter det bland annat: ”Svensk vapenexportpolitik beskrivs ofta som ansvarsfull och restriktiv. Det är helt fel. Sverige tillhör världens största vapenexportörer och svenska vapen säljs till länder i krig och länder som kränker mänskliga rättigheter. En ny opinionsundersökning visar nu att politiken saknar stöd hos svenska folket. En klar majoritet vill avskaffa vapenexporten helt och hållet.” Intressant är att en av artikelförfattarna är förre Tyresökillen och tuff-aktivisten Håkan Mårtensson, som nu är tf generalsekreterare i Kristna Freds. Anna och Håkan tillhör också undertecknarna av en artikel i Sydsvenskan (13/11), som kräver en snabbare svensk ratificering av konventionen mot klustervapen, dessa små djävulska tingestar som skördar civila dödsoffer långt efter krigens upphörande.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har tre artiklar med Tuff-anknytning. Förutom en omfattande presentation av Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, också en artikel om Tuffs Afghanistanbistånd med den häftiga rubriken ”I moskén ber man för Tuff” och en annan om Tuffs Indienprojekt under rubriken ”Kumla skola imponerar igen”
....till Tyresös avgående kommunalråd Berit Assarsson (m), som när hon avtackades uttryckte särskild glädje över de mangogram hon fått. I tidningen ”Vi i Tyresö” säger hon bland annat: ”146 mangoträd har skänkts till ett fattigt område i Indien i mitt namn” Det kan tilläggas att glädjande många under julmånaden använt sig av Tuffs mangogram.
....till Gabor Steingart, som i SPIEGEL ONLINE skriver under rubriken “Fel pris i fel tid”. Det gäller förstås nobelpriset till Obama. Steingart skriver: ”Andra förtjänar priset mera, först och främst den osannolika trion Gerhard Schröder, Jacques Chirac och Vladimir Putin. Den socialdemokratiske tyske kanslern, den konservative franske presidenten och den nye ryske tsaren avhånades starkt för sitt motstånd mot invasionen av Irak 2003. De grundade sitt motstånd på bristen av bevis på att Irak hade massförstörelsevapen. Inget krig utan skäl, hävdade de.” Steingart påpekar också att ryssarna hade bättre underrättelser om Irak än CIA och Bush, så Putin kunde med rätta påstå att Irak inte var terroristernas hemort.
....till Radio Tuffs kvinna i Malmö, Marianne Stieger, som vid en Indienträff informerade om Tuffs Indienprojekt och sålde mangogram och Indienkort för 685 kr
....till de allt flera som solidariskt löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram och till dem som på det nya året gör slag i saken och ansluter sig till Tuff, Tyresö Ulands- och FredsFörening genom att på Tuffs pg 16 01 37 – 6 sätta in 200 kr. familjemedlem 80 kr.
....till finländarna Thomas Wallgren och Ilkka Korhonen, som tagit initiativet att till svenska översätta Gandhis skrift Hind Swaraj (indiskt självstyre). Den skrevs för exakt 100 år sedan. Översättningen har lagts ut på lika många som sidorna i boken
....till Svenska Freds ordförande Anna Ek, som tillsammans med tre andra skriver i Sydsvenskan (10/12) under rubriken ”Majoritet vill stoppa vapenexporten”. Där heter det bland annat: ”Svensk vapenexportpolitik beskrivs ofta som ansvarsfull och restriktiv. Det är helt fel. Sverige tillhör världens största vapenexportörer och svenska vapen säljs till länder i krig och länder som kränker mänskliga rättigheter. En ny opinionsundersökning visar nu att politiken saknar stöd hos svenska folket. En klar majoritet vill avskaffa vapenexporten helt och hållet.” Intressant är att en av artikelförfattarna är förre Tyresökillen och tuff-aktivisten Håkan Mårtensson, som nu är tf generalsekreterare i Kristna Freds. Anna och Håkan tillhör också undertecknarna av en artikel i Sydsvenskan (13/11), som kräver en snabbare svensk ratificering av konventionen mot klustervapen, dessa små djävulska tingestar som skördar civila dödsoffer långt efter krigens upphörande.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har tre artiklar med Tuff-anknytning. Förutom en omfattande presentation av Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, också en artikel om Tuffs Afghanistanbistånd med den häftiga rubriken ”I moskén ber man för Tuff” och en annan om Tuffs Indienprojekt under rubriken ”Kumla skola imponerar igen”
....till Tyresös avgående kommunalråd Berit Assarsson (m), som när hon avtackades uttryckte särskild glädje över de mangogram hon fått. I tidningen ”Vi i Tyresö” säger hon bland annat: ”146 mangoträd har skänkts till ett fattigt område i Indien i mitt namn” Det kan tilläggas att glädjande många under julmånaden använt sig av Tuffs mangogram.
