Vårt kära broderfolk, finländarna, är aktuella i år. I sekler tillhörde Finland konungariket Sverige. För precis 200 år sedan blev det ett tsarryskt storfurstendöme för att sedan vid första världskrigets slut bli självständigt.
I min barndom vid Höga kusten var landet på andra sidan Bottenviken högst påtagligt för oss ångermanlänningar. Under kriget fanns i nästan vartannat hem ett finländskt krigsbarn. Min lillebror var från Kemi och hette Helge --precis som min far.
”Finlands sak var vår” och mina föräldrar mottog flera utmärkelser för sina insatser. Och på hyllan här i Bollmora står ännu en av trä snidad björn på ett askfat med texten ”Syväri 1943”. Det var en gåva från Finland och Syväri är detsamma som floden Svir, där den finsk-ryska fronten länge stod stilla och där finländska soldater fördrev tiden med träsniderier.
Min pappa kunde många av den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dikter utantill. Ibland på söndagsmorgnarna hörde jag honom inifrån föräldrarnas sovrum recitera dikten Döbeln vid Jutas: ”Jag måste upp, om än i min grav jag låge. I dag avgörs Finlands öde....”. Min mamma var inte förtjust utan bad honom ofta att hålla tyst.
I min fars fotspår kan också jag flera dikter ur ”Fänrik Ståls sägner” utantill. Under min militaristiskt indoktrinerade pojktid var det förstås de många heroiska inslagen i dikterna jag fäste mig vid, till exempel:
Och hade jag helst vid kanonerna där
en veteran,
en man som lärt sig att bruka gevär,
en krutsprängd fan!
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
en femtonåring, en grev Schwerin
skall svara för batteriet.
Vad håller en sådan för min?
Den där femtonåringen skötte sig bra men stupade och led ”hjältedöden”, så Runeberg hyllar honom i diktens slutstrofer. Numera uppskattar jag mest Runebergs lyriska dikter. Fast i ”Fänrik Ståls sägner” finns i alla fall dikten ”Den döende krigaren”, full av medkänsla och empati också för den ryska fienden.
Den handlar om ett slag vid Lemo utanför Åbo i juni1808 och börjar:
Försvunnen var en blodig dag,
det var på Lemos strand.
De slagnas sista andetag
ren tystnat efterhand;
det mörknade kring land och hav,
och lugn var natten som en grav.
Vid brädden av den dunkla våg,
som skådat dagens strid,
en gammal krigare man såg,
en man från Hoglands tid.
Hans panna låg mot handen stödd,
hans kind var blek, hans barm förblödd.
Ej kom en vän som kunde få
hans sista avskedsord,
ej var den jord, han blödde på,
en älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar,
en hatad främling här han var.
Men sen berättar Runeberg om en ung kvinna:
En fridlös vålnad lik hon steg
i spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle väckt ur dvalan såg.
Till sist hittar kvinnan sin älskade:
Hon såg och ropte högt hans namn
det kom ej svar igen,
hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnat allt.
Då, säger sångmön, föll en tår
uppå den gamles kind,
då talte han ett ord, vars spår
försvann i nattens vind,
då stod han upp, ett steg han tog
och hann till flickans fot och dog.
Slutraderna i denna dikt av Johan Ludvig Runeberg är tänkvärda:
Begrät han mänskans hårda lott
att plågas och att plåga blott?
Han kom från ett fientligt land,
en oväns svärd han bar;
dock fatta, broder, rörd hans hand,
och minns ej, vad han var.
O, blott på livet hämnden ser,
vid graven hatar ingen mer.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1230) 2008-03-29
fredag, mars 27
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1230) 09-03-29 till....
....till en 93-årig japan, Tsutomu Yamaguchi, som överlevde två atombomber. Han var i Hiroshima den 6 augusti 1945, då ca 100 000 japanska civila brändes ihjäl av den amerikanska atombomben. Brännskadad fördes han till Nagasaki, där han den 9 augusti upplevde nästa atombombsanfall. Han klarade sig igen och medan hans son dog av cancer är hans eget enda problem dålig hörsel på ena örat. Han säger: ”Jag utsattes för radioaktiv strålning två gånger och det är nu dokumenterat. Nu kan jag hjälpa till att berätta om fasorna med atombomber för unga människor.” (Källa: Aftonbladet 25/3)
....till professorn och idéhistorikern Sverker Sörlin som på Dagens Nyheters kultursidor (26/3) skriver om en aktuell diskussion: ”Det behövs bara en enkel omdefinition, från prestationsbefrämjande bonusar, lovprisade av Maud Olofsson och en hel regering så sent som i fjol, till korruption. En elit beviljar sig själv möjligheten att förvandla luftvärden på börsen till riktiga pengar som de kan köpa stadsjeepar, stora hus och blanka slipsar för. Andra får hålla till godo med pensionsfondernas slingrande bortförklaringar: en global stormvind svepte bort pengarna.” På tal om Wanja Lundby-Wedin skriver Sörlin: ”Kvinnan från arbetarklassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur. I en medial orgie av skenhelig exorcism. Som om det var hennes fel alltihopa”
....till Kristna Fredsrörelsen som just firat 90 år. Det är starkt att oförtrutet hålla på så länge att bekämpa krigiskt massmördande, en aktningsvärd ålder som bara överträffas av Svenska Freds, som grundades redan 1883. Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris som delades ut den 28 mars gick till Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, en förening som skildrades för något år sedan här på Tyresöradion.
....till veckomagasinet Ryska Posten (redaktör: Stefan Lindgren), som gör två intressanta påpekanden: 1) USAs försvarsdepartement betraktar inte Rysslands nuvarande rustningsplaner som ett hot . USA:s försvarsminister Gates har också påpekat att de demografiska förändringarna i Ryssland redan i sig innebär en bantning av landets försvar. 2) En EU-kommission har kommit till slutsatsen att det var Georgien som inledde fientligheterna i Sydossetien i augusti i fjol. Bidragande till det klara utslaget är att kommissionens ledamöter kommit över en hemlig order från den georgiske presidenten Saakasjvili.
....till Svenska Freds som i ett pressmeddelande säger sig vara ”starkt kritiska till hur allianspartierna spelat upp Ryssland som ett hot och därigenom driver på nya satsningar på försvaret”
....till protesterna mot den svenska vapenexporten. Den slog rekord under 2008 med 12,7 miljarder kr, den högsta siffran i svensk historia, en ökning med hela 32 procent från 2007. 13 procent av exporten gick till länder som Pakistan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Bahrain och Malaysia. Svenska Freds konstaterar att Sverige fortsätter att sälja krigsmateriel till krigförande länder, till diktaturer och till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Se också: http://fredsbloggen.blogg.se
....till solidariska människor som fyller på Tuffs fond för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”, som vartannat år har delat ut ett pris för detta till föreningar grupper och enskilda. En av Tuffs främsta aktivister sedan decennier, Monica Schelin, undanbad sig presenter när hon i mitten mars fyllde 70 och uppmanade i stället bekanta att bidra med ett belopp till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 . Glädjande nog har över 4000 kr kommit in och kampanjen fortsätter. Märk talongen med ”Monica”.
