På Dagens Nyheters debattsida den 2 april 2008 fanns ett upprop som har undertecknats av 453 historiker och statsvetare på hög akademisk nivå. Det handlar om den statliga historiemyndigheten Forum för levande historia, egentligen en egendomlighet i ett annars demokratiskt land. I uppropet sägs:
”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer..”
Undertecknarna talar om ”kampanjhistoria” och frågar:
”Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner kr per år på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet?”
Det är rimliga frågor, eftersom den statliga myndigheten hittills undvikit att skildra västliga förbrytelser. Just nu belyses Pol Pots brott. Men flera debattörer har påpekat att det kristna och demokratiska USA i sitt krig i Vietnam och Kambodja dödade långt flera människor än vad kommunisten Pol Pot lyckades med.
Hittills har den statliga historiemyndigheten uppträtt likt forna tiders hovhistoriker, som fick en given plats intill köttgrytorna genom att smickra överheten och skildra dess favoritämnen. Kommer den någonsin att berätta om den västliga slavhandelns miljoner offer, indianutrotningen i Amerika eller de västliga kolonisatörernas härjningar?
Den amerikanske historikern Mike Davis påstår i boken ”Late Victorian Holocaust” (2001), att britter och andra giriga imperialister under senare delen av 1800-talet orsakade 60 miljoners människors död i tredje världen. Det är kanske liksom liknande dödssiffror tilltaget i överkant, men det har kallats för ”historiens kanske största folkmord”. I många fall handlade det visserligen om direkt dödande men de flesta blev indirekta svältoffer, så beteckningen folkmord kan ifrågasättas.
Om det som hände i Belgiska Kongo vid tiden kring sekelskiftet 1900 skriver Adam Hochschild i sin bok ”Kung Leopolds vålnad”:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid”.
Den i andra världskriget så beryktade rasismen hade sina föregångare. En ledande brittisk imperialist var Joseph Chamberlain, som fastslog:
"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".
Chamberlain var vid sekelskiftet 1900 tillskyndare av Englands angrepp på boerrepublikerna i Sydafrika, där bland andra 22 000 boerbarn dog i brittiska koncentrationsläger. Också den unge Winston Churchill, som var tidningskorrespondent under boerkriget, undslapp sig att han trodde på ”den brittiska rasens överlägsenhet”
Ungefär samtidigt erövrade USA Filippinerna från Spanien. Också bland amerikaner frodades då rasistiska tongångar eller som den vältalige senatorn Albert Beveridge uttryckte det::
"Vi är en erövrarras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och
om nödvändigt också nya länder.
Och när amerikanerna dödade alla inklusive kvinnor och barn i en filippinsk stad på 17 000 invånare försvarades det i New York Journal med:
"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."
Om vår statliga historiemyndighet också tar up dessa ämnen slipper den att bli kallad Forum för ensidig historia.
------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
PS: Med utgångspunkt från Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” har Tuffs samtalscafé en träff i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 torsdag den 1 oktober kl 19. Inledare Birgitta Karlfeldt. Alla välkomna!
lördag, september 26
fredag, september 25
MARIANNE STIEGER: Skördetid i Skåne och Tyskland
Kära lyssnare!
Det är skördetid härnere i Skåne. Fläderbären, eller hyllebär som vi säger härnere, hänger rödsvarta i stora klasar på sina buskar. Men när jag ska skörda dem, säger jag som räven i de grekiska fablerna. ”Det är surt!” Jag når nämligen inte upp till de frestande klasarna. Så är det när man är kort i rocken.
Däremot tar jag med mig sekatören på mina cykelturer utmed havet och klipper av stora dignade grenar med havtorn. Vilket gelé det blir! Har ni smakat på det någon gång? Eller havtornssoppa med skumägg? En delikatess utan like! Brukar serveras på Ålandsbåtarna.
Även sockerbetorna, Skånes söta guld, är mogna. Säger man om sockerbetor att de är mogna? Nå, hur som helst, så har betskörden börjat den här veckan. Nu gäller det att se upp på de skånska småvägarna. Där kör lastbilarna ut från åkrarna i full fart och lämnar spår av halkig och slirig lera bakom sig. Men vad gör det, när betskörden i år tycks rikligare än på många år? Bönderna lär tacka och ta emot. Det är den varma och soliga sensommaren som ger klirret kassakistan.
Det är också denna härliga, men blåsiga sensommar som har förlett mig till mina morgonbad. Jag hade tänkt hålla på med mina morgontidiga simturer i Öresund till 1 oktober eller tills temperaturen har sjunkit under 12 grader. Än så länge håller den sig kring 15. Nu har jag dock träffat på en lika tokig inflyttad stockholmska som tänker hålla på till 15 oktober. Får se om jag lyckas överträffa henne. Jag ska hålla er informerad.
Skördetid sa jag! I Tyskland är det skördetid för politikerna. Idag, söndagen den 27 september, är det parlamentsval i Tyskland, men i de flesta förbundsländerna också val till lantdag och kommun. Det har varit en mycket säregen valrörelse. De båda stora partierna CDU, den kristliga unionen, och SPD, socialdemokraterna, har ju regerat ihop de sista fyra åren. Hur sjutton bär man sig åt för att angripa varandra i en valrörelse och samtidigt låta framskymta regeringskoalitionens lyckliga äktenskap? Det blev en svårlöst spagat och därmed ett valhänt röstfiske.
När valet är över, kommer vi att få veta om det blir kansler Angela Merkel som sitter kvar i regeringen, eller om månne Frank Walter Steinmeier har lyckats bättre med att fiska röster. Kritiken från väljarna är hård. Ingen vet nämligen vad man egentligen röstar på. Har Merkel tur, kan hon bilda sin önskeregering: nämligen en koalition med FDP, eller det närmaste man kan komma folkpartiet. Annars måste hon bita i det sura äpplet och fortsätta sitt äktenskap med socialdemokraterna.
Dessa i sin tur lägger ut sina nät åt alla håll. Blir det en koalition med vänstern? Eller möjligen med både vänstern och miljöpartiet. Ja, gissningarna går vilt. Men som man sår, så skördar man. Och nu i kväll får vi se hur skördeutfallet i det tyska valet blir.
Själv hoppas jag att ni har ladorna fulla i Tyresö. Jag vet ett plommonträd på Slåttervägen som bär de ljuvligaste frukterna. Numret förråder jag dock inte.
Tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
Det är skördetid härnere i Skåne. Fläderbären, eller hyllebär som vi säger härnere, hänger rödsvarta i stora klasar på sina buskar. Men när jag ska skörda dem, säger jag som räven i de grekiska fablerna. ”Det är surt!” Jag når nämligen inte upp till de frestande klasarna. Så är det när man är kort i rocken.
Däremot tar jag med mig sekatören på mina cykelturer utmed havet och klipper av stora dignade grenar med havtorn. Vilket gelé det blir! Har ni smakat på det någon gång? Eller havtornssoppa med skumägg? En delikatess utan like! Brukar serveras på Ålandsbåtarna.
Även sockerbetorna, Skånes söta guld, är mogna. Säger man om sockerbetor att de är mogna? Nå, hur som helst, så har betskörden börjat den här veckan. Nu gäller det att se upp på de skånska småvägarna. Där kör lastbilarna ut från åkrarna i full fart och lämnar spår av halkig och slirig lera bakom sig. Men vad gör det, när betskörden i år tycks rikligare än på många år? Bönderna lär tacka och ta emot. Det är den varma och soliga sensommaren som ger klirret kassakistan.
Det är också denna härliga, men blåsiga sensommar som har förlett mig till mina morgonbad. Jag hade tänkt hålla på med mina morgontidiga simturer i Öresund till 1 oktober eller tills temperaturen har sjunkit under 12 grader. Än så länge håller den sig kring 15. Nu har jag dock träffat på en lika tokig inflyttad stockholmska som tänker hålla på till 15 oktober. Får se om jag lyckas överträffa henne. Jag ska hålla er informerad.
Skördetid sa jag! I Tyskland är det skördetid för politikerna. Idag, söndagen den 27 september, är det parlamentsval i Tyskland, men i de flesta förbundsländerna också val till lantdag och kommun. Det har varit en mycket säregen valrörelse. De båda stora partierna CDU, den kristliga unionen, och SPD, socialdemokraterna, har ju regerat ihop de sista fyra åren. Hur sjutton bär man sig åt för att angripa varandra i en valrörelse och samtidigt låta framskymta regeringskoalitionens lyckliga äktenskap? Det blev en svårlöst spagat och därmed ett valhänt röstfiske.
När valet är över, kommer vi att få veta om det blir kansler Angela Merkel som sitter kvar i regeringen, eller om månne Frank Walter Steinmeier har lyckats bättre med att fiska röster. Kritiken från väljarna är hård. Ingen vet nämligen vad man egentligen röstar på. Har Merkel tur, kan hon bilda sin önskeregering: nämligen en koalition med FDP, eller det närmaste man kan komma folkpartiet. Annars måste hon bita i det sura äpplet och fortsätta sitt äktenskap med socialdemokraterna.
Dessa i sin tur lägger ut sina nät åt alla håll. Blir det en koalition med vänstern? Eller möjligen med både vänstern och miljöpartiet. Ja, gissningarna går vilt. Men som man sår, så skördar man. Och nu i kväll får vi se hur skördeutfallet i det tyska valet blir.
Själv hoppas jag att ni har ladorna fulla i Tyresö. Jag vet ett plommonträd på Slåttervägen som bär de ljuvligaste frukterna. Numret förråder jag dock inte.
Tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
torsdag, september 24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1147) 27/9-11/10 till....