....till Gabor Steingart, som i SPIEGEL ONLINE skriver under rubriken “Fel pris i fel tid”. Det gäller förstås nobelpriset till Obama. Steingart skriver: ”Andra förtjänar priset mera, först och främst den osannolika trion Gerhard Schröder, Jacques Chirac och Vladimir Putin. Den socialdemokratiske tyske kanslern, den konservative franske presidenten och den nye ryske tsaren avhånades starkt för sitt motstånd mot invasionen av Irak 2003. De grundade sitt motstånd på bristen av bevis på att Irak hade massförstörelsevapen. Inget krig utan skäl, hävdade de.” Steingart påpekar också att ryssarna hade bättre underrättelser om Irak än CIA och Bush, så Putin kunde med rätta påstå att Irak inte var terroristernas hemort.
....till Radio Tuffs kvinna i Malmö, Marianne Stieger, som vid en Indienträff informerade om Tuffs Indienprojekt och sålde mangogram och Indienkort för 685 kr
....till de allt flera som solidariskt löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram och till dem som på det nya året gör slag i saken och ansluter sig till Tuff, Tyresö Ulands- och FredsFörening genom att på Tuffs pg 16 01 37 – 6 sätta in 200 kr. familjemedlem 80 kr.
torsdag, december 17
BENGT SVENSSON: Barack Obama och Tiger Woods
BENGT SVENSSON: Barack Obama och Tiger Woods
Hej alla lyssnare !
Det händer att jag läser en tidning ibland. Senast lärde jag att 54% av amerikanerna anser att tortyr är berättigad "ibland". Å andra sidan är det bara en tredjedel som tror att president Obama är muslim, ungefär lika många som tror på flygande tefat.
Till slut har jag också kommit mig för att läsa Obamas nobelpristal i Oslo. Det var långt, vindlande, nationalistiskt och slirigt. En person som Obama tog upp som ett gott exempel var hans föregångare, Richard Nixon; en annan Ronald Reagan, som han associerade med perestroika. Fredspristagaren Gorbatjov nämndes däremot inte.
Obama nämnde också att "in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause", alltså, att i många länder idag finns det en djup tveksamhet mot militära ingripanden, oavsett avsikten. Det borde ju ses som en positiv utveckling, men för Obama är det ett problem, att folk ogärna går i krig. Följaktligen argumenterar han sedan engagerat för så kallade rättfärdiga krig (just wars), vilket han uppenbarligen tolkar som de krig hans eget land startar.
Martin Luther King fick fredspriset för precis 45 år sedan. Hans tal var betydligt kortare och rakt på sak. Våld och civilisation är oförenliga, påstod han till exempel.Jämför det med Obamas "the instruments of war do have a role to play in preserving the peace", alltså, krigets verktyg har verkligen en roll att spela för att bevara freden.Men jag vill ge Obama en eloge för hans engagemang i fredliga verksamheter också, tex att spela golf.
Tiger Woods är väl annars den mest kände golfspelaren. Nyligen fick jag veta att hans hustru var svensk. Hon hade visat sig vara nästan lika duktig som maken på att svinga golfklubbor fast utanför golfbanan. Skämt åsido så undrar jag varför stenrika människor så ofta verkar ha det så långtråkigt. Paret Woods hade alltså köpt en dyr kåk i ett så kallat gated community, dvs stängselomgärdat villaområde, i Florida.