....till smarta människor som löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram, som redan bidragit till att 90 000 mangoträd, dignande av vitaminrika frukter, har kunnat planteras i indiska Dharampurs många små fattiga byar. Mangogram finns för 1) att gratulera, 2) I stället för blommor och 3) Till minne av. Kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller av ake.sandin@tyresoradion.se
....till professorn och idéhistorikern Sverker Sörlin som på Dagens Nyheters kultursidor (26/3) skriver om en aktuell diskussion: ”Det behövs bara en enkel omdefinition, från prestationsbefrämjande bonusar, lovprisade av Maud Olofsson och en hel regering så sent som i fjol, till korruption. En elit beviljar sig själv möjligheten att förvandla luftvärden på börsen till riktiga pengar som de kan köpa stadsjeepar, stora hus och blanka slipsar för. Andra får hålla till godo med pensionsfondernas slingrande bortförklaringar: en global stormvind svepte bort pengarna.” På tal om Wanja Lundby-Wedin skriver Sörlin: ”Kvinnan från arbetarklassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur. I en medial orgie av skenhelig exorcism. Som om det var hennes fel alltihopa”
....till Kristna Fredsrörelsen som just firat 90 år. Det är starkt att oförtrutet hålla på så länge att bekämpa krigiskt massmördande, en aktningsvärd ålder som bara överträffas av Svenska Freds, som grundades redan 1883. Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris som delades ut den 28 mars gick till Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, en förening som skildrades för något år sedan här på Tyresöradion.
....till veckomagasinet Ryska Posten (redaktör: Stefan Lindgren), som gör två intressanta påpekanden: 1) USAs försvarsdepartement betraktar inte Rysslands nuvarande rustningsplaner som ett hot . USA:s försvarsminister Gates har också påpekat att de demografiska förändringarna i Ryssland redan i sig innebär en bantning av landets försvar. 2) En EU-kommission har kommit till slutsatsen att det var Georgien som inledde fientligheterna i Sydossetien i augusti i fjol. Bidragande till det klara utslaget är att kommissionens ledamöter kommit över en hemlig order från den georgiske presidenten Saakasjvili.
....till Svenska Freds som i ett pressmeddelande säger sig vara ”starkt kritiska till hur allianspartierna spelat upp Ryssland som ett hot och därigenom driver på nya satsningar på försvaret”
....till protesterna mot den svenska vapenexporten. Den slog rekord under 2008 med 12,7 miljarder kr, den högsta siffran i svensk historia, en ökning med hela 32 procent från 2007. 13 procent av exporten gick till länder som Pakistan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Bahrain och Malaysia. Svenska Freds konstaterar att Sverige fortsätter att sälja krigsmateriel till krigförande länder, till diktaturer och till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Se också: http://fredsbloggen.blogg.se
....till solidariska människor som fyller på Tuffs fond för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”, som vartannat år har delat ut ett pris för detta till föreningar grupper och enskilda. En av Tuffs främsta aktivister sedan decennier, Monica Schelin, undanbad sig presenter när hon i mitten mars fyllde 70 och uppmanade i stället bekanta att bidra med ett belopp till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 . Glädjande nog har över 4000 kr kommit in och kampanjen fortsätter. Märk talongen med ”Monica”.
....till smarta människor som löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram, som redan bidragit till att 90 000 mangoträd, dignande av vitaminrika frukter, har kunnat planteras i indiska Dharampurs många små fattiga byar. Mangogram finns för 1) att gratulera, 2) I stället för blommor och 3) Till minne av. Kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller av ake.sandin@tyresoradion.se
Bengt Svensson: EN LAGOM BRA IDÉ
Hej alla lyssnare!
Jag ser att det efterlyses goda idéer till "Filosofika" på Tufflokalen på tisdag(?).Jag vill bidra med en god idé redan nu. Det är inte en sådär fruktansvärt god idé, som jag skulle vilja påtvinga alla människor. Det finns folk, som totalt vägrar att leva efter denna idé, och det har jag absolut inget emot. Men det är helt klart en rätt bra idé, och världen skulle se mycket bättre ut, om fler höll sig till denna idé, särskilt beslutfattare på alla områden.
En lagom bra idé, alltså. Tänk om alla kasinokapitalismens operatörer och manipulatörer nöjt sig med att bli lagom rika, så hade de kunnat fortsätta med sin kasinokapitalism tills de blivit lagom gamla, medan resten av oss fortsatt vara lagom nöjda.
För ett halvår sedan läste jag i en amerikansk affärstidning en flera sidor lång artikel om ett 75 år gammalt svenskt världsrekord, som fortfarande stod sig. Det var världsrekordet i ekonomisk svindel, som innehades av Ivar Krüger alltsedan 1932, då han oväntat avled i Paris. En professor i San Diego skrev nyligen en tjock bok om honom. Artikelförfattaren antydde att det där rekordet kunde befinna sig i fara, och mycket riktigt, en amerikan vid namn Bernard Madoff, som inte heller ville vara lagom, hade byggt upp ett pyramidspel på 65 miljarder dollar, som plötsligt kraschade, när spelarna, förlåt investerarna, började vilja ta ut sina pengar. Pengarna hade försvunnit i ett svart hål, som inte alls var lagom stort utan jättestort. Allt som fanns kvar var en liten lya på Manhattan, som Madoff hade köpt åt sin kära hustru för 50 miljoner dollar eller så. Myndigheterna gräver förtvivlat efter de resterande 64 miljarder 950 miljoner dollarna.
Jag anser alltså, att kapitalismen är en god idé, men bara så länge den är lagom. Lagom reglerad, lagom skattad och tagen på så där lagom allvar.
Samma sak med religion. Jag går själv i statskyrkans filial i San Francisco några gånger om året, vilket är alldeles lagom. Gud är lagom sträng, och helvetet är nedlagt, eftersom etablissemangets vd vägrade hålla temperaturen på en lagom nivå.
Nu hoppas jag bara att våren i Tyresö blir lagom varm, och att ni får det lagom roligt.
------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1230.
Jag ser att det efterlyses goda idéer till "Filosofika" på Tufflokalen på tisdag(?).Jag vill bidra med en god idé redan nu. Det är inte en sådär fruktansvärt god idé, som jag skulle vilja påtvinga alla människor. Det finns folk, som totalt vägrar att leva efter denna idé, och det har jag absolut inget emot. Men det är helt klart en rätt bra idé, och världen skulle se mycket bättre ut, om fler höll sig till denna idé, särskilt beslutfattare på alla områden.
En lagom bra idé, alltså. Tänk om alla kasinokapitalismens operatörer och manipulatörer nöjt sig med att bli lagom rika, så hade de kunnat fortsätta med sin kasinokapitalism tills de blivit lagom gamla, medan resten av oss fortsatt vara lagom nöjda.