....till filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö, som (AB 18/9) skriver under rubriken ”USA:s tur att be Kambodjas folk om ursäkt”. Han påpekar att Pol Pot ingalunda var ensam om att massdöda männsikor i Indokina och skriver: ”När ska USA be det kambodjanska folket om ursäkt för sitt cyniska stöd till Pol Pot, då hans brott låg i öppen dager? Och när ska USA betala skadestånd för det krig man övertog från Frankrike och drev med sådan ihärdig blodtörst, ända tills det var förlorat?"
....till vietnamesiskan Kim Phuc, nyligen på besök i Sverige. Hon förekom som 9-åring 1972 på ett av krigshistoriens mest kända foton, när hon naken och skrikande av smärta och fasa sprang med huden brinnande av amerikansk napalm. Men nu har hon förlåtit dem som bombade hennes by och säger: ”De är offer, precis som jag.” Världen skulle bli bättre om flera hade denna klarsyn och om offrens lidanden också för västliga förbrytelser visades oftare än de så kallade hjältarna. Kim Phuc finns med i den nyutkomna boken "FRED! 100 röster mot våld och krig" I samband med hennes besök i Sverige uppger nu våra medier, att det amerikanska kriget i Vietnam dödade miljoner flera än vad Pol Pot lyckades med.
....till Den Internationella Haagdomstolen, som anser att förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic nu kan släppas ur kvinnofängelset i Hinseberg. Hon dömdes till 11 år för krigsförbrytelser. Då var hon 73 år, i dag är hon nästan 80. De som hatiskt demonstrerar mot beslutet borde lära sig lite av vietnamesiskan Kim Phuc, som vi talade om nyss. Dessutom är det lätt att i krigen i forna Jugoslavien hitta förbrytelser också mot serberna, vilka i slutändan etniskt rensades mest av alla.
....till Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”, som bland annat har rubriken ”Väst önskade inte enat Tyskland”. Där citeras den franske författaren Francois Mauriac, som redan 1958 sade: "Så mycket älskar jag Tyskland, att det eggar mig att det finns två". Men det tycks faktiskt ha varit en gängse uppfattning bland Västeuropas ledare också 1989. Så här heter det i Ryska Posten: ”Bara två månader före Berlinmurens fall träffade den dåvarande sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov Storbritanniens Margaret Thatcher som förklarade att varken Storbritannien eller Västeuropa önskade Tysklands återförening. Hon uppmanade de sovjetiska ledarna att göra vad de kunde för att stoppa återföreningen.” Och Jacques Attali, som var president Mitterands rådgivare, förklarade för den sovjetiska politbyråns representant att "Frankrike ingalunda önskar tysk återförening, även om det inser att den till sist är oundviklig".
....till Catrin Ormestad, som bor I Israel och som nu skriver (AB 19/9) om angreppen mot Gaza i vintras: ”Civila användes som mänskliga sköldar. Civila sköts när de försökta sätta sig i säkerhet, hållande i vita flaggor. Skolor, sjukhus och fabriker utsattes för systematisk förstörelse.” Hon citerar Amnesty och Humans Rights Watch, som också påpekat att Israels armé begår krigsförbrytelser. Det pekar nu också en FN-rapport på. Tidningen Israel Hayom avfärdar den som ”ett klassiskt exempel på antisemitism.” Men denna frekventa anklagelse kompliceras –minst sagt- av att FN-kommissionens ordförande Richard Goldstone själv är av judisk börd och anses vara sionist.
....till Dan Jönsson, som på DN-Kultur (24/9) bland annat skriver: ”Som svensk är det lätt att bli avundsjuk när man sneglar mot den yviga danska Afghanistan-debatten och jämför med den sorgliga tystnad som råder i Sverige om detta krig, vårt första på tvåhundra år. Ett krig där vi undan för undan glider allt djupare in i Natos famn, längs ett sluttande plan av otydligheter och knipna politikerkäftar”.
....till vietnamesiskan Kim Phuc, nyligen på besök i Sverige. Hon förekom som 9-åring 1972 på ett av krigshistoriens mest kända foton, när hon naken och skrikande av smärta och fasa sprang med huden brinnande av amerikansk napalm. Men nu har hon förlåtit dem som bombade hennes by och säger: ”De är offer, precis som jag.” Världen skulle bli bättre om flera hade denna klarsyn och om offrens lidanden också för västliga förbrytelser visades oftare än de så kallade hjältarna. Kim Phuc finns med i den nyutkomna boken "FRED! 100 röster mot våld och krig" I samband med hennes besök i Sverige uppger nu våra medier, att det amerikanska kriget i Vietnam dödade miljoner flera än vad Pol Pot lyckades med.
....till Den Internationella Haagdomstolen, som anser att förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic nu kan släppas ur kvinnofängelset i Hinseberg. Hon dömdes till 11 år för krigsförbrytelser. Då var hon 73 år, i dag är hon nästan 80. De som hatiskt demonstrerar mot beslutet borde lära sig lite av vietnamesiskan Kim Phuc, som vi talade om nyss. Dessutom är det lätt att i krigen i forna Jugoslavien hitta förbrytelser också mot serberna, vilka i slutändan etniskt rensades mest av alla.
....till Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”, som bland annat har rubriken ”Väst önskade inte enat Tyskland”. Där citeras den franske författaren Francois Mauriac, som redan 1958 sade: "Så mycket älskar jag Tyskland, att det eggar mig att det finns två". Men det tycks faktiskt ha varit en gängse uppfattning bland Västeuropas ledare också 1989. Så här heter det i Ryska Posten: ”Bara två månader före Berlinmurens fall träffade den dåvarande sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov Storbritanniens Margaret Thatcher som förklarade att varken Storbritannien eller Västeuropa önskade Tysklands återförening. Hon uppmanade de sovjetiska ledarna att göra vad de kunde för att stoppa återföreningen.” Och Jacques Attali, som var president Mitterands rådgivare, förklarade för den sovjetiska politbyråns representant att "Frankrike ingalunda önskar tysk återförening, även om det inser att den till sist är oundviklig".
....till Catrin Ormestad, som bor I Israel och som nu skriver (AB 19/9) om angreppen mot Gaza i vintras: ”Civila användes som mänskliga sköldar. Civila sköts när de försökta sätta sig i säkerhet, hållande i vita flaggor. Skolor, sjukhus och fabriker utsattes för systematisk förstörelse.” Hon citerar Amnesty och Humans Rights Watch, som också påpekat att Israels armé begår krigsförbrytelser. Det pekar nu också en FN-rapport på. Tidningen Israel Hayom avfärdar den som ”ett klassiskt exempel på antisemitism.” Men denna frekventa anklagelse kompliceras –minst sagt- av att FN-kommissionens ordförande Richard Goldstone själv är av judisk börd och anses vara sionist.
....till Dan Jönsson, som på DN-Kultur (24/9) bland annat skriver: ”Som svensk är det lätt att bli avundsjuk när man sneglar mot den yviga danska Afghanistan-debatten och jämför med den sorgliga tystnad som råder i Sverige om detta krig, vårt första på tvåhundra år. Ett krig där vi undan för undan glider allt djupare in i Natos famn, längs ett sluttande plan av otydligheter och knipna politikerkäftar”.
söndag, september 13
(Succékanalen 91,4, Tyresöradion, hörs dygnet runt på 91,4 MHz eller på www.tyresoradion.se Där hörs också Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, första gången udda veckor söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn. Programledare för alla programmen är Åke Sandin)
ORGANHANDEL OCH BEFÄNGDA ANALOGIER
Visst är det jättebra att vissa av våra vitala organ efter vår död kan användas för att livrädda svårt sjuka medmänniskor. Men det är ont om sådana organ och enligt en elementär ekonomisk lag stiger ju priserna, när efterfrågan är långt större än tillgången. Det lockar folk i olika länder att tjäna stora pengar. Ibland tycks smarta typer lura fattiga ”donatorer”, som bara får en ynka bråkdel av vad organhandlarna tjänar.
Den här frågan har på sistone fått stor aktualitet genom den omdiskuterade artikeln i Aftonbladet om palestiniers misstankar om att deras dödade landsmän också berövas sina organ. Det upprörande är ju faktiskt inte att döda människors organ räddar livet på andra –tvärtom-- utan att unga killar dödas för stenkastning och att deras anhöriga inte tillfrågas om sitt samtycke till organoperationer – om sådana nu skett.
Ledande israeler och deras många, mediestarka anhängare i Sverige har reagerat på det mest bisarra sätt. Rekordet slås av den förre israeliske Stockholmsambassadören Zvi Mazel, han som vandaliserade israel-svensken Dror Feilers konstverk på Historiska museet 2004. Mazel fablar nu om att 80 procent av svenska medier kontrolleras av socialisterna och vänstern. Det är faktiskt tvärtom, men han vill väl inte låtsas om Bonniers, en familj som inte utan vidare kan avfärdas som vänster eller antisemitisk.
Annars har kritikerna haft så svaga sakargument att de tvingats drämma till med just ”antisemitism”, det kanske mest missbrukade politiska glåpordet i vår tid. För att ge sken av rimlighet har de fått ta sats ända i Medeltiden. Den var en epok, när de mest befängda och ödesdigra skrönor förekom. Kvinnohatet frodades och massor av ”häxor” brändes på bål efter att ha haft samlag med Satan själv, som det påstods. Religiöst avvikande av olika etniciteter förföljdes och kättarbålen flammade friskt men dödande. Också judar förtalades, till exempel genom att anklagas för att baka bröd av mördade kristna barns blod. Det är denna gamla fördom, som israelvännerna nu använder för att avleda diskussionen från den i dag aktuella sakfrågan. ”En befängd analogi” för att citera Jan Guillou (AB 30/8).
Nu finns det ända in i vår tid liknande skräckhistorier, mestadels påhittade av den ständigt lögnaktiga krigspropagandan. I första världskriget spred segrarna berättelser om att tyskarna i veritabla likfabriker förvandlade dödade fiender till smörjolja och konstgödsel. Det tog bara några år innan detta avfärdades som lögn och förbannad dikt, bland annat av den brittiske labourpolitikern Arthur Ponsonby i hans bok ”Falsehood in Wartime” (1928).