Florida är en rätt hopplös plats, som utmärks av sina orkaner, korrumperade politiker, colombianska knarklangare, ryska mafiosos och exilkubanska terrorister. Finge jag välja mellan en tvårummare i Rågsved och en villa i ett gated community i Florida, så tog jag tvåan i Rågsved obesett.
Tristessen hade alltså drabbat herr Woods så illa, att han måste dra iväg till närmsta köpcentrum och kopulera med en servitris på parkeringsplatsen om kvällarna.Jag önskar hans hustru lycka till men påminner henne om Martin Luther Kings ord om våld och civilisation. Och herr Woods borde nog vara lite mindre träaktig samt förvara sina golfklubbor på ett säkrare ställe i fortsättningen.
God jul och fred på jorden önskar Bengt Svensson Radio Tuffs man i San Francisco
Hej alla lyssnare !
Det händer att jag läser en tidning ibland. Senast lärde jag att 54% av amerikanerna anser att tortyr är berättigad "ibland". Å andra sidan är det bara en tredjedel som tror att president Obama är muslim, ungefär lika många som tror på flygande tefat.
Till slut har jag också kommit mig för att läsa Obamas nobelpristal i Oslo. Det var långt, vindlande, nationalistiskt och slirigt. En person som Obama tog upp som ett gott exempel var hans föregångare, Richard Nixon; en annan Ronald Reagan, som han associerade med perestroika. Fredspristagaren Gorbatjov nämndes däremot inte.
Obama nämnde också att "in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause", alltså, att i många länder idag finns det en djup tveksamhet mot militära ingripanden, oavsett avsikten. Det borde ju ses som en positiv utveckling, men för Obama är det ett problem, att folk ogärna går i krig. Följaktligen argumenterar han sedan engagerat för så kallade rättfärdiga krig (just wars), vilket han uppenbarligen tolkar som de krig hans eget land startar.
Martin Luther King fick fredspriset för precis 45 år sedan. Hans tal var betydligt kortare och rakt på sak. Våld och civilisation är oförenliga, påstod han till exempel.Jämför det med Obamas "the instruments of war do have a role to play in preserving the peace", alltså, krigets verktyg har verkligen en roll att spela för att bevara freden.Men jag vill ge Obama en eloge för hans engagemang i fredliga verksamheter också, tex att spela golf.
Tiger Woods är väl annars den mest kände golfspelaren. Nyligen fick jag veta att hans hustru var svensk. Hon hade visat sig vara nästan lika duktig som maken på att svinga golfklubbor fast utanför golfbanan. Skämt åsido så undrar jag varför stenrika människor så ofta verkar ha det så långtråkigt. Paret Woods hade alltså köpt en dyr kåk i ett så kallat gated community, dvs stängselomgärdat villaområde, i Florida.
Florida är en rätt hopplös plats, som utmärks av sina orkaner, korrumperade politiker, colombianska knarklangare, ryska mafiosos och exilkubanska terrorister. Finge jag välja mellan en tvårummare i Rågsved och en villa i ett gated community i Florida, så tog jag tvåan i Rågsved obesett.
Tristessen hade alltså drabbat herr Woods så illa, att han måste dra iväg till närmsta köpcentrum och kopulera med en servitris på parkeringsplatsen om kvällarna.Jag önskar hans hustru lycka till men påminner henne om Martin Luther Kings ord om våld och civilisation. Och herr Woods borde nog vara lite mindre träaktig samt förvara sina golfklubbor på ett säkrare ställe i fortsättningen.
God jul och fred på jorden önskar Bengt Svensson Radio Tuffs man i San Francisco
lördag, december 5
”DEN LILLA FISKEN FÅNGAR VI MEN....”
Minns du än vad ”tautologi” betyder? Jo, våra svensklärare liknade det vid ”tårta på tårta”, det vill säga att man efter varandra använder två ord som betyder samma sak.
Ordet ”krigsförbrytelse” är en förskönande tautologi, påhittad av de militaristiskt troende. Vadå krigsförbrytelse? Krig är ju i sig självt den största förbrytelsen av alla, eftersom massor av människor då mördas, i de moderna krigen främst barn, kvinnor och obeväpnade män.