För ett halvår sedan läste jag i en amerikansk affärstidning en flera sidor lång artikel om ett 75 år gammalt svenskt världsrekord, som fortfarande stod sig. Det var världsrekordet i ekonomisk svindel, som innehades av Ivar Krüger alltsedan 1932, då han oväntat avled i Paris. En professor i San Diego skrev nyligen en tjock bok om honom. Artikelförfattaren antydde att det där rekordet kunde befinna sig i fara, och mycket riktigt, en amerikan vid namn Bernard Madoff, som inte heller ville vara lagom, hade byggt upp ett pyramidspel på 65 miljarder dollar, som plötsligt kraschade, när spelarna, förlåt investerarna, började vilja ta ut sina pengar. Pengarna hade försvunnit i ett svart hål, som inte alls var lagom stort utan jättestort. Allt som fanns kvar var en liten lya på Manhattan, som Madoff hade köpt åt sin kära hustru för 50 miljoner dollar eller så. Myndigheterna gräver förtvivlat efter de resterande 64 miljarder 950 miljoner dollarna.
Jag anser alltså, att kapitalismen är en god idé, men bara så länge den är lagom. Lagom reglerad, lagom skattad och tagen på så där lagom allvar.
Samma sak med religion. Jag går själv i statskyrkans filial i San Francisco några gånger om året, vilket är alldeles lagom. Gud är lagom sträng, och helvetet är nedlagt, eftersom etablissemangets vd vägrade hålla temperaturen på en lagom nivå.
Nu hoppas jag bara att våren i Tyresö blir lagom varm, och att ni får det lagom roligt.
------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1230.
lördag, mars 21
DE FÖRDRIVNAS ELÄNDE
För precis sex år sedan var jag på Cypern, kärleksgudinnan Afrodites ö. En natt stördes sömnen av ständigt flygplansbuller. Morgonen därpå fick vi veta att amerikaner och britter hade anfallit Irak. Än en gång besannades påståendet att krigets första offer är sanningen. En förevändning för den folkrättsvidriga attacken hade varit Saddams hotfulla massförstörelsevapen – de som inte fanns i verkligheten utan bara i krigspropagandan.
På Cypern intervjuade jag för Tyresöradion Antti Parkkali, en av de många finländare som efter andra världskriget kom till Sverige. Han berättade om sin barndoms Karelen, som Finland sedan tvingades avträda till Sovjetunionen. Över 300 000 karelare flydde till det av kriget försvagade Finland med sina då tre miljoner invånare.
Antti hade nyligen varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd vid Ladoga. När hans läkare sedan upptäckte att Antti plötsligt hade fått diabetes fick han frågan om han hade varit med om något traumatiskt på sistone. Han berättade då att det enda han kunde hitta av sitt älskade barndomshem var den rostiga ugnen till gårdens bastu. Enligt läkaren kunde denna chock och besvikelse ha framkallat sjukdomen
Härom veckan kom jag hem från Tala Bay i Jordanien. Det ligger bara ett par mil från två andra länder, Israel och Saudiarabien och på andra sidan Röda havet syntes Sinais berg, som sedan 1982 tillhör Egypten igen. Där satt jag i solen och bläddrade i Margaretha Bomans och Elisabeth Carneroths Palestinabok från 1995. I förordet läste jag:
”I de palestinska flyktinglägren har många familjer en nyckel i förvar. Nyckeln gick till huset i byn i Palestina. Den symboliserar bandet till jorden man odlat, livet med traditionerna som formats av släktled som förlorar sig bakåt i historiens virvel. Den är symbolen för sorgen och saknaden efter hemmet och landet man aldrig får återse och för alla dem man förlorade. Nyckeln symboliserar också hoppet om återvändandet och återfödelsen av Palestina. Ingen palestinier förstår hur världen lät det hända. Att människor från världens alla hörn fick rätt att bo i de hus och på den jord, som var deras. Att dessa med vapen fick hindra palestinierna att återvända från flyktingskapet och tilläts fortsätta att jaga, fördriva, fängsla, ja döda dem.”
Minns inte att jag under mina många år som historielärare nämnde något om palestiniernas grymma öde, kände inte ens till uttrycket nakba, katastrofen, som palestinierna kallar den brutala fördrivning som de drabbades av. Inte förrän jag i fjol läste den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes bok ”Den etniska rensningen av Palestina” insåg jag tragedin i hela dess vidd.
Den största – och kanske grymmaste - etniska rensningen i Europas blodiga historia drabbade kring andra världskrigets slut 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i sekler hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden i Öst- eller Sydeuropa. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
I krig, minst av allt i det så för många länder förödande andra världskriget, går det inte för något folk att förmätet ta monopol på lidandet. Men i västliga medier, som vi alla är så påverkade eller indoktrinerade av beskrivs 1900-talets historia ensidigt. Medan vi alla varje vecka i 64 års tid har hört talas om Auschwitz är det knappt att ens historielärarna känner till de fördrivna tyskarnas öde. Ändå var det dubbelt så många av dem som omkom än de som dog eller dödades i Auschwitz.
Jo, jag vet, sådana påpekanden är så ovanliga och politiskt inkorrekta att de brukar väcka de hjärntvättades upprördhet, ja ilska.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1229) 2009-03-22
På Cypern intervjuade jag för Tyresöradion Antti Parkkali, en av de många finländare som efter andra världskriget kom till Sverige. Han berättade om sin barndoms Karelen, som Finland sedan tvingades avträda till Sovjetunionen. Över 300 000 karelare flydde till det av kriget försvagade Finland med sina då tre miljoner invånare.
Antti hade nyligen varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd vid Ladoga. När hans läkare sedan upptäckte att Antti plötsligt hade fått diabetes fick han frågan om han hade varit med om något traumatiskt på sistone. Han berättade då att det enda han kunde hitta av sitt älskade barndomshem var den rostiga ugnen till gårdens bastu. Enligt läkaren kunde denna chock och besvikelse ha framkallat sjukdomen
Härom veckan kom jag hem från Tala Bay i Jordanien. Det ligger bara ett par mil från två andra länder, Israel och Saudiarabien och på andra sidan Röda havet syntes Sinais berg, som sedan 1982 tillhör Egypten igen. Där satt jag i solen och bläddrade i Margaretha Bomans och Elisabeth Carneroths Palestinabok från 1995. I förordet läste jag:
”I de palestinska flyktinglägren har många familjer en nyckel i förvar. Nyckeln gick till huset i byn i Palestina. Den symboliserar bandet till jorden man odlat, livet med traditionerna som formats av släktled som förlorar sig bakåt i historiens virvel. Den är symbolen för sorgen och saknaden efter hemmet och landet man aldrig får återse och för alla dem man förlorade. Nyckeln symboliserar också hoppet om återvändandet och återfödelsen av Palestina. Ingen palestinier förstår hur världen lät det hända. Att människor från världens alla hörn fick rätt att bo i de hus och på den jord, som var deras. Att dessa med vapen fick hindra palestinierna att återvända från flyktingskapet och tilläts fortsätta att jaga, fördriva, fängsla, ja döda dem.”
