I början av 1950-talet rasade Koreakriget, liksom i alla krig med svåra förbrytelser från båda sidor. I USA grep kommunistskräcken omkring sig. Den utnyttjades av senator Joseph McCarthy, som på lösa grunder anklagade många för oamerikansk verksamhet. Det talades om häxjakt och det räckte att ha haft minsta samröre med vänstern för att råka illa ut. Uttrycket ”guilt by association” (skuld genom samröre) myntades.
Sedan dess har de flesta talat med förakt om mccarthyismen. Ingen i dag skulle vilja kopplas ihop med den. Ändå förekommer den också bland dem som brukar fördöma den. Nyligen kallades Gandhi i en rubrik i tidningen Arbetaren för ”fascistvän”. Redaktören Rikard Warlenius har beklagat att han spetsade till rubriken för att väcka intresse för en artikel, som inte innehöll denna beskyllning, bara att Gandhi före andra världskriget besökte också Mussolini. Artikeln är skriven av Farooq Sulehria, en pakistanare som tycker illa om Gandhi -- och om Indien för att landet ingrep på Bangla Desh’ sida vid detta lands frigörelse från Pakistan.
Att skuldbelägga människor för att de besökte Mussolini, innan fascismens och nazismens brott hade begåtts i någon större omfattning och i varje fall var tämligen okända är den efterklokes ohistoriska knep. Faktum är ju att Gandhi ville befria Indien från den tidens verkliga supermakt, Storbritannien, som härskade över en fjärdedel av världens befolkning och en fjärdedel av dess landyta. Då kunde till och med axelmakterna till att börja med vara en möjlig samtalspartner.
En annan indisk ”frihetshjälte” var Subhash Chandra Bose, från början med i samma Kongressparti som Gandhi, vars ickevåldsmetoder han dock förkastade. Under andra världskriget stack Bose iväg till Tyskland. I dag kan detta vara svårt att förstå för de allra flesta, eftersom de inte känner till att 1943 dog flera indier i de brittiska kolonialherrarnas Bengalen --av svält, en långsam och mycket plågsam död!-- än alla dem som dog det året på europeiska slagfält och i vidriga läger. Bose var alltså inte nazist utan han hade samma fiende som tyskarna, England. Sedan organiserade han den indiska armé, som på japanernas sida slogs mot England i andra världskriget. Ändå lär Gandhi ha kallat honom för sin son.
En annan som på 30-talet besökte det fascistiska Italien var Avraham Stern, inte för att han var fascist utan sionist. Han lär ha inspirerats av Mussolinis metoder, som han sedan tillämpade i kampen mot britterna i deras mandatområde Palestina. Sternligan begick ett antal mord på britter både under och efter andra världskriget. Den mördade också FN-medlaren Folke Bernadotte i september 1948.
Alltför ofta och slarvigt används politiska glåpord som rasist, antisemit, stalinist, nazist och fascist. Jag vet, eftersom jag ofta avvikit från tryggheten kring mittfårans lockande köttgrytor. Dristar jag mig till att avslöja propagandalögner om nazismens Tyskland eller kommunismens Sovjet är det många som struntar i sanningen och börjar yra om ”nazism” och ”kommunism”. Kritiserar man Israels politik blir man ofta stämplad som ”antisemit” och när man tycker illa om extrema muslimers fanatism kallas man islamofob. När Täppas Fogelberg i Sveriges Radio med förakt pratar om ”nazistblonda”, ja, då är det okej, men skulle jag här på radion bland alla våra diskriminerande blondinhistorier berätta lika elakt om mörkhåriga hade jag väl fått skriva det här från Kumlabunkern.
I Expressen fanns den 26 januari i år en artikel av Johan Romin, som gjort flera sevärda historiska TV-program på Utbildningsradion. Det är en kille, som jag intervjuat ett par gånger, för han håller på med en bok om Vietnamkriget och den amerikanske Vietnamdesertören Terry Whitmore, som bodde hos tuff-medlemmar här i Tyresö. Men i Expressen går han till storms mot den svenska vänsterns ”rasism”, både under Vietnamkriget och i dag. Han påstår att svenska Vietnamdemonstranter hånade den afroamerikanske ambassadören Jerome Holland genom att kalla honom ”house nigger”.
I Radio Tuff för ett par veckor sedan kommenterades detta kritiskt av Stefan Lindgren, som var aktiv i FNL-rörelsen. Han påstår, att den ende som kallade ambassadören för husneger var den amerikanske Vietnamdesertören Sherman Adams, själv svart. Invektivet var inte rasistiskt, menade Stefan, utan en förebråelse för att ambassadören tjänade den supermakt som spred död och förintelse i Vietnam.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1172) 2008-02-17
Det är riktigt att det var Sherman som använde det där uttrycket. Han var dessutom mycket noga med att berätta precis vad det betyder: att ambassadören förnedrade sig genom att vara uppassare åt en regim som startat ett brottsligt krig på andra sidan jordklotet.
SvaraRaderaHouse nigger är ju ett uttryck från det amerikanska slaveriets dagar, då det hekt enkelt var en slav, som var så betrodd av sin ägare att han fick hålla på med sysslor runt huset, personlig uppassning etc, vilket väl var bättre än att arbeta ute på bomullsfälten från soluppgång till solnedgång. Sherman Adams liknelse med ambassadör Holland var ju lättbegriplig för alla som försökte begripa något. Dit hör uppenbarligen inte Johan Romin.
SvaraRaderaLite ironiskt dog Sherman Adams i Köpenhamn i någon akut åkomma. Jag minns att polis och andra i Köpenhamn beskylldes för rasism pga nonchalans och den långa tid det tog innan han fick vård.