Efter andra världskriget skulle dock under flera decennier liknande historier spridas av medierna från Hollywood till Moskva. De många skildringarna om hur tyskarna gjorde massor av tvålar av sina dödade offer har vi alla hört. Ja, de har pinsamt nog i många år lärts ut som dagsens sanning i våra skolor. Själv är jag en i den stora majoritet av historielärare som okritiskt förmedlat dessa lögner till många intet ont anande årgångar av tonåringar. Var rentav stolt och nöjd med att jag som skolans huvudlärare i historia bland de många läromedlen om judarnas grymma öde också anskaffade ett ljudbildband, där den för sin ”upplysningsverksamhet” prisbelönte Ferenc Göndör berättade om dessa ”människotvålar” av märket RIF. Det påstods betyda Rent Judefett, Reines Judenfett. Men inte heller på tyska stämmer ju initialerna och ändå trodde vi många historielärare på myten trots vår källkritiska skolning, så ensidigt hjärntvättade var vi.
Tänk om mänskligheten ännu existerar om 500 år i vår kärnvapennedlusade värld. Kan då tyskar i argumentsnöd om sin organhantering hänvisa till lögnaktiga skräckhistorier om dem i vår tid – senmedeltiden? -- och hojta om ”traditionell antigermanism” för att avleda uppmärksamheten från sakfrågorna? Men vi får ju aldrig veta, om tyskar kanske kommer att utnyttja en så befängd analogi.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1246) 13-27 september -09
ORGANHANDEL OCH BEFÄNGDA ANALOGIER
Visst är det jättebra att vissa av våra vitala organ efter vår död kan användas för att livrädda svårt sjuka medmänniskor. Men det är ont om sådana organ och enligt en elementär ekonomisk lag stiger ju priserna, när efterfrågan är långt större än tillgången. Det lockar folk i olika länder att tjäna stora pengar. Ibland tycks smarta typer lura fattiga ”donatorer”, som bara får en ynka bråkdel av vad organhandlarna tjänar.
Den här frågan har på sistone fått stor aktualitet genom den omdiskuterade artikeln i Aftonbladet om palestiniers misstankar om att deras dödade landsmän också berövas sina organ. Det upprörande är ju faktiskt inte att döda människors organ räddar livet på andra –tvärtom-- utan att unga killar dödas för stenkastning och att deras anhöriga inte tillfrågas om sitt samtycke till organoperationer – om sådana nu skett.
Ledande israeler och deras många, mediestarka anhängare i Sverige har reagerat på det mest bisarra sätt. Rekordet slås av den förre israeliske Stockholmsambassadören Zvi Mazel, han som vandaliserade israel-svensken Dror Feilers konstverk på Historiska museet 2004. Mazel fablar nu om att 80 procent av svenska medier kontrolleras av socialisterna och vänstern. Det är faktiskt tvärtom, men han vill väl inte låtsas om Bonniers, en familj som inte utan vidare kan avfärdas som vänster eller antisemitisk.
Annars har kritikerna haft så svaga sakargument att de tvingats drämma till med just ”antisemitism”, det kanske mest missbrukade politiska glåpordet i vår tid. För att ge sken av rimlighet har de fått ta sats ända i Medeltiden. Den var en epok, när de mest befängda och ödesdigra skrönor förekom. Kvinnohatet frodades och massor av ”häxor” brändes på bål efter att ha haft samlag med Satan själv, som det påstods. Religiöst avvikande av olika etniciteter förföljdes och kättarbålen flammade friskt men dödande. Också judar förtalades, till exempel genom att anklagas för att baka bröd av mördade kristna barns blod. Det är denna gamla fördom, som israelvännerna nu använder för att avleda diskussionen från den i dag aktuella sakfrågan. ”En befängd analogi” för att citera Jan Guillou (AB 30/8).
Nu finns det ända in i vår tid liknande skräckhistorier, mestadels påhittade av den ständigt lögnaktiga krigspropagandan. I första världskriget spred segrarna berättelser om att tyskarna i veritabla likfabriker förvandlade dödade fiender till smörjolja och konstgödsel. Det tog bara några år innan detta avfärdades som lögn och förbannad dikt, bland annat av den brittiske labourpolitikern Arthur Ponsonby i hans bok ”Falsehood in Wartime” (1928).
Efter andra världskriget skulle dock under flera decennier liknande historier spridas av medierna från Hollywood till Moskva. De många skildringarna om hur tyskarna gjorde massor av tvålar av sina dödade offer har vi alla hört. Ja, de har pinsamt nog i många år lärts ut som dagsens sanning i våra skolor. Själv är jag en i den stora majoritet av historielärare som okritiskt förmedlat dessa lögner till många intet ont anande årgångar av tonåringar. Var rentav stolt och nöjd med att jag som skolans huvudlärare i historia bland de många läromedlen om judarnas grymma öde också anskaffade ett ljudbildband, där den för sin ”upplysningsverksamhet” prisbelönte Ferenc Göndör berättade om dessa ”människotvålar” av märket RIF. Det påstods betyda Rent Judefett, Reines Judenfett. Men inte heller på tyska stämmer ju initialerna och ändå trodde vi många historielärare på myten trots vår källkritiska skolning, så ensidigt hjärntvättade var vi.
Tänk om mänskligheten ännu existerar om 500 år i vår kärnvapennedlusade värld. Kan då tyskar i argumentsnöd om sin organhantering hänvisa till lögnaktiga skräckhistorier om dem i vår tid – senmedeltiden? -- och hojta om ”traditionell antigermanism” för att avleda uppmärksamheten från sakfrågorna? Men vi får ju aldrig veta, om tyskar kanske kommer att utnyttja en så befängd analogi.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1246) 13-27 september -09
lördag, september 12
HAMPUS ECKERMAN: Att hjälpa barn att gå i skola
”Ett par miljoner flickor går nu i skola”, säger Moderaterna. ”Nu har kvinnor rösträtt, nu går 2 miljoner afghanska flickor i skolan”, säger Fredrik Reinfeldt i TV och enligt Gunnar Jonsson i DN är vi i Afghanistan ”så att barn och särskilt flickor får gå i skolan”. ”Hundratals skolor har byggts så att även flickor fått lära sig läsa och skriva” berättar Sydsvenskan.
I den indiska delstaten Gujarats södra delar ligger kommunen Dharampur. I många av bergsbyarnas små hyddor ser det ut som om det vore medeltid. Jordgolv. Inget rinnande vatten, inte ens en vattenpump. Parasitsjukdomar är fortfarande vanliga och brist på vitaminer leder till nattblindhet och ögoninfektioner. Vid monsunen kommer översvämningar som förstör byggnader och förråd och även jordbävningar har drabbat området. Det indiska IT-under som vi kan läsa om i svenska tidningar har inte nått hit och ej heller till stora delar av landet.
Fortfarande lever 800 miljoner indier, två tredjedelar av befolkningen, i fattigdom.
Av dessa 800 miljoner fattiga bor ca 200 000 på Dharampurs kullar och varje år kommer dessutom sockerrörshuggarna, koytas, för att jobba på plantagerna under skördeperioden. Det är hårt jobb till dålig betalning. Delstaten erbjuder ingen undervisning alls till deras barn. Det är inte bara talibaner som förvägrar barn rätten att gå i skolan.
Sedan 1971, för trettioåtta år sedan, har Tyresö U-lands och Fredsförening (TUFF) finansierat många bra projekt i området kring Valod och Dharampur för att ge barnen möjlighet att gå i skola. Under 90-talet finansierade TUFF utbildning och mat för 3000 barn årligen. Nu finansieras åtta skolor för över 800 elever. Utöver det har
uppåt 200 brunnar grävts, 210 dieselpumpar installerats och 95 000 mangoträd
- för värdefulla vitaminer - planterats. Ögonoperationer och läkarundersökningar har bekostats och mat har donerats.
Allt utan att vi behövt döda en enda människa.
Inga av dessa pengar har behövt gå till bombplan, stridsvagnar eller legosoldater. Inget bröllop har bombarderats och folk har inte behövts brännas till döds när nervösa militärer i panik gett order som lett till 10-tals människors död. Inga beskyddarpengar har behövts ges till religiösa fundamentalister som sedan köpt vapen för dem för att bekämpa en utländsk ockupationsarmé. De pengar som skänts till TUFF för att hjälpa barn att gå i skolan har oförkortat gått till detta.
Från juni förra året till i samma tid i år har vi bekostat åtta skolor (nu även med hjälp från indiska organisationer), tillsammans med utbildning för lärarna, skolböcker och husrum för de utifrån samt mat för eleverna. 5000 mango- och kokosnötspalmer har planterats. Fyra brunnar har grävts. Resekostnader för leveranser av mat och annat har bekostats.
Allt detta för 300 000 kronor.
Vi har inte behövt bekosta militärer för att bevaka administratörer från utlandet. Vi har inte lagt ut några minor. Vi har inte skickat någon till NATO för att lära sig att koordinera bombplan. Pengarna har inte gått till några dyra svenskar utan enbart till lokalanställda. Inga traktamenten eller kostnader för att upprätthålla en egen tillsatt
regering.
Mitt förslag till dig, Fredrik Reinfeldt, är enkelt: Är din önskan att svenska pengar ska gå till skolgång för barn i utlandet, så skänk pengarna till TUFF. Då är det också till detta pengarna kommer att gå. Inte till något annat.
P.S. Vill ni också hjälpa barn att gå i skolan utan att behöva döda någon? Sätt in pengar på TUFF:s konto 79 36 36 -2. Ange ”Skolor i Indien”. Eller hjälp till att plantera mangoträd, endast fem kronor per träd. Läs mer om ”Mangogram” på www.tuff.fred.se , där mycken annan information om föreningens verksamhet finns. Och ta oss inte bara på vårt ord! Besök istället något av våra öppna styrelsemöten eller andra samlingar och fråga själva om verksamheten!