Minns inte att jag under mina många år som historielärare nämnde något om palestiniernas grymma öde, kände inte ens till uttrycket nakba, katastrofen, som palestinierna kallar den brutala fördrivning som de drabbades av. Inte förrän jag i fjol läste den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes bok ”Den etniska rensningen av Palestina” insåg jag tragedin i hela dess vidd.
Den största – och kanske grymmaste - etniska rensningen i Europas blodiga historia drabbade kring andra världskrigets slut 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i sekler hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden i Öst- eller Sydeuropa. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
I krig, minst av allt i det så för många länder förödande andra världskriget, går det inte för något folk att förmätet ta monopol på lidandet. Men i västliga medier, som vi alla är så påverkade eller indoktrinerade av beskrivs 1900-talets historia ensidigt. Medan vi alla varje vecka i 64 års tid har hört talas om Auschwitz är det knappt att ens historielärarna känner till de fördrivna tyskarnas öde. Ändå var det dubbelt så många av dem som omkom än de som dog eller dödades i Auschwitz.
Jo, jag vet, sådana påpekanden är så ovanliga och politiskt inkorrekta att de brukar väcka de hjärntvättades upprördhet, ja ilska.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1229) 2009-03-22
Marianne Stieger: Pudlar och andra bisarra händelser
Kära lyssnare!
Snart är världen en enda kennel, så många pudlar som det har gjorts på alla håll och kanter. Här bugar sig svenska direktörer i långa banor i svensk tv och beklagar att de inte tänkte på alla aspekter av sitt handlande, när de tilldelade sig själva magnifika bonusar medan anställda och pensionärer får dra åt svångremmen. Minns ni gamle finansministern Sträng och hans svångremspolitik? Visst gormade vi åt honom ibland, men nog fanns det mera moral i den tidens agerande.
En av våra riktigt roffgiriga direktörer gjorde en ordentlig pudel häromdagen och sade sig inte ha tänkt på den moraliska aspekten av sitt handlande. Men vad sjutton? Med de höga lönerna förväntar vis oss nog att direktörer kan tänka på alla aspekter av sitt handlande. Nej, fram för mera moral i våra storföretag. Direktörer ska ha ordenligt betalt för ett ordentligt arbete. Men de ska inte roffa åt sig i dåliga tider, när de flesta av oss får dra åt både svångrem och skosnören.
En som definitivt gjorde en pudel i veckan är Tysklands kansler Angela Merkel. Och här fortsätter följetongen om Erika Steinbach, ni vet, hon som initierade museet över de många miljoner fördrivna ur Europas besegrade länder efter andra världskriget. Med tanke på sin hållning gentemot Polen och Polens protester mot minnesanläggningen, blev påtryckningarna mot henne så starka, framför allt från Angela Merkels sida, att hon drog tillbaka sin kandidatur till styrelsen för anläggningen. I förbundsdagen, Tysklands riksdag, vände Angie henne ryggen häromdagen och ignorerade henne totalt. Då tog det hus i helsike! Tysklands fördrivna gick man ur huse och krävde respekt för Erika Steinbach. Och vad hände? Jo, kanslern gjorde vid sitt framträdande i förbundsdagen i veckan inte en pudel, utan en hel uppvisning i svansviftande. Hon och Erika Steinbach kramades och klappade varandra på kinden som i en hel såpopera. Ja, vad gör man inte i valtider? Efter detta kan Angela Merkel söka anställning som skådespelerska.
Några pudlar kan man inte tala om i den dramatiska rättegången i Sankt Pölten i Österrike. Därtill är denna familjehistoria alltför tragisk. Josef Fritzl, fadern som höll sin dotter inlåst i en källare i tjugofyra år och där under ständiga våldtäkter avlade sju barn med henne, stod inför rätta under den gångna veckan. I ett år har han under de pågående förhören inte visat någon ånger över sitt handlande. Men när han nu under rättegången konfronterades med sin dotters utsaga, bröt han ihop och erkände allt som lades honom till last, bland annat mord och slaveri. Brottet slaveri har aldrig tidigare behandlats i österrikisk domstol. Nyfikenheten inför domslutet var därför stor. Resultatet: I torsdags dömdes Josef Fritzl till livstids fängelse.
Dottern och hennes barn är hur som helst redan dömda till livstid, för hur ska de kunna glömma de hemska åren i sin källarhåla och kunna leva ett normalt liv igen? De behöver allt stöd de kan få istället för att bli jagade av paparazzi som även de i sin roffgirighet struntar i människors värdighet.
Påven då? Klarar han sig undan? Där kan vi väl bara vänta på en ny pudel efter hans olycksaliga, för att inte säga, föraktfulla kommentar, när han i veckan på sitt Afrikabesök talade om bättre moral istället för kondomer i kampen mot AIDS. Fast där väntar vi väl förgäves. De sjuka har ingen stark lobby, de har ingen stark regering bakom sig som i fallet med den lösmynte biskopen.
Egentligen skulle jag vilja säga tre ord: elände, kris, vanmakt! Men jag är en optimistisk människa och tror på människan läkande förmåga. Med gemensamma ansträngningar kan vi hålla eländet stången, krisen kommer att gå över och vanmakten kan vi bota med engagemang.
I den förhoppningen – lev väl däruppe och njut av livets positiva sidor, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1229)
Snart är världen en enda kennel, så många pudlar som det har gjorts på alla håll och kanter. Här bugar sig svenska direktörer i långa banor i svensk tv och beklagar att de inte tänkte på alla aspekter av sitt handlande, när de tilldelade sig själva magnifika bonusar medan anställda och pensionärer får dra åt svångremmen. Minns ni gamle finansministern Sträng och hans svångremspolitik? Visst gormade vi åt honom ibland, men nog fanns det mera moral i den tidens agerande.
En av våra riktigt roffgiriga direktörer gjorde en ordentlig pudel häromdagen och sade sig inte ha tänkt på den moraliska aspekten av sitt handlande. Men vad sjutton? Med de höga lönerna förväntar vis oss nog att direktörer kan tänka på alla aspekter av sitt handlande. Nej, fram för mera moral i våra storföretag. Direktörer ska ha ordenligt betalt för ett ordentligt arbete. Men de ska inte roffa åt sig i dåliga tider, när de flesta av oss får dra åt både svångrem och skosnören.
En som definitivt gjorde en pudel i veckan är Tysklands kansler Angela Merkel. Och här fortsätter följetongen om Erika Steinbach, ni vet, hon som initierade museet över de många miljoner fördrivna ur Europas besegrade länder efter andra världskriget. Med tanke på sin hållning gentemot Polen och Polens protester mot minnesanläggningen, blev påtryckningarna mot henne så starka, framför allt från Angela Merkels sida, att hon drog tillbaka sin kandidatur till styrelsen för anläggningen. I förbundsdagen, Tysklands riksdag, vände Angie henne ryggen häromdagen och ignorerade henne totalt. Då tog det hus i helsike! Tysklands fördrivna gick man ur huse och krävde respekt för Erika Steinbach. Och vad hände? Jo, kanslern gjorde vid sitt framträdande i förbundsdagen i veckan inte en pudel, utan en hel uppvisning i svansviftande. Hon och Erika Steinbach kramades och klappade varandra på kinden som i en hel såpopera. Ja, vad gör man inte i valtider? Efter detta kan Angela Merkel söka anställning som skådespelerska.