”Krigsförbrytarrättegångar” är ett liknande dubiöst ord. De består ju nästan alltid av att segrarna dömer och hänger förlorarnas ledare och ger deras underhuggare mångåriga fängelsestraff. När segrarna inte bara som åklagare utan också som domare och bödlar i Nürnberg 1946 hängde den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop gavs dock en tänkvärd motivering: Han ansågs skyldig till anfallskrig, som enligt domarna var den värsta förbrytelsen av alla, eftersom de leder till allt annat dödande och alla andra mordiska övergrepp.
Under det senaste decenniet har vi upplevt tre anfallskrig: mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 De två senaste krigen har ju knappast upphört ännu och offren räknas i sjusiffriga tal. Ingen av dessa aggressioner har haft något klockrent berättigande i den internationella folkrätten, men har ens en enda av de ansvariga dömts ens till dagsböter?
Hur många miljoner civila har segrarna i andra världskriget dödat de senaste 65 åren? Fransmännen i Algeriet och Indokina. Engelsmännen i Malaysia, Kenya, Argentina och nu i Irak och Afghanistan. Amerikanerna i Vietnam, Kambodja, Panama, Grenada och nu på andra håll. Ryssarna i Ungern, Tjeckoslovakien och Tjetjenien. Känner mig okunnig, kan inte erinra mig att någon enda av dessa gärningsmän fått något straff att tala om.
På sistone har Israel ilsket fördömt Richard Goldstone, själv jude och sionist. Han har ju i sin FN-rapport påpekat att israeliska soldater under Gazakriget i vintras förintade massor av civila byggnader och institutioner och dödade ca 1400 palestinier, de flesta civila, däribland omkring 400 barn. Det är för all del en bagatell jämfört de miljontals japanska och tyska civila som allierade terrorbombningar dödade i andra världskriget, därav 70 000 tyska barn och ännu flera japanska. För detta har barnamördarna blivit hyllade och fått medaljer.
Så opportunt ändå –och så ironiskt—att våra medier nu ger stort och ensidigt utrymme åt rättegången i München mot John Demjanjuk. Han kallas för ”nazivakt” men var knappast nazist. Han var en ung ukrainsk kille, som slogs i Röda armén mot tyskarna. Han blev tillfångatagen och valde för att slippa krigsfångenskap att bli lägervakt, tillhörde alltså lägerpersonalens nedersta skikt.
1986 utvisades Demjanjuk på lösa boliner från USA till Israel, där han satt i sju år bakom galler, därav fem år i dödscell. Han dömdes till döden för att ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Det intygades under ed av flera överlevande från lägret. Men de misstog sig eller ljög politiskt korrekt, vilseledda av den rådande hatstämningen. Dessa menedare åtalades aldrig.
Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. Den ene dog i ett fall (?) från femtonde våningen och vid begravningen fick den andre, Yoram Sheftel, syra kastad i ansiktet. Hans bok om rättegången har undertiteln ”The Rise and Fall of A show trial” och Demjanjuk, som aldrig varit i Treblinka, frikändes.
Men nu är han en sjuk 89-åring, som beskäftiga tyskar den här gången ställt inför rätta. Det räckte inte med att han som oskyldigt dömd fick sitta sju år i israeliskt fängelse. Herregud, det finns ju många människor av mycket högre rang, som är ansvariga för massmördande långt efter det att underhuggaren Demjanjuk för 65 år sedan begick sina förmenta brott.
Men som Allan Edwall sjöng: ”Den lilla fisken fångar vi -- men hajen får gå fri”.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1252) 6-22 dec -09
Ordet ”krigsförbrytelse” är en förskönande tautologi, påhittad av de militaristiskt troende. Vadå krigsförbrytelse? Krig är ju i sig självt den största förbrytelsen av alla, eftersom massor av människor då mördas, i de moderna krigen främst barn, kvinnor och obeväpnade män.