-----------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 13-27 sept -09
I den indiska delstaten Gujarats södra delar ligger kommunen Dharampur. I många av bergsbyarnas små hyddor ser det ut som om det vore medeltid. Jordgolv. Inget rinnande vatten, inte ens en vattenpump. Parasitsjukdomar är fortfarande vanliga och brist på vitaminer leder till nattblindhet och ögoninfektioner. Vid monsunen kommer översvämningar som förstör byggnader och förråd och även jordbävningar har drabbat området. Det indiska IT-under som vi kan läsa om i svenska tidningar har inte nått hit och ej heller till stora delar av landet.
Fortfarande lever 800 miljoner indier, två tredjedelar av befolkningen, i fattigdom.
Av dessa 800 miljoner fattiga bor ca 200 000 på Dharampurs kullar och varje år kommer dessutom sockerrörshuggarna, koytas, för att jobba på plantagerna under skördeperioden. Det är hårt jobb till dålig betalning. Delstaten erbjuder ingen undervisning alls till deras barn. Det är inte bara talibaner som förvägrar barn rätten att gå i skolan.
Sedan 1971, för trettioåtta år sedan, har Tyresö U-lands och Fredsförening (TUFF) finansierat många bra projekt i området kring Valod och Dharampur för att ge barnen möjlighet att gå i skola. Under 90-talet finansierade TUFF utbildning och mat för 3000 barn årligen. Nu finansieras åtta skolor för över 800 elever. Utöver det har
uppåt 200 brunnar grävts, 210 dieselpumpar installerats och 95 000 mangoträd
- för värdefulla vitaminer - planterats. Ögonoperationer och läkarundersökningar har bekostats och mat har donerats.
Allt utan att vi behövt döda en enda människa.
Inga av dessa pengar har behövt gå till bombplan, stridsvagnar eller legosoldater. Inget bröllop har bombarderats och folk har inte behövts brännas till döds när nervösa militärer i panik gett order som lett till 10-tals människors död. Inga beskyddarpengar har behövts ges till religiösa fundamentalister som sedan köpt vapen för dem för att bekämpa en utländsk ockupationsarmé. De pengar som skänts till TUFF för att hjälpa barn att gå i skolan har oförkortat gått till detta.
Från juni förra året till i samma tid i år har vi bekostat åtta skolor (nu även med hjälp från indiska organisationer), tillsammans med utbildning för lärarna, skolböcker och husrum för de utifrån samt mat för eleverna. 5000 mango- och kokosnötspalmer har planterats. Fyra brunnar har grävts. Resekostnader för leveranser av mat och annat har bekostats.
Allt detta för 300 000 kronor.
Vi har inte behövt bekosta militärer för att bevaka administratörer från utlandet. Vi har inte lagt ut några minor. Vi har inte skickat någon till NATO för att lära sig att koordinera bombplan. Pengarna har inte gått till några dyra svenskar utan enbart till lokalanställda. Inga traktamenten eller kostnader för att upprätthålla en egen tillsatt
regering.
Mitt förslag till dig, Fredrik Reinfeldt, är enkelt: Är din önskan att svenska pengar ska gå till skolgång för barn i utlandet, så skänk pengarna till TUFF. Då är det också till detta pengarna kommer att gå. Inte till något annat.
P.S. Vill ni också hjälpa barn att gå i skolan utan att behöva döda någon? Sätt in pengar på TUFF:s konto 79 36 36 -2. Ange ”Skolor i Indien”. Eller hjälp till att plantera mangoträd, endast fem kronor per träd. Läs mer om ”Mangogram” på www.tuff.fred.se , där mycken annan information om föreningens verksamhet finns. Och ta oss inte bara på vårt ord! Besök istället något av våra öppna styrelsemöten eller andra samlingar och fråga själva om verksamheten!
-----------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 13-27 sept -09
fredag, september 11
Marianne Stieger: Lycka är matjord och fågelsträck
(PÅANNONS: På telefon från Malmö till Radio Tuff finns nu Marianne Stieger. Medan andra världskrigets beundrade segrare sedan dess startat anfallskrig lite varstans i världen med miljontals dödade höll sig ditt forna hemland Tyskland på mattan i 54 år, ända tills Natos föga folkrättsliga anfall på Jugoslavien 1999. Och trots att du vill tala lyriskt om lyckan med fågelsträck och matjord har du också kritiska synpunkter på det tyska deltagandet i Afghanistan.)
Kära lyssnare!
Förra veckan var det 70 år sedan andra världskriget började och världen störtade ner i ett kaos av död och förintelse. Mer än 55 miljoner människor över hela jorden miste livet under de år som krigets härjningar pågick. Mer än 35 miljoner krigsskadade har under årtionden efter kriget fått leva med sina skador. Alla de miljoner som fick skador på själen är inte ens räknade.
Efter allt elände skulle man kunna tro och hoppas att krigsmakterna på vårt sargade jordklot hade lärt sig något. Men nej, inget har de lärt sig och inget har de gjort bättre. I veckan som gått firade Tyskland sin förbundsdags 60åriga födelsedag, den längsta tiden av demokrati i Tysklands historia. I stadgarna till denna förbundsdag stipulerades att Tyskland aldrig mera skulle föra krig utanför sitt lands gränser. Och vad händer nu?
För sju år sedan gick Tyskland Afghanistan tillmötes och skickade dit trupper i fredsbevarande syfte, den så kallade fredsmissionen. Under åren har tyska soldater och talibaner stupat vid Hindukush i norra Afghanistan, men hela tiden har regeringarna hållit fast vid att det har varit i fredligt syfte. Ingen har talat högt om de drabbningar som ägt rum. Men förra fredagen kallade överbefälhavaren för de tyska trupperna in förstärkning när talibanerna hade kapat två oljelastade tankbilar. Rykten hade gjort gällande att dessa bilar skulle byggas om till rullande bomber. Den tyske överbefälhavaren begärde flygförstärkning från ISAF-trupperna, under ledning av USA, som fällde bomber över bilarna. Naturligtvis dog människor. Det gör människor när bomber fälls. Det är ju själva syftet med bomber. Hade någon glömt det?
Men se nu var inte alla de 79 afghaner som dog talibaner, så som den tyske försvarsministern gick ut och talade om för pressen. Bland de dödade fanns civilister, eventuellt också barn. USA anklagade Tyskland direkt för denna krigsförbrytelse. USA av alla stater, vars krigsmakt har dödat tusentals civila i Afghanistan! Tysklands regering har lovat att undersöka och utreda händelsen med största noggrannhet. Offer är att beklaga – antingen de nu är civila eller tillhör de olika försvarsmakterna. Så är det i krig, eller som det kallas i detta fall, i fredsbevarande syfte. Krig medför alltid offer. Det är därför vi inom TUFF är pacifister.
I Tyskland vaknar nu politiker och väljare. Om 14 dagar är det val i Tyskland, i ett land vars befolkning har lärt sig av sin historia och som inte vill ha KRIG, ett ord som hittills inte uttalats i samband med Afghanistan. Men nu är ordet sagt och kraven är stenhårda: bort med tyska soldater ur Afghanistan! Kommer kansler Merkel att bli omvald efter detta tabubrott – att ha fört tyska soldater ut i krig, 70 år efter andra världskriget?
Nej, kära lyssnare, inga fler stora krig – låt oss njuta av de små lyckorna i livet: en säck matjord som den grönfingrade dottern släpade hem till sin moders balkong, där växterna förde en tynande tillvaro, en flock fåglar som vilade ut på ängen invid min badbrygga, innan den stora resan söderut skulle påbörjas. Flocken lyfte precis när jag kom ner till bryggan. En sväng västerut över Öresund och sedan raka spåret söderut mot vinterns matplats. Vilken lyckokänsla, när jag såg de små liven med sina fladdrande vingar sträva mot vinden. Hösten är på väg, men snart återvänder fågelsträcket för en ny vår med ny odlarglädje, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1246
Kära lyssnare!
Förra veckan var det 70 år sedan andra världskriget började och världen störtade ner i ett kaos av död och förintelse. Mer än 55 miljoner människor över hela jorden miste livet under de år som krigets härjningar pågick. Mer än 35 miljoner krigsskadade har under årtionden efter kriget fått leva med sina skador. Alla de miljoner som fick skador på själen är inte ens räknade.
Efter allt elände skulle man kunna tro och hoppas att krigsmakterna på vårt sargade jordklot hade lärt sig något. Men nej, inget har de lärt sig och inget har de gjort bättre. I veckan som gått firade Tyskland sin förbundsdags 60åriga födelsedag, den längsta tiden av demokrati i Tysklands historia. I stadgarna till denna förbundsdag stipulerades att Tyskland aldrig mera skulle föra krig utanför sitt lands gränser. Och vad händer nu?
För sju år sedan gick Tyskland Afghanistan tillmötes och skickade dit trupper i fredsbevarande syfte, den så kallade fredsmissionen. Under åren har tyska soldater och talibaner stupat vid Hindukush i norra Afghanistan, men hela tiden har regeringarna hållit fast vid att det har varit i fredligt syfte. Ingen har talat högt om de drabbningar som ägt rum. Men förra fredagen kallade överbefälhavaren för de tyska trupperna in förstärkning när talibanerna hade kapat två oljelastade tankbilar. Rykten hade gjort gällande att dessa bilar skulle byggas om till rullande bomber. Den tyske överbefälhavaren begärde flygförstärkning från ISAF-trupperna, under ledning av USA, som fällde bomber över bilarna. Naturligtvis dog människor. Det gör människor när bomber fälls. Det är ju själva syftet med bomber. Hade någon glömt det?