Några pudlar kan man inte tala om i den dramatiska rättegången i Sankt Pölten i Österrike. Därtill är denna familjehistoria alltför tragisk. Josef Fritzl, fadern som höll sin dotter inlåst i en källare i tjugofyra år och där under ständiga våldtäkter avlade sju barn med henne, stod inför rätta under den gångna veckan. I ett år har han under de pågående förhören inte visat någon ånger över sitt handlande. Men när han nu under rättegången konfronterades med sin dotters utsaga, bröt han ihop och erkände allt som lades honom till last, bland annat mord och slaveri. Brottet slaveri har aldrig tidigare behandlats i österrikisk domstol. Nyfikenheten inför domslutet var därför stor. Resultatet: I torsdags dömdes Josef Fritzl till livstids fängelse.
Dottern och hennes barn är hur som helst redan dömda till livstid, för hur ska de kunna glömma de hemska åren i sin källarhåla och kunna leva ett normalt liv igen? De behöver allt stöd de kan få istället för att bli jagade av paparazzi som även de i sin roffgirighet struntar i människors värdighet.
Påven då? Klarar han sig undan? Där kan vi väl bara vänta på en ny pudel efter hans olycksaliga, för att inte säga, föraktfulla kommentar, när han i veckan på sitt Afrikabesök talade om bättre moral istället för kondomer i kampen mot AIDS. Fast där väntar vi väl förgäves. De sjuka har ingen stark lobby, de har ingen stark regering bakom sig som i fallet med den lösmynte biskopen.
Egentligen skulle jag vilja säga tre ord: elände, kris, vanmakt! Men jag är en optimistisk människa och tror på människan läkande förmåga. Med gemensamma ansträngningar kan vi hålla eländet stången, krisen kommer att gå över och vanmakten kan vi bota med engagemang.
I den förhoppningen – lev väl däruppe och njut av livets positiva sidor, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1229)
fredag, mars 20
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1229) 09-03-22 till....
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic. Under krigen i forna Jugoslavien
tillhörde hon de ”kvinnor i svart” som modigt protesterade mot det mordiska vansinnet. Sedan dess har hon med bland annat Tuffs finansiella stöd hjälpt fattiga gamla, vilkas pensioner varit alldeles för låga. I höstas skickade Tuff 7000 kr till henne och nu har hon rapporterat om hur pengarna har använts. Flera av hennes skyddslingar fick julklappar, bland annat hygienartiklar, varma kläder och skor. Åt andra har hon varje månad köpt mediciner. Tre pensionärer har fått hjälp med värmen i sina hem under vintern. Lina tackar Tuff så hjärtligt för stödet och skriver. ”Jag är lycklig över hjälpen från Tuff. I somras hade jag tillfälle att besöka Sverige och träffa tuff-aktivister, Det var inspirerande och värmde hjärtat. Många tacksamma hälsningar till alla tuff-medlemmar!”
....till Christer Holmbäck, som forskat om krigsveteraner och krigsvägrare i flera länder. I Aftonbladet (19/3) skriver han under rubriken ”Så mördas oskyldiga”. Det handlar om den amerikanska krigföringen i Irak, nu på det sjunde året. Siffrorna på dödade irakier i det krig som kostat USA svindlande 9000 miljarder kronor varierar mellan en kvarts miljon och en dryg miljon. Drygt 4000 amerikanska soldater har stupat. Flera miljoner irakier har tvingats fly. Holmbäck beskriver massakrer på civila, våldtäkter och ångerfulla amerikanska krigsveteraner. En av dessa, 22-åriga Jon Turner, som dödat flera civila irakier, säger: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor … Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.” Denna och liknande vittnesmål motverkar den i USA gängse mytbildningen om att amerikanska soldater är tappra, schyssta och aldrig begår krigsförbrytelser.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat oss en artikel från Countercurrents.org (10/3) skriven av Eileen Fleming, som tar upp fallet Mordechai Vanunu, den israeliske kärnfysikern som i mitten av 1980-talet i London för en brittisk tidning avslöjade Israels kärnvapenproduktion. Han lurades av en kvinnlig Mossad-agent till Rom, där han drogades och kidnappades till Israel. Där dömdes han 1986 till 18 års fängelse, varav många år i isoleringscell. När han 2004 äntligen frigavs vägrades han sådana mänskliga rättigheter som att tala med utländska journalister eller att lämna Israel. Det ledde till att han fått tillbringa ytterligare ett halvår i fängelse. År efter år har han nominerats till Nobels fredspris. Men Vanunu tackar stolt nej till denna hedersbetygelse. Han vill inte ha samma pris som Shimon Peres, nobelpristagare och ledande israelisk politiker när han dömdes till sitt långa fängelsestraff. Vanunu säger bland annat: ”Enda vägen till fred är fred och icke-våld. Det enda svaret på israelernas kärnvapen, deras aggression, förtryck, muren och flyktinglägren är sanningen och en fredlig röst. När jag blev spion åt världen, gjorde jag det för världens människor. Om regeringar inte berättar sanningen och om medierna inte rapporterar sanningen är det enda vi kan göra att följa våra samveten. Daniel Ellsberg gjorde det och jag också.” Vanunu är son till en judisk rabbin men har trots det konverterat till kristendomen. Det förklarar delvis hans följande ord: ”USA behöver vakna upp och inse att Israel inte är en demokrati, om man inte är jude. Israel är det enda landet i Mellanöstern där Amerika kan hitta kärnvapen”
....till alla norrmän och blondiner, som trots många års elakheter om dem här på Tyresöradion inte drabbats av den nya folksjukdomen, att känna sig kränkta, utan med gott humör fattat att det är någon slags humor. Hade vi berättat samma historier om en del andra folk eller människor av annan hårfärg hade vi av beskäftiga trendnissar säkert stämplats som rasister och jag kanske fått sända denna radio från Kumlafängelset.
....till signaturen ”Sara”, som i Dagens Nyheter (19/3) på tal om Maciej Zarembas artikelserie om integration bland annat skriver om sin skolgång i Flemingsberg: ”Vi fick inte sjunga nationalsången, eftersom det kunde betraktas som rasistiskt, det var fel att säga ’blatte’ (för mig som svensk) men helt okej att kalla någon för ’svennehora’, samt, och detta är det som gjort starkast intryck, det var okej för finnar, chilenare och turkar att vara stolta över härkomst och kultur och visa detta med att ha sina flaggor fastsydda på jackorna men den gång en svensk tjej gjorde samma sak (med en pytteliten flagga på ena ärmen) var hon ’rassehora’ ”. ”Sara” tar också upp den märkliga termen ”hedersmord” och skriver vidare: ”Barn och ungdomar verkar ha lärt sig att om man möter alla krav och tillrättavisningar med att ’du är rasist’ så backar alla”. Jo, jag minns en av mina bästa kollegor vid Nyboda skola. Hon slutade tyvärr och valde en mindre invandrartät skola. Gång på gång skälldes hon för ”rasist” av chilenska och romska föräldrar bara för att hon behandlade deras barn på samma sätt som andra barn. Och stolt invandrare, som hon själv är, valde hon en annan skola.