”Krigsförbrytarrättegångar” är ett liknande dubiöst ord. De består ju nästan alltid av att segrarna dömer och hänger förlorarnas ledare och ger deras underhuggare mångåriga fängelsestraff. När segrarna inte bara som åklagare utan också som domare och bödlar i Nürnberg 1946 hängde den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop gavs dock en tänkvärd motivering: Han ansågs skyldig till anfallskrig, som enligt domarna var den värsta förbrytelsen av alla, eftersom de leder till allt annat dödande och alla andra mordiska övergrepp.
Under det senaste decenniet har vi upplevt tre anfallskrig: mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 De två senaste krigen har ju knappast upphört ännu och offren räknas i sjusiffriga tal. Ingen av dessa aggressioner har haft något klockrent berättigande i den internationella folkrätten, men har ens en enda av de ansvariga dömts ens till dagsböter?
Hur många miljoner civila har segrarna i andra världskriget dödat de senaste 65 åren? Fransmännen i Algeriet och Indokina. Engelsmännen i Malaysia, Kenya, Argentina och nu i Irak och Afghanistan. Amerikanerna i Vietnam, Kambodja, Panama, Grenada och nu på andra håll. Ryssarna i Ungern, Tjeckoslovakien och Tjetjenien. Känner mig okunnig, kan inte erinra mig att någon enda av dessa gärningsmän fått något straff att tala om.
På sistone har Israel ilsket fördömt Richard Goldstone, själv jude och sionist. Han har ju i sin FN-rapport påpekat att israeliska soldater under Gazakriget i vintras förintade massor av civila byggnader och institutioner och dödade ca 1400 palestinier, de flesta civila, däribland omkring 400 barn. Det är för all del en bagatell jämfört de miljontals japanska och tyska civila som allierade terrorbombningar dödade i andra världskriget, därav 70 000 tyska barn och ännu flera japanska. För detta har barnamördarna blivit hyllade och fått medaljer.
Så opportunt ändå –och så ironiskt—att våra medier nu ger stort och ensidigt utrymme åt rättegången i München mot John Demjanjuk. Han kallas för ”nazivakt” men var knappast nazist. Han var en ung ukrainsk kille, som slogs i Röda armén mot tyskarna. Han blev tillfångatagen och valde för att slippa krigsfångenskap att bli lägervakt, tillhörde alltså lägerpersonalens nedersta skikt.
1986 utvisades Demjanjuk på lösa boliner från USA till Israel, där han satt i sju år bakom galler, därav fem år i dödscell. Han dömdes till döden för att ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Det intygades under ed av flera överlevande från lägret. Men de misstog sig eller ljög politiskt korrekt, vilseledda av den rådande hatstämningen. Dessa menedare åtalades aldrig.
Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. Den ene dog i ett fall (?) från femtonde våningen och vid begravningen fick den andre, Yoram Sheftel, syra kastad i ansiktet. Hans bok om rättegången har undertiteln ”The Rise and Fall of A show trial” och Demjanjuk, som aldrig varit i Treblinka, frikändes.
Men nu är han en sjuk 89-åring, som beskäftiga tyskar den här gången ställt inför rätta. Det räckte inte med att han som oskyldigt dömd fick sitta sju år i israeliskt fängelse. Herregud, det finns ju många människor av mycket högre rang, som är ansvariga för massmördande långt efter det att underhuggaren Demjanjuk för 65 år sedan begick sina förmenta brott.
Men som Allan Edwall sjöng: ”Den lilla fisken fångar vi -- men hajen får gå fri”.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1252) 6-22 dec -09
fredag, december 4
MARIANNE STIEGER: – Nu är jag arg!
Kära lyssnare!
Ordet förbannad är en svordom och hör som sådan inte hemma i ett radioprogram som Radio TUFF. Men lått mig komparera ordet arg i stället – arg, argare, argast – då förstår ni, hur jag känner mig.
I veckan avslutades en process här i Malmö, i vilken det gick om skadestånd till en hustru och hennes två pojkar. Mannen i familjen omkom för två år sedan vid en olycka på en kyrkogård i Malmö. Han skulle häva ut en grav, varvid jordmassorna begravde honom levande. Kyrkoherden i församlingen och kyrkorådets dåvarande ordförande åtalades för arbetsmiljöbrott och vållande till annans död.