Men se nu var inte alla de 79 afghaner som dog talibaner, så som den tyske försvarsministern gick ut och talade om för pressen. Bland de dödade fanns civilister, eventuellt också barn. USA anklagade Tyskland direkt för denna krigsförbrytelse. USA av alla stater, vars krigsmakt har dödat tusentals civila i Afghanistan! Tysklands regering har lovat att undersöka och utreda händelsen med största noggrannhet. Offer är att beklaga – antingen de nu är civila eller tillhör de olika försvarsmakterna. Så är det i krig, eller som det kallas i detta fall, i fredsbevarande syfte. Krig medför alltid offer. Det är därför vi inom TUFF är pacifister.
I Tyskland vaknar nu politiker och väljare. Om 14 dagar är det val i Tyskland, i ett land vars befolkning har lärt sig av sin historia och som inte vill ha KRIG, ett ord som hittills inte uttalats i samband med Afghanistan. Men nu är ordet sagt och kraven är stenhårda: bort med tyska soldater ur Afghanistan! Kommer kansler Merkel att bli omvald efter detta tabubrott – att ha fört tyska soldater ut i krig, 70 år efter andra världskriget?
Nej, kära lyssnare, inga fler stora krig – låt oss njuta av de små lyckorna i livet: en säck matjord som den grönfingrade dottern släpade hem till sin moders balkong, där växterna förde en tynande tillvaro, en flock fåglar som vilade ut på ängen invid min badbrygga, innan den stora resan söderut skulle påbörjas. Flocken lyfte precis när jag kom ner till bryggan. En sväng västerut över Öresund och sedan raka spåret söderut mot vinterns matplats. Vilken lyckokänsla, när jag såg de små liven med sina fladdrande vingar sträva mot vinden. Hösten är på väg, men snart återvänder fågelsträcket för en ny vår med ny odlarglädje, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1246
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1246) 13-27 sept 09 till....
....till ordföranden i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén Anita Lilburn, som e-postar: ”Tala om för hela TUFF hur mycket vi uppskattar er ’tiggarkampanj’ till förmån för barnbiblioteken och krigsdrabbade afghaner! Jättefint och värmande och kommer att omsättas till många välbehövliga saker ! Heder och tack!”
....till de många solidariska människor som satt in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fram till den 12 september har det för de två barnbiblioteken i Bagdad blivit 7 000 kr och till fattiga krigsdrabbade barn i Afghanistan 10 000 kr.
....till Gunnila Cervall, under många år uppskattad lärare på Forellskolan och i dag Uppsalabo. Hon e-postar till Tuff och säger bland annat: ”Vilket enastående jobb ni gör! Och ideellt! Man blir ju bara lycklig av att ta del av det – i detta penningens och girighetens tidevarv.”
....till senaste numret av Tyresö Nyheter som har helsidesrubriken ”Tuff hjälper krigsdrabbade barn” med bild av Nasira Omidy, som rapporterat i Radio Tuff om sitt besök i Afghanistan nyligen.
....till Nasira Omidy, som inleder ett möte om läget i Afghanistan och Tuffs hjälp till krigsdrabbade afghaner. Alla är välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 onsdagen den 16 september kl 19. Fika och god stämning som vanligt vid Tuff-möten. Och två veckor senare inleder Birgitta Karlfeldt en träff i samma lokal torsdag den 1 oktober kl 19. Ämne är kolonialismens härjningar med Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” som utgångspunkt.
....till den amerikanske före detta löjtnanten William Calley, som nu –efter 41 år!—bett om ursäkt för att han 1968 ledde det kompani som begick en massaker på över 500 mestadels civila vietnameser i Son My. Efter tre år i husarrest släpptes han fri. Jämfört med hur västliga motståndare brukar bestraffas för mycket mindre brott blev hans straff utomordentligt lindrigt.
....till den 21 september, som FN redan 1981 instiftade som Internationella fredsdagen, då man skulle informera om icke-våld och iaktta en tyst minut för krigens alla offer. Den har inte uppmärksammats värst mycket men i år anordnar Kristna fredsrörelsen gatuteater på Medborgarplatsen kl 17. I Sensus lokaler på Medborgarplatsen visas sedan kl 18 en film om vapenhandeln. Den har titeln Devil’s Bargain
....till Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh, som (8/9) skriver under rubriken ”Kriget i förorten är en räkmacka för SD”. Han menar att upploppen i svenska förorter gynnar Sverigedemokraternas försök att komma in i riksdagen. Han skriver bland annat: ”Varje kastad sten slungas tillbaka i form av ökad främlingsfientlighet. Varje brandsatt bil ger nytt syre till den pyrande brasan där allt fler svenskar finner värme och gemenskap i sitt förakt för utlänningar.”
....till de många solidariska människor som satt in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fram till den 12 september har det för de två barnbiblioteken i Bagdad blivit 7 000 kr och till fattiga krigsdrabbade barn i Afghanistan 10 000 kr.
....till Gunnila Cervall, under många år uppskattad lärare på Forellskolan och i dag Uppsalabo. Hon e-postar till Tuff och säger bland annat: ”Vilket enastående jobb ni gör! Och ideellt! Man blir ju bara lycklig av att ta del av det – i detta penningens och girighetens tidevarv.”
....till senaste numret av Tyresö Nyheter som har helsidesrubriken ”Tuff hjälper krigsdrabbade barn” med bild av Nasira Omidy, som rapporterat i Radio Tuff om sitt besök i Afghanistan nyligen.
....till Nasira Omidy, som inleder ett möte om läget i Afghanistan och Tuffs hjälp till krigsdrabbade afghaner. Alla är välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 onsdagen den 16 september kl 19. Fika och god stämning som vanligt vid Tuff-möten. Och två veckor senare inleder Birgitta Karlfeldt en träff i samma lokal torsdag den 1 oktober kl 19. Ämne är kolonialismens härjningar med Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” som utgångspunkt.
....till den amerikanske före detta löjtnanten William Calley, som nu –efter 41 år!—bett om ursäkt för att han 1968 ledde det kompani som begick en massaker på över 500 mestadels civila vietnameser i Son My. Efter tre år i husarrest släpptes han fri. Jämfört med hur västliga motståndare brukar bestraffas för mycket mindre brott blev hans straff utomordentligt lindrigt.
....till den 21 september, som FN redan 1981 instiftade som Internationella fredsdagen, då man skulle informera om icke-våld och iaktta en tyst minut för krigens alla offer. Den har inte uppmärksammats värst mycket men i år anordnar Kristna fredsrörelsen gatuteater på Medborgarplatsen kl 17. I Sensus lokaler på Medborgarplatsen visas sedan kl 18 en film om vapenhandeln. Den har titeln Devil’s Bargain
....till Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh, som (8/9) skriver under rubriken ”Kriget i förorten är en räkmacka för SD”. Han menar att upploppen i svenska förorter gynnar Sverigedemokraternas försök att komma in i riksdagen. Han skriver bland annat: ”Varje kastad sten slungas tillbaka i form av ökad främlingsfientlighet. Varje brandsatt bil ger nytt syre till den pyrande brasan där allt fler svenskar finner värme och gemenskap i sitt förakt för utlänningar.”
fredag, september 4
"FILOSOFERNAS KRIG"
Ja nu börjar en halvtimme på Tyresöradion (91,4 MHz eller www.tyresoradion.se ) när jag ska försöka att hålla låda själv. Det skall mest handla om hur folk som borde veta bättre och kunna hålla huvet kallt också rycks med av olika känslostämningar, innetrender eller mediakampanjer. Jag tänker koncentrera mig på filosofer och andra intellektuella vilkas uppgift det väl är att långt ovan våra fördomar, aggressioner och andra passioner klargöra sammanhang på ett logiskt och förutsättningslöst sätt.
Det är ju hög tid att nu blicka tillbaka på 1900-talet. Enligt min mening har ingenting mera präglat Europa under detta sekel än händelserna år 1914 och deras följder. Då började första världskriget. Enligt segermakternas deklarationer gick slakten av så där en tio miljoner unga män ut på att göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin. Men det blev tyvärr snarast tvärtom. Kriget som skulle bli det sista ledde i stället fram till det ännu värre andra världskriget och i stället för demokrati fick vi i många av Europas länder olika former av diktaturer: fascism, stalinism och nazism. Som vanligt stämde inte resultaten med krigsmålen .
Först en ögonblicksbild från en kväll just före första världskrigets utbrott: Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914:
Den unge patrioten för undan gardinen från caféets öppna fönster. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på den man som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han nöjd kvar på trottoaren och låter sig infångas.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. Segern hade byggt på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?
Dessutom hade den unge mannen på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det annalkande kriget. Han dödade i övertygelsen om "att rädda sitt land", vad denna klyscha nu må betyda.
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år", som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok "1914".
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialdemokratiska ledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det hotande kriget. De hade samlats i Bryssel och för att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning hade Jaurès då lagt armen om sin tyske kollega. I den upphetsade stämningen hemma i Frankrike var det en gest som de många krigsivriga uppfattade som landsförräderi.
När Jean Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut, så kanske var det på honom Bertold Brecht tänkte när han skrev:
På väggen stod det med krita
De vill ha krig
Den som skrivit det
har redan stupat
Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Europas huvudstäder de här dagarna utan också massornas jubelrop. I vimlet på Londons gator gick Englands ledande filosof, Bertrand Russell, omkring och förskräcktes av människornas glädje över kriget,
"alla skrikande, ilskna folkmassor, kejsare på balkonger anropande Gud, högtidliga ord
om plikt och uppoffring för att skyla över blodigt mord och raseri"
Russell skrev sedan om
"hur en hel stadsbefolkning, dittills fredlig och människovänlig, på bara några dagar
störtade ner i ett primitivt barbari och på ett ögonblick släppte loss det hat och den
mordlust som hela vårt samhälle är uppbyggt på att skydda oss emot"
Och Bertrand Russell får göra en bitter självkritik:
"Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade, nämligen att krigen
påtvingades en motvillig allmänhet av machiavelliska och despotiska regeringar."