....till solidariska människor, som vid betalningen av medlemsavgiften till Tuff i år också bidrar med gåvor. Fram till 10 mars i år har i gåvor till Tuff lämnats sammanlagt 6 180 kr , till Radio Tuff 3 300 kr. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker helt oavlönat men gåvorna möjliggör för oss att till exempel betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifterna för Radio Tuff. Tack snälla, oerhört uppmuntrande! Använd gärna Tuffs plusgiro: 16 01 37-6.
....till Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som sammanställt Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2008. Tack och lov har hon också åtagit sig att leda föreningen ytterligare ett år. Hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är hon en verklig grundbult i den viktiga lokala demokratin
tillhörde hon de ”kvinnor i svart” som modigt protesterade mot det mordiska vansinnet. Sedan dess har hon med bland annat Tuffs finansiella stöd hjälpt fattiga gamla, vilkas pensioner varit alldeles för låga. I höstas skickade Tuff 7000 kr till henne och nu har hon rapporterat om hur pengarna har använts. Flera av hennes skyddslingar fick julklappar, bland annat hygienartiklar, varma kläder och skor. Åt andra har hon varje månad köpt mediciner. Tre pensionärer har fått hjälp med värmen i sina hem under vintern. Lina tackar Tuff så hjärtligt för stödet och skriver. ”Jag är lycklig över hjälpen från Tuff. I somras hade jag tillfälle att besöka Sverige och träffa tuff-aktivister, Det var inspirerande och värmde hjärtat. Många tacksamma hälsningar till alla tuff-medlemmar!”
....till Christer Holmbäck, som forskat om krigsveteraner och krigsvägrare i flera länder. I Aftonbladet (19/3) skriver han under rubriken ”Så mördas oskyldiga”. Det handlar om den amerikanska krigföringen i Irak, nu på det sjunde året. Siffrorna på dödade irakier i det krig som kostat USA svindlande 9000 miljarder kronor varierar mellan en kvarts miljon och en dryg miljon. Drygt 4000 amerikanska soldater har stupat. Flera miljoner irakier har tvingats fly. Holmbäck beskriver massakrer på civila, våldtäkter och ångerfulla amerikanska krigsveteraner. En av dessa, 22-åriga Jon Turner, som dödat flera civila irakier, säger: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor … Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.” Denna och liknande vittnesmål motverkar den i USA gängse mytbildningen om att amerikanska soldater är tappra, schyssta och aldrig begår krigsförbrytelser.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat oss en artikel från Countercurrents.org (10/3) skriven av Eileen Fleming, som tar upp fallet Mordechai Vanunu, den israeliske kärnfysikern som i mitten av 1980-talet i London för en brittisk tidning avslöjade Israels kärnvapenproduktion. Han lurades av en kvinnlig Mossad-agent till Rom, där han drogades och kidnappades till Israel. Där dömdes han 1986 till 18 års fängelse, varav många år i isoleringscell. När han 2004 äntligen frigavs vägrades han sådana mänskliga rättigheter som att tala med utländska journalister eller att lämna Israel. Det ledde till att han fått tillbringa ytterligare ett halvår i fängelse. År efter år har han nominerats till Nobels fredspris. Men Vanunu tackar stolt nej till denna hedersbetygelse. Han vill inte ha samma pris som Shimon Peres, nobelpristagare och ledande israelisk politiker när han dömdes till sitt långa fängelsestraff. Vanunu säger bland annat: ”Enda vägen till fred är fred och icke-våld. Det enda svaret på israelernas kärnvapen, deras aggression, förtryck, muren och flyktinglägren är sanningen och en fredlig röst. När jag blev spion åt världen, gjorde jag det för världens människor. Om regeringar inte berättar sanningen och om medierna inte rapporterar sanningen är det enda vi kan göra att följa våra samveten. Daniel Ellsberg gjorde det och jag också.” Vanunu är son till en judisk rabbin men har trots det konverterat till kristendomen. Det förklarar delvis hans följande ord: ”USA behöver vakna upp och inse att Israel inte är en demokrati, om man inte är jude. Israel är det enda landet i Mellanöstern där Amerika kan hitta kärnvapen”
....till alla norrmän och blondiner, som trots många års elakheter om dem här på Tyresöradion inte drabbats av den nya folksjukdomen, att känna sig kränkta, utan med gott humör fattat att det är någon slags humor. Hade vi berättat samma historier om en del andra folk eller människor av annan hårfärg hade vi av beskäftiga trendnissar säkert stämplats som rasister och jag kanske fått sända denna radio från Kumlafängelset.
....till signaturen ”Sara”, som i Dagens Nyheter (19/3) på tal om Maciej Zarembas artikelserie om integration bland annat skriver om sin skolgång i Flemingsberg: ”Vi fick inte sjunga nationalsången, eftersom det kunde betraktas som rasistiskt, det var fel att säga ’blatte’ (för mig som svensk) men helt okej att kalla någon för ’svennehora’, samt, och detta är det som gjort starkast intryck, det var okej för finnar, chilenare och turkar att vara stolta över härkomst och kultur och visa detta med att ha sina flaggor fastsydda på jackorna men den gång en svensk tjej gjorde samma sak (med en pytteliten flagga på ena ärmen) var hon ’rassehora’ ”. ”Sara” tar också upp den märkliga termen ”hedersmord” och skriver vidare: ”Barn och ungdomar verkar ha lärt sig att om man möter alla krav och tillrättavisningar med att ’du är rasist’ så backar alla”. Jo, jag minns en av mina bästa kollegor vid Nyboda skola. Hon slutade tyvärr och valde en mindre invandrartät skola. Gång på gång skälldes hon för ”rasist” av chilenska och romska föräldrar bara för att hon behandlade deras barn på samma sätt som andra barn. Och stolt invandrare, som hon själv är, valde hon en annan skola.
....till solidariska människor, som vid betalningen av medlemsavgiften till Tuff i år också bidrar med gåvor. Fram till 10 mars i år har i gåvor till Tuff lämnats sammanlagt 6 180 kr , till Radio Tuff 3 300 kr. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker helt oavlönat men gåvorna möjliggör för oss att till exempel betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifterna för Radio Tuff. Tack snälla, oerhört uppmuntrande! Använd gärna Tuffs plusgiro: 16 01 37-6.
....till Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som sammanställt Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2008. Tack och lov har hon också åtagit sig att leda föreningen ytterligare ett år. Hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är hon en verklig grundbult i den viktiga lokala demokratin
söndag, mars 15
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1227) 09-03-08 till....