I torsdags höll jag dock på att sätta kvällsfikat i halsen, när jag hörde tv-reportern berätta att de båda åtalade genom sina försvarare hade hävdat att sönerna, båda förståndshandikappade, inte kan känna tillräcklig sorg och saknad efter en förlorad förälder för att kunna göra anspråk på skadestånd för psykiskt lidande, vilket är förutsättningen vid större belopp. I det här fallet 50 000 kronor vardera till hustrun och sönerna. Kära lyssnare, detta sägs av representanter för den Svenska kyrkan!
Här finns två pojkar, redan präglade av ett oblitt öde, som vaknar vare morgon till ett liv utan far. De somnar varje kväll utan att ha fått känna sin fars omsorg och omvårdnad. De har ingen far att spela fotboll med, ingen far att meka med cykeln eller mopeden med när de blir större. De har bara en mor som sörjer en död make. Skulle de inte känna sorg och saknad? Och då häver representanter för den Svenska kyrkan ur sig sådana grodor. Kan man bli annat än arg, argare argast?
En annan sak som har gjort mig arg är den svenska inställningen till vapenexport. Här vill vår regering alltid framstå som Europas goda samvete, och vad gör de? I torsdags för ett år sedan undertecknade regeringen, efter lång tvekan, konventionen mot klustervapen. Hurra! utropade vi inom fredsrörelsen. Men ännu ett år senare har regeringen inte ratificerat konventionen, och därmed är den inte juridiskt bindande. Skam över en sådan underlåtenhet! Men vad handlar det om? Jo, som vanligt pengar – även här. Sveriges vapenexport har nått nya oanade höjder, och det ger klirr i kassan. Då får moralen stryka på foten.
Vad händer då i våra västliga och södra grannländer? Jo, i Danmark rustar man inför det internationella miljömötet. Enbart president Obamas besök kommer att kosta 40 miljoner kronor. Tänk er – 40 miljoner kronor som kunde gått till den över en miljon svältande i världen! Jag blir arg inför ett sådant resursslöseri. Den här konferensen hade lika så gott kunnat hållas per telefon. Då hade vi sparat både pengar och miljön. Fy sjutton, så arg jag blir!
Inte blir jag gladare av att mina forna landsmän, tyskarna, pinsamt nog har ställt en gammal, nästan döende 89-åring inför rätta för ett brott som han skall ha begått för 65 år sedan. Det är ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, men hans märkliga öde tar Åke Sandin upp i sin krönika i detta Radio TUFF.
Men trots allt, en trevlig Lucia och en besinnlig adventstid på er, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger. i Tyresö Ulands- och FredsFörening Radio Tuff (nr 1252)
Ordet förbannad är en svordom och hör som sådan inte hemma i ett radioprogram som Radio TUFF. Men lått mig komparera ordet arg i stället – arg, argare, argast – då förstår ni, hur jag känner mig.
I veckan avslutades en process här i Malmö, i vilken det gick om skadestånd till en hustru och hennes två pojkar. Mannen i familjen omkom för två år sedan vid en olycka på en kyrkogård i Malmö. Han skulle häva ut en grav, varvid jordmassorna begravde honom levande. Kyrkoherden i församlingen och kyrkorådets dåvarande ordförande åtalades för arbetsmiljöbrott och vållande till annans död.
I torsdags höll jag dock på att sätta kvällsfikat i halsen, när jag hörde tv-reportern berätta att de båda åtalade genom sina försvarare hade hävdat att sönerna, båda förståndshandikappade, inte kan känna tillräcklig sorg och saknad efter en förlorad förälder för att kunna göra anspråk på skadestånd för psykiskt lidande, vilket är förutsättningen vid större belopp. I det här fallet 50 000 kronor vardera till hustrun och sönerna. Kära lyssnare, detta sägs av representanter för den Svenska kyrkan!