För Russell innebar kriget att han klev ned från sin filosofiska piedestal. Tidigare hade han menat att en filosof skulle syssla med logik och matematik, inte med etik och politik. Nu förstod han att förnuftet inte räckte utan att människan i stor utsträckning styrs av sina passioner. Likt Voltaire ville han nu hjälpa förnuftet till seger genom att känslorna underordnades det.
Han blir under kriget en intensiv agitator för fred, ingen lätt uppgift när folk hetsas till krigiskhet av en ensidigt förljugen press. En brittisk teologiprofessor anordnar bokbål på Russells skrifter. En professorskollega och tidigare vän säger nu att han skäms för att han någonsin tyckt om honom. När han 1916 engagerar sig mot införande av värnplikt genom att påpeka att "det finns inget mer fruktansvärt brott mot friheten än att tvinga människor att döda varandra", döms han till böter. Den tidigare så ansedde filosofiprofessorn sparkas nu från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Han nekas utresevisum till USA och 1918 sätts han ett halvår i fängelse.
Ja, som Jolo uttrycker det i sin bok "Rivna fanor" ansågs den lilla kretsen av fredsivrare som
"fegisar, samvetsömma lipsillar som satt och pimplade te med fjolliga fruntimmer och
yrade om fred och rättvisa medan deras landsmän vann medaljer för tapperhet eller
offrade livet i skyttegravarna".
Russell tyckte det var plågsamt att bli hånad som förrädare:
"Jag känner mig förfärligt ensam i denna förfärliga tid…Jag skäms att tillhöra en så rå
djurart."
Bland filosofer och andra lärda var Bertrand Russell faktiskt ganska ensam i att kritisera också det egna landets krig. Som professor Svante Nordin påpekat i sin 1998 utkomna bok med den välfunna titeln "Filosofernas krig" var det regel att forskare och filosofer glömde sin vetenskapliga plikt att vara objektiva och i stället ivrigt vittnade till det egna landets fördel, till och med efter de linjer som respektive lands hatiska krigspropaganda hade dragit upp.
Detta kan förefalla bedrövligt, ja vulgärt, men det var ju minst lika illa bland präster, biskopar och andra representanter för den kristna kärleksreligionen under detta krig mellan kristna nationer. Som Victor Svanberg uttryckte det:
"Gud blev under första världskriget tyskarnas gud och fransmännens gud och på båda
hållen var Gud lika omänsklig som hans åkallare"
Till och med i USA, som deltog först i slutet och var på tryggt avstånd från det europeiska massmördandet, tog man kristendomen till hjälp, när man till exempel i kongressen bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot
"den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken
som ingen annan skändat historiens blad"
Men med moderna krig är det väl som Juan Bosch, 1963 störtad president i Dominkanska republiken, påpekade i sin bok "Pentagonismen" (1969):
"För att få män att gå i döden och få dem att döda krävs, att man ger dem en
moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet
att rättfärdiga sig inför sig själva"
Typiskt för Russell var att han under kriget oroade sig för sin kanske främste elev, som nu råkat hamna på fiendesidan, Ludwig Wittgenstein, av judisk börd och son till Österrikes störste stålmagnat. Trots att Wittgenstein ingalunda opponerade mot kriget utan anmälde sig som frivillig och deltog i kriget som soldat på östfronten brevväxlade han och Russell med varandra.
Wittgenstein motiverade deltagandet i kriget med att närheten till döden gav en möjlighet att bli en anständig människa och uppleva livet som meningsfullt. Sådana uppfattningar låg i tiden och många intellektuella uttryckte sig ännu mera uppskattande om krigets positiva betydelse för människorna. Det betecknades inte bara som ett renande stålbad utan som en heroisk plikt fjärran från det fredliga arbetets trista lunk. Kriget framställdes i idealistiska tongångar som ett offer för högre värden, höjt över den fredliga vardagens egoism, materialism och krämaranda. Att vapenfabrikanter och gulaschbaroner tjänade storkovan under kriget, medan miljoner unga män dödades, bortsåg man ifrån i sådana högtidliga deklamationer.
Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang:
"Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav
försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse"
Franska professorer gick på i samma stil fast med omvända förtecken. Den främste franske filosofen, Henri Bergson, sedermera nobelpristagare i litteratur, påstod nu,
"att de stora andliga segrarna måste köpas med massor av blod och många
tårar….men att offret var rikt på frukter"
För Bergson var nu Tyskland barbariet på jorden och dess filosofi bara reflexen av den tyska djuriskheten och kriminaliteten.
Och när man till exempel läser vad den blivande nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, skrev under första världskriget blir man lite förvånad över att han trots allt blev antinazist. Vid krigsutbrottet hade han uttryckt tacksamhet över att få uppleva så stora ting. Och i Gedanken im Kriege skrev han bland annat:
"Krig, det var rening….och ett oerhört hopp…. Det var nationens aldrig upplevda, väldiga
och svärmiska förmåga att sluta sig samman i beredskap inför den djupaste prövning,
en beslutsamhetens radikalism, sådan som folkens historia aldrig tidigare varit med om"
Det kan dock nämnas att Thomas Manns äldre bror, Heinrich, inte höll med utan betecknade kriget som en oerhörd katastrof för mänskligheten.
Också människor, som bara efter några år skulle bli internationella revolutionärer rycktes 1914 med av de då så trendriktiga nationella lidelserna. Ernst Toller, kommunistisk revolutionär i München redan 1919, yttrade 1914:
"Alla talar nu samma språk. Alla försvarar en mor, Tyskland"
Även neutrala länder som Sverige påverkades av de militaristiska passionerna. Den uppburna forskningsresanden Sven Hedin, en nationalhjälte på den tiden, hade redan åren före första världskriget gisslat den nya demokratiska tiden med dess fokusering på sociala reformer i fattigsverige, krävt pansarbåtar i stället och tillsammans med kung Gustaf V lyckats störta den liberala regeringen Staaff, den första svenska ministär som tillkommit efter val med allmän rösträtt för män.
Och i Södra Latins aula avhånades 1914 svenskarnas ovilja att dras in i kriget av en begåvad tonåring, den blivande författaren Bertil Malmberg, som deklamerade:
"Jag ser ett folk vars trötta huvud lutas
i sömn mot fredens kvinnoknän"
Ja, kvinnoknän var för den tidens män, som alla ville vara karlakarlar, något ytterst föraktligt förstås.
Också psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, påverkades av kriget, inte bara genom att han fick färre patienter, eftersom folk nu fick annat att bekymra sig för än sina neuroser. På västallierat håll smädades hans lära, som sades vara typisk för den tyska mentaliteten, vilken påstods vara vulgärt sexfixerad, underförstått: britter och fransmän hade mera civiliserade intressen.
Freud skriver under kriget en uppsats, Unser Verhältnis zum Tode (Vårt förhållande till döden), där han ändrar ett känt romerskt ordspråk till "Si vis vitam, para mortem" --"om du vill livet, förbered dig på döden". Han menar att människor normalt förtränger döden men nu påminns påtagligt om den genom kriget, som ger livet ett mera intensivt innehåll och värde. Han börjar tala om människornas dödsdrift.
En del av Freuds sentida lärjungar skulle gå mycket längre. På 1970-talet skrev psykoanalytikern Stefi Pedersen, att "människorna har ångest för freden", ja fred är "kyrkogårdens stillhet som manar till sorg".
Sigmund Freud kände för Österrike-Ungern under kriget, två söner överlevde som soldater det. När den habsburgska dubbelmonarkin av segermakterna hade delats upp i småbitar med Freuds hemstad Wien som det stora huvudet i det nu lilla Österrike, fjärranalyserade han den amerikanske presidenten Wilsons psyke. Det påminner om en slags hämnd, för Wilsons misslyckanden att skapa en rättvis fred förklaras nu bero på hans faderskomplex. Han hade genom att undantränga sina aggressioner mot fadern, en presbyteriansk präst, kommit att lida av ett oförlöst Oidipuskomplex. Därför hade han fått en religiöst kvinnlig läggning, ville vädja och övertala hellre än slåss. Alltså kom han skändligen till korta under fredsförhandlingarna med mycket mindre feminina typer som de europeiska hårdingarna Clemencau och Lloyd George.
En 28-årig fransman, Paul Nizan, skulle 1932 ironiskt häckla filosofernas hållning under första världskriget:
"Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda
kroppar, dessa dagar av leda och mord, dessa löpgravar och rensningsknivar, denna
ohyra och detta mänskliga snusk, som de stridande lärde känna utan det Rättas kamp
mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, Bergsons mot den tyska maskinen. Inte
en blodig lek som vapenfabrikanterna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en
själsstrid".
Nizan, som var en idealistisk kommunist, stupade åtta år senare i andra världskriget.
Fanns det då inga flera dissidenter än Bertrand Russell under dessa år av krigisk hysteri? Jo i Schweiz fanns fransmannen Romain Rolland, som höll huvet kallt och påverkad av bland annat Tolstojs pacifism sände ut appeller om fred, sedan samlade i boken "Ovan stridsvimlet". I samma land satt också en landsflyktig ryss och hatade sitt tsaristiska fosterland. Han hette Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. För honom blev de tyska socialdemokraternas röster för kejsarens krigskrediter en avgörande vändpunkt, som definitivt gjorde att han lämnade den reformistiska vägen. Men för Lenin var inte freden det första målet utan det gällde nu, menade han, att förvandla krigen mellan nationerna till revolutionära krig inom länderna. "Bajonetternas tid har kommit" slog han fast.