....till LUCA (Föreningen för Lokal Utveckling i CentralAmerika) på vars hemsida http://www.123minsida.se:80/luca det nu står: ”Vi skickar ett stort tack till TUFF (Tyresö Utlands- och Fredsförening) som hjälpt oss med insamlingen. TUFF har själva bidragit med 5 000 kronor av egna insamlade pengar. STORT TACK TILL TUFF FÖR ALL SOLIDARITET OCH HJÄLP MED VÅRT PROJEKT! I fredags fick vi veta att en äldre dam, Gertrud Svanström, som lyssnat till Radio Tuff, beslutat att alla vänner och bekanta, som ville uppvakta henne på hennes födelsedag, uppmanats att sätta in pengar på vårt solidaritetskonto. DET BLEV HELA 3 000 KRONOR. STORT TACK! I lördags den 21 februari fick vi veta att vi fått 1 000 kronor från en kvinna, som tidigare varit barnmorska i Zimbabwe och numera bor i Basel. Hon hade hört information om oss på Tyresös Radio Tuff. ETT STORT TACK TILL DIG MARIA STRÖM-NILSSON!” Luca har också en länk till Tuffs hemsida: Se http://www.123minsida.se/luca/22593975
....till Dagens Nyheters ekonomijournalist Hasse Eriksson som (27/2) har två helsidor under rubriken ”Fondbolag placerar i kärnvapen”. Han hänvisar till den ”svarta lista” som sjunde AP-fonden upprättade på bolag, som utvecklar eller producerar kärnvapen och klusterbomber. Nu visar det sig att fyra fondbolag i stället har ökat sina investeringar i sådana vapenindustrier. Det nämns att Svenska Freds ordförande Anna Ek och Richard Gröttheim, tillförordnad vd på Sjunde AP-fonfen, den 1 juni i fjol hade en helsida på DN:DEBATT under rubriken ”Sjunde AP-fonden bojkottar tillverkare av klusterbomber”.
....till den kristna tidningen Broderskap, som på ledarsidan i sitt senaste nummer har flera citat från Radio Tuff.
....till Margaretha Nordgren i tidningen VI, som är den enda svenska journalist som lyckats få en intervju på kvinnofängelset Hinseberg med den förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic, som är dömd till 11 års fängelse. Plavsic är 79 år och svenska regeringen har två gånger avslagit hennes nådeansökan. Det gör att domen i praktiken förefaller att bli livstid. Hon är mycket bitter på den svenska behandlingen av henne. ”Jag har det värre här än vad nazisten Albert Speer hade det i Spandaufängelset”
....till Helena Thorén som i tidningen TyresöMagasinets marsnummer skriver under rubriken ”Sänd på Tyresöradio”. I ingressen sägs: ”Radio är en fantastisk kanal för att nå många människor”. Och vidare påpekas: ”Snart 25 år har Tyresö närradioförening sänt radio på 91,4 MHz. Med från starten och fortfarande lika aktiv är Tyresö Ulands- och FredsFörening, som sänder Radio Tuff på söndagar kl 17. De har förmodligen svenskt rekord i antal sändningar med över 1200 program”
....till Theodor Lindgren, som just möjliggör att vi kan sända radio varje vecka. Tekniskt duktig och ständigt lika hjälpsam rycker han in som nu när ordinarie radiomakare är bortresta
....till Tuffs samtalscafé Filosofika som i tisdags (3/3) dryftade ämnet ”Religioners inflytande på politiken”. Livligt diskussion med många inlägg av olika deltagare. Nästa Filosofika blir tisdag den 31 mars, då ”goda idéer” blir ämnet.
....till de solidariska människor som förutom medlemsavgiften (200 kr och 80kr för familjemedlem) har satt in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men föreningen har kostnader, inte minst för hyran av Tuff-lokalen.
....till Dagens Nyheters ekonomijournalist Hasse Eriksson som (27/2) har två helsidor under rubriken ”Fondbolag placerar i kärnvapen”. Han hänvisar till den ”svarta lista” som sjunde AP-fonden upprättade på bolag, som utvecklar eller producerar kärnvapen och klusterbomber. Nu visar det sig att fyra fondbolag i stället har ökat sina investeringar i sådana vapenindustrier. Det nämns att Svenska Freds ordförande Anna Ek och Richard Gröttheim, tillförordnad vd på Sjunde AP-fonfen, den 1 juni i fjol hade en helsida på DN:DEBATT under rubriken ”Sjunde AP-fonden bojkottar tillverkare av klusterbomber”.
....till den kristna tidningen Broderskap, som på ledarsidan i sitt senaste nummer har flera citat från Radio Tuff.
....till Margaretha Nordgren i tidningen VI, som är den enda svenska journalist som lyckats få en intervju på kvinnofängelset Hinseberg med den förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic, som är dömd till 11 års fängelse. Plavsic är 79 år och svenska regeringen har två gånger avslagit hennes nådeansökan. Det gör att domen i praktiken förefaller att bli livstid. Hon är mycket bitter på den svenska behandlingen av henne. ”Jag har det värre här än vad nazisten Albert Speer hade det i Spandaufängelset”
....till Helena Thorén som i tidningen TyresöMagasinets marsnummer skriver under rubriken ”Sänd på Tyresöradio”. I ingressen sägs: ”Radio är en fantastisk kanal för att nå många människor”. Och vidare påpekas: ”Snart 25 år har Tyresö närradioförening sänt radio på 91,4 MHz. Med från starten och fortfarande lika aktiv är Tyresö Ulands- och FredsFörening, som sänder Radio Tuff på söndagar kl 17. De har förmodligen svenskt rekord i antal sändningar med över 1200 program”
....till Theodor Lindgren, som just möjliggör att vi kan sända radio varje vecka. Tekniskt duktig och ständigt lika hjälpsam rycker han in som nu när ordinarie radiomakare är bortresta
....till Tuffs samtalscafé Filosofika som i tisdags (3/3) dryftade ämnet ”Religioners inflytande på politiken”. Livligt diskussion med många inlägg av olika deltagare. Nästa Filosofika blir tisdag den 31 mars, då ”goda idéer” blir ämnet.
....till de solidariska människor som förutom medlemsavgiften (200 kr och 80kr för familjemedlem) har satt in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men föreningen har kostnader, inte minst för hyran av Tuff-lokalen.
Marianne Stieger: Debattens höga och upprörda vågor
Kära lyssnare!
Havet utanför mitt köksfönster ligger grått och kav lugnt. Annat är det med debatten här i Malmö. Där går vågorna höga, och vårt kommunalråd Ilmar Reepalu gungar förrädiskt på deras toppar. Hans uttalande om tennismatchen mellan Sverige och Israel har väckt en folkstorm. Men Reepalu står på sig, trots att han översköljs av hatvågor och e-brev. I dessa e-brev har han kallats ”judehatare” och anklagats för att ”slicka Islams arsel”. I den stormen gäller det att ha flytvästen på sig, framförallt nu på lördag, när man räknar med stora demonstrationer utanför Baltiska hallen, där matcherna kommer att spelas.