Här finns två pojkar, redan präglade av ett oblitt öde, som vaknar vare morgon till ett liv utan far. De somnar varje kväll utan att ha fått känna sin fars omsorg och omvårdnad. De har ingen far att spela fotboll med, ingen far att meka med cykeln eller mopeden med när de blir större. De har bara en mor som sörjer en död make. Skulle de inte känna sorg och saknad? Och då häver representanter för den Svenska kyrkan ur sig sådana grodor. Kan man bli annat än arg, argare argast?
En annan sak som har gjort mig arg är den svenska inställningen till vapenexport. Här vill vår regering alltid framstå som Europas goda samvete, och vad gör de? I torsdags för ett år sedan undertecknade regeringen, efter lång tvekan, konventionen mot klustervapen. Hurra! utropade vi inom fredsrörelsen. Men ännu ett år senare har regeringen inte ratificerat konventionen, och därmed är den inte juridiskt bindande. Skam över en sådan underlåtenhet! Men vad handlar det om? Jo, som vanligt pengar – även här. Sveriges vapenexport har nått nya oanade höjder, och det ger klirr i kassan. Då får moralen stryka på foten.
Vad händer då i våra västliga och södra grannländer? Jo, i Danmark rustar man inför det internationella miljömötet. Enbart president Obamas besök kommer att kosta 40 miljoner kronor. Tänk er – 40 miljoner kronor som kunde gått till den över en miljon svältande i världen! Jag blir arg inför ett sådant resursslöseri. Den här konferensen hade lika så gott kunnat hållas per telefon. Då hade vi sparat både pengar och miljön. Fy sjutton, så arg jag blir!
Inte blir jag gladare av att mina forna landsmän, tyskarna, pinsamt nog har ställt en gammal, nästan döende 89-åring inför rätta för ett brott som han skall ha begått för 65 år sedan. Det är ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, men hans märkliga öde tar Åke Sandin upp i sin krönika i detta Radio TUFF.
Men trots allt, en trevlig Lucia och en besinnlig adventstid på er, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger. i Tyresö Ulands- och FredsFörening Radio Tuff (nr 1252)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1252) 6—20 dec till....
....till den indiska journalisten Satya Sagar, som i Clarté (nr 3/09) raljerar med dem i New Delhi som går med munskydd i rädsla för svininfluensan: ”Under pandemins första fyra månader har 396 indier dött i influensan. Samtidigt dör ca en miljon indiska spädbarn av undernäring varje år. Drygt 900 000 dör i malaria, över 500 000 av luftföroreningar och 400 000 av tuberkulos.”
....till Sune Vallgren i Krusboda (Tyresö), som lyssnade på Radio Tuff krönika ”Undergångsmyternas goda och onda” och minns vad han lärde sig som skolpojke i Norrland: ”Världens människor är indelade i goda och onda-- och det är de goda som gjort indelningen”
....till ett land som sällan får positiv uppmärksamhet i svenska och västerländska medier, nämligen Ryssland. Där har man nu -- i förtid rentav-- tillintetgjort 45 procent av sina kemiska vapen, meddelar utrikesministeriet. Det rör sig om cirka 18 tusen ton ammunition, som likviderats. Ryssland har alltså i förtid uppfyllt sina skyldigheter enligt en internationell konvention om att förstöra kemiska vapen. (Källa: Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”)
....till tre framstående jurister, Mark Ellis, Anne Ramberg och Christian Åhlund, som i Svenska Dagbladet (3/12) skriver under rubriken ”Gazarapport måste tas på allvar”. Det gäller Richard Goldstones FN-rapport om Gazakriget i vintras. De framhåller hans ”osedvanliga personliga mod i försvaret av grundläggande folkrättsliga principer”. Den ampra kritiken från Israel var väntad, menar de men beklagar att varken USA eller EU står upp för granskningen. De skriver: ”Israeliska ledares grova personliga angrepp på Richard Goldstone är naturligtvis att skjuta budbäraren och att avleda uppmärksamheten från de allvarliga anklagelser som framkommer i rapporten.”