Allteftersom första världskriget malde på och massgravarna växte kilometervis började en del yngre intellektuella ta avstånd från den gamla samhällsordningen som orsakat allt detta. Hoppet för många blev nu kommunismen. Georg von Lukacs var son till en judisk bankir i Budapest, hade doktorerat 1909 och fortsatt sin forskning i Tyskland. Han höll sig undan från kriget och var i början ingen anhängare av Lenins ryska revolution 1917. Påverkad av Dostojevskis författarskap menade han att bolsjevikerna bara ersatte den kapitalistiska terrorn med sin egen, drev ut Satan med Belsebub. Men på kort tid ändrade han sig och gick med i kommunistpartiet, varefter han utelämnade sitt von i namnet och blev Georg Lukacs kort och gott. Det revolutionära mördandet blev nu för honom ett moraliskt offer, en skuld man tog på sig i det ädla syftet att främja högre idéer och mål, alltså samma slags resonemang som borgerliga filosofer, fast med nationalistiska förtecken, hade hängivit sig åt under kriget. Lukacs blev folkkommisarie i den kommunistiska rådsdiktatur, som Bela Kun 1919 upprättade i Ungern. När den efter några månader föll, flydde han och räddades undan avrättning bland annat genom att tyska intellektuella, däribland faktiskt Thomas Mann, vädjade om nåd.
I Franska Ekvatorialafrika, nuvarande Gabon, alltså långt borta från massdödandet i Europa befann sig en märklig tysk, av många ansedd som ett universalsnille. Det var Albert Schweitzer, som inte bara var teologie doktor och kyrkohistoriker, medicine doktor och filosofie doktor utan också en genommusikalisk kännare och tolkare av Johann Sebastian Bach. När kriget bröt ut 1914 blev han på sitt missionssjukhus i Lambarene krigsfånge hos fransmännen och därför förhindrad att fortsätta att bota sjukdomar bland afrikanerna. Desto mera tid fick han för att fundera och filosofera.
Schweitzer hade länge tyckt att den västerländska kulturen var på tillbakagång, utan egen originell skaparkraft, bara efterapande tidigare generationers framsteg. Första världskrigets katastrof blev nu för honom beviset på att det förhöll sig så. Han hade inget emot framåtskridande på olika områden, tvärtom liksom den kontroversielle filosofen Friedrich Nietzsche bejakade Schweitzer livet. Men den ensidiga inriktningen på de materiella framstegen hade gjort att etiken glömts bort och det var orsaken till kulturens förfall, menade han.
Länge grubblade han över hur filosofin egentligen hade tacklat de etiska frågorna. Han tyckte att filosoferna så trist och snörpmynt hade behandlat etiken, att den blev svår att förena med hans egen världs- och livsbejakelse. Hur han sedan fann en användbar formel har han i sina memoarer beskrivit närmast som en uppenbarelse. Det var under en pråmfärd många mil genom urskogen till en sjuk fransk missionärsfru. Schweitzer var den ende europén ombord. Han satt på däcket och brottades med frågorna om livsvilja och etik. Och så händer det som han beskriver så här:
"På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord
flodhästar, stod plötsligt utan att jag anat eller sökt dem orden ändå klart för mig:
VÖRDNAD FÖR LIVET. Järnporten hade givit vika; stigen i snårskogen hade blivit
synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som
etiken är inneslutna"
Denna Albert Schweitzers absoluta grundprincip, vördnad för livet, har vi tragiskt ofta glömt under 1900-talet. Vi får se om vi kan förverkliga den bättre under kommande decennium, det som av FN har förklarats som icke-våldets årtionde.
Själv lutar jag gärna mitt trötta huvud mot "fredens kvinnoknän".
ÅKE SANDIN'
-------------------------------------------------------------------------------------------------Denna halvtimme på Tyresöradion (12/12 1999 -- 2/1 2000) har jag byggt främst på Svante Nordins bok "Filosofernas krig", men också på Jolos böcker "1914" och "Rivna fanor" samt på mina egna skriverier i boken "Goda krigare--och andra militaristiska myter" och i tidningen Pax. Den kommer i höst (2009) i repris på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se .
Det är ju hög tid att nu blicka tillbaka på 1900-talet. Enligt min mening har ingenting mera präglat Europa under detta sekel än händelserna år 1914 och deras följder. Då började första världskriget. Enligt segermakternas deklarationer gick slakten av så där en tio miljoner unga män ut på att göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin. Men det blev tyvärr snarast tvärtom. Kriget som skulle bli det sista ledde i stället fram till det ännu värre andra världskriget och i stället för demokrati fick vi i många av Europas länder olika former av diktaturer: fascism, stalinism och nazism. Som vanligt stämde inte resultaten med krigsmålen .
Först en ögonblicksbild från en kväll just före första världskrigets utbrott: Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914:
Den unge patrioten för undan gardinen från caféets öppna fönster. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på den man som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han nöjd kvar på trottoaren och låter sig infångas.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. Segern hade byggt på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?
Dessutom hade den unge mannen på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det annalkande kriget. Han dödade i övertygelsen om "att rädda sitt land", vad denna klyscha nu må betyda.
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år", som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok "1914".
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialdemokratiska ledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det hotande kriget. De hade samlats i Bryssel och för att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning hade Jaurès då lagt armen om sin tyske kollega. I den upphetsade stämningen hemma i Frankrike var det en gest som de många krigsivriga uppfattade som landsförräderi.
När Jean Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut, så kanske var det på honom Bertold Brecht tänkte när han skrev:
På väggen stod det med krita
De vill ha krig
Den som skrivit det
har redan stupat
Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Europas huvudstäder de här dagarna utan också massornas jubelrop. I vimlet på Londons gator gick Englands ledande filosof, Bertrand Russell, omkring och förskräcktes av människornas glädje över kriget,
"alla skrikande, ilskna folkmassor, kejsare på balkonger anropande Gud, högtidliga ord
om plikt och uppoffring för att skyla över blodigt mord och raseri"
Russell skrev sedan om
"hur en hel stadsbefolkning, dittills fredlig och människovänlig, på bara några dagar
störtade ner i ett primitivt barbari och på ett ögonblick släppte loss det hat och den
mordlust som hela vårt samhälle är uppbyggt på att skydda oss emot"
Och Bertrand Russell får göra en bitter självkritik:
"Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade, nämligen att krigen
påtvingades en motvillig allmänhet av machiavelliska och despotiska regeringar."
För Russell innebar kriget att han klev ned från sin filosofiska piedestal. Tidigare hade han menat att en filosof skulle syssla med logik och matematik, inte med etik och politik. Nu förstod han att förnuftet inte räckte utan att människan i stor utsträckning styrs av sina passioner. Likt Voltaire ville han nu hjälpa förnuftet till seger genom att känslorna underordnades det.
Han blir under kriget en intensiv agitator för fred, ingen lätt uppgift när folk hetsas till krigiskhet av en ensidigt förljugen press. En brittisk teologiprofessor anordnar bokbål på Russells skrifter. En professorskollega och tidigare vän säger nu att han skäms för att han någonsin tyckt om honom. När han 1916 engagerar sig mot införande av värnplikt genom att påpeka att "det finns inget mer fruktansvärt brott mot friheten än att tvinga människor att döda varandra", döms han till böter. Den tidigare så ansedde filosofiprofessorn sparkas nu från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Han nekas utresevisum till USA och 1918 sätts han ett halvår i fängelse.
Ja, som Jolo uttrycker det i sin bok "Rivna fanor" ansågs den lilla kretsen av fredsivrare som
"fegisar, samvetsömma lipsillar som satt och pimplade te med fjolliga fruntimmer och
yrade om fred och rättvisa medan deras landsmän vann medaljer för tapperhet eller
offrade livet i skyttegravarna".
Russell tyckte det var plågsamt att bli hånad som förrädare:
"Jag känner mig förfärligt ensam i denna förfärliga tid…Jag skäms att tillhöra en så rå
djurart."
Bland filosofer och andra lärda var Bertrand Russell faktiskt ganska ensam i att kritisera också det egna landets krig. Som professor Svante Nordin påpekat i sin 1998 utkomna bok med den välfunna titeln "Filosofernas krig" var det regel att forskare och filosofer glömde sin vetenskapliga plikt att vara objektiva och i stället ivrigt vittnade till det egna landets fördel, till och med efter de linjer som respektive lands hatiska krigspropaganda hade dragit upp.
Detta kan förefalla bedrövligt, ja vulgärt, men det var ju minst lika illa bland präster, biskopar och andra representanter för den kristna kärleksreligionen under detta krig mellan kristna nationer. Som Victor Svanberg uttryckte det:
"Gud blev under första världskriget tyskarnas gud och fransmännens gud och på båda
hållen var Gud lika omänsklig som hans åkallare"
Till och med i USA, som deltog först i slutet och var på tryggt avstånd från det europeiska massmördandet, tog man kristendomen till hjälp, när man till exempel i kongressen bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot
"den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken
som ingen annan skändat historiens blad"
Men med moderna krig är det väl som Juan Bosch, 1963 störtad president i Dominkanska republiken, påpekade i sin bok "Pentagonismen" (1969):
"För att få män att gå i döden och få dem att döda krävs, att man ger dem en
moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet
att rättfärdiga sig inför sig själva"
Typiskt för Russell var att han under kriget oroade sig för sin kanske främste elev, som nu råkat hamna på fiendesidan, Ludwig Wittgenstein, av judisk börd och son till Österrikes störste stålmagnat. Trots att Wittgenstein ingalunda opponerade mot kriget utan anmälde sig som frivillig och deltog i kriget som soldat på östfronten brevväxlade han och Russell med varandra.
Wittgenstein motiverade deltagandet i kriget med att närheten till döden gav en möjlighet att bli en anständig människa och uppleva livet som meningsfullt. Sådana uppfattningar låg i tiden och många intellektuella uttryckte sig ännu mera uppskattande om krigets positiva betydelse för människorna. Det betecknades inte bara som ett renande stålbad utan som en heroisk plikt fjärran från det fredliga arbetets trista lunk. Kriget framställdes i idealistiska tongångar som ett offer för högre värden, höjt över den fredliga vardagens egoism, materialism och krämaranda. Att vapenfabrikanter och gulaschbaroner tjänade storkovan under kriget, medan miljoner unga män dödades, bortsåg man ifrån i sådana högtidliga deklamationer.
Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang:
"Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav
försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse"
Franska professorer gick på i samma stil fast med omvända förtecken. Den främste franske filosofen, Henri Bergson, sedermera nobelpristagare i litteratur, påstod nu,
"att de stora andliga segrarna måste köpas med massor av blod och många
tårar….men att offret var rikt på frukter"
För Bergson var nu Tyskland barbariet på jorden och dess filosofi bara reflexen av den tyska djuriskheten och kriminaliteten.
Och när man till exempel läser vad den blivande nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, skrev under första världskriget blir man lite förvånad över att han trots allt blev antinazist. Vid krigsutbrottet hade han uttryckt tacksamhet över att få uppleva så stora ting. Och i Gedanken im Kriege skrev han bland annat:
"Krig, det var rening….och ett oerhört hopp…. Det var nationens aldrig upplevda, väldiga
och svärmiska förmåga att sluta sig samman i beredskap inför den djupaste prövning,
en beslutsamhetens radikalism, sådan som folkens historia aldrig tidigare varit med om"
Det kan dock nämnas att Thomas Manns äldre bror, Heinrich, inte höll med utan betecknade kriget som en oerhörd katastrof för mänskligheten.
Också människor, som bara efter några år skulle bli internationella revolutionärer rycktes 1914 med av de då så trendriktiga nationella lidelserna. Ernst Toller, kommunistisk revolutionär i München redan 1919, yttrade 1914:
"Alla talar nu samma språk. Alla försvarar en mor, Tyskland"
Även neutrala länder som Sverige påverkades av de militaristiska passionerna. Den uppburna forskningsresanden Sven Hedin, en nationalhjälte på den tiden, hade redan åren före första världskriget gisslat den nya demokratiska tiden med dess fokusering på sociala reformer i fattigsverige, krävt pansarbåtar i stället och tillsammans med kung Gustaf V lyckats störta den liberala regeringen Staaff, den första svenska ministär som tillkommit efter val med allmän rösträtt för män.
Och i Södra Latins aula avhånades 1914 svenskarnas ovilja att dras in i kriget av en begåvad tonåring, den blivande författaren Bertil Malmberg, som deklamerade:
"Jag ser ett folk vars trötta huvud lutas
i sömn mot fredens kvinnoknän"
Ja, kvinnoknän var för den tidens män, som alla ville vara karlakarlar, något ytterst föraktligt förstås.
Också psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, påverkades av kriget, inte bara genom att han fick färre patienter, eftersom folk nu fick annat att bekymra sig för än sina neuroser. På västallierat håll smädades hans lära, som sades vara typisk för den tyska mentaliteten, vilken påstods vara vulgärt sexfixerad, underförstått: britter och fransmän hade mera civiliserade intressen.
Freud skriver under kriget en uppsats, Unser Verhältnis zum Tode (Vårt förhållande till döden), där han ändrar ett känt romerskt ordspråk till "Si vis vitam, para mortem" --"om du vill livet, förbered dig på döden". Han menar att människor normalt förtränger döden men nu påminns påtagligt om den genom kriget, som ger livet ett mera intensivt innehåll och värde. Han börjar tala om människornas dödsdrift.
En del av Freuds sentida lärjungar skulle gå mycket längre. På 1970-talet skrev psykoanalytikern Stefi Pedersen, att "människorna har ångest för freden", ja fred är "kyrkogårdens stillhet som manar till sorg".
Sigmund Freud kände för Österrike-Ungern under kriget, två söner överlevde som soldater det. När den habsburgska dubbelmonarkin av segermakterna hade delats upp i småbitar med Freuds hemstad Wien som det stora huvudet i det nu lilla Österrike, fjärranalyserade han den amerikanske presidenten Wilsons psyke. Det påminner om en slags hämnd, för Wilsons misslyckanden att skapa en rättvis fred förklaras nu bero på hans faderskomplex. Han hade genom att undantränga sina aggressioner mot fadern, en presbyteriansk präst, kommit att lida av ett oförlöst Oidipuskomplex. Därför hade han fått en religiöst kvinnlig läggning, ville vädja och övertala hellre än slåss. Alltså kom han skändligen till korta under fredsförhandlingarna med mycket mindre feminina typer som de europeiska hårdingarna Clemencau och Lloyd George.
En 28-årig fransman, Paul Nizan, skulle 1932 ironiskt häckla filosofernas hållning under första världskriget:
"Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda
kroppar, dessa dagar av leda och mord, dessa löpgravar och rensningsknivar, denna
ohyra och detta mänskliga snusk, som de stridande lärde känna utan det Rättas kamp
mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, Bergsons mot den tyska maskinen. Inte
en blodig lek som vapenfabrikanterna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en
själsstrid".
Nizan, som var en idealistisk kommunist, stupade åtta år senare i andra världskriget.
Fanns det då inga flera dissidenter än Bertrand Russell under dessa år av krigisk hysteri? Jo i Schweiz fanns fransmannen Romain Rolland, som höll huvet kallt och påverkad av bland annat Tolstojs pacifism sände ut appeller om fred, sedan samlade i boken "Ovan stridsvimlet". I samma land satt också en landsflyktig ryss och hatade sitt tsaristiska fosterland. Han hette Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. För honom blev de tyska socialdemokraternas röster för kejsarens krigskrediter en avgörande vändpunkt, som definitivt gjorde att han lämnade den reformistiska vägen. Men för Lenin var inte freden det första målet utan det gällde nu, menade han, att förvandla krigen mellan nationerna till revolutionära krig inom länderna. "Bajonetternas tid har kommit" slog han fast.
Allteftersom första världskriget malde på och massgravarna växte kilometervis började en del yngre intellektuella ta avstånd från den gamla samhällsordningen som orsakat allt detta. Hoppet för många blev nu kommunismen. Georg von Lukacs var son till en judisk bankir i Budapest, hade doktorerat 1909 och fortsatt sin forskning i Tyskland. Han höll sig undan från kriget och var i början ingen anhängare av Lenins ryska revolution 1917. Påverkad av Dostojevskis författarskap menade han att bolsjevikerna bara ersatte den kapitalistiska terrorn med sin egen, drev ut Satan med Belsebub. Men på kort tid ändrade han sig och gick med i kommunistpartiet, varefter han utelämnade sitt von i namnet och blev Georg Lukacs kort och gott. Det revolutionära mördandet blev nu för honom ett moraliskt offer, en skuld man tog på sig i det ädla syftet att främja högre idéer och mål, alltså samma slags resonemang som borgerliga filosofer, fast med nationalistiska förtecken, hade hängivit sig åt under kriget. Lukacs blev folkkommisarie i den kommunistiska rådsdiktatur, som Bela Kun 1919 upprättade i Ungern. När den efter några månader föll, flydde han och räddades undan avrättning bland annat genom att tyska intellektuella, däribland faktiskt Thomas Mann, vädjade om nåd.
I Franska Ekvatorialafrika, nuvarande Gabon, alltså långt borta från massdödandet i Europa befann sig en märklig tysk, av många ansedd som ett universalsnille. Det var Albert Schweitzer, som inte bara var teologie doktor och kyrkohistoriker, medicine doktor och filosofie doktor utan också en genommusikalisk kännare och tolkare av Johann Sebastian Bach. När kriget bröt ut 1914 blev han på sitt missionssjukhus i Lambarene krigsfånge hos fransmännen och därför förhindrad att fortsätta att bota sjukdomar bland afrikanerna. Desto mera tid fick han för att fundera och filosofera.
Schweitzer hade länge tyckt att den västerländska kulturen var på tillbakagång, utan egen originell skaparkraft, bara efterapande tidigare generationers framsteg. Första världskrigets katastrof blev nu för honom beviset på att det förhöll sig så. Han hade inget emot framåtskridande på olika områden, tvärtom liksom den kontroversielle filosofen Friedrich Nietzsche bejakade Schweitzer livet. Men den ensidiga inriktningen på de materiella framstegen hade gjort att etiken glömts bort och det var orsaken till kulturens förfall, menade han.
Länge grubblade han över hur filosofin egentligen hade tacklat de etiska frågorna. Han tyckte att filosoferna så trist och snörpmynt hade behandlat etiken, att den blev svår att förena med hans egen världs- och livsbejakelse. Hur han sedan fann en användbar formel har han i sina memoarer beskrivit närmast som en uppenbarelse. Det var under en pråmfärd många mil genom urskogen till en sjuk fransk missionärsfru. Schweitzer var den ende europén ombord. Han satt på däcket och brottades med frågorna om livsvilja och etik. Och så händer det som han beskriver så här:
"På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord
flodhästar, stod plötsligt utan att jag anat eller sökt dem orden ändå klart för mig:
VÖRDNAD FÖR LIVET. Järnporten hade givit vika; stigen i snårskogen hade blivit
synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som
etiken är inneslutna"
Denna Albert Schweitzers absoluta grundprincip, vördnad för livet, har vi tragiskt ofta glömt under 1900-talet. Vi får se om vi kan förverkliga den bättre under kommande decennium, det som av FN har förklarats som icke-våldets årtionde.
Själv lutar jag gärna mitt trötta huvud mot "fredens kvinnoknän".
ÅKE SANDIN'
-------------------------------------------------------------------------------------------------Denna halvtimme på Tyresöradion (12/12 1999 -- 2/1 2000) har jag byggt främst på Svante Nordins bok "Filosofernas krig", men också på Jolos böcker "1914" och "Rivna fanor" samt på mina egna skriverier i boken "Goda krigare--och andra militaristiska myter" och i tidningen Pax. Den kommer i höst (2009) i repris på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)