En som också är utsatt för debattens höga vågor är Erika Steinbach i Tyskland. Hon är medlem av Förbundsdagen, den tyska riksdagen, där hon representerar CDU, det konservativa partiet i delstaten Hessen. Dessutom är hon ordförande i föreningen Bund der Vertriebenen, De fördrivnas förbund. Det är i denna funktion hon väcker upprörda känslor. I många år har Erika Steinbach drivit frågan om ett minnesmärke över de mer än 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades från sina gamla hembygder i andra världskrigets slutskede och åren därefter, men även över de mer än två miljoner omkomna på denna lidandets väg. Minnesmärket ska också påminna om de miljontals fördrivna och dödade från alla andra krigsdrabbade länder efter andra världskriget. Det finns så många minnesmärken i Tyskland över krigets olika offer, men inget speciellt för just dessa.
Frågan om ett sådant minnesmärke har väckt starka känslor i Polen, där Erika Steinbach är ett rött skynke. Där tar man till brösttonerna och anser att minnesmärket är till enbart för att misskreditera Polen, som så grymt behandlade och fördrev sina fiender efter kriget. Berättelserna om dessa lidanden får mig att rysa. Men sådant är kriget. ”Öga för öga, tand för tand”, heter det ju i Gamla testamentet. Från polsk sida framförs även tanken att Erika Steinbach enbart vill relativisera krigets polska offer, och att hon med denna stiftelse vill framhäva tyskars lidanden. Hon har till och med presenterats i SS-uniform i ett fejkat fotomontage.
När nu planerna för minnesmärket, Stiftung Flucht, Vertreibung, Versöhnung, Stiftelsen flykt, fördrivning, försoning, är godkända av Förbundsdagen, ställer sig frågan, vilka som ska ingå i dess styrelse. ”Självklart Erika Steinbach”, säger medlemmarna i Bund der Vertriebenen. ”Vem som helst, bara det inte blir Erika Steinbach”, säger Polens premiärminister Donald Tusk. Tysklands kansler, Angela Merkel, vrider sig som en ostmask i frågan. Hon vill inte riskera relationerna med Polen, men hon vill heller inte stöta sig med Bund der Vertriebenen. Där finns hundratusentals av hennes röster i höstens alla olika val: till Förbundsdagen, till de olika delstatsparlamenten och i kommunalvalen, men även till valet av en ny president . I år är supervalåret i Tyskland, när alla valen sammanfaller.
De senaste dagarna har stormen blåst upp höga vågor, och just nu när jag skriver denna krönika, nås jag av meddelandet att Bund der Vertriebenen har böjt sig för påtryckningarna och dragit tillbaka Steinbachs kandidatur. Själv har hon vägrat att bli intervjuad i tv, men i en tidningsintervju för några dagar sedan lät hon framskymta att hon kan tänka sig att avstå från en plats i styrelsen. Allt tyder på ett stormigt och upprört politiskt hav framöver.
Jag däremot, kära lyssnare, ska nu ta mig en lång och skön promenad utmed det för tillfället lugna havet till Västra hamnen, där jag ska se efter om badbryggorna redan har lagts ut. Sköt om er däruppe och håll ögonen öppna efter de första vårblommorna! Här lyser gräsmattorna redan gula av vintergäck, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1227 mars 2009)
Havet utanför mitt köksfönster ligger grått och kav lugnt. Annat är det med debatten här i Malmö. Där går vågorna höga, och vårt kommunalråd Ilmar Reepalu gungar förrädiskt på deras toppar. Hans uttalande om tennismatchen mellan Sverige och Israel har väckt en folkstorm. Men Reepalu står på sig, trots att han översköljs av hatvågor och e-brev. I dessa e-brev har han kallats ”judehatare” och anklagats för att ”slicka Islams arsel”. I den stormen gäller det att ha flytvästen på sig, framförallt nu på lördag, när man räknar med stora demonstrationer utanför Baltiska hallen, där matcherna kommer att spelas.
En som också är utsatt för debattens höga vågor är Erika Steinbach i Tyskland. Hon är medlem av Förbundsdagen, den tyska riksdagen, där hon representerar CDU, det konservativa partiet i delstaten Hessen. Dessutom är hon ordförande i föreningen Bund der Vertriebenen, De fördrivnas förbund. Det är i denna funktion hon väcker upprörda känslor. I många år har Erika Steinbach drivit frågan om ett minnesmärke över de mer än 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades från sina gamla hembygder i andra världskrigets slutskede och åren därefter, men även över de mer än två miljoner omkomna på denna lidandets väg. Minnesmärket ska också påminna om de miljontals fördrivna och dödade från alla andra krigsdrabbade länder efter andra världskriget. Det finns så många minnesmärken i Tyskland över krigets olika offer, men inget speciellt för just dessa.
Frågan om ett sådant minnesmärke har väckt starka känslor i Polen, där Erika Steinbach är ett rött skynke. Där tar man till brösttonerna och anser att minnesmärket är till enbart för att misskreditera Polen, som så grymt behandlade och fördrev sina fiender efter kriget. Berättelserna om dessa lidanden får mig att rysa. Men sådant är kriget. ”Öga för öga, tand för tand”, heter det ju i Gamla testamentet. Från polsk sida framförs även tanken att Erika Steinbach enbart vill relativisera krigets polska offer, och att hon med denna stiftelse vill framhäva tyskars lidanden. Hon har till och med presenterats i SS-uniform i ett fejkat fotomontage.
När nu planerna för minnesmärket, Stiftung Flucht, Vertreibung, Versöhnung, Stiftelsen flykt, fördrivning, försoning, är godkända av Förbundsdagen, ställer sig frågan, vilka som ska ingå i dess styrelse. ”Självklart Erika Steinbach”, säger medlemmarna i Bund der Vertriebenen. ”Vem som helst, bara det inte blir Erika Steinbach”, säger Polens premiärminister Donald Tusk. Tysklands kansler, Angela Merkel, vrider sig som en ostmask i frågan. Hon vill inte riskera relationerna med Polen, men hon vill heller inte stöta sig med Bund der Vertriebenen. Där finns hundratusentals av hennes röster i höstens alla olika val: till Förbundsdagen, till de olika delstatsparlamenten och i kommunalvalen, men även till valet av en ny president . I år är supervalåret i Tyskland, när alla valen sammanfaller.
De senaste dagarna har stormen blåst upp höga vågor, och just nu när jag skriver denna krönika, nås jag av meddelandet att Bund der Vertriebenen har böjt sig för påtryckningarna och dragit tillbaka Steinbachs kandidatur. Själv har hon vägrat att bli intervjuad i tv, men i en tidningsintervju för några dagar sedan lät hon framskymta att hon kan tänka sig att avstå från en plats i styrelsen. Allt tyder på ett stormigt och upprört politiskt hav framöver.
Jag däremot, kära lyssnare, ska nu ta mig en lång och skön promenad utmed det för tillfället lugna havet till Västra hamnen, där jag ska se efter om badbryggorna redan har lagts ut. Sköt om er däruppe och håll ögonen öppna efter de första vårblommorna! Här lyser gräsmattorna redan gula av vintergäck, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1227 mars 2009)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)