....till en av dem som besökt och imponerats av Tuffs många indiska projekt. Det är unga Malin Castenfors, som nu framställt Tuffs mangogram i färg och som julkort. Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl har låtit trycka upp ett antal sådana julmangogram. De finns att köpa för 25 kr/st. Det innebär, att det för varje sådant julkort blir det minst fem nya mangoträd i Dharampurs många små fattiga byar. Kan beställas av Monica Schelin, tel 08-712 2581
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer förutom intressanta artiklar och insändare har två notiser om Tuff, dels om Radio Tuff, dels om Tuff-kampanjen för krigsdrabbade barn i Afghanistan och Irak. Pax ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till de vackra kort, ritade av elever vi de sex indiska skolorna, som grundats med Tuff-pengar och fortfarande stöds med 300 000 kr per år av Tuff. Tre kort inklusive kuvert kostar 20 kr, tio kort för 50 kr. Beställ av Åke Sandin, tel 08-712 4463 eller ake.sandin@tyresoradion.se
....till Martin Smedjeback, som påminner om ickevåldets möjligheter genom att erinra om den färgade amerikanskan Rosa Parks som 1955 vägrade att lämna sin plats i bussen för en vit man, en ickevåldslig protest som inspirerat honom och andra. Det ledde sedan till att dessa diskriminerande lagar i sydstaterna upphävdes.
....till Sune Vallgren i Krusboda (Tyresö), som lyssnade på Radio Tuff krönika ”Undergångsmyternas goda och onda” och minns vad han lärde sig som skolpojke i Norrland: ”Världens människor är indelade i goda och onda-- och det är de goda som gjort indelningen”
....till ett land som sällan får positiv uppmärksamhet i svenska och västerländska medier, nämligen Ryssland. Där har man nu -- i förtid rentav-- tillintetgjort 45 procent av sina kemiska vapen, meddelar utrikesministeriet. Det rör sig om cirka 18 tusen ton ammunition, som likviderats. Ryssland har alltså i förtid uppfyllt sina skyldigheter enligt en internationell konvention om att förstöra kemiska vapen. (Källa: Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”)
....till tre framstående jurister, Mark Ellis, Anne Ramberg och Christian Åhlund, som i Svenska Dagbladet (3/12) skriver under rubriken ”Gazarapport måste tas på allvar”. Det gäller Richard Goldstones FN-rapport om Gazakriget i vintras. De framhåller hans ”osedvanliga personliga mod i försvaret av grundläggande folkrättsliga principer”. Den ampra kritiken från Israel var väntad, menar de men beklagar att varken USA eller EU står upp för granskningen. De skriver: ”Israeliska ledares grova personliga angrepp på Richard Goldstone är naturligtvis att skjuta budbäraren och att avleda uppmärksamheten från de allvarliga anklagelser som framkommer i rapporten.”
....till en av dem som besökt och imponerats av Tuffs många indiska projekt. Det är unga Malin Castenfors, som nu framställt Tuffs mangogram i färg och som julkort. Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl har låtit trycka upp ett antal sådana julmangogram. De finns att köpa för 25 kr/st. Det innebär, att det för varje sådant julkort blir det minst fem nya mangoträd i Dharampurs många små fattiga byar. Kan beställas av Monica Schelin, tel 08-712 2581
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer förutom intressanta artiklar och insändare har två notiser om Tuff, dels om Radio Tuff, dels om Tuff-kampanjen för krigsdrabbade barn i Afghanistan och Irak. Pax ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till de vackra kort, ritade av elever vi de sex indiska skolorna, som grundats med Tuff-pengar och fortfarande stöds med 300 000 kr per år av Tuff. Tre kort inklusive kuvert kostar 20 kr, tio kort för 50 kr. Beställ av Åke Sandin, tel 08-712 4463 eller ake.sandin@tyresoradion.se
....till Martin Smedjeback, som påminner om ickevåldets möjligheter genom att erinra om den färgade amerikanskan Rosa Parks som 1955 vägrade att lämna sin plats i bussen för en vit man, en ickevåldslig protest som inspirerat honom och andra. Det ledde sedan till att dessa diskriminerande lagar i sydstaterna upphävdes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)