”FOLKMORD” OCH ”FÖRNEKARE”

(Nästa träff i Tuffs diskussionscafé Filosofika är den 4 december och då är ämnet ”Folkmord och förnekande”)

Ordet folkmord används i olika sammanhang och med olika betydelser och spelar dessutom en allt större roll i den politiska propagandan. En vedertagen definition lyder:

"Mord, utrotande, förslavande, deportation och andra omänskliga handlingar, begångna mot någon civilbefolkning före eller under kriget”" som i FN-konventionen fått tillägget "förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan"

I min juridiska obegåvning tänker jag dock på krig när folkmord kommer på tal. Krig går trots alla förskönande omskrivningar ut på att mörda medmänniskor, fast av en annan nationalitet eller etnisk grupp. Och det är då inte fråga om förmildrande omständigheter som dråp i hastigt mod eller vållande till annans död, för krig är ett ytterst välplanerat massmördande, som världens länder satsar astronomiska skattemiljarder på att förbereda. Själv fick jag femton månaders träning i denna verksamhet och har som befäl också lärt ut militära metoder till andra killar.

Det är en trist uppgift att försöka redogöra för några av alla krigiska massmord och andra omänskliga handlingar under de senaste seklen. Som människa känner man skam.

De vita kolonisternas erövring av indianernas områden i nuvarande USA ledde inte bara till en etnisk rensning utan också till en minskning med cirka 80 procent av indianernas antal. Redan tidigare hade den spanska erövringen av övrigt amerikanskt område drabbat indianerna svårt. Det var dock inte alltid en avsiktlig utrotning, för massor av indianer dog på grund av de sjukdomar européerna förde med sig. Som en gentjänst lär indianerna ha smittat sina erövrare med syfilis, som sedan spreds på ett förhärjande sätt i Europa ända tills upptäckten av penicillin. Däremot fanns det ibland uppsåt att utrota indianer med den tidens biologiska krigföring. Det var när man i Nordamerika i hycklande generositet gav indianstammar filtar infekterade med smittkoppsbakterier.

Slavhandeln orsakade miljoner afrikanska dödsoffer, alldeles bortsett från att det var bortrövande av människor och alltså motsvarade folkmordsdefinitionens tal om ”deportation och förslavande”. Fast det där om ett mordiskt uppsåt stämmer inte i det här fallet, eftersom slavägarna ju inte genom dödsfall ville gå miste om sin värdefulla egendom.

Den amerikanske historikern Mike Davis skrev 2001 boken ”Late Victorian Holocaust” (på svenska med titeln ”Svält och kolonialism”). Han beskriver hur britter och andra imperialister drabbade de koloniserade under andra halvan av 1800-talet. Enligt hans beräkningar skall hela 60 miljoner ha fallit offer för kolonialisternas girighet. Dessa slog sönder de rådande ekonomiska strukturerna för att sko sig själva, vilket ledde till massdöd bland de infödda. Det har kallats för ”historiens kanske största folkmord”. I många fall handlade det visserligen om direkt dödande men de flesta blev indirekta svältoffer, så beteckningen folkmord kan ifrågasättas.

Belgiska Kongo vid tiden kring sekelskiftet 1900 brukar nämnas som det värsta exemplet på kolonialt skräckvälde med många miljoner dödsoffer. Adam Hochschild skrev i sin bok ”Kung Leopolds vålnad”:

”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid”

Beträffande alla de här grymheterna är det ofarligt att nyansera bilden genom att --som jag redan har gjort-- delvis ifrågasätta den laddade beteckningen folkmord. Man blir inte skambelagd om man påpekar att många indianer faktiskt dog på grund av sjukdomar. Inte heller om man i fråga om slavhandelns otaliga offer påpekar, att det knappast var avsiktligt, eftersom denna mänskliga egendom var värdefull för sina affärsmän och ägare. Omänskligt och hänsynslöst var det – men folkmord?

Mike Davis’ höga siffra på 60 miljoner för det ”Holocaust” som västlig kolonialism ställde till med kan man också fundera över och fråga sig hur har kunnat räkna ut det antalet? Och hur många av dessa i sanning ömkansvärda människor skulle ha dött ändå, helt utan inblandning från giriga västliga imperialister? Dödssiffror (body count på nysvenska) har en tendens att ofta vara grovt överdrivna, eftersom de är så svåra att kolla.

Däremot är det känsligt att försöka nyansera skildringen av 1900-talets många massmord. Då kan man råka illa ut, vilket en del fängelsedömda europeiska dissidenter har fått erfara. De stämplas som ”förnekare”, en term som 1500-talets inkvisitorer och torterare i sina gravar torde småle igenkännande åt -- fastän de använde ordet ”kättare”.

Nu när våra medier på sistone har haft många negativa rapporter om Ryssland finns det kanske anledning att erinra om den alltför lilla grupp som på 1980-talet vågade ifrågasatta sanningshalten i mediernas ständiga skildringar av sovjetiska ubåtar i svenska vatten. De flesta svenskar, inklusive våra politiker, blev starkt påverkade av dessa otaliga och stort uppslagna larmartiklar. När vi andra mitt i den allmänna ubåtshysterin påpekade att bevisen var svaga och motiven obegripliga blev vi misstänkliggjorda.

Ja, man beskyllde oss till och med för att ”förneka” sovjetiskt spioneri. Men det var precis det vi inte gjorde. Självklart spionerar ryssarna på oss, hävdade vi --precis som vi på dom-- men varför ständigt och jämt använda ett så klumpigt medel som ubåtar? Utländska bedömare, som var mindre upphetsade än våra journalister och amiraler, stödde oss, till exempel den brittiske Nato-amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch. Han talade om svensk periskopsjuka och påpekade att man spionerar mycket bättre från en oskyldig segelbåt än från en ubåt.

Ett annat sätt att avfärda oss var att vi hade samma uppfattning om ubåtarna som gamla stalinister, att vi var några slags Moskvalakejer. Denna mycket vanliga metod att i argumentsnöd tvåla till oliktänkande kallas för skuld genom samtycke eller samröre, på nysvenska guilt by association, ett uttryck som skapades under senator Joe McCarthys korståg mot oamerikansk verksamhet på 1950-talet.

Jag måste erkänna att om Maria, Guds moder, påstår att två plus två är tjugotvå, medan fan själv anger summan till fyra, är jag med all aktning för den obefläckade jungfrun benägen att i det här fallet hålla med den där typen med klumpfot och bockhorn. Men därmed riskerar jag att av föga nogräknade demagoger bli brännmärkt som djävulens hantlangare.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1108) 2006-